av den urgamla släkten Ulvfot till Wäringe, Hovsta
och Lövsala, vaknar en solig majmorgon något av de
senare åren av 1460-talet i sin sovkammare på Hovsta
hus i Uppland. Efter några timmars drömlös sömn
börjar hans utvilade huvud anställa en mönstring av
gårdagens händelser, vilka för den unge herren varit
av den avgörande beskaffenhet, att han ännu bedövad
av slaget stod likasom utanför hela saken och
betraktade den med förvåning. Länsmannen och fogaten
hade varit där; de hade företett förskrivningar på
gård och grund; de hade läst upp åtskilligt från
pergamenten, och slutmeningen hade blivit: att Herr
Sten på grund av sina fäders och egna skuldsättningar
var bliven fattig, utfattig; och alldenstund hans fader
i livstiden icke varit barmhärtig, förklarades den unge
herren skyldig redan följande dag avflytta från det
gamla huset, som numera icke var hans. Herr Sten,
som aldrig haft anledning taga livet tungt, av den
enfaldiga orsaken att livet alltid varit en lätt sak för
honom, tog även detta ganska lätt. Fattigdomen var
för honom ju blott ett uttalat ord, som ännu saknade
motsvarande verklighet, och med lätt sinne sprang
han ur bädden; klädde sig i sin enda, men prydliga
sammetsjacka och sina enda byxor av brabantskläde.
Han räknade sina få guldmynt och gömde dem
väl i barmen; ty han fattades nu av en aning om
deras betydelse. Därpå gick han ut i borgstugan.
Den var alldeles tom; detta gjorde icke annat intryck
på honom, än att han tyckte sig andas lättare i det
rymliga rummet; på ett väggfast bord syntes våta
ringar efter ölbägare, dem förrättningsmännen dagen
förut begagnat; han tyckte att det kunde ha varit
flera ringar, om han varit med själv; det såg så
snålt ut! Solen avtecknade på stengolvet de målade
fönstren, så att golvet liknade det skönaste
mosaikarbete; hans hjärtvapen, ulvfoten, upprepades i sitt
röda fält sex gånger, och han fann ett nöje i att
trampa i de röda fälten på de svarta fötterna,
väntande att få höra ulven skrika; men var gång han
satte sin fot i solmålningen, såg han ulvfoten teckna
sig på sin gula älgskinnsstövel; när han då gjorde
ett steg framåt, flyttade den sig upp på hans bröst,
och den röda skölden satt som ett blodigt hjärta
på hans vita sammetsjacka och revs av den svarta
tassen med de spärrade klorna. Han kände sitt hjärta
röra sig häftigt, och han gick ut ur rummet. Genom
den trånga stentrappan ställde han sin väg upp i
övre våningen, där hans föräldrar i livstiden haft sin
bostad. Allt löst och rörligt som gör ett hus till
hemvist för levande varelser var bortburet,
bortsopat, bortbrutet. Det var som en samling gravrum
uthuggna i en klippa, inredda för själar utan kroppar,
utan jordiska behov.
Endast spåren efter livet funnos kvar. Fyra gråa
fläckar på golvet antydde var en säng stått, två mörka
ränder var bordet haft sin plats, och mellan dem
syntes repor och fåror efter skodonen; en mörk
svävande teckning på kalkväggen visade, var den
gamle brukade luta sitt huvud, när han lyftade det
från arbetet, som låg på bordet; kolen från Spiseln
hade sprakat ut åt rummet och bränt ut teckningen
av en panterhud. I -moderns rum satt ännu en väggfast
stentavla, föreställande Maria och barnet; hon
betraktar sin son med blickar fulla av förhoppning och
utan aning om att hon håller en blivande straffånge
på sitt knä. Herr Sten erfor en obestämd känsla
av beklämning och vandrar vidare. Genom en
lönndörr stiger han upp i vindarne och går ut på taket.
Under sig ser han hela denna vidsträckta yta av
jorden, som nyss han kallat sin; dessa gröna åkrar,
fordom sjöbotten, som omslingra små gröna kullar,
fordom holmar, grönskade nyss för hans räkning,
för att giva bröd åt de armar, som skulle kläda honom,
borsta honom, laga hans mat, sköta hans hästar, hans
hundar, hans falkar, hans boskap. Förliden höst stod
han häruppe och såg, huru hans folk sådde ut hans
korn; nu skulle andra komma och skära och hämta
upp. Nyss ägde han besluta, när fiskarne i bäcken
skulle sluta sina liv; nyss bestämde han, när furan
i skogen skulle falla och när vildbrådet, som sprang
där, skulle fällas; själva fåglarne i denna ofantliga
luftrymd tillhörde honom, om de också kommo
flygande från kejsaren i Österrik. Att han icke ägde
något av allt detta mer, kunde han icke fatta ännu,
ty han hade aldrig saknat något och visste därför
icke vad äga var; han kände blott en ofantlig tomhet
och tyckte, att landskapet hade ett dystert utseende.
Svalorna, som kommit samma dag, svärmade
skrikande omkring honom och uppsökte sina gamla bon
i tak-kransen; några funno dem, andra icke; höstens
regn, vinterns snö hade upplöst deras små lerhyddor,
så att de störtat i slottsgraven; men lera fanns på
åkern, vatten i bäcken och strå på varenda tuva, och
medan de voro hemlösa, hade de hus i varje dunge
och under takhalmen på varje koja. De jagade
obehindrat ute i den luftiga jaktmarken; de valde maka
och gifte sig ute i den blå vårluften, som var
uppfylld med vällukter från de nyutspruckna björkarne
och de blommande granarne, från den osynliga
vårbrodden och videts honungsdoftande hängen. Han
gick längre upp på taket och ställde sig vid
flöjelstången; när han då såg upp mot de tågande vita
vårmolnen, föreföll det honom som om han stod på
ett sagans luftskepp och seglade fram mellan skyarne,
och när han sedan såg ner på jorden, föreföll den
honom som en samling mullhögar, som en
avfallsbacke utkastad från himlen; men han hade en
förkänsla av att nu måste han dit ner och gräva i
mullhögarne för att söka mat; han kände att hans
fötter stodo fasta på jorden, oaktat hans villade
blickar seglade däruppe bland de silverglänsande
skyarne.
När han gick ner genom den trånga vindstrappan,
syntes det honom att han gick in i en ofantlig borr,
som skruvade honom djupare och djupare ner i
jorden. Han besökte trädgården; såg huru aplarne
blommade. ,Vem skulle plocka frukterna av dessa
träd, som han odlat och på vilka han väntat i
åratal? Han besåg det tomma stallet; alla hans hästar
voro borta utom en klippare av sämsta ras, den
han aldrig värdigats rida; han gick in i hundstallet;
han såg endast tio tomma koppel. Då blev hans
hjärta fullt, ty han kände huru man skilt honom
från de enda levande varelser, som älskat honom.
Alla andra, vänner, trotjänare, gårdsfolk, åbor, hade
så småningom, allt efter som fattigdomen framskred,
visat ett ändrat uppförande, men dessa tio de hade
varit sig lika. Han förvånades över att han icke
känt saknaden så bittert däruppe i den fäderneärvda
bostaden med dess minnen, ty han glömde att han
redan gråtit bort den saknaden sedan flera år. Han
gick ut på borggården. Där mötte honom en syn,
som med ens försatte honom in i hans verkliga
belägenhet. På en fyrhjulig, med tre par oxar
förspänd kärra låg ett berg av möbler och husgeråd;
underst den stora eksängen med de präktiga
sniderierna, väldiga klädes- och linneskåp som voro timrade
likt fästningar mot tjuvar, faderns arbetsbord,
familjens matbord; därovanpå bänkarne från
vardagsrummet med flikar av frånrivna bonader i granna
färger, moderns stickbåge, farfars stol med de
stoppade stöden och den höga ryggen, och överst
hans egen vagga och den lilla bönestolen, på vilken
modern så ofta bedit för den lilla i vaggan; knippor
av lansar, svärd och sköldar, varmed förfädren en
gång tillkämpat sig och försvarat alla dessa stycken
av den gröna jorden han nu skulle lämna ifrån sig
för* att gå ut i världen och i sitt anletes svett
förtjäna sitt bröd. Alla dessa döda ting, som på sina
platser utgjort delar av hans jag, lågo där som lik,
som uppryckta trän, vilka visa rötterna; det var ett
ofantligt bål av minnen, som han velat tända på.
Nu gnisslade portarne, vindbryggan drogs upp,
körsvennen slår en klatsch över ryggarne på första
anspannet, det knakar i fimmelstänger och linor, och
det väldiga lasset ristar fram på den stenlagda gården,
och när det rullar över träbrons plankor, dånar det
som ekot ur gravvalv.
- Sista lasset? ropar körsvennen åt portvakten.
- Sista lasset! svaras inifrån portvalvet.
Ordet »sista» gör ett djupt intryck på herr Sten,
som själv känner sig vara den sista, men han hinner
icke överlämna sig åt vidare betraktelser, ty en karl
med ett ’främmande ansikte träder fram och håller
klipparen invid hans sida.
- Slottet skall stängas, säger han.
- Varför stängas? frågar herr Sten blott för att
få höra sin röst igen.
- Därför att det skall rivas! Kungen vill inte
ha så många slott i riket.
Herr Sten ’fattade klipparens tyglar och satt upp;
han tryckte på skänklarne och med högburet huvud
red han ut genom portvalvet; men där tar han upp
sin börs och kastar ett guldmynt bakom sig, som
portvakten och stalldrängen ränna i kapp om.
När han ridit över vindbryggan, stannar han
hästen och väntar tills lasset försvunnit ur hans åsyn;
därpå vänder han in på en gångstig och försvinner
bland björkarne.
- Jag undrar vad den där skall taga sig för?
säger portvakten.
- In i knektehopen, svarar stalldrängen.
- Det duger han inte till! Är inte lärd på den
saken! Bara på läsa och skriva.
- Då blir han väl skrivare hos kungen.
- Inte hos den här kungen, ty far hans var i
onåd för han inte ville föra vapen mot landsmän.
- Då får han bli vad pocker han vill.
- Inte får en bli vad en vill; en får väl bli
vad en kan, och kan en ingenting, så blir en
ingenting.
- Just så är det! Just så! - Men inte vet
jag just man behöver lära till att bli portvakt!
- Men man skall ha krafter till det, och man
skall kunna vaka om nätterna, och det kan inte den
junkern.
- Att vaka om nätterna, det kan nog junkrarne,
det ha vi sett, men därför är det kanske slätt med
krafterna, när de skola draga den tunga kedjan.
- Vet du, stalldräng, ^att det där får han sörja
för själv. Nu drar jag i min kedja emellertid, så
gå vi ut lönnvägen till tavernaren och växla vårt
guld.
- Det göra vi, så får han göra vad han vill!
- Vad han kan, portvakt; man får inte göra vad
man vill!
- Alldeles så! Alldeles så!
Kedjan gnisslade, bryggan vindades upp och
porten föll igen med ett dovt slag.
Herr Sten hade emellertid ridit många timmar
utan att egentligen veta vart det bar. Han visste
blott att vägen ledde ut i världen, ut från hem och
skydd. Han såg av solens ställning att det led på
eftermiddagen, och på klipparens hängande huvud
att denne var trött. Han steg därför av, lade
tyglarne ett löst slag om frambenen och ledde sin
gångare från gångstigen upp i en vacker ängsbacke,
där han släppte honom att beta. Själv lade han sig
under en vildapel att vila; men som han kände att
marken var fuktig, bröt han ner några unga björkar
och bäddade med deras späda löv, varpå han rev
av långa nävrar och lade under huvud, knän och
armbågar. Och så somnade han. Men när han
vaknade, kände han en förfärlig hunger rasa i sina
inälvor, ty han hade icke ätit på tjugufyra timmar;
men han märkte också att tungan fastnade vid
gommen och att det sved och rev i strupen.
Klipparen såg han icke mer; han visste ej var han befann
sig, såg ingen mänsklig boning och hade föga hopp
om att träffa en gästgivargård innan natten. Då föll
han ner på sina knän och bad sitt skyddshelgon
hjälpa sig, och när han nämnde dennes namn, sankt
Blasius, kom den tanken på honom huru helgonet
under samma förhållanden fött sig med rötter och
bär i vildmarken. Stärkt av bönen såg han sig
omkring, var han skulle finna något att äta och dricka.
Hans blickar föllo först på en björk. Det var just
den tiden då saven flyter. Med sin kniv fläkte han
upp nävern och drog fram flikarne, vilka han med
trästickor satte ihop, så att de bildade en vattentät
skäppa; därpå borrade han ett hål, och ur den hårda
veden framsipprade nu den klara saften som till
färgen liknade Rhenvin. Medan denna tappning
försiggick, steg han upp i apeln, där han sett en hel
mängd små äpplen som övervintrat, och vilka
visserligen voro bokna, men ändock kunde fylla magen.
När han ätit några stycken,, tog han sig för att skaka
trädet, så att de nedfallande frukterna smattrade på
marken. Han höll just på att bli glad över sitt fynd
och fröjdade sig i tanken på det goda björkvinet,
då han hörde en röst nerifrån som ganska omilt
hojtade åt honom.
- Hör på, herr tjuv, vad gör ni där?
- Ingen tjuv här! svarade herr Sten.
- Den som stjäl, är tjuv, svarade rösten. Stig
genast ner eller kommer ni att ligga i kistan denna
natt.
Herr Sten fann för gott att stiga ner och söka
förklara sig. Han fann framför sig en man med ett
myndigt utseende, vilken ledsagades av en stor hund.
- För det första, tog nu den myndige mannen
i, har ni förgripit er på bärande trä: böte tre mark
och miste yxan, sjuttonde kapitlet byggningabalken.
- Jag trodde att människan hade rätt att skatta
vilda trän, svarade Sten blygt, ty han hade aldrig
blivit tilltalad på detta sätt.
- Finns inga vilda trän numera; det var visst
på Adams och Evas tid, det. - För övrigt hade jag
just sparat de där äpplena för att ha att syra kålen
med. Secundum! har han bläckat och savat i min
vackra fimmelstång.
- Fimmelstång?
- Ja, den där björken skulle bli en fimmel-
stång. Och så har han lupit näver i annans skog,
böte tre öre, samma kapitel byggningabalken konung
Kristofers landslag.
- Jag trodde att jag var i Guds fria natur, och
att jag hade rätt att uppehålla livet, genmälde herr
Sten saktmodigt.
- Guds fria natur! Var är den? Känner bara
frälse, skatte och krono. Tertium! Troligen, jag
saknar ännu testimonium, troligen hans häst som går
och betar i min äng!
- Det är min häst, och han kunde väl icke
få svälta ihjäl, när gräset stod och växte omkring
honom!
- Ingen behöver svälta ihjäl! Var och en står
fritt beta i landsvägskanten, var och en äger plocka
en vante med nötter och varje resande får hugga
sig en hjulaxel, om han kommer i nöd. Han är
således förvunnen för fyra gånger stöld och jag
behåller hästen.
- Och lämnar mig ensam i skogen, där jag
kanske icke en gång får göra mig en eld till natten!
- Den som hugger dödved i annans skog, böte
tre öre, och så för andra och tredje resan. Nej,
kan man tro det går för sig, då har man aldrig
ägt något.
- Så gick aldrig till på min gård! Där visste
man icke om dylika balkar och paragrafer. Men jag
märker jag icke är hemma längre och min gårdsrätt
var aldrig så futtig som din lag.
Här skedde en stor förändring med den myndige
mannen, varvid ordet »din» tycktes vara den drivande
kraften. Han fattade hästens tyglar, ledde honom
fram till herr Sten, höll stigbygeln, böjde sitt ena
knä och sade:
- Herr junker, förlåt, är ute och roar sig;
skämtar med en gammal lagläsare. Några bokna
äpplen skola, hoppas jag, icke stå oss emellan.
Herr Sten, som älskade sanningen, tvekade ett
ögonblick att antaga tillbudet, men som han gärna
såg att han kom ifrån äventyret, svängde han sig
upp i sadeln.
- Hör på, sade han myndigt. Var ligger
närmaste gästgivargård ?
- En halv mil i söder, om ers riåd skall till
Stockholm.
- Gott! Nu skall jag tacka dig för fägnaden
och giva dig en liten fråga. Säg mig: om man stjäl
för nöds skull, då är det stöld; om man stjäl för
sitt nöjes skull, vad är det då?
- Ett skämt.
- Bra! Hur kan domaren veta om det är skämt
eller allvar?
- Det kan han nog se.
Herr Sten tryckte klipparens sidor med sina
skänklar, böjde sig framåt och sade:
- Nej, min gubbe, det kan han icke se.
Och klipparen satte av som en pil från den
förvånade lagläsaren och hans fimmelstång.
Utsikten att snart komma till ett dukat bord och
det lyckliga slutet på äventyret hade försatt herr Sten
i ett lynne, som icke lämnade rum för några
sorgliga betraktelser, och efter en halv timmes trav red
han genom gästgivarens bom och mottogs som en
herreman. Han slog sig ner vid ett bord under en
stor oxel utanför stugan och beställde ett höns med
salvia och ett stop Travenöl, vilket gästgivaren lovade
anskaffa, om han också skulle gå omkring hela byn.
Majaftonen var vacker, och herr Sten åt och
drack av hjärtans lust, oaktat han icke kunde
fullständigt förjaga den skrämsel, som hungerns hotande
angrepp på hans tillvaro nyss hade gjort. Hans tankar
kunde icke lösslita sig från uppträdet med lagläsaren
och han kände att han snart, då hans vackra
sammetsjacka icke längre skyddade honom, skulle stå
under nödvändighetens hårda lagar såsom varje annan
ofrälst man. Han insåg att han ovillkorligen måste
söka inträde i samhället såsom arbetande medlem
och inordnas under någon av de många kasterna,
om han ville fortsätta att leva, då jorden med allt
vad den bar redan var intagen, så att skapelsens
herre kunde ligga och dö av svält under ett bärande
oxelträd, om han icke ville bli hängd, under det att
himlens fåglar kunde ostraffat få äta sig mätta i
samma träd; han undrade över att människorna tilläto
ekorrar och nötskrikor plundra hasselbuskarne och
behålla ära och frihet, då människan endast tilläts
i nödfall rädda sitt liv med en vante full med nötter.
Han fann en grym motsägelse i detta: att rädda sitt
liv fick han, men icke uppehålla det, och likväl var
ju varje måltid en återkommande räddning av livet.
Men å andra sidan hade ju hans förfäder stiftat dessa
lagar, och han själv varit med om att tillämpa dem.
Vem gällde då hans förebråelse? Var icke skulden
delvis hans och voro nu icke följderna helt naturliga?
Under dessa tankar fingo hans blickar fatt på
en mänsklig figur som styrde från stora landsvägen
rätt ner till gästgivargården. När han kom närmare,
såg herr Sten en trettioåring med mörkhyat anlete,
långa armar, inåtvikna knän och fötter som spadar.
Över axeln bar han en dubbel påse och i handen
höll han en knotig påk. Med en knyck på axeln
kastade han påsen på bordet bredvid herr Stens, satte
sig på bänken och slog med påken på bordskivan,
så att det small som ett skott, varpå han ropade
intåt stugan:
- Härut, tavernare, härut! och giv en vällovlig
gesäll av det höga smedeskompaniet i Stockholm en
kanna öl.
Gästgivaren, som trodde att någon hög herre
anlänt, skyndade ut, men då han fick se gesällen,
vände han sig om och sade med en försmädlig ton
till herr Sten:
- Sådana där ha aldrig några pengar. Ges
ingenting.
- Vid sankt Mikael, ärkeängeln, och sankte
Loyus, tavernare, om du icke ger mig öl, så sätter
jag konungen och kronan på dig, inföll gesällen och
lyfte sin påk.
- Hotar du, så har du galgen för våldgästning,
sade gästgivaren; du betalade icke, när du var här
sist, och plocka du ihop dina påsar och packa dig
i väg, för häradsskrivaren sitter inne i stugan.
- Jag betalar gesällens öl, gästgivare, avbröt
herr Sten, som kände en viss dragning till den
avslöjade stortalaren.
- Herr junker är en välvillig man och förstår
vad en resande behöver. Vad betalningen angår, så
tycker jag det är det samma vem som betalar. I
dag mig, i morgon dig. I gott sällskap säger jag
aldrig nej. Och en lådmästare i vällovliga smedeskompaniet
i Stockholm kan vara så god herre som
en annan, det vill säga en annan resande, med
förlov!
- Det är rätt, gesäll; när allt kommer till allt,
så äro vi alla resande, och när vi resa, äro vi alla
lika. Var och en har sitt med sig som den vise.
Gesällen, som fått sin kanna, höjde den, strök
av mössan och sade med högtidlig röst:
- Sankt Mikael och sankt Loyus! varpå han
kastade huvudet bakut och drack några förfärliga
sväljor, så att halsens muskler rörde sig som orm-
ryggar. Därpå flåsade han, höjde kannan en gång
till och sade:
- Gör mig besked, herr junker, med förlov!
Och nu drack han under några minuters tid, så att
halssenorna stodo spända som selremmar. När han
slutat, tömde han sista dropparne på nageln, slog
i bordet med påken och ropade inåt stugan:
- Två fulla! Nu är det jag som bjuder.
- Och junkern som betalar? frågade gästgivaren.
Herr Sten nickade jakande och gesällen fortfor:
- Det samma vem som betalar. Communum
bonum, som vi säga i lådan. I dag mig, i morgon
dig.
- Sitt ner, gesäll, sade herr Sten, och låt oss
spraka. Du är smed, hör jag.
- Lådmästare och fanförare i vällovliga
smedes-kompaniet i Stockholm, sankt Mikael och sankt Loyus
vare ära, med förlov!
- Säg mig, är det svårt ditt yrke?
- Svårt? Ja, inte går vem som helst på den
leken. Det är det svåraste yrke som finns. Det
är ett ämbete, som världen icke kan undvara; det
är det finaste lekmannaämbetet, ett stöd och en hjälp
för alla ämbeten. Utan smed kan ingen bärga sig.
Tro mig, när jag säger det. Det var en rådsherre hos
kejsarn i Rom, som hette Vulkanis, och det var han
som uppfann smedskonsten. Och så frågar ni, om
det är svårt?
- Ja, men det kan väl läras? invände herr Sten,
som mera kände sig road än övertygad.
- Läras? Nej, herre och junker, det kan inte
läras.
- Men du har ju lärt det? envisades herr Sten.
- Jag? Det är en annan sak med mig, svarade
gesällen djupsinnigt och såg syner i botten på
kannan.
- Nå, varför kan det inte vara en annan sak
med mig också? anmärkte herr Sten.
- Tag hit nävarne, med förlov, herr junker.
Sten lade upp två små vita händer på bordet.
Gesällen grinade.
- Duger inte! - Se på mig! -
Han lade en jättes hand om tennkannan och
kramade ihop den, så att den blev smal om livet
som ett timglas.
Herr Sten blev icke övertygad:
- Men du är väl icke född med sådana nävar?
- Jo, junker, det är just vad jag är. Jag är
född till att vara smed som ni är född till att göra
- ingenting, med förlov. Vart tror ni, att ni
kommer med sådana där karvpinnar här i världen? Pah!
Det går an att ni inte behöver ta er fram, ty då kom
ni allt till korta.
- Och jag sitter just och tänker på att bli smed,
sade Sten oskyldigt.
- Man skämtar inte med höglovliga ämbetet,
herr junker. Och för övrigt skall jag säga, att vi ha
andra tider nu än förr; skämt kan bli allvar; en smed
kan bli både borgmästare och rådman, och herr
Vulkanis, som jag nyss anförde, var rådsherre hos
kejsarn i Österrik. Man ska inte vara högfärdig,
fast man är förnäm; man har sett värre än så.
Lubeck-arne veta nog vad de göra, och kung Karl Knutsson
var kung han ena da’n, och så var han ingenting
den andra. Hade han lärt sig något, så hade han
kunnat något.
- Det är just vad jag ville säga, kära smed,
och jag skall tala om för dig, att jag icke är någon
junker, fastän jag har sammetsjacka.
- En utklädd? Va’? Ingen riktig junker?
- Jag har varit, men nu är jag ingenting.
Gesällen drog upp mungiporna, flyttade sig
närmare, mönstrade Sten och fortfor:
- Utföre? Va? Baklänges? Ha! Svåra tider!
När tjuvarne slåss, får bonden igen sin so. Jojo!
Inga släktingar? Inga fina vänner? Ensam i världen?
Måste arbeta? Och nu vill han bli smed, när han
inte kan bli något annat?
- Om jag kan bli det.
- Ingenting! Det är mindre än du det, Claus.
- Jag heter Claus. Nå, då kan du vara högfärdig,
Claus. Men jag är inte högfärdig, och därför tillåter
jag honom bjuda mig igen på den kannan, som jag
nyss bjöd på. - Är det där hönset bra? Jag tycker
det ser så magert ut.
Claus gjorde några åtbörder med tänderna, som
om han kände något segt. Sten svarade:
- Hönset var fett nog, vill gesällen ha något
att tugga på?
- Om jag kan vara riktigt säker på att det är
gott, annars bryr jag mig inte om det, för ska jag
kosta ut pengar, så ska det vara något riktigt gott.
Sten befallde ett höns och nya kannor samt
återknöt samtalet:
- Då vill väl gesällen anbefalla mig för gillet
eller kompaniet.
- Jag skall se till vad jag kan göra, men det
är ingen lätt sak att stånga horn med de där herrarne.
Lyckönska er att ni gjort bekantskap med lådmästaren
och fanföraren, ty han är en mäktig herre, fast han
går med påsen, då han är på färdvägar.
Herr Sten, som icke var van vid sådan myckenhet
öl, allra minst av det enkla slag som här bestods,
började känna sig sömnig och steg upp för att gå
till sovstugan. Men Claus kunde icke på några villkor
förmå sig biträda hans mening:
- Nej, sitt kvar, kära, och drick en bägare vin
med mig; det är en sådan vacker afton, och långt
till sängs har ni inte heller; skulle ni bli sömnig, så
skall jag bära er upp för trappan.
Herr Sten kunde omöjligt dricka mer. Claus
blev förnärmad och frågade, om han vägrade dricka
med lådmästaren. Sten bad förlåta, men kunde icke.
Claus menade han var högfärdig, men det skulle han
akta sig för, ty sådant fick man tillbaka. Sten kunde
för sömn knappast urskilja vad som sades och
klättrade upp för stegen till sovstugan, där han i
skumrasket letade rätt på en dyna, på vilken han föll ner
och genast insomnade. Han hade emellertid, som
han tyckte, sovit ett helt dygn, då han erfor en
brännande känsla, som om man släppt eldgnistor i hans
ansikte. Han reste sig upp och hörde att hela stugan
var fylld med den mest helvetiska sång av ett
insläppt myggstim. När han morgnat sig något, kunde
han även urskilja människoröster och högst bland
alla vännen Claus’ basstämma:
- Åh, det är en sådan satans flink pojke. Gamla,
gamla bekanta far hans och jag. Litet bortskämd med
fina kläder och sådant, men det ska vi nog ta bort!
- Gästgivare! Mera claret! - Jo, se far hans hade
en gammal skuld till mig. Passade på jag! - Håll
till godo, klockare!
Sten sprang upp och såg genom en springa i
väggen, huru Claus satt och förde ordet vid bordets
kortända med gästgivaren och någon, som måste vara
klockaren, såsom bisittare. Bordet var belamrat med
stop och kannor och gästerna tycktes icke hava
törstat.
Klockaren, som ansåg att gesällen talat nog länge,
tog nu ordet.
- Hör, Claus, du säger att han inte är
någonting, att han inte sitter vid någon syssla och inga
pengar har. Vet du vad en sådan junker kallas?
- Nej nej!
- Jo, den kallas en drivare. Vet du vad lagen
stadgar om lösa drivare?
- Nej, nej!
- Jo, att man, vem som behagar, tager en sådan
drivare vid manken och skickar honom i häradskistan,
ser du, så säger lagen. Och det är rätt, ovillkorligen
rätt. Qud, ser du, har från begynnelsen skapat
människan att arbeta, taga tjänst, göra nytta...
- Eller vara rik, inföll gästgivaren.
- Tyst, avbryt mig inte, att taga tjänst, göra
nytta på ett eller annat sätt, vad det nu vara månde,
att jag så må säga! Pax!
Klockaren avbröt hastigt sin predikan och gick
bakom knuten.
- Det är ett fint huvud på den karlen, sade
gästgivaren och pekade med axeln efter den bortgångne,
vilken genast visade sig igen och åter intog
sin plats.
- Parera nu, fortfor denne, att det finns män-
niskor, som icke vilja arbeta; parera att det gives
folk, som vilja hellre leva på andras bekostnad...
Claus slipade sina ögon och tog åt påken. Men
klockaren fortfor efter en klunk:
- Då frågar jag: vad skall man göra med sådana
människor? Är det någon som kan svara på det?
Gästgivaren ville svara på det, men klockaren
avböjde hans anbud med sin vänstra hand.
- Är det någon som kan svara på det! Nej!
måste vi svara, ty vi veta endels och profetera endels.
Men jag svarar så här: cur tuus benevolentium! Pax!
Han drack ur och steg upp för att slippa förstöra
talets verkan med en dålig översättning.
Herr Sten lade sig igen och stoppade huvudet
under dynan. Han tyckte att han sovit ett dygn till,
då han vaknade vid att han kände en fot röra om i
sin bädd på ett ganska eftertryckligt sätt. Han spratt
upp och såg vid morgonrodnadens sken, som föll in
genom en lucka på väggen huru vännen Claus, som
troligen icke vågade luta sig ner, stod på en fot och
hållande sig i takbjälken letade i. bädden med den
andra foten efter den sovande vännen. Han
beledsagade denna sökning med ett kort och stönande:
Du! Du! Och när han fick sikte på Stens svagt
belysta ansikte, drog han tillbaka sin fot och sade:
- Vet du vem du är, du? Vet du att du är
en drivare? Vet du att du kommer i kistan, om du
inte äter någon annans bröd, när du inte har eget?
Då skall jag tala om för dig, att länsman slår bukter
efter dig, och om du inte är borta innan solen går
upp, iså är du i kistan. Förstod du det?
Herr Sten förstod att det gällde fängelse; det
hade han en gång förut det dygnet hört talas om.
Men han förstod icke, att man icke fick färdas på
vägen för att söka sig arbete, och Claus bjöd
förgäves upp sin förmåga att förklara för honom det
man måste ha arbete eller också vara ägare av så och
så många marks värde. Herr Sten, som mest fruktade
för fängelset, lät lätteligen övertala sig att genast taga
sin häst ur stallet och lämna några av sina få guldmynt
åt Claus, vilken lovade att göra upp med gästgivaren,
vilken senare icke begärde bättre, ty straffet var icke
mindre för den som hyst och härbärgerat en lös man.
Sten skakade hand med den gode smeden och lovade
söka upp honom i Stockholm,
Och nu satt han åter på hästryggen, uppryckt
ur sin sömn, utkastad från ett tillfälligt hem, flyende
från utsikten att komma i fängelse och med fast
beslut att icke söka något skydd, förr än han kommit
till huvudstaden.
Två dygn härefter, en lördagsafton, stannade herr
Sten sin klippare högst uppe på Brunkebergåsen, där
den stupade ner i Norrströms norra fåra. Under sig
såg han för första gången huvudstaden, själva
valplatsen, där de stores strider om makten utkämpades.
På dessa små klippholmar mellan de båda
strömfårorna låg det samhälle tätt omgärdat med torn och
murar, där han nu skulle söka inträde. Striden
mellan konung Karl Knutsson och ärkebiskop Jöns
Bengtsson pågick nu som bäst, men för herr Sten var
likgiltigt vem som var segrare, ty hans far hade varit
i onåd hos konungen och med ärkebiskopens släkt
hade hans släkt legat i gammal fejd. När nu
aftonsolen kastade sina vågräta strålar på fanan, som var
hissad över slottets huvudtorn Kärnan, såg han det
Bondeska vapnet, båten, avteckna sig mot den vita
flaggdukens botten, och han fick sålunda veta var
landet låg. Ehuru fred tycktes åtminstone för stunden
vara sluten, minskades dock icke svårigheten att
inkomma genom stadsporten. Han skulle i alla
händelser nödgas giva sitt namn och låta skriva upp
sig, kanske redogöra för ändamålet med sin ankomst
och bekänna varifrån han kom.
Uttröttad som han var tyckte han sig se tusen
hinder resa sig och murarne växa oöverstigliga; han
fann sig som en belägrande, vilken tänkte ut bästa
sättet att intränga i denna stad, där han trodde sig
finna den enda plats, där han kunde med vad han
lärt i bokliga konster förvärva sitt bröd.
När han sitter däruppe på höjden i dessa
allvarsamma betraktelser, hör han plötsligen vid bergets
fot ett sorl av glada röster, blandat med ljudet av
trummor och pipor, och i kroken från Clara kloster
böljar fram en munter skara, som än försvinner
bakom de grönskande kålgårdarne i bergssluttningen,
än skymtar fram. Tåget kommer närmare. I spetsen
rider en yngling med en krans om pannan och ett
grönklätt spjut i handen, efterföljd av pipare och
trummare med stickelbärslöv i mössorna, och
därefter en hel skara utklädda med svarta tygmasker,
rödmålade trämasker och de mest fantastiska dräkter
i romerska och grekiska mönster, men sist rider
bakvänd på en hästkrake en yngling iförd skinnpäls och
med löst skägg och hår föreställande vintern. Det
var majgrevens tåg, som hälsat vårens ankomst ute på
Clara gärde. Sten fattar tillfället i håret och rider
ner för branten, ansluter sig till festtåget och kommer
in genom stadsporten utan att bli antastad, ehuru han
tyckte sig märka ett par vassa ögon, som fäste sig
på honom just i själva portvalvet. Emellertid kunde
han icke underlåta att tänka över huru vaktens
förhastade slutledning: glada människor äro icke farliga,
kunde komma honom, som var så litet glad, till godo,
och när han väl var inom båda broarnes portar, kände
han sig lättare om hjärtat.
Tåget stannade vid Stortorget, där det upplöste
sig för att sedermera sammanträffa om aftonen på
Rådhuskällaren, som hade fått särskilt tillstånd att
hålla öppet hela natten efter som man i anledning av
en sen vår och konungens seger nu firade den
framskjutna Majfesten.
Herr Sten tog in på ett värdshus vid
Svartmunka-gatan, som hade sankt Laurentius målad på sin tavla,
och blev, sedan man ställt hans häst i stallet, visad till
sovstugan. Som han där endast fann för sig en
oräknelig mängd bäddar utan något att sitta på och han
ansåg kvällen för vacker för att sitta inne, gick han
ut i staden att taga sig ett bad.
När han kom ut på gatan igen, blev han först
beklämd, när han såg de trånga rör, som kallades
gator och ini vilka bleka människor vandrade,
insupande en vedervärdig luft, och trampade i smuts och
köksavfall, som var utkastat utanför portarna. Och folk
strömmade fram och tillbaka, fram och tillbaka, och
han undrade över att de aldrig togo slut, eller
tröttnade; och själva gatan, som var lagd med kullrig
fältsten, var så tung att vandra på, och han förstod icke
varför människorna släpat ihop sådana pinoredskap
och varför de gjort vägen stenigare än den var; av
himlen syntes icke mer än ett ljusgrått streck mellan
husraderna och de höga trappgavlarna höjde sig som
Jakobsstegar på vilka själen fåfängt sökte klättra upp
ur de stinkande mörka gravarne. Han kände sig
förvirrad och bortkommen; än blev han knuffad av en
bärare, än trampad av en häst, än gick han med
huvudet mot en fönsterbräda; och alla dessa
människor hade sammanpackat sig på denna lilla holme
och byggt på varandra som bin i kakorna. Varför?
För att hjälpa varandra? Det trodde han icke på!
När han frågat sig fram till badstugan vid
Allmänningsgatan Östan mur, erfor han en livlig längtan
att få i ett bad befria sig från alla dessa intryck
av Orenlighet, som själva den luft han andades gav
honom. I avklädningsrummet, som var gemensamt,
fann han för sig en stor mängd folk av alla klasser,
ty det var lördagskväll. I skumrasket kunde han icke
urskilja huru de sågo ut, men han ryggade vid den
skarpa lukten av utdunstning, som följer med
kroppsarbetet. Han klädde av sig, tog ett skörte om livet
och gick in i badstugan. Mitt i rummet stod en
ofantlig murad spis i vilken en väldig brasa flammade;
omkring densamma uppåt taket gingo lavar av trä,
på vilka sutto karlar, några piskande varandra med
ris, andra drickande öl. Stora grovlemmade kvinnor
med uppskörtade kjortlar slogo ut vattenämbar på
den upphettade spisen, som genast gav ifrån sig moln
av imma, i vilka de badande liksom insvepte sig under
högljudda skrik och skratt. Det var en röra av nakna
kroppar, toviga skägg, brinnande blickar. Men vilka
kroppar! Han tyckte sig se en hop vilda djur med
håriga bröst och lemmar, vilka icke skulle behöva
kläder, och när de, som väntade på badet, dansade
framför brasan, påmindes han om äventyr i fjärran
konungariken, där människor gingo med huvudet
under armen och hade ett öga i pannan. Han kunde
icke förmå sig att tilltala någon av dem, och ändock
voro de ju människor som han; men ändock voro
de icke som han; de talade icke som han, de skrattade
icke som han och de voro icke skapade som han.
Dessa bagare hade ju benen vuxna som bokstaven
X och deras fötter voro vända inåt så att tårna möttes;
deras ansikten voro genom nattvak och hetta
berövade alla muskler och allt fett! Offrade de sig
verkligen självvilligt för sina medmänniskor, då de
gjorde sig till krymplingar eller tvungos de av nöden?
Dessa smeder med skulderblad som ränslar, armar
så långa som släggskaft, och med nedtrampade utåt
vridna fotblad, som de måste kasta skiftevis för att
kunna gå fram; dessa skräddare med tunna
bröstkorgar, krokiga ben, smala som stickor och böjda
ryggar, voro de medvetande om att de genom att
stympa sig gåvo andra tillfälle att få vara vackra?
Ett ögonblick upprördes hans skönhetskänsla, och han
ville gå, men han tillbakahölls av tanken på att han
också snart kanske måste stympa sig för att uppfylla
en plikt till detta samhälle, i vilket han nu var dömd
att inträda, gäldande sina förfäders förseelse, då de
undandrogo honom det öde, som alla voro födda
till att dela. Men icke sågo hans forna bönder, fiskare
eller jägare ut på detta sätt. De voro som skogens
träd, raka om ock knotiga. Här i stadens arbetsliv
var något fel begånget, men han kunde icke säga
vilket.
Han närmade sig blygt en av jättinnorna och
frågade om han kunde få ett vattenbad. Den gamla
kvinnan betraktade hans vita ansiktshy och hans små
händer och sköt honom in i en annan mindre stuga,
där några tomma badkar stodo på golvet.
- Det här var ju ett riktigt fint herrebarn, sade
gumman och betraktade honom med prövande blickar.
Han har säkert gått på orätt ställe, men det gör
ingenting, bara det går undan.
Och hon lade ynglingen i badkaret som ett barn
och började gno hans kropp med en tagelsudd.
- Nå, kan man se, det går ju rakt hål genom
skinnet! Ja, se det är då så olika på människor och
människor; det är inte samma slag, se! En sådan fot
som en flicka; ser man inte rent av hur bloden går i
ådrorna! Jag är då så säker på att inte de här fina
folken ha likadant blod som vi. Och sådana händer!
Rent som lilla sankt Johannes de ha gjort av vax
oppe i Vårfru-kapellet! - De äro inte ämnade att
ta med, de där!
När badet var slutat, satte den gamla kvinnan
herr Sten på en pall och torkade honom försiktigt,
som om hon vore rädd att bryta av honom i någon
led. Därpå tog hon en kam och började reda ut hans
blonda hår, under det hon sprakade för sig själv.
– Bara Silket och guld! Man skulle kunna sticka
en mässhake åt själva biskopen av detta här.
I detsamma korn en mygga in genom
fönstergluggen och satte sig på herr Stens blottade skuldra;
hon behövde icke leta länge för att finna en fläck,
där hon kunde sänka sin snabel, ty huden var
mjäll-vit och mjuk efter det varma badet. Qumman
stannade i sitt arbete och iakttog med nästan häpnad,
hur den objudne snyltaren åderlät den fina herren;
hon såg huru myggans genomskinliga kropp fylldes
med ljusrött blod och hur hon vällustigt lyfte på
frambenen liksom för att hålla fast sitt rov. Då
fattade jättinnan den lilla åderlåtaren vid vingarne
med det yttersta av sina naglar och höll henne mot
ljuset.
- Vad var det? frågade herr Sten och gjorde
en rörelse.
Gumman var alldeles för upptagen med
betraktelser för att genast kunna svara.
- Åh, det var en mygga, kom hon sig äntligen
för.
- Som fått adligt blod i sina ådror, inföll herr
Sten. Nå tror du nu, gumma, att hon är bättre än
de andra myggorna?
- Det är inte gott att veta allt, sade jättinnan,
som ännu granskade sitt offer. Blodet är tjockare
än vattnet. Och nog har jag sett många myggor
i min dar, men det här är något särskilt. Jag skulle
just ha lust att låta den få leva.
- Och se hur hon skulle uppföra sig mot de
andra myggorna! Du skulle vilja se hur hon födde
små junker- och frökenmyggor, som skulle sitta på
silke och låta andra föda sig! Nej, du skall se, att
hon är lika ofrälst som alla andra, och att hon har
likadant blod som du, och att hon kan dö lika lätt
som gesällmyggan därute.
Han slog med sjn hand över gummans fingrar och
där syntes endast en ljusröd fläck på hennes högra
pekfinger.
- Nå, var det inte det jag sade! utbrast den
gamla. Det är ju så ljust som röda gullet.
- Det är därför att det är tunnare, inföll herr
Sten, och därför är det snart som bara vattnet, och
därför, ser du, skola jarlarne dö, men trälarne de
skola leva.
Samtalet var slut och herr Sten steg upp, tackade
och gick åter ut i den stora badstugan, där larmet
numera var bedövande tack vare ölet och hettan i
förening. Han skyndade förbi de badande och ut
i avklädningsrummet, där han med möda återfann
sina plagg under berg av skinnbyxor, blusar och
tröjor.
Utkommen på gatan styrde han sina steg genom
Köpmansporten upp åt Stortorget. Där såg han
rådstugan upplyst; den stora portalen som ledde ner
till källaren var klädd med granris, vapen och fanor.
Han gick ner för den breda trappan lockad av det
muntra ljudet från gigor, pipor och trummor. Ehuru
han icke kunde finna rimligt, att människorna
samlades och roade sig under jorden, då jorden var
så stor och skön, måste han dock erkänna att
rådhuskällaren företedde en ståtlig anblick med sina
väldiga pelare, som i kväll voro smyckade med
girlan-^der av granris och en och annan instucken kvast
av blåsippor, vitsippor och guldvivor. Oerhörda
vin-och ölfat bildade trenne stora alléer, utstrålande från
diskrummet, som var prytt med en ofantlig Bacchus
ridande på en tunna. I med sand fyllda halvspann
och ankaren stodo unga granar och enar, och golvet
var bestrött med hackat granris. På ett jättefat sutto
musikanterna och under de tryckta korsvalven
hängde tunnband med tranlampor och vaxljus. En
oöverskådlig människomassa, dels förklädda, dels i
helgdagsdräkter voro grupperade omkring bord eller
vandrade utmed de stora fatens rader. Glädjen
tycktes vara allmän och uppriktig, ty den hade en
naturlig anledning, vårens ankomst, och en mindre
naturlig, konungens återkomst för tredje gången.
Sten vandrade ensam bland de muntra skarorna,
utan hopp att träffa någon vän. Han kände sig törstig
efter badet, men blygdes att begära något, ty han
ville icke dricka ensam. Där han så gick, kände
han plötsligt att någon såg på honom. Han vände
sig om och blev varse en liten gul, uttorkad,
tunn-bröstad mansperson, som i brist på bord slagit sig
ner vid en upp- och nedvänd tunna och tagit ett
spann till stol samt hade framför sig en stenkanna
med rhenskt och två låga gröna glas. Han var ensam
och drack endast ur det ena glaset.
- Behagar junkern sitta ner? frågade han med
en svag, väsande röst och föll genast i hostning. Jag
ser junkern är ensam, så är också jag.
Sten såg frågande på det tomma glaset, men den
hostande mannen besvarade frågan med att hämta
en ledig tomankare, som han bjöd sin gäst att sitta
på. Sten tackade, satte sig och drack till.
- Jag hostar så förfärligt, sade den gule majinen,
men det skall icke störa er. Våren är alltid svår
för bröstlidande. - Det är vår igen, nu, ifyllde han
så smärtsamt som när en annan säger: det är höst,
nu igen!
- Ni skall dricka söta viner, i stället för sura,
svarade Sten, som måste säga något.
- Mitt bröstlidande är icke av det slaget! Och
han bifogade som intyg en ny hostning. Jag är
skrivare i stadens klädeshus och där får man sådant
här. Ulldammet lägger sig på lungorna och man blir
aldrig mer än trettiosex år på den platsen. - Jag är
trettiofem nu, sade han med en bitande munterhet
och tömde sitt glas.
- Att ni icke väljer en annan syssla då, sade herr
Sten vänligt och barnsligt.
- Väljer? Man väljer icke, unge herre. Samhället
i staden är en byggnad, där var och en är en inmurad
sten; rör han på sig, så störtar det hela. Men
samhället har begått en oaktsamhet, då det icke förbjöd
människor på min plats att gifta sig, ty när fadren
icke kan gifta sig förr än vid trettio och måste dö
vid trettiosex, så måste barnen bliva därnere.
Han pekade neråt golvet och fortfor:
- Ser ni, det ligger i människonaturen att
vilja sträva uppåt; med uppåt menas att slippa
arbeta. Det är dit vi kravla och streta! - Det finns
två sätt att komma upp: ett hederligt och ett
ohederligt! Det senare är vigast, men kan sluta med ett
nedåt! - Jag har alltid varit hederlig.
Trumslagaren borta på tunnbotten slog nu en
apell, som betydde att någon äskade ljud.
Upp på en utsirad tunna steg nu en väldig gestalt
klädd i pälsbrämad tunika med rött klädesfoder och
en rund pälsmössa, vilken dräkt mera var för syns
skull än för värmens. Det var borgmästaren.
- Nu blir det en skål för konungen, upplyste
klädesskrivaren! - Det blir tredje gången han håller
den skålen, och tre gånger har han förbannat kungen
och druckit för ärkebiskopen och danska kungen!
En sann borgare, ser ni, dricker alltid för den som
makten haver, ty makten för stunden skyddar alltid
handeln, och en stad består av handlande och
handlande; de andra räknas inte.
Sten hörde spridda ord ur borgmästarens tal
samtidigt med att klädesskrivaren viskade i hans öra:
- En köpman sitter i ett varmt rum! Han låter
någon skriva ett brev till säljaren och frågar vad det
kostar. Därpå låter han någon skriva ett brev till
köparen och fråga vad han vill ge. Och så köps det
och så säljs det. Det vill säga: den ena vinner och
den andra förlorar! Om köparen och säljaren fingo
träffas och göra upp saken, då skulle inga
handelsmän behövas, men det få de inte, ty det finns något
som kallas privilegier! Och privilegierna komma från
makten!
Jubelrop avbröto både borgmästarens tal och
skrivarens viskningar, och då dessa slutat, höjde alla
sina glas och ropade, leve! alla utom skrivaren som
steg upp och slungade sitt glas mot tunnan, på vilken
talaren stod.
Ett anskri, som om elden plötsligt brutit ut,
upphovs av den heta skaran och inom några minuter
var den upproriske skrivaren buren på starka armar
ryckvis mot källartrappan, där Sten såg honom
försvinna under utbrott av hostningar, vilka med sitt
gälla skall trängde genom skriket och trumman, som
funnit för gott att stämma upp.
Borgmästaren äskade ånyo ljud, men denna gång
genom stadens trumpetare, och förkunnade, att staden
och rådet bjöd på vin i anseende till den glada
anledningen att konungen återkommit.
Ett vinfat rullades nu fram, lades upp på bänken
och glädjen stod högt. Men nu blev ett nytt uppslag.
Ut ifrån ett av de många små sidorummen, som
utlejdes till bröllop och andra enskilda tillställningar,
kom ett brudtåg med gigspelare och fackelbärare i
spetsen och skulle genom de stora salarne vandra
hem till de nygifta. Men det gick icke för sig;
sinnesstämningen var alltför hög, att man skulle släppa
ett sådant tillfälle förbi.
- Dansa kronan av bruden! ljöd ett rop, och i
nästa ögonblick hade alla unga män slagit en ring
omkring bruden, som ryckts ifrån sin brudgum.
Bruden var en blomstrande tjuguåring och
brudgummen en halvvissen trettioåring med samma
sjukliga blekhet som klädesskrivaren, om vilken han också
påminde.
Stens nyfikenhet riktades på den övergivne
brudgummen och han förstod icke, varför han kände ett
visst medlidande med honom, oaktat det var dennes
sällaste dag. Man hade emellertid bundit för ögonen
på bruden. Sten rycktes med in i ringen och nu
gick dansen i en svindlande fart några varv, och så
stannade den. Bruden sträckte ut armarne och fick
fatt om halsen på Sten, som rodnande föll på ett
knä, kysste hennes hand och gick bekransad in i
ringen att dansa med bruden, som syntes helt
smickrad över en sådan ovanlig uppmärksamhet. Därpå
gick han fram till brudgummen, sade honom några
av de bästa artigheter om bruden och anhöll att få
dricka hans välgång. Ehuru icke angelägen att få
bli uppehållen, kunde denne icke neka att dricka
och gav sig med en kort förklaring * tillkänna som
skrivare i stadens klädeshus. Sten kunde icke
återhålla en rörelse av smärta och häpnad, men fick
icke tid att anställa några längre betraktelser, ty nu
rycktes brudgummen ifi i ringen och måste dansa
med bruden. Sten blev underlig till sinnes och han
tyckte sig se dödsdansen från kapellväggarne hemma
vid sin fädernegård. Arme man, tänkte han, och arma
flicka!
Men glädjen var denna kväll alldeles utom
gränserna och nu röjdes bord och bänkar undan, ty
brudens tärnor skulle också få sig en dans, och man
ropade på fackeldansen, som brukades vid bröllop.
Flickorna fingo facklorna från brudföljet och skulle
genom överräckandet av de samma åt kavaljererna
bjuda upp dem.
Sten hade dragit sig tillbaka för att vila från
ansträngningen och stod med ryggen mot den kalla
muren, betraktande med vemod, huru brudgummen
med av vinet framlockade höstrosor på sina kinder
sprang orolig omkring bruden, vilken var omgiven
av en skara ungherrar. Han kände sig åter så ensam
mitt i denna yra hop, och alla de växlande intryck
han erfarit under det sista dygnet stego upp som
vålnader och kommo hans trötta sinnen att vika.
Han slöt sina ögon och det blev mörkt; han kände
golvet sjunka under sina fötter och han hörde ett
susande i öronen, som om han drunknade. Han
gjorde en yttersta ansträngning att hålla sig uppe,
öppnade ögonen, men såg först blott en mörk, oredig
massa som rörde sig; men småningom ordnade den
sig, och en ljus punkt tändes mot den mörka
bakgrunden; den vidgade sig, kom närmare, tog gestalt,
och liksom om ett täckelse hastigt dragits undan en
tavla, uppenbarade sig en ljus kvinnoskickelse
framför honom. Hon var idel ljus; hennes ögon voro
som Jungfru Marias, hennes hår som silver och guld,
utan att man kunde säga vilketdera, hennes lilla
ansikte hade den varma vita färgen som nytvättad
ull; i ena handen höll hon en fackla, vilken hon räckte
mot Sten, som medvetslöst tog emot den, på samma
gång han fattade hennes lediga hand, som hon räckte
honom. Det hela var som en syn! När han betraktade
hennes lilla mjuka hand, som så vänligt lade sig i
hans, fann han att hans hand såg ut som jättinnans
i badstugan.
Junkern skulle anföra dansen. Man gav plats
och nu öppnade han vid hennes sida en vandring
mellan de böljande massorna; än skildes de från
varandra ett ögonblick, än sågos de igen; än hade
han sin arm om hennes midja och tryckte henne
mot sitt bröst, än kom en annan kavaljer och tog
bort henne, men hur det var, råkades de alltid igen
och han lyste hennes väg med sin högt burna fackla.
Han ville säga något artigt varje gång de möttes
igen, men han kunde icke få fram ett ord, utan blev
stum, när han såg henne in i ögonen. Han förvånades
över att finna en så vit hand och en så liten fot,
vilken stack fram undan den uppfästade kjorteln och
vilken under den väl välvda vristen tecknade sig
fullständigt genom den tunna sidenskon, så att man kunde
räkna de små välbildade tårna, vilka en prinsessa,
som vandrat på rosor, skulle ha kunnat avundas den
borgerliga jungfrun.
När dansen stannade och Sten blivit befriad från
sin fackla, dröjde hans dam ett ögonblick, likasom
ville hon säga något eller bedja Sten tala. Men Stens
tunga var förlamad; dock hastigt som blixten och
utan att kunna beräkna vad han gjorde, fattade han
henne om halsen och kysste hennes båda kinder som
man kysser en syster. Då blev ett buller bland
bröllopsfolket och Sten fann sig omringad av hotande
händer och ljungande blickar; men de övriga gästerna
funno de båda unga människorna så vackra, och
Sten såg så oskyldig ut, där han stod rodnande över
sin djärvhet, att de trädde emellan och mäklade fred.
Bröllopsfolket yrkade på straff. Då trädde en gladlynt
äldre gubbe fram, vilken var känd såsom medlem
av stadens råd, och förklarade att syndaren skulle
straffas på stället, men att i anseende till den frihet,
som var medgiven i anledning av dagens betydelse,
lagarne skulle blunda, men den sårade jungfrun,
dotter av en aktad arbetare i järnvågen, vara domare
i målet, om hon nämligen, tillade han skämtsamt,
nu vore så illa sårad. Detta mottogs med allmänt
jubel. Men Sten stod häpen över att se sin prinsessa
förvandlad till en arbetares ’dotter.
Den unga flickan var förlägen ända till tårar
och kunde icke få fram ett ord, då omsider en av
hennes unga väninnor trängde sig fram och viskade
något i hennes öra. Detta tysta råd, givet i nödens
stund, tycktes göra den försagda domarinnan glad
igen, och med knappt hörbar röst uttalade hon domen:
- Junkern skall sjunga!
- En visa, en visa! skrek nu bifallande den
lättrörda hopen och herr Sten var dömd.
Upplyftad på starka armar på ett bord,
överräcktes honom en luta av sköldpadd, vilken en av
de italienska målare, som då vistades i staden, hade
fört med sig. Ingen hade frågat om offret kunde
sjunga, ty det antog man att varje junker borde ha
fått lära sig.
Sten knäppte först några ackord, under det han
hämtade sig från sin förlägenhet och medan hopen
som ett upprört hav lade sig vid hans fötter. Vad
skulle han sjunga? Ångor av öl, vin, granris, blandade
med röken av vax och trän, fyllde luften och gjorde
honom nästan dövad; för hans öga hägrade ett tumult
av röda ansikten, ljuslågor, laggkärl, instrument,
guldvivor. Hans fingrar lekte över strängarne, utan
att hans öra kunde finna vad han sökte; det hade
blivit tyst äntligen därnere, men det månghövdade
odjuret, som nu såg så väntande upp till honom,
kunde i nästa ögonblick röra på sig, förlora
tålamodet och slita honom sönder. Då träffade hans
blickar de blå ögonen och de ullvita kinderna, som
ännu buro röda märken efter hans kyssar, lutan
tonade och han kände strängar i sitt bröst gentona.
- Efter några starka grepp började han med en
svag röst, som småningom vann i styrka, framsäga
följande romans i de gamla provengaliska
kärleks-sångarnes smak:
Vid Monts-Noires,
vid Monts-Noires vid Rhöne:
herr Beaujolais,
herr Beaujolais de Beaune,
han byggt en borg vid alpens rot,
som blickar ned med hat och hot
på hyddorna invid dess fot
ner i den låga dal.
Herr Beaujolais,
herr Beaujolais de Beaune,
han byggt sin borg,
han byggt sin borg vid Rh6ne.
Men högt på alpens spets det bor
en gammal falk, som folket tror
att han är med Hin Onde bror,
så tros i djupan dal.
Herr Beaujolais,
herr Beaujolais vid Rhöne,
han älskar ej,
han hatar hyddans son.
Med dennes svett han föder svin,
ur dennes märg han pressar vin,
men över honom ruvar Hin,
Hin Onde och hans bror.
Herr Beaujolais,
herr Beaujolais de Beaune!
Hör upp! Hör upp!
Hör du ej bergets dån?
På alpens spetsar snön har smält
och falkens vissling ljuder gällt
högt över klyft och höjd och fält
och borgen där du bor.
Herr Beaujolais,
herr Beaujolais vid Rhöne!
Du vet! Du vet,
var dånet kommer från.
Det falken är som vid sitt bo
har rubbat isens svaga bro;
den störtar ner, den rullar - O! -
nu är lavinen här!
Herr Beaujolais,
herr Beaujolais de Beaune,
hans borg och han,
de sova nu i Rhöne.
Men sonen hans går världen kring,
har ingenting, är ingenting
och blir väl aldrig någonting,
om ej han bliver kär.
Herr Beaujolais,
herr Beaujolais de Beaune,
han hatade,
han hatat hyddans son
Men hyddans dotter har hans son
i dag fått ljuva ögon från,
som lockade till kyssars rån
och dömde till en sång.
Herr Sten frikändes fullständigt, ehuru
jungfrurna och bruden tyckte att det bort vara mera
kärlek, varpå Sten invände att det nog kunde bli
framdeles. Men nu framträdde den godlynte
rådmannen till .sångaren, tackade honom, lade sin arm
om hans hals och vandrade med honom in i ett av
sidorummen, där han satte honom ner på en bänk,
och ställande sig framför honom med korslagda armar
sade han med spelad domarmin:
- Det var sången, junker; nu vill jag ha orden!
Ni har en sorg, ni är icke på den rätta färdvägen,
och ni smög er in i staden utan pass; ni ser att
man håller reda på -sitt folk och de äro icke fler
än de kunna räknas.
Sten blev utom sig av förskräckelse, men den
godlynte rådmannen lugnade honom, bad honom sitta
och berätta sin historia, så skulle han bliva hans
vän.
Som han insåg att historien under alla
förhållanden måste fram, valde han det behagliga
tillfället att berätta den enskilt för en vänskapligt stämd
person, vilkens vänliga sinnesart kanske i morgon, när
vinet upphört att verka, skulle vara bortdunstad. Han
berättade sålunda allt utan att fördölja något. När
han slutat, tsade rådmannen:
- Ni söker nu en syssla alltså, som är lämpad
efter era krafter och er förmåga; ni kan skriva, gott,
staden har just behov av en skrivare, ty en plats
blev ledig i kväll.
- l klädeshuset? frågade Sten med en dyster
aning om ,att frågan skulle få ett jakande svar.
- Just där!
- Den stackars mannen är då avskedad för sin
oförsiktighet?
- Naturligtvis! Staden ,är rikets nyckel; de som
vakta nyckelskåpet ,få icke vara omgivna av förrädare.
- Den platsen kan jag icke taga emot, för-
klarade Sten med tankarne på den gästfrihet han
åtnjutit av den olycklige.
- Den enes död, den andres bröd! Ni blygs
att gå fram er väg över lik! Vad är vår vandring
här annat än antingen en strid på liv och död eller
en likvaka, där man sitter och väntar på att den döde
bäres ut? Hur blev jag rådman? Jo, jag väntade
livet ur sex rådmän. Hur skall jag bli borgmästare?
Jo, jag får vänta livet ur honom därute. - Och det
kan bli en lång väntan, tillade han suckande. Vad
den avskedade beträffar, så gör det mig hjärtligt
ont om honom, på samma gång det gläder mig att
ni blir räddad från undergång!
- Men han har hustru och barn!
- Mycket sorgligt för dem! Men när mannen
nu en gång på sitt sätt sagt upp platsen, så är den
ledig; behagar ni icke tillträda den, så gör ni varken
honom eller er själv någon tjänst! Oss emellan sagt så
tänkte vi nog litet var som han, men ser ni, man
får icke säga sådant! Jag är en gammal man, herre,
och har sett livet. Det är nu vrängt och galet, men
det kan inte satan hjälpa! Ännu är er sammetsjacka
vit, men i morgon är den smutsig; i övermorgon är
den trasig, och sedan, vet ni vad ni då är. Icke
junker längre, utan äventyrare, lösdrivare! Lyd mitt
råd, unge ,man! Skaffa er bröd för munnen medan
sammeten räcker och håll sedan snytet! - Sov nu
på saken ,och kom upp på rådstugan om måndag
morgon. God natt, och var nu förståndig!
Sten steg upp och gick ut i stora salen igen.
Men där var öde och tomt för honom sedan
bröllopsfolket försvunnit. Trött och tillintetgjord av aftonens
och hela dygnets olika sinnesskakningar, beslöt han
sig för att gå hem.
När han kom upp på härbärget och in i
sovstugan, tog han av sig sammetsjackan och synade
den. Överspilld av vin, fläckig av landsvägens damm,
brun under armhålorna av svett, såg den riktigt
eländig ut. Han gick och lade sig; somnade under
tanken på var järnvågen kunde vara; drömde om
döds-dansar med klädesskrivare; slogs med lik, vaknade,
somnade om igen med tankarna på järnvågen, ett ömt
avsked till den vita sammetsjackan och ett fast
beslut att skaffa bröd, först för en mun och sedan
för två!
Den vackra Majmånaden höll icke sina löften;
det kom snö i äppelblommen och solen syntes icke
på fjorton dagar. Fjorton förfärliga dagar har Sten,
den siste ättlingen av släkten Ulvfot till Wäringe,
Hovsta och Lövsala stått nere i det dragiga och oeldade
klädeshuset vid Saltsjöhamnen. Från tidigt på
morgonen till sent på kvällen har han stått med pennan
i de blåfrusna fingrarne och skrivit upp namnen på de
klädessorter som med den öppnade sjöfarten började
komma in. Han förstår egentligen icke varför de
skola skrivas opp och icke lika så gärna gatstenar,
snöflingor, vattendroppar, men han har följt den
gamles råd och han håller mun, så snart han frestas
att fråga. Rummet där han står genomvandras varje
stund av bärare och köpmän som draga in snö och
smuts på golvet och lämna den kalla luften fritt
tillträde. Den ena klädespackan efter den andra kastas
upp på ett ofantligt bord och fyller luften med ett
kvävande damm. Ännu hostar han icke men han
känner hur andedräkten blir tyngre och den blir
icke lättare när han ser huru kölden bränt hål på
hans vita händer och gjort dem alldeles röda. Han
gick en dag till barberaren och fick se sig i en
spegel. Han trodde sig se en annan människa,
då han såg ett utmagrat gult ansikte fullsatt med
finnar och en osnygg skäggbotten. Hans fötter voro
så förstörda av snö och väta, att han icke kunde
draga på sina vanliga stövlar utan måste gå i
lappskor. Den vita jackan var utbytt mot en brun
långrock och baretten mot en slokig hatt. Den knappa
lönen nödgade honom söka sina måltider på enkla
ställen, där man endast fick äta salt mat, och ovanan
vid födan hade ådragit honom skörbjugg. När han
en gång vågade beklaga sig för den äldre kamraten,
tog denne ihop med honom och sade att det fanns
så många som arbetade mer än Sten och icke fingo
någon mat alls, själv hade han icke sniakt något
färskt sedan julen. Denne kamrat, det var han som
höll bröllopet i rådhuskällaren, var avundsjuk på
Sten, emedan denne vid så unga år fått en syssla,
som han själv väntat på i tio år.
- Det är somliga som få allting till skänks här
i livet och ändå icke bli nöjda, brukade han trösta
Sten med.
Sten avundades honom hans jämförelsevis goda
hälsa, hans friska händer och fötter och det jämnmod,
varmed han tog livet. Han åter förklarade att Stens
alla lidanden och olyckor härledde sig från att han
var bortskämd och icke lärt sig arbeta, och den
förklaringen höll han på.
Sten kände att hans kropp dukade under i
striden; kamraten sade att det var att falla i en ärlig
strid, som ingen riddersman en gång behövde
skämmas för. Sten trodde att hans själ tog skada under
det mördande arbetet med att skriva siffror, men
kamraten sade att det var icke arbetets fel, utan det
var därför att Sten hade fått en dålig uppfostran.
En dålig uppfostran! Han som haft två sköterskor
och en guvernant, han, som haft lärare i romerska
och grekiska språken och kunde spela luta och göra
vackra vers! Detta kunde han icke erkänna. Men
olycklig var han, det visste han.
Nu visste han också, var järnvågen var. Men vad
hjälpte det? Han hade träffat jungfrun i stadskyrkan
en mässa, men hon hade blivit skrämd av hans
utseende, och kamraten i klädeshuset hade sedan
berättat att hon tyckte Sten sett så förfallen ut.
Kamraten hade också berättat att arbetaren i järnvågen
hade litet pengar, gav sin dotter uppfostran och
hoppades få henne väl gift, så att där var inte värt
att nöta skor, tillfogade han.
En dag blev Sten trött på att skriva siffror, led
vid att stå inne i det mörka rummet. Hellre vad arbete
som helst med kroppen än detta andlösa skrivande
som aldrig gick framåt, aldrig blev färdigt och aldrig
tog slut. Han lämnade sin plats. Det var mitt i heta
sommaren. Han vandrade gata upp och gata ner utan
mål och utan hopp. Tanklöst betraktade han husen
och skyltarne, som om häri där kunde läsa någon
lösning på sin levnadsgåta. Hans blickar stannade vid en
stor hästsko, som hängde på en stång; gamla minnen
om en klippare och en landsväg började dyka upp
i hans hjärna. Så hörde han hammarslag in på gården.
Han gick in och såg en jätte som höll på att smida
söm. Fort gick det icke, och jätten pustade och
svettades vid varje slag. Sten tyckte det såg muntert
ut, när gnistorna hoppade omkring städet och varmt
såg det också ut. Men smeden tycktes icke finna det
muntert, ty han avbröt sitt arbete, satte sig på en
kubbe och betraktade med dystra blickar huru
järnet kallnade. Därpå, liksom uppjagad av ett ont
samvete, gick han in i smedjan efter ett rött järn,
kom ut igen, men tycktes vara ändå mera nedslagen,
ty nu lade han järnet på städet och satte sig och
betraktade detsamma likasom om han väntat få se
huru det skulle förvandla sig till söm. Därvid råkade
han vända sig så att Sten såg hans ansikte, och han
kände igen Claus. Han gick rakt fram till honom
och hälsade bekant. Claus betraktade honom först
häpet, och sedan han tvingats känna igen Sten iakttog
han en sträng köld. Plötsligen ljusnade dock hans
anlete som om en tanke sett dagen:
- Hör på, du, sade han, är du lös ännu?
Sten var nog lös.
- Du skall vid sankt Ansgarius bli smed! Nu
ser jag på dig att du är född till smed! Tänk vad
man kan se galet ibland. Labbar har du fått sen vi
råkades sist och handlag får man sen.
- Det är alldeles för svårt för mig, som icke
börjat från ungdomen, invände Sten.
- Svårt? Å dalern! Inte är det svårare än något
annat! Ja, ja, för den som har anlag nämligen! Hör
på, du! Vi skola bli goda vänner! Här skall bli riktigt
roligt; mastern sitter på krogen hela dan och det
blir bara du och jag här nere.
Sten ansåg tillbudet så gott som något annat
och kände sig ha ett stöd i Claus; därför sade han ja.
- Då gå vi till lådmästaren genast på gesällhärbärget,
sade Claus.
Sten ville minnas, att Claus var lådmästare, men
Claus menade att han avsagt sig ämbetet emedan
han haft för mycket att göra. De vandrade sålunda
till lådgesällen som mottog Claus med en så
påfallande missaktning att Sten höll på att förlora en
god del av den aktning han hyst för honom. Han
var emellertid nu antagen som lärling, vilken nya
värdighet beseglades med en mängd ölkrus på en
krog, och om aftonen bekräftades av den druckne
mästaren. Om natten låg Sten i smedjan.
Följande morgon när det ringde Ave Maria i
Svartmunkakloster, väcktes Sten av Claus medelst en
häftig ruskning.
- Nu gör du eld i ässjan och säger mig till,
när det brinner. Jag går och lutar mig litet.
Sten blåste och bälgade en halv timme, och när
det äntligen brann väckte han ut Claus.
- Nu lägger du i järnet och säger mig till när
det blir rött. Jag skall blunda litet till, sade Claus
och vände sig åt väggen.
När järnet blev rött som blod gick Sten och
väckte ut Claus.
- Nu hamrar du ut järnet, så det blir smalt
som ett finger, medan jag mornar mig, sade Claus
och jäspade.
Sten gick in i smedjan, men nu var järnet svart.
Han trampade på bälgen och fick järnet att bli rött.
Så tog han det med tången och bar ut det på städet.
Men innan han hunnit få fatt i släggan, så var det
svart igen. Denna vandring upprepades, tills Sten
blev trött. Då gick han in till Claus igen. Denne
snarkade högt och hade dragit förskinnet över
huvudet för att icke störas av dagsljuset. Sten
beklagade sin oförmåga. Claus blev otålig.
- Jaså, din dumma djävel, kan du inte ta
släggan i ena hand och tången i den andra.
Nej, det rådde inte Sten.
- Nå, kan du gå efter en kanna öl då, din
djävel!
Sten blygdes att gå på gatan med en
tennkanna, men då Claus letade i en verktygslåda efter
en kanthammare, sprang Sten ut.
Morgonen var vacker, solen lyste på husgavlarne
och fruar och jungfrur vandrade till torget. När Sten
kom ut från krogen med ölet och skulle snedda över
gatan, stannade han som förstenad mitt framför ett
ansikte, som med häpnad och sorg såg på honom.
Han ville vända om, men trängseln hindrade honom;
han ville lyfta av mössan, men hans svarta händer
voro upptagna med ölkannan.
Jungfrun fortsatte sin väg och Sten sprang
gråtande in på smedens gård.
- Vad lipar du för, din djävel? sade Claus,
som mornat sig och kommit ut i solskenet, där han
drack sin morgondryck.
Sten svarade icke. Claus drog nu fram en planka
som han lade över kubben och ställde så nära
husväggen, så att han hade ryggstöd.
- Nu ska vi arbeta, sade han, lade armarne
i kors och lutade sig så bekvämt som möjligt. Du
skall börja med att slå kallt, så att du får tagen i
dig!
Sten lyfte släggan. Den var mycket tung för
honom. Han slog på städet under det Claus
räknade:
- Ett och tu - och ett och tu - och ett
och tu!
- Jo, jo! Känn på nu hur en arbetare har det!
- Ett och tu - och ett och tu - och! Det är
annat det här än att ligga och äta kalvstek på
ejder-dun! Och tu - och...! Du tror att man kan bli van
vid att ha solen i nacken, ässjan i ansiktet och röken
i näsan! Nej, ser du, det blir man aldrig! - Och
vad tror du att en vacker flicka säger, när sme’n
kommer med sina svarta nävar och vill ta henne om
livet? - Låt vara mig, flus! säger hon. - iGifta
sig kan man väl en gång, om man hinner samla
en slant, men så får man också ta en fuling, som
ingen annan vill ha! - Och tu - och ett... Hör
du! Minns du när du satt och åt höns med salvia
på gästgivargården? Och jag hade en saltströmming
i påsen! Han hade häst också, den djäveln,
och sammats jacka. Hör du, var är hästen nu? Va!
Kanske han står i stallet på Rackarbo eller vad du
kallade det där slottet far din bodde i. Hör du!
Minns du när jag inbillade dig, att herr Vulkanis
blev rådman hos kejsarn i Rom? Och det trodde
du! Hahaha! Nej, du, den som är smed, han är
smed! Där har du det!
Sten blev trött.
- Är du lat, din djävel? sade Claus.
- Låt bli att kalla rnig djävel, sade Sten. Jag
är inte van vid det.
- Kanske hans nåd är van att kallas ängel då?
hånade Claus.
Sten var nog van vid det en gång, men det
aktade han sig att tala om. Han slog igen sina
slag.
- Ett och tu - och ett och tu - och ett -
Nej, sade Claus, nu kan vi det här. Slå nu ut
järnstången; blir hon kall, så går det mindre lätt; men
det går ändå! - Jag ska springa ut i stan på ett
ärende, och om gubben kommer, så säg att jag fått
min svåger från landet. Men har du inte slagit ut
stången, tills jag kommer igen, så skall jag svetsa
ihop bakbenen på dig, så att du skall bli som en
sill. Vet du vad det var?
Sten var uppgiven av trötthet och försäkrade
att han icke kunde gå i land med att arbeta ensam,
och han sade rent ut, att han icke kommit hit för
att göra Claus arbete, medan denne satt på krogen.
Då blev Claus ursinnig.
- Jo, min gubbe! Det är just därför du kommit
hit. Just därför. Ser du, jag har arbetat i trettifem
år och du har gjort ingenting; nu är det jag som
är adelsman och låter dig arbeta för mig! Är det
inte så det går till i stora adelsvärlden?
Claus sträckte sig på plankan och tog stöd mot
husväggen med armarne i kors på bröstet och
fortfor:
- Jo, du, jag är en sjudjävla adelsman, ska
du tro! Och du ska få se hur gott jag ska må! Inte
blir jag rik, men fet ska jag bli! Du ser ogillande
ut! Kan inte gilla min åsikt! Förstår inte det!
Herrarne ha själva uppfunnit den! En högst förträfflig
åsikt!
Sten uttalade som sin nyaste åsikt att Claus var
en lurk.
- Gå efter stora släggan, så skall du få
straff-hamra, blev Claus’ stolta svar.
Stens blod kokade över och han lyfte
järnstången mot Claus. I detsamma kände han något
brista ini sin kropp och han föll sanslös ner på
marken.
När Sten vaknade till medvetande, låg han i
en säng på hospitalet och var dömd till ett par
månaders stillhet, ty ett kärl hade brustit och
tillfrisknandet var tvivelaktigt. I den stora salen stod
säng vid säng, och så snart någon blev tom, fanns
det alltid någon som väntade på att intaga den.
Här såg han dagligen huru de kroppsarbetande voro
utsatta för olyckshändelser, dem de övriga
samhällsklasserna lättare undgå. Än var det en timmerman,
som huggit sig i foten, än en murare som fallit från
ställningen. En dag kom en bryggerska, som skållat
sig på vörten, en annan dag kom en kanngjutare,
som bränt upp knäna vid smältugnen.
Aldrig hade han haft någon föreställning om
att det mänskliga lidandet kunde hava en sådan
utsträckning, och när han jämförde sitt förflutna liv
med dessas, började han ana huru legenden uppstått
om den rike mannen som icke kunde komma in i
himmelriket.
Här låg han emellertid hela sommaren utan att
se luft eller grönt. Bittert kände han huru den vackra
årstiden förgick och häri räknade ut huru det såg
ut och vad man gjorde för varje dag på landsbygden.
Munkkåpor vimlade i rummet, och korset höjdes
nästan varje dag vid någon bädd för att trösta den
lidande. Sten hade ofta samtal med munkarne och
han kunde icke annat än dela deras mening att
jorden var en jämmerdal; och när hans plågor blevo
svåra, hade han en lisa av att betrakta den hängde,
som vred sig i smärtor på korset, och han förstod
nu, varför den kristna tron hade kunnat vinna så
många anhängare.
En dag då han led som mest hade han besök
av Claus. Denne hade av ryktet fått höra att Sten
låg för döden. Han kände nu ett behov av att se
och tala vid den sjuke samt om möjligt giva honom
någon tröst. Men för att stärka sig tog han först
in på en krog, med den påföljd att han anlände
till hospitalet i något beskänkt tillstånd.
När han fick se Sten, som återvunnit sin vita
ansiktsfärg och sina fina händer, vaknade en gammal
känsla av aktning, och han erkände för sig själv, att
det ändå fanns en bättre och en sämre sorts
människor. Han kallade Sten junker, bad honom tänka
på sin själ och ångra sina synder; han skulle inte
vara ledsen för att dö, ty smedskompaniet skulle
bära honom till graven och sedan hålla ett gravöl,
vars make man inte sett i stan! Därpå framkastade
han några fina vinkar om att det vore bra synd, att
hospitalet skulle taga Stens kläder, när han var död,
samtidigt med att han uttryckte sin beundran över
det förträffliga yllet i rocken; han trodde för övrigt
att man kunde ändra gamla byxor och bad Sten för
all del icke glömma att se efter, om det låg något i
fickorna. Livet vore mycket bekymmersamt, och
föräldrar, som icke lärde sina barn arbeta, voro värre
än mördare, och att ge barn uppfostran vore att
göra dem vanföra. Sten skulle ha blivit en god
smed, om han fått lära sig från barndomen att föra
släggan, och han skulle vid det här laget ha gått
i brudsäng med flickan i järnvågen, som i dess ställe
trolovat sig med en av kungens drabanter, men det
skulle Sten inte vara ledsen för, ty han hade ju
inte långt kvar att leva och Claus skulle bära fanan
framför liktåget, såsom ett tecken att han förlät
junkern allt ont han hade gjort.
Vid denna sista tanke överväldigades Claus så
av ädla känslor, att han brast i gråt så som endast
en drucken kan gråta.
Men Claus fick aldrig bära fanan, både av det
skälet att han icke var fanförare och av det att Sten
kom sig.
En vacker höstdag släpptes han ut från hospitalet
med den förklaringen att han icke var sjuk längre,
men att han aldrig heller kunde bli så frisk att han
skulle få arbeta. Nu kände han hela den förfärliga
sanning Claus hade uttalat: uppfostran hade berövat
honom medlen att uppehålla livet. Han gick förgäves
omkring i detta redan ordnade samhälle och sökte
sin plats; det fanns ingen plats för drönarne i denna
kupa. Nåväl, då återstod endast att fly denna och
söka en annan kupa, där man lät arbetsbien föda
drönarne. Han kom att tänka på klosterstiftelserna,
där man icke arbetade, men ändock levde mycket
gott och fick använda sin tid till sådana ädla nöjen
som konster och vetenskaper, oeh han förvånade sig
över att han icke förr kastat sig i kyrkans armar.
Med lätta steg vandrade han ner till
Svartmunka-klostret vid Österlånggatan och ringde på klockan.
Portluckan öppnades och en tjänande broder frågade
Sten om hans namn och ärende. Han gav sitt namn
och bad att få tala vid priorn rörande inträde i
klostret. Porten öppnades och Sten släpptes in i
trädgården, där han ombads att vänta.
Emellertid satt priorn inne i kapitelrummet och
genomgick jorde- och ränteböckerna med
gårdsmästaren, varvid åtskilliga brister visade oroande
tecken till en återgång i klostrets inkomster, och
man var just i beråd huru dessa åter skulle kunna
uppdrivas till det högsta möjliga, emedan
domini-kanerordens generalkapitel alltjämt infordrade
understöd till kriget mot de otrogna, då brodern
portvaktens biträde anmälde herr Sten Ulvfots ankomst,
namn och ärende.
- Ulvfot till Wäringe,- Hovsta och Lövsala?
frågade priorn sig själv och slog ett korstecken. Han
kommer som han vore skickad av den helige
Domi-nicus själv! Jag känner Lövsala utantill, det präktiga
jordagodset; tolv hundra tunnland öppen jord, utom
äng och skog till avsalu, kvarn- och sågfall och ett
gudomligt ålfiske. Släpp in honom, släpp in honom
för all del! Bed den nådige herren vara välkommen i
Herrans namn!
- Herr prior, avbröt gårdsmästaren, håll lite!
Lövsala är nog vackert, men det är skada att dess
nuvarande ägare icke har lust för det andliga ståndet!
- Nuvarande?
- Ja, ätten Ulvfot, återtog gårdsmästaren, har
måst gå ifrån allt sammans och den siste lär vara
en äventyrare, som försökt litet av varje, men
ingenting fullbordat och nu är mycket förfallen.
- Vad säger du? Vad säger du? Hm! Ja, vad
skall man göra med en sådan!
- Den har man varken nytta eller ära av, sade
gårdsmästaren; munnar ha vi nog som äta våra
förråd, och här är ingen försörjningsanstalt.
- Mycket rätt, sade priorn, mycket rätt. Men
vem skall säga honom det där? Man bör aldrig låta
någon missnöjd gå ifrån sig, är en av sankt
Domi-nici vackraste och klokaste regler. Vill broder
Fran-ciskus gå ut i trädgården och tala litet med den
unge mannen? Tala litet med honom, föreställ honom,
ja, ni förstår! Låt oss fortsätta nu, gårdsmästare!
Brodern Franciskus var en lång figur med ett
avskrämmande utseende och ett ondsint lynne, vilken
begagnades att skrämma bort sådana sökande, vilka
icke voro vad man ibland de arbetande bröderna
brukade kalla »matnyttige», ty dominikanerorden var
en mäktig politisk korporation, som levde i jämn
strid med furstar om välde och egendom och alls icke
någon andlig stiftelse med plantskolor för himmelen.
När Franciskus fick se Stens obetydliga yttre,
ansåg han sig kunna göra processen kort.
- Vad söker ni här i klostret? frågade han
utan några förberedelser.
- Jag söker den rö, som världen icke förlänar,
svarade Sten.
- Då har ni gått orätt, svarade Franciskus.
tiär är den stridande kyrkans vapensal och här blir
aldrig frid.
- Efter strid blir frid, vågade Sten invända,
men detta retade dominikanern, som ville komma
ifrån ett lönlöst arbete.
- Säg ut, ni, vad ni söker och tala sanning!
Så här! Jag orkar inte gräva, och tigga blyges jag,
därför vill jag komma hit och äta! Säg så, ni, så
ljuger ni inte!
Sten kände sig i en viss mån träffad och svarade
okonstlat:
- Ni har tyvärr rätt!
Förvånad över ett oväntat medgivande och
tilltalad av Stens barnslighet förde dominikanern Sten
längre in i trädgården och fortsatte samtalet:
- Jag känner er historia och förstår ert livs
gåta. När naturen överlämnas åt sig själv, gör hon
mästerverk; när mänskan kommer med och vill hjälpa,
blir det fuskverk. Ni tror att odling är utveckling;
den är blott en sjuklig utbildning. Se på detta
päronträd! Detta är en avkonnling från ett päronträd i
Santa Lucia i Spanien, där det odlats i fem hundra
år. Ni tycker att det är en förträfflig sak, att det
kan frambringa härliga frukter, som smaka vår tunga
väl. Naturen tycker icke så, ty den har skapat
fruktköttet för kärnornas skull, vilka skola fortplanta
släktet. Se på detta päron, när jag skär det itu!
Ser ni några kärnor? Nej! Odlingen har tagit bort
dem! Se på detta äpple, som lyser så praktfullt i
guld och rött! Det är en engelsk parmän! Det har
ännu kärnor, men sår jag ut dem, så får jag surkart
till frukt! Men blir det sträng barvinter, då fryser
parmänen ned, men surapeln fryser icke. Därför
skall man låta bli att odla människor, i synnerhet
som det alltid göres på andras bekostnad. Vårt land
och vårt hårda klimat passa inte för sådan frukt-
ifrån ett lönlöst arbete.
- Säg ut, ni, vad ni söker och tala sanning!
Så här! Jag orkar inte gräva, och tigga blyges jag,
därför vill jag komma hit och äta! Säg så, ni, så
ljuger ni inte!
Sten kände sig i en viss mån träffad och svarade
okonstlat:
- Ni har tyvärr rätt!
Förvånad över ett oväntat medgivande och
tilltalad av Stens barnslighet förde dominikanern Sten
längre in i trädgården och fortsatte samtalet:
- Jag känner er historia och förstår ert livs
gåta. När naturen överlämnas åt sig själv, gör hon
mästerverk; när mänskan kommer med och vill hjälpa,
blir det fuskverk. Ni tror att odling är utveckling;
den är blott en sjuklig utbildning. Se på detta
päronträd! Detta är en avkonnling från ett päronträd i
Santa Lucia i Spanien, där det odlats i fem hundra
år. Ni tycker att det är en förträfflig sak, att det
kan frambringa härliga frukter, som smaka vår tunga
väl. Naturen tycker icke så, ty den har skapat
fruktköttet för kärnornas skull, vilka skola fortplanta
släktet. Se på detta päron, när jag skär det itu!
Ser ni några kärnor? Nej! Odlingen har tagit bort
dem! Se på detta äpple, som lyser så praktfullt i
guld och rött! Det är en engelsk parmän! Det har
ännu kärnor, men sår jag ut dem, så får jag surkart
till frukt! Men blir det sträng barvinter, då fryser
parmänen ned, men surapeln fryser icke. Därför
skall man låta bli att odla människor, i synnerhet
som det alltid göres på andras bekostnad. Vårt land
och vårt hårda klimat passa inte för sådan frukt-
odling! Har jag uttryckt mig tydligt? Jag beklagar
er, unge man, men jag kan icke hjälpa! Beati
possi-dentes, lyckliga de som hunnit ta för sig! Era
föräldrar togo för sig en gång, men de kunde icke
konsten att behålla!
Han övergick därpå till en likgiltig samtalston,
under det han ledde Sten till porten.
- Det blir tidig vinter i år, om man får döma
av rönnbären!
Därpå drog han i portkedjan, bugade sig artigt
och sade:
- Farväl, min herre!
När porten smällde igen, kände Sten att han
för alltid var utelåst från samhället, och han samlade
den lilla återstod av själs- och kroppskraft han ännu
innehade, för att fatta ett beslut. Men hans vilja
hade upphört och hans tanke likaså. Skymningen
hade fallit. Han följde brinkens sluttning neråt
stranden av saltsjön, alldeles som om han endast
styrts av tyngdlagen, vilken drog honom nedåt. Hans
fötter ledde honom ner i en trång gränd, vilken var
alldeles mörk och uppfylld med den förfärligaste
stank av utkastat avfall. Men han gick framåt, framåt,
styrd av en svag ljusstrimma som syntes i slutet av
gränden. Han stod framför en vattenport, vilken man
lämnat på glänt och genom vilken en månstråle
trängde ut i mörkret. Han öppnade porten, och
öppen framför honom låg vattenytan, belyst av den
uppgående månen, som stod över Siklaön. De små
vågorna hoppade och lekte ute i mångatan och en
sakta bris från sjön förde friska fläktar till stranden.
Sten gick ut på den smala tröskeln och slog porten
i lås bakom sig, utan att egentligen tänka på vad
han gjorde. I detsamma började alla stadens klockor
att ringa vespern och trumslagaren på stadsmuren
slog tapto för att mana människorna att gå till vila.
Sten tog av sig mössan, föll på knä och gjorde en
bön. Därpå steg han upp, vände sig med ryggen
ut åt sjön, lade armarne över bröstet, och med blicken
mot stjärnorna lät han sig falla baklänges, som när
man lägger sig till vila.
Den guldglänsande vattenspegeln öppnade sig
som en mörk grav, vilken genast lades igen, en stor
ring som en gloria syntes på vattnet; den vidgades
och blev flera ringar, vilka förtunnades och dogo
bort. Snart syntes de små vågorna komma igen, och
de lekte och hoppade i månskenet så muntert som
om de aldrig blivit skrämda.
