Yttersta domen i Kråkvinkel[1].
(Fragment ur ett större opusculum.)
Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet
veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer
förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning
af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge
jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så
oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.
Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa
redan länge hade växt på min och de öfriga
Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i
domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och
började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles
fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att
taga på kroppen. Tänker du – sade en af
Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår
Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de
kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?
När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde
erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det
var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han
slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som
hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på
svenska.
Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X[2].
[1]
Ur Östgöta korrespondenten 1838.
[2]
Emedan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har
författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet.
"Hvar kan biskop X. vara?" frågade erkeengeln
Gabriel.
Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers
exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke
alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så
högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan
villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda
på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den
andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går
herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud[1].
Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode
Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att
biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig
gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen
att komma sådan, som han är.
Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann
sig ändtligen sådan, som han var.
Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma,
hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och
tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex.
åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter
det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta
mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men
förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid
godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.
När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora
stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre
framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare
englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra!
I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt
herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva
honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att
den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som
han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af
elementerna.
Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma
Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort,
[1]
Hedrén var, enligt ett uttryck af Tegnér, ett »länsmansgeni»,
men saknade högre begåfning.
så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade
han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.
Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna;
– och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja
till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men
ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger
i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt
ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då
han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? –
frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen,
svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera
på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef
egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur
djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen
kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – bä. Det var
rosten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet
af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att
det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma
hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.
Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin
håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent
af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på
sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken
hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på
hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara
en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra
måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef
han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot
bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande
stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle
få domprosten Y[1]; aldrig kunde jag misstänka, att jag
till och med skulle gå miste om honom.
"Titulus kan," sade jag och vände mig till hin håle,
"alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som
titulus gör på domprosten Y."
"Det vore fan," sade hin håle.
"Och hvilka skulle dessa skäl vara," frågade jag.
"Till att börja med, så är han en jesuit," sade hin håle.
"Ingalunda!" sade jag. "Jesuiter finnas icke mera;
och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade
[1] Här gäller samma anmärkning som vid X.
konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det
är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y
en jesuit."
"Kan väl hända," sade hin håle och borttorkade sina
tårar. "Men det var ändå en för god karl att gå miste
om," sade hin håle.
Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall
han råkat i tituli våld," frågade jag.
"Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii
protokoller," sade hin håle.
"O hvilket sataniskt påfund!" utropade jag. "Hvilken
raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!" Håren reste
sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min
dröm var slut[1].
lördag 23 november 2013
måndag 28 januari 2013
Luftballongen
Far och gossarna sitter en regnig oktoberkväll i en
tredje-klasskupé på väg till Stockholm. Far är ensam på en
bänk. Gossarna sitter mittemot, tätt tryckta intill varandra,
läsande en Jules-Verne-roman, som bär titeln Sex veckor
i ballong. Boken är mycket nött. Gossarna kan den nära
nog utantill och har fört ändlösa diskussioner om den, men
de läser den alltjämt med samma nöje. De har glömt allting
för att följa de djärva luftseglarna tvärsöver Afrika och
lyfter sällan ögonen från boken för att betrakta de svenska
bygder, som de far igenom.
Gossarna är mycket lika varandra. De är av samma längd, är klädda på samma sätt i blåa skolmössor och gråa ytterrockar och har båda stora, drömmande ögon och små upp-näsor. De är alltid goda vänner, följs alltid åt, bryr sig inte om andra barn och talar alltid om uppfinningar och upptäcktsfärder. Till begåvningen är de rätt olika. Lennart, den äldste, som är tretton år, går det trögt för i skolan, och han kan knappt följa med sin klass i något ämne. Till gengäld är han mycket händig och företagsam. Han ska bli uppfinnare och sysslar jämt med att konstruera en flygmaskin. Hugo är ett år yngre än Lennart, men han har lättare för sig och sitter redan i samma klass som brodern. Inte han heller är särdeles road av läsning, däremot är han stor sportsman: skidgångare, velocipedryttare och skridskoåkare. Han ämnar ge sig ut på upptäcktsfärder, när han blir vuxen. Så snart Lennarts flygmaskin blir färdig, ska Hugo fara ut på den för att upptäcka vad som ännu finns kvar att upptäcka av världen.
Far är en lång man med insjunket bröst, glåmigt ansikte och smala, vackra händer. Han är vårdslöst klädd. Hans skjortbröst är skrynkligt, rockhängaren sticker upp i nacken, västen är snedknäppt och strumporna nedhasade. Han bär håret så långt i nacken, att det hänger ner på rockkragen, men detta beror mte på vårdslöshet, utan på smak och vana.
Far härstammar från en gammal spelmanssläkt långt borta från bondlandet, och han har fört med sig ut i livet två starka anlag som sin särskilda arvedel. Det ena anlaget är en stor musikalisk begåvning, och detta var det, som först trädde i dagen. Han fick genomgå akademien i Stockholm, studerade sedan ett par år i utlandet och gjorde under studieåren så glänsande framsteg, att både han själv och hans lärare väntade, att det skulle bli en stor, världsberömd fiolspelare av honom. Han hade säkert haft talang nog att nå målet, men han saknade kraft och uthållighet. Han kunde inte kämpa sig till en ställning ute i världen, utan kom snart nog hem och tillträdde en organistbefattning i en landsortsstad. Till en början kände han sig skamsen över att han inte hade motsvarat alla förväntningar, men han kände det också gott att ha ett, säkert levebröd och inte mer behöva anlita andras barmhärtighet.
Kort efter att han hade fått platsen, gifte han sig, och några år framåt var han helt visst alldeles nöjd med sin lott. Han hade ett litet vackert hem, en glad och lycklig hustru, två små pojkar, och han var hela stadens gunstling, firad och eftersökt överallt. Men så hade det kommit en tid, då allt detta inte tycktes tillfredsställa honom. Han längtade att fara ut i världen än en gång och försöka sin lycka, men han kände sig bunden att stanna hemma, därför att han hade hustru och barn.
Det var framför allt hustrun, som hade övertalat honom att avstå från denna resa. Hon hade inte trott, att han skulle lyckas bättre än förra gången. Hon tyckte, att de var så lyckliga, att han inte behövde eftersträva något annat. Hon begick tvivelsutan ett fel härvidlag, men hon fick också bittert ångra det, för alltifrån denna tid kom det andra släktdraget till synes hos mannen. Då han inte fick sin längtan efter ära och framgång stillad, sökte han trösta sig med att dricka.
Det gick honom nu så, som det brukade med folk av hans släkt, att han drack utan besinning och måtta och inom kort blev nästan förfallen. Han blev så småningom en helt annan människa än förut. Han var inte längre älskvärd och intagande, utan hård och elak. Och största olyckan var, att han fattade ett förfärligt hat till sin hustru och plågade henne på alla möjliga sätt, både när han var drucken och när han inte var det.
Gossarna har alltså inte haft något gott hem, och deras barndom skulle ha varit mycket olycklig, om de inte hade kommit att skapa sig en liten värld för sig själva, full av maskinmodeller, upptäcktsplaner och äventyrsböcker. Den enda, som någon gång har fått kasta en blick in i denna värld, är mor. Far har inte en gång en aning om att den finns till, och han kan heller inte tala med gossarna om något, som intresserar dem. Han stör dem gång på gång genom att fråga om de inte tycker, att det är roligt att få se Stockholm, om de inte är glada att vara ute och resa med far och annat i den vägen, som de besvarar mycket kortfattat för att ögonblickligen dyka ner i boken igen. Far fortsätter i alla fall att fråga. Han tror, att gossarna är mycket förtjusta över hans älskvärdhet, fastän de är för blyga att visa det.
"De har varit för länge under kjortelvälde", tänker han. "De har blivit rädda och pjunkiga. Det ska bli andra tag i dem nu, när jag tar hand om dem."
Men far misstar sig. Att gossarna svarar honom så kort, beror inte därpå, att de är blyga, utan betyder bara, att de är väluppfostrade och inte vill såra honom. Om det inte vore så, skulle de svara på helt annat sätt. "Varför skulle vi tycka, att det är roligt att vara ute och resa med far?" skulle de då säga. "Far tror nog, att han är något märkvärdigt, men vi ser ju, att han bara är en förfallen stackare. Och varför skulle vi vara glada att få se Stockholm? Vi förstår mycket väl, att det inte är för vår skull, som far har tagit oss med sig, utan bara för att göra mor ledsen."
Det vore nog klokare, om far läte gossarna läsa utan att störa dem. De är sorgsna och ängsliga, och det retar dem, att han är i gott humör. — Det är bara därför, att han vet, att mor sitter hemma och gråter, som han är så glad i dag, viskar de till varandra.
Fars frågor bringar det till sist därhän, att gossarna inte läser mer, fastän de fortsätter att sitta lutade över boken. I stället börjar deras tankar att med stor bitterhet kretsa kring allt, vad de har måst lida för fars skull.
De minns den gången, då far hade druckit sig full mittpå förmiddagen och kom raglande framåt gatan med en mängd skolpojkar efter sig, som gjorde narr av honom. De kommer ihåg hur de andra pojkarna har retats med dem och gett dem öknamn, därför att de hade en far, som drack.
De har fått skämmas för far, de har fått leva i ständig ängslan för hans skull, och så snart som de har haft något roligt, har han kommit och förstört deras nöje. Det är inte något litet syndaregister, som de sätter upp åt honom. Gossarna är mycket fr ömsinta och tåliga, men de känner en allt större och större vrede växa upp inom sig.
Han borde ändå förstå, att de inte ännu har kunnat förlåta honom den stora missräkningen, som han beredde dem i går. Det var ändå det värsta, som han någonsin har gjort dem.
Det förhåller sig så, att gossarnas mor förra våren beslöt sig för att skilja sig från deras far. Under flera år har mannen förföljt och plågat henne på alla möjliga sätt, men hon har inte velat skilja sig från honom, utan stannat hos honom, för att han inte skulle råka i riktigt förfall. Men nu till sist ville hon göra det för gossarnas skull. Hon hade märkt, att deras far gjorde dem olyckliga, och hon ansåg, att hön måste föra dem bort från eländet och skaffa dem ett gott och fredligt hem.
När vårterminen var slut, hade hon skickat gossarna ut på landet till hennes föräldrar och själv rest utrikes för att på det lättaste sättet få skilsmässa. Hon hade inte tyckt om, att det på detta sätt skulle komma att se ut, som om det vore hennes skull, att äktenskapet upplöstes, men det hade hon måst underkasta sig. Än mindre nöjd var hon (^ärmed, att gossarna blev tillerkända fadern av domstolen, därför att hon var en förlupen hustru. Hon tröstade sig nog med att han omöjligt kunde vilja behålla barnen, men hon hade inte känt sig riktigt lugn.
Så snart skilsmässan hade blivit genomförd, hade hon kommit tillbaka och hyrt en lägenhet, där hon och gossarna skulle bo. Först för två dagar sen hade hon haft allt färdigt, så att gossarna hade kunnat flytta hem till henne.
Det var den lyckligaste dag, som gossarna hade upplevat. Hela våningen hade bestått av ett stort rum och ett stort kök, men allt hade varit nytt och fint, och mor hade inrättat det så utmärkt trevligt. "Rummet" skulle de och hon ha till arbetsrum om dagarna, och om nätterna skulle gossarna sova där. Köket var mycket nätt och ljust. Där skulle de äta, och i en liten skrubb bakom köket hade mor sin säng.
Mor hade sagt dem, att de komme att bli mycket fattiga. Hon hade fått plats som sånglärarinna vid flickskolan, men detta var allt, som de hade att leva av. De hade inte råd att hålla sig med någon jungfru, utan de måste reda sig på egen hand. Gossarna var i hänryckning över alltsammans, framför allt över att de skulle få hjälpa till. De erbjöd sig att bära vatten och ved. De skulle borsta sina skor och bädda sina sängar. Det var bara roligt att tänka på.
Det fanns en garderob, där Lennart skulle få hållas med alla sina maskiner. Han skulle själv få ha nyckeln, och ingen annan än han och Hugo skulle någonsin få gå in dit.
Men gossarna hade fått vara lyckliga hos mor bara en enda dag. Sedan hade far förstört deras glädje, såsom han hade gjort, så länge som de kunde minnas tillbaka. Mor hade talat om för dem, att hon hade hört, att far hade fått ett arv på några tusen kronor, att han hade sagt upp sin plats och skulle flytta till Stockholm. Både de och mor hade varit glada över att han lämnade staden, så att de skulle slippa att möta honom på gatorna. Men så hade en av fars vänner kommit upp till mor med hälsningar från far, att han ville ha gossarna med sig till Stockholm.
Mor hade gråtit och bett att få behålla sina gossar, men fars utskickade hade svarat, att far var fast besluten att ta gossarna under sin vård. Om de inte komme godvilligt, skulle han låta polisen hämta dem. Han bad mor läsa igenom skilsmässodomen. Där stod det ju tydligt, att gossarna skulle tillhöra fadern. Och det visste ju mor redan. Det stod inte till att förneka.
Fars vän hade sagt många vackra saker om att far älskade sina gossar och fördenskull ville ha dem till sig, men gossarna visste, att far förde bort dem endast och allenast för att plåga mor. Han hade tänkt ut detta, för att mor inte skulle ha någon glädje av att vara skild från honom. Hon skulle få leva i ständig oro för deras skull. Det var bara hämnd och elakhet alltsammans.
Men far har satt sin vilja igenom, och här var de nu på väg till Stockholm. Och mittemot dem sitter far och gläder sig åt att han har gjort mor olycklig. För vart ögonblick, som går, blir det alltmer motbjudande för dem att tänka på att de måste följa med far och leva hos homom. Är de då alldeles i hans våld? Ska det inte ges någon bot för detta?
Far har lutat sig tillbaka i sitt hörn, och om en stund slumrar han in. Genast börjar gossarna att viska mycket ivrigt med varandra. De har inte svårt att besluta sig. Hela dagen har de var för sig suttit och tänkt på att de borde rymma. De kommer överens, att de ska smyga ut på plattformen och hoppa av tåget, när det går fram genom en stor skog. Sedan ska de bygga sig en hydda på en undangömd plats i skogen och leva där ensamma utan att visa sig för någon människa.
Medan gossarna lägger dessa planer, håller tåget stilla vid en station, och en bondhustru, som för ett litet barn vid handen, kommer in i kupén. Hon är svartklädd med duk på huvudet och har ett fryntligt och vänligt utseende. Hon tar av den lille hans överrock, som har blivit våt av regnet, och sveper i dess ställe en schal om honom. Sedan tar hon av honom hans skodon, torkar hans små kalla fötter, letar fram strumpor och skor ur ett knyte och sätter på honom. Till sist sticker hon till honom en karamell och lägger honom på bänken med huvudet i hennes knä, för att han ska få sova.
Än den ene, än den andre av gossarna kastar en blick bort till bondkvinnan, som sysslar med sitt barn. Dessa ögon- kast blir allt tätare, och med ens får gossarna båda på en gång tårarna i ögonen. Då ser de inte mer upp, utan håller ögonen envist sänkta.
Det förefaller, som om samtidigt med bondkvinnan också någon annan, som är osynlig och omärkbar för alla utom gossarna, har kommit in i kupén. Och denna andra är mor. Gossarna tycker, att hon har kommit och satt sig emellan dem och tagit deras händer, såsom hon gjorde sent i går kväll, då det var bestämt, att de måste resa, och att hon talar till dem på samma sätt som då.
— Ni får lova mig, att ni inte ska vara onda på far för min skull. Far har aldrig kunnat förlåta mig, att jag hindrade honom från att resa. Han tycker, att det är mitt fel, både att det inte har blivit något av honom och att han dricker. Han kan aldrig straffa mig nog. Men ni får inte vara onda på honom fördenskull.
När ni nu ska leva med far, så måste ni lova mig att vara snälla mot honom. Ni får inte retas med honom, ni ska sköta om honom så gott ni kan. Det får ni lova mig, annars vet jag inte hur jag ska kunna låta er resa. Och gossarna hade lovat.
— Ni får inte smyga er bort från far. Lova mig det! hade mor sagt.
Det hade de också lovat.
Gossarna är ordhålligt folk, och i samma ögonblick, som de kommer att tänka på att de har gett mor dessa löften, överger de alla tankar på flykt. Far sover alltjämt, men de sitter tålmodigt kvar på sina platser. I stället återtar de sin läsning med dubbel iver, och deras vän, den gode Jules Verne, för dem snart bort från deras många och tunga sorger till Afrikas lyckliga undervärld.
Långt borta på Söder har far hyrt två rum och kök på nedre botten med ingång från gården och utsikt över en trång gårdsplan. Våningen har länge varit i bruk, har gått från familj till familj utan att någonsin bli reparerad. Tapeterna har.en mängd rispor och fläckar, taken är sotiga, ett par fönsterrutor är spräckta, och köksgolvet är så nött, att det är gropigt. Några stadsbud har hämtat flyttsakerna vid stationen, burit in dem i rummen och lämnat dem där huller om buller.
Far och gossarna håller nu på att packa upp. Far står med yxan i högsta hugg för att öppna en lår. Gossarna plockar upp glas och porslin ur en annan lår och ställer in detta i ett väggfast skåp. De är händiga och arbetar ivrigt, men far upphör inte att förmana dem till försiktighet och förbjuder dem att bära mer än ett glas eller en tallrik i sänder. Under tiden går det klent med fars eget arbete. Hans händer är fumliga och kraftlösa, och han arbetar sig svettig utan att få locket av låren. Han lägger ner yxan, går runtom låren och undrar om det är bottnen, som har kommit upp. En av gossarna fattar då yxan och börjar bända, men far stöter undan honom. Den där låren är för hårt tillspikad. Lennart kan väl inte tro, att han ska lyckas öppna locket, när far själv inte rår med det? Ingen annan än en van arbetare kan öppna den låren, säger far och sätter på sig hatt och rock för att gå ut och hämta hjälp.
Far har knappt kommit utom dörren, förrän han får en idé. Han förstår med ens varför han inte har någon kraft i sina händer. Det är ännu tidigt på förmiddagen, och han har inte förtärt något, som har kunnat sätta blodet i gång på honom. Om han ginge in på ett kafé och toge sig en konjak, skulle han få tillbaka sin styrka och kunna reda sig utan hjälp. Detta är bättre än att hämta en arbetskarl.
Så går far ut på gatan för att söka reda på ett kafé. När han vänder tillbaka till den lilla lägenheten inne på gården, är klockan åtta på kvällen.
I fars ungdom, då han gick på akademien, hade han bott på Söder. Han hade då varit medlem av en dubbelkvartett, mest bestående av kontorister och småhandlande, som hade brukat komma tillsammans i en källare nära Mosebacke. Far hade fått lust att se efter om den lilla källaren ännu fanns kvar. Det gjorde den verkligen, och far hade haft den turen att råka på ett par av de gamla vännerna, som satt där och spisade frukost. De hade tagit emot honom med största glädje, bjudit honom på frukost och firat hans ankomst till Stockholm på det vänligaste sätt. Då frukosten äntligen var slut, hade far velat gå hem för att packa upp sina möbler, men vännerna hade övertalat honom att stanna och spisa middag med dem. Och middagen hade dragit ut så länge, att far inte hade kommit att gå hem förrän vid åttatiden. Och det hade inte kostat honom liten ansträngning att slita sig ifrån det glada laget så pass tidigt.
När far kommer hem, är gossarna i mörker, därför att de inte äger en tändsticka. Far har en tändsticksask i fickan, och när han har fått eld på en liten ljusbit, som lyckligtvis har kommit med i packningen, ser han, att gossarna är varma och nerdammade, men krya och glada och tydligen mycket nöjda med sin dag.
Inne i rummen står möblerna ordnade utefter väggarna, lårarna är utflyttade, halm och pappersbitar bortsopade. Hugo håller på att bädda gossarnas sängar i det yttre rummet. Det inre rummet ska vara fars sängkammare, och där står hans säng bäddad med så mycken omsorg, som han någonsin kan begära.
Nu sker ett märkvärdigt omslag med far. När han kom hem, var han missnöjd med sig själv, därför att han hade gått ifrån arbetet och lämnat gossarna utan mat, men nu, då han ser, att de är i gott humör och att det inte går någon nöd på dem, ångrar han, att han för deras skull har lämnat sina vänner, och han blir retlig och grälsjuk.
Han ser nog, att gossarna är stolta över allt arbete, som de har utfört, och att de väntar, att han ska berömma dem, men det är han alls inte hågad att göra. Han frågar i stället vem som har varit där och hjälpt dem och ber dem komma ihåg, att i Stockholm får man ingenting utan pengar och att portvakten ska ha betalt för allt, vad han gör. Gossarna svarar, att de inte har haft någon till hjälp, utan har rett sig själva, men han fortfar att gräla. Det var orätt gjort av dem att öppna den stora låren. De kunde ha förstört sig på den. Han hade ju förbjudit dem att öppna den. De får lov att lyda honom nu. Det är han, som står i ansvar för dem. Han tar ljuset, går ut i köket och lyser i skåpen. Det lilla förrådet av glas och porslin är uppsatt på hyllorna i god ordning. Han granskar alltsammans mycket noga för att få anledning till fortsatt klander.
På en gång får far syn på några lämningar efter gossarnas kvällsvard och börjar genast gräla, därför att de har ätit kyckling. Var har de skaffat sig den? Tänker de leva som prinsar? Är det hans pengar, som de förstör med att äta kyckling?
Så kommer han ihåg, att han inte har lämnat dem några pengar. Han undrar om de har stulit kycklingen och blir häftigt uppskakad.
Han talar och förmanar, grälar och larmar, men nu får han inte något svar av gossarna. De bryr sig inte om att säga honom var de har fått kycklingen, utan låter honom gå på. Och han håller långa tal, predikar, uttömmer sina sista krafter. Slutligen tigger han och ber.
— Jag besvär er, att ni säger mig sanningen. Jag ska förlåta vad ni än kan ha begått, bara ni talar om sanningen.
Nu kan gossarna inte stå ut längre. Far hör ett frustande ljud. De kastar av sig täckena och sätter sig upp, och han märker, att de är röda i ansiktet av återhållet skratt. Och medan de nu skrattar alldeles ohejdat, säger Lennart med många avbrott för skrattsalvornas skull:
— Mor la en kyckling i matsäcken, som hon gav oss, när vi reste hemifrån.
Far rätar upp sig, ser på pojkarna, vill tala, men finner inga lämpliga ord. Han rätar på sig än mer majestätiskt, ser med största förakt på dem och går utan vidare in i sitt rum.
Far har kommit underfund med hur händiga gossarna är, och han begagnar sig av detta för att slippa tjänare. Om morgonen sänder han Lennart ut i köket för att koka kaffe och låter Hugo duka frukostbordet och hämta bröd hos bagaren. Efter frukosten sätter han sig på en stol och ser på hur gossarna bäddar upp sängarna, sopar golven och eldar i kakelugnarna. Han ger oupphörliga befallningar och sänder dem från det ena göromålet till det andra bara för att visa sin makt. När morgonstädningen är över, går han ut och är borta hela förmiddagen. Middag låter han dem hämta från en matlagningsskola i närheten. Sedan lämnar far gossarna för kvällen och fordrar intet mer av dem, än att hans säng ska stå bäddad, när han kommer hem.
Gossarna är således ensamma nästan hela dagen och får sysselsätta sig med vad helst de önskar.
Ett av deras viktigaste arbeten är att skriva till mor. De får brev från henne var dag, och hon sänder dem papper och frimärken, så att de ska kunna svara henne.
Mors brev innehåller mest förmaningar, att de ska vara snälla mot far. Hon skriver jämt om hur älskvärd far var, då hon först lärde känna honom, och berättar dem hur strävsam och arbetsam han var i början av sin bana. De ska vara ömma och goda mot honom. De får aldrig glömma hur olycklig han är.
"Om ni är riktigt snälla mot far, så tycker han kanske, att det är synd om er, och låter er komma hem till mig", skriver mor.
Mor berättar, att hon har varit hos prosten och borgmästaren för att fråga om det inte skulle vara möjligt att få tillbaka gossarna. Men båda två har svarat henne, att det inte fanns någon hjälp. Gossarna måste förbli hos sin far. Mor ville flytta till Stockholm för att åtminstone få se sina gossar någon gång, men alla männiakor råder henne att ge sig till tåls och se tiden an. De tror, att far snart kommer att tröttna vid gossarna och skicka hem dem. Mor vet inte rätt hur hon ska göra. A ena sidan tycker hon, att det är förskräckligt, att hennes gossar lever i Stockholm utan någon, som tar vård om dem, och å andra sidan vet hon, att om hon far ifrån sitt hem och lämnar sin tjänst, kan hon inte ta emot dem och försörja dem, om de blir fria. Men till julen ska mor i alla händelser komma till Stockholm och se om dem.
Gossarna skriver och berättar vad de gör hela dagen timme för timme. De låter mor veta, att de hämtar mat åt far och bäddar åt honom. Hon förstår, att de försöker att vara snälla mot honom för hennes skull, men hon märker nog, att de inte tycker bättre om honom än förr.
Hennes små gossar tycks ständigt vara ensamma. De bor i en stor stad, där det vimlar av människor, men ingen frågar efter dem, ingen lägger märke till dem. Och det är kanske bäst så. Vem vet vad de kunde råka ut för, om de komme att göra några bekantskaper?
De ber henne alltid, att hon inte ska vara orolig för dem. De ska nog reda sig. De berättar, att de stoppar sina strumpor och syr i sina knappar. De gör också antydningar om att Lennart har hunnit mycket långt med sin uppfinning, och de säger, att bara denna blir färdig, så ska allt bli bra.
Men mor lever i ständig ångest. Natt och dag är hennes tankar hos gossarna. Natt och dag ber hon Gud, att han måtte vaka över hennes små söner, som lever ensamma i en stor stad utan någon, som skyddar deras ögon mot fördärvets lockelser och bevarar deras unga hjärtan från att få lust till det onda.
Far och gossarna sitter en förmiddag på operan. En av fars gamla kamrater, som tillhör hovkapellet, har bjudit honom att övervara en repetition till en symfonikonsert, och far har tagit gossarna med sig.
När orkestern stämmer upp och salongen fylles av tonmassor, kommer far i så häftig rörelse, att han inte kan behärska sig, utan börjar gråta. Han snyftar och snyter sig bullersamt och stönar högljutt gång på gång. Han lägger inte alls band på sig, utan väsnas så, att de spelande blir störda. En vaktmästare kommer och vinkar ut honom, och far tar gossarna vid handen och smyger bort utan ett ord till motsägelse. Och under hela hemvägen fortfar hans tårar att rinna.
Far har behållit gossarnas händer i sina och går framåt med en pojke vid vardera sidan. Helt plötsligt börjar också gossarna att gråta. De förstår nu för första gången hur far har älskat sin konst. Det var förfärligt för honom att sitta försupen och förfallen och höra andra spela. Det var synd om honom, som aldrig hade blivit vad han skulle ha blivit. Det var så med far, som det skulle bli med Lennart, om han aldrig finge sin flygmaskin färdig, eller med Hugo, om han inte finge göra någon upptäcktsresa. Tänk, om de en gång skulle sitta som gamla oduglingar och se över sitt huvud brusa fram präktiga luftskepp, som de varken hade uppfunnit eller finge manövrera!
Pojkarna sitter en förmiddag på ömse sidor om skrivbordet. Far har tagit en notportfölj under armen och gått ut. Han har mumlat något om att han ska ge en spellektion, men pojkarna har inte ett ögonblick låtit locka sig att tro, att detta är sanning.
Far är i elakt lynne, där han går framåt gatan. Han har märkt den blick, som gossarna utbytte, då han sade, att han skulle gå på spellektion. "De gör sig till domare över sin far", tänker han. "Jag är för efterlåten emot dem. Jag borde ha gett dem var sin örfil. Det är nog deras mor, som sätter upp dem emot mig."
"Om jag skulle ta litet reda på gunstig herrarna?" fortsätter han. "Det skulle inte skada att se efter hur de sköter sina studier."
Han vänder om, går tyst över gården, öppnar dörren helt sakta och står inne i gossarnas rum, utan att någon av dem har hört honom komma. Och — mycket riktigt! Pojkarna far upp, röda i ansiktet, och Lennart rycker ivrigt till sig en bunt papper, som han kastar ner i bordslådan.
När gossarna hade varit i Stockholm ett par dagar, hade de frågat i vilken skola de skulle gå, och far hade svarat, att det var slut med deras skolgång nu. Han skulle försöka finna en mästare, som ville ta dem i lära. Detta hade han aldrig satt i verket, och gossarna hade inte heller talat mer om sin skolgång. Men efter mindre än en vecka hade ett skolschema befunnits uppsatt på väggen i gossarnas rum. Skolböckerna hade plockats fram, och var förmiddag sattgossarna på ömse sidor om ett gammalt skrivbord och läste läxor med högan röst. Det var tydligt, att de hade fått brev från mor med förmaning, att de skulle försöka läsa på egen hand för att inte alldeles glömma bort vad de hade fått lära.
Då far nu så oväntat kommer in till dem, går han först fram till skolschemat och studerar detta. Han tar fram sin klocka och jämför. Onsdag mellan tio och elva: Geografi. Sedan kommer han fram till bordet:
— Skulle ni inte ha geografi den här timmen? frågar han.
— Jo, svarar gossarna, lågande röda i ansiktet.
— Men var har ni geografin och kartboken?
Gossarna kastar en blick bort till bokhyllan och ser dödligt förlägna ut.
— Vi har inte börjat än, säger Lennart.
— Jaså, säger far, ni hade väl något annat för er. Han sträcker på sig helt förnöjd. Han har fått ett övertag, som han inte vill släppa, förrän han har stukat till gossarna riktigt grundligt.
Båda gossarna tiger. Alltifrån den dagen, då de följde far på operan, har de känt medlidande med honom, och det har inte kostat dem så mycken ansträngning som förut att vara snälla mot honom. Men naturligtvis har de inte ett ögonblick tänkt på att ta in far i sitt förtroende. Han har inte stigit i deras anseende, fastän de tycker, att det är synd om honom.
— Skrev ni brev? frågar far med sin strängaste röst.
— Nej, kommer det från båda gossarna med en mun.
— Vad gjorde ni?
— Vi bara pratade.
— Det är inte sant. Jag såg, att Lennart gömde något i skrivbordslådan.
Nu tiger gossarna igen.
— Ta fram det! ropar far, röd av vrede. Han tror, att sönerna har skrivit till hustrun, och eftersom de inte vill visa brevet, står där naturligtvis något fult om honom. Gossarna rör sig inte, och far lyfter handen för att slå till Lennart, som sitter framför bordslådan.
— Rör honom inte! ropar då Hugo. Vi talade bara om något, som Lennart har hittat på.
Hugo vräker undan Lennart, rycker upp lådan och får fram ett papper, som är fullklottrat med luftskepp i de mest besynnerliga former.
— Lennart har i natt tänkt ut ett nytt slags segel till sitt luftskepp. Det var om detta, som vi talade.
Far vill inte tro honom. Han lutar sig ner, söker igenom lådan, men finner ingenting annat än pappersark, betäckta av ritningar, föreställande luftballonger, fallskärmar, flygmaskiner och allt annat, som till luftsegling hör.
Till gossarnas stora förvåning slänger inte far allt detta genast ifrån sig, inte heller skrattar han åt deras försök, utan han betraktar noga blad efter blad. I själva verket har far också lite anlag för mekanik, och han har intresserat sig för hithörande saker förr i världen, medan hans hjärna ännu dugde till något. Snart börjar han göra frågor om meningen med det ena och det andra, och eftersom hans ord förråder, att han är djupt intresserad och att han förstår vad han ser, bekämpar Lennart sin förlägenhet och svarar honom först dröjande, men sedan med allt större villighet.
Snart är far och gossarna inbegripna i ett djupsinnigt resonemang om luftskepp och luftsegling. Sedan de väl har kommit i farten, pratar gossarna ohejdat och ger far del av alla sina planer och storhetsdrömmar. Och på samma gång som far nog begriper, att gossarna inte kan flyga långt med de luftskepp, som de nu konstruerar, är han mycket imponerad. Hans små söner talar om aluminiummotorer, aeroplan och jämviktslägen som om de enklaste saker i världen. Han har trott, att de var riktiga dumhuvuden, därför att det inte gick bra för dem i skolan. Nu tycker han med ens, att de är ett par små vetenskapsmän.
Och de högtflygande tankarna och förhoppningarna, dem förstår far bättre än något annat. Han känner igen dem, han har själv drömt på samma sätt, och han har ingen lust att skratta åt sådana drömmar.
Far går inte ut vidare den förmiddagen, utan sitter och språkar med sina gossar, ända tills det är tid att hämta middagsmaten och duka bordet. Och vid det laget är gossarna och far riktigt goda vänner till deras stora och ömsesidiga förvåning.
Klockan är elva på kvällen, och far går raglande framåt gatan. De små gossarna går på ömse sidor om honom. De har varit ute och sökt upp honom i ett av hans tillhåll, och där har de ställt sig rätt innanför dörren utan att säga något. Far satt ensam vid ett bord med en stor, mörk toddy framför sig och lyssnade till en damorkester, som spelade längst framme i rummet. Om en stund har han motvilligt rest sig och gått bort till gossarna.
— Vad är det? frågade han. Varför kommer ni hit?
— Far skulle ju komma hem, säger gossarna. Det är den femte december. Far hade ju lovat — — —
Far har då påmint sig, att Lennart hade anförtrott honom, att det var Hugos födelsedag och att han hade lovat att komma hem i tid. Men detta hade han alldeles glömt. Hugo väntade nog en födelsedagspresent av honom, men han hade inte kommit ihåg att skaffa någon.
I alla fall har han följt med gossarna och vandrar framåt, missnöjd både med dem och med sig själv. När han kommer hem, står födelsedagsbordet dukat. Gossarna har velat ställa till kalas. Lennart har gräddat plättar, som nu är flera timmar gamla och ser ut som skinnlappar. De har fått lite pengar ifrån mor, och för dessa har de skaffat nötter, mandlar och en butelj sockerdricka.
All denna härlighet har de inte velat njuta av ensamma, utan har suttit och väntat, att far skulle komma hem och dela den med dem. Sedan de nu har blivit vänner med far, kan de inte fira en så stor högtidlighet utan honom. Far förstår alltihop. Det smickrar honom att vara efterlängtad, och i tämligen gott lynne slår han sig ner vid bordet. Men halvfull, som han är, snavar han, i detsamma han vill ta plats, griper tag i bordduken, faller och drar ner allt det uppdukade på golvet. När han reser sig, ser han hur socker- drickan flödar ut över golvet och att sylt och plättar ligger kringströdda bland porslinsskärvor och krossat glas.
Far kastar en blick på gossarnas långa ansikten, svär till, rusar på dörren och kommer inte tillbaka hem förrän fram emot morgonen.
En förmiddag i februari kommer gossarna gående framåt gatan med skridskor hängande över axeln. De är sig inte riktigt lika. De har blivit magra och bleka och ser ovårdade och slarviga ut. Deras hår är oklippt, de är inte väl tvättade, och det finns hål på både strumpor och skor. När de talar med varandra, begagnar de sig av en massa gatpojksuttryck, och det är inte utan, att en och annan svordom kommer över deras läppar.
Det har skett ett omslag med gossarna, och detta tog sin början den kvällen, då far glömde att komma hem och fira Hugos födelsedag. Det var, som om de ända dittills hade hållits uppe av hoppet, att det skulle ske en snar ändring i deras öde. Den första tiden hade de gjort sig räkning på att far snart skulle tröttna vid dem och sända hem dem. Sedan hade de inbillat sig, att far skulle komma att tycka om dem, att han skulle sluta att dricka för deras skull. Ja, de hade tänkt sig, att mor och han skulle bli försonade och att de alla skulle bli lyckliga. Men den där kvällen fick de klart för sig, att far var omöjlig. Han kunde inte älska något annat än supandet. Även om han en stund var snäll emot dem, brydde han sig inte om dem på allvar.
Det föll tung hopplöshet över gossarna. Ingenting skulle förändras för dem. De skulle aldrig komma ifrån far. De kände detj som om de vore dömda att sitta instängda i ett mörkt fängelse hela livet igenom.
Inte en gång deras stora planer kunde trösta dem. Så som de satt här fastbundna, kunde dessa aldrig komma till utförande. Tänk bara, att de inte fick lära sig något! De kände tillräckligt mycket av de stora männens historia för att veta, att den, som vill åstadkomma något märkligt, främst av allt behöver kunskaper. Det hårdaste slaget hade ändå varit, att mor inte hade kommit till dem under julen. I början av december hade hon fallit utför en trappa och brutit ett ben, så att hon hade måst ligga på lasarettet under julferierna och inte kunnat resa till Stockholm. Nu var mor uppe, men nu hade hennes skola åter börjat. Dessutom ägde hon inga pengar att resa för. Allt, vad hon hade sparat samman, hade gått åt, medan hon hade legat sjuk.
Gossarna kände sig övergivna av hela världen. Det var klart, att det aldrig kunde bli bättre för dem, hur de än bjöde till, och därför hade de så småningom slutat upp att anstränga sig med sådant, som var tråkigt. De kunde ju likaväl företa sig det, som roade dem.
Ibland bäddade de inte sina sängar på flera dagar, och de slutade alldeles upp att sopa i rummen. Det gick lika bra ändå. Det kom ju aldrig någon till dem och såg efter hur de hade det.
Far förföll allt mer och mer. Han försökte ibland att rycka upp sig och hålla gossarna till ordning, men det var bara vanmäktiga ansatser. Han glömde sina befallningar lika snart, som han hade givit dem.
Gossarna hade också börjat skolka från förmiddagsläsningen. Ingen förhörde dem deras läxor, så det tjänade ju ingenting till, att de läste. Det hade varit god skridskois nu ett par dagar, och då kunde de ju lika gärna ta sig lov och vara ute, medan det var dager. På isen fanns alltid fullt upp med pojkar, och de hade gjort bekantskap med flera stycken, som också tyckte bättre om att gå på skridskor än att sitta instängda och läsa.
Nu har det blivit en så utmärkt vacker dag, att de omöjligt kan tänka på att sitta inne. Det är bara ett par grader kallt, stilla och hög luft och klart solsken. Det är så härligt väder, att skolorna har gett skridskolov. Hela gatan är full av barn, som har varit hemma och hämtat sina skridskor och nu skyndar ner mot isen.
Där gossarna går fram bland de andra barnen, ser de allvarsamma och tungsinta ut. Inte ett leende kommer över deras ansikten. Deras olycka är så tung, att de inte kan glömma den ett ögonblick.
När de kommer ner på isen, är den alldeles full av liv och rörelse. Utmed land är den kantad med en tät människomassa, längre bort kretsar skridskofararna om varandra som myror, då deras stack har blivit skadad, ändå längre ut syns enstaka svarta punkter, som glider framåt i blixtsnabb fart.
Gossarna sätter på sig skridskorna och blandar sig med skridskofararna. De åker mycket väl, och när de med full fart ilar utåt isen, får de färg på kinderna och glans i ögonen, men inte en minut ser de glada och sorglösa ut som andra barn.
På en gång, då de gör en vändning in mot land, får de se något mycket vackert. En stor luftballong kommer från Stockholmshållet odh driver ut mot Saltsjön. Den är randig i rött och gult, och när solskenet faller på den, blänker den som en eldkula. Gondolen är smyckad med en mängd brokiga flaggor, och som ballongen inte far särdeles högt, syns det livliga färgspelet mycket väl.
När gossarna får se ballongen, uppger de ett rop av glädje. Det är första gången i sitt liv, som de ser en stor ballong segla fram genom luften. Den är mycket vackrare, än de har kunnat föreställa sig. Alla de drömmar och planer, som har varit deras tröst och glädje under många svåra dagar, kommer tillbaka till dem, då de ser den. De blir stående för att kunna observera hur tåg och linor är fästade, och de lägger märke till ankaret och till sandpåsarna på gondolkanten.
Ballongen stryker med god fart fram över den isbelagda fjärden. Alla skridskoåkare, små och stora om varandra, störtar skrattande och hojtande emot den, då den först visar sig, och styr sedan efter den. De följer den utåt havet i en lång, svingande rad, liksom en ofantlig släplina. Luftseglarna roar sig med att kasta ut en mängd pappersblad i olika färger, som långsamt singlar ner genom den blåa luften.
Gossarna är de främsta i den långa raden, som jagar efter ballongen. De skyndar framåt med huvudena böjda bakåt och blickarna stadigt riktade uppåt. Deras ögon strålar av lycka för första gången, sedan de har skilts från sin mor. De är alldeles utom sig av hänförelse över luftskeppet och tänker inte på annat äh att följa efter det så länge som möjligt.
Men ballongen driver hastigt framåt, och man måste vara en god skridskoåkare för att inte bli efter. Skaran, som jagar den, tunnar av, men i spetsen för dem, som fortsätter förföljandet, syns de små gossarna. De är så ivriga, att man fäster uppmärksamhet vid dem. Folk talar sedan om att det var något eget över dem. De varken skrattade eller ropade, men det vilade en hänryckningens glans över deras uppåtvända anleten, som om de hade sett en syn.
Ballongen verkar också på de små gossarna nästan som en himmelsk vägvisare, som kommer för att återföra dem till den rätta stigen och lära dem att gå framåt på denna med friskt mod. När gossarna ser den, sväller deras hjärtan av längtan att åter börja arbeta på den stora uppfinningen. De känner sig på nytt säkra att lyckas. Bara de är uthålliga, ska de nog arbeta sig fram till seger. En dag ska komma, då de ska bestiga sitt eget luftskepp och sväva upp i rymden. En dag ska det vara de, som färdas fram där uppe högt över människorna. Och deras luftskepp ska vara mycket fullkomligare än det, som de nu ser. Det ska kunna styras och vändas, sänkas och höjas, gå mot vind och utan vind. Det ska bära dem genom dagar och nätter, vart de vill fara. De ska slå ner på de högsta bergstoppar, överfara de hemskaste öknar, utforska de svåråtkomligaste trakter. De ska få se all världens härlighet.
— Det är inte värt att ge tappt, du Hugo, säger Lennart. Vi ska få det präktigt, bara vi blir färdiga.
Far och hans olycka, det är något, som inte mer kommer dem vid. Den, som har något så stort att sträva för, som de har, kan väl inte låta hindra sig av något så ömkligt. Ballongen får bättre fart, ju längre ut den kommer. Skridskoåkarna har också upphört att följa den. De enda, som fortsätter jakten, är de små gossarna. De ilar framåt så snabbt och lätt, som om de hade fått vingar på fötterna.
Plötsligen uppger människorna, som står på land och kan skåda långt ut över fjärden, ett rop av fasa och ängslan. De ser, att ballongen, alltjämt förföljd av de två barnen, glider bort mot segelleden, där det är öppet vatten.
— Öppet vatten! Det är öppet vatten där ute! ropar människorna.
Skridskofararna nere på isen hör ropen och vänder blickarna mot fjärdens mynning. De ser hur en strimma vatten glittrar i solskenet långt borta. De ser också, att två små gossar åker rätt emot denna strimma, som de inte varsnar, därför att de håller ögonen fästa på ballongen utan att ett ögonblick vända dem mot jorden.
Man ropar av all makt, man stampar i isen, snabbåkare skyndar åstad för att hejda dem. Men de små märker ingenting av allt detta, där de jagar efter luftskeppet. De vet inte, att de är ensamma om att följa det. De hör inga rop bakom sig. De förnimmer inte det öppna vattnets svall och brus framför sig. De ser bara ballongen, som så att säga för dem med sig. Lennart känner redan sitt eget luftskepp lyfta sig under honom, och Hugo svävar fram över nordpolens hemlighetsfulla trakter.
Människorna på isen och på stranden ser hur de snabbt närmar sig det öppna vattnet. För ett par ögonblick råder ibland dem en så andlös spänning, att de varken kan ropa eller röra sig. Det är som en förtrollning över de två barnen, som ingenting märker i sitt vilda framåtrusande, som störtar mot döden, jagande efter en strålande himlasyn.
Luftseglarna uppe i ballongen har också fått syn på de små gossarna. De ser, att de är i fara, de skriker åt dem och gör varnande åtbörder, men gossarna förstår dem inte. När de ser, att luftseglarna gör tecken åt dem, tror de, att de vill ta upp dem i gondolen. De lyfter sina armar mot dem, överlyckliga i hoppet att få följa dem bort genom den strålande rymden.
I detta ögonblick har gossarna nått fram till segelrännan, och med uppåtvända, glädjestrålande ansikten och uppåt-lyftade armar åker de ner i vattnet och försvinner utan ett rop om hjälp. Skridskoåkare, som har försökt att hinna dem, står ett par sekunder därefter på iskanten, men strömmen i vattnet har fört kropparna in under isen, och ingen hjälpande hand kan nå dem.
Gossarna är mycket lika varandra. De är av samma längd, är klädda på samma sätt i blåa skolmössor och gråa ytterrockar och har båda stora, drömmande ögon och små upp-näsor. De är alltid goda vänner, följs alltid åt, bryr sig inte om andra barn och talar alltid om uppfinningar och upptäcktsfärder. Till begåvningen är de rätt olika. Lennart, den äldste, som är tretton år, går det trögt för i skolan, och han kan knappt följa med sin klass i något ämne. Till gengäld är han mycket händig och företagsam. Han ska bli uppfinnare och sysslar jämt med att konstruera en flygmaskin. Hugo är ett år yngre än Lennart, men han har lättare för sig och sitter redan i samma klass som brodern. Inte han heller är särdeles road av läsning, däremot är han stor sportsman: skidgångare, velocipedryttare och skridskoåkare. Han ämnar ge sig ut på upptäcktsfärder, när han blir vuxen. Så snart Lennarts flygmaskin blir färdig, ska Hugo fara ut på den för att upptäcka vad som ännu finns kvar att upptäcka av världen.
Far är en lång man med insjunket bröst, glåmigt ansikte och smala, vackra händer. Han är vårdslöst klädd. Hans skjortbröst är skrynkligt, rockhängaren sticker upp i nacken, västen är snedknäppt och strumporna nedhasade. Han bär håret så långt i nacken, att det hänger ner på rockkragen, men detta beror mte på vårdslöshet, utan på smak och vana.
Far härstammar från en gammal spelmanssläkt långt borta från bondlandet, och han har fört med sig ut i livet två starka anlag som sin särskilda arvedel. Det ena anlaget är en stor musikalisk begåvning, och detta var det, som först trädde i dagen. Han fick genomgå akademien i Stockholm, studerade sedan ett par år i utlandet och gjorde under studieåren så glänsande framsteg, att både han själv och hans lärare väntade, att det skulle bli en stor, världsberömd fiolspelare av honom. Han hade säkert haft talang nog att nå målet, men han saknade kraft och uthållighet. Han kunde inte kämpa sig till en ställning ute i världen, utan kom snart nog hem och tillträdde en organistbefattning i en landsortsstad. Till en början kände han sig skamsen över att han inte hade motsvarat alla förväntningar, men han kände det också gott att ha ett, säkert levebröd och inte mer behöva anlita andras barmhärtighet.
Kort efter att han hade fått platsen, gifte han sig, och några år framåt var han helt visst alldeles nöjd med sin lott. Han hade ett litet vackert hem, en glad och lycklig hustru, två små pojkar, och han var hela stadens gunstling, firad och eftersökt överallt. Men så hade det kommit en tid, då allt detta inte tycktes tillfredsställa honom. Han längtade att fara ut i världen än en gång och försöka sin lycka, men han kände sig bunden att stanna hemma, därför att han hade hustru och barn.
Det var framför allt hustrun, som hade övertalat honom att avstå från denna resa. Hon hade inte trott, att han skulle lyckas bättre än förra gången. Hon tyckte, att de var så lyckliga, att han inte behövde eftersträva något annat. Hon begick tvivelsutan ett fel härvidlag, men hon fick också bittert ångra det, för alltifrån denna tid kom det andra släktdraget till synes hos mannen. Då han inte fick sin längtan efter ära och framgång stillad, sökte han trösta sig med att dricka.
Det gick honom nu så, som det brukade med folk av hans släkt, att han drack utan besinning och måtta och inom kort blev nästan förfallen. Han blev så småningom en helt annan människa än förut. Han var inte längre älskvärd och intagande, utan hård och elak. Och största olyckan var, att han fattade ett förfärligt hat till sin hustru och plågade henne på alla möjliga sätt, både när han var drucken och när han inte var det.
Gossarna har alltså inte haft något gott hem, och deras barndom skulle ha varit mycket olycklig, om de inte hade kommit att skapa sig en liten värld för sig själva, full av maskinmodeller, upptäcktsplaner och äventyrsböcker. Den enda, som någon gång har fått kasta en blick in i denna värld, är mor. Far har inte en gång en aning om att den finns till, och han kan heller inte tala med gossarna om något, som intresserar dem. Han stör dem gång på gång genom att fråga om de inte tycker, att det är roligt att få se Stockholm, om de inte är glada att vara ute och resa med far och annat i den vägen, som de besvarar mycket kortfattat för att ögonblickligen dyka ner i boken igen. Far fortsätter i alla fall att fråga. Han tror, att gossarna är mycket förtjusta över hans älskvärdhet, fastän de är för blyga att visa det.
"De har varit för länge under kjortelvälde", tänker han. "De har blivit rädda och pjunkiga. Det ska bli andra tag i dem nu, när jag tar hand om dem."
Men far misstar sig. Att gossarna svarar honom så kort, beror inte därpå, att de är blyga, utan betyder bara, att de är väluppfostrade och inte vill såra honom. Om det inte vore så, skulle de svara på helt annat sätt. "Varför skulle vi tycka, att det är roligt att vara ute och resa med far?" skulle de då säga. "Far tror nog, att han är något märkvärdigt, men vi ser ju, att han bara är en förfallen stackare. Och varför skulle vi vara glada att få se Stockholm? Vi förstår mycket väl, att det inte är för vår skull, som far har tagit oss med sig, utan bara för att göra mor ledsen."
Det vore nog klokare, om far läte gossarna läsa utan att störa dem. De är sorgsna och ängsliga, och det retar dem, att han är i gott humör. — Det är bara därför, att han vet, att mor sitter hemma och gråter, som han är så glad i dag, viskar de till varandra.
Fars frågor bringar det till sist därhän, att gossarna inte läser mer, fastän de fortsätter att sitta lutade över boken. I stället börjar deras tankar att med stor bitterhet kretsa kring allt, vad de har måst lida för fars skull.
De minns den gången, då far hade druckit sig full mittpå förmiddagen och kom raglande framåt gatan med en mängd skolpojkar efter sig, som gjorde narr av honom. De kommer ihåg hur de andra pojkarna har retats med dem och gett dem öknamn, därför att de hade en far, som drack.
De har fått skämmas för far, de har fått leva i ständig ängslan för hans skull, och så snart som de har haft något roligt, har han kommit och förstört deras nöje. Det är inte något litet syndaregister, som de sätter upp åt honom. Gossarna är mycket fr ömsinta och tåliga, men de känner en allt större och större vrede växa upp inom sig.
Han borde ändå förstå, att de inte ännu har kunnat förlåta honom den stora missräkningen, som han beredde dem i går. Det var ändå det värsta, som han någonsin har gjort dem.
Det förhåller sig så, att gossarnas mor förra våren beslöt sig för att skilja sig från deras far. Under flera år har mannen förföljt och plågat henne på alla möjliga sätt, men hon har inte velat skilja sig från honom, utan stannat hos honom, för att han inte skulle råka i riktigt förfall. Men nu till sist ville hon göra det för gossarnas skull. Hon hade märkt, att deras far gjorde dem olyckliga, och hon ansåg, att hön måste föra dem bort från eländet och skaffa dem ett gott och fredligt hem.
När vårterminen var slut, hade hon skickat gossarna ut på landet till hennes föräldrar och själv rest utrikes för att på det lättaste sättet få skilsmässa. Hon hade inte tyckt om, att det på detta sätt skulle komma att se ut, som om det vore hennes skull, att äktenskapet upplöstes, men det hade hon måst underkasta sig. Än mindre nöjd var hon (^ärmed, att gossarna blev tillerkända fadern av domstolen, därför att hon var en förlupen hustru. Hon tröstade sig nog med att han omöjligt kunde vilja behålla barnen, men hon hade inte känt sig riktigt lugn.
Så snart skilsmässan hade blivit genomförd, hade hon kommit tillbaka och hyrt en lägenhet, där hon och gossarna skulle bo. Först för två dagar sen hade hon haft allt färdigt, så att gossarna hade kunnat flytta hem till henne.
Det var den lyckligaste dag, som gossarna hade upplevat. Hela våningen hade bestått av ett stort rum och ett stort kök, men allt hade varit nytt och fint, och mor hade inrättat det så utmärkt trevligt. "Rummet" skulle de och hon ha till arbetsrum om dagarna, och om nätterna skulle gossarna sova där. Köket var mycket nätt och ljust. Där skulle de äta, och i en liten skrubb bakom köket hade mor sin säng.
Mor hade sagt dem, att de komme att bli mycket fattiga. Hon hade fått plats som sånglärarinna vid flickskolan, men detta var allt, som de hade att leva av. De hade inte råd att hålla sig med någon jungfru, utan de måste reda sig på egen hand. Gossarna var i hänryckning över alltsammans, framför allt över att de skulle få hjälpa till. De erbjöd sig att bära vatten och ved. De skulle borsta sina skor och bädda sina sängar. Det var bara roligt att tänka på.
Det fanns en garderob, där Lennart skulle få hållas med alla sina maskiner. Han skulle själv få ha nyckeln, och ingen annan än han och Hugo skulle någonsin få gå in dit.
Men gossarna hade fått vara lyckliga hos mor bara en enda dag. Sedan hade far förstört deras glädje, såsom han hade gjort, så länge som de kunde minnas tillbaka. Mor hade talat om för dem, att hon hade hört, att far hade fått ett arv på några tusen kronor, att han hade sagt upp sin plats och skulle flytta till Stockholm. Både de och mor hade varit glada över att han lämnade staden, så att de skulle slippa att möta honom på gatorna. Men så hade en av fars vänner kommit upp till mor med hälsningar från far, att han ville ha gossarna med sig till Stockholm.
Mor hade gråtit och bett att få behålla sina gossar, men fars utskickade hade svarat, att far var fast besluten att ta gossarna under sin vård. Om de inte komme godvilligt, skulle han låta polisen hämta dem. Han bad mor läsa igenom skilsmässodomen. Där stod det ju tydligt, att gossarna skulle tillhöra fadern. Och det visste ju mor redan. Det stod inte till att förneka.
Fars vän hade sagt många vackra saker om att far älskade sina gossar och fördenskull ville ha dem till sig, men gossarna visste, att far förde bort dem endast och allenast för att plåga mor. Han hade tänkt ut detta, för att mor inte skulle ha någon glädje av att vara skild från honom. Hon skulle få leva i ständig oro för deras skull. Det var bara hämnd och elakhet alltsammans.
Men far har satt sin vilja igenom, och här var de nu på väg till Stockholm. Och mittemot dem sitter far och gläder sig åt att han har gjort mor olycklig. För vart ögonblick, som går, blir det alltmer motbjudande för dem att tänka på att de måste följa med far och leva hos homom. Är de då alldeles i hans våld? Ska det inte ges någon bot för detta?
Far har lutat sig tillbaka i sitt hörn, och om en stund slumrar han in. Genast börjar gossarna att viska mycket ivrigt med varandra. De har inte svårt att besluta sig. Hela dagen har de var för sig suttit och tänkt på att de borde rymma. De kommer överens, att de ska smyga ut på plattformen och hoppa av tåget, när det går fram genom en stor skog. Sedan ska de bygga sig en hydda på en undangömd plats i skogen och leva där ensamma utan att visa sig för någon människa.
Medan gossarna lägger dessa planer, håller tåget stilla vid en station, och en bondhustru, som för ett litet barn vid handen, kommer in i kupén. Hon är svartklädd med duk på huvudet och har ett fryntligt och vänligt utseende. Hon tar av den lille hans överrock, som har blivit våt av regnet, och sveper i dess ställe en schal om honom. Sedan tar hon av honom hans skodon, torkar hans små kalla fötter, letar fram strumpor och skor ur ett knyte och sätter på honom. Till sist sticker hon till honom en karamell och lägger honom på bänken med huvudet i hennes knä, för att han ska få sova.
Än den ene, än den andre av gossarna kastar en blick bort till bondkvinnan, som sysslar med sitt barn. Dessa ögon- kast blir allt tätare, och med ens får gossarna båda på en gång tårarna i ögonen. Då ser de inte mer upp, utan håller ögonen envist sänkta.
Det förefaller, som om samtidigt med bondkvinnan också någon annan, som är osynlig och omärkbar för alla utom gossarna, har kommit in i kupén. Och denna andra är mor. Gossarna tycker, att hon har kommit och satt sig emellan dem och tagit deras händer, såsom hon gjorde sent i går kväll, då det var bestämt, att de måste resa, och att hon talar till dem på samma sätt som då.
— Ni får lova mig, att ni inte ska vara onda på far för min skull. Far har aldrig kunnat förlåta mig, att jag hindrade honom från att resa. Han tycker, att det är mitt fel, både att det inte har blivit något av honom och att han dricker. Han kan aldrig straffa mig nog. Men ni får inte vara onda på honom fördenskull.
När ni nu ska leva med far, så måste ni lova mig att vara snälla mot honom. Ni får inte retas med honom, ni ska sköta om honom så gott ni kan. Det får ni lova mig, annars vet jag inte hur jag ska kunna låta er resa. Och gossarna hade lovat.
— Ni får inte smyga er bort från far. Lova mig det! hade mor sagt.
Det hade de också lovat.
Gossarna är ordhålligt folk, och i samma ögonblick, som de kommer att tänka på att de har gett mor dessa löften, överger de alla tankar på flykt. Far sover alltjämt, men de sitter tålmodigt kvar på sina platser. I stället återtar de sin läsning med dubbel iver, och deras vän, den gode Jules Verne, för dem snart bort från deras många och tunga sorger till Afrikas lyckliga undervärld.
Långt borta på Söder har far hyrt två rum och kök på nedre botten med ingång från gården och utsikt över en trång gårdsplan. Våningen har länge varit i bruk, har gått från familj till familj utan att någonsin bli reparerad. Tapeterna har.en mängd rispor och fläckar, taken är sotiga, ett par fönsterrutor är spräckta, och köksgolvet är så nött, att det är gropigt. Några stadsbud har hämtat flyttsakerna vid stationen, burit in dem i rummen och lämnat dem där huller om buller.
Far och gossarna håller nu på att packa upp. Far står med yxan i högsta hugg för att öppna en lår. Gossarna plockar upp glas och porslin ur en annan lår och ställer in detta i ett väggfast skåp. De är händiga och arbetar ivrigt, men far upphör inte att förmana dem till försiktighet och förbjuder dem att bära mer än ett glas eller en tallrik i sänder. Under tiden går det klent med fars eget arbete. Hans händer är fumliga och kraftlösa, och han arbetar sig svettig utan att få locket av låren. Han lägger ner yxan, går runtom låren och undrar om det är bottnen, som har kommit upp. En av gossarna fattar då yxan och börjar bända, men far stöter undan honom. Den där låren är för hårt tillspikad. Lennart kan väl inte tro, att han ska lyckas öppna locket, när far själv inte rår med det? Ingen annan än en van arbetare kan öppna den låren, säger far och sätter på sig hatt och rock för att gå ut och hämta hjälp.
Far har knappt kommit utom dörren, förrän han får en idé. Han förstår med ens varför han inte har någon kraft i sina händer. Det är ännu tidigt på förmiddagen, och han har inte förtärt något, som har kunnat sätta blodet i gång på honom. Om han ginge in på ett kafé och toge sig en konjak, skulle han få tillbaka sin styrka och kunna reda sig utan hjälp. Detta är bättre än att hämta en arbetskarl.
Så går far ut på gatan för att söka reda på ett kafé. När han vänder tillbaka till den lilla lägenheten inne på gården, är klockan åtta på kvällen.
I fars ungdom, då han gick på akademien, hade han bott på Söder. Han hade då varit medlem av en dubbelkvartett, mest bestående av kontorister och småhandlande, som hade brukat komma tillsammans i en källare nära Mosebacke. Far hade fått lust att se efter om den lilla källaren ännu fanns kvar. Det gjorde den verkligen, och far hade haft den turen att råka på ett par av de gamla vännerna, som satt där och spisade frukost. De hade tagit emot honom med största glädje, bjudit honom på frukost och firat hans ankomst till Stockholm på det vänligaste sätt. Då frukosten äntligen var slut, hade far velat gå hem för att packa upp sina möbler, men vännerna hade övertalat honom att stanna och spisa middag med dem. Och middagen hade dragit ut så länge, att far inte hade kommit att gå hem förrän vid åttatiden. Och det hade inte kostat honom liten ansträngning att slita sig ifrån det glada laget så pass tidigt.
När far kommer hem, är gossarna i mörker, därför att de inte äger en tändsticka. Far har en tändsticksask i fickan, och när han har fått eld på en liten ljusbit, som lyckligtvis har kommit med i packningen, ser han, att gossarna är varma och nerdammade, men krya och glada och tydligen mycket nöjda med sin dag.
Inne i rummen står möblerna ordnade utefter väggarna, lårarna är utflyttade, halm och pappersbitar bortsopade. Hugo håller på att bädda gossarnas sängar i det yttre rummet. Det inre rummet ska vara fars sängkammare, och där står hans säng bäddad med så mycken omsorg, som han någonsin kan begära.
Nu sker ett märkvärdigt omslag med far. När han kom hem, var han missnöjd med sig själv, därför att han hade gått ifrån arbetet och lämnat gossarna utan mat, men nu, då han ser, att de är i gott humör och att det inte går någon nöd på dem, ångrar han, att han för deras skull har lämnat sina vänner, och han blir retlig och grälsjuk.
Han ser nog, att gossarna är stolta över allt arbete, som de har utfört, och att de väntar, att han ska berömma dem, men det är han alls inte hågad att göra. Han frågar i stället vem som har varit där och hjälpt dem och ber dem komma ihåg, att i Stockholm får man ingenting utan pengar och att portvakten ska ha betalt för allt, vad han gör. Gossarna svarar, att de inte har haft någon till hjälp, utan har rett sig själva, men han fortfar att gräla. Det var orätt gjort av dem att öppna den stora låren. De kunde ha förstört sig på den. Han hade ju förbjudit dem att öppna den. De får lov att lyda honom nu. Det är han, som står i ansvar för dem. Han tar ljuset, går ut i köket och lyser i skåpen. Det lilla förrådet av glas och porslin är uppsatt på hyllorna i god ordning. Han granskar alltsammans mycket noga för att få anledning till fortsatt klander.
På en gång får far syn på några lämningar efter gossarnas kvällsvard och börjar genast gräla, därför att de har ätit kyckling. Var har de skaffat sig den? Tänker de leva som prinsar? Är det hans pengar, som de förstör med att äta kyckling?
Så kommer han ihåg, att han inte har lämnat dem några pengar. Han undrar om de har stulit kycklingen och blir häftigt uppskakad.
Han talar och förmanar, grälar och larmar, men nu får han inte något svar av gossarna. De bryr sig inte om att säga honom var de har fått kycklingen, utan låter honom gå på. Och han håller långa tal, predikar, uttömmer sina sista krafter. Slutligen tigger han och ber.
— Jag besvär er, att ni säger mig sanningen. Jag ska förlåta vad ni än kan ha begått, bara ni talar om sanningen.
Nu kan gossarna inte stå ut längre. Far hör ett frustande ljud. De kastar av sig täckena och sätter sig upp, och han märker, att de är röda i ansiktet av återhållet skratt. Och medan de nu skrattar alldeles ohejdat, säger Lennart med många avbrott för skrattsalvornas skull:
— Mor la en kyckling i matsäcken, som hon gav oss, när vi reste hemifrån.
Far rätar upp sig, ser på pojkarna, vill tala, men finner inga lämpliga ord. Han rätar på sig än mer majestätiskt, ser med största förakt på dem och går utan vidare in i sitt rum.
Far har kommit underfund med hur händiga gossarna är, och han begagnar sig av detta för att slippa tjänare. Om morgonen sänder han Lennart ut i köket för att koka kaffe och låter Hugo duka frukostbordet och hämta bröd hos bagaren. Efter frukosten sätter han sig på en stol och ser på hur gossarna bäddar upp sängarna, sopar golven och eldar i kakelugnarna. Han ger oupphörliga befallningar och sänder dem från det ena göromålet till det andra bara för att visa sin makt. När morgonstädningen är över, går han ut och är borta hela förmiddagen. Middag låter han dem hämta från en matlagningsskola i närheten. Sedan lämnar far gossarna för kvällen och fordrar intet mer av dem, än att hans säng ska stå bäddad, när han kommer hem.
Gossarna är således ensamma nästan hela dagen och får sysselsätta sig med vad helst de önskar.
Ett av deras viktigaste arbeten är att skriva till mor. De får brev från henne var dag, och hon sänder dem papper och frimärken, så att de ska kunna svara henne.
Mors brev innehåller mest förmaningar, att de ska vara snälla mot far. Hon skriver jämt om hur älskvärd far var, då hon först lärde känna honom, och berättar dem hur strävsam och arbetsam han var i början av sin bana. De ska vara ömma och goda mot honom. De får aldrig glömma hur olycklig han är.
"Om ni är riktigt snälla mot far, så tycker han kanske, att det är synd om er, och låter er komma hem till mig", skriver mor.
Mor berättar, att hon har varit hos prosten och borgmästaren för att fråga om det inte skulle vara möjligt att få tillbaka gossarna. Men båda två har svarat henne, att det inte fanns någon hjälp. Gossarna måste förbli hos sin far. Mor ville flytta till Stockholm för att åtminstone få se sina gossar någon gång, men alla männiakor råder henne att ge sig till tåls och se tiden an. De tror, att far snart kommer att tröttna vid gossarna och skicka hem dem. Mor vet inte rätt hur hon ska göra. A ena sidan tycker hon, att det är förskräckligt, att hennes gossar lever i Stockholm utan någon, som tar vård om dem, och å andra sidan vet hon, att om hon far ifrån sitt hem och lämnar sin tjänst, kan hon inte ta emot dem och försörja dem, om de blir fria. Men till julen ska mor i alla händelser komma till Stockholm och se om dem.
Gossarna skriver och berättar vad de gör hela dagen timme för timme. De låter mor veta, att de hämtar mat åt far och bäddar åt honom. Hon förstår, att de försöker att vara snälla mot honom för hennes skull, men hon märker nog, att de inte tycker bättre om honom än förr.
Hennes små gossar tycks ständigt vara ensamma. De bor i en stor stad, där det vimlar av människor, men ingen frågar efter dem, ingen lägger märke till dem. Och det är kanske bäst så. Vem vet vad de kunde råka ut för, om de komme att göra några bekantskaper?
De ber henne alltid, att hon inte ska vara orolig för dem. De ska nog reda sig. De berättar, att de stoppar sina strumpor och syr i sina knappar. De gör också antydningar om att Lennart har hunnit mycket långt med sin uppfinning, och de säger, att bara denna blir färdig, så ska allt bli bra.
Men mor lever i ständig ångest. Natt och dag är hennes tankar hos gossarna. Natt och dag ber hon Gud, att han måtte vaka över hennes små söner, som lever ensamma i en stor stad utan någon, som skyddar deras ögon mot fördärvets lockelser och bevarar deras unga hjärtan från att få lust till det onda.
Far och gossarna sitter en förmiddag på operan. En av fars gamla kamrater, som tillhör hovkapellet, har bjudit honom att övervara en repetition till en symfonikonsert, och far har tagit gossarna med sig.
När orkestern stämmer upp och salongen fylles av tonmassor, kommer far i så häftig rörelse, att han inte kan behärska sig, utan börjar gråta. Han snyftar och snyter sig bullersamt och stönar högljutt gång på gång. Han lägger inte alls band på sig, utan väsnas så, att de spelande blir störda. En vaktmästare kommer och vinkar ut honom, och far tar gossarna vid handen och smyger bort utan ett ord till motsägelse. Och under hela hemvägen fortfar hans tårar att rinna.
Far har behållit gossarnas händer i sina och går framåt med en pojke vid vardera sidan. Helt plötsligt börjar också gossarna att gråta. De förstår nu för första gången hur far har älskat sin konst. Det var förfärligt för honom att sitta försupen och förfallen och höra andra spela. Det var synd om honom, som aldrig hade blivit vad han skulle ha blivit. Det var så med far, som det skulle bli med Lennart, om han aldrig finge sin flygmaskin färdig, eller med Hugo, om han inte finge göra någon upptäcktsresa. Tänk, om de en gång skulle sitta som gamla oduglingar och se över sitt huvud brusa fram präktiga luftskepp, som de varken hade uppfunnit eller finge manövrera!
Pojkarna sitter en förmiddag på ömse sidor om skrivbordet. Far har tagit en notportfölj under armen och gått ut. Han har mumlat något om att han ska ge en spellektion, men pojkarna har inte ett ögonblick låtit locka sig att tro, att detta är sanning.
Far är i elakt lynne, där han går framåt gatan. Han har märkt den blick, som gossarna utbytte, då han sade, att han skulle gå på spellektion. "De gör sig till domare över sin far", tänker han. "Jag är för efterlåten emot dem. Jag borde ha gett dem var sin örfil. Det är nog deras mor, som sätter upp dem emot mig."
"Om jag skulle ta litet reda på gunstig herrarna?" fortsätter han. "Det skulle inte skada att se efter hur de sköter sina studier."
Han vänder om, går tyst över gården, öppnar dörren helt sakta och står inne i gossarnas rum, utan att någon av dem har hört honom komma. Och — mycket riktigt! Pojkarna far upp, röda i ansiktet, och Lennart rycker ivrigt till sig en bunt papper, som han kastar ner i bordslådan.
När gossarna hade varit i Stockholm ett par dagar, hade de frågat i vilken skola de skulle gå, och far hade svarat, att det var slut med deras skolgång nu. Han skulle försöka finna en mästare, som ville ta dem i lära. Detta hade han aldrig satt i verket, och gossarna hade inte heller talat mer om sin skolgång. Men efter mindre än en vecka hade ett skolschema befunnits uppsatt på väggen i gossarnas rum. Skolböckerna hade plockats fram, och var förmiddag sattgossarna på ömse sidor om ett gammalt skrivbord och läste läxor med högan röst. Det var tydligt, att de hade fått brev från mor med förmaning, att de skulle försöka läsa på egen hand för att inte alldeles glömma bort vad de hade fått lära.
Då far nu så oväntat kommer in till dem, går han först fram till skolschemat och studerar detta. Han tar fram sin klocka och jämför. Onsdag mellan tio och elva: Geografi. Sedan kommer han fram till bordet:
— Skulle ni inte ha geografi den här timmen? frågar han.
— Jo, svarar gossarna, lågande röda i ansiktet.
— Men var har ni geografin och kartboken?
Gossarna kastar en blick bort till bokhyllan och ser dödligt förlägna ut.
— Vi har inte börjat än, säger Lennart.
— Jaså, säger far, ni hade väl något annat för er. Han sträcker på sig helt förnöjd. Han har fått ett övertag, som han inte vill släppa, förrän han har stukat till gossarna riktigt grundligt.
Båda gossarna tiger. Alltifrån den dagen, då de följde far på operan, har de känt medlidande med honom, och det har inte kostat dem så mycken ansträngning som förut att vara snälla mot honom. Men naturligtvis har de inte ett ögonblick tänkt på att ta in far i sitt förtroende. Han har inte stigit i deras anseende, fastän de tycker, att det är synd om honom.
— Skrev ni brev? frågar far med sin strängaste röst.
— Nej, kommer det från båda gossarna med en mun.
— Vad gjorde ni?
— Vi bara pratade.
— Det är inte sant. Jag såg, att Lennart gömde något i skrivbordslådan.
Nu tiger gossarna igen.
— Ta fram det! ropar far, röd av vrede. Han tror, att sönerna har skrivit till hustrun, och eftersom de inte vill visa brevet, står där naturligtvis något fult om honom. Gossarna rör sig inte, och far lyfter handen för att slå till Lennart, som sitter framför bordslådan.
— Rör honom inte! ropar då Hugo. Vi talade bara om något, som Lennart har hittat på.
Hugo vräker undan Lennart, rycker upp lådan och får fram ett papper, som är fullklottrat med luftskepp i de mest besynnerliga former.
— Lennart har i natt tänkt ut ett nytt slags segel till sitt luftskepp. Det var om detta, som vi talade.
Far vill inte tro honom. Han lutar sig ner, söker igenom lådan, men finner ingenting annat än pappersark, betäckta av ritningar, föreställande luftballonger, fallskärmar, flygmaskiner och allt annat, som till luftsegling hör.
Till gossarnas stora förvåning slänger inte far allt detta genast ifrån sig, inte heller skrattar han åt deras försök, utan han betraktar noga blad efter blad. I själva verket har far också lite anlag för mekanik, och han har intresserat sig för hithörande saker förr i världen, medan hans hjärna ännu dugde till något. Snart börjar han göra frågor om meningen med det ena och det andra, och eftersom hans ord förråder, att han är djupt intresserad och att han förstår vad han ser, bekämpar Lennart sin förlägenhet och svarar honom först dröjande, men sedan med allt större villighet.
Snart är far och gossarna inbegripna i ett djupsinnigt resonemang om luftskepp och luftsegling. Sedan de väl har kommit i farten, pratar gossarna ohejdat och ger far del av alla sina planer och storhetsdrömmar. Och på samma gång som far nog begriper, att gossarna inte kan flyga långt med de luftskepp, som de nu konstruerar, är han mycket imponerad. Hans små söner talar om aluminiummotorer, aeroplan och jämviktslägen som om de enklaste saker i världen. Han har trott, att de var riktiga dumhuvuden, därför att det inte gick bra för dem i skolan. Nu tycker han med ens, att de är ett par små vetenskapsmän.
Och de högtflygande tankarna och förhoppningarna, dem förstår far bättre än något annat. Han känner igen dem, han har själv drömt på samma sätt, och han har ingen lust att skratta åt sådana drömmar.
Far går inte ut vidare den förmiddagen, utan sitter och språkar med sina gossar, ända tills det är tid att hämta middagsmaten och duka bordet. Och vid det laget är gossarna och far riktigt goda vänner till deras stora och ömsesidiga förvåning.
Klockan är elva på kvällen, och far går raglande framåt gatan. De små gossarna går på ömse sidor om honom. De har varit ute och sökt upp honom i ett av hans tillhåll, och där har de ställt sig rätt innanför dörren utan att säga något. Far satt ensam vid ett bord med en stor, mörk toddy framför sig och lyssnade till en damorkester, som spelade längst framme i rummet. Om en stund har han motvilligt rest sig och gått bort till gossarna.
— Vad är det? frågade han. Varför kommer ni hit?
— Far skulle ju komma hem, säger gossarna. Det är den femte december. Far hade ju lovat — — —
Far har då påmint sig, att Lennart hade anförtrott honom, att det var Hugos födelsedag och att han hade lovat att komma hem i tid. Men detta hade han alldeles glömt. Hugo väntade nog en födelsedagspresent av honom, men han hade inte kommit ihåg att skaffa någon.
I alla fall har han följt med gossarna och vandrar framåt, missnöjd både med dem och med sig själv. När han kommer hem, står födelsedagsbordet dukat. Gossarna har velat ställa till kalas. Lennart har gräddat plättar, som nu är flera timmar gamla och ser ut som skinnlappar. De har fått lite pengar ifrån mor, och för dessa har de skaffat nötter, mandlar och en butelj sockerdricka.
All denna härlighet har de inte velat njuta av ensamma, utan har suttit och väntat, att far skulle komma hem och dela den med dem. Sedan de nu har blivit vänner med far, kan de inte fira en så stor högtidlighet utan honom. Far förstår alltihop. Det smickrar honom att vara efterlängtad, och i tämligen gott lynne slår han sig ner vid bordet. Men halvfull, som han är, snavar han, i detsamma han vill ta plats, griper tag i bordduken, faller och drar ner allt det uppdukade på golvet. När han reser sig, ser han hur socker- drickan flödar ut över golvet och att sylt och plättar ligger kringströdda bland porslinsskärvor och krossat glas.
Far kastar en blick på gossarnas långa ansikten, svär till, rusar på dörren och kommer inte tillbaka hem förrän fram emot morgonen.
En förmiddag i februari kommer gossarna gående framåt gatan med skridskor hängande över axeln. De är sig inte riktigt lika. De har blivit magra och bleka och ser ovårdade och slarviga ut. Deras hår är oklippt, de är inte väl tvättade, och det finns hål på både strumpor och skor. När de talar med varandra, begagnar de sig av en massa gatpojksuttryck, och det är inte utan, att en och annan svordom kommer över deras läppar.
Det har skett ett omslag med gossarna, och detta tog sin början den kvällen, då far glömde att komma hem och fira Hugos födelsedag. Det var, som om de ända dittills hade hållits uppe av hoppet, att det skulle ske en snar ändring i deras öde. Den första tiden hade de gjort sig räkning på att far snart skulle tröttna vid dem och sända hem dem. Sedan hade de inbillat sig, att far skulle komma att tycka om dem, att han skulle sluta att dricka för deras skull. Ja, de hade tänkt sig, att mor och han skulle bli försonade och att de alla skulle bli lyckliga. Men den där kvällen fick de klart för sig, att far var omöjlig. Han kunde inte älska något annat än supandet. Även om han en stund var snäll emot dem, brydde han sig inte om dem på allvar.
Det föll tung hopplöshet över gossarna. Ingenting skulle förändras för dem. De skulle aldrig komma ifrån far. De kände detj som om de vore dömda att sitta instängda i ett mörkt fängelse hela livet igenom.
Inte en gång deras stora planer kunde trösta dem. Så som de satt här fastbundna, kunde dessa aldrig komma till utförande. Tänk bara, att de inte fick lära sig något! De kände tillräckligt mycket av de stora männens historia för att veta, att den, som vill åstadkomma något märkligt, främst av allt behöver kunskaper. Det hårdaste slaget hade ändå varit, att mor inte hade kommit till dem under julen. I början av december hade hon fallit utför en trappa och brutit ett ben, så att hon hade måst ligga på lasarettet under julferierna och inte kunnat resa till Stockholm. Nu var mor uppe, men nu hade hennes skola åter börjat. Dessutom ägde hon inga pengar att resa för. Allt, vad hon hade sparat samman, hade gått åt, medan hon hade legat sjuk.
Gossarna kände sig övergivna av hela världen. Det var klart, att det aldrig kunde bli bättre för dem, hur de än bjöde till, och därför hade de så småningom slutat upp att anstränga sig med sådant, som var tråkigt. De kunde ju likaväl företa sig det, som roade dem.
Ibland bäddade de inte sina sängar på flera dagar, och de slutade alldeles upp att sopa i rummen. Det gick lika bra ändå. Det kom ju aldrig någon till dem och såg efter hur de hade det.
Far förföll allt mer och mer. Han försökte ibland att rycka upp sig och hålla gossarna till ordning, men det var bara vanmäktiga ansatser. Han glömde sina befallningar lika snart, som han hade givit dem.
Gossarna hade också börjat skolka från förmiddagsläsningen. Ingen förhörde dem deras läxor, så det tjänade ju ingenting till, att de läste. Det hade varit god skridskois nu ett par dagar, och då kunde de ju lika gärna ta sig lov och vara ute, medan det var dager. På isen fanns alltid fullt upp med pojkar, och de hade gjort bekantskap med flera stycken, som också tyckte bättre om att gå på skridskor än att sitta instängda och läsa.
Nu har det blivit en så utmärkt vacker dag, att de omöjligt kan tänka på att sitta inne. Det är bara ett par grader kallt, stilla och hög luft och klart solsken. Det är så härligt väder, att skolorna har gett skridskolov. Hela gatan är full av barn, som har varit hemma och hämtat sina skridskor och nu skyndar ner mot isen.
Där gossarna går fram bland de andra barnen, ser de allvarsamma och tungsinta ut. Inte ett leende kommer över deras ansikten. Deras olycka är så tung, att de inte kan glömma den ett ögonblick.
När de kommer ner på isen, är den alldeles full av liv och rörelse. Utmed land är den kantad med en tät människomassa, längre bort kretsar skridskofararna om varandra som myror, då deras stack har blivit skadad, ändå längre ut syns enstaka svarta punkter, som glider framåt i blixtsnabb fart.
Gossarna sätter på sig skridskorna och blandar sig med skridskofararna. De åker mycket väl, och när de med full fart ilar utåt isen, får de färg på kinderna och glans i ögonen, men inte en minut ser de glada och sorglösa ut som andra barn.
På en gång, då de gör en vändning in mot land, får de se något mycket vackert. En stor luftballong kommer från Stockholmshållet odh driver ut mot Saltsjön. Den är randig i rött och gult, och när solskenet faller på den, blänker den som en eldkula. Gondolen är smyckad med en mängd brokiga flaggor, och som ballongen inte far särdeles högt, syns det livliga färgspelet mycket väl.
När gossarna får se ballongen, uppger de ett rop av glädje. Det är första gången i sitt liv, som de ser en stor ballong segla fram genom luften. Den är mycket vackrare, än de har kunnat föreställa sig. Alla de drömmar och planer, som har varit deras tröst och glädje under många svåra dagar, kommer tillbaka till dem, då de ser den. De blir stående för att kunna observera hur tåg och linor är fästade, och de lägger märke till ankaret och till sandpåsarna på gondolkanten.
Ballongen stryker med god fart fram över den isbelagda fjärden. Alla skridskoåkare, små och stora om varandra, störtar skrattande och hojtande emot den, då den först visar sig, och styr sedan efter den. De följer den utåt havet i en lång, svingande rad, liksom en ofantlig släplina. Luftseglarna roar sig med att kasta ut en mängd pappersblad i olika färger, som långsamt singlar ner genom den blåa luften.
Gossarna är de främsta i den långa raden, som jagar efter ballongen. De skyndar framåt med huvudena böjda bakåt och blickarna stadigt riktade uppåt. Deras ögon strålar av lycka för första gången, sedan de har skilts från sin mor. De är alldeles utom sig av hänförelse över luftskeppet och tänker inte på annat äh att följa efter det så länge som möjligt.
Men ballongen driver hastigt framåt, och man måste vara en god skridskoåkare för att inte bli efter. Skaran, som jagar den, tunnar av, men i spetsen för dem, som fortsätter förföljandet, syns de små gossarna. De är så ivriga, att man fäster uppmärksamhet vid dem. Folk talar sedan om att det var något eget över dem. De varken skrattade eller ropade, men det vilade en hänryckningens glans över deras uppåtvända anleten, som om de hade sett en syn.
Ballongen verkar också på de små gossarna nästan som en himmelsk vägvisare, som kommer för att återföra dem till den rätta stigen och lära dem att gå framåt på denna med friskt mod. När gossarna ser den, sväller deras hjärtan av längtan att åter börja arbeta på den stora uppfinningen. De känner sig på nytt säkra att lyckas. Bara de är uthålliga, ska de nog arbeta sig fram till seger. En dag ska komma, då de ska bestiga sitt eget luftskepp och sväva upp i rymden. En dag ska det vara de, som färdas fram där uppe högt över människorna. Och deras luftskepp ska vara mycket fullkomligare än det, som de nu ser. Det ska kunna styras och vändas, sänkas och höjas, gå mot vind och utan vind. Det ska bära dem genom dagar och nätter, vart de vill fara. De ska slå ner på de högsta bergstoppar, överfara de hemskaste öknar, utforska de svåråtkomligaste trakter. De ska få se all världens härlighet.
— Det är inte värt att ge tappt, du Hugo, säger Lennart. Vi ska få det präktigt, bara vi blir färdiga.
Far och hans olycka, det är något, som inte mer kommer dem vid. Den, som har något så stort att sträva för, som de har, kan väl inte låta hindra sig av något så ömkligt. Ballongen får bättre fart, ju längre ut den kommer. Skridskoåkarna har också upphört att följa den. De enda, som fortsätter jakten, är de små gossarna. De ilar framåt så snabbt och lätt, som om de hade fått vingar på fötterna.
Plötsligen uppger människorna, som står på land och kan skåda långt ut över fjärden, ett rop av fasa och ängslan. De ser, att ballongen, alltjämt förföljd av de två barnen, glider bort mot segelleden, där det är öppet vatten.
— Öppet vatten! Det är öppet vatten där ute! ropar människorna.
Skridskofararna nere på isen hör ropen och vänder blickarna mot fjärdens mynning. De ser hur en strimma vatten glittrar i solskenet långt borta. De ser också, att två små gossar åker rätt emot denna strimma, som de inte varsnar, därför att de håller ögonen fästa på ballongen utan att ett ögonblick vända dem mot jorden.
Man ropar av all makt, man stampar i isen, snabbåkare skyndar åstad för att hejda dem. Men de små märker ingenting av allt detta, där de jagar efter luftskeppet. De vet inte, att de är ensamma om att följa det. De hör inga rop bakom sig. De förnimmer inte det öppna vattnets svall och brus framför sig. De ser bara ballongen, som så att säga för dem med sig. Lennart känner redan sitt eget luftskepp lyfta sig under honom, och Hugo svävar fram över nordpolens hemlighetsfulla trakter.
Människorna på isen och på stranden ser hur de snabbt närmar sig det öppna vattnet. För ett par ögonblick råder ibland dem en så andlös spänning, att de varken kan ropa eller röra sig. Det är som en förtrollning över de två barnen, som ingenting märker i sitt vilda framåtrusande, som störtar mot döden, jagande efter en strålande himlasyn.
Luftseglarna uppe i ballongen har också fått syn på de små gossarna. De ser, att de är i fara, de skriker åt dem och gör varnande åtbörder, men gossarna förstår dem inte. När de ser, att luftseglarna gör tecken åt dem, tror de, att de vill ta upp dem i gondolen. De lyfter sina armar mot dem, överlyckliga i hoppet att få följa dem bort genom den strålande rymden.
I detta ögonblick har gossarna nått fram till segelrännan, och med uppåtvända, glädjestrålande ansikten och uppåt-lyftade armar åker de ner i vattnet och försvinner utan ett rop om hjälp. Skridskoåkare, som har försökt att hinna dem, står ett par sekunder därefter på iskanten, men strömmen i vattnet har fört kropparna in under isen, och ingen hjälpande hand kan nå dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)