Sidor

fredag 30 mars 2012

Löjtnanter borde aldrig finnas till

Det var en tid då jag var ung och glad,
fallera,
då bodde jag uti en liten stad,
fallera.
En lycka hade där så när mig hänt,
fallera,
det var strax efter sen jag blev student,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Jag i en flicka blev så dödligt kär,
fallera,
ni vet vad det är för ett grymt besvär,
fallera.
Fast jag var glad, jag ändå grät och led,
fallera,
då man är kär, är allting upp och ned,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Om dagen gick jag sovande omkring,
fallera,
då natten kom, så sov jag ingenting,
fallera.
Jag magrade, blev glåmig, blek och vit,
fallera,
fast jag var hungrig, åt jag ej en bit,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Och hade mygg ej funnits, så, min själ,
fallera,
jag tror jag riktigt hade svält ihjäl,
fallera.
Och hade regn ej stundom fallit ned,
fallera,
jag tror av törst jag hade strukit med,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Min sköna, som jag var så kär uti,
fallera,
var sjutton år och hette Amelie,
fallera.
Av elden som i hennes öga brann,
fallera,
jag märkte snart att vi förstått varann,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

På stadens brygga stodo vi en dag,
fallera.
"Stå ej så när kanten", sade jag,
fallera.
"För min skull, Amelie, lå¨t bli, låt bli!"
fallera,
men foten slant och flickan föll uti,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

"Fräls, himmel!", skrek dess moder, som var med,
fallera,
och med ett skutt jag dök i djupet ned,
fallera!
Men i en slup en löjtnant kom i hast,
fallera,
och fick med ens i hennes klänning fast,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Han flickan förde levande, fast blek,
fallera,
till hennes mor, som stod på strand och skrek,
fallera.
Jag sam till stranden med det rön jag gjort,
fallera:
i byxor är det svårt att simma fort,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Men mamma i sin famn löjtnanten slöt,
fallera,
och gav mej fan, fast jag var mera blöt,
fallera.
Löjtnanten kom i sjunde himlen in,
fallera,
och Amelie var icke mera min,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

En ed jag svor, så helig som en bön,
fallera,
att ej för flickor hoppa uti sjön,
fallera.
Men sällan går det som man tror och vill,
fallera,
löjtnanter borde aldrig finnas till,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera! 

söndag 11 mars 2012

Flickan i frack

FÖRSTA KAPITLET

Hur kan en ung flicka uppträda i frack? Det är mycket enkelt, förutsatt att hon har en något pojkaktig figur; hon bör åtminstone vara tämligen smal kring höfterna. 

Vidare underlättas saken betydligt, om hon är i besittning av en två år äldre men ganska spenslig och småväxt bror. Helst bör denne bror vara en ung man med utpräglat sinne för elegans och kroppskultur. Finns dessa förutsättningar är saken som sagt rätt enkel. Flickan passar på, då hennes bror är ute och drar med Eva Biörck, går helt lugnt in i hans rum, tar ur klädskåpet fram hans nysydda studentfrack, ur byrålådan frackskjorta med tillbehör, återvänder – nu dock på tåspetsarna – med bytet till sitt eget rum. 

För att inte såra den unga damens känslor hoppar jag över själva omklädningen, blundar med båda ögonen och slår upp dem först då jag kan tänka mig att hon skulle vilja ropa: Titta! Och där står hon framför spegeln med studentmössa på pagehåret och iförd en elegant frackkostym, som sitter nästan oklanderligt. Så enkelt var det. 

Frågar man åter, hur en ung flicka kan vilja och våga uppträda i frack, så måste svaret bli mera komplicerat. Man måste avkläda hennes unga själ – en avklädning som tryggt kan skildras – och man måste granska hennes förhållande till tvenne män. Jag skyndar tillägga att den ene av dessa män var flickans far, en högt aktad maskindirektör vid Statens Järnvägar. Den andre mannen är om inte föraktad så i varje fall vida mindre aktad. Likvisst är han, Ludwig von Battwhyl, adelsman, ja till och med greve. Men han är en mycket ung greve och kanske något lättsinnig. Dessutom är han inom sportkretsar inte bara aktad utan nästan dyrkad. Föraktet kommer honom till del egentligen blott från tvenne håll – från lärare och mammor. 

Hur som helst, så var det dessa båda män, fadern och greven, som ofrivilligt och var och en på sitt sätt drev Katja Kock till vågstycket att vid ett anmärkningsvärt tillfälle bära frack. Vågstycke! utbrister en läsarinna förargad. Det skulle jag väl också våga! Jag svarar: Kan vara, sköna dam, men ingalunda i Wadköping! Och vad här skall skildras hände just i denna vördnadsvärda stad. 

Katja var moderlös och moderlösa flickor, som har far och bröder att ta vara på, blir ofta själva moderliga, flärdlösa, karaktärsfasta. Hennes bror var en odåga. Han hette Curry, vilket i och för sig är en olycka, men en av dessa olyckor, som man vänjer sig vid och växer ifrån. Vidare var han Wadköpings kanske ende och i varje fall mest fulländade snobb. Åkomman var medfödd och obotlig. Kamrater hade klått honom, flickor hade hånat honom, lärare hade varnat honom, andligt sinnade hade hotat honom med de eviga straffen – ingenting hade hjälpt. Han var och förblev Wadköpings Brummel. 

För Katja hade hans snobberi både olyckliga och lyckliga följder. Större delen av hennes klädpengar gick till broderns garderob, helt enkelt därför att hans natur tvingade honom att vara elegant under det att hennes natur mycket väl lät tala med sig. Å andra sidan behövde hon aldrig ta ut fläckar ur hans kläder, aldrig sy ihop revor i hans rock eller klippa fransarna på byxbenen. Och det var ju alltid en lättnad. 

Fadern beredde henne mera besvär. Han var ett snille och Katja fick aldrig någon riktig fason på honom. Emellertid sparade hon ingen möda utan höll honom snygg och proper. Jag kan ej med bestämdhet säga, vad för slags snille han var, men jag tror mig veta att hans snillrikhet stod i nära samband med ett torvpulver, en gasugn, en massa patenter och vissa kolossalt besparande åtgärder som han inte kunde förmå Kungliga Järnvägsstyrelsen att vidta. Ur detta inte spirade hans ryktbarhet. Det gick inte en månad utan att en eller annan stor tidning i en kraftig ledare häpnade över Kungliga Järnvägsstyrelsens sätt att behandla de snillrika Kockska metoderna. 

Till sist fanns det i landet blott två varelser – om jag får använda detta ord – som betvivlade hans snille. Den ena var naturligtvis Statens Järnvägar, den andra var egendomligt nog han själv. Men under det att Statens Järnvägar tvivlade permanent, var hans eget tvivel ytterst sporadiskt. Det förekom blott någon sen afton, då han trött och sömnig satt böjd över sina papper. Om nu allt det här är bara bosch, tänkte han, så är ju jag en idiot, som sitter här i stället för att spela wira och ha trevligt! Vid dessa tillfällen var han mycket ödmjuk och det hände att han sa till sina barn: Stackars barn, ni har allt fått en riktig idiot till pappa! Barnen motsade honom ej, men Katja klappade honom på ett mycket kärleksfullt och uppmuntrande sätt. Det var alldeles rätt handlat. Man ska inte motsäga sina föräldrar, men man kan gärna uppmuntra dem. 

Med ett snille till far och en snobb till bror slog Katja själv in på en sorts medelväg: hon klädde sig snyggt (som hon själv tyckte) och tillägnade sig ett lagom mått av boklig bildning. Kanske kunde hon utan skada ha ägnat en halvtimme mer åt sitt yttre och en halvtimme mindre åt sitt inre. Tanken har uttalats av greve von Battwhyl och uttalad just av honom var den en mycket otacksam tanke. Spetsfundigt folk har påstått, att unge greven aldrig tog någon studentexamen, men att Katja i gengäld tog två. Härmed åsyftar de det faktum att flickan de sista veckorna före examen lyckades inplugga i unge grevens skalle en del av den lärdom, som han under nio långa år så trofast och uthålligt försummat. Den mogenhet, som han slutligen framlade till benäget påseende inför herrar censorer och lärare och som vann ett visserligen vresigt gillande, var helt och hållet Katjas verk. Till tack beskyllde han henne för att vara ful och smaklös. Det låter hemskt men har sin förklaring, som i viss mån lindrar den stöt för bröstet, man tycker sig känna. 

Före examen, då de båda unga, förenade i ångest och ädel ambition, lutade samman sina huvuden över boken, kunde det hända att Katja fällde yttranden som detta: Ludwig! Först när man lärt känna dig, förstår man vad en verkligt solid dumhet vill säga. – Nu är det så, att en fotbollsspelare av Ludwigs rang och rykte ej kan känna sig förolämpad av ordet dum. Därtill står han för högt. Alltså tog han saken med ro, suckade och sa: Ja, du har så väldigt rätt, så! I själva verket tyckte Katja, att Ludwig var en mycket intelligent pojke, fast utan särskild läggning åt det bokliga, och Ludwig tyckte att Katja var en mycket söt flicka – fast med särskild läggning åt det bokliga. 

Men en dag råkade han säga: Ja, Katja, jag är bestämt lika dum som du är ful! Det var bara en fras, ett försök att med ett litet skämt mildra det hemska intrycket av en viss ekvation med fräckt högt gradtal och oanständigt många obekanta. Katja löste ekvationen utan att darra på manschetten, sen löste hon sex till, sen invigde hon unge greven i några av Julius Cæsars mest geniala fälttågsplaner, sen gav hon honom en inblick i de insektätande växternas liv och leverne, sen lät hon Ludwig i samlad trupp framföra det latinska språkets da- tivstyrande prepositioner. Var detta hämnd? Ingalunda. Men bäst som unge greven med svettig panna sneglade hit och dit efter dessa prepositioner, som hysa en så egendomlig kärlek till dativ – se! då reste sig Katja och ställde sig framför en spegel. Stod där länge, länge. Åter- vände till den lärda mödans bord, suckade och sa: Nu tar vi om den en gång till, för resten har du rätt: jag är ful. 

För att göra unge greven rättvisa måste vi säga att dessa tre ord, uttalade med stilla resignation, träffade honom mitt i hjärtat. Han utbrast: Korsijisse namn, flicka! Vem har sagt att du är ful? – Katja svarade med blitt allvar: Det gör alldeles detsamma, vem som har sagt det. Jag är – ful. 

Nu hade alltså unge greven begått en av de sju dödssynderna (eller kanske den åttonde): han hade bibringat en oförvitlig ung kvinna den falska föreställningen att hon var ful. Vad skulle han göra? Hade Katja inte varit vad han på sitt egendomliga men stundom målande språk kallade: en bottenfruset korrekt jänta, skulle han kanske ha tillgripit vissa medel, som unga män brukar använda för att övertyga unga kvinnor om deras behags oemotståndlighet. Denna utväg var obevekligt stängd. Han valde en annan och han trodde att det var den rätta, men det var i själva verket den allra galnaste. Han betraktade henne med saklig min och yttrade med lika saklig röst: Du är visst inte ful, Katja, du är söt. Men du är smaklös. 

Två flammande ögon, två starkt rodnande kinder och de med skärpa framslungade orden: Vad be- hagar du påstå? – borde ha varnat honom. Men han travade på i ullstrumporna. Han sa: Du saknar smak. Du klär dig som en vedgubbe. Drottningen av Saba och andra skönheter skulle ha sett ut som påskkäringar, om de klätt sig som du klär dig. Ta din skurmadam till smakråd nästa gång du ska köpa hatt, så blir det genast lite bättre. Du skulle göra mänskligheten en tjänst. Hur skall den kunna upptäcka att du är en söt flicka, när du går klädd som en skråpuk? 

Dessa båda ungdomar högaktade varandra. Jag tror till och med att de älskade varandra, ty de flirtade aldrig. Just därför var hans beskyllning fruktansvärd. Den var ett nidingsdåd. Den skulle glömmas för att åter och åter dyka upp i minnet. En kvinna utan smak! En kvinna som inte förstår att klä sig! Han hade gjort henne otrygg för hela livet. Vid varje inköp skulle hon erinra sig hans ord. Om denna Katja bleve sjuttio år, skulle hon ännu i sin ålders höst då och då säga till sig själv: Tänk att Ludwig sa, att jag saknar smak! Nog var det orättvist? Och hon skulle efter den sista satsen sätta ett kolossalt och smärtsamt frågetecken. 

Emellertid fick beskyllningen inga omedelbara följder. Den stoiska flickan gav icke uttryck åt sina känslor, varken i skratt eller gråt. Ludwig fick icke den örfil han förtjänt. Katja yttrade endast: Får jag be om de prepositioner, som styr ackusativ. Människokännaren måste i denna självbehärskning se förebud till stora händelser. Och de kom. 

Närmaste anledningen var en promenad utmed ån. Denna å har alltid visat sig vara förrädisk. Jag tror inte att det finns en enda Wadköpingspojke som inte gått ned sig på dess is, vandrat lungsur hem, fått stryk och het välling. Än mera förrädisk är ån tiden mellan islossningen och midsommar. Den lockar en att gå alldeles för långt utanför stan. Har man en flicka med sig, stannar man inte, förrän man kommit ända ned till sjön. Den förefaller att vara så stor, den för i tankarna de mäktiga haven, den stora vida världen. Man tyr sig samman. Ingen människa ser en. Bara Gud i himlen och man gör sannerligen ingenting, som inte den gode Guden kan se. (Han tål så mycket mer än vad t. ex. domprostinnan Hyltenius skulle tåla.) Men man lossar en smula på Wadköpingsbanden, man ger sina känslor luft i ljuvt klingande ord. Vid denna åmynning blir även fotbollsspelare poeter. Och Ludwig sa: Det är väl ändå väldigt stiligt en sån här kväll med sjön och björkarna och allt det andra? Och nog är det väl sagolikt idiotiskt att vi ska behöva säga ajöken om några dar! Det är så en tror inte det är sant. 

Katja förstod, att detta var poesi. Hon svarade ingenting, hon väntade mera. Vid dylika tillfällen är det mannens uppgift att vara lyrisk; kvinnan blir lyrisk först vid vaggan. Tyvärr hade unge grevens ådra redan sinat. Alltså stod de tysta, stirrade ut över sjön och lät det kvällsröda solklotet purpra ett par splitternya studentmössor. Plötsligt suckade de båda på en gång, suckade mycket djupt, gjorde helomvändning med militärisk schwung och larvade hemåt. En rask takt är rätta medlet att undgå den förrädiska åns inflytande. Fotbollsbanornas hjälte sa: Åtminstone skulle väl vi grabbar och jäntor ha något sprall, innan vi skils åt. Kunde vi inte ordna med lite klingklang så att vi finge röra på benen? – Detta var inte längre poesi, varför Katja svarade: Menar du bal? Bal i juni? Det har man väl aldrig hört talas om! – Just därför! avgjorde Ludwig, som inte hade en droppe Wadköpingsblod i ådrorna. 

Hur kunde han förmå Wadköping att gå med på något så tokigt som en bal i juni? Det vet jag inte så noga. Jag vet bara att han utvecklade hela den fruk- tansvärda energi, som han brukade utveckla i alla sina livsyttringar, undantagandes läxläsning. Jag vet att han besökte ett femtiotal mammor och att varje mamma sa precis detsamma: En bal i juni? Det har man väl aldrig hört talas om! Hur han lyckades krossa detta flinthårda argument, varken vet eller förstår jag. Men jag vet, att han lyckades. Ty i Wadköpings annaler står antecknat att en bal avdansades å utvärdshuset Kupan den 10 juni och att rektor själv samt änkedomprostinnan Hyltenius var balens beskyddare och garanter för dess höga moraliska halt. Och denna bal måste ha varit just den, som Ludwig föreslog Katja, då de traskade hem från den vida sjön och de tunga suckarna. 

Vad Katja beträffar, så hade hon nu trenne vägar att välja emellan. Endera kunde hon låta bli att gå på balen. Vissa tankar och känslor som stod i hem- lighetsfullt samband med ån, sjön och Ludwig stängde denna det rena förnuftets väg. Eller också kunde hon låta Sy-Malin rusta upp en viss gammal trasa, som nu var van att rustas upp. Verkligen? Kunde hon det? Efter att Ludwig sagt som han sagt? Hellre döden! Återstod den tredje vägen, som förde kapprakt till firman Modig & Klein. För en obefästad själ, som aldrig frestats och aldrig fallit för att åter resa sig, finns det knappt någonting farligare än att gå till Modig & Klein. Men hon vandrade käckt åstad. 

På vägen mötte hon Curry och Eva. Vid åsynen av detta hypereleganta par kände hon plötsligt ett hänsynslöst övermod sjuda i bröstet. Det ska katten gå omkring och vara Askunge! Hon sa: Kom med till Modig & Klein! Jag ska beställa mig en klänning till balen. Försökte använda en lugn och likgiltig ton, men paret gjorde intet för att dölja sin häpnad. Du! Hos Modig & Klein! – Just jag, sa Katja. Varför inte? – De följde henne och under två timmars tid lät hon dem uppleva den ena sensationen starkare än den andra. Hon väjde för intet. Hon frossade i lyx! Hon var fullständigt lycklig, så lycklig som endast en Askunge kan bli, då hon beslutat sig för att inte längre vara någon Askunge. Hon tänkte inte på Ludwig, än mindre på ett visst gammalt snille. Hon tänkte bara på sig själv och sin unga lekamen. Innan hon gick sa hon: Säg mig vad det kommer att kosta, men gör ingenting åt saken, förrän jag talat med pappa! Modig & Klein sa priset. Curry och Eva satte sig. Katja icke ens blinkade. Het och lycklig lämnade hon Frestelsernas tempel, men hon gick ingalunda hem. Hon gick till den herrn, som för de finaste silkestrumporna, och hon gick till stans finaste skomakare och hon gick till den butiken, som tar sina korsetter direkt från Paris. Curry och Eva travade med, häpna men även lyckliga, ty de stora sensationerna äro sällsynta i Wadköping. 

Rätt vad det var mötte de Ludwig. Han stannade mitt framför Katja och såg henne forskande in i ögonen. Han sa: Vad är det med dig? Jag tycker mig läsa vansinne i dina blickar. – Inte vet jag, om hon blivit galen, sa Curry, men jag vet, vad hennes far kommer att bli. – Katja ryckte till. Vad nu? Han kunde väl inte missunna henne att vara elegant en gång i livet? Till på köpet när hon hade tagit studenten! Barn anse, att föräldrarna böra vara tacksamma, om barnen lära sig något; föräldrarna anse, att barnen böra vara tacksamma att de få lära sig något. Vem har orätt? Kan göra detsamma vem! Alla föräldrar ha varit barn och de flesta barn bli föräldrar. Orätten jämnar ut sig med tiden. Men Ludwig sa: Vad jag hört och förnummit har gripit mig djupt. Om denna flicka kommer på balen i en något så när korrekt och elegant dress, kan ni andra hönapönor hälsa hem. Det blir ett prisfall utan like! 

För att rätt förstå vad sedan hände borde man egentligen göra en utredning av hela det svårlösta torvpulverproblemet och Kungliga Järnvägsstyrelsens förhållande till ett snille, som till på köpet var ett sparsamt snille. Men det skulle föra oss för långt. Jag vill blott nämna, att styrelsen samma dag återsänt en gigantisk packe handlingar – den geniala Kockska metoden i ny upplaga – jämte en skrivelse, som varje uppriktig anhängare av den geniala metoden måste beteckna som löjlig och upprörande. Just när den geniala metodens fader genomläst skrivelsen för sjunde eller åttonde gången och fyllt hela sin själ med dess tarvliga och motbjudande innehåll, lades en hand på hans skuldra och ett annat av hans barn, Katja, yttrade blitt men frimodigt: Pappa, skulle du vilja ge mig femhundra kronor? 

Den snillrike uppfinnarens hjärna var för ögonblicket bräddad med statens snabbt bortrinnande miljoner. I första häpenheten fann han femhundra vara en förvånande futtig summa och han tog åt plånboken. Redan denna gest återförde honom snabbt till verkligheten. Det fanns förvisso inga femhundra i plånboken. Femhundra! Det är ju en förmögenhet. Kom tösen verkligen på blanka vardan och bad om femhundra? Vadtill dessa femhundra? Klart besked, om han fick be! Katja sa: Jag har beställt en klänning hos Modig & Klein och så är det lite annat smått jag behöver till balen. 

Det är i dylika ögonblick en snillrik man rätt tydligt känner, att han aldrig borde ha gift sig. Han förstår att han förrått vetenskapen och sitt eget snille för en jordisk kärlek. Vilken vetenskapens pioniär hade han icke blivit, om han sluppit att draga det tunga familjelasset! Hur månget oskattbart vetenskapligt arbete hade han icke måst avstå från att köpa, därför att det felades honom några usla hundralappar. Och nu kom denna tös, denna osnutna jänta, och begärde hela fem för att gå på bal! Vidunderligt! Han framstötte ett grötigt och brutalt: Nej! 

Katja sa: Curry fick en frack till studenten och jag fick ingenting. – Han klarade stämman och yttrade: Om du hade varit pojke, hade du också fått en frack. Det hör till. – Katja sa: Jag rår inte för att jag är flicka och jag får så sällan något nytt och nu behöver jag en klänning till balen. – Uppfinnaren sa: Du har en klänning. – Katja sa: Jag har fyra stycken men ingen som passar. – Uppfinnaren sa: Då stannar du hemma. – Plötsligt upplystes hans förstånd av en av dessa tankeblixtar, som äro så vanliga hos snillen, och han utbrast: Det är naturligtvis den där Ludwig, som står bakom det hela! Det anade jag strax. Mitt beslut är fattat – du stannar hemma.

Knappt var det sagt, förrän han insåg att han gjort sig skyldig till överord, tomt skryt. Han ville förfärligt gärna slå till reträtt. Det föresvävade honom att man kunde göra en utredning, upprätta ett nytt kostnadsförslag. Han skulle påpeka att tio av de femhundra kronorna voro överflödiga och förklara sig villig att utbetala de 490. Därmed hade han hävdat sin myndighet och hållit sparsam- heten i helgd. Hade han följt denna impuls, skulle man fått bevittna en märklig tävlan i ädelmod. Katja skulle ha underbjudit honom med hundratal; till sist skulle han kanske nödgats släpa henne till Modig & Klein. Emellertid följde han icke den högre impulsen. I det avgörande ögonblicket föll han pladask i den fallgrop, som ständigt lurade på honom. Han erinrade sig att han var ett snille! Och han började klaga. Naturligtvis sa han inte rentut att han var ett misshandlat geni. Han antydde blott att han hade en Högre Uppgift, till vilken även hans barn borde taga någon hänsyn. 

Katja gjorde plötsligt en grimas, som om han bjudit på ricinolja. Ty detta var osmakligt! I hela sitt unga liv hade hon älskat och vördat just denna Högre Uppgift, hon hade omhuldat och borstat Den, hon hade tagit fläckar ur Dess kläder och stoppat mjuka kuddar under Dess huvud, hon hade satt fram just sådan mat, som smakar en Högre Uppgift och efteråt plockat brödsmulor ur dess skägg, hon hade skapat ro och tystnad, så nödvändiga för en Högre Uppgift samt sett till att Dess krage alltid var ren. Och nu uppmanade han henne i förebrående ton att taga någon hänsyn till den Högre Uppgiften! Inför denna otacksamhet uppgav hon försöket att skrida fram med lämpor. Hon sa: Du får ursäkta att jag tänker gå på balen. Vill pappa inte ge mig pengarna, så får jag ta klänningen och det andra på kredit. Därmed var krisen akut. Ultimatum hade utfärdats. Nästa handling blev en krigsåtgärd. Uppfinnaren ringde till Modig & Klein, förbjöd dem att vare sig mot kontant betalning eller på kredit utföra något arbete åt hans dotter. Hon var omyndig och hade icke rätt att göra beställningar utan hans vetskap.

Vilken skymf! Att i ena stunden som välaktad och mogen student stå i stadens elegantaste affär och i beundrande vänners närvaro göra storartade beställningar för att i nästa nu bli behandlad som en skolflicka, den där tagit knäck på olovlig krita! Tårarna började rinna. Det var att göra skymfen ännu skymfligare. När Uppfinnaren varsnade dessa tårar förbannade han sin dumhet. Men som det är trevligare att vara ond på andra än på sig själv, riktade han en ny stöt mot flickan. Ännu med luren i hand begärde han upplysning om övriga herrar leverantörer. Han skulle ringa till dem alle- sammans! Katja svarade: Det är nog, att pappa blamerat sig en gång. Jag skall själv säga återbud till de andra. – Hon gick. Uppfinnaren dök för nionde gången ned i Järnvägsstyrelsens förkastelsedom över det geniala Kockska systemet. När man drabbats av en stor olycka, söker man glömska i en mindre. 

En dag förflöt, två dagar. Situationen var ytterligt oklar. Uppfinnaren grubblade, Curry grubblade. Vilka åtgärder kunde man vänta från Katjas sida? Hennes ögon voro röda och hennes kinder starkt pudrade: alltså grät hon i smyg. Hon infann sig vid måltiderna men åt under svältgränsen. Lyckligtvis fanns det konditorier i stan och gräddkarameller i hennes byrålåda. Hennes tillstånd var elegiskt. Hon tog farväl av drömmen om en ung kvinna i Modig & Klein-creation, balens drottning och Ludwigs stolthet. Men den elegiska stämningen skingrades snart av Currys cynism. Han sa: Lipa inte! Du kan gå i din gamla. Folk är vana att se dig så där lite sjaskig. Mången kär gammal tant skulle sörja, om hon finge se dig annorlunda. – Katja rodnade. Hon tog fram den »gamla», gick ut i köket, räckte den åt husan och sa: Den här behöver jag inte. Håll till godo! – Å så förtjusande och tänk så vänligt! sa flickan, gick med »skräpet» till en klädståndsfru och fick några kronor. 

Situationen blev ännu mera oklar. Tänkte hon verkligen stanna hemma? Intet svar. Uppfinnaren travade osaligt av och an, väntade att hon skulle öppna underhandlingar. Han var absolut beredd att ge efter på alla punkter, men han tyckte att hon kunde börja underhandlingarna. Slutligen strök han även den punkten, gick till flickan och sa: Kom nu min tös, så går vi till Modig & Klein, innan det blir för sent! – Hon höjde ögonbrynen i förkrossande förvåning: Efter vad som passerat? – Nåja, så gå vi till någon annan: sömmerskor finns det gott om. – Det är för sent. Kusliga ord! Tragiska stämma! Till på köpet hade tösen en djup alt, som kunde vibrera med passion. Den elegiska perio- den var förbi. Dock icke alldeles. Än en gång gick hon med Ludwig utmed ån, än en gång stod de framför den vida sjön och läto kvällssolen purpra de vita mössorna. Och Katja sa: Här har jag gått i arton år och sett om honom och vårdat honom och daltat med honom! (Hon hade nyss fyllt arton så hon måste ha börjat mycket tidigt.) Aldrig har jag bett honom om något. Nästan alla mina klädpengar har gått till Curry. Själv har jag gått klädd som en skurmadam. Du har själv sagt det! Men när jag en enda gång i mitt liv vill vara fin – då! Då behandlar han mig sämre än en skolflicka! 

Tankegången var egendomlig, men Ludwig förstod henne fullkomligt. Han tyckte att hon bara på trots skulle gå på balen. Hennes underbara alt vibrerade starkt då hon framslungade: Naken? Unge greven hajade till. När en så bottenfruset korrekt flicka kunde nämna detta ord i detta sammanhang, måste det hela peka rakt upp i natten. Han mumlade: Kära söta barn. – Hon avbröt: Jag är inte något kärt sött barn. Jag är en människa, som man ser över axeln. Det finns inte en enda otäck gammal tant eller farbror i den här stan, som inte tror, att jag är det beskedligaste mähä i universum. 

Denna tankes bitterhet tycktes överväldiga henne. Hon gjorde plötsligt ett militäriskt helt om och de började larva hemåt. Hon sa: För resten förlåter jag honom. Man kan inte räkna med honom som med andra. Han begriper inte, när han gör något dumt. Men vad som retar mig, det är Currys frack! Om jag hade varit pojke, så skulle jag ha fått en frack. Alltså skall jag chikaneras bara därför att jag är flicka. Men det är inte heller så. För hade jag varit ett kokett stycke som Eva, så skulle de ha spökat ut mig värre än en julgran. Nej, jag skall chikaneras därför att jag är en beskedlig, enkel och anspråkslös varelse. Men jag ska visa dem!

De vek om vägkröken och staden låg framför dem. Katja gjorde en stor patetisk åtbörd och yttrade: Detta är en fånig stad! – Du sa ett ord! instämde Ludwig varmt. Efter en stund yttrade Katja med en lätt skälvning i stämman: Ludwig, vad skulle du säga, om jag gjorde någonting oanständigt? – Korsijisse namn, flicka! utbrast unge greven. Och det är mycket troligt att han – om hon verkligen gjorde någonting oanständigt – skulle uttrycka sig just så och inte annorlunda. Hans tankar tumlade förvirrade och förskräckta kring den egendomliga frågan. Oanständigt, mumlade han, ja men kära söta rara, vad menar du med oanständigt? – Hon svarade kärvt: Idiot! Rid inte på ord. Jag menar någonting som skulle komma de här uvarna och ugglorna att spärra upp sina ögon och varsna alla sina fördomar och fånigheter. Men du begriper ingenting. Du kommer att se lika dum ut som alla de andra. Men då! Då kan du vara lugn för att jag kommer att förakta dig! Usch så tråkigt, sade Ludwig. Och de lämnade ån och sjön och bänkarna och allt det andra bakom sig och trädde in i staden. 

Ytterligare anteckningar saknas beträffande Katjas själstillstånd tiden mellan den soliga dag, då Katja beslöt att inte längre vara Askunge och den lika soliga dag, då balen skulle gå av stapeln. Sistnämnda dag tillbringade Curry några angenäma timmar på åstranden och eftersom han hade Eva Biörck vid sin sida, antar jag att han kom ända ned till sjön. Det förklarar, varför han återvände till hemmet först klockan 7, vilket gav den unge snobben en futtig timme att ägna sin person. En stund efter hans hemkomst uppstod ett starkt oväsen i huset. Strax därpå störtade den unge mannen in till sin far, satte sig med utsträckta ben, hängande armar. Och med en rätt dum och sinnesslö min utbrast han: Pappa, var är min frack? 

Uppfinnaren av otaliga uppfinningar kunde inte besvara denna enkla fråga. Han förstod inte ens dess innebörd. Skulle en snillrik man, som aldrig kunnat hålla reda på sin egen frack, nu tvingas att hålla reda på sonens?


måndag 5 mars 2012

Landshövdingen

Gror bragdens ära blott på stridens mark,
där tappre krigarn fuktar den med blod,
kan ej den vapenlöse hälsas stark
och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
en fridens man allt från sin ungdom hän;
i fridens värv ren grånad, styrde han
som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
ty namnets ära var, att det var hans,
hans adel föll därpå.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid
av lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
och gammal själv han var.

Av härar omvärvd, sliten som ett rov
emellan vän och ovän växelvis,
fick han var stund för segrarens behov
ge frid och lugn till pris.

Att värna rätt, fördela bördors last
han som en helig plikt sig föresatt,
och därför var hans dag och utan rast
och utan sömn hans natt.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
blott han med två hans sekreterare;
han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
han såg en krigare i samma stund,
följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
var krigarn, ingen ringare person;
han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
dock kämpa landets söner som förut
i Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
att den skall tryggad bli till gods och liv,
som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
att strida mot sin herre och monark,
hans släkt skall jagas utan nåd och frid
ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
för dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
att, bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen böter ej för hustrus brott,
ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
så utkräv straff av män med svärd i hand,
av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
de båda unga männerna i saln,
och nu han slog sitt klara öga opp
och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
var borta, varmt han mötte gubbens blick;
han tog hans hand och tryckte den med kraft
och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
sjönk hövdingen i domarsätet ned;
han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
en överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
de nämnde ofta sen med eldad håg
om en förklaring stilla, underbar,
som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
fanns blott en enda tanke hos de två;
men varifrån det vackra ljuset kom,
blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
av dagens sol, som lyste mild och klar;
den andra sade: "Det kom inifrån,
hans samvete det var." 

Sven Duva


Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
när Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
i sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."

"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
när högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott." 

söndag 4 mars 2012

På Värnamo marknad



Vid Värnamo på marknaden
en aftonstund det var,
då Per och Kersti bytte ring
som troget fästepar;
sen skildes de att taga tjänst,
envar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» --
så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
så slapp han att gå ut som knekt --
man tar ej prästens dräng;
och Kersti hos befallningsmans
fick sköta plog och harv,
som blivit kvinnfolksgöra nu
i Carols tidevarv.

I sina träskor gingo de
den tunga mödans stråt
och rörde aldrig av sin lön
en enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jämt,
»då blir det annat slag,
så ha vi sparat samman nog
att bygga hjonelag.»

Och tiden skred med snäckans fjät
evinnerligen lång,
på många månader ibland
de tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
i dessa sorgens år,
men efter väntans mulna tid
vart sjätte gången vår.

Av ljuvlig oro brunno då
båd' ungersven och mö,
från alla hagar kom en doft,
det glittrade på sjö.
Utav ett vårregn tvagen nyss
den späda grönskan log,
och göken gol för fästefolk
långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
sig gjorde riktigt grann
och sken som utur tårar upp
till lust för fattigman
och strödde glada färgers prål
längs varje dikesvall, 
liksom i vintras aldrig smällt
ett skott vid Fredrikshall.

Vid Värnamo på marknaden
de möte stämt, de två,
bland magra stutar var ej svårt
varann att hitta på;
med rörelse och köpenskap
det jämmerligt gått ned,
fastän det sports, att herrarne
snart skulle göra fred.

Men prästgårds-Per han hade mynt
och var så morsk och käck,
och slantar hade Kersti ock
uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande av fröjd
de satt sig i en vrå
och klingade med pengarna
och viskade som så:

»Nu, vännen lilla» -- sade Per --
Ȋr jag min egen karl
och kan ta upp ur ödesmål
det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
min lön i kyrkherrgåln --»
»Och jag har sexti», Kersti sad',
»då står man sig i Småln.»

»Men hör du, Per» -- från Kerstis drag
här leendet försvann --
»den sortens pengar, som vi fått,
jag aldrig lika kan.
Det kallas nödmynt, säger folk,
och det är visst och sant,
det kostat nöd att skrapa hop
den styvern slant för slant.

Men det är bara koppar, Per --
med Görtzens gudar på
och namn, som ingen kristen själ
kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarna
blott bure kungens bild --
tänk, Per, om smulan, som vi ha,
rakt skulle gå förspilld!»

»En stolla är du, Kersti lill'!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
och guld och silver värt;
och denne krigsman, som du ser,
med lejonet bredvid,
så flink och färdig, är kung Karl,
just som han drog i strid.

Nog är det rätta pengar, du,
det bar ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
att köpa till vårt bo
båd' slev och gryta, tösen min,
och först och sist en ko.»

I marknadsbråket vandrade 
de tu med muntert mod
och tittade och prutade
på allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
en röst av välkänt ljud...
Hos Per och Kersti klack det till --
här kommo onda bud.

I rock av blanka knappar prydd,
med ämbetsnäsa röd
och stämma barsk klev länsman fram
och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
och hastigt runt omkring
slöt sig med häpna anletsdrag
en stum åhörarring.

Det var med alldenstund, ithy
och mer av samma sort
ett kungligt brev, där meningen
så kunde fattas kort,
att kopparbiten, som i går
för daler gått och gällt,
numera gällde ingenting --
och så var det beställt.

Så gruvlig dom i förstone
ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrivelsen,
och drottningen är god!»
Men Per, som stod där blek, begrep
omsider denna nåd:
»Ack nej, du Kersti, stackars tös,
här finns ej någon råd.» --

Vid Värnamo på marknaden
det var en aftonstund,
där vandrade ett fästepar
med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
sin fagra lyckodröm,
och bakom randig förklädssnibb
flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
på daggig åkerren,
bak fjärran skogar dunkelblå
sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
ifrån ett litet hem --
ack, hoppet om en egen härd
var slocknat ut för dem!

Det suckade så tungt i norr --
det var en sorgegök,
och djupare i förkläts famn
då Kerstis huvud dök.
Så månget bröst i Sveriges land
hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
om hennes liv sin arm,
och veka ord sig bröto fram
ur svallet av hans harm.
Så mild som månen över sjön,
kom trösten till hans brud:
»Och finns för oss ej lag och rätt,
så finns dock Herren Gud!

Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
och raska armar tu
och börja bara om igen,
det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli.
Tills glatt en annan vår
vi sätta bo och köpa kon,
som ej vart köpt i år.»

Han talte många andra ord
av kraft och bergfast hopp,
och Kersti mellan tårarna
såg ur sitt förklä opp
och frågade med ögat ljust
av kärlek och av tro:
»Så råkas vi om sex år då
på nytt vid Värnamo?» 

Soldathustrun


Vid vaggan sitter lantvärnsmannens maka
     och lyss till stormens brus kring enslig hydda.
     »I krigets farlighet, o Gud, beskydda
     De armas stöd! Jag bedja skall och vaka."

"Hos mig och lillan är väl Fritz tillbaka
     mot jul vid pass -- jag re’n har färdigsydda
     hans vinterkläder, och av bästa krydda
     jag bryggt en dryck, som skall min gosse smaka.»

Med ens hon känner omkring ringprytt finger
     liksom en sakta tryckning -- upp hon springer
     »På oss han tänkt!» ljöd hennes glädjeskrik.

På snöigt slagfält vid Loirens stränder
     en vigselring då ryckte snåla händer
     ifrån ett namnlöst, obegravet lik.