Bortbytingen

Det var en trollkäring, som kom gående
genom skogen med ungen hängande i en näver-
kont, som hon bar på ryggen. Han var stor
och ful med hår som borst, sylvassa tänder och
klo på lillfingret, men trollkäringen tyckte för-
stås, att det inte kunde finnas ett vackrare barn.

    Om en stund kom hon till ett ställe, där
skogen glesnade en smula. Det var en väg, som
gick fram där, gropig och slipprig av trädrötter,
och på vägen kom en bonde och hans hustru
ridande.

    I detsamma som trollkäringen fick syn på
dem, ville hon smyga sig tillbaka in i skogen
för att inte bli sedd av människorna, men så
märkte hon, att bondhustrun höll ett barn på
armen, och då ändrade hon tankar. »Jag vill
allt se om människobarnet kan vara likaså vackert
som mitt,» tänkte hon och kröp ihop bakom en
stor hasselbuske, som stod tätt invid vägkanten.

    Men när de ridande for förbi henne, sträckte
hon sig för långt fram i sin iver, så att hästarna
fick syn på det stora, svarta trollhuvudet. De
stegrade sig och satte av i fullt sken. Både bon-
den och hans hustru höll på att bli kastade ur
sadeln. De gav till ett rop i förskräckelsen, sen
böjde de sig framåt för att fatta tag i tyglarna,
och i nästa ögonblick var de försvunna.

    Trollkäringen grinade till av förargelse, för
hon hade knappast hunnit kasta en blick på
människobarnet. Men strax därpå blev hon helt
belåten igen. Där låg ju barnet på marken mitt
framför hennes fötter.

    Det hade fallit ur moderns armar, då hästarna
stegrade sig, men till all lycka hade det störtat
ner i en hög torra löv och var alldeles oskadat.
Det skrek högt av skrämsel över fallet, men då
trollkäringen lutade sig över det, blev det så
förvånat och roat, att det tvärtystnade och sträckte
upp händerna för att rycka henne i hennes svarta
skägg.

    Trollkäringen stod där helt förbluffad och
betraktade människobarnet. Hon såg på de smala
fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara,
blå ögonen och den lilla, röda munnen. Hon kände
på det mjuka håret, strök med handen över kinden
och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde
rakt inte fatta, att ett barn kunde vara så rosigt
och mjukt och fint.

    På en gång ryckte trollkäringen näverkonten
från ryggen, hämtade fram sin egen unge och
satte ner den bredvid människobarnet. Och när
hon nu såg vilken skillnad det var på dem, så
kunde hon inte styra sig, utan började stortjuta.

    Under tiden hade bonden och hans hustru
fått makt med hästarna, och de vände nu tillbaka
för att söka sitt barn. Trollkvinnan hörde, att
de närmade sig, men hon hade inte sett sig mätt
på människobarnet, utan blev sittande bredvid
det, ända tills de ridande nästan var inom syn-
håll. Då fattade hon ett raskt beslut. Hon lät
sin egen unge ligga kvar vid vägkanten, men
människobarnet stoppade hon i näverkonten,
slängde den på ryggen och löpte till skogs.

    Hon var knappt försvunnen, förrän de ridande
kom till synes. Det var ett präktigt bondfolk,
rikt och aktat och ägare till en stor gård i den
fruktbara dalen nedanför berget. De hade redan
varit gifta i flera år, men de hade bara detta
enda barnet, så att man kan förstå, att de var
ivriga att få det tillbaka.

    Bondhustrun kom ett par hästlängder före
mannen och fick först syn på barnet, som låg vid
vägkanten. Det skrek av alla krafter för att kalla
sin mor tillbaka, och hustrun borde redan av det
förskräckliga tjutet ha förstått vad det var för
ett barn, men hon hade varit i sådan ångest för
att den lille skulle ha slagit ihjäl sig i fallet, att
hon bara tänkte: »Gud vare lov, att han är i
livet!» – »Här ligger barnet!» ropade hon till
mannen, och med detsamma gled hon ur sadeln
och skyndade fram till trollungen.

    Då bonden kom fram till platsen, satt hustrun
på marken och såg ut som en, som inte kan tro
sina sinnen. »Inte hade mitt barn tänder som
sylar,» sa hon, under det att hon vände barnet
fram och tillbaka. »Inte hade mitt barn hår
som svinborst,» klagade hon, och hennes stämma
uttryckte en allt större och större förskräckelse.
»Inte hade mitt barn klo på lillfingret.»

    Bonden kunde inte tro annat, än att hans
hustru hade blivit tokig, och sprang raskt av
hästen. »Titta på barnet, och säg om du kan
begripa varför det ser så underligt ut!» sa hustrun
och räckte det till honom. Han tog emot det ur
hennes händer, men knappt hade han gett det
en blick, förrän han spottade tre gånger och
slängde det ifrån sig. »Det är ju en trollunge!»
sa han. »Det är inte vårt barn.» Hustrun satt
alltjämt kvar vid vägkanten. Hon var inte snabb-
tänkt och kunde rakt inte förklara för sig vad
som hade hänt. – »Men vad gör du med barnet?»
utbrast hon. – »Märker du inte, att det är en
bortbyting?» frågade mannen. »Trollena har passat
på, då våra hästar skenade. De har stulit vårt
barn och lagt hit ett av sina egna.» – »Men
var är då mitt barn nu?» frågade hustrun. –
»Det är borta hos trollena, det,» sa mannen.

    Nu fattade hustrun hela olyckan. Hon blek-
nade bort som en döende, och mannen trodde,
att hon skulle ge upp andan på fläcken.

    »Vårt barn kan ju inte vara långt borta,» sa
han och försökte lugna henne. »Vi ska gå in i
skogen och söka.»

    Därmed band han sin häst vid ett träd och
begav sig in i snåren. Hustrun reste sig för att
följa honom, men då märkte hon, att trollungen
låg så, att han när som helst kunde bli sparkad
av hästarna, som var oroliga över att ha honom
i sin närhet. Hon ryste bara vid tanken på att
röra bortbytingen, men hon flyttade honom ändå
ett stycke åt sidan, så att hästarna inte skulle
komma åt honom.

    »Här ligger skramlan, som vår pojke höll i
handen, när du tappade honom,» ropade bonden
inifrån skogen, »nu vet jag, att jag är på rätt
spår.» Hustrun skyndade efter honom, och de
gick sedan länge inne i skogen och sökte. Men
de fann varken barn eller troll, och då skym-
ningen bröt in, måste de vända tillbaka till
hästarna.

    Hustrun grät och vred sina händer. Mannen
gick med tänderna sammanbitna och sade inte
ett ord för att trösta henne. Han var av en
gammal och god släkt, som skulle ha slocknat
ut, om han inte hade fått en son. Nu gick han
där och var ond på hustrun, därför att hon
hade låtit barnet falla till marken. »Barnet borde
hon ha hållit fast framför allt annat,» tänkte han.
Men då han såg hur bedrövad hon var, så hade
han inte hjärta att göra henne några förebråelser.

    Han hade redan hjälpt henne upp i sadeln,
då hon kom att tänka på bortbytingen. »Vad
ska vi ta oss till med trollungen?» sa hon. –
»Ja, vart har den tagit vägen?» undrade mannen.
– »Han ligger därborta under busken.» – »Där
ligger han ju bra,» sa mannen och skrattade
bittert. – »Vi får väl ändå lov att ta den med
oss. Vi kan inte låta den ligga kvar i vild-
marken.» – »Jo, det måtte vi väl kunna,» sa
bonden och satte foten i stigbygeln.

    Hustrun tyckte, att mannen egentligen hade
rätt. Inte behövde de ta sig an trollets barn.
Hon lät också hästen ta ett par steg, men så på
en gång blev det omöjligt för henne att rida
vidare. »Det är ju i alla fall ett barn,» sa hon.
Jag kan inte låta det ligga här till mat för
vargarna. Du måste ge mig ungen.» – »Det
gör jag visst inte,» svarade mannen. »Den ligger
bra, där den ligger.» – »Om du inte ger mig
honom nu, så vet jag, att jag måste gå tillbaka
hit i kväll och hämta honom,» sa hustrun. –
»Jag tror, att det inte är nog med att trollena har
stulit mitt barn. De har visst också förvridit
huvudet på min hustru,» mumlade bonden. Men
han lyfte ändå upp barnet och lämnade det till
hustrun, för han hade en stor kärlek till henne
och var van att göra henne till viljes i allting.

    Nästa dag var olyckan känd i hela socknen,
och alla, som var erfarna och kloka, skyndade
till bondgården för att ge visa råd och för-
maningar. »Den, som har fått en bortbyting i
huset, ska slå honom med en grov käpp,» sa
en gumma. – »Varför ska man vara så svår mot
honom?» frågade bondkvinnan. »Nog är han ful,
men han har ju ändå inte något ont gjort.» –
»Jo, om man piskar trollbarnet så länge, att blodet
rinner, så kommer trollkäringen farande, kastar
till en ens eget barn och tar sitt med sig. Jag
vet många, som på det sättet har fått igen sina
barn.» – »Ja, men de barnen har inte länge blivit
vid liv,» inföll en annan av de gamla, och hustrun
tänkte för sig själv, att det medlet kunde hon
inte använda.

    Mot kvällen, då hon en stund satt ensam i
stugan med bortbytingen, började hon längta så
häftigt efter sitt eget barn, att hon inte visste
vad hon skulle ta sig till. »Kanske att jag ändå
borde göra så, som jag har blivit tillrådd,» tänkte
hon, men hon kunde inte komma sig för med det.

    I samma ögonblick steg bonden in i stugan.
Han höll en käpp i handen och frågade efter
bortbytingen. Hustrun förstod, att han ville följa
de kloka kvinnornas råd och slå trollbarnet för att
få igen sitt eget. »Det är bra väl, att han gör
det,» tänkte hon. »Jag är så dum. Jag skulle
aldrig kunna slå ett oskyldigt barn.»

    Men knappt hade mannen gett trollungen
ett slag, förrän hustrun rusade fram och grep
honom i armen. »Nej, slå inte, slå inte!» bad hon.
– »Du vill visst inte ha igen ditt barn, du,» sa
mannen och försökte göra sig lös. – »Visst vill
jag ha det tillbaka,» sa hustrun, »men inte på
det här sättet.» Bonden höjde armen till ett nytt
slag, men innan det hade fallit, hade hustrun
kastat sig över barnet, så att slaget träffade henne.
– »Gud i himlen!» sa mannen. »Nu förstår jag,
att du ämnar ställa det så, att vårt barn ska få
stanna hos trollen i hela sitt liv.» Han stod stilla
och väntade, men hustrun låg kvar framför honom
och skyddade barnet. Då kastade mannen käppen
ifrån sig och gick harmsen och bedrövad ut ur
stugan. Han undrade sedan över att han inte
hade fört igenom sin vilja trots hustruns mot-
stånd, men det fanns något hos henne, som
betvang honom. Han kunde inte göra henne
emot.

    Det gick återigen ett par dagar under sorg
och bedrövelse. Det kan vara svårt nog för en mor
att ha mistat sitt barn, men värre än allt annat
är det att ha fått det ersatt av en bortbyting.
Det håller hennes längtan ständigt vid liv och låter
den aldrig komma till ro.

    »Jag vet inte vad jag ska ge bortbytingen till
mat,» sa hustrun en morgon till mannen. »Han
vill inte äta det, som jag sätter fram för honom.»
– »Det är nog inte underligt,» sa mannen. »Har
du inte hört, att trollena inte vill äta annat än gro-
dor och möss?» – »Men du kan väl inte begära,
att jag ska gå ut i groddammen och hämta föda
åt honom,» sa hustrun. – »Nej, jag begär det visst
inte,» sa mannen. »Jag tycker, att det bästa vore,
att han finge svälta ihjäl.»

    Hela veckan förgick, utan att bondhustrun var
i stånd att förmå trollungen att äta något. Runt
omkring honom ställde hon upp alla möjliga goda
saker, men trollungen bara grinade och spot-
tade, då hon ville förmå honom att smaka på
läckerheterna.

    En kväll, då det såg ut, som om han höll på
att dö av hunger, kom katten springande in i
rummet med en råtta i munnen. Då ryckte bond-
kvinnan råttan från katten, kastade den till bort-
bytingen och gick hastigt ut ur rummet för att
slippa se hur trollbarnet åt.

    Men då bonden märkte, att hustrun verkligen
hade börjat samla in grodor och spindlar åt bort-
bytingen, fattade han en sådan avsky för henne,
att han inte längre kunde dölja den. Det var
honom omöjligt att säga ett vänligt ord till henne.
Ännu hade hon dock kvar så mycket av sin gamla
makt över honom, att han stannade i hemmet.

    Men det var inte nog med detta. Också tjänst-
folket började visa husmodern olydnad och van-
vördnad. Husbonden låtsade inte om, att han
märkte det, och hustrun förstod nu, att om hon
fortfore att ta bortbytingen i försvar, skulle hon
få det svårt och tungt varenda dag, som Gud gav.
Men hon var nu en gång sådan, att då det fanns
någon, som alla hatade, så måste hon uppbjuda
sina yttersta krafter för att komma en sådan
stackare till hjälp. Och ju mer hon fick lida
för bortbytingens skull, dess mer trofast vakade
hon över att intet ont skulle vederfaras honom.

    Ett par år senare satt bondhustrun en för-
middag ensam i stugan och sydde lapp på lapp
på en barnklänning. »Ack ja!» tänkte hon, medan
hon sydde. »Den har inga goda dagar, som ska
hålla på och sörja för ett främmande barn.»

    Hon sydde och sydde, men hålen var så
stora och många, att hon fick tårarna i ögonen,
då hon såg dem. »Men så mycket vet jag,»
tänkte hon, »att om jag finge laga kolten åt min
egen son, då skulle jag inte räkna hålena.»

    »Jag har det allt bra svårt med bortbytingen,»
tänkte bondhustrun, då hon fick syn på ett hål
till. »Det bästa vore, att jag toge honom med
mig så långt in i skogen, att han inte kunde
hitta hem, och lämnade honom där.

    »Det är då sant, att jag inte behövde göra
mig så mycken möda för att slippa honom,» fort-
satte hon om en stund. »Om jag bara läm-
nade honom ur sikte ett ögonblick, så skulle han
dränka sig i brunnen eller brinna opp i spisen
eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna.
Ja, det vore en lätt sak att bli av med honom,
så elak och oförvägen som han är. Det finns
ingen på gården, som inte hatar honom, och om
jag inte ständigt hade honom omkring mig, så
skulle strax någon begagna tillfället att skaffa
honom ur vägen.»

    Hon gick bort och tittade på barnet, som låg
och sov i en vrå av stugan. Det hade vuxit och
var ännu fulare, än då hon såg det första gången.
Munnen hade dragits ut till ett tryne, ögonbrynen
var som två styva borstar, och skinnet var all-
deles brunt.

    »Att laga dina kläder och att vaka över dig
ginge väl ändå an,» tänkte hon. »Det är det
minsta jag får utstå för din skull. Men min man
har blivit led åt mig, drängarna föraktar mig,
pigorna skrattar åt mig, katten fräser, då han får
se mig, hunden morrar och visar tänderna, och
du är skuld till alltsammans.

    »Men att djur och människor hatar mig, kunde
jag väl ändå bära,» brast hon ut. »Det värsta
är, att var gång jag ser dig, längtar jag mer än
förut efter mitt eget barn. Ack, mitt gullebarn,
var är du? Ligger du och sover på mossa och
ris borta hos trollkäringen?»

    Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig
tillbaka till sin sömnad. Det var hennes man,
som kom in. Han såg glad ut och talade vän-
ligare till henne, än han hade gjort på länge.

    »Det är marknad i dag borta i kyrkbyn,» sa
han. »Vad säger du, om vi skulle ta och gå
dit?»

    Hustrun blev glad över förslaget och sade,
att det ville hon gärna vara med om. »Gör dig
då färdig, så fort du kan!» sa mannen. »Vi får
lov att gå till fots, för hästarna är ute på åkern.
Men om vi tar vägen över berget, så kommer
vi nog fram i rätt tid.»

    En liten stund efteråt stod bondhustrun på
tröskeln, fin och pyntad i sina bästa kläder. Detta
var det gladaste, som hade hänt henne på många
år, och hon hade alldeles glömt bort trollungen.
»Men,» tänkte hon plötsligt, »kanske min man
bara vill locka bort mig, för att drängarna ska
kunna slå ihjäl bortbytingen, medan jag är ur
vägen.» Hon gick hastigt in i stugan och kom
tillbaka med den stora trollungen på armen.

    »Kan du inte lämna den där hemma?» sa
mannen, men han lät inte förargad, utan talade
med mild röst. – »Nej, jag vågar inte gå ifrån
honom,» svarade hon. – »Ja, det är din ensak,»
sa bonden, »men nog blir det tungt för dig att
släpa en sådan börda över berget.»

    De började nu sin vandring, men den blev
mödosam, för det bar brant uppför. De måste
klättra ända upp till toppen av bergkullen, innan
vägen tog av mot kyrkbyn.

    Hustrun blev slutligen så trött, att hon knappt
kunde flytta en fot. Gång på gång sökte hon
övertala den stora pojken att gå själv, men han
ville inte.

    Mannen var helt förnöjd och så vänlig, som
han inte hade varit, sedan de hade förlorat sitt
eget barn. »Nu får du ge mig bytingen,» sa han,
»så ska jag bära den en stund.» – »Ånej, jag
orkar nog,» sa hustrun, »jag vill inte, att du ska
ha besvär med trolltyget.» – »Varför ska du
vara ensam om att sträva med det?» sa han och
tog ungen ifrån henne.

    Just där bonden tog barnet, var vägen som
allra svårast. Hal och slipprig löpte den fram
vid kanten av en brant klyfta och var så smal, att
det knappt fanns plats på den för att sätta ner
foten. Hustrun gick efter, och helt hastigt blev
hon rädd för att det skulle hända mannen något,
medan han gick och släpade på barnet. »Gå
sakta här!» ropade hon, för hon tyckte, att han
vandrade fram alldeles för fort och oförsiktigt.
Strax därpå snavade han också och hade så när
tappat barnet ner i avgrunden.

    »Om barnet nu verkligen hade fallit, då hade
vi varit av med det för alltid,» tänkte hon. Men
i samma ögonblick begrep hon, att det var
mannens avsikt att kasta barnet ner i klyftan
och sedan låtsa, att det hade skett av våda. »Ja,
ja,» tänkte hon, »så är det. Han har ställt till
allt det här för att skaffa bortbytingen ur världen,
utan att jag skulle märka, att det var gjort med
flit. Ja, det bästa vore ju också, om jag läte
honom göra, som han vill.»

    Återigen snavade mannen mot en sten, och
återigen höll bortbytingen på att glida ur hans
armar. »Ge mig barnet! Du faller med det,»
sa hustrun. – »Nej,» sa mannen, »jag ska nog vara
försiktig.»

    I samma ögonblick snavade han för tredje
gången. Han sträckte ut armarna för att gripa
tag i en trädgren, och barnet föll. Hustrun gick
tätt bakom honom, och fastän hon nyss förut
hade sagt till sig själv, att det vore bra gott
att slippa bortbytingen, så störtade hon nu fram,
fick fatt i en flik av trollungens kläder och drog
upp honom på vägen.

    Då vände sig mannen till henne. Hans
ansikte var nu fult och alldeles förvandlat. »Du
var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla
i skogen,» sa han vredgad.

    Hustrun svarade ingenting. Hon hade blivit
så bedrövad över att mannens vänlighet bara
var låtsad, att hon hade börjat gråta. »Varför
gråter du?» sa han hårt. »Det hade väl inte
varit en så stor olycka, om jag hade låtit by-
tingen falla. Kom nu, annars blir det för sent.»
– »Jag tror inte, att jag har någon lust att gå på
marknan,» sa hon. – »Nåja, jag har allt förlorat
lusten, jag med,» sa mannen och var enig med
henne.

    På hemvägen gick han och frågade sig själv
hur länge han ännu skulle kunna hålla ut med
hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka
och ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt
bli bra igen mellan dem, menade han. Han var
just färdig att börja en strid med henne om
barnet, men då mötte han hennes blick, som
vilade på honom svårmodig och ängslig. Han
lade band på sig ännu en gång för hennes skull,
och allt blev, som det hade varit.

    Återigen gick ett par år, men då hände det
en sommarnatt, att bondgården råkade i brand.
Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla
av rök, och hela vinden var ett enda eldhav.
Man kunde varken tänka på att släcka eller rädda,
man måste bara rusa ut för att inte bli inne-
bränd.

    Bonden hade kommit ut på gården och stod
där och såg på sitt brinnande hus. »Ett ville jag
gärna veta,» sa han, »och det är vem som har
vållat mig den här olyckan.» – »Nå, vem annan
skulle det väl vara än bortbytingen?» sa en dräng.
»Han har ju i långliga tider hållit på med att
samla ihop stickor och strå och tänt på dem
både ute och inne.» – »I går hade han burit
ihop en hög torra kvistar på vinden,» sa en piga,
»och höll just på att sätta eld på den, när jag
fick se honom.» – »Han har nog tänt på dem sent
i kväll i stället,» sa drängen. »Ni kan vara säker
på att ni har honom att tacka för hela olyckan.»

    »Om han åtminstone ville brinna inne,» sa
bonden, »då skulle jag inte klaga över att min
gamla stuga har gått opp i lågor.» Just som han
sade detta, kom hustrun ut ur huset och släpade
barnet efter sig. Då rusade bonden mot henne,
ryckte bortbytingen ifrån henne, lyfte honom högt
på sina armar och kastade honom tillbaka in i
huset.

    Elden slog just då ut genom tak och fönster,
och hettan var förfärlig. Ett ögonblick stirrade
hustrun på mannen, likblek av förskräckelse.
Sedan vände hon och skyndade in i huset efter
barnet.

    »Du kan gärna brinna opp, du med!» ropade
mannen efter henne. Hon kom tillbaka ut i
alla fall, och bortbytingen hade hon med sig.
Händerna hade hon fått svårt brända, och hennes
hår var nästan avsvett. Ingen sade ett ord till
henne, då hon kom ut. Hon gick bort till
brunnen, släckte ett par gnistor, som glödde på
hennes kjortelfåll, och satte sig sedan med ryggen
mot brunnskaret. Trollbarnet låg i hennes knä
och somnade snart, men hon satt kvar, upprätt
och vaken, och stirrade sorgset framför sig. En
hel mängd människor skyndade förbi henne fram
mot det brinnande huset, men ingen talade till
henne. Alla tycktes finna henne så hemsk och
avskräckande, att de inte tordes komma i hennes
närhet.

    Vid dagbräckningen, då stugan var ner-
brunnen till grunden, kom mannen fram till henne.
»Jag härdar inte längre ut med detta,» sa han. »Du
vet nog, att jag ogärna lämnar dig, men jag kan
inte längre stå ut att leva samman med ett troll.
Nu går jag min väg och kommer aldrig tillbaka.»

    Då hustrun hörde orden och såg hur mannen
vände sig bort och gick, tyckte hon, att det ryckte
och slet i henne. Hon ville skynda efter honom,
men trollbarnet låg tungt på hennes knä. Hon
kände sig inte ha kraft nog att skaka det ifrån sig,
utan blev sittande.

    Bonden begav sig rätt uppåt skogen och
tänkte därvid för sig själv, att nu gick han väl
den här vägen för sista gången. Men knappt hade
han hunnit ett stycke uppåt höjden, förrän en liten
pilt kom springande emot honom. Han var skön
och smärt som ett ungträd. Håret var silkesmjukt,
och ögonen lyste som stål. »Ack, sådan skulle min
son ha sett ut, om jag hade fått behålla honom!»
sa bonden. »En sådan arvinge skulle jag ha
haft. Det skulle ha varit något annat än det
svarta otyget, som min hustru har dragit hem till
gården.»

    »Goddag i skogen!» hälsade bonden. »Vart
skall du ta vägen?» – »Goddag igen!» sa barnet.
»Om du kan gissa vem jag är, så ska du få veta
vart jag går.»

    Men då bonden hörde rösten, blev han alldeles
blek.

    »Du talar, som folk av min släkt brukar tala,»
sa han. »Och om inte min son vore hos trollena,
så skulle jag säga, att det är du.» – »Ja, nu har
ni gissat rätt, far,» sa gossen och skrattade. »Och
eftersom ni har gissat rätt, så ska ni få veta, att jag
är på väg till mor.» – »Du ska inte gå till mor,»
sa bonden. »Hon frågar inte efter varken dig eller
mig. Hon har inte hjärta för någon annan än en
stor, svart trollunge.» – »Menar ni det, far?» sa
gossen och såg fadern djupt in i ögonen. »Då är
det kanske bäst, att jag stannar hos er nu för det
första.»

    Bonden kände en sådan glädje över barnet,
att tårarna ville tränga fram. »Ja, stanna du bara
hos mig!» sa han, tog gossen i sina armar och lyfte
honom högt i luften. Han var så rädd för att
förlora honom en gång till, att han vandrade
vidare med barnet i famnen.

    Då de hade gått ett par steg, begynte gossen
prata med honom. »Det är väl, att ni inte bär mig
så illa, som ni bar bortbytingen,» sa han. –
»Vad menar du?» frågade bonden. – »Jo, troll-
käringen gick på andra sidan klyftan med mig
på armen, och var gång, som ni snavade och höll
på att tappa bortbytingen, höll hon också på
att falla med mig.» – »Vad säger du? Gick ni på
andra sidan klyftan?» sa bonden och blev rätt
betänksam. – »Jag har aldrig varit så rädd förr,»
sa gossen. »Då ni kastade trollbarnet ner i
klyftan, ville trollkäringen kasta mig efter. Om
inte mor då hade varit . . .»

    Bonden började gå långsammare, under det att
han försökte fråga ut gossen. »Du får lov att
tala om för mig hur du har haft det hos trollena.
– »Det kunde vara svårt ibland,» sa den lille, »men
bara mor var snäll mot trollungen, så var också

trollkäringen snäll mot mig.»

    »Brukade hon ge dig stryk?» frågade bon-
den. – »Hon slog inte mig oftare, än ni slog
hennes barn.» – »Vad fick du att äta?» frågade
fadern vidare. – »Var gång, som mor gav troll-
ungen grodor och möss, fick jag smör och bröd.
Men när ni satte fram bröd och kött för troll-
ungen, bjöd trollkäringen mig på ormar och tistlar.
Den första veckan höll jag på att svälta ihjäl. Om
inte mor då hade varit . . .»

    Då barnet sade detta, gjorde bonden helt om
och började gå raskt neråt dalen. »Jag vet inte
hur det kommer sig,» sa han, »men jag tycker,
att det luktar brandrök av dig.» – »Ja, det är inte
så underligt,» sa barnet. »Jag blev ju kastad
i elden förra natten, då ni slängde in trollbarnet
i den brinnande stugan. Hade inte mor då
varit . . .»

    Bonden fick nu så brått, att han nästan
sprang, men plötsligt blev han stående. »Nu ska
du säga mig hur det kommer sig, att trollena har
gett dig fri,» sa han. – »Då mor offrade det, som
var henne mer värt än livet, så hade inte trollena
någon makt över mig mer, utan lät mig gå,» sa
pojken. – »Har hon offrat det, som var henne
mer värt än livet?» frågade bonden. – »Ja, det har
hon väl, när hon lät er gå, för att hon skulle
kunna behålla trollungen,» sa barnet. – – –

    Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats
vid brunnen. Hon sov inte, men hon kände sig
som en förstenad. Hon förmådde inte röra sig,
och det, som skedde omkring henne, såg hon lika
litet, som om hon hade varit riktigt död. Då
hörde hon mannens stämma ropa hennes namn
långt borta ifrån, och hennes hjärta började åter
klappa. Livet vände tillbaka till henne. Hon
slog upp sina ögon och såg sig omkring som
en sömndrucken. Det var ljus dag, solen sken,
lärkan drillade, och det tycktes omöjligt, att hon
också denna vackra dag skulle behöva släpa på sin
olycka. Men strax därpå såg hon de förkolnade
bjälkarna, som låg runt omkring henne, och en
mängd människor med svärtade händer och upp-
hettade ansikten. Då visste hon ju, att hon vak-
nade upp till ett ännu sorgligare liv, än det gamla
hade varit, men i alla fall hade hon kvar
känslan, att hennes lidande nu hade kommit till
ett slut. Hon såg sig om efter bortbytingen.
Han låg inte i hennes knä, och han fanns ingen-
stans i närheten. Hade nu allt varit som förr,
så skulle hon ha sprungit upp och börjat söka
efter honom, men nu kände hon på något sätt,
att det var onödigt.

    Hon hörde återigen hur hennes man ropade
på henne ifrån skogshållet. Han kom på den smala
stigen ner mot gården, och alla de främmande,
som hade hjälpt till vid släckningen, sprang emot
honom och omringade honom, så att hon inte
kunde se honom. Hon hörde bara hur han gång
på gång ropade hennes namn, liksom för att
hon skulle skynda till hans möte, hon som de
andra.

    Och stämman bar budskap om en stor glädje,
men hon blev ändå sittande stilla. Hon vågade
inte röra sig. Äntligen stod hela människohopen
runt omkring henne, och mannen skilde sig från
de andra och gick fram och lade ett skönt barn i
hennes armar.

    »Här är vår son. Han har vänt tillbaka till
oss,» sa mannen, »och det är du och ingen annan,
som har räddat honom.»