Heliga Birgittas pilgrimsfärd

I.

Nedanför Rökneöarna i norra Vättern
står en klippa, som heter Skärfvesten,
och som midt i vågskummet är gränsmärket
mellan svears och göters riken.

Ingenstädes breder sig Vättern ödsligare.
Jag ser ingen gård, ingen fiskarkoja, och
det kan gå timmar om, innan något segel
dyker upp öfver den tomma vattenspegeln.
Den östra stranden, som ofvanför Grennas
trädgårdar tvärbrant reser sig till betydande
höjd, breder sig norr om Omberget till ett

lågland, hvilket på afstånd blir ett med 

vattnet. Vid klart väder kan jag urskilja 
slottet i Vadstena och klosterkyrkan, palm- 
kyrkan, hvilken med form af ett helgon- 
skrin höjer sig i synranden som ett blåsvart 
skär och därför af folket kallas Blåkyrkan. 
Ibland när vinden är gunstig och stilla tror 
jag mig höra klockringningen från Vadstena, 
men alltid så svagt, att jag icke kan afgöra, 
huruvida det endast är ett spel af min in- 
billning. De enda bestämda ljud, som nå 
örat, äro måsarnas skrik och det bubblande 
vattenplasket. Vätterns fiskar bli gamla, 
skrifver på sjuttonhundratalet Hammars- 
prästen Daniel Tiselius, ty vattnet är »rent 
fijnt och utharbetat», och just ordet »uthar- 
betat» är det riktiga, ty hvarje böljeslag 
brister sönder i ett oändligt antal små me- 
lodiska knackningar liksom af mjuka kork- 
hammare på en glasharmonika. Äfven med 
förbundna ögon och utan vetskap om hvar 
jag befunne mig, skulle jag genast kunna 

skilja Vätterns vågplask från alla andra 

sjöars. Vågorna träffa stranden ojämna och
snabba och sjunka tillbaka utan rossling
och suckan men med en hel yster liten
melodi af kluckande eller sakta småsjun-
gande ljud. Det finns hela tiden en viss
återkommande tonskala nedifrån och uppåt,
och sedan åter nedåt, men innan den fullt
hunnit afslutas, instämmer redan nästa bråd-
skande vågslag. Det gör mig längtande i
sinnet, när jag lyssnar till denna sorglös-
hetens lek. Djupt i det källklara vattnet
ser jag de slammiga rullstensblocken och
sjöns blånad och de högländta kusterna
föra mina tankar till Odyssevs’ örike i det
sydliga hafvet.

Det hvilar öfver Vättern en storhet i
linjerna och en ljus öppenhet, som annars
sällan möter oss i våra bygder. En enda
sommarsky framför solen kan dock plötsligt
svartmena hela sjön och komma vågorna
att sjuda. Vättern liknar en kvinna, men

en häftig och stridslysten, som midt under 
sin friska och svala munterhet plötsligt 
springer upp i vrede. Då afstannar leken 
och några ögonblick råder tyst väntan. Det 
finns ingen vind, fast sjögången redan be- 
gynt. Närmar sig en skeppare med sin 
skuta, hänga och slå de slappa seglen, än 
åt den ena sidan, än åt den andra, allt efter 
båtens krängningar och styret är så godt 
som till ingen nytta, så att han måste sticka 
ut åran. Han ser sig vaket omkring som 
väntade han försåt från alla sidor och på 
mitt tillrop svarar han med en torr och 
ordknapp varning och berättar om hvirflar 
och vattenskott eller andra underjordiska 
förebud om storm. Allt tätare flocka sig 
molntapparna framför solen liksom hölle 
hon dem fast, och vid synranden, just där 
Visingsö bör ligga, hägrar en rad af dunst- 
bilder, som gestalta sig till en simmande 
stad med hus och vallar och torn. Jag 
igenkänner icke det Visingsö, där jag under

augustiaftnarna, när ljusen tändas på mot- 
satta stranden, tror mig sitta vid inloppet 
till Korint och nästan väntar att få se eld- 
flugor i buskarna. Det är icke bara det 
Visingsö, hvarifrån bönderna buro Magnus 
Ladulås’ kista öfver isen och som nu sofver 
på det ödsliga insjöhafvet med sin i ruiner 
fallna högskola och ett drunknadt kunga- 
slott vid hvardera udden. Det är den ur- 
gamla hufvudstad, som där borde ha blifvit 
byggd till ett svenskt Moskva, långt afsides 
från de nya köpmansstäderna vid kusten. 
Husen stå på pålar ända ut i vattnet, 
vittrande och sällsamt målade, och hur 
stilla måste det icke vara där inne på de 
gräsbevuxna torgen och gatorna, där hvar 
brunn skuggas af ett valnötsträd och där 
konstnärer och lärda med sina papper och 
böcker vandra kring bland en gammaldags 
befolkning! Jag kan räkna korsen och 
helgonbilderna, som glimma på kyrkorna, och 
flaggan på tornet är icke den blå och gula

utan det standar, som Birger Månsson satte 
i framstammen på sin snäcka, då han drog 
på korståg mot tavasterna.

Knappt har den dock rest sig, den
hufvudstad, som vi aldrig byggt, knappt har
Visingsstad flutit mig så nära, att jag kan
urskilja drakhufvudena på sjöbodarnas gaflar,
innan tornen börja luta och husen gå upp
i brunaktig rök. Den rullar framåt utefter
kusten och ur de rörliga dunstbilderna kan
jag efter hand framlocka alla de syner, som
rinna mig i hågen. Jag ser bönderna släpa
fogden Jösse Eriksson ur Vadstena kloster-
stuga, på isen nedanför slottet håller den
barske Vasahertigen herredag, och när dun-
sterna slutligen skocka sig till lummiga
träd, dansar Aurora Königsmark på Medevi
äng. Likväl vet jag hela tiden, att allt
detta bara är en lek, hvilken söker härma det
nyss så bekymmerslösa böljeplaskets nyck-
fullhet, och att jag i själfva verket redan tän-
ker på något helt annat och sitter väntande,

full af längtan och på samma gång nära nog af 

fruktan. Den första vindilen har redan lagt
skepparens skuta på sidan, så att skummet
yr, och allt säger mig, att hon nu är i an-
tågande, den stränga gamla kvinnan, som
med sitt dok ännu sitter i Vadstena vapen
och som är för Vättern hvad kung Gösta är
för Siljan. Allt som stormen blåser upp,
närmar sig hennes skepnad öfver det ask-
färgade vattnet och brådstört bärgar jag
mitt segel och söker lä bakom Skärfvesten.

Från stranden väster om Rökneöarna
utskjuter en udde, som har form af en
hammare med två hästöron på hjässan.
Vid det smala näs, som sammanbinder
denna udde med fastlandet, anlade Nerikes
lagman Ulf Gudmarsson en gård, hvilken
efter honom blef kallad Ulfs hammare eller
Ulfshammar och norr om boningshuset upp-
förde hans hustru fru Birgitta Birgersdotter
en träkyrka. Under tidernas lopp har kyr-
kan blifvit ombyggd, och klarbärsträd och

syrener trycka nu sina blommor mot ru- 
torna, men utanför ligger än i dag den sten, 
af hvilken den stränga frun betjänade sig, 
då hon steg till häst. Hennes namn bor 
icke lika träget på folkets läppar nu som 
förr, men ännu i min barndom hörde jag 
äldre personer i bygden tala om henne 
nära nog som hade hon ridit sina färde 
aftonen förut. De berättade, att då hon 
en gång efter slutad mässa redan hunnit 
ända till sjöstranden, drog hon sig till min- 
nes, att hon i kyrkan hade hört någon nysa 
utan att själf tillfoga ett gudhjälp. Genast 
red hon tillbaka in i kyrkan ända fram till 
altaret och uttalade sitt gudhjälp med hög 
röst. De menade nog, att det var ett tecken 
på hennes stränghet mot sig själf, men 
nästan beständigt nämnde de henne med 
bäfvan. Där hon kastade sitt ridspö, upp- 
sköt genast en lind, och till Vadstena red 
hon tvärs öfver sjön på öppna vattnet. 
Under höstkvällarna, när ljusterelden gled

utefter vassen och fiskaren böjde sig öfver 
båtkanten med hatten djupt neddragen och 
det sexuddiga spjutet lyft till hugg, utpekade 
allmogen i vattnet de brinnande hofspåren 
efter hennes häst. För mig blef hon en 
skymningssaga, ett spöke, en naturande, om 
hvilken jag helst ville höra talas, när jag 
satt framför brasan, glödhet om pannan 
men iskall utefter ryggen. Ännu vid ljusan 
dag tänkte jag sedan på henne, när jag såg 
sjön sträcka sina skogiga armar mot söder, 
där solvägen ledde öfver vattnet bort mot 
det okända och lockande. Den mörka ryt- 
tarinnan och den gåtfulla sjön med sina 
underjordiska hemligheter, sina kringsväf- 
vande syner, sin hastiga vrede, blefvo för 
mig ett och samma väsen. Vätter betyder 
troll, sjörå, men för mig betydde det ordet 
Heliga Birgitta.

Aldrig har hon heller kommit mig när-
mare än en vinterdag i skymningen, då jag
ensam befann mig långt ute på isen ända

vid Skärfvesten. Det var så stark snöyra, 
att jag ingenting såg af de omgifvande strän- 
derna och det blef allt skummare. Jag 
kunde icke urskilja något annat än den 
svarta klippan, hvilken i snöyran tycktes 
få lif och röra sig och kom emot mig likt 
en ryttarinna med pösande kappa. Ovill- 
korligt tog jag ett steg åt sidan och rundt 
om i blåsten trodde jag mig höra de gamla 
orden:

– Heliga Birgitta, bed för oss!