lördag 29 juli 2023

En spännande Allhelgonahelg på 1830-talet (ur 2:a delen av Petrus Laestadii Journal)

Allhelgonadag instundade, och jag skulle åter till Arvidsjaur att förrätta gudstjänsten. Sjöarna voro tillfrusna, men farliga att färdas. Hade jag haft skridskor så hade färden varit lätt, ty jag hade en omätlig skridskobana framför mig. Men i Arjeplogs stad fanns blott en skridsko, som min far i yngre dagar begagnat; den andra var bortkommen. Att taga denna enda skridsko ansåg jag vara utan ändamål; jag rustade mig att gå. Jag klädde mig i full vinterdräkt med en stor renskinnspäls, tog säcken på ryggen och en yxa i handen.

Men som jag, sedan första året jag reste som missionär, då jag en gång spottade blod, icke tålde att ha säckbanden fästade i kors över bröstet, såsom eljest är brukligt, utan måste ha dem helt korta, bara över axeln, så var jag nu, då renskinnspälsens yvighet gjorde rummet trångt, så ovig i min packning, att jag icke på annat sätt kunde få av mig den senare, än genom att kläda av mig själva pälsen med. Jag kände mig liksom bunden, och yttrade därför när jag gick: "Far jag nu ner i isen, då är det för sista gången." Under sorgliga aningar skildes min hustru från mig, och besvor mig att icke gå på isen sedan det blivit mörkt. Det lovade jag ock.

Jag ämnade gå blott till Kalön, ett nybygge på Storavan, dit hade jag tre mil, och trodde mig hinna fram med dagsljuset. Jag gick, men på hal is måste man ta små steg för att icke halka, och detta gör att vägen blir dryg. Jag kom till Kasker klockan 2 och måste dröja där någon stund för att hämta någon förfriskning. Jag hade ännu 1 mil kvar, men solen var redan nära nedgången när jag lämnade Kasker. Även här var en skridsko, men maken förkommen. Jag harmades då, att jag icke tagit med skridskon i Arjeplog, så hade jag varit hulpen, och det skulle icke hava dragit långt om innan jag varit i Kalön. Emellertid tog jag nu med mig denna för att, om händelsen ännu en gång så fogade, att på något ställe i vägen en skridsko funnes, då äntligen få ett par. Ett. som i närvarande stund var vida angelägnare, glömde jag i Kasker - yxan. Den hade jag begagnat att försöka isen där det syntes farligt.

Jag gick nu först efter sjön Makkaur; där voro många vakar, men jag undvek dem, ty jag hade ännu dagsljuset. Däremot blev det mörkt under det jag gick på Storavan. Kalön låg på en holme, och det bekymrade mig mest, ty sundena voro farliga, och jag visste att flera holmar, med sund emellan, lågo vid Kalön på norra sidan. Jag höll mig därför vid södra landet av Storavan, och ämnade fortfara så allt tills jag skulle komma mitt för nybygget, då kulle jag taga tvärs av och gå dit. Jag visste att det var ett farligt sund innan jag kom till Kalön, men jag skulle hava hunnit förbi det innan jag gav mig ut från land, om jag gick på sätt som sagt är.

När jag nu trodde mig ha hunnit förbi sundet och ha Kalön mitt framför mig åt vänster, så riktade jag kosan tvärt över ifrån den bana jag hittills följt. Som jag nu gick rakt utåt sjön, såg jag med en viss farhåga en alldeles klar rymd framför mig, i vilken stjärnorna speglade sig livligare än vanligt. Isen är nämligen på somliga fläckar mera dunkel, på andra åter alldeles spegelklar. Jag gjorde ett ögonblicks halt: hur kommer det sig att stjärnorna tindra nästan med darrande sken? tänkte jag. Ack! jag har ju stigit på många klara fläckar förut, varför gruvar jag mig just för denna? Så steg jag till i - öppna sjön: Det var den vida, klara rymden, det var det som stjärnornas darrande sken ville varna mig för, om jag blott hade förstått det!

Van vid sjön, kände jag mig dock utan häpnad i den: Tole ketsch! var det ord som undföll mig. Det är lapska och betyder så mycket som. se där! jag kunde förstå att det skulle så gå! Skridskon bar jag i ena handen och handskarna i den andra: båda delarna släppte jag för att med flata händerna kunna taga emot mig i fallet och hejda mig, så att jag icke måtte sjunka ned ända över huvudet. Utan en sådan presence d´esprit hade jag sannolikt icke stått att rädda. Ty hade jag icke med en övad simmares konst hållit mig uppe i fallet, utan med samma fart som jag kom sjunkit under vattenytan, då hade min skinnsäck som jag bar på ryggen i samma ögonblick blivit fylld med vatten, ty den har sin öppning ovantill. Nu skedde det icke, och säcken som var tät sömmad höll ute vattnet, så att det blott småningom trängde in genom sömmarna. Hade den blivit fylld, så hade den med sin tyngd snart dragit mig åt botten.

Ännu, utan all häpenhet, vände jag mig om till isbrädden och sökte att komma upp, men förgäves; packningens tyngd hindrade mig att skjuta och klänga mig upp. Då försökte jag taga av mig packningen - det var också fåfängt. När jag på torra landet icke kunde få den av på annat sätt än att tillika avkläda pälsen, huru var det då möjligt i sjön! Pälsen åter var likasom fastklibbad vid kläderna; jag hade en verklig Nessus-klädsel på mig.

Nu först intogs min själ av förskräckelse, ty jag hade döden för ögonen. Ur stånd att hjälpa mig själv, hyste jag ännu ett svagt hopp om räddning genom andra och började ropa, i tanke att jag möjligtvis kunde höras ända til nybygget. Men sedan jag ropat några gånger utan att få svar, och utan att hundarna ens läto höra sig (vilka vanligen äro de första att giva tillkänna då någon höres; då jag i Vuolle-tjorvitak vid Kvikkjokk ropade efter båt, hörde hundarna genast och började skälla) så upphörde jag därmed.

Så skulle då min bana slutas här! tänkte jag: här skulle de många, till en del vittomfamnande planer som välvt i mitt sinne, och även nu, under den ensliga vandringen på den klara isen i stjärnornas tindrande sken, hade sysselsatt min själ. Här skulle de som ofödda foster, som ingen kände och ingen kunde göra sig det minsta begrepp om, med mig nedstiga i det tysta djupet! I ett annat ögonblick åter föreföll det mig otroligt att jag nu skulle dö. Jag hade ju icke ett något förebådande tecken. Det tankar jag hade hyst voro ju icke mitt eget foster: hade de genom försynens skickelse uppstått, så kunde det ju icke vara försynens skickelse att de så skulle slockna. Men då ihågkom jag den mänskliga egenkärleken och frågade vem jag väl vore, eftersom jag kunde tro mitt liv vara så viktigt. Jag kom ihåg det där Neros yttrande: Min Gud, vilken konstnär eller virtuos i min person går förlorad! Så är det ock med mig, tänkte jag, du tror dig vara något men är dock platt intet. Här har döden fattat dig med sin järnarm och du undkommer honom icke. 

När jag nu tänkte på de mina, ville hjärtat brista. Min olyckliga Carolina! tänkte jag; när nu främmande personer komma och bära in min stelnade kropp, huru skall hon uthärda? (Att jag kunde bliva kvarliggande på sjöbotten kom jag ej att tänka på). Därtill var det som jag förde henne hit till socknen! Heloisa, mitt lilla arma barn, du skulle då icke ens kunna säga att du sett din fader! du skulle icke hava det ringaste minne av hans innerliga kärlek! Och min gamle Fader - såsom luftsken, såsom stjärnfall, skulle han se sina söner, den ena efter den andra, lysa och försvinna. Ingenting smärtade mig dock så djupt, som att jag var skyldig och att mina skulder skulle bliva obetalta: icke nog att jag ingenting gott hunnit uträtta i världen, jag skulle ännu därtill hava gjort ont och människor skulle genom mig bliva lidande! Icke nog att mitt namn blev utan ära, det skulle ännu därtill stämplas med vanära! Och min Carolina: hon skulle icke ens få gråta i fred. Fjärran från dem, i vilkas sköte hon kunde utgjuta sina tårar, skulle hon besökas av fordrande ovänner istället för tröstande vänner - huru ofta göra icke världens små omständigheter vänner till ovänner!

Dessa och dylika tankar flögo i oräknelig mängd igenom min själ och gjorde dessa stunder till de bittraste jag överlevat. Men när jag änteligen likasom återkom till mig själv och mitt eget öde, då kände jag väl en viss fasa för det förestående ögonblicket, och den omätliga och tysta ödsligheten som från alla håll omgav mig framkallade i minnet det där:

Vi syftar då längre din bedjande blick / till Himlen, den ödsliga, kalla? / Av ljus är dess borg, men med port av demant: / vad brygga förmår från dess svindlande brant / till jordens avgrunder falla?

Väl såg jag icke med Stefanus himmelen öppen och Jesus sittande på Faderns högra hand, men jag gick dock med bättre mod den tillkommande världen till mötes än jag skildes från den närvarande. Allt mer och mer kände jag huru kylan bemäktigade sig mina lemmar. Eftersom nu intet hopp var att återkomma till livet, började jag att tänka efter huru jag som snarast måtte avgöra dödsprocessen. Det syntes mig rysligt att ligga i vaken och kämpa ända till dess mina lemmar så stelnat, att jag ej längre kunde hålla mig uppe, eller till dess säcken som jag bar på ryggen blev full med vatten och drog mig åt botten. Det rann mig i sinnet att jag ju kunde krypa under isen för att göra slut på saken i en hast.

Men försynen, som hade bestämt för mig ännu några flera levnadsdagar, hindrade denna tanke att gå i verkställighet. Hoppet om livet upprann åter plötsligt i min själ. Ehuru jag icke på detta stället kan slippa upp, tänkte jag, så är det kanske bättre på ett annat. Jag började då att simma längs efter isbrädden västerut under innerlig bön till Frälsaren att han måtte utsträcka sin mäktiga arm och rycka mig ur dödens svalg. Nu först kunde jag rätt erfara huru trösteligt det är att hava Gud i människonatur för sig uppenbarad, huru människans själ ifrån det absolutas oändlighet, likasom från öknens ödsliga tomhet utan hjärta och utan liv, i nödens stund tvingas, eller själv älskar, att taga sin tillflykt till en Gud som sig förbarmar. 

Snart blevo ock mina böner hörda. Jag kom i en bukt av isen som böljorna urholkat; där stödde jag ena armen på den yttre iskanten och vältrade mig så upp på isen. Jag kan ej beskriva vilka känslor som genomströmmade mig, då jag nu fann mig återgiven åt livet. Det var ett Guds verk, det var ock blott inför honom jag kunde utgjuta mig. Dock var jag ännu stadd i de ovissa gränsregionerna mellan livet och döden. Jag skyndade tillbaks till landet, men innan jag hann fram for jag ännu en gång ner i en vak. Denna var dock icke så stor, och vattnet var där icke djupare än att jag nådde botten, dock räckte det upp under hakan. Där var ock en stor sten, den klättrade jag upp på och sparkade mig från honom åter upp på isen. Då var jag redan så stel och tung att jag knappast förmådde stiga upp på benen.

Så kom jag väl till lands, men min belägenhet var ännu högst brydsam. Kölden var bister, kläderna styvnade till is, jag visste icke vart jag skulle vända mig. Jag misströstade att komma till Kalön, emedan jag fruktade att hela sjön var öppen. Tillbaka till Kasker var 1 mil och många farliga ställen, som jag väl med dagsljuset undvikit men nu i mörkret skulle vara blottställd för. Österut till Bergnäs åter var också en mil, men även där farliga sund och kanske åter öppna sjön. Det var dessutom stor fara att frysa ihjäl därest jag ej snart komme till folk.

Jag beslöt således ännu göra ett försök att komma till Kalön. Men jag sprang först långt österut, för att komma förbi vaken som jag för övrigt var oviss om det var blott en vak och icke tilläventyrs hela sjön var öppen. Jag vågade ej mer stiga på någon klar fläck utan höll mig blott efter de dunkla, ehuru jag måste göra många krokar till höger och vänster. Slutligen fick jag se eld som lyste från fönstret i Kalö nybygge. Det var för mig en icke mindre glad syn än när seglaren i ett farligt farvatten får se fyren. Jag stävade dit ut och kom lyckligt fram.

Glädjen visade sig som vanligt på det goda folkets ansikten när de sågo mig stiga inom dörren, men förbyttes snart i ett uttryck av fasa när de kastade ögonen på mina isiga kläder. "Herre Gud! Jag tror ni har varit i sjön!" "Ja", svarade jag, "jag kommer ifrån själva dödens famn, och att jag nu befinner mig här, och min kropp icke i detta ögonblick ligger livlös på sjöbotten, det är ett Guds under: blott igenom hans synnerliga nåd står jag ännu ibland eder." "Ja, ni skall väl en sådan ändalykt få till slut, huru länge ni håller uppå att fara på det här viset", sade nybyggaren och bad sin hustru skynda att skaffa in torra kläder och koka upp mjölk åt mig att dricka. 

Inom några minuter var jag åter torr och varm, hade icke heller av det kalla badet någon annan känning än en feberaktig hetta under natten som förhindrade mig att sova. Den överståndna faran låg med all sin livlighet för mig. Jag kände till och med en viss mörk rädsla att gå ut, och liksom fruktade att höra min egen vålnad ropa ur vaken. Jag tyckte mig nu hava sett ett tydligt tecken att min livstid icke skulle bliva lång, och låg och tänkte över huru jag skulle kunna skaffa min så innerligt älskade familj ett tak över huvudet, så att icke dess hela välfärd skulle äventyras i mitt osäkra liv. 

Följande dagen tog Johan Burman, så var nybyggarens namn, sin häst och skjutsade mig till Avaviken. Mina kläder hade torkat under natten så att jag åter kunde begagna dem. Endast renskinnspälsen var ännu våt och obrukbar, varför jag av Johan Burman fick låna en tulubb. Under natten hade alla vakar tillfrusit, ty kölden var högst skarp, men vi måste ändå på somliga ställen köra efter stranden och hade svårighet att taga oss fram, ty ännu föregående dagen hade största vidden av Storavan, nämligen från Storbodsund till Bergnäs, varit öppen. 

Från Avaviken vände Johan Burman genast om, och Avaviks-nybyggaren skjutsade mig till Arvidsjaur, ty jag var nu för mycket uppskrämd att våga gå ensam. I tim din peive påtam (dagen var ännu icke kommen), sade Arvidsjaurs-lapparna, glada att ännu få se mig ibland sig. Hade du drunknat, så hade också vi kommit att försynda oss, ty vi skulle nu här hava fördömt dig, såsom den där icke vårdade sig om att komma, och på ett oförsvarligt sätt gäckade allmogen, som från långväga orter kommit till kyrkan utan att få någon gudstjänst. Vi hade icke vetat att du hade farit den sista färden, och hade kommit att utfara mot den som ej mer fanns bland de levande, som, just för det vi hade trott honom uppsåtligen hava försummat, tvärtom tillsatt sitt liv.

Även vid denna helg hade jag trenne sockenbud, till lappar; det ville synas som passade de just uppå medan jag förestod tjänsten. Ingen utav dem var sjuk, utom Lars Klemetssons hustru, densammes vars son jag förra gången hade besökt. Av de övriga var den ena krympling och den andra blind, varför ingendera kunde komma till kyrkan. Dessa sockenbud uppehöllo mig några dagar inom Arvidsjaur, så att jag icke förrän torsdagen kom till Arjeplog, men den gången gick resan från Avaviken till Arjeplog hastigt och lustigt. Jag hade fått låna ett par skridskor i Arvidsjaur, gav mig icke ut från Avaviken förrän det var full dager, det vill säga omkring klockan 8, upphöll mig en timme i Bergnäs där jag döpte ett barn, var upp i Kalön och utbytte tulubben mot min renskinnspäls, samt även i Kasker, men kom ändå fram till Arjeplog omkring klockan 3 på dagen. Så fort har jag aldrig tillryggalagt 6 mil.

Till Arjeplog hade underrättelsen om mitt äventyr redan hunnit. Johan Burman hade varit där till helgen och berättat händelsen. Varje ömt och älskande hjärta kan lätt föreställa sig min Carolinas sinnesförfattning under de dagar som sedan förflutit.  Gråtande skyndade hon mig till mötes när hon såg mig komma, ty hennes ögon voro alltjämt riktade åt det håll varifrån jag väntades, så att jag icke kunde komma obemärkt. Hon hade fruktat att jag verkeligen var omkommen, fastän man icke ville säga det för henne. Men åter när hon betänkte huru noga man berättat alla omständigheterna, tyckte hon att man väl icke hade kunnat dikta ihop så mycket. Vad människan önskar, det hoppas hon också gärna: motsatsen vill man icke tro förrän det är fullt säkert och icke mera kan nekas. Men det förskräckte henne att jag dröjde så länge - jag skyndade dock så mycket i min förmåga stod. Som hon ändå icke ville tro att jag var död, föreställde hon sig att jag låg sjuk någonstans till följd av förkylning i vaken. Det var dock nu allt förbi och våra känslor utgöto sig i en mängd av glädjetårar. Detta var den största livsfara jag genomgått, och huru länge jag än må komma att leva, skall jag dock alltid livligt påminna mig det ögonblick då jag på så nära håll såg döden i synen.

(Petrus Laestadius blev, som han nu anade, inte så gammal. Han dog i lungsot 1841, vid 39 års ålder, och fick således den kortaste livslängden av de tre prästerliga bröderna Laestadius. Men när han dog var han sedan fyra år kyrkoherde i Vibyggerå nybildade eller rättare återbildade medeltida pastorat och hade väl därigenom skaffat något tryggare levnadsvillkor för sin fru Carolina Fredrika - f Hagberg 1809 - och deras fem överlevande barn).