Yttersta domen i Kråkvinkel[1].
(Fragment ur ett större opusculum.)
Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet
veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer
förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning
af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge
jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så
oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.
Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa
redan länge hade växt på min och de öfriga
Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i
domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och
började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles
fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att
taga på kroppen. Tänker du – sade en af
Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår
Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de
kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?
När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde
erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det
var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han
slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som
hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på
svenska.
Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X[2].
[1]
Ur Östgöta korrespondenten 1838.
[2]
Emedan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har
författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet.
"Hvar kan biskop X. vara?" frågade erkeengeln
Gabriel.
Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers
exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke
alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så
högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan
villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda
på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den
andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går
herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud[1].
Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode
Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att
biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig
gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen
att komma sådan, som han är.
Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann
sig ändtligen sådan, som han var.
Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma,
hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och
tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex.
åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter
det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta
mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men
förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid
godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.
När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora
stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre
framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare
englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra!
I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt
herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva
honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att
den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som
han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af
elementerna.
Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma
Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort,
[1]
Hedrén var, enligt ett uttryck af Tegnér, ett »länsmansgeni»,
men saknade högre begåfning.
så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade
han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.
Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna;
– och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja
till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men
ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger
i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt
ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då
han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? –
frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen,
svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera
på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef
egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur
djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen
kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – bä. Det var
rosten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet
af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att
det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma
hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.
Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin
håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent
af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på
sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken
hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på
hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara
en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra
måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef
han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot
bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande
stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle
få domprosten Y[1]; aldrig kunde jag misstänka, att jag
till och med skulle gå miste om honom.
"Titulus kan," sade jag och vände mig till hin håle,
"alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som
titulus gör på domprosten Y."
"Det vore fan," sade hin håle.
"Och hvilka skulle dessa skäl vara," frågade jag.
"Till att börja med, så är han en jesuit," sade hin håle.
"Ingalunda!" sade jag. "Jesuiter finnas icke mera;
och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade
[1] Här gäller samma anmärkning som vid X.
konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det
är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y
en jesuit."
"Kan väl hända," sade hin håle och borttorkade sina
tårar. "Men det var ändå en för god karl att gå miste
om," sade hin håle.
Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall
han råkat i tituli våld," frågade jag.
"Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii
protokoller," sade hin håle.
"O hvilket sataniskt påfund!" utropade jag. "Hvilken
raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!" Håren reste
sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min
dröm var slut[1].
