Rebell

På kyrkogården håller hösten ras
och för mot skolans gråa fönsterglas
de vissna blad i virvlar rödgult bjärta.
Därinne sitta gossar, bänk vid bänk,
orörliga som i en magisk länk,
och likt ett asplöv darrar varje hjärta.


Från svarta tavlan med förfärlig ton
förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
en liten hemsk sekund, då en och var
skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.


En syndare, som träffad av ett skott,
från bänken flyger upp, men stammar blott.
En lugg, ett tjut - och grannen frågan ärver.
Så går det på i samma exercis.
Av allt jag kan ha lärt på detta vis,
en sak är viss: jag vet att jag har nerver.


Lektionen skrider fram oändligt lång,
och skygga blickar snegla gång på gång,
om aldrig visarn skall till tolv sig maka.
Då hem till middag! - men till matro? nej,
vi kunna eftermiddagsläxan ej,
och klockan tre vi måste hit tillbaka.


Katkesen väntar oss med sin tortyr.
Av mellantiden var minut är dyr,
en hand om gaffeln, Lindblom i den andra.
Nå äntligen - där dåna tornets slag!
Slut med latinska pinan för i dag.
Nu gäller det i språngmarsch hemåt vandra.


Dock nej, magistern än ej sluta vill.
Re´n gick där en minut - en till - en till.
Vi mista hela kvarten, o elände!
Från klassen något likt ett mummel steg -
ett ögonkast av lärarn - och det teg.
Då - aldrig skall jag glömma vad som hände!


Emellan böjda nackar uppstod han, 
den främsta bänkens långe flygelman, 
ett enda steg från tavlans svarta ruta. 
Uti en ton, som ingen rotting skrämt, 
han talade helt hövligt, men bestämt: 
"Nu får magistern vara god och sluta!" 


Hur fräckt - och därtill av en frielev!
Ett slag i synen också svaret blev.
Liksom förstenade vi sutto alla,
då femtonåringen i blodröd harm
så kraftigt stötte bort magisterns arm,
att han, den fruktade, höll på att falla.


Det vart uppståndelse - och med besked.
Mörk och högtidlig rektor själv kom ned.
Blott på ett villkor kunde nåd beviljas:
på fläcken avbön, ödmjukt ångerfull,
och stut offentligt för exemplets skull -
i annat fall från läroverket skiljas.


Vi stirrade uti kamratens drag:
där kämpades hans levnads stora slag.
Skall han ta lydigt mot den beska drycken?
Hans hela framtid hänger på en tråd,
han är en fattig pojke, har ej råd
att köpa lärdom, går det här i stycken.


Gott huvud har han och vetgirig håg,
kan explicera Cesars rövartåg
tillräckligt bra för ämbeten och ära.
Han också drömt att bli en bildad man -
men här är något som ej brytas kan.
Förr då till sjöss, förr då i hantverkslära!


Det var ett långt, ett pinsamt ögonblick.
Vi sågo huru färgen kom och gick
på kind i darrning - andedräkten trängdes.
Så kom det över läppen stötvis, kort:
jag tror att det blir bäst jag kommer bort...
"Ja, var så god!" - Han gick, och dörren stängdes.


Han var försvunnen. Blott en skollegend
förmälte efteråt att i en gränd
han synts med sotig blus och dito kinder,
och i en ton av medlidsam mystik
det viskades han var i en fabrik
på Kungsholmen - man trodde hos Bolinder.


Rebellens namn gav samma obehag
som då därutifrån ett kyligt drag
in i den varma kammarluften strömmar.
Den vilda fågeln, som ej tålde band,
flög bort till verklighetens sträva land,
vi andra sutto kvar och hade drömmar.


Ja drömmar! - Från de många böckers blad
där kom emot oss ljusa hjältars rad,
Tell, Washington och Brutus, allesamman.
Vad det var skönt bland gråa glosors damm
att mana frihetens heroer fram
och rusas av den himlaborna flamman!


Och under frygisk mössa gick vår färd
med idel storfolk från en högre värld,
på vilkas pannor hävdens gloria stannat;
och ingen kom i sotig arbetsblus
med vittnesmål, liksom ett kyligt sus,
att lärdomen är ett och livet annat.