Min son på galejan I-V

MIN SON PÅ GALEJAN,
Eller

En Ostindisk Resa,


Innehållande
Allehanda Bläckhorns-Kram,
Samlat
PÅ SKEPPET FINLAND,
Som afseglade frå Götheborg i December1769,
Samt
återkom därsammastädes i Junio
1771,
af
Nedanstående med den röda Mössan.
Trykt i år.


Cap. I.

FÖRSTA FINSKA TÅGET
IFRÅ GÖTHEBORG TIL NORGE.



Parturiunt montes – – –


I then tiden, tå L – – – van mera ryktbarhet genom några pänne-drag,
än han all sin tid förtienat pängar med murslefven: i then tiden, tå
Öfverst P – förvärfvade sig namn af ärlig man med et räfve-strek: i then
tiden, tå Svedenborgske andarne uppenbarades uti trykta protocoller i
Götheborg: i then tiden, tå Storvizirns papegoja, tillika med hans hela
Frustuga, eröfrades af General  Gallitzin vid Choczym, och Ryska
örnen ärnade sig flyga til månan, eller, som är detsamma, segla til Constantinopel: i then tiden, tå smutsen är diupast på Londons gator, och
Ängelska fruntimren slamra som mäst med sina järn-skor: med et ord, i
den gyllene korfve-tiden 1769, feck jag, som nu skrifver, befallning at
infinna mig på S. O. Comp. skepp  Finland, som låg segelfärdigt för
Canton, under Capitain Herr C. G. Ekeberg.

Mönstringen skedde: men vi fingo ännu en veckas ande-rum, at öka
våra gamla skulder i land. Ännu kunde man dricka med vännerna, ännu
väta handen på en älskad Celinde med en afskeds-tår, ännu höra en
sparlakans-läxa. Våra gynnare och bekante bevärdade oss hederligt, förmodeligen på bodmeri: man fan öfveralt gode värdar och glada ansikten;
ty de viste, at de snart skulle slippa oss, och at den, som består en Ostindie-farare två rus vid bortresan, kan få femton igen vid hemkomsten.


Cap. II.
OM KLIPPANS BEHAGLIGHETER.


Vina bibant homines, animalia cætera fontes –
Ovid.

Om morgonen den 8 Dec., innan ännu den vaksame Mäster N. uti granskapet börjat med sina Gesäller hamra otte-sången på koppar-pannorna, hade jag besök af Comp. Vaktmästare. Han kom, förande sina
ben rätt Vaktmästerligen, och berättade, vinden vore god, man måste til
siös. Väl, Fader Vaktmästare, skal så ske. Jag gäspade några gånger och
kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hiärtängslan, afsked utaf
mitt ensama ungkarls-läger. – Hvilken förmån, at vid dylika tilfällen
icke brys af en gnällande hustru!
Utom porten råkade jag en svärm Ostindiska vänner, som fått samma
ordres.
Vi strax med långa steg åt Stibergs-liiden haste,
Fast högar utaf smuts på halfva benet stå.

Åt staden då och då en sorgsen blink vi kaste:
Men ack! dit klubban vill, dit måste viggen gå.
Salopper, kappor, hiärtans ungar!
Susanna, Cloris och Lisbett!
Farväl, aj, aj, farväl! Hvart hälst oss vågen gungar,
Skal Ni i våra bröst besitta all Er rätt.
En släng-kyss vi til slut åt Edra hyddor sände:
Vår trohet räcka skal til världens andra ände;
Åtminstone til Cap.
Änteligen hade vi nu hunnit vada oss igenom Masthugget, och fingo
det kära Klippan i ögnasikte. Vi voro ännu i öfverläggning, om man inte
borde därstädes pusta ut en smula, när den artige Carnegie förekom oss.
Han hade denne dagen gordt sig en besynnerlig möda, til at upsnappa
Ostindie-farare: tillät ej heller oss gå förbi, utan fattade oss i armen, med
den oegennyttiga compliment: Mine Herrer, I ma icke före penger ur
landet, that är mot Kongens förordning: Ik hap god röd vin, kapuner,
harer, pudding – what ye please, gentlemen – – a toast for your sweet0
hearts, before you are going away – –
Man måtte ju haft en biörna-siäl, för at kunna göra någon invänning
mot et anbud, som beledsagades af så många välstekta skäl, och understöddes på köpet med et ögnakast frå the young mistress herself, who
stood smiling behind, til förtigande af lilla Stinas nätte fot, hvilken hade
stält sig, liksom på försåt, uppå köks-tröskelen. Vännerna bestormade
dörren, in genom köket, klappade Stina på vägen och intogo den största
salen, med det ädla beslut, at kringskansa sig där bakom en oöfvervinnelig wall af bålar och bouteller. Jag, som genom argumenter a posteriori, undfått i ungdomen af min Skol-mästare den läxan:

Ulula cum lupis, cum qvibus esse cupis;
jag fölgde hopen efter, och gick med. Jag förgäter aldrig, hur det
smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarna, och huru våra bestöflade akter-tassar til hela sin längd, in Lebensgrösse, intryktes på
golfvet vid hvarje steg.
Värden gorde sit bästa: Värdinnan trippade lättare: stekvändaren
feck en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet: efter kom en
kapun, och mitemellan presenterade sig hela jordgloben i en klot-rund
pudding. Men hvad duger fasta landet, om det inte vattnas utaf hafvet?
En hel insiö med punch sattes jämte jord-klotet, och här och där såg
man en ström af Röda Hafvet inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute,
så härskade solsken på allas ansikten inne. Hade skilsmässan frå Götheborg lämnat några melankoliska skrynkor på vår panna, så viste Carnegie hemligheten, at utplåna dem. Kort sagt:
Här sista fyrken gick: på bordet buros fram
De corpulentaste af husets alla bålar:
Man glädieströmar drack i karla-vulne skålar,
Bekymret klunk för klunk med punchen nedersam.
Storsak! i släkt, i vän och flicka,
Man glömmer alt så när som dricka,
Bouteller spricka,
Brödren nicka,
Siunga, hicka,
Fult til pricka, filebom, bom, bom, peteheja.
Men med alt detta voro vi alle ganska nyktre, och om man gick något
illa, så härrörde det af den vingel-vanan, som Siömän inte kunna annat
än ådraga sig på et skepp, hvarest de måste gå mycket ojämt för slingringen skull. Nej, nej; Ostindiefarare äro inte det värsta folket heller
fråga på värdshus och i jungfru-burar, så skal Ni få höra, de ha godt
beröm om sig.
Finland, så väl som Prins Gustav, hade imedlertid ankrat vid Elfsborg
dock utan skott: ty man hade för mycken höflighet för sillen, at kunna
visa någon för Commendanten. Vi gorde oss därföre icke brått om. Vår
Värd undfägnade oss til sent på aftonen, med samma förnögda upsyn,
som en Krämare i Gränna säljer en fiärding rutten strömming åt en
Bond-käring för två Styfver stycket: och sedermera, för at intet äfventyra våra ben, satte han oss ombord med sit egit fartyg.



Cap. III.
OM ET BESYNNERLIGIT SLAG SKEPPS-RÅTTOR.


– – – nascetur ridiculus mus.
Horat.

Här blefvo nu skeppen liggande under Fästningen hela fiorton dygn,
i förväntan af god vind. Var det hett om öronen 1720, när Tordenschöldska Flottan tordönade här utanföre med 48-pundare, så var det
nu så mycke kallare. Jul-frosten i det stora stillastående Finland under
Norr-polen, kunde väl aldrig vara starkare, än den nu var på vårt
flytande. Utan pälsar och bränvins-kaggar, hade det varit ute med oss.
Bälgvantar gorde ock god tienst. Det var en ömkan, at se Matroserna
vid rellingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skin-pälsen och mellan åt slänga et par sorgsna ögon åt Klippan och Masthugget, med
samma mine ongefär, som en hungrig Reinicke-fuchs tittar på et halft
dussin feta gäss, dem han icke kan räcka.
Änteligen Juledagen om aftonen begynte den efterlängtade winden
blåsa opp. Enligt befäl, anstältes en sträng jakt efter skepps-råttor, i anledning af et inritat missbruk ibland Besättningen, at undansticka en hop gossar i skeppet, wederbörande ovetterligen, hvilka på siön ligga
Companiet til last. Här handlas altså intet om fyrfotade råttor; ty de
höra under kattens lag-sago; utan om tvåbenta. Man fan tre eller fyra,
men til vår stora förundran, hade de hvita strumpor och kortlar. Linnæus nämner dem inte, hvarken i förra eller senare uplagan af sit
System: icke heller har jag sedt dem beskrifna hos Reaumur och Bouffon. De likna aldeles fruntimmer, ända frå hiässan neder til fota-biellet,
ha ögon, öron och bröst, gå på två ben, äro mycke tama och sofva gärna
på ryggen, som andra människor. I London är släktet ganska väl bekant
under namn af Ladies of pleasure, och på Boulevarden i Paris har jag
hört dem kallas Femmes d’amour, på Svänska Kärleks-ungar. Vår Capten fan dem icke nödvändiga til Companiets tienst: lät därföre strax
bringa dem i land med jollen, mångom til en hiärtelig afsaknad.



Cap. IV.
FULT MED RIM.


Nos patriæ fines, et dulcia linqvimus arva –
Virg.

Morgonen härpå, innan hönsen vaknade under däck, börjades den vanliga siö-musiken i windspelet: ankaren lyftades: Matroserna lupo rundt,
liksom hästar ikring en qvarn, och hade infall i munnen, lika så läkra, som
deras tugge-bussar. Dagen syntes, seglen sattes til: Farväl, Fader Lots!

Farväl med lek och tidsfördrif!
Re’n östans andedräkt i seglen blåser lif.
På vågens högda rygg vårt tunga Finland vaggas,
Och hafvets trykta skum för bogen flyr och fraggas:
De Svänska bärgen smått ur ögna sikte fly,
Och redan synas de blott som en svart-blå sky

På hvilken himlen tyks sin stora rundel hvila.
Uti min Svänska blod helt sorgsna känslor ila:
Jag koxar åt mit land, och ser med harmsen siäl,
Hur luften det alt mer mit öga undanstiäl.
Farväl, min Fosterjord! Gustavers dyra moder,
Du land, som prunka kan med Carlars äre-stoder;
O! gamla Svänska bygd! din mistning smärtar mig,
Och hiärtat saknar frögd, när ögat saknar dig.
Dig, Atland, skal min tienst evärdligt helgad blifva,
Fast Turken ville mig et Stor-vizirskap gifva,
Samt hundra tusend man at bort til Mosco gå,
Och se’n en stor Serail bestå.
Det vore väl en frögd, at kunna tukta Ryssar
Och få så många läckre kyssar;
Men jag är Svänsk och Svänsk jag blir:
Förlåt mig, Herr Sultan! jag kan ej bli Vizir.
Och du, som denna tid Europens stats-hiul drifver
Med complimenter och med Livres;
Herr Ludvig i Paris! om du än säga vill:
Tag et af mina Slott, och buga dig därtill;
Så bugar jag igen: men lämnar dessa Slotten
Mot minsta torfva jord på Sverges kära botten.
Des frägd, liksom des luft, är manlig, sund och ren,
Där såg jag liuset först, där samles mina ben!
Lät Hatt och Mössa dras, lät twedräkts-åskor knalla:
En ek, som då och då en liten skakning har,
I jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det at falla,
Och Ängland når sin högd mitt under split och kif,
Parti är fria Staters lif.
Ja, gånge hur det vill,
Hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.


De bägge Svänska skeppen plögde nu Kattegat. Neptunus i sit majestätiska åkedon, med sin stora tre-udd och sina lekande Tritoner omkring sig, paraderar mindre på vatten-ytan, än våre fulltaklade seglare.
Finland, likt en gammal stor-magad Tuna-prost, som inte brådskas efter
något fetare fåra-hus, vaggar sig öfver vågen med en varsam och högvördig gång. Gustav däremot, öfverdådig, som en Små-sikter, när han
uplupit fullmagt på en Kronfogde-sysla, rullade snabbare fram, och var
oss andre dagen ur sikte.




Cap. V.
OM VOMERING, WI-BYXOR, M. M.,
tienligt at läsas af dem, som behöfva kräkas. Devise har jag ingen denna
gången, om ej min välborne Läsare behagar hålla til godo följande:
– – – procumbit humi bos – –
Virg.

Fy! så ynglingarne skämma ut sig! – Redan så fulla, at de spy? – – Ja
så, förlåt mig! är det siö-siukan, som grasserar så stinkande? Jag tog det
för helt annat – –
Får jag lof at beskrifva min arma vomerande näste? Rullingen hade
redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare Siömän. Jag förgäter
aldrig, huru många små lustiga sorge-spel detta förordsakade inom
bord. Min mage var altför ärbar, til at följa exemplet: desto häldre skrattar jag åt de andras.
De manhaftigaste höllo sig i fria luften på däck, och utsprutade deras
elände långs efter sidan; men de svagare måste bärja deras uproriska
tarm-käxe uti vederbörande kojor. I den ena vrån låg en kullbytterad

Cadett, och framstönte et långsamt Ulric, så at kindbenen utspändes,
som tvänne säck-pipor: i den andra satt en frusen Jungman, med en pyts
mellan benen, lefvererande med full hals hela sin ärt-ranzon tilbaka: en
stackare hade stält sig vid rellingen, tvärsemot vind, så at halfva hans
dosis stadnade honom på skin-pälsen. Vår arme Kocks-mat nedkom frå
däcket med et stycke kött, och ärnade sig till kabyssan; men hade den
olyckan, at i bråskan snafva öfver ända i en annans spyor, (god Svänska)
hvaröfver han svor erbarmligen och önskade, at f-n måtte slå trä-pluggar i halsen på de otäta canaillerna. Sedermera, då han skulle blåsa elden
opp under grytorna, runno spyorna honom så stinkande in uti inbillningen, at han kalfvade spiseln full och utsläkte hvar gnista.
Et ännu bedröfligare äfventyr hände vår ärbare Höns-waktare. Han
satt i sin menlösa stillhet på en kista, til at dricka Companiets the0
vatten, ovetande, at en siö-siukling låg oppöfver honom i hängmattan.
Med mycken begärelse förde han den kära sten-skålen til sina törstiga
läppar; men råkade inte bättre ut, än at den andre i detsamma hostade
honom kärilet fult med bara gröna gallan, och besprutade tillika hans
filtmössa, så at drägel-strömmarna fluto honom i femton bukter öfver
ansiktet, hvilke alla, liksom efter öfverenskommelse, stötte tilsammans
i hans bägge mungipor. Vår olyklige Hönse-kung kände den vedervärdige smaken, och begynte kräkas likså hiärteligen, som den andre. Han
ville svärja, men det blef intet annat, än fragmenter. »Fan sk – ska – aou
aou – – t-t-ta dig din can – – aou, aou – – ca – can – – canalje – – aou aou
– –» Vi som sågo denne kräk-dansen, hade så när skrattat oss til siösiukan, i synnerhet sedan en af Matroserna kom at spela nach-comedien.
Får jag berättat? Väl, min Herre! men ta Er en pris Havana förut.
Denne gynnarn hade, liksom de andra, sin släng af skeppets kullbyttering; men NB genom den vägen, som bommas till när man sitter. Han
stod nu och besåg den fattige Hönsvaktarns öde, hvarutöfver han utbrast i et så skakande löje, at hans skuta tog en stor läcka i akter0
luckan.a) Han ville bärja hemligheten; men hans otäta sqvallersamma

wibyxor förrådde densamma för allas ögon. Skal jag säga, hur det rann?
Nej, fy – – Jag wisade det swinet til gallion, och gick bort; hämtande af
det äfwentyret den Moralen, at det är lika så osäkert gömma en hemlighet uti et par wibyxor, som uti en fruntimmers-barm.b)
När jag sedan kom i min hytta, skickade jag en tanke til Svänska Flottan. Jag förestälte mig, hur illa det måtte stå till, när den, vid et hastigt
uppbrott, besättes med en svärm lusiga Bond-lymlar, hvilka ovane vid
siön, icke förmå besvara fiendteliga canoner med andra salvor, än deras
vomerande aou. Min gamle Ovidius låg mig för ögonen och visade mig
en vers, som passar långt bättre här, än en Bond-dräng på et rang-skepp:
Apta magis Cereri, qvam sunt tua corpora Marti –
hvilket jag sålunda öfversätter,
Siömän fare på siön, men Landtman plöje sin åker.
Huru kunde jag då annat än önska, det våra handels-flottor måtte så
utvidga sig, at de vid åkommande tilfällen, vore i stånd förse den förra
med öfvade och befarne Matroser. Så går det til i Ängland.


b) Detta infallet ångrar mig, och jag skulle stryka det ut, om det ej gåfve mig anledning
at säga et annat efter Virgilius. Han hade länt åtskilliga qvicka tankar ur Poeten Ennii
ostädade versar, och sade sig därföre ha hämtat guld utur hans dynga. Hvi skulle jag då
icke få plåcka denna Moraliska juvelen ur Matrosens besmutsade vibyxor?