Grantraeet

Ude i skoven stod der sådant et nydeligt grantræ; det havde en god plads, sol kunne det få, luft var der nok af, og rundt om voksede mange større kammerater, både gran og fyr; men det lille grantræ var så ilter med at vokse; det tænkte ikke på den varme sol og den friske luft, det brød sig ikke om bønderbørnene der gik og småsnakkede, når de var ude at samle jordbær eller hindbær; tit kom de med en hel krukke fuld eller havde jordbær trukket på strå, så satte de sig ved det lille træ og sagde: "Nej! Hvor det er nydeligt lille!" Det ville træet slet ikke høre.

Året efter var det en lang stilk større, og året efter igen var det endnu en meget længere; thi på et grantræ kan man altid, efter de mange led, det har, se hvor mange år det har vokset.

"Oh, var jeg dog sådant et stort træ, som de andre!" sukkede det lille træ, "så kunne jeg brede mine grene så langt omkring og med toppen se ud i den vide verden! Fuglene ville da bygge rede imellem mine grene, og når det blæste kunne jeg nikke så fornemt, ligesom de andre der!"

Det havde slet ingen fornøjelse af solskinnet, af fuglene eller de røde skyer, som morgen og aften sejlede hen over det.

Var det nu vinter, og sneen rundt omkring lå gnistrende hvid, så kom tit en hare springende, og satte lige over det lille træ, - oh, det var så ærgerligt! - Men to vintre gik, og ved den tredje var træet så stort, at haren måtte gå uden om det. Oh, vokse, vokse, blive stor og gammel, det var dog det eneste dejlige i denne verden, tænkte træet.

I efteråret kom altid brændehuggerne og fældede nogle af de største træer, det skete hvert år, og det unge grantræ, som nu var ganske godt voksent, skælvede derved, thi de store, prægtige træer faldt med en knagen og bragen til jorden; grenene blev hugget fra, de så ganske nøgne, lange og smalle ud; de var næsten ikke til at kende, men så blev de lagt på vogne, og heste trak dem af sted ud af skoven.

Hvor skulle de hen? Hvad forestod dem?

I foråret, da svalen og storken kom, spurgte træet dem: "Ved I ikke, hvor de førtes hen? Har I ikke mødt dem?"

Svalerne vidste ikke noget, men storken så betænkelig ud, nikkede med hovedet og sagde: "Jo, jeg tror det! Jeg mødte mange nye skibe da jeg fløj fra Ægypten; på skibene var prægtige mastetræer, jeg tør sige, at det var dem, de lugtede af gran; jeg kan hilse mange gange, de knejste, de knejste!"

"Oh, var jeg dog også stor nok til at flyve hen over havet! Hvorledes er det egentligt dette hav, og hvad ligner det?"

"Ja det er så vidtløftigt at forklare!" sagde storken, og så gik den.

"Glæd dig ved din ungdom!" sagde solstrålerne; "glæd dig ved din friske vækst, ved det unge liv, som er i dig!"

Og vinden kyssede træet, og duggen græd tårer over det, men det forstod grantræet ikke.

Når det var ved juletid, da blev ganske unge træer fældet, træer som tit ikke engang var så store eller i alder med dette grantræ, der hverken havde rast eller ro, men altid ville af sted; disse unge træer, og de var just de allersmukkeste, beholdt altid alle deres grene, de blev lagt på vogne og heste trak dem af sted ud af skoven.

"Hvorhen skal de?" spurgte grantræet. "De er ikke større end jeg, der var endogså et, der var meget mindre; hvorfor beholder de alle deres grene? Hvor kører de hen?"

"Det ved vi! Det ved vi!" kvidrede gråspurvene. "Vi har nede i byen kigget ind ad ruderne! Vi ved, hvor de kører hen! Oh, de kommer til den største glans og herlighed, der kan tænkes! Vi har kigget ind af vinduerne og set at de bliver plantet midt i den varme stue og pyntet med de dejligste ting, både forgyldte æbler, honningkager, legetøj og mange hundrede lys!"

"Og så -?" spurgte grantræet og bævede i alle grene. "Og så? Hvad sker så?"

"Ja, mere har vi ikke set! Det var mageløst!"

"Mon jeg er blevet til for at gå denne strålende vej?" jublede træet. "Det er endnu bedre, end at gå over havet! Hvor jeg lider af længsel! Var det dog jul! Nu er jeg høj og udstrakt, som de andre, der førtes af sted sidste år! - Oh, var jeg alt på vognen! Var jeg dog i den varme stue med al den pragt og herlighed! Og da -? Ja, da kommer noget endnu bedre, endnu skønnere, hvorfor skulle de ellers således pynte mig! Der må komme noget endnu større, endnu herligere –! Men hvad? Oh, jeg lider! Jeg længes! Jeg ved ikke selv, hvorledes det er med mig!"

"Glæd dig ved mig!" sagde luften og sollyset; "glæd dig ved din friske ungdom ude i det fri!"

Men det glædede sig slet ikke; det voksede og voksede, vinter og sommer stod det grønt; mørkegrønt stod det; folk, som så det, sagde: "Det er et dejligt træ!" og ved juletid blev det fældet først af alle. Øksen huggede dybt igennem marven, træet faldt med et suk hen ad jorden, det følte en smerte, en afmagt, det kunne slet ikke tænke på nogen lykke, det var bedrøvet ved at skilles fra hjemmet, fra den plet, hvor det var skudt frem; det vidste jo, at det aldrig mere så de kære gamle kammerater, de små buske og blomster rundt om, ja måske ikke engang fuglene. Afrejsen var slet ikke noget behageligt.

Træet kom først til sig selv, da det i gården, afpakket med de andre træer, hørte en mand sige: "Det dér er prægtigt! Vi bruger ikke uden det!"

Nu kom to tjenere i fuld stads og bar grantræet ind i en stor, dejlig sal. Rundt om på væggene hang portrætter, og ved den store flisekakkelovn stod store kinesiske vaser med løver på låget; der var gyngestole, silkesofaer, store borde fulde af billedbøger, og med legetøj for hundrede gange hundrede rigsdaler - i det mindste sagde børnene det. Og grantræet blev rejst op i en stor fjerding, fyldt med sand, men ingen kunne se, at det var en fjerding, thi der blev hængt grønt tøj rundt om, og den stod på et stort broget tæppe. Oh, hvor træet bævede! Hvad ville der dog ske? Både tjenere og frøkener gik og pyntede det. På en gren hang de små net, udklippet af kulørt papir; hvert net var fyldt med sukkergodt; forgyldte æbler og valnødder hang, som om de var vokset fast, og over hundrede røde, blå og hvide smålys blev stukket fast i grenene. Dukker, der så livagtig ud som mennesker, - træet havde aldrig set sådanne før - svævede i det grønne, og allerøverst oppe i toppen blev sat en stor stjerne af flitterguld; det var prægtigt, ganske mageløst prægtigt.

"I aften," sagde de alle sammen, "i aften skal det stråle!"

"Oh!" tænkte træet, "var det dog aften! Var bare lysene snart tændt! Og hvad mon da sker? Mon der kommer træer fra skoven og ser på mig? Mon gråspurvene flyver ved ruden? Mon jeg her vokser fast og skal stå pyntet vinter og sommer?"

Jo, det vidste god besked; men det havde ordentligt barkepine af bare længsel, og barkepine er lige så slem for et træ, som hovedpine for os andre.

Nu blev lysene tændt. Hvilken glans, hvilken pragt, træet bævede i alle grene derved, så at et af lysene stak ild i det grønne; det sved ordentligt.

"Gud bevare os!" skreg frøknerne og slukkede i en hast.

Nu turde træet ikke engang bæve. Oh, det var en gru! Det var så bange for at tabe noget af al sin stads; det var ganske fortumlet i al den glans, – – og nu gik begge fløjdøre op, og en mængde børn styrtede ind, som om de ville vælte hele træet; de ældre folk kom besindige bag efter; de små stod ganske tavse, - men kun et øjeblik, så jublede de igen så at det rungede efter; de dansede rundt om træet, og den ene present efter den anden blev plukket af.

"Hvad er det, de gør?" tænkte træet. "Hvad skal der ske?" Og lysene brændte lige ned til grenene, og eftersom de brændte ned, slukkede man dem, og så fik børnene lov til at plyndre træet. Oh, de styrtede ind på det, så at det knagede i alle grene; havde det ikke ved snippen og guldstjernen været bundet fast til loftet, så var det styrtet om.

Børnene dansede rundt med deres prægtige legetøj, ingen så på træet uden den gamle barnepige, der gik og tittede ind imellem grenene, men det var bare for at se, om der ikke var glemt endnu en figen eller et æble.

"En historie! En historie!" råbte børnene og trak en lille tyk mand hen imod træet, og han satte sig lige under det, "for så er vi i det grønne," sagde han, "og træet kan have besynderligt godt af at høre med! Men jeg fortæller kun én historie. Vil I høre den om Ivede-Avede eller den om Klumpe-Dumpe, som faldt ned af trapperne og kom dog i højsædet og fik prinsessen!"

"Ivede-Avede!" skreg nogle, "Klumpe-Dumpe!" skreg andre; der var en råben og skrigen, kun grantræet tav ganske stille og tænkte: "Skal jeg slet ikke med, slet ikke gøre noget!" det havde jo været med, havde gjort hvad det skulle gøre.

Og manden fortalte om "Klumpe-Dumpe der faldt ned af trapperne og kom dog i højsædet og fik prinsessen." Og børnene klappede i hænderne og råbte: "Fortæl! Fortæl!" De ville også have "Ivede-Avede," men de fik kun den om "Klumpe-Dumpe." Grantræet stod ganske stille og tankefuld, aldrig havde fuglene ude i skoven fortalt sligt. "Klumpe-Dumpe faldt ned af trapperne og fik dog prinsessen! Ja, ja, således går det til i verden!" tænkte grantræet og troede at det var virkeligt, fordi det var sådan en net mand, som fortalte. "Ja, ja! Hvem kan vide! Måske falder jeg også ned af trapperne og får en prinsesse!" og det glædede sig til næste dag at blive klædt på med lys og legetøj, guld og frugter.

"I morgen vil jeg ikke ryste!" tænkte det. "Jeg vil ret fornøje mig i al min herlighed. I morgen skal jeg igen høre historien om "Klumpe-Dumpe" og måske den med om "Ivede-Avede."" Og træet stod stille og tankefuld den hele nat.

Om morgnen kom karl og pige ind.

"Nu begynder stadsen igen!" tænkte træet, men de slæbte det ud af stuen, op ad trappen, ind på loftet, og her, i en mørk krog, hvor ingen dag skinnede, stillede de det hen. "Hvad skal det betyde!" tænkte træet. "Hvad mon jeg her skal bestille? Hvad mon jeg her skal få at høre?" og det hældede sig op til muren og stod og tænkte og tænkte. – – Og god tid havde det, thi der gik dage og nætter; ingen kom herop, og da der endelig kom nogen, så var det for at stille nogle store kasser hen i krogen; træet stod ganske skjult, man skulle tro, at det var rent glemt.

"Nu er det vinter derude!" tænkte træet. "Jorden er hård og dækket med sne, menneskene kan ikke plante mig; derfor skal jeg nok her stå i læ til foråret! Hvor det er velbetænkt! Hvor dog menneskene er gode! - Var her kun ikke så mørkt og så skrækkeligt ensomt! - Ikke engang en lille hare! - Det var dog så artigt der ude i skoven, når sneen lå, og haren sprang forbi; ja, selv da den sprang hen over mig, men det holdt jeg ikke af dengang. Her oppe er dog skrækkeligt ensomt!"

"Pi, pi!" sagde en lille mus i det samme og smuttede frem; og så kom der nok en lille. De snusede til grantræet og smuttede mellem grenene på det.

"Det er en gruelig kulde!" sagde de små mus. "Ellers er her velsignet at være! Ikke sandt, du gamle grantræ?"

"Jeg er slet ikke gammel!" sagde grantræet, "der er mange, der er meget ældre end jeg!"

"Hvor kommer du fra?" spurgte musene, "og hvad ved du?" de var nu så grueligt nysgerrige. "Fortæl os dog om det dejligste sted på jorden! Har du været der? Har du været i spisekammeret, hvor der ligger oste på hylderne og hænger skinker under loftet, hvor man danser på tællelys, og går mager ind og kommer fed ud!"

"Det kender jeg ikke!" sagde træet, "men skoven kender jeg, hvor solen skinner, og hvor fuglene synger!" og så fortalte det alt fra sin ungdom, og de små mus havde aldrig før hørt sådant noget, og de hørte sådan efter og sagde: "Nej, hvor du har set meget! Hvor du har været lykkelig!"

"Jeg!" sagde grantræet og tænkte over, hvad det selv fortalte; "ja, det var, i grunden, ganske morsomme tider!" - men så fortalte det om juleaften, da det var pyntet med kager og lys.

"Oh!" sagde de små mus, "hvor du har været lykkelig, du gamle grantræ!"

"Jeg er slet ikke gammel!" sagde træet, "det er jo i denne vinter, jeg er kommet fra skoven! Jeg er i min allerbedste alder, jeg er bare sat i væksten!"

"Hvor du fortæller dejligt!" sagde de små mus, og næste nat kom de med fire andre småmus, der skulle høre træet fortælle, og jo mere det fortalte, desto tydeligere huskede det selv alt og syntes: "Det var dog ganske morsomme tider! Men de kan komme, de kan komme! Klumpe-Dumpe faldt ned af trapperne og fik dog prinsessen, måske jeg kan også få en prinsesse," og så tænkte grantræet på sådant et lille nydeligt birketræ, der voksede ude i skoven, det var for grantræet en virkelig dejlig prinsesse.

"Hvem er Klumpe-Dumpe?" spurgte de små mus. Og så fortalte grantræet hele eventyret, det kunne huske hvert evige ord; og de små mus var færdige ved at springe op i toppen på træet af bare fornøjelse. Næste nat kom der mange flere mus, og om søndagen endogså to rotter; men de sagde, at historien var ikke morsom, og det bedrøvede de små mus, thi nu syntes de også mindre om den.

"Kan De kun den ene historie?" spurgte rotterne.

"Kun den ene!" svarede træet, "den hørte jeg min lykkeligste aften, men dengang tænkte jeg ikke på, hvor lykkelig jeg var!"

"Det er en overmåde dårlig historie! Kan De ingen med flæsk og tællelys? Ingen spisekammerhistorier?"

"Nej!" sagde træet.

"Ja, så skal De have tak!" svarede rotterne og gik ind til deres.

De små mus blev til sidst også borte, og da sukkede træet: "Det var dog ganske rart, da de sad omkring mig de vævre småmus og hørte, hvad jeg fortalte! Nu er også det forbi! - Men jeg skal huske at fornøje mig, når jeg nu tages frem igen!"

Men når skete det? - Jo! det var en morgenstund, da kom der folk og rumsterede på loftet; kasserne blev flyttet, træet blev trukket frem; de kastede det rigtignok lidt hårdt mod gulvet, men straks slæbte en karl det hen imod trappen, hvor dagen skinnede.

"Nu begynder livet igen!" tænkte træet; det følte den friske luft, den første solstråle, - og nu var det ude i gården. Alt gik så gesvindt, træet glemte rent at se på sig selv, der var så meget at se rundt om. Gården stødte op til en have, og alt blomstrede derinde; roserne hang så friske og duftende ud over det lille rækværk, lindetræerne blomstrede, og svalerne fløj om og sagde "kvirre-virre-vit, min mand er kommet!" men det var ikke grantræet, de mente.

"Nu skal jeg leve!" jublede det og bredte sine grene vidt ud; ak, de var alle visne og gule; det var i krogen mellem ukrudt og nælder, at det lå. Guldpapirsstjernen sad endnu oppe i toppen og glimrede i det klare solskin.

I gården selv legede et par af de lystige børn, der ved juletid havde danset om træet og været så glade ved det. En af de mindste fór hen og rev guldstjernen af.

"Se, hvad der sidder endnu på det ækle, gamle juletræ!" sagde han og trampede på grenene, så de knagede under hans støvler.

Og træet så på al den blomsterpragt og friskhed i haven, det så på sig selv, og det ønskede, at det var blevet i sin mørke krog på loftet; det tænkte på sin friske ungdom i skoven, på den lystige juleaften og på de små mus, der så glade havde hørt på historien om Klumpe-Dumpe.

"Forbi! forbi!" sagde det stakkels træ. "Havde jeg dog glædet mig, da jeg kunne! forbi! forbi!"

Og tjenestekarlen kom og huggede træet i små stykker, et helt bundt lå der; dejligt blussede det op under den store bryggerkedel; og det sukkede så dybt, hvert suk var som et lille skud; derfor løb børnene, som legede, ind og satte sig foran ilden, så ind i den og råbte: "Pif! Paf!" Men ved hvert knald, der var et dybt suk, tænkte træet på en sommerdag i skoven, en vinternat derude, når stjernerne skinnede; det tænkte på juleaften og Klumpe-Dumpe, det eneste eventyr, det havde hørt og vidste at fortælle, og så var træet brændt ud.

Drengene legede i gården, og den mindste havde på brystet guldstjernen, som træet havde båret sin lykkeligste aften; nu var den forbi, og træet var forbi og historien med; forbi, forbi, og det bliver alle historier!

Blåsvädret

Annandag jul år 1800 blåste det en storm över Lövsjö härad i Värmland, så att Gud sig förbarme. Man kunde inte tro annat, än att meningen var att rycka bort allt, som fanns på jorden, och göra rent hus här.

Kom inte och säg, att det kan ha varit lika starka blåsväder både förut och efteråt, och kom i alla händelser inte och säg det till någon av de gamla Lövsjöborna, för de har fått höra alltifrån barndomen, att maken till storm är det inte möjligt att råka ut för.

De kan än i dag räkna upp alla de gärdsgårdar, som blev nervräkta, och alla de halmtak, som blev upprivna, och alla lagårdar, som stöp omkull, så att djuren fick ligga begravna under takstolarna i flera dar. Och de kan peka på alla de ställen, där elden kom lös och inte kunde bli hejdad för blåsvädrets skull, förrän hela byn hade gått åt. Och de har varit uppe på alla de höjder och bergknallar, där träd föll bredvid träd, så att de har stått som flådda alltsedan den dagen.

Nu vet man ju, att folk brukar säga, att det är en dålig vind, som inte blåser gott åt någon, men ingen kunde tro, att det skulle gälla också om den här annandagsstormen, för man såg ju, att den bara ställde till den ena olyckan efter den andra.

Den, som minst av alla kunde tänka sig, att det skulle följa något gott med blåsvädret, det var nog ändå ”lilljänta” från Koltorp. Hon var inte god till att tas med, hon, när hon på annandagsmorgonen stod i skogsbrynet och såg hur det låg som en rök över dalen nedanför henne av snö och aska och sopor och allt, som vinden ryckte med sig.

Aldrig, så länge hon hade levat, och hon var ändå tretton år fyllda och gick på det fjortonde, hade hon råkat ut för en sådan motgång. Hon brukade väl annars kunna hålla humöret uppe både i hårt och lett, men det här var nästan mer, än hon kunde stå ut med.

Det var inte långt ifrån, att tårarna skulle komma fram i de stora, blanka ögona och trilla ner över det bleka och magra ansiktet.

Lilljänta hade ställt sig lite framom skogsbrynet liksom för att pröva vad blåsvädret gick för, och vinden slet i huvudduken och trummade på den korta, vita fårskinnspälsen och snodde den hemvävda kjorteln så hårt om benen på henne, att hon var nära att falla omkull.

Hon var inte ensam, utan mor och ”lillgossen” var med. Båda var klädda på samma sätt som lilljänta i korta, vita fårskinnspälsar och i kjortlar av svart, styv vadmal. Det kunde inte vara på annat sätt, för lilljänta ärvde alla sina kläder av mor och lillgossen ärvde sedan av lilljänta. Men det var den skillnaden på dem och på henne, att fastän de hade lika varma kläder som hon, så hade de inte gått utanför skogen, utan stod kvar i lä.

Mor och lillgossen hade likaså magra och tärda ansikten som lilljänta och likaså klara och kloka ögon, och båda två tänkte alldeles som hon, att det var en olycka med blåsvädret och att de var så bedrövade över det, att de hade lust att gråta.

Men de såg inte på långt när så desperata ut, som hon gjorde.

Hon stod just på den där backknölen, ni vet, ovanför Bäckgården i Bro socken, och hon kunde följa vägen, som snodde och vände i långa krökar ända ner mot Bro kyrka. Och hon såg, att bondfolk, som hade gett sig ut för att fara till gudstjänsten, vände och for tillbaka hem. Mer behövde hon inte se för att förstå, att det skulle bli omöjligt för mor och lillgossen att gå de två milen ner till Nygård i Svartsjösocknen, dit de hade ämnat sig på julkalas.

Hon kunde inte låta bli att knyta näven i vanten, när hon kom underfund med detta.

Om det bara inte hade varit så lugnt inne i skogen, där de bodde! Om de bara hade förstått vad det var för ett väder, innan det kom över dem här i skogsbrynet! Då hade de aldrig gett sig av hemifrån, och det skulle hon ha tyckt bättre om.

För se, hon var sådan, att hon inte visste något, som var så försmädligt som att behöva vända om och inte komma dit hon ville.

Om hon bara inte hela året hade gått och tänkt på den här annandagen, då hon skulle få gå till Nygård! Om hon inte nu i detta ögonblicket hade sett framför sig de stora, sjudande grytorna, de långa borden med de vita släpdukarna och de stora klengåshögarna! Om inte hon och lillgossen hade sagt till varandra var gång, som mor inte hade haft något att ge dem till mat: ”När vi kommer till farbror i Nygård på julkalas, så ska vi äta oss mätta!”

Att tänka sig, att de kokade sötsoppa med russin där nere, att där fanns risgrynsgröt och kakor, att där fanns sylt och kaffe och smörbakelse och att hon inte skulle få något med av det!

Hon var så ond, att hon riktigt önskade, att det skulle ha funnits någon, som hon hade kunnat vara ond på. Hon tänkte för sig själv, att blåsvädret borde ha haft bättre vett än att komma just den här dagen. Helgdag var det, så att det behövde inte dra kvarn, och vinter var det, så att det behövde inte hjälpa till på sjön, utan det kunde ha hållit sig i ro. Men det var inte lönt att säga detta till blåsvädret. 

Det var den värsta vägbiten, som de hade framför sig nu: ner förbi Helgesäter och utför Broby backar fram emot Löven och kyrkan och över de stora prästgårdsgärdena, därför att det var öppen och skoglös bygd, som vägen gick fram genom. Komme de bara förbi detta, och kunde de sedan sträva sig uppför Hedebybackarna, så var det ingen fara mer, för alltdärifrån gick vägen genom skog.

Det såg inte så värst långt ut. Hon tyckte, att de väl åtminstone borde göra ett försök. Det kunde inte gå värre än illa i alla fall.

Hon var ändå glad, så länge som mor stod och betänkte sig. Det var ju möjligt, att hon kunde besluta sig för att gå framåt. Men nu märkte hon, att mor vände sig för att gå inåt mot skogen, och lillgossen gjorde förstås, som mor gjorde.

Då började lilljänta att gå åt motsatt håll utför backen. Först helt sakteliga, men sedan allt fortare, för vinden kom bakifrån och drev på, så att hon var nästan tvungen att småspringa. Hon aktade sig väl för att se sig tillbaka, för hon tänkte, att mor och lillgossen då kanske skulle göra tecken åt henne att vända om. Hon var nästan säker på att de hojtade och ropade åt henne, men det behövde hon inte bry sig om, för nu, då hon var riktigt utkommen i blåsvädret, var det ett dån och ett brak omkring henne, så att hon ingenting kunde höra.

Det var inte troligt, att mor skulle kunna springa fatt henne, för mor var tvungen att hålla lillgossen i hand, så att han inte skulle blåsa omkull, och därför gick det inte så fort för henne.

Inte för att lilljänta fördenskull fick lust att vända om, det fick hon visst inte, men hon erkände för sig själv, att hon aldrig hade trott, att vädret var sådant, som det var. Över huvudet på henne kom stora, mörka fåglar med fladdrande vingar, som vinden jagade framför sig och alldeles slet sönder, så att de varken fick behålla fjädrar eller kroppar. Hon tyckte, att hon aldrig hade sett något så hemskt, tills hon kom underfund med att det var stora halmruskor, som hade blivit lösryckta från något tak.

Om hon tog ett steg mot vinden, så reste den sig framför henne som en stegrande häst och ville kasta omkull henne, och tog hon ett steg med vinden, så sköt den på, så att hon fick gå med böjda knän och kutig rygg för att stå emot. Hon blev så trött av att slåss med den, att det kändes, som om hon skulle ha dragit lass.

Och norrifrån kom den och var så full av köld, som om den skulle ha dansat med lik. Den var så stark och vass, att den borrade sig igenom både fårskinn och vadmal och isade inpå bara kroppen. Och inte för att hon frågade efter sådant, men nog kände hon hur tårna stelnade i becksömsskorna och hur fingrarna blev valna i ullvantarna och hur örona sved under huvudduken. Hon gick framåt i alla fall, ända tills hon hade kommit utför hela den långa backen. När hon stod nere i dalsänkan, stannade hon och väntade på de andra.

När de äntligen var framkomna, gick hon emot dem.

Det var visst bäst ändå, att de gick hem, sa hon. Det var nog omöjligt att komma fram till Nygård. 

Men nu var mor arg och lillgossen med, och de sa till sig själva, att inte skulle den här jäntungen få regera dem och säga när de skulle gå framåt och när de skulle gå tillbaka.

— Nej, du, sa mor, vi vänder inte, utan du ska allt få gå till julkalaset, eftersom du har sådan lust att komma dit.

— Ja, du ska få så mycke blåst över dig, så att du blir nöjd för många veckor, sa lillgossen.

Därmed började mor och lillgossen gå framåt, och lilljänta fick följa efter så gott hon kunde.

När de kom ner mot Uvgården, mötte de Vandrar-Lotta och Tiggar-Jon. Och de två, som brukade stryka kring i trakten både i helg och söcken och var vana vid alla väder, satte händerna för munnen som en lur och ropade till dem, att de för all del skulle gå hem, för längre ner mot sjön var det så kallt, att de kunde frysa ihjäl.

Mor och lillgossen gick framåt i alla fall. De var onda på lilljänta alltjämt, och de ville, att hon riktigt skulle få känna på vad det var för ett väder.

De mötte Erik i Fallas häst, som kom med en tom släde efter sig, för hatten hade blåst av Erik i Falla, och medan han sprang runtom gärdena och klättrade över gärdsgårdarna och kröp i dikena för att få fatt på hatten, hade hästen tröttnat på att stå stilla i blåsvädret och hade gett sig av på hemvägen.

Men mor och lillgossen såg ut, som skulle de inte ha funnit något märkvärdigt i detta. De gick bara på.

De arbetade sig framåt, tills de kom på höjden av Broby backar. Men där råkade de in i en stor hop med folk och hästar och slädar, som stod där och inte kunde komma längre. För det var den stora Broby tall, som hade varit så hög, att den hade synts lika långt omkring som Gurlita klätt, som nu hade blåst omkull och låg tvärsöver vägen. Och det var Gullåsa-Jan och Kringåsa-Britta, som skulle vigas den dagen i Bro kyrka, som stod där. Och det var gamle Jan Jansa i Gullåsa och gamla mor i Kringåsa och grannar och släkt och Spelmans-Jöns och vackre Gunnar i Högsjö och många andra, som skulle ha gått med i brudföljet, som stod där. De ropade och de förklarade, att två gånger förut på vägen hade de fått stanna för kullblåsta träd, och dem hade de kunnat flytta, men det här trädet visste de sig ingen råd med. Och gamle far i Gullåsa gick omkring och bjöd brännvin, men de stod där de stod i alla fall. Och bruden hade gått ur släden och stod och grät, därför att det hade varit så motigt på kyrkresan. Och vinden slet röda tyllrosor och gröna sidenblad från bården på hennes klänning, så att folk, som längre fram på dagen kom resande genom socknen, de kunde inte annat tro, än att blåsvädret hade funnit reda på en törnrosbuske i en trollskog och ryckt med sig blommor och blad och strött över åkrar och dikeskanter.

Men mor och lillgossen, de stannade inte, för att tallen låg över vägen, utan de kröp under den och fortsatte. De trodde inte, att lilljänta hade fått nog av blåsvädret än på en stund.

Och tänk, att de gick ända så långt som till vägskälet och till Broby gästgivargård!

Där såg de majorskan Samzelius, som kom åkande med två hästar och hade täckt släde. De begrep visst först riktigt hur dåligt väder det var, när de såg, att majorskan satt under tak, för hon var annars inte den, som var rädd av sig. Majorskan stack fram sin knutna näve ur kuren och hötte åt dem. Och hon ropade till dem med en stämma, som hördes genom stormens brus: — Gå hem med dig, Marit i Koltorp! Inte ska du gå ute med ungarna dina, när det är sånt väder, att till och med jag måste åka i kursläde.

Men mor och lillgossen tyckte, att lilljänta gärna kunde få slitas med blåsvädret en liten stund till.

När de nu kom till bron, som ledde över det smala sundet mellan Övre Löven och Mellan-Löven, så måste de krypa utefter broräcket. Här låg vinden på så förskräckligt, att de skulle ha blåst ner i det öppna sundet, om de hade försökt att gå upprätt.

De var halvvägs, när de hade gått över bron. Lilljänta började rentav att tro, att de skulle komma till julkalaset.

Men knappt hade hon tänkt detta, förrän det blev motigt på nytt. Det var väl den starka kölden på bron, som hade gjort slut på lillgossen. Han var som en isklump. Han bara kastade sig ner på vägen och ville inte gå ett steg till. Mor tog och ryckte upp honom och sprang in i närmaste stuga med honom.

Lilljänta var så förskräckt, när hon följde efter mor in i stugan, så att hon inte visste till sig. För om lillgossen nu var förfrusen, så var det hennes fel. Mor och han hade nog vänt om och gått hem, om inte hon hade varit.

De hade kommit in i en stuga, där det bodde ett folk, som var så snällt, att det var rent otroligt. De sa strax, att det rakt inte gick an, att de främmande gav sig av ut igen, förrän blåsvädret hade saktat sig litet. Och de sa, att det var en Guds lycka, att de hade tagit in hos dem. Om de hade fortsatt framåt prostgårdsgärdena, så hade det inte slagit fel, att de hade frusit ihjäl alla tre.

Det såg ut, som om mor också skulle vara glad över detta, att de var inne under tak. Hon satt där så nöjd och såg ut, som om hon inte alls visste, att de nu höll på att vända stekspetten och skumma flottet av de stora köttgrytorna nere i Nygård.

När värdfolket riktigt hade fått tala sig mätta om hur väl det var, att de hade stannat hos dem, så föll det dem in att fråga varför de hade gett sig ut i blåsvädret. Kanske det hade varit deras mening att gå till kyrkan?

Då talade mor om för dem, att de skulle ha gått till Per Jansas i Nygård. Han var svåger till henne, fast han var likaså rik, som hennes man hade varit fattig. Han brukade hålla kalas varje annandag jul, och hon, som var svägerska, var självskriven gäst. Och visst hade hon tyckt, att det var ett svårt väder att ge sig ut i, men detta var ju det enda kalaset, som de fick vara med om på hela året.

Stugfolket tog illa vid sig igen, då de fick höra detta. Det var då bra synd om mor, att hon inte fick komma på kalas till Per Jansas, för där gick det nog ståtligt till. Men se, att gå ut i stormen en gång till, det var omöjligt. Det var att sätta livet på spel.

Mor höll med om att det var omöjligt och såg ut, som om det inte var någon konst alls att sitta stilla hos detta fattiga folket, när det fanns så mycket gott, som väntade på henne.

— Om ni inte hade barnena med er, sa stugfolket, så kanske ni kunde sträva er dit ner.

Mor höll med om det också. Nog skulle hon ha kommit på kalaset, om hon inte hade haft barnen med sig. Men dem kunde hon inte ta ut mer i det här vädret.

Nej, det var ingenting att göra vid saken, det kom de sams om. De tyckte det var så synd om mor. Man kunde riktigt se på dem hur ledsna de var.

Så på en gång fick matmodern en tanke, som hon blev mycket glad åt.

— Men kors då! sa hon. Ni kan ju få lämna barnena här hos oss, om ni har lust till att gå.

De blev så glada åt detta, både matmor och husbonde. De kunde inte begripa, att de inte hade funderat ut det förut.

Mor krusade lite till en början, men hon gav snart med sig. De kom överens, att barnen skulle få bli där de var hela den dagen och natten med, men nästa dag skulle mor komma tillbaka och hämta dem. 

Så gick mor, och där satt lilljänta.

Nu var det riktigt slut med att hon skulle få komma på julkalas, det insåg hon. Men det hade inte varit lönt att säga något om att hon ville gå med mor, för detta var ett så snällt folk, som de hade råkat ut för, så att de hade aldrig släppt henne åstad. Och inte kunde de gå ifrån lillgossen båda två heller. 

Stugfolket försökte att tala med henne och muntra upp henne, men hon kunde inte svara ett ord. Hon vände dem ryggen och ställde sig vid fönstret och såg på ett par stora björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret.

Hon hade så många önskningar där hon stod. Bland annat önskade hon, att blåsvädret skulle ta ett kraftigt tag i den här stugan och välta omkull den, så att hon skulle kunna komma ut ur den.

Men, men–-Detta började se märkvärdigt ut! Medan hon stod och såg på björkarna, tyckte hon, att de för vart ögonblick svingade mindre och mindre häftigt. Och hon tyckte, att dånet och bullret, som hade följt med stormen, också tog av, och att det inte mer flög omkring varken stickor eller strån i luften.

Hon visste knappt om hon vågade tro, att hon såg rätt, men nu var det så stilla, att det nätt och jämnt dallrade litet i de långa hängkvistarna på björkarna.

Stugfolket satt och jollrade med lillgossen och märkte ingenting, förrän lilljänta talade om för dem, att nu var det slut med blåsvädret.

De blev så förvånade, och de sa genast, att det var synd, att det inte hade slutat upp förut, så att barnen hade fått gå på julkalaset. För det var inte något roligt att sitta hos dem hela dagen, det kunde de nog begripa.

Då sa lilljänta, att om hon fick lov, så kunde hon ta lillgossen med sig och gå till Nygård. Det var bara raka landsvägen dit, så att hon var säker om att hitta, och inte kunde de råka ut för något farligt heller så här mittpå dagen.

Det var ett så innerligt snällt folk. De ville inte göra någon människa ledsen, utan de lät dem gå, både lillgossen och lilljänta.

Nu var det ju bra alltihop. Vädret var vackert och lugnt, och det gick lätt att gå, och ingen fanns det, som kunde befalla lilljänta att sitta stilla eller gå tillbaka, när hon ville framåt.

Men se, en sak var det ändå, som gjorde henne orolig. Hon tyckte, att solen sjönk så hastigt borta i sydkanten av himlen. Inte visste hon vad klockan var, men tänk, om det var så långt lidet, att de redan satt till bords i Nygård! Hon hade en hel mil att gå ännu. Tänk, om hon inte skulle komma fram till annat än tomma grytor och gnagda ben!

Lillgossen var inte mer än sju år. Det gick inte så värst fort för honom att gå. Han var trött och modlös också efter allt, som han hade gått igenom förut på dagen.

När de stod i sänkan nedanför Hedebybacken, stannade lilljänta och såg neråt Löven, som låg nyfrusen med hård, blank is.

Hon frågade om lillgossen mindes vad det var för en kväll, som mor hade kommit hem och sagt, att Löven var frusen. Mor hade varit så förvånad över att sjön hade gått ihop redan före jul, så att hon hade talat om detta hela kvällen.

— Jo, det var dan före julafton, sa lillgossen. Det var han säker på.

— Då har den ju legat i fyra dar redan, sa lilljänta. Jag kan aldrig tro annat, än att den är så stark, att den bär oss.

Det kom nytt liv i lillgossen, så snart som han begrep, att hon tänkte gå sjövägen.

— Vi ska slå kana ner till Nygård! skrek han till.

— Det är ju passande förstås, sa lilljänta, att ta den vägen, eftersom Nygård ligger vid sjön.

Hon hade allt sina betänkligheter, men nu var det lillgossen, som drev på. Han ville inte höra talas om att gå landvägen. Han skulle prompt ner på sjön.

— Du får säga till mor, att det var du, som ville det, sa lilljänta, för hon blir inte ond på dig.

Det var inte långt ner till sjön. De stod snart på isen. Den var så glatt som en ål, den kunde inte vara blankare. De tog varandra i hand och slog kana neråt Löven.

Detta gick bättre än att knoga på landsvägen. På det här sättet skulle de nog komma fram, innan det var slut på den stora kalasmiddagen.

Men så hörde lilljänta ett brusande och ett dånande bakom sig, som hon alltför väl kände igen. Hon behövde inte se sig om för att veta vad det var. Hon kände det redan i nacken. Det var blåsvädret, som hade börjat på nytt.

Det var, som om det skulle ha hållit sig stilla bara för att locka barnen ut på isen. Och nu kom det och tog fatt dem och kastade omkull dem.

Det blev alldeles omöjligt för dem att komma fram isvägen, sedan stormen hade begynt igen. De kunde inte stå på sina ben. Det var ingenting annat att göra än att krypa i land.

Nu skulle man tycka, att det borde vara liksom slut med lilljänta. Hon hade ställt det så för dem, att man knappt kunde begripa hur de skulle komma fram till människor igen. På sjön kunde de inte gå, och där de kom i land, var det brant berg och stark skog och ingen väg.

Och lillgossen var så trött och uppledsen på alltihop, att han bara grät.

Hon blev allt också stående stilla på stranden en stund och såg riktigt handfallen ut.

Men hur det var, så kom hon att tänka på hur hon och lillgossen brukade åka utför bergklinten där hemma, då den var isbelagd. Och hon började strax bryta av grankvistar och lade upp dem i två högar. På den ena satte hon lillgossen, och sedan la hon sig på knä och sköt ut både honom och de två granrishögarna på isen igen.

När de kom ut i det starkaste draget, satte hon sig på den andra gransrishögen, och både hon och lillgossen tog var sin granrisruska i hand och höll upp dem mot vinden.

Och huj! sa blåsvädret, och hej! sa det. Det ruskade på dem och svängde dem åt sidan, liksom ville det känna efter om det kunde rå med dem.

Men så tog det ett karlatag, och i väg for de. Och det gick, så det gick, ja, som vinden så gick det, och de kände inte blåsten, de kunde nästan ha trott, att de satt stilla, om inte stränderna hade rusat förbi dem.

Lillgossen illskrek av glädje, men lilljänta satt med munnen hårt hopknipen och spanade efter om det inte skulle komma något nytt hinder och ställa sig emellan henne och julkalaset.

Det var den raskaste färd, som hon hade gjort i sitt liv. Det dröjde inte många minuter, förrän de hade framför sig udden, där de stora Nygårdshusen reste sig.

I Nygård fick folk syn på dem, just som de hade ämnat sätta sig till bords, och de kunde inte låta bli att springa ut och se efter vad det var för märkvärdigt, som kom farande på sjön.

Och man kan förstå hur förvånade de blev, både Per Jansa och Per Jansas hustru och prästen och allt kalasfolket, över att se dem.

Den enda, som inte såg så värst förvånad ut, det var mor.

— Den jänta ger sig inte, förrän det går, som hon vill, sa hon. Jag har väntat hela tiden, att hon skulle komma flygande på ett kvastskaft.

Men den, som folk talade om hela kvällen och berömde och sa att det skulle bli ett duktigt kvinnfolk av, det var allt lilljänta, det.

Mor fick sitta bredvid prästfrun i soffan en lång stund och berätta om henne.

Hon var inte så bet till att spinna, så liten hon var, och karda ull kunde hon, och hon hade plockat bär hela förra sommarn och sålt på Helgesäter, och hon hade fått en abc-bok av kaptenskan, och en av fröknarna på Helgesäter hade hjälpt henne till rätta, så att nu kunde hon både läsa och skriva.

Prästen i Svartsjö hade varit änkling i många år, men i somras hade han gift sig på nytt. Den nya prästfrun var en liten människa med alldeles vitt hår, men ansiktet var finhyllt och utan rynkor. Det fanns ingen, som tordes säga hur gammal hon var. Hon hade rykte om sig att vara otroligt duktig i sitt hus. Folk sa också, att om hon såg en människa bara en gång, så visste hon genast vad den gick för. 

Nu sa denna nya prästfrun till mor, att hon länge hade tänkt på att ta en ung tös i huset, som skulle ha den befattningen att passa upp på hennes styvdotter, så att kammarpigan skulle få mer tid till vävning. Hon frågade mor om hon hade något emot att låta lilljänta flytta till prästgården nästa höst.

Om mor hade något emot detta? Det var en fråga! Hon kunde inte tänka sig en större lycka för lilljänta än att få komma i tjänst på Lövdala.

Hela kvällen satt prästfrun och följde lilljänta med blickarna. Det var, som skulle hon inte kunna tänka på någon annan.

Om en stund kallade hon mor till sig igen.

— Är det sant, sa hon, att tösen kan både skriva och läsa?

Och mor bedyrade, att det var sant.

— Ja, då gör vi opp, att hon kommer till Lövdala nu med detsamma, sa prästfrun. Ni kan ju ta vägen förbi Lövdala, när ni går hem från det här kalaset, och då får hon stanna med en gång.

På det sättet blev det också avtalat.

Men efteråt som förut satt prästfrun och såg på lilljänta, liksom kunde hon inte se sig mätt på henne. 

Om en stund ville hon på nytt tala med Marit i Koltorp.

— Vad är det hon heter, tösen din? frågade hon.

— Jo, hon heter Eleonora, men vi brukar kalla’na för Nora.

— Och det är riktig sanning och inte bara skryt, att hon kan läsa och skriva? sa prästfrun.

Nej, mor försäkrade henne, att det var rena sanningen.

— Jag har suttit och tänkt på att hon kunde få åka med oss hem i släden nu i natt, sa prästfrun. Vi är just utan en sådan som hon på Lövdala, så att hon kunde gärna få börja tjänsten genast.

Det blev, som prästfrun ville, förstås. Hon var sådan, att folk inte gärna satte sig emot henne.

Fänrik Ståls sägner