Morbror Ruben

Det var för snart åttio år sedan en liten gosse, som gick ute på torget och spelade topp. Den lille gossen hette Ruben. Han var inte mer än tre år, men han svängde sin lilla piska så tappert som någon och lät toppen snurra, så att det var en glädje däråt. 

Den dagen för åttio år sedan var det ett riktigt vackert vårväder. Mars månad var kommen, och staden var delad i två världar, en vit och varm, där solskenet rådde, och en kall och mörk, där det var skugga. Hela torget hörde solskenet till, utom en smal rand längs ena husraden. 

Nu hände sig, att den lilla gossen, så tapper han var, blev trött av att snurra sin topp och såg sig om efter någon viloplats. En sådan var inte svår att finna. Det fanns inga bänkar eller soffor, men vartenda hus var försett med en stentrappa. Lille Ruben kunde inte tänka sig något lämpligare. 

Det var en liten samvetsgrann fyr. Han hade en dunkel aning om att mor inte ville, att han skulle sitta på främmande folks trappor. Mor var fattig, men just därför fick det aldrig se ut, som om man ville taga något av andra. Så gick han och satte sig på deras egen stentrappa, ty de bodde också vid torget. 

Den trappan låg i skuggan, och där var riktigt kallt. Den lille stödde huvudet mot räcket, drog upp benen och mådde så gott som aldrig förr. En liten stund ännu såg han hur solskenet dansade ute på torget, hur pojkar sprungo och toppar snurrade, så slöt han ögonen och somnade. 

Han sov visst en hel timme. Då han vaknade, var det inte så bra med honom, som då han somnade, utan allting kändes så förfärligt otrevligt. Han gick in till mor och grät, och mor såg, att han var sjuk, och lade honom till sängs. Och om ett par dagar var gossen död. 

Men därmed är det inte slut på hans historia. Det hände nämligen, att hans mor kom till att sörja honom riktigt ur hjärtats djup med en sådan där sorg, som trotsar år och död. Mor hade flera andra barn, många bekymmer upptogo hennes tid och tankar, men det fanns alltid ett rum i hennes sinne, där hennes son Ruben fick bo alldeles ostörd. 

Han var ständigt levande för henne. Såg hon en barnhop leka på torget, så sprang han med där, och då hon gick och stökade inne i huset, trodde hon fullt och fast, att den lille ännu satt och sov ute på den farliga stentrappan. Säkerligen var intet av mors levande barn så närvarande för hennes tankar som det döda. 

Några år efter sin död fick den lille Ruben en syster, och då denna blev så gammal, att hon kunde springa ute på torget och spela topp, hände sig, att även hon satte sig att vila på stentrappan. Men mor kände i detsamma, som om någon skulle ha ryckt henne i kjorteln. Hon kom genast ut och tog ett så hårt tag i lilla syster, då hon lyfte upp henne, att denna mindes det, så länge hon levde. 

Och än mindre glömde hon hur märkvärdigt mors ansikte var och hur rösten darrade, då hon sade: »Vet du, att du hade en gång en liten bror, som hette Ruben, och han dog, därför att han satt på den här stentrappan och förkylde sig. Du vill väl inte dö från mor, du Berta?» 

Bror Ruben blev snart lika levande för sina bröder och systrar som för sin mor. Hon var sådan, att de alla måste se med hennes ögon, och snart hade de samma förmåga som hon att se honom sitta ute på stentrappan. Och naturligtvis föll det ingen av dem in att sätta sig där. Ja, så snart de sågo någon sitta på en stentrappa eller ett stenräcke eller en sten vid vägkanten, så fingo de alltid ett styng i hjärtat och tänkte på bror Ruben. 

Ytterligare hände det bror Ruben, att han blev satt högst av alla syskonen, då de talade om varandra. Ty alla barnen visste ju, att de voro ett besvärligt och bråkigt släkte, som bara gjorde mor möda och omak. De kunde inte tro, att mor skulle sörja mycket över att mista något av dem. Men då mor verkligen sörjde bror Ruben, så var det ju säkert, att han måtte ha varit mycket snällare, än de voro. 

Det var inte så sällan någon av dem tänkte så här: »Ack, den som kunde göra mor så mycken glädje som bror Ruben!» Och ändå visste ingen något mer om honom, än att han hade spelat topp och förkylt sig på en stentrappa. Men han måtte ju ha varit märkvärdig, då mor hade en sådan kärlek till honom. 

Märkvärdig var han ock: han gjorde mor mest glädje av alla barnen. Hon hade blivit änka och arbetade i sorg och nöd. Men barnen hade en så stark tro på mors sorg över den lille treåringen, att de voro förvissade om att om han blott hade levat, skulle mor inte ha sörjt över sin olycka. Och var gång de sågo mor gråta, trodde de, att det var, därför att bror Ruben var död eller ock därför, att de inte själva voro som bror Ruben. 

Snart nog föddes inom dem en allt starkare lust att tävla med den lille döde om mors tillgivenhet. Det fanns inte en sak, som de inte hade velat göra för mor, om hon bara hade velat tycka lika mycket om dem som om honom. Och det var för denna längtans skull, menar jag, som bror Ruben var det nyttigaste av alla mors barn. 

Tänk bara, då den äldsta brodern hade förtjänat sina första slantar genom att ro en främmande över ån och kom och gav dem till sin mor utan att ta undan ett runstycke! Då såg mor så glad ut, att han svällde av stolthet och inte kunde låta bli att förråda hur omåttligt ärelysten han hade varit. »Mor, är jag nu inte lika bra som bror Ruben?» 

Mor såg prövande på honom. Det var, som om hon jämförde hans friska, strålande ansikte med det lilla bleka ute på stentrappan. Och mor hade säkert velat svara ja, om hon hade kunnat, men mor kunde inte. »Mor håller mycket av dig, Ivan, men sådan som bror Ruben blir du aldrig.» Det var oöverkomligt, det insågo alla barnen, men ändå kunde de inte låta bli att sträva. 

De växte upp till duktiga människor, de arbetade sig fram till förmögenhet och anseende, medan bror Ruben bara satt stilla på sin stentrappa. Men han hade ändå försprång. Han var oupphinnelig. Och vid varje framsteg, vid varje förbättring, då det så småningom lyckades dem att bjuda mor ett gott hem och välstånd, så fick det vara lön nog för dem, att mor sade: »Ack, att min lille Ruben hade fått se detta!» 

Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till dödsbädden. Det var han, som förtog dödsplågorna deras udd, eftersom hon visste, att de förde henne till honom. Mitt i den största jämmern kunde mor le vid tanken på att hon gick att möta lille Ruben. Och så dog hon, vars trogna kärlek hade upphöjt och förgudat en stackars liten treåring. 

Men inte heller då blev det slut med den lille Rubens historia. För alla sina syskon var han bliven en symbol för det strävsamma livet i hemmet, för kärleken till mor, för alla de rörande minnena från mödans och motgångens år. Det låg alltid något varmt och vackert i deras röster, då de talade om honom. Det var helg och högtid omkring den lille treåringen. 

Sålunda kom han ock att glida in i sina brors- och systerbarns liv. Mors kärlek hade gjort honom till en storhet, och de stora, de verka och öva inflytande släktled efter släktled. 

Syster Berta hade en son, som kom i mycken beröring med morbror Ruben. Han var fyra år den dagen, då han satt på trottoarkanten och stirrade ned i rännstenen. Den flödade av regnvatten. Stickor och strån färdades med äventyrliga svängningar nedåt det grunda farvattnet. Den lille satt och såg på med det ljuva lugn, som man erfar vid att följa andras äventyrliga tillvaro, då man själv är i trygghet. 

Men hans fredliga filosoferande avbröts av hans moder, som i samma ögonblick hon såg honom måste tänka på stentrappan i hemmet och på brodern. »Å, kära min lilla gosse,» sade hon, »sitt inte så! Vet du, att din mamma hade en liten bror, som hette Ruben och som var fyra år liksom du nu. Han dog, därför att han satt på en sådan där trottoarkant och förkylde sig.» 

Den lille tyckte inte om att bli störd i sina angenäma tankar. Han satt stilla och filosoferade, medan hans ljusa, krusiga hår ramlade ända ned i ögonen på honom. Syster Berta skulle inte ha gjort det för någon annan, men för sin kära brors skull ruskade hon sin lilla gosse ganska omilt. Och så fick han lära respekt för morbror Ruben. 

En annan gång hade denna ljuslockiga unga herre råkat falla omkull ute på isen. Han hade blivit omkullstött riktigt på elakhet av en stor, stygg pojke, och där satt han kvar och grät för att riktigt visa hur förorättad han var, allra helst som hans mamma inte kunde vara långt borta. Men han hade glömt, att hans mor dock först och sist var morbror Rubens syster. Då hon fick se Axel sitta på isen, kom hon inte alls med något lugnande och tröstande, utan bara med detta eviga: »Sitt inte så, min lilla gosse! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han var fem år, liksom du är nu, därför att han satte sig i en snödriva!» 

Gossen steg genast upp, då han hörde talas om morbror Ruben, men han kände kyla ända in i hjärtat. Hur kunde mamma prata om morbror Ruben, då hennes lilla gosse var så bedrövad? Gärna för Axel fick han sätta sig och dö, var han behagade, men nu var det, som om denne döde ville ta hans egen mamma ifrån honom, och det kunde Axel inte tillåta. Så lärde han hata morbror Ruben. 

Högt uppe i trappuppgången i Axels hem fanns en stenbalustrad, som var svindlande härlig att sitta på. Djupt under låg förstugans stengolv, och den, som satt grensle däruppe, kunde drömma, att han färdades fram över avgrunder. Axel kallade balustraden för den gode gångaren Grane. På dess rygg sprängde han över brinnande vallgravar in i förtrollade slott. Där satt han stolt och trotsig med de stora hårbucklorna vajande för det häftiga anloppet och kämpade Sankt Görans strid med draken. Och ännu hade det inte fallit morbror Ruben in att vilja rida där. 

Men naturligtvis kom han. Just som draken vred sig i dödsångest och Axel satt där i hög segervisshet, hörde han barnjungfrun ropa: »Lilla Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben, som dog, då han var åtta år gammal, liksom Axel är nu, därför att han satt och red på ett stenräcke! Här får Axel aldrig mer sitta.» 

En sådan avundsjuk gammal dummerjöns, den morbror Ruben! Han tålde visst inte, att Axel dödade drakar och räddade prinsessor. Om han inte aktade sig, så skulle Axel visa, att han också kunde vinna ära. Om han hoppade ned i stengolvet här nere och sloge ihjäl sig, då skulle han allt känna sig fördunklad, den där storljugaren. 

Stackars morbror Ruben! Stackars den lilla snälla gossen, som hade gått och spelat topp ute på det solbelysta torget! Nu fick han erfara vad det vill säga att vara en stor man. En fågelskrämma hade han blivit, som den tid, som var, satte upp för den, som skulle komma. 

Det var ute på landet hos morbror Ivan. En hel mängd kusiner voro samlade på den härliga gården. Axel gick där, uppfylld av sitt hat till den store morbror Ruben. Han ville bara veta om denne pinade någon annan än honom. Men det var något, som skrämde honom från att fråga. Det var, som om han skulle ha begått något hädiskt. 

Äntligen voro barnen för sig själva. Ingen stor var närvarande. Då frågade Axel om de hade hört talas om morbror Ruben. Han såg, att det blixtrade till i ögonen och att många små nävar knötos, men det syntes, att de små munnarna hade fått lära sig vördnad för morbror Ruben. 

»Tyst för all del!» sade hela skaran. 

»Nej,» sade Axel, »nu vill jag veta om det är någon mer, som han pinar, för jag tycker, att han är den besvärligaste av alla morbröder.» 

Detta enda modiga ord bröt den damm, som var satt för pinade barnahjärtans harm. Det blev stort gny och ropande. Så måtte en hop nihilister se ut, då de försmäda självhärskaren. 

Nu uppsattes den stackars store mannens syndaregister. Morbror Ruben förföljde alla sina syskonbarn. Morbror Ruben dog, varhelst han behagade. Morbror Ruben var alltid av samma ålder med den, vars ro han ville störa. Och respekt måste man ha för honom, fast han alldeles tydligt var en lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det kunde man få, men förbise honom eller visa honom vanvördnad, nej, pass för det. 

Vilken min de gamla togo på sig, då de talade om honom! Hade han då någonsin gjort något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var då inte något så underbart. Och vad han så hade utfört för storverk, visst var det, att nu missbrukade han sin makt. Han satte sig emot barnen i allt, som de hade lust till, den gamla fågelskrämman. Han drev upp dem från middagssömnen i gröngräset. Han hade upptäckt det bästa gömstället i parken och förbjudit dess begagnande. Nu allra senast hade han företagit sig att rida på osadlade hästar och att åka i hö. 

De voro alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre år. Och nu överföll han stora fjortonåringar och påstod, att han var av deras ålder. Det var det allra retsammaste. Det var otroliga ting, som kommo i dagen om honom. Han hade fiskat löjor från brokaren, han hade rott i den lilla ekstocken, han hade klättrat i den där pilen, som hängde ut över vattnet och som var så trevlig att sitta i, ja, han hade till och med legat och sovit på krutfjärdingar. Men de voro alla vissa om att det inte fanns någon undflykt från hans tyranni. Det var en lättnad att ha fått tala ut, men inte något botemedel. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben. 

Man skulle inte vilja tro det, men då dessa barn blevo stora och fingo egna barn, började de genast göra sig nytta av morbror Ruben, såsom deras fäder hade gjort före dem. Och deras barn återigen, det vill säga de ungdomar, som nu växa upp, ha lärt läxan så väl, att det hände en sommar ute på landet, att en femårig pys kom fram och sade till gamla farmor Berta, som hade satt sig på en avsats i trappan, medan hon väntade på vagnen: 

»Farmor hade en gång en bror, som hette Ruben.» 

»Det har du rätt i, min lilla gosse,» sade farmor och steg genast upp. 

Detta var för all ungdomen en sådan syn, som om den hade sett en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. Den fick en aning om att morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än missbrukades, bara därför att han hade varit så högt älskad. 

I dessa dagar, då man så noga skärskådar all storhet, måste han användas med mera måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar och krutfjärdingar äro trygga för honom, men intet av sten, som duger att sitta på, kan undgå honom. 

Och barnen, nutidens barn, uppföra sig på annat sätt mot honom än föräldrarna. De kritisera honom öppet och ohöljt. Deras föräldrar förstå inte mer konsten att inge tung, fruktande lydnad. Små pensionsflickor avhandla morbror Ruben och undra om han är annat än en myt. En sexårig ungdom föreslår, att man medelst experiment skall bevisa, att det är omöjligt att bliva dödligt förkyld på en stentrappa. 

Men detta är blott ett mod för dagen. Detta släktled är innerst inne lika övertygat om morbror Rubens storhet som de föregående och lyder honom likasom de. Den dag skall komma, då dessa begabbare draga ned till fädernehemmet, söka reda på den gamla stentrappan och resa upp den på en sockel med gyllene inskrift. De skämta med morbror Ruben nu under några år, men så snart de ha blivit vuxna och fått egna barn att uppfostra, skola de bli övertygade om den store mannens nytta och nödvändighet. 

»Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor hade en morbror, som hette Ruben. Han dog, då han var vid din ålder, därför att han satte sig att vila på en sådan där stentrappa.» 

Så skall det heta, så länge världen står. 

Blåsvädret

Annandag jul år 1800 blåste det en storm över Lövsjö härad i Värmland, så att Gud sig förbarme. Man kunde inte tro annat, än att meningen var att rycka bort allt, som fanns på jorden, och göra rent hus här.

Kom inte och säg, att det kan ha varit lika starka blåsväder både förut och efteråt, och kom i alla händelser inte och säg det till någon av de gamla Lövsjöborna, för de har fått höra alltifrån barndomen, att maken till storm är det inte möjligt att råka ut för.

De kan än i dag räkna upp alla de gärdsgårdar, som blev nervräkta, och alla de halmtak, som blev upprivna, och alla lagårdar, som stöp omkull, så att djuren fick ligga begravna under takstolarna i flera dar. Och de kan peka på alla de ställen, där elden kom lös och inte kunde bli hejdad för blåsvädrets skull, förrän hela byn hade gått åt. Och de har varit uppe på alla de höjder och bergknallar, där träd föll bredvid träd, så att de har stått som flådda alltsedan den dagen.

Nu vet man ju, att folk brukar säga, att det är en dålig vind, som inte blåser gott åt någon, men ingen kunde tro, att det skulle gälla också om den här annandagsstormen, för man såg ju, att den bara ställde till den ena olyckan efter den andra.

Den, som minst av alla kunde tänka sig, att det skulle följa något gott med blåsvädret, det var nog ändå ”lilljänta” från Koltorp. Hon var inte god till att tas med, hon, när hon på annandagsmorgonen stod i skogsbrynet och såg hur det låg som en rök över dalen nedanför henne av snö och aska och sopor och allt, som vinden ryckte med sig.

Aldrig, så länge hon hade levat, och hon var ändå tretton år fyllda och gick på det fjortonde, hade hon råkat ut för en sådan motgång. Hon brukade väl annars kunna hålla humöret uppe både i hårt och lett, men det här var nästan mer, än hon kunde stå ut med.

Det var inte långt ifrån, att tårarna skulle komma fram i de stora, blanka ögona och trilla ner över det bleka och magra ansiktet.

Lilljänta hade ställt sig lite framom skogsbrynet liksom för att pröva vad blåsvädret gick för, och vinden slet i huvudduken och trummade på den korta, vita fårskinnspälsen och snodde den hemvävda kjorteln så hårt om benen på henne, att hon var nära att falla omkull.

Hon var inte ensam, utan mor och ”lillgossen” var med. Båda var klädda på samma sätt som lilljänta i korta, vita fårskinnspälsar och i kjortlar av svart, styv vadmal. Det kunde inte vara på annat sätt, för lilljänta ärvde alla sina kläder av mor och lillgossen ärvde sedan av lilljänta. Men det var den skillnaden på dem och på henne, att fastän de hade lika varma kläder som hon, så hade de inte gått utanför skogen, utan stod kvar i lä.

Mor och lillgossen hade likaså magra och tärda ansikten som lilljänta och likaså klara och kloka ögon, och båda två tänkte alldeles som hon, att det var en olycka med blåsvädret och att de var så bedrövade över det, att de hade lust att gråta.

Men de såg inte på långt när så desperata ut, som hon gjorde.

Hon stod just på den där backknölen, ni vet, ovanför Bäckgården i Bro socken, och hon kunde följa vägen, som snodde och vände i långa krökar ända ner mot Bro kyrka. Och hon såg, att bondfolk, som hade gett sig ut för att fara till gudstjänsten, vände och for tillbaka hem. Mer behövde hon inte se för att förstå, att det skulle bli omöjligt för mor och lillgossen att gå de två milen ner till Nygård i Svartsjösocknen, dit de hade ämnat sig på julkalas.

Hon kunde inte låta bli att knyta näven i vanten, när hon kom underfund med detta.

Om det bara inte hade varit så lugnt inne i skogen, där de bodde! Om de bara hade förstått vad det var för ett väder, innan det kom över dem här i skogsbrynet! Då hade de aldrig gett sig av hemifrån, och det skulle hon ha tyckt bättre om.

För se, hon var sådan, att hon inte visste något, som var så försmädligt som att behöva vända om och inte komma dit hon ville.

Om hon bara inte hela året hade gått och tänkt på den här annandagen, då hon skulle få gå till Nygård! Om hon inte nu i detta ögonblicket hade sett framför sig de stora, sjudande grytorna, de långa borden med de vita släpdukarna och de stora klengåshögarna! Om inte hon och lillgossen hade sagt till varandra var gång, som mor inte hade haft något att ge dem till mat: ”När vi kommer till farbror i Nygård på julkalas, så ska vi äta oss mätta!”

Att tänka sig, att de kokade sötsoppa med russin där nere, att där fanns risgrynsgröt och kakor, att där fanns sylt och kaffe och smörbakelse och att hon inte skulle få något med av det!

Hon var så ond, att hon riktigt önskade, att det skulle ha funnits någon, som hon hade kunnat vara ond på. Hon tänkte för sig själv, att blåsvädret borde ha haft bättre vett än att komma just den här dagen. Helgdag var det, så att det behövde inte dra kvarn, och vinter var det, så att det behövde inte hjälpa till på sjön, utan det kunde ha hållit sig i ro. Men det var inte lönt att säga detta till blåsvädret. 

Det var den värsta vägbiten, som de hade framför sig nu: ner förbi Helgesäter och utför Broby backar fram emot Löven och kyrkan och över de stora prästgårdsgärdena, därför att det var öppen och skoglös bygd, som vägen gick fram genom. Komme de bara förbi detta, och kunde de sedan sträva sig uppför Hedebybackarna, så var det ingen fara mer, för alltdärifrån gick vägen genom skog.

Det såg inte så värst långt ut. Hon tyckte, att de väl åtminstone borde göra ett försök. Det kunde inte gå värre än illa i alla fall.

Hon var ändå glad, så länge som mor stod och betänkte sig. Det var ju möjligt, att hon kunde besluta sig för att gå framåt. Men nu märkte hon, att mor vände sig för att gå inåt mot skogen, och lillgossen gjorde förstås, som mor gjorde.

Då började lilljänta att gå åt motsatt håll utför backen. Först helt sakteliga, men sedan allt fortare, för vinden kom bakifrån och drev på, så att hon var nästan tvungen att småspringa. Hon aktade sig väl för att se sig tillbaka, för hon tänkte, att mor och lillgossen då kanske skulle göra tecken åt henne att vända om. Hon var nästan säker på att de hojtade och ropade åt henne, men det behövde hon inte bry sig om, för nu, då hon var riktigt utkommen i blåsvädret, var det ett dån och ett brak omkring henne, så att hon ingenting kunde höra.

Det var inte troligt, att mor skulle kunna springa fatt henne, för mor var tvungen att hålla lillgossen i hand, så att han inte skulle blåsa omkull, och därför gick det inte så fort för henne.

Inte för att lilljänta fördenskull fick lust att vända om, det fick hon visst inte, men hon erkände för sig själv, att hon aldrig hade trott, att vädret var sådant, som det var. Över huvudet på henne kom stora, mörka fåglar med fladdrande vingar, som vinden jagade framför sig och alldeles slet sönder, så att de varken fick behålla fjädrar eller kroppar. Hon tyckte, att hon aldrig hade sett något så hemskt, tills hon kom underfund med att det var stora halmruskor, som hade blivit lösryckta från något tak.

Om hon tog ett steg mot vinden, så reste den sig framför henne som en stegrande häst och ville kasta omkull henne, och tog hon ett steg med vinden, så sköt den på, så att hon fick gå med böjda knän och kutig rygg för att stå emot. Hon blev så trött av att slåss med den, att det kändes, som om hon skulle ha dragit lass.

Och norrifrån kom den och var så full av köld, som om den skulle ha dansat med lik. Den var så stark och vass, att den borrade sig igenom både fårskinn och vadmal och isade inpå bara kroppen. Och inte för att hon frågade efter sådant, men nog kände hon hur tårna stelnade i becksömsskorna och hur fingrarna blev valna i ullvantarna och hur örona sved under huvudduken. Hon gick framåt i alla fall, ända tills hon hade kommit utför hela den långa backen. När hon stod nere i dalsänkan, stannade hon och väntade på de andra.

När de äntligen var framkomna, gick hon emot dem.

Det var visst bäst ändå, att de gick hem, sa hon. Det var nog omöjligt att komma fram till Nygård. 

Men nu var mor arg och lillgossen med, och de sa till sig själva, att inte skulle den här jäntungen få regera dem och säga när de skulle gå framåt och när de skulle gå tillbaka.

— Nej, du, sa mor, vi vänder inte, utan du ska allt få gå till julkalaset, eftersom du har sådan lust att komma dit.

— Ja, du ska få så mycke blåst över dig, så att du blir nöjd för många veckor, sa lillgossen.

Därmed började mor och lillgossen gå framåt, och lilljänta fick följa efter så gott hon kunde.

När de kom ner mot Uvgården, mötte de Vandrar-Lotta och Tiggar-Jon. Och de två, som brukade stryka kring i trakten både i helg och söcken och var vana vid alla väder, satte händerna för munnen som en lur och ropade till dem, att de för all del skulle gå hem, för längre ner mot sjön var det så kallt, att de kunde frysa ihjäl.

Mor och lillgossen gick framåt i alla fall. De var onda på lilljänta alltjämt, och de ville, att hon riktigt skulle få känna på vad det var för ett väder.

De mötte Erik i Fallas häst, som kom med en tom släde efter sig, för hatten hade blåst av Erik i Falla, och medan han sprang runtom gärdena och klättrade över gärdsgårdarna och kröp i dikena för att få fatt på hatten, hade hästen tröttnat på att stå stilla i blåsvädret och hade gett sig av på hemvägen.

Men mor och lillgossen såg ut, som skulle de inte ha funnit något märkvärdigt i detta. De gick bara på.

De arbetade sig framåt, tills de kom på höjden av Broby backar. Men där råkade de in i en stor hop med folk och hästar och slädar, som stod där och inte kunde komma längre. För det var den stora Broby tall, som hade varit så hög, att den hade synts lika långt omkring som Gurlita klätt, som nu hade blåst omkull och låg tvärsöver vägen. Och det var Gullåsa-Jan och Kringåsa-Britta, som skulle vigas den dagen i Bro kyrka, som stod där. Och det var gamle Jan Jansa i Gullåsa och gamla mor i Kringåsa och grannar och släkt och Spelmans-Jöns och vackre Gunnar i Högsjö och många andra, som skulle ha gått med i brudföljet, som stod där. De ropade och de förklarade, att två gånger förut på vägen hade de fått stanna för kullblåsta träd, och dem hade de kunnat flytta, men det här trädet visste de sig ingen råd med. Och gamle far i Gullåsa gick omkring och bjöd brännvin, men de stod där de stod i alla fall. Och bruden hade gått ur släden och stod och grät, därför att det hade varit så motigt på kyrkresan. Och vinden slet röda tyllrosor och gröna sidenblad från bården på hennes klänning, så att folk, som längre fram på dagen kom resande genom socknen, de kunde inte annat tro, än att blåsvädret hade funnit reda på en törnrosbuske i en trollskog och ryckt med sig blommor och blad och strött över åkrar och dikeskanter.

Men mor och lillgossen, de stannade inte, för att tallen låg över vägen, utan de kröp under den och fortsatte. De trodde inte, att lilljänta hade fått nog av blåsvädret än på en stund.

Och tänk, att de gick ända så långt som till vägskälet och till Broby gästgivargård!

Där såg de majorskan Samzelius, som kom åkande med två hästar och hade täckt släde. De begrep visst först riktigt hur dåligt väder det var, när de såg, att majorskan satt under tak, för hon var annars inte den, som var rädd av sig. Majorskan stack fram sin knutna näve ur kuren och hötte åt dem. Och hon ropade till dem med en stämma, som hördes genom stormens brus: — Gå hem med dig, Marit i Koltorp! Inte ska du gå ute med ungarna dina, när det är sånt väder, att till och med jag måste åka i kursläde.

Men mor och lillgossen tyckte, att lilljänta gärna kunde få slitas med blåsvädret en liten stund till.

När de nu kom till bron, som ledde över det smala sundet mellan Övre Löven och Mellan-Löven, så måste de krypa utefter broräcket. Här låg vinden på så förskräckligt, att de skulle ha blåst ner i det öppna sundet, om de hade försökt att gå upprätt.

De var halvvägs, när de hade gått över bron. Lilljänta började rentav att tro, att de skulle komma till julkalaset.

Men knappt hade hon tänkt detta, förrän det blev motigt på nytt. Det var väl den starka kölden på bron, som hade gjort slut på lillgossen. Han var som en isklump. Han bara kastade sig ner på vägen och ville inte gå ett steg till. Mor tog och ryckte upp honom och sprang in i närmaste stuga med honom.

Lilljänta var så förskräckt, när hon följde efter mor in i stugan, så att hon inte visste till sig. För om lillgossen nu var förfrusen, så var det hennes fel. Mor och han hade nog vänt om och gått hem, om inte hon hade varit.

De hade kommit in i en stuga, där det bodde ett folk, som var så snällt, att det var rent otroligt. De sa strax, att det rakt inte gick an, att de främmande gav sig av ut igen, förrän blåsvädret hade saktat sig litet. Och de sa, att det var en Guds lycka, att de hade tagit in hos dem. Om de hade fortsatt framåt prostgårdsgärdena, så hade det inte slagit fel, att de hade frusit ihjäl alla tre.

Det såg ut, som om mor också skulle vara glad över detta, att de var inne under tak. Hon satt där så nöjd och såg ut, som om hon inte alls visste, att de nu höll på att vända stekspetten och skumma flottet av de stora köttgrytorna nere i Nygård.

När värdfolket riktigt hade fått tala sig mätta om hur väl det var, att de hade stannat hos dem, så föll det dem in att fråga varför de hade gett sig ut i blåsvädret. Kanske det hade varit deras mening att gå till kyrkan?

Då talade mor om för dem, att de skulle ha gått till Per Jansas i Nygård. Han var svåger till henne, fast han var likaså rik, som hennes man hade varit fattig. Han brukade hålla kalas varje annandag jul, och hon, som var svägerska, var självskriven gäst. Och visst hade hon tyckt, att det var ett svårt väder att ge sig ut i, men detta var ju det enda kalaset, som de fick vara med om på hela året.

Stugfolket tog illa vid sig igen, då de fick höra detta. Det var då bra synd om mor, att hon inte fick komma på kalas till Per Jansas, för där gick det nog ståtligt till. Men se, att gå ut i stormen en gång till, det var omöjligt. Det var att sätta livet på spel.

Mor höll med om att det var omöjligt och såg ut, som om det inte var någon konst alls att sitta stilla hos detta fattiga folket, när det fanns så mycket gott, som väntade på henne.

— Om ni inte hade barnena med er, sa stugfolket, så kanske ni kunde sträva er dit ner.

Mor höll med om det också. Nog skulle hon ha kommit på kalaset, om hon inte hade haft barnen med sig. Men dem kunde hon inte ta ut mer i det här vädret.

Nej, det var ingenting att göra vid saken, det kom de sams om. De tyckte det var så synd om mor. Man kunde riktigt se på dem hur ledsna de var.

Så på en gång fick matmodern en tanke, som hon blev mycket glad åt.

— Men kors då! sa hon. Ni kan ju få lämna barnena här hos oss, om ni har lust till att gå.

De blev så glada åt detta, både matmor och husbonde. De kunde inte begripa, att de inte hade funderat ut det förut.

Mor krusade lite till en början, men hon gav snart med sig. De kom överens, att barnen skulle få bli där de var hela den dagen och natten med, men nästa dag skulle mor komma tillbaka och hämta dem. 

Så gick mor, och där satt lilljänta.

Nu var det riktigt slut med att hon skulle få komma på julkalas, det insåg hon. Men det hade inte varit lönt att säga något om att hon ville gå med mor, för detta var ett så snällt folk, som de hade råkat ut för, så att de hade aldrig släppt henne åstad. Och inte kunde de gå ifrån lillgossen båda två heller. 

Stugfolket försökte att tala med henne och muntra upp henne, men hon kunde inte svara ett ord. Hon vände dem ryggen och ställde sig vid fönstret och såg på ett par stora björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret.

Hon hade så många önskningar där hon stod. Bland annat önskade hon, att blåsvädret skulle ta ett kraftigt tag i den här stugan och välta omkull den, så att hon skulle kunna komma ut ur den.

Men, men–-Detta började se märkvärdigt ut! Medan hon stod och såg på björkarna, tyckte hon, att de för vart ögonblick svingade mindre och mindre häftigt. Och hon tyckte, att dånet och bullret, som hade följt med stormen, också tog av, och att det inte mer flög omkring varken stickor eller strån i luften.

Hon visste knappt om hon vågade tro, att hon såg rätt, men nu var det så stilla, att det nätt och jämnt dallrade litet i de långa hängkvistarna på björkarna.

Stugfolket satt och jollrade med lillgossen och märkte ingenting, förrän lilljänta talade om för dem, att nu var det slut med blåsvädret.

De blev så förvånade, och de sa genast, att det var synd, att det inte hade slutat upp förut, så att barnen hade fått gå på julkalaset. För det var inte något roligt att sitta hos dem hela dagen, det kunde de nog begripa.

Då sa lilljänta, att om hon fick lov, så kunde hon ta lillgossen med sig och gå till Nygård. Det var bara raka landsvägen dit, så att hon var säker om att hitta, och inte kunde de råka ut för något farligt heller så här mittpå dagen.

Det var ett så innerligt snällt folk. De ville inte göra någon människa ledsen, utan de lät dem gå, både lillgossen och lilljänta.

Nu var det ju bra alltihop. Vädret var vackert och lugnt, och det gick lätt att gå, och ingen fanns det, som kunde befalla lilljänta att sitta stilla eller gå tillbaka, när hon ville framåt.

Men se, en sak var det ändå, som gjorde henne orolig. Hon tyckte, att solen sjönk så hastigt borta i sydkanten av himlen. Inte visste hon vad klockan var, men tänk, om det var så långt lidet, att de redan satt till bords i Nygård! Hon hade en hel mil att gå ännu. Tänk, om hon inte skulle komma fram till annat än tomma grytor och gnagda ben!

Lillgossen var inte mer än sju år. Det gick inte så värst fort för honom att gå. Han var trött och modlös också efter allt, som han hade gått igenom förut på dagen.

När de stod i sänkan nedanför Hedebybacken, stannade lilljänta och såg neråt Löven, som låg nyfrusen med hård, blank is.

Hon frågade om lillgossen mindes vad det var för en kväll, som mor hade kommit hem och sagt, att Löven var frusen. Mor hade varit så förvånad över att sjön hade gått ihop redan före jul, så att hon hade talat om detta hela kvällen.

— Jo, det var dan före julafton, sa lillgossen. Det var han säker på.

— Då har den ju legat i fyra dar redan, sa lilljänta. Jag kan aldrig tro annat, än att den är så stark, att den bär oss.

Det kom nytt liv i lillgossen, så snart som han begrep, att hon tänkte gå sjövägen.

— Vi ska slå kana ner till Nygård! skrek han till.

— Det är ju passande förstås, sa lilljänta, att ta den vägen, eftersom Nygård ligger vid sjön.

Hon hade allt sina betänkligheter, men nu var det lillgossen, som drev på. Han ville inte höra talas om att gå landvägen. Han skulle prompt ner på sjön.

— Du får säga till mor, att det var du, som ville det, sa lilljänta, för hon blir inte ond på dig.

Det var inte långt ner till sjön. De stod snart på isen. Den var så glatt som en ål, den kunde inte vara blankare. De tog varandra i hand och slog kana neråt Löven.

Detta gick bättre än att knoga på landsvägen. På det här sättet skulle de nog komma fram, innan det var slut på den stora kalasmiddagen.

Men så hörde lilljänta ett brusande och ett dånande bakom sig, som hon alltför väl kände igen. Hon behövde inte se sig om för att veta vad det var. Hon kände det redan i nacken. Det var blåsvädret, som hade börjat på nytt.

Det var, som om det skulle ha hållit sig stilla bara för att locka barnen ut på isen. Och nu kom det och tog fatt dem och kastade omkull dem.

Det blev alldeles omöjligt för dem att komma fram isvägen, sedan stormen hade begynt igen. De kunde inte stå på sina ben. Det var ingenting annat att göra än att krypa i land.

Nu skulle man tycka, att det borde vara liksom slut med lilljänta. Hon hade ställt det så för dem, att man knappt kunde begripa hur de skulle komma fram till människor igen. På sjön kunde de inte gå, och där de kom i land, var det brant berg och stark skog och ingen väg.

Och lillgossen var så trött och uppledsen på alltihop, att han bara grät.

Hon blev allt också stående stilla på stranden en stund och såg riktigt handfallen ut.

Men hur det var, så kom hon att tänka på hur hon och lillgossen brukade åka utför bergklinten där hemma, då den var isbelagd. Och hon började strax bryta av grankvistar och lade upp dem i två högar. På den ena satte hon lillgossen, och sedan la hon sig på knä och sköt ut både honom och de två granrishögarna på isen igen.

När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på den andra gransrishögen, och både hon och lillgossen tog var sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden.

Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter om det kunde rå med dem.

Men så tog det ett karlatag, och i väg for de. Och det gick, så det gick, ja, som vinden så gick det, och de kände inte blåsten, de kunde nästan ha trott, att de satt stilla, om inte stränderna hade rusat förbi dem.

Lillgossen illskrek av glädje, men lilljänta satt med munnen hårt hopknipen och spanade efter om det inte skulle komma något nytt hinder och ställa sig emellan henne och julkalaset.

Det var den raskaste färd, som hon hade gjort i sitt liv. Det dröjde inte många minuter, förrän de hade framför sig udden, där de stora Nygårdshusen reste sig.

I Nygård fick folk syn på dem, just som de hade ämnat sätta sig till bords, och de kunde inte låta bli att springa ut och se efter vad det var för märkvärdigt, som kom farande på sjön.

Och man kan förstå hur förvånade de blev, både Per Jansa och Per Jansas hustru och prästen och allt kalasfolket, över att se dem.

Den enda, som inte såg så värst förvånad ut, det var mor.

— Den jänta ger sig inte, förrän det går, som hon vill, sa hon. Jag har väntat hela tiden, att hon skulle komma flygande på ett kvastskaft.

Men den, som folk talade om hela kvällen och berömde och sa att det skulle bli ett duktigt kvinnfolk av, det var allt lilljänta, det.

Mor fick sitta bredvid prästfrun i soffan en lång stund och berätta om henne.

Hon var inte så bet till att spinna, så liten hon var, och karda ull kunde hon, och hon hade plockat bär hela förra sommarn och sålt på Helgesäter, och hon hade fått en abc-bok av kaptenskan, och en av fröknarna på Helgesäter hade hjälpt henne till rätta, så att nu kunde hon både läsa och skriva.

Prästen i Svartsjö hade varit änkling i många år, men i somras hade han gift sig på nytt. Den nya prästfrun var en liten människa med alldeles vitt hår, men ansiktet var finhyllt och utan rynkor. Det fanns ingen, som tordes säga hur gammal hon var. Hon hade rykte om sig att vara otroligt duktig i sitt hus. Folk sa också, att om hon såg en människa bara en gång, så visste hon genast vad den gick för. 

Nu sa denna nya prästfrun till mor, att hon länge hade tänkt på att ta en ung tös i huset, som skulle ha den befattningen att passa upp på hennes styvdotter, så att kammarpigan skulle få mer tid till vävning. Hon frågade mor om hon hade något emot att låta lilljänta flytta till prästgården nästa höst.

Om mor hade något emot detta? Det var en fråga! Hon kunde inte tänka sig en större lycka för lilljänta än att få komma i tjänst på Lövdala.

Hela kvällen satt prästfrun och följde lilljänta med blickarna. Det var, som skulle hon inte kunna tänka på någon annan.

Om en stund kallade hon mor till sig igen.

— Är det sant, sa hon, att tösen kan både skriva och läsa?

Och mor bedyrade, att det var sant.

— Ja, då gör vi opp, att hon kommer till Lövdala nu med detsamma, sa prästfrun. Ni kan ju ta vägen förbi Lövdala, när ni går hem från det här kalaset, och då får hon stanna med en gång.

På det sättet blev det också avtalat.

Men efteråt som förut satt prästfrun och såg på lilljänta, liksom kunde hon inte se sig mätt på henne. 

Om en stund ville hon på nytt tala med Marit i Koltorp.

— Vad är det hon heter, tösen din? frågade hon.

— Jo, hon heter Eleonora, men vi brukar kalla’na för Nora.

— Och det är riktig sanning och inte bara skryt, att hon kan läsa och skriva? sa prästfrun.

Nej, mor försäkrade henne, att det var rena sanningen.

— Jag har suttit och tänkt på att hon kunde få åka med oss hem i släden nu i natt, sa prästfrun. Vi är just utan en sådan som hon på Lövdala, så att hon kunde gärna få börja tjänsten genast.

Det blev, som prästfrun ville, förstås. Hon var sådan, att folk inte gärna satte sig emot henne.

Luftballongen

Far och gossarna sitter en regnig oktoberkväll i en tredje-klasskupé på väg till Stockholm. Far är ensam på en bänk. Gossarna sitter mittemot, tätt tryckta intill varandra, läsande en Jules-Verne-roman, som bär titeln Sex veckor i ballong. Boken är mycket nött. Gossarna kan den nära nog utantill och har fört ändlösa diskussioner om den, men de läser den alltjämt med samma nöje. De har glömt allting för att följa de djärva luftseglarna tvärsöver Afrika och lyfter sällan ögonen från boken för att betrakta de svenska bygder, som de far igenom.

Gossarna är mycket lika varandra. De är av samma längd, är klädda på samma sätt i blåa skolmössor och gråa ytterrockar och har båda stora, drömmande ögon och små upp-näsor. De är alltid goda vänner, följs alltid åt, bryr sig inte om andra barn och talar alltid om uppfinningar och upptäcktsfärder. Till begåvningen är de rätt olika. Lennart, den äldste, som är tretton år, går det trögt för i skolan, och han kan knappt följa med sin klass i något ämne. Till gengäld är han mycket händig och företagsam. Han ska bli uppfinnare och sysslar jämt med att konstruera en flygmaskin. Hugo är ett år yngre än Lennart, men han har lättare för sig och sitter redan i samma klass som brodern. Inte han heller är särdeles road av läsning, däremot är han stor sportsman: skidgångare, velocipedryttare och skridskoåkare. Han ämnar ge sig ut på upptäcktsfärder, när han blir vuxen. Så snart Lennarts flygmaskin blir färdig, ska Hugo fara ut på den för att upptäcka vad som ännu finns kvar att upptäcka av världen.

Far är en lång man med insjunket bröst, glåmigt ansikte och smala, vackra händer. Han är vårdslöst klädd. Hans skjortbröst är skrynkligt, rockhängaren sticker upp i nacken, västen är snedknäppt och strumporna nedhasade. Han bär håret så långt i nacken, att det hänger ner på rockkragen, men detta beror mte på vårdslöshet, utan på smak och vana.

Far härstammar från en gammal spelmanssläkt långt borta från bondlandet, och han har fört med sig ut i livet två starka anlag som sin särskilda arvedel. Det ena anlaget är en stor musikalisk begåvning, och detta var det, som först trädde i dagen. Han fick genomgå akademien i Stockholm, studerade sedan ett par år i utlandet och gjorde under studieåren så glänsande framsteg, att både han själv och hans lärare väntade, att det skulle bli en stor, världsberömd fiolspelare av honom. Han hade säkert haft talang nog att nå målet, men han saknade kraft och uthållighet. Han kunde inte kämpa sig till en ställning ute i världen, utan kom snart nog hem och tillträdde en organistbefattning i en landsortsstad. Till en början kände han sig skamsen över att han inte hade motsvarat alla förväntningar, men han kände det också gott att ha ett, säkert levebröd och inte mer behöva anlita andras barmhärtighet.

Kort efter att han hade fått platsen, gifte han sig, och några år framåt var han helt visst alldeles nöjd med sin lott. Han hade ett litet vackert hem, en glad och lycklig hustru, två små pojkar, och han var hela stadens gunstling, firad och eftersökt överallt. Men så hade det kommit en tid, då allt detta inte tycktes tillfredsställa honom. Han längtade att fara ut i världen än en gång och försöka sin lycka, men han kände sig bunden att stanna hemma, därför att han hade hustru och barn.

Det var framför allt hustrun, som hade övertalat honom att avstå från denna resa. Hon hade inte trott, att han skulle lyckas bättre än förra gången. Hon tyckte, att de var så lyckliga, att han inte behövde eftersträva något annat. Hon begick tvivelsutan ett fel härvidlag, men hon fick också bittert ångra det, för alltifrån denna tid kom det andra släktdraget till synes hos mannen. Då han inte fick sin längtan efter ära och framgång stillad, sökte han trösta sig med att dricka.

Det gick honom nu så, som det brukade med folk av hans släkt, att han drack utan besinning och måtta och inom kort blev nästan förfallen. Han blev så småningom en helt annan människa än förut. Han var inte längre älskvärd och intagande, utan hård och elak. Och största olyckan var, att han fattade ett förfärligt hat till sin hustru och plågade henne på alla möjliga sätt, både när han var drucken och när han inte var det.

Gossarna har alltså inte haft något gott hem, och deras barndom skulle ha varit mycket olycklig, om de inte hade kommit att skapa sig en liten värld för sig själva, full av maskinmodeller, upptäcktsplaner och äventyrsböcker. Den enda, som någon gång har fått kasta en blick in i denna värld, är mor. Far har inte en gång en aning om att den finns till, och han kan heller inte tala med gossarna om något, som intresserar dem. Han stör dem gång på gång genom att fråga om de inte tycker, att det är roligt att få se Stockholm, om de inte är glada att vara ute och resa med far och annat i den vägen, som de besvarar mycket kortfattat för att ögonblickligen dyka ner i boken igen. Far fortsätter i alla fall att fråga. Han tror, att gossarna är mycket förtjusta över hans älskvärdhet, fastän de är för blyga att visa det.

"De har varit för länge under kjortelvälde", tänker han. "De har blivit rädda och pjunkiga. Det ska bli andra tag i dem nu, när jag tar hand om dem."

Men far misstar sig. Att gossarna svarar honom så kort, beror inte därpå, att de är blyga, utan betyder bara, att de är väluppfostrade och inte vill såra honom. Om det inte vore så, skulle de svara på helt annat sätt. "Varför skulle vi tycka, att det är roligt att vara ute och resa med far?" skulle de då säga. "Far tror nog, att han är något märkvärdigt, men vi ser ju, att han bara är en förfallen stackare. Och varför skulle vi vara glada att få se Stockholm? Vi förstår mycket väl, att det inte är för vår skull, som far har tagit oss med sig, utan bara för att göra mor ledsen."

Det vore nog klokare, om far läte gossarna läsa utan att störa dem. De är sorgsna och ängsliga, och det retar dem, att han är i gott humör. — Det är bara därför, att han vet, att mor sitter hemma och gråter, som han är så glad i dag, viskar de till varandra.

Fars frågor bringar det till sist därhän, att gossarna inte läser mer, fastän de fortsätter att sitta lutade över boken. I stället börjar deras tankar att med stor bitterhet kretsa kring allt, vad de har måst lida för fars skull.

De minns den gången, då far hade druckit sig full mittpå förmiddagen och kom raglande framåt gatan med en mängd skolpojkar efter sig, som gjorde narr av honom. De kommer ihåg hur de andra pojkarna har retats med dem och gett dem öknamn, därför att de hade en far, som drack.

De har fått skämmas för far, de har fått leva i ständig ängslan för hans skull, och så snart som de har haft något roligt, har han kommit och förstört deras nöje. Det är inte något litet syndaregister, som de sätter upp åt honom. Gossarna är mycket fr ömsinta och tåliga, men de känner en allt större och större vrede växa upp inom sig.

Han borde ändå förstå, att de inte ännu har kunnat förlåta honom den stora missräkningen, som han beredde dem i går. Det var ändå det värsta, som han någonsin har gjort dem.

Det förhåller sig så, att gossarnas mor förra våren beslöt sig för att skilja sig från deras far. Under flera år har mannen förföljt och plågat henne på alla möjliga sätt, men hon har inte velat skilja sig från honom, utan stannat hos honom, för att han inte skulle råka i riktigt förfall. Men nu till sist ville hon göra det för gossarnas skull. Hon hade märkt, att deras far gjorde dem olyckliga, och hon ansåg, att hön måste föra dem bort från eländet och skaffa dem ett gott och fredligt hem.

När vårterminen var slut, hade hon skickat gossarna ut på landet till hennes föräldrar och själv rest utrikes för att på det lättaste sättet få skilsmässa. Hon hade inte tyckt om, att det på detta sätt skulle komma att se ut, som om det vore hennes skull, att äktenskapet upplöstes, men det hade hon måst underkasta sig. Än mindre nöjd var hon (^ärmed, att gossarna blev tillerkända fadern av domstolen, därför att hon var en förlupen hustru. Hon tröstade sig nog med att han omöjligt kunde vilja behålla barnen, men hon hade inte känt sig riktigt lugn.

Så snart skilsmässan hade blivit genomförd, hade hon kommit tillbaka och hyrt en lägenhet, där hon och gossarna skulle bo. Först för två dagar sen hade hon haft allt färdigt, så att gossarna hade kunnat flytta hem till henne.

Det var den lyckligaste dag, som gossarna hade upplevat. Hela våningen hade bestått av ett stort rum och ett stort kök, men allt hade varit nytt och fint, och mor hade inrättat det så utmärkt trevligt. "Rummet" skulle de och hon ha till arbetsrum om dagarna, och om nätterna skulle gossarna sova där. Köket var mycket nätt och ljust. Där skulle de äta, och i en liten skrubb bakom köket hade mor sin säng.

Mor hade sagt dem, att de komme att bli mycket fattiga. Hon hade fått plats som sånglärarinna vid flickskolan, men detta var allt, som de hade att leva av. De hade inte råd att hålla sig med någon jungfru, utan de måste reda sig på egen hand. Gossarna var i hänryckning över alltsammans, framför allt över att de skulle få hjälpa till. De erbjöd sig att bära vatten och ved. De skulle borsta sina skor och bädda sina sängar. Det var bara roligt att tänka på.

Det fanns en garderob, där Lennart skulle få hållas med alla sina maskiner. Han skulle själv få ha nyckeln, och ingen annan än han och Hugo skulle någonsin få gå in dit.

Men gossarna hade fått vara lyckliga hos mor bara en enda dag. Sedan hade far förstört deras glädje, såsom han hade gjort, så länge som de kunde minnas tillbaka. Mor hade talat om för dem, att hon hade hört, att far hade fått ett arv på några tusen kronor, att han hade sagt upp sin plats och skulle flytta till Stockholm. Både de och mor hade varit glada över att han lämnade staden, så att de skulle slippa att möta honom på gatorna. Men så hade en av fars vänner kommit upp till mor med hälsningar från far, att han ville ha gossarna med sig till Stockholm.

Mor hade gråtit och bett att få behålla sina gossar, men fars utskickade hade svarat, att far var fast besluten att ta gossarna under sin vård. Om de inte komme godvilligt, skulle han låta polisen hämta dem. Han bad mor läsa igenom skilsmässodomen. Där stod det ju tydligt, att gossarna skulle tillhöra fadern. Och det visste ju mor redan. Det stod inte till att förneka.

Fars vän hade sagt många vackra saker om att far älskade sina gossar och fördenskull ville ha dem till sig, men gossarna visste, att far förde bort dem endast och allenast för att plåga mor. Han hade tänkt ut detta, för att mor inte skulle ha någon glädje av att vara skild från honom. Hon skulle få leva i ständig oro för deras skull. Det var bara hämnd och elakhet alltsammans.

Men far har satt sin vilja igenom, och här var de nu på väg till Stockholm. Och mittemot dem sitter far och gläder sig åt att han har gjort mor olycklig. För vart ögonblick, som går, blir det alltmer motbjudande för dem att tänka på att de måste följa med far och leva hos homom. Är de då alldeles i hans våld? Ska det inte ges någon bot för detta?

Far har lutat sig tillbaka i sitt hörn, och om en stund slumrar han in. Genast börjar gossarna att viska mycket ivrigt med varandra. De har inte svårt att besluta sig. Hela dagen har de var för sig suttit och tänkt på att de borde rymma. De kommer överens, att de ska smyga ut på plattformen och hoppa av tåget, när det går fram genom en stor skog. Sedan ska de bygga sig en hydda på en undangömd plats i skogen och leva där ensamma utan att visa sig för någon människa.

Medan gossarna lägger dessa planer, håller tåget stilla vid en station, och en bondhustru, som för ett litet barn vid handen, kommer in i kupén. Hon är svartklädd med duk på huvudet och har ett fryntligt och vänligt utseende. Hon tar av den lille hans överrock, som har blivit våt av regnet, och sveper i dess ställe en schal om honom. Sedan tar hon av honom hans skodon, torkar hans små kalla fötter, letar fram strumpor och skor ur ett knyte och sätter på honom. Till sist sticker hon till honom en karamell och lägger honom på bänken med huvudet i hennes knä, för att han ska få sova.

Än den ene, än den andre av gossarna kastar en blick bort till bondkvinnan, som sysslar med sitt barn. Dessa ögon- kast blir allt tätare, och med ens får gossarna båda på en gång tårarna i ögonen. Då ser de inte mer upp, utan håller ögonen envist sänkta.

Det förefaller, som om samtidigt med bondkvinnan också någon annan, som är osynlig och omärkbar för alla utom gossarna, har kommit in i kupén. Och denna andra är mor. Gossarna tycker, att hon har kommit och satt sig emellan dem och tagit deras händer, såsom hon gjorde sent i går kväll, då det var bestämt, att de måste resa, och att hon talar till dem på samma sätt som då.

— Ni får lova mig, att ni inte ska vara onda på far för min skull. Far har aldrig kunnat förlåta mig, att jag hindrade honom från att resa. Han tycker, att det är mitt fel, både att det inte har blivit något av honom och att han dricker. Han kan aldrig straffa mig nog. Men ni får inte vara onda på honom fördenskull.

När ni nu ska leva med far, så måste ni lova mig att vara snälla mot honom. Ni får inte retas med honom, ni ska sköta om honom så gott ni kan. Det får ni lova mig, annars vet jag inte hur jag ska kunna låta er resa. Och gossarna hade lovat.

— Ni får inte smyga er bort från far. Lova mig det! hade mor sagt.

Det hade de också lovat.

Gossarna är ordhålligt folk, och i samma ögonblick, som de kommer att tänka på att de har gett mor dessa löften, överger de alla tankar på flykt. Far sover alltjämt, men de sitter tålmodigt kvar på sina platser. I stället återtar de sin läsning med dubbel iver, och deras vän, den gode Jules Verne, för dem snart bort från deras många och tunga sorger till Afrikas lyckliga undervärld.

Långt borta på Söder har far hyrt två rum och kök på nedre botten med ingång från gården och utsikt över en trång gårdsplan. Våningen har länge varit i bruk, har gått från familj till familj utan att någonsin bli reparerad. Tapeterna har.en mängd rispor och fläckar, taken är sotiga, ett par fönsterrutor är spräckta, och köksgolvet är så nött, att det är gropigt. Några stadsbud har hämtat flyttsakerna vid stationen, burit in dem i rummen och lämnat dem där huller om buller.

Far och gossarna håller nu på att packa upp. Far står med yxan i högsta hugg för att öppna en lår. Gossarna plockar upp glas och porslin ur en annan lår och ställer in detta i ett väggfast skåp. De är händiga och arbetar ivrigt, men far upphör inte att förmana dem till försiktighet och förbjuder dem att bära mer än ett glas eller en tallrik i sänder. Under tiden går det klent med fars eget arbete. Hans händer är fumliga och kraftlösa, och han arbetar sig svettig utan att få locket av låren. Han lägger ner yxan, går runtom låren och undrar om det är bottnen, som har kommit upp. En av gossarna fattar då yxan och börjar bända, men far stöter undan honom. Den där låren är för hårt tillspikad. Lennart kan väl inte tro, att han ska lyckas öppna locket, när far själv inte rår med det? Ingen annan än en van arbetare kan öppna den låren, säger far och sätter på sig hatt och rock för att gå ut och hämta hjälp.

Far har knappt kommit utom dörren, förrän han får en idé. Han förstår med ens varför han inte har någon kraft i sina händer. Det är ännu tidigt på förmiddagen, och han har inte förtärt något, som har kunnat sätta blodet i gång på honom. Om han ginge in på ett kafé och toge sig en konjak, skulle han få tillbaka sin styrka och kunna reda sig utan hjälp. Detta är bättre än att hämta en arbetskarl.

Så går far ut på gatan för att söka reda på ett kafé. När han vänder tillbaka till den lilla lägenheten inne på gården, är klockan åtta på kvällen.

I fars ungdom, då han gick på akademien, hade han bott på Söder. Han hade då varit medlem av en dubbelkvartett, mest bestående av kontorister och småhandlande, som hade brukat komma tillsammans i en källare nära Mosebacke. Far hade fått lust att se efter om den lilla källaren ännu fanns kvar. Det gjorde den verkligen, och far hade haft den turen att råka på ett par av de gamla vännerna, som satt där och spisade frukost. De hade tagit emot honom med största glädje, bjudit honom på frukost och firat hans ankomst till Stockholm på det vänligaste sätt. Då frukosten äntligen var slut, hade far velat gå hem för att packa upp sina möbler, men vännerna hade övertalat honom att stanna och spisa middag med dem. Och middagen hade dragit ut så länge, att far inte hade kommit att gå hem förrän vid åttatiden. Och det hade inte kostat honom liten ansträngning att slita sig ifrån det glada laget så pass tidigt.

När far kommer hem, är gossarna i mörker, därför att de inte äger en tändsticka. Far har en tändsticksask i fickan, och när han har fått eld på en liten ljusbit, som lyckligtvis har kommit med i packningen, ser han, att gossarna är varma och nerdammade, men krya och glada och tydligen mycket nöjda med sin dag.

Inne i rummen står möblerna ordnade utefter väggarna, lårarna är utflyttade, halm och pappersbitar bortsopade. Hugo håller på att bädda gossarnas sängar i det yttre rummet. Det inre rummet ska vara fars sängkammare, och där står hans säng bäddad med så mycken omsorg, som han någonsin kan begära.

Nu sker ett märkvärdigt omslag med far. När han kom hem, var han missnöjd med sig själv, därför att han hade gått ifrån arbetet och lämnat gossarna utan mat, men nu, då han ser, att de är i gott humör och att det inte går någon nöd på dem, ångrar han, att han för deras skull har lämnat sina vänner, och han blir retlig och grälsjuk.

Han ser nog, att gossarna är stolta över allt arbete, som de har utfört, och att de väntar, att han ska berömma dem, men det är han alls inte hågad att göra. Han frågar i stället vem som har varit där och hjälpt dem och ber dem komma ihåg, att i Stockholm får man ingenting utan pengar och att portvakten ska ha betalt för allt, vad han gör. Gossarna svarar, att de inte har haft någon till hjälp, utan har rett sig själva, men han fortfar att gräla. Det var orätt gjort av dem att öppna den stora låren. De kunde ha förstört sig på den. Han hade ju förbjudit dem att öppna den. De får lov att lyda honom nu. Det är han, som står i ansvar för dem. Han tar ljuset, går ut i köket och lyser i skåpen. Det lilla förrådet av glas och porslin är uppsatt på hyllorna i god ordning. Han granskar alltsammans mycket noga för att få anledning till fortsatt klander.

På en gång får far syn på några lämningar efter gossarnas kvällsvard och börjar genast gräla, därför att de har ätit kyckling. Var har de skaffat sig den? Tänker de leva som prinsar? Är det hans pengar, som de förstör med att äta kyckling?

Så kommer han ihåg, att han inte har lämnat dem några pengar. Han undrar om de har stulit kycklingen och blir häftigt uppskakad.

Han talar och förmanar, grälar och larmar, men nu får han inte något svar av gossarna. De bryr sig inte om att säga honom var de har fått kycklingen, utan låter honom gå på. Och han håller långa tal, predikar, uttömmer sina sista krafter. Slutligen tigger han och ber.

— Jag besvär er, att ni säger mig sanningen. Jag ska förlåta vad ni än kan ha begått, bara ni talar om sanningen.

Nu kan gossarna inte stå ut längre. Far hör ett frustande ljud. De kastar av sig täckena och sätter sig upp, och han märker, att de är röda i ansiktet av återhållet skratt. Och medan de nu skrattar alldeles ohejdat, säger Lennart med många avbrott för skrattsalvornas skull:

— Mor la en kyckling i matsäcken, som hon gav oss, när vi reste hemifrån.

Far rätar upp sig, ser på pojkarna, vill tala, men finner inga lämpliga ord. Han rätar på sig än mer majestätiskt, ser med största förakt på dem och går utan vidare in i sitt rum.

Far har kommit underfund med hur händiga gossarna är, och han begagnar sig av detta för att slippa tjänare. Om morgonen sänder han Lennart ut i köket för att koka kaffe och låter Hugo duka frukostbordet och hämta bröd hos bagaren. Efter frukosten sätter han sig på en stol och ser på hur gossarna bäddar upp sängarna, sopar golven och eldar i kakelugnarna. Han ger oupphörliga befallningar och sänder dem från det ena göromålet till det andra bara för att visa sin makt. När morgonstädningen är över, går han ut och är borta hela förmiddagen. Middag låter han dem hämta från en matlagningsskola i närheten. Sedan lämnar far gossarna för kvällen och fordrar intet mer av dem, än att hans säng ska stå bäddad, när han kommer hem.

Gossarna är således ensamma nästan hela dagen och får sysselsätta sig med vad helst de önskar.

Ett av deras viktigaste arbeten är att skriva till mor. De får brev från henne var dag, och hon sänder dem papper och frimärken, så att de ska kunna svara henne.

Mors brev innehåller mest förmaningar, att de ska vara snälla mot far. Hon skriver jämt om hur älskvärd far var, då hon först lärde känna honom, och berättar dem hur strävsam och arbetsam han var i början av sin bana. De ska vara ömma och goda mot honom. De får aldrig glömma hur olycklig han är.

"Om ni är riktigt snälla mot far, så tycker han kanske, att det är synd om er, och låter er komma hem till mig", skriver mor.

Mor berättar, att hon har varit hos prosten och borgmästaren för att fråga om det inte skulle vara möjligt att få tillbaka gossarna. Men båda två har svarat henne, att det inte fanns någon hjälp. Gossarna måste förbli hos sin far. Mor ville flytta till Stockholm för att åtminstone få se sina gossar någon gång, men alla männiakor råder henne att ge sig till tåls och se tiden an. De tror, att far snart kommer att tröttna vid gossarna och skicka hem dem. Mor vet inte rätt hur hon ska göra. A ena sidan tycker hon, att det är förskräckligt, att hennes gossar lever i Stockholm utan någon, som tar vård om dem, och å andra sidan vet hon, att om hon far ifrån sitt hem och lämnar sin tjänst, kan hon inte ta emot dem och försörja dem, om de blir fria. Men till julen ska mor i alla händelser komma till Stockholm och se om dem.

Gossarna skriver och berättar vad de gör hela dagen timme för timme. De låter mor veta, att de hämtar mat åt far och bäddar åt honom. Hon förstår, att de försöker att vara snälla mot honom för hennes skull, men hon märker nog, att de inte tycker bättre om honom än förr.

Hennes små gossar tycks ständigt vara ensamma. De bor i en stor stad, där det vimlar av människor, men ingen frågar efter dem, ingen lägger märke till dem. Och det är kanske bäst så. Vem vet vad de kunde råka ut för, om de komme att göra några bekantskaper?

De ber henne alltid, att hon inte ska vara orolig för dem. De ska nog reda sig. De berättar, att de stoppar sina strumpor och syr i sina knappar. De gör också antydningar om att Lennart har hunnit mycket långt med sin uppfinning, och de säger, att bara denna blir färdig, så ska allt bli bra.

Men mor lever i ständig ångest. Natt och dag är hennes tankar hos gossarna. Natt och dag ber hon Gud, att han måtte vaka över hennes små söner, som lever ensamma i en stor stad utan någon, som skyddar deras ögon mot fördärvets lockelser och bevarar deras unga hjärtan från att få lust till det onda.

Far och gossarna sitter en förmiddag på operan. En av fars gamla kamrater, som tillhör hovkapellet, har bjudit honom att övervara en repetition till en symfonikonsert, och far har tagit gossarna med sig.

När orkestern stämmer upp och salongen fylles av tonmassor, kommer far i så häftig rörelse, att han inte kan behärska sig, utan börjar gråta. Han snyftar och snyter sig bullersamt och stönar högljutt gång på gång. Han lägger inte alls band på sig, utan väsnas så, att de spelande blir störda. En vaktmästare kommer och vinkar ut honom, och far tar gossarna vid handen och smyger bort utan ett ord till motsägelse. Och under hela hemvägen fortfar hans tårar att rinna.

Far har behållit gossarnas händer i sina och går framåt med en pojke vid vardera sidan. Helt plötsligt börjar också gossarna att gråta. De förstår nu för första gången hur far har älskat sin konst. Det var förfärligt för honom att sitta försupen och förfallen och höra andra spela. Det var synd om honom, som aldrig hade blivit vad han skulle ha blivit. Det var så med far, som det skulle bli med Lennart, om han aldrig finge sin flygmaskin färdig, eller med Hugo, om han inte finge göra någon upptäcktsresa. Tänk, om de en gång skulle sitta som gamla oduglingar och se över sitt huvud brusa fram präktiga luftskepp, som de varken hade uppfunnit eller finge manövrera!

Pojkarna sitter en förmiddag på ömse sidor om skrivbordet. Far har tagit en notportfölj under armen och gått ut. Han har mumlat något om att han ska ge en spellektion, men pojkarna har inte ett ögonblick låtit locka sig att tro, att detta är sanning.

Far är i elakt lynne, där han går framåt gatan. Han har märkt den blick, som gossarna utbytte, då han sade, att han skulle gå på spellektion. "De gör sig till domare över sin far", tänker han. "Jag är för efterlåten emot dem. Jag borde ha gett dem var sin örfil. Det är nog deras mor, som sätter upp dem emot mig."

"Om jag skulle ta litet reda på gunstig herrarna?" fortsätter han. "Det skulle inte skada att se efter hur de sköter sina studier."

Han vänder om, går tyst över gården, öppnar dörren helt sakta och står inne i gossarnas rum, utan att någon av dem har hört honom komma. Och — mycket riktigt! Pojkarna far upp, röda i ansiktet, och Lennart rycker ivrigt till sig en bunt papper, som han kastar ner i bordslådan.

När gossarna hade varit i Stockholm ett par dagar, hade de frågat i vilken skola de skulle gå, och far hade svarat, att det var slut med deras skolgång nu. Han skulle försöka finna en mästare, som ville ta dem i lära. Detta hade han aldrig satt i verket, och gossarna hade inte heller talat mer om sin skolgång. Men efter mindre än en vecka hade ett skolschema befunnits uppsatt på väggen i gossarnas rum. Skolböckerna hade plockats fram, och var förmiddag sattgossarna på ömse sidor om ett gammalt skrivbord och läste läxor med högan röst. Det var tydligt, att de hade fått brev från mor med förmaning, att de skulle försöka läsa på egen hand för att inte alldeles glömma bort vad de hade fått lära.

Då far nu så oväntat kommer in till dem, går han först fram till skolschemat och studerar detta. Han tar fram sin klocka och jämför. Onsdag mellan tio och elva: Geografi. Sedan kommer han fram till bordet:

— Skulle ni inte ha geografi den här timmen? frågar han.

— Jo, svarar gossarna, lågande röda i ansiktet.

— Men var har ni geografin och kartboken?

Gossarna kastar en blick bort till bokhyllan och ser dödligt förlägna ut.

— Vi har inte börjat än, säger Lennart.

— Jaså, säger far, ni hade väl något annat för er. Han sträcker på sig helt förnöjd. Han har fått ett övertag, som han inte vill släppa, förrän han har stukat till gossarna riktigt grundligt.

Båda gossarna tiger. Alltifrån den dagen, då de följde far på operan, har de känt medlidande med honom, och det har inte kostat dem så mycken ansträngning som förut att vara snälla mot honom. Men naturligtvis har de inte ett ögonblick tänkt på att ta in far i sitt förtroende. Han har inte stigit i deras anseende, fastän de tycker, att det är synd om honom.

— Skrev ni brev? frågar far med sin strängaste röst.

— Nej, kommer det från båda gossarna med en mun.

— Vad gjorde ni?

— Vi bara pratade.

— Det är inte sant. Jag såg, att Lennart gömde något i skrivbordslådan.

Nu tiger gossarna igen.

— Ta fram det! ropar far, röd av vrede. Han tror, att sönerna har skrivit till hustrun, och eftersom de inte vill visa brevet, står där naturligtvis något fult om honom. Gossarna rör sig inte, och far lyfter handen för att slå till Lennart, som sitter framför bordslådan.

— Rör honom inte! ropar då Hugo. Vi talade bara om något, som Lennart har hittat på.

Hugo vräker undan Lennart, rycker upp lådan och får fram ett papper, som är fullklottrat med luftskepp i de mest besynnerliga former.

— Lennart har i natt tänkt ut ett nytt slags segel till sitt luftskepp. Det var om detta, som vi talade.

Far vill inte tro honom. Han lutar sig ner, söker igenom lådan, men finner ingenting annat än pappersark, betäckta av ritningar, föreställande luftballonger, fallskärmar, flygmaskiner och allt annat, som till luftsegling hör.

Till gossarnas stora förvåning slänger inte far allt detta genast ifrån sig, inte heller skrattar han åt deras försök, utan han betraktar noga blad efter blad. I själva verket har far också lite anlag för mekanik, och han har intresserat sig för hithörande saker förr i världen, medan hans hjärna ännu dugde till något. Snart börjar han göra frågor om meningen med det ena och det andra, och eftersom hans ord förråder, att han är djupt intresserad och att han förstår vad han ser, bekämpar Lennart sin förlägenhet och svarar honom först dröjande, men sedan med allt större villighet.

Snart är far och gossarna inbegripna i ett djupsinnigt resonemang om luftskepp och luftsegling. Sedan de väl har kommit i farten, pratar gossarna ohejdat och ger far del av alla sina planer och storhetsdrömmar. Och på samma gång som far nog begriper, att gossarna inte kan flyga långt med de luftskepp, som de nu konstruerar, är han mycket imponerad. Hans små söner talar om aluminiummotorer, aeroplan och jämviktslägen som om de enklaste saker i världen. Han har trott, att de var riktiga dumhuvuden, därför att det inte gick bra för dem i skolan. Nu tycker han med ens, att de är ett par små vetenskapsmän.

Och de högtflygande tankarna och förhoppningarna, dem förstår far bättre än något annat. Han känner igen dem, han har själv drömt på samma sätt, och han har ingen lust att skratta åt sådana drömmar.

Far går inte ut vidare den förmiddagen, utan sitter och språkar med sina gossar, ända tills det är tid att hämta middagsmaten och duka bordet. Och vid det laget är gossarna och far riktigt goda vänner till deras stora och ömsesidiga förvåning.



Klockan är elva på kvällen, och far går raglande framåt gatan. De små gossarna går på ömse sidor om honom. De har varit ute och sökt upp honom i ett av hans tillhåll, och där har de ställt sig rätt innanför dörren utan att säga något. Far satt ensam vid ett bord med en stor, mörk toddy framför sig och lyssnade till en damorkester, som spelade längst framme i rummet. Om en stund har han motvilligt rest sig och gått bort till gossarna.

— Vad är det? frågade han. Varför kommer ni hit?

— Far skulle ju komma hem, säger gossarna. Det är den femte december. Far hade ju lovat — — —

Far har då påmint sig, att Lennart hade anförtrott honom, att det var Hugos födelsedag och att han hade lovat att komma hem i tid. Men detta hade han alldeles glömt. Hugo väntade nog en födelsedagspresent av honom, men han hade inte kommit ihåg att skaffa någon.

I alla fall har han följt med gossarna och vandrar framåt, missnöjd både med dem och med sig själv. När han kommer hem, står födelsedagsbordet dukat. Gossarna har velat ställa till kalas. Lennart har gräddat plättar, som nu är flera timmar gamla och ser ut som skinnlappar. De har fått lite pengar ifrån mor, och för dessa har de skaffat nötter, mandlar och en butelj sockerdricka.

All denna härlighet har de inte velat njuta av ensamma, utan har suttit och väntat, att far skulle komma hem och dela den med dem. Sedan de nu har blivit vänner med far, kan de inte fira en så stor högtidlighet utan honom. Far förstår alltihop. Det smickrar honom att vara efterlängtad, och i tämligen gott lynne slår han sig ner vid bordet. Men halvfull, som han är, snavar han, i detsamma han vill ta plats, griper tag i bordduken, faller och drar ner allt det uppdukade på golvet. När han reser sig, ser han hur socker- drickan flödar ut över golvet och att sylt och plättar ligger kringströdda bland porslinsskärvor och krossat glas.

Far kastar en blick på gossarnas långa ansikten, svär till, rusar på dörren och kommer inte tillbaka hem förrän fram emot morgonen.



En förmiddag i februari kommer gossarna gående framåt gatan med skridskor hängande över axeln. De är sig inte riktigt lika. De har blivit magra och bleka och ser ovårdade och slarviga ut. Deras hår är oklippt, de är inte väl tvättade, och det finns hål på både strumpor och skor. När de talar med varandra, begagnar de sig av en massa gatpojksuttryck, och det är inte utan, att en och annan svordom kommer över deras läppar.

Det har skett ett omslag med gossarna, och detta tog sin början den kvällen, då far glömde att komma hem och fira Hugos födelsedag. Det var, som om de ända dittills hade hållits uppe av hoppet, att det skulle ske en snar ändring i deras öde. Den första tiden hade de gjort sig räkning på att far snart skulle tröttna vid dem och sända hem dem. Sedan hade de inbillat sig, att far skulle komma att tycka om dem, att han skulle sluta att dricka för deras skull. Ja, de hade tänkt sig, att mor och han skulle bli försonade och att de alla skulle bli lyckliga. Men den där kvällen fick de klart för sig, att far var omöjlig. Han kunde inte älska något annat än supandet. Även om han en stund var snäll emot dem, brydde han sig inte om dem på allvar.

Det föll tung hopplöshet över gossarna. Ingenting skulle förändras för dem. De skulle aldrig komma ifrån far. De kände detj som om de vore dömda att sitta instängda i ett mörkt fängelse hela livet igenom.

Inte en gång deras stora planer kunde trösta dem. Så som de satt här fastbundna, kunde dessa aldrig komma till utförande. Tänk bara, att de inte fick lära sig något! De kände tillräckligt mycket av de stora männens historia för att veta, att den, som vill åstadkomma något märkligt, främst av allt behöver kunskaper. Det hårdaste slaget hade ändå varit, att mor inte hade kommit till dem under julen. I början av december hade hon fallit utför en trappa och brutit ett ben, så att hon hade måst ligga på lasarettet under julferierna och inte kunnat resa till Stockholm. Nu var mor uppe, men nu hade hennes skola åter börjat. Dessutom ägde hon inga pengar att resa för. Allt, vad hon hade sparat samman, hade gått åt, medan hon hade legat sjuk.

Gossarna kände sig övergivna av hela världen. Det var klart, att det aldrig kunde bli bättre för dem, hur de än bjöde till, och därför hade de så småningom slutat upp att anstränga sig med sådant, som var tråkigt. De kunde ju likaväl företa sig det, som roade dem.

Ibland bäddade de inte sina sängar på flera dagar, och de slutade alldeles upp att sopa i rummen. Det gick lika bra ändå. Det kom ju aldrig någon till dem och såg efter hur de hade det.

Far förföll allt mer och mer. Han försökte ibland att rycka upp sig och hålla gossarna till ordning, men det var bara vanmäktiga ansatser. Han glömde sina befallningar lika snart, som han hade givit dem.

Gossarna hade också börjat skolka från förmiddagsläsningen. Ingen förhörde dem deras läxor, så det tjänade ju ingenting till, att de läste. Det hade varit god skridskois nu ett par dagar, och då kunde de ju lika gärna ta sig lov och vara ute, medan det var dager. På isen fanns alltid fullt upp med pojkar, och de hade gjort bekantskap med flera stycken, som också tyckte bättre om att gå på skridskor än att sitta instängda och läsa.

Nu har det blivit en så utmärkt vacker dag, att de omöjligt kan tänka på att sitta inne. Det är bara ett par grader kallt, stilla och hög luft och klart solsken. Det är så härligt väder, att skolorna har gett skridskolov. Hela gatan är full av barn, som har varit hemma och hämtat sina skridskor och nu skyndar ner mot isen.

Där gossarna går fram bland de andra barnen, ser de allvarsamma och tungsinta ut. Inte ett leende kommer över deras ansikten. Deras olycka är så tung, att de inte kan glömma den ett ögonblick.

När de kommer ner på isen, är den alldeles full av liv och rörelse. Utmed land är den kantad med en tät människomassa, längre bort kretsar skridskofararna om varandra som myror, då deras stack har blivit skadad, ändå längre ut syns enstaka svarta punkter, som glider framåt i blixtsnabb fart.

Gossarna sätter på sig skridskorna och blandar sig med skridskofararna. De åker mycket väl, och när de med full fart ilar utåt isen, får de färg på kinderna och glans i ögonen, men inte en minut ser de glada och sorglösa ut som andra barn.

På en gång, då de gör en vändning in mot land, får de se något mycket vackert. En stor luftballong kommer från Stockholmshållet odh driver ut mot Saltsjön. Den är randig i rött och gult, och när solskenet faller på den, blänker den som en eldkula. Gondolen är smyckad med en mängd brokiga flaggor, och som ballongen inte far särdeles högt, syns det livliga färgspelet mycket väl.

När gossarna får se ballongen, uppger de ett rop av glädje. Det är första gången i sitt liv, som de ser en stor ballong segla fram genom luften. Den är mycket vackrare, än de har kunnat föreställa sig. Alla de drömmar och planer, som har varit deras tröst och glädje under många svåra dagar, kommer tillbaka till dem, då de ser den. De blir stående för att kunna observera hur tåg och linor är fästade, och de lägger märke till ankaret och till sandpåsarna på gondolkanten.

Ballongen stryker med god fart fram över den isbelagda fjärden. Alla skridskoåkare, små och stora om varandra, störtar skrattande och hojtande emot den, då den först visar sig, och styr sedan efter den. De följer den utåt havet i en lång, svingande rad, liksom en ofantlig släplina. Luftseglarna roar sig med att kasta ut en mängd pappersblad i olika färger, som långsamt singlar ner genom den blåa luften.

Gossarna är de främsta i den långa raden, som jagar efter ballongen. De skyndar framåt med huvudena böjda bakåt och blickarna stadigt riktade uppåt. Deras ögon strålar av lycka för första gången, sedan de har skilts från sin mor. De är alldeles utom sig av hänförelse över luftskeppet och tänker inte på annat äh att följa efter det så länge som möjligt.

Men ballongen driver hastigt framåt, och man måste vara en god skridskoåkare för att inte bli efter. Skaran, som jagar den, tunnar av, men i spetsen för dem, som fortsätter förföljandet, syns de små gossarna. De är så ivriga, att man fäster uppmärksamhet vid dem. Folk talar sedan om att det var något eget över dem. De varken skrattade eller ropade, men det vilade en hänryckningens glans över deras uppåtvända anleten, som om de hade sett en syn.

Ballongen verkar också på de små gossarna nästan som en himmelsk vägvisare, som kommer för att återföra dem till den rätta stigen och lära dem att gå framåt på denna med friskt mod. När gossarna ser den, sväller deras hjärtan av längtan att åter börja arbeta på den stora uppfinningen. De känner sig på nytt säkra att lyckas. Bara de är uthålliga, ska de nog arbeta sig fram till seger. En dag ska komma, då de ska bestiga sitt eget luftskepp och sväva upp i rymden. En dag ska det vara de, som färdas fram där uppe högt över människorna. Och deras luftskepp ska vara mycket fullkomligare än det, som de nu ser. Det ska kunna styras och vändas, sänkas och höjas, gå mot vind och utan vind. Det ska bära dem genom dagar och nätter, vart de vill fara. De ska slå ner på de högsta bergstoppar, överfara de hemskaste öknar, utforska de svåråtkomligaste trakter. De ska få se all världens härlighet.

— Det är inte värt att ge tappt, du Hugo, säger Lennart. Vi ska få det präktigt, bara vi blir färdiga.

Far och hans olycka, det är något, som inte mer kommer dem vid. Den, som har något så stort att sträva för, som de har, kan väl inte låta hindra sig av något så ömkligt. Ballongen får bättre fart, ju längre ut den kommer. Skridskoåkarna har också upphört att följa den. De enda, som fortsätter jakten, är de små gossarna. De ilar framåt så snabbt och lätt, som om de hade fått vingar på fötterna.

Plötsligen uppger människorna, som står på land och kan skåda långt ut över fjärden, ett rop av fasa och ängslan. De ser, att ballongen, alltjämt förföljd av de två barnen, glider bort mot segelleden, där det är öppet vatten.

— Öppet vatten! Det är öppet vatten där ute! ropar människorna.

Skridskofararna nere på isen hör ropen och vänder blickarna mot fjärdens mynning. De ser hur en strimma vatten glittrar i solskenet långt borta. De ser också, att två små gossar åker rätt emot denna strimma, som de inte varsnar, därför att de håller ögonen fästa på ballongen utan att ett ögonblick vända dem mot jorden.

Man ropar av all makt, man stampar i isen, snabbåkare skyndar åstad för att hejda dem. Men de små märker ingenting av allt detta, där de jagar efter luftskeppet. De vet inte, att de är ensamma om att följa det. De hör inga rop bakom sig. De förnimmer inte det öppna vattnets svall och brus framför sig. De ser bara ballongen, som så att säga för dem med sig. Lennart känner redan sitt eget luftskepp lyfta sig under honom, och Hugo svävar fram över nordpolens hemlighetsfulla trakter.

Människorna på isen och på stranden ser hur de snabbt närmar sig det öppna vattnet. För ett par ögonblick råder ibland dem en så andlös spänning, att de varken kan ropa eller röra sig. Det är som en förtrollning över de två barnen, som ingenting märker i sitt vilda framåtrusande, som störtar mot döden, jagande efter en strålande himlasyn.

Luftseglarna uppe i ballongen har också fått syn på de små gossarna. De ser, att de är i fara, de skriker åt dem och gör varnande åtbörder, men gossarna förstår dem inte. När de ser, att luftseglarna gör tecken åt dem, tror de, att de vill ta upp dem i gondolen. De lyfter sina armar mot dem, överlyckliga i hoppet att få följa dem bort genom den strålande rymden.

I detta ögonblick har gossarna nått fram till segelrännan, och med uppåtvända, glädjestrålande ansikten och uppåt-lyftade armar åker de ner i vattnet och försvinner utan ett rop om hjälp. Skridskoåkare, som har försökt att hinna dem, står ett par sekunder därefter på iskanten, men strömmen i vattnet har fört kropparna in under isen, och ingen hjälpande hand kan nå dem.

Brudkronan

Mamsell Lovisa Lagerlöf brukade kläda brudar. Men det var inte så, att alla, som gifte sig inom socknen, kommo till henne för att bli pyntade, utan bara döttrarna ur de allra förnämsta bondhusen. Det kunde vara två eller tre om året, ibland ingen alls.

Förr i världen, när prästen bodde på Mårbacka, hade det troligen hört till prästgårdsfruntimmernas skyldigheter att smycka brudarna, framför allt sådana, som skulle vigas i kyrka. Mor och mormor och mormors mor och mormors mormor hade nog haft samma syssla före henne. Det var bara ett gammalt bruk, som hon hade tagit i arv.

Hon hade också fått ärva all den brudgrannlåt, som under tidernas lopp hade samlat sig på Mårbacka. Hon ägde ett stort gammalt skåp, där hon i en av lådorna förvarade långa halsband med pärlor av glas, korall eller bärnsten. Hon hade en samling av gamla sköldpaddskammar, som stucko upp ett kvarter ovan huvudet, och av små, styva, halvrunda pappformar, som voro övermålade med blommor eller klädda med vitt siden och brukades på den tiden, då man skulle vara klädd i stycke och mössa. Hon ägde också en hög brudkrona av papp, vars taggar voro överklädda dels med guldpapper och dels med grönt och skärt taft. 

Hon ägde kransar av konstgjorda rosor och många alnar gröna sidenband, påsydda med blommor av skärt siden. I samma låda funnos också Jenny-Linds-lockar, som skulle hänga ner i pannan, hårnålar med dinglande kläppar, örhängen av långa, oäkta pärlor, alla slags broscher, armband och skospännen av mässing och besatta med falska rubiner, ametister och safirer.

På den tiden, då dessa saker begagnades, var det både ansvarsfullt och arbetsamt att kläda en brud. Då kunde brudsätan få sitta många dagar före bröllopet för att sy fast brokiga sidenband runtom brudklänningens ärmar och kjol. Ibland måste man klistra nytt guldpapper på kronan, göra nya pappersblommor och skura alla mässingssaker blanka, så att de lyste som guld.

Och fastän nästan all grannlåten var oäkta gods, så kan man nog förstå, att en bondbrud med stor, hög krona och bred blomkrans på huvudet, med en mängd mångfärgade pärlband om halsen, med brokigt sidenskärp och brokiga band omkring kjolen, med smyckade handleder och spännen i skorna var den grannaste syn man kunde få skåda.

Det var väl också den mest passande dräkt för en högväxt och klarögd och rödkindad bondflicka, som hade fått sin kropp utvecklad under strängt arbete och sin hy brynt under mycken rörelse ute i det fria. Under prakten rörde hon sig värdigt och stolt, såsom kände hon sig upphöjd över sina likar. För brudgummen syntes hon på bröllopsdagen som en drottning, en rikedomsgudinna. Hon var den grannaste av alla rosor på ängen, och hon lyste för hans ögon som ett förgyllande skrin.

Men när mamsell Lovisa klädde brudar, då fick hon inte mer begagna sig av den gamla brudgrannlåten. Nu skulle det vara en liten, tunn krona av myrten och en liten, tunn krans, likaledes av myrten, och en stor, vit slöja, och det var nästan alltsammans. Ibland kunde hon fästa ett rött sidenband om livet på den släta, svarta ylleklänningen, och guldbrosch, guldkedja, guldarmband och guldur brukade hon låna sina brudar för att något litet lysa upp enkelheten.

Säkert suckade hon efter den gamla tiden. Hon såg, att det var något galet med att vara så sparsam på färger och prydnader och att gömma undan de kraftiga och kanske litet grova dragen i en skir, vit tyllslöja. 

Det var ett bruk, som passade för bleka stadsfröknar, som ville synas för brudgummen som någonting drömlikt och oberört. Hon medgav, att också detta kunde vara vackert, men nog hade bondbrudarna tagit sig bättre ut med den gamla ståten.

Och så besvärligt det var sedan med att skaffa myrten till krans och krona så här långt borta på landsbygden! Hon drog upp små myrtenträd själv, men de ville just aldrig växa för henne, och brudarna hade som oftast ingenting att hjälpa till med.

En gång råkade mamsell Lovisa illa ut. En medelålders människa, Kajsa Nilsdotter, kom och bad, att hon skulle kläda henne till brud. Hon var inte av någon särdeles förnämlig bondesläkt, men mannen, som hon skulle gifta sig med, var skollärare. Hon ansåg, att hon gjorde ett så gott parti, att ingen mindre än mamsell Lagerlöf borde sätta på henne brudstassen.

Ja, mamsell Lagerlöf var inte ovillig. Hon gjorde bara det villkoret, att bruden skulle hjälpa henne att skaffa
myrtenkvistar. »Min myrten är nästan utgången,» sade hon, »och jag vet inte var jag ska få någon annan.»

Bruden lovade, att hon skulle skaffa myrten till både krona och krans, men hon höll sitt löfte mycket illa. 

Dagen före bröllopet sände hon till Mårbacka några få kvistar, med blad så svarta och skadade, att man knappast kunde använda dem till en brudkrona.

Det blev ett bekymmer. Mamsell Lovisa plundrade sin egen myrten på alla de gröna kvistar den ägde, men det förslog inte långt. Pigorna sprungo till granngårdarna för att få hjälp, men kommo tillbaka med få och dåliga kvistar. Alla myrtnar tycktes vara sjuka detta år. Bladen voro svarta och föllo av, bara man rörde vid dem.

Men att sätta något annat grönt i brudkronan än myrten, det gick inte heller an. Fint, nyutslaget lingonris är ju bra likt myrten, men att bära en brudkrona av lingonris skulle vara en stor vanheder. Bruden kunde rentav komma att tycka, att hon inte vore ordentligt vigd.

Mamsell Lovisa lade de dåliga kvistarna i vatten och arbetade sedan långt in på natten med krona och krans. Det såg hopplöst ut, men hon gjorde sitt bästa.

Nästa morgon vandrade hon helt stilla och oförmärkt uppför allén och inåt skogen. Ingenting bar hon i handen, när hon gick dit, ingenting, när hon kom därifrån.

När hon genom köket gick in i sitt rum, klagade hon över att hon aldrig hade haft så svårt för att binda en vacker brudkrona som denna gången. Pigorna tyckte, att det var synd om henne, och erbjödo sig att springa till ännu flera stugor för att tigga myrtenkvistar. »Nej, tack,» sade hon, »nu är det för sent. Brudparet kan vara här när som helst.»

Hon gick in till sig, stack in ännu några kvistar i krona och krans, där de voro som tommast. Sedan visade hon sitt verk för hushållerskan och pigorna.

»Men hur i all världen har mamsell Lovisa burit sej åt?» sade de.»Den här kronan å kransen a ju likaså vackra som di hon brukar å binna. Å dä va mest bare nakne kvister å svarte löv, som ho hade å tillgå!»

Mamsell Lovisa förklarade för dem, att myrtenkvistarna hade tagit upp sig, när de hade fått ligga i vatten. Det var mest damm och rök, som hade gjort dem så svarta, sade hon.

Strax därpå kom brudparet, och bruden blev klädd i mamsell Lovisas rum. Hon var ju inte ung längre, men hon hade ett präktigt och trevligt utseende. När hon var färdig, fördes hon in i förmaket, för att hon skulle se sig i den stora spegeln där, och hon var stornöjd.»Allri kunne jag tro, att jag skulle komme å se sån ut,» sade hon.

Hon tog fram en eau-de-cologne-flaska och ett vackert skrin, som var hennes fästmansgåva. Skrinet var fyllt med små karameller, sockerbitar, russin och pastiljer, och nu gick hon omkring och bjöd först mamsell Lagerlöf och sedan alla de andra. Man fick slå på sig litet av luktvattnet och välja ur skrinet en karamell eller en sockerbit. Hon såg mera nöjd och glad ut, än de unga brudarna brukade göra, och av alla fick hon höra, att hon var vackert och väl klädd.

Ett par ögonblick efteråt reste hon och brudgummen till prästgården för att bli vigda och därifrån till brudens hem för att fira bröllop.

Första tiden av sitt äktenskap var Kajsa Nilsdotter fullkomligt lycklig. Mannen var mycket äldre än hon, men hon hade en sådan aktning för hans lärdom, att hon satte all sin ära i att pyssla om honom och skaffa honom ett trevligt hem.

Men så kom ett rykte smygande. Det måste ju ha utgått från en eller annan på Mårbacka, men ingen kunde säga vem som var första upphovsmannen. Det löpte runt hela socknen, och till sist var det väl någon god vän, som viskade det i Kajsa Nilsdotters öra.

»Mamsell Lovisa Lagerlöf har bundit din brudkrona av lingonris.»

Då hon först hörde ryktet, ville hon inte tro det. Detta låg ju utom möjlighetens område. Sedan började hon tänka efter. Hennes brudkrona hade ju varit lika vacker som någon annans. Den hade lyst grön på hennes huvud. Hon mindes hur stolt hon hade varit över att en herrskapsmamsell hade satt den på henne.

Men hade inte kronan varit alldeles för grön? Den våren, då hon gifte sig, hade alla myrtnar varit sjuka, det visste hon själv. Hon hade gjort många försök att skaffa riktigt grön myrten, men det hade inte lyckats henne.

Kanske att mamsell Lovisa hade tyckt, att det inte behövde vara så noga med henne, som kom från ett fattigt hem. Aldrig skulle hon ha vågat bjuda en krona av lingonris åt en hemmansägaredotter.

Hon gick och grubblade på detta, och hon talade med sin man om det. Hon undrade om de voro riktigt gifta, ifall det nu var så, att hennes krona var bunden av lingonris.

Mannen visste sig ingen råd med henne. Hon grät och var olycklig. Hon kände sig vanhedrad och forödmjukad. Mamsell Lagerlof hade tyckt, att hon inte var fin nog för att klädas till brud av henne, därför hade hon bundit hennes krona av lingonris. Och nu skrattade hon och hela socknen åt henne.

Mannen rådde henne att gå till Mårbacka och fråga mamsell Lovisa hur saken förhöll sig, och hon lydde honom verkligen.

Hon råkade komma till Mårbacka så opassande som möjligt. Det var stort kalas där den dagen, och när hon kom in i köket, hade man knappast tid att hälsa på henne. Hon frågade efter mamsell Lovisa, men hon var inne hos de främmande, och man ville inte hämta ut henne. Hon fick ursäkta, men det var så förfärligt stort kalas. Kanske att hon kunde gå in och sätta sig i kökskammarn, mamsell Lovisas rum, och vänta på henne där.

Hon gick in i rummet. Det var där, som lingonriskronan hade blivit satt på hennes huvud. Hon påminde sig hur glad hon hade varit den dagen. Men på samma gång tyckte hon nu, då hon stod här, att det var svårt att tro på möjligheten av ett bedrägeri.

Om en stund kommo två pigor från köket, bärande var sin bricka med fyllda vinglas, och gingo inåt rummen med dem. Dörrn hade blivit stående öppen efter dem, så att hon kunde se inåt sal och förmak, som voro fyllda med människor. Ja, det var riktigt stort kalas. Det var inte bara herrskaperna ifrån Ämtervik, som voro närvarande. Hon kände igen prostens och doktorns ifrån Sunne och magister Hammargren ifrån Karlstad, som var gift med mamsell Lovisas syster.

Hon blev generad och gick bort för att dra igen dörrn, men just i detsamma hörde hon några ord, som kommo henne att hejda sig och lyssna. Löjtnant Lagerlöf stod mittpå golvet med vinglaset i hand och tillkännagav med få ord sin syster Lovisas förlovning med komministern i Ämtervik, pastor Milén.

Sedan blev det ett gratulerande och skålande inne i rummen. Alla sågo nöjda och belåtna'ut, och det var ju inte så underligt heller. Mamsell Lovisa Lagerlöf var en fyrtio års människa, så att släktingarna hade väl knappast trott, att hon skulle bli gift. Pastor Milén var änkling med fyra små barn, som behövde uppsikt och vård. Det var ju så riktigt och passande.

Kajsa Nilsdotter hade hört sägas, att när mamsell Lovisa var ung, hade hon inte velat gifta sig, därför att hon inte hade hjärta att flytta ifrån föräldrarna, men nu, då båda voro döda, var hon väl glad att få ett eget hem.
Likaså hade hon hort sägas, att mamsell Lovisa inte ville lämna Mårbacka. Det passade också bra i stycke. Prästgården låg bara fem minuters väg därifrån.

Det liksom skar i Kajsa Nilsdotter, att hon skulle få det så bra, hon, som hade bundit lingonriskronan åt henne, och hon trädde hastigt tillbaka ur dörröppningen.

Då såg hon, att den gamla hushållerskan stod bakom henne. Hon hade ju vetat vad som var i görningen och hade kommit in för att höra förlovningen eklateras.

Den främmande lade sin hand tungt på hushållerskans axel.

»Jag kom hit för å få veta om mamsell Lovisa hade bundit mi brudkrona åv lingonris,» sade hon, »men dä passar sej kanske inte, att jag frågar'na om detta på en sån da.»

Hushållerskan blev litet häpen, men hon var inte den, som förlorade fattningen i första taget.

»Hur kan Kajsa säja någe så stollitt?» sade hon. »Dä vet väl alla här i huse va mamsell Lovisa hade för besvär mä er brudkrona. Vi sprang i varenda stuga å tiggde ihop myrten.»

Den andra stirrade på henne. Hon ville se henne ända in i själen för att få veta sanningen.

»Di säjer så överallt i sockna.»

Den gamla hushållerskan tänkte bara på att lugna henne och få henne ur huset, så att hon inte skulle stora mamsell Lovisa på hennes glädjedag.

»Dä säjer jag er, Kajsa,» sade hon, »att likaså säkert som mamsell Lovisas egen brudkrona ska bli bunden åv myrten, likaså säkert ä dä, att er va bunden åv myrten å ingenting annat.»

»Jag ska lägga di ordena på minne,» sade skollärarhustrun. »När jag får se va mamsell Lovisas brudkrona blir bunden åv, så vet jag hur dä va mä mi.»

»Dä kan ni lugnt göra,» sade hushållerskan.

Båda två gingo ut i köket. Där räckte Kajsa Nilsdotter handen till hushållerskan.

»Dä ä så gott, att jag går,» sade hon och såg nu ganska lugn ut. »Jag kan väl i alla fall inte få mamsell Lovisa te tals i da.»

Därmed gick hon sin väg. Hushållerskan återvände till sin spis och sin matlagning. Under gästabudsbrådskan glömde hon alldeles bort besöket. Först ett par dagar efteråt talade hon om för mamsell Lovisa vad Kajsa
Nilsdotter hade frågat om och vad hon hade svarat henne.

Mamsell Lovisa blev alldeles blek, då hon hörde detta. »Å, hur kunde Maja säja så? Det hade väl varit bättre att erkänna, att jag band in två eller tre lingonkvistar i kronan. Mer var det inte.»

»Jag feck ju lov å få'na lugn, så att ho skulle gå sin väg,»urskuldade sig hushållerskan.

»Och så sa Maja, att min krona skulle bli bunden av myrten likaså visst, som hennes var det! Nu ska Maja få se, att jag ingen brudkrona får.»

»Å, nog blir mamsell Lovisa gift. Inte kommer pastor Milén å överge'na.»

»Det kan komma annat i vägen, Maja, det kan komma annat i vägen.»

Hon gick och ängslade sig för detta under ett par dagar, sedan glömde hon det väl. Hon fick annat att tänka på. Det skulle bli giftermål om ett halvår, och hon började med all flit arbeta på sin utstyrsel. Hon tog hem garn och satte upp vävar, hon sömmade och namnade. Till sist for hon in till Karlstad och gjorde uppköp. 

Då hon kom tillbaka därifrån, hade hon med sig tyg till brudklänning och en liten krona av järntråd, som myrtenkvistarna skulle fästas på. Hon ville ha en egen brudkrona, hon ville inte använda den vanliga stommen, som hade begagnats av så många brudar.

Men knappast var allt detta inköpt, förrän det verkligen kom något i vägen. Pastor Milén insjuknade och låg länge till sängs. Då han blev någorlunda återställd och kunde vistas uppe, var han alldeles förändrad. Man märkte, att han undvek att samtala med sin fästmö, och han gick aldrig den korta vägen över till Mårbacka för att råka henne.

Så snart som det blev sommar, reste han till en badort. Man hoppades, att han skulle bli frisk och sig lik, och det lyckades kanske, men under hela bortovaron sände han inte mamsell Lovisa ett enda brev.

Hon hade en förfärlig tid av ångest och oro, men hon trodde sig ju förstå, att han ville bryta, och hon skickade honom ringen tillbaka.

Den dagen, då hon gjorde detta, sade hon till den gamla hushållerskan:»Nu ser Maja, att min brudkrona, den blir inte bunden av myrten, den heller.»

--

Många år senare bad en av löjtnant Lagerlöfs unga döttrar sin faster, att hon skulle få låna litet brudgrannlåt till en utklädsel, och mamsell Lovisa lämnade henne nyckeln till skåpet, där de gamla skatterna förvarades. Skåpet stod inte i hennes rum, utan på ett vindskontor. Den unga flickan gick dit upp, satte nyckeln i låset och drog ut en låda.

Hon stirrade ner i den helt förvånad. Framför henne låg inte den vanliga brokiga grannlåten. I hela lådan fanns ingenting annat än en packe tyll, ett kulört sidentyg och en liten brudkrona av järntråd.

Hon förstod ju strax, att hon hade kommit orätt. Brudgrannlåten fanns ju i lådan till vänster där tätt bredvid. Men hon blev i alla fall stående ett ögonblick och såg ner i lådan. Det skar henne i hjärtat, att hennes stackars faster inte hade fått begagna sakerna, som lågo där. Hon visste, att fastern hade sörjt i åratal utan att vilja ta emot tröst. Man hade fruktat för hennes förstånd.

Någonting dök upp för hennes minne. Under den tid, då hennes faster hade varit som mest sorgsen och olycklig, hade hon en dag kommit in i hennes rum. Då hade fastern suttit där med en hög lingonris framför sig och den lilla järntrådskronan i handen. Hon hade klippt av ett par kvistar och börjat kläda kronan med dem.

I detsamma hade fru Lagerlöf kommit in.

»Men, Lovisa, vad är det du gör?» hade hon frågat, och hon hade sett forfärligt skrämd ut.

»Jag tänkte...,» sade mamsell Lovisa. »Om jag nöjde mig med en krona av lingonris... Ja, det är ju så dumt.»
Hon reste sig häftigt och sköt ifrån sig både kronan och lingonriset.

»Jag vet ju, att det är slut,» sade hon och började gå fram och tillbaka på golvet, vridande händerna. »Ingenting hjälper numera.»

»Kära Lovisa,» hade fru Lagerlöf sagt, »det var ju sjukdomens skull.»

Men mamsell Lovisa fortfor att gå fram och tillbaka i stor ångest och oro. »Om jag bara inte hade bundit lingonriset i Kajsa Nilsdotters brudkrona!» sade hon.

»Nej, men så får du inte tänka, Lovisa,» började fru Lagerlöf. I detsamma hade hon fått syn på barnet, som stod där med uppboldade ögon.

»Gå du in i salen, Selma!» sade hon. »Faster Lovisa har sorg, och ni barn får inte komma hit och störa henne.»