Tam o'Shanter

"Av troll och gastar full är denna bok." 

(Gawin Douglas). 

När krämarn torgen överger, 

ocb grannar törstigt slå sig ner, 

när marknadsdagen blivit sen 

och folket tågar hemåt ren; 

vi fyllda bägare då tömma, 

och druckna, sälla sedan glömma 

de långa skotska mil framom,

de kärr och berg och slätter, som 

stå mellan oss och hemmets härd, 

där tyst vår fru, av oro tärd, 

då rynkar ögonbrynen tvär 

och varm sin vredes låga när. 

Och far man, det fann Tam o’ Shanter, 

till varje by åt alla kanter, 

Ayr överträffas dock ej än 

av deras mör och raska män. 

O! hade, Tam, du lyssnat blott 

till allt vad klokt din Katy rått: 

Hon sa, att du din slyngel skicka 

dig skulle plumpt, och rumla, dricka; 

var nånsin nykter du kanhända 

när någon marknad gick tillända! 

Hos mjölnarn satt du med ditt mjöl 

så länge pengar fanns till öl; 

på herrgåln, när du var i tagen, 

du söp med John till andra dagen. 

Hon sagt: förr eller senare 

skall djupt i Doon man dränkt dig se, 

eller av bistra spökens mängd 

i Alloway gamla kyrka stängd. 

Ack, ädla damer, ont det gör

mig ofta då jag hustrur hör 

ömt månget varningsord förnöta, 

dem hånfullt deras män bemöta. 

Men till vår saga. — Tam så säll 

vid brasan satt en marknadskväll; 

det sprakade så skönt och mäktigt,

och ölet var gudomligt präktigt.

Bredvid satt John, skomakaren, 

hans törstige, hans gamle vän; 

som bröder voro de varannan,

I veckor söpo de tillsamman; 

och natten kom med sång och glam, 

och bättre öl kom ständigt fram. 

Mot Tam värdinnan, öm i hågen, 

blev hemligt honom ljuvt bevågen, 

och Johns historier kommo alla 

av löje krogsaln snart att skalla. 

Gällt stormen pep därnte, men 

vår Tam ej brydde sig om den. 

Klar blicken blev och molnfri pannan,

man sjöng och skötte flitigt kannan; 

likt bi’t när hem sin skatt det’bringar, 

bort kvällen flög på lösta vingar. 

För Tam, mer stolt än någon kung, 

all livets sorg ej mer var tung.

Dock nöjets rus som vallmon dör, 

blott du den späda blomman rör, 

likt snön, som bäckens bölja hinner, 

ett ögonblick — dess vithet svinner, 

likt nordanvind, som flyktar hän 

så fort att du ej vet varthän, 

regnbågen likt, vars sköna form 

förbleknar i den vilda storm. 

Ej någon fjättrar tidens lopp, 

för Tam blev tid att bryta opp. 

När midnattstimmens hemska stund 

sig brett kring vida valvets rund, 

han steg till häst, och av det bar — 

i natt en hund knappt ute var. 

Liksom for sista gången tjöt 

hemskt stormen. Regn i strömmar flöt, 

allt mörkare in natten bröt, 

och djnpt och länge åskan röt. 

Det kan ett barn förstå, i natt 

helt säkert fan vid styret satt. 

Men Meg, Tams raska, gråa sto, 

slog gnistor klart med järnsmidd sko, 

och lustigt över mo och hed, 

trots blåst och regn och blixt han red; 

djupt ned sin blåa mössa klämde, 

en gammal skotsk ballad uppstämde, 

och skyggt allt stundom blicken spände, 

och lyssnade och om sig vände. 

Alloftay kyrka sågs långt hän 

med sina troll och ugglors skrän. 

vid vadet nu han var jämväl, 

i snön där krämarn frös ihjäl; 

vid björken och den stora sten, 

där druckne Charlie bröt sitt ben; 

invid den ginst och gamla kvarn, 

där jägarn fann ett mördat barn; 

helt när det träd på brådbrant stig 

där Mungos moder hängde sig. 

Mörk framför honom Doon nu flöt, 

och stormen dovt bland bergen tjöt; 

det blixtrade vid skogens bryn; 

allt närmre åskan skalv i skyn; 

då skymtade vid blixtens ljus 

Alloway gamla bönehus, 

Var springa sken av sällsam glans, 

och gällt det ljöd av lust och dans. 

John Havrekorn, ditt mod består! 

Med dig mot faran glatt man går! 

Vid dubbelt öl vi intet frukta, 

Med whisky djävuln själv vi tukta, 

Och ölet slog så Tam i nacken,

att han haft lust ge fan på fracken. 

Men Meg sig ej ur stället rörde 

tills några rapp dess grubbel störde, 

och rädd hon sprang i ljuset fram; 

och ack, vad syn nu såg ej Tam! 

Hej, troll och häxor par om par! 

Just ej precis française det var — 

Jigs, hornpips, reels och strathspeys satt’ 

liv i envar rent av besatt.

I öster på en fönsterspalt 

satt gamle Nick i djurgestalt; 

en raggig hund, svart, grym och stor, 

Ahemskt förde an den vilda kor; 

Nick på en pipa visslade, 

så tak och dörrar gnisslade; 

i sina kistor gångna släkter 

där stodo stelt i svepningsdräkter, 

och genom något trolldomsband 

ett ljus höll varje lik i hand, 

vid vilkas sken Tam tydligt såg 

hur på det helga altar låg

en steglad mördare och två 

odöpta stackars dibarn små;

en tjuv, från galgen tagen ned, 

vars mun sig än’ ! dödskval vred; 

fem bilor, röda, blodbesköljda;

fem sablar skarpa, mordomhöljda; 

en snara av ett strumpeband; 

en dolk, som höjts av sonahand 

att ge en far dess banesår — 

vid fästet satt hans gråa hår; 

tre lagkarlstungor fläkta ut, 

lögnsömmade, som tiggarns klut; 

prästhjertan, ruttna, svarta, svedda, 

och stinkande, på radband trädda; 

och syn på syn så gräselig, 

att håren därvid resa sig. 

Tam mållös stirrade och skälvde. 

Den galna lust mer vilt sig välvde; 

och pipan ljöd allt gällare, 

och dansen gick allt raskare; 

det ven, det susade, det led, 

tills varje häxa dignat ned; D

då blev var svepduk undanföst 

och dansen gick ånyo löst. 

O Tam! att dock det varit tärnor, 

ljuvt strålande, som nattens stjärnor, 

i lintyg, vita, lätta, skära, 

och ej förruttnelse så nära!

Jag dragit av mitt byxepar, 

om det mitt sista även var,

och bugat djupt och gett det gärna 

för blott en blick av sådan tärna. 

Men torra, murkna tomtegubbar 

och käringar i understubbar,

på kryckor äckligt skumpande, 

ack, att på slikt du kunde se! 

Nu visste Tam dock vad han såg; 

en flicka yr och vild i håg 

var med i natt i trollens ring, 

i trakten känd sen vida kring, 

där mången ko hon trollat död, 

och mången farkost bragt i nöd, 

förstörde säd och fruktträd bräckte, 

och snart allt bygdens folk förskräckte. 

En skjorta vävd av grövsta garn 

hon bar allt sedan litet barn; 

fast kort och snäv, hon dock den bar 

så stolt — den hennes bästa var. 

Ack, föga hennes mor väl tänkte, 

att skjortan, som hon Nannie skänkte, 

köpt då för hennes sista pund, 

skull’ ses en dag i häxors rund.

Min sångmö sänker vingen här, 

till sådan flykt hon maktlös är 

att sjunga Nannies vilda lek — 

hon sprang så sällsamt vig och vek, 

hur Tam förhäxad stod och blängde, 

och, trodde man, hans syn förvrängde. 

Själv satan muntert skuttade, 

och tyst ur kalken smuttade.

Nu gjorde hon en kapriol. 

”Väl gjort, väl gjort, du korta kjol!” 

högt Tam nu ropar helt besatt, 

och vips så sveptes allt i natt; 

Meg sporrades då, följd längs mon 

av hela avgrunds legion. 

som retad bisvärm surra hörs,

när kupans ro av plundrarn störs; 

som-uppskrämd hare flyr sin kos 

när jägarn står mitt för dess nos; 

likt hastigt rörda marknadshopar, 

när ”ta fast tjuven” någon ropar, 

Så springer Meg och trollen i 

dess spår, med hemskt, förfärligt skri.

Ack Tam, ack Tam, nog blir du än 

stekt som en sill i avgrunden;

förgäves Kat’ dig väntar åter, 

en tröstlös änka, snart hon gråter. 

”O! Meg nu tag det fina ut, 

till stenen hinn vid bryggans slut,

där kan du svänga fritt din svans, 

ty dit ej hinner trollens dans.”

Men förrn hon hann till stenen ner, 

sin svans hon svängde aldrig mer; 

ty Nannie, för de andra vida, 

var när den ädla Maggies sida, 

och flög mot Tam i vredesmod, 

men kände föga Maggies mod — 

ett språng — dess herre räddad var; 

men Maggies gråa svans blev kvar; 

den hade häxan ryckt från gumpen, 

och stackars Meg behöll blott stumpen. 

Envar som läser denna saga,

han må sig väl till vara taga 

att, bjudes han till dryckjom gå, 

den korta skjortan glömma då; 

tron mig, slik glädje blir för dyr, 

minns Tam o’ Shanters äventyr!

Ett svårskött pastorat

Detta är skildringen av en ödesdiger rörelse någonstädes på landsbygden ett tusen åtta hundra nittiofyra år p. Chr. nat. Den har blivit mig under det våldsammaste tysthetslöfte berättad av en så trovärdig person, att det ringaste tvivel på hans sanningskärlek skulle i främsta rummet rubba min självtillit till mig själv. Det är därför med de gladaste förhoppningar på att nu och för alltid bliva trodd jag går att nedskriva berättelsen om — ja, om det, som nu kommer. 

I . 

Asatorp är namnet på en liten herregård någonstädes i en av de många svenska provinser, som åtminstone av de resp. invånarne själva kallas “Sveriges vackraste landskap“. 

Asatorp ägdes och beboddes av en femtioårs herreman, Calle Kula, vilken under många och långa år legat som student vid ett universitet, utan att avlägga någon som helst examen. Hans begåvning hade likvisst ingalunda lagt några hinder i vägen för examenstagandet, ty han hade vad man kallar “gott huvud" och lätt för att sätta sig in i saker och förhållanden. Nej, han hade självvilligt avstått från att studera på fullt allvar, emedan han ansåg sin livauppgift vara att i sinom tid få ärva en urgammal, barnlös farbror kallad “Urgubben" och därefter slå sig ned såsom välbeställd lantjunkare. 

Sedan Calle Kula tillbragt femton år i idog sysslolöshet och väntan vid universitetet, alternerande med ekonomiskt intressanta besök hos “Urgubben,, insåg äntligen ovansagde åldring sin plikt mot brorsonen, och dog knall och fall. Calle Kula firade hans gravöl med en jätteaexa på det hotell i universitetsstaden, där han hade mest skuld; reste därefter och jordade “Urgubben" och tog arvet i besittning — vilket just bestod av det lilla godset Asatorp och en hel del synnerligen räntabla aktier och obligationer. Därpå betalade Calle Kula under ståndaktigt prutande sin lilla nätta studieskuld, och slog sig på allvar och för alltid ned på det lilla vackra Asatorp. 

 Han hade under sin studietid huvudsakligen ägnat sin uppmärksamhet åt bildande umgänge och gastronomi. Följden härav hade dels blivit en flytande tunga och dels en liten mycket rund och solid mage samt en dubblerad haka. Med sitt skägglösa, stora och värdiga anlete, vars förnämsta prydnader voro en jättelik cendréfärgad tupé, en djärv örnnäsa och två små vassa, gråblå ögon, såg han närmast ut som en högtstående andans man. 

Ingenting låg dock mera fjärran från “kandidat" Calle Kulas — numera patron Carl Kulas — anläggning än teologiska intressen. Han var ett deciderat världens barn, glad som en speleman, vän av upptåg och skoj, samt en väldig historieberättare. De historier han berättade efter middagar, sedan damerna avlägsnat sig, voro synnerligen gouterade och kommo rökrummens speglar hos ortens honoratiores att avspegla pionröda herransikten i den mest häftiga skrattupplösning. 

Därmed var han dock ingalunda en cyniker i detta ords sämre bemärkelse. Han hade ett gott hjärta och en vänfast hand — och var den sociala medelpunkten i sin ort. Med åren blev han endast ännu mera glad och uppsluppen. Han kunde vädra upp nöjen på flera mils avstånd, och anlände alltid dit i det ögonblick, då man längtade efter något uppfriskande. Han var och förblev ungkarl, till glädje för sin gamla hushållerska , vilken han på grund av hennes vetenskapliga insikter i gastronomien vördnadsfullt kallade “professorskan" 

Så småningom liade han uppnått femtiotalet, och hade firat sin födelsedag — på vår sidan — med en stor festlighet. Andra fester hos grannarna hade följt därpå, och nu kände hela trakten sig utfestad och upplagd för att vegetera i stillhet en tid bortåt. Till att börja med hade denna tysta fridfullhet även tilltalat Calle Kula, men nu var han mätt därpå och längtade efter litet omväxling. Just i de dagarne fick kyrkoherden en ny vice pastor . . . . . . . . . . . . . 

II. 

Mellan kyrkoherden och patron Kula rådde ett ganska egendomligt förhållande . Bägge voro de ivriga älskare av god mat och god dryck — patron Kula fullkomligt officiellt och med representativ ostentation, men prästen — på grund av sin ställning — endast officiöst. Bägge voro de — officiellt! — andliga motståndare, men — officiöst! — mycket goda vänner. Prästen tyckte om ett gott skämt, en vågad anekdot, och gick till och med stundom — med hemlig, rädd njutning! — in på att åhöra Calle Kula utveckla alIt annat än strängt konventionella eller traditionella åsikter. Prästen kunde följa med och skratta hjärtligt åt de vildaste paradoxer; men så med ens ihågkom han sitt ämbetskall, lade sitt jovialiska ansikte blixtsnabbt i vertikala, högtidliga veck, hostade högt och tömde med ett slags sorgset stånkande “ååh!“ sin toddy, för att genast med sorgbunden och choquerad min blanda sig en ny dito. 

Förhållandet mellan prästen och Calle Kula hade även en annan, mera prosaisk sida. Prästen hade nämligen blivit ganska styvmoderligt behandlad med avseende på de jordiska håvor, som rost och mal fördärva och som tjnvar söka bortstjäla. Då och då kunde det hända att han behövde skaffa sig litet mera jordiska håvor, och då hjälpte Calle Kula honom beredvilligt, varvid den jordiska håvan oftast antog formen av ett avlångt papper, gemenligen kallat växel. 

På sista tiden hade dessa håvor blivit så många och stora, att prästen en dag klagade sin nöd för Calle Kula och sade, att han var rädd för att icke kunna inlösa de avånga papperen på ganska avlång tid ännu. Häremot invände Calle Kula med siratlig artighet, att brodren Andreas icke borde göra sig en grå peruk för den saken alls; tvärtom vore Calle Kula benägen att, där så tarvades, vara med om en ny och därtill ganska stor håva. Varvid brodren Andreas först draperade sitt anlete i sneda solskensveck, därpå i horisontala regnveck, stånkade och med sorgbunden röst sade till om litet grogg. Varuppå den föreslagna nya och ganska stora håvan utan vidare fjäsk utskrevs. 

Just då håvan var förfärdigad, knackade det på dörren; och in trädde en liten spinkig herre med grå kammarhy och stora, ljusblå fiskögon. Hans hår var tunt och vattenkammat, han höll huvudet litet på sned och var klädd eller rättare sagt, inspärrad i en dunkelfärgad livrock. Det var den nye vicepastorn. Vid hans åsyn stoppade brodren Andreas mycket hastigt pappershåvan ned i sin fick, stånkade svagt ocli sade lågmält: “Sitt ned, Johansson!“ Johansson bugade sig allvarsamt för de båda herrarne, satte sig fjärran i ett hörn och såg på toddybrickan med ett stumt ogillande . 

 — Det skall väl inte vara en liten toddy? frågade prästen. 

 — Nej tack ! Jag dricker aldrig spirituosa! kom hastigt och gällt ur Johanssons mun. 

Prästen suckade, höjde sitt glas och skålade med Calle Kula, som betraktade Johansson över sina guldbågade binocler. Hans breda anlete hade fått en prägel av majestätisk imperator, och det ryckte litet nervöst då och då kring den vassa munnen. 

Mellan Calle Kula och Johansson härskade ett dovt, men ganska deciderat, halvt instinktivt hat.  Johansson var alldeles nyss kommen från universitetet och såg i Calle Kula en gammal överliggare, som fått det oförtjänt och orättfärdigt bra. Därför var lian mäkta vred över att Calle Kula hade ett så stort inflytande i socknen — i både skolråd och kommunalstämma och kyrkostämma — överallt, där enligt Johanssons åsikt en lantpräst borde besitta patriarkalisk och oinskränkt myndighet. Och så därtill Calle Kulas avgjorda världslighet! Johansson avskydde denne oexaminerade lantpatron. 

Å sin sida hyste Calle Kula en djup vedervilja mot detta lilla magra och självkära “Guds ord på landet“. Han såg i honom en fiende emot sin maktställning inom byn; och då därtill kom att denne Johansson var nykterdansare, trumpen och otrevlig, såg Calle Kula även i honom en absolut tungus, det vill säga en dödsfiende. 

Detta hindrade dock icke, att han behandlade Johansson med en utstuderat överdriven artighet och sirlighet, just för att hävda sig själv såsom gentlemannen i deras tysta kamp. Detta retade Johansson ännu mera. 

Nyligen hade där stått en het dust emellan dem båda i skolrådet. Patron Kula hade föreslagit inköpande av några populärt naturvetenskapliga böcker till biblioteket . Pastor Johansson hade opponerat sig på det skarpaste och i stället föreslagit inköp av en samling gamla postillor, vilka av en änkeprostinna hembjudits för ett högt pris. 

Vid voteringen hade Calle Kula segrat, men så nätt och jämnt, att även han gick ur striden med besk bitterhet emot sin farlige motståndare. 

— Ett sådant charmant väder vi hava haft den, mänskligt att döma, oförtjänta lyckan att få åtnjuta hela denna juni månad, herr pastor Johansson! framkastade Calle Kula i en mjuk och artig ton.

Johansson satt en stund och funderade på om han kunde invända något emot detta yttrande. Slutligen måste han dock bekväma sig till att i så torr ton, som görligt var, svara ett argt :Ja! 

 — Jag förmodar att brodren Andreas har samma gillande omdöme om den förtjusande väderleken, som vår gemensamme vän, herr pastor Johansson? hänvände sig Kula med en lialv bugning till värden. Brodren Andreas nickade tyst och skakade därpå på huvudet, som om en obehaglig tanke trängt sig på honom. Men det blänkte till litet i hans ögon, liksom av hemlig förväntan, då Calle Kula återigen vände sig till Johansson med ett prydligt spörsmål : 

 — Jag vågar förmoda att herr pastor Johansson redan nu, så torsdag som det blott är, lagt sista hand vid sin för söndagens högmässa avsedda predikan? 

 — Ja, det har jag! Jag slutar alltid mina arbeten litet i förväg. Bet gjorde jag redan vid universitetet! 

Detta försök till pik mot en gammal överliggare retade Calle Kula till en tredjedel, men roade honom till två tredjedelar. Han tog sig en liten klunk och satt eftertänksam en halv minut. 

Därpå började han: 

— Jag kan dessvärre icke smickra mig med att hava följt samma princip som herr pastor Johansson vis ä vis mina studier vid universitetet, sade lian med ett mörkt tonfall, medan han långsamt skakade huvudet, som om han gripits av bitter sorg. 

Johansson högg genast in, rädd att förlora ett tillfälle: 

— Låg patronen länge vid universitetet?

— Ja, herr pastor Johansson! Jag låg mycket länge vid universitetet! Och jag tog aldrig någon examen, icke ens “kameralen“. som vi ju hade tillgänglig på min tid. Se (han sänkte rösten, liksom förtroligt) jag skall säga herr pastor Johansson en sak: jag var så rysligt dum. Detta fel hos mig har dessvärre icke gått bort med åren, tillropade han dovt. 

Herr Andreas rörde häftigt i sitt toddyglas, reste sig och gick bort till fönstret, där han ställde sig att se på utsikten, medan han höll näsduken för munnen. 

Johansson öppnade läpparne som för att svara, men teg; och Calle Kula fortsatte: 

— Jag är i alla fall glad att jag icke tog någon examen, ty då hade jag kanske blivit lärdomsliögfärdig! Nu liar jag lyckligtvis inga skäl till en dylik last. Jag kan ingenting alls. Jag kan hjälpligt läsa en tre fyra språk, har litet hum om naturvetenskap och andra små ­ saker. Men vad är det till exempel gentemot herr pastor Johansson, som kan så mycket kyrkohistoria? 

Härmed hade han träffat en sårbar punkt, utan att själv ana det: Johansson hade nämligen haft mycket svårt för att få betyg i detta ämne! 

— Ah, jag förstår nog piken! utbrast denne uppretad, men jag skall underrätta om att det var orättvist! 

Calle Kula uppfattade blixtsnabbt situationen och avbröt med en lugnande gest: 

— Detsamma säga också alla människor här, när vi sitta och tala om den saken. 

Detta var för starkt! Denne halvbildade lantpatron brukade alltså sitta och nedsätta Johanssons lärdomsförtjänster också, icke nöjd med att komma förargelse åstad på annat sätt! Han reste sig upp , röd som en kräfta i kinderna: 

— Patron Kula kan gärna bespara sig besväret att sitta och tala om mig! Jag talar så litet som möjligt om patronen, och det vore minsann icke för vackra saker jag då skulle tala om! 

— Herr pastor Johansson tyckes beklagligtvis fullkomligt missuppfatta min roll i de samtal, över vilka herr pastor Johansson ondgöres! Då de fråga mig om herr pastor Johansson, berättar jag alltid bara den der histo rien om den - tråkiga tentamen, och säger att jag visst inte tror att det berodde på - grov okunnighet, eller så... Han hann icke längre , ty Johansson gick ända fram till bordet, skälvande av raseri: Jag - går - upp - på mitt rum - ifrån detta toddykalas - och det - sällskap, farbror bjuder på! 

Och utan att taga avsked for han ut, tog trapporna till sitt vindsrum i ett par steg och slog igen sin dörr, så att det skakade i hela herdatjället.

— Jag tror minsann han blev arg! sade Calle Kula med en ton av den djupaste förvåning. 

Prästen vände sig om från fönstret, där han stått hela sista tiden, med ett ansikte förvridet av återhållet skratt, som nu brast löst. 

— Ah du - åh du - du - - - var allt han kunde framstamma, halvkvävd av skratt. 

Calle Kula såg på honom med en min full av indignerad bestörtning: Jag förstår inte alls varför brodren Andreas skrattar åt mig? 

Men därpå skiftade han ögonblickligen hållning och tog sig själv ett litet tyst, klunkande skratt, medan han tömde sin kallnade todd.. 

— Nåja, sade han jag retade ju ho­nom! Men det är också för galet att en sådan där - ung - man skall försöka mästra en! Ocli du själv är rädd för honom, Andreas! Medgiv det, du! 

— Ah, du pratar så . . . . 

 — Jo , du är det! Neka inte! Denne unge man har du fått hitskickad utan att du, strängt taget, behöver något biträde. 

— Ååh!! Jo!

— Jo, jo, det är endast på grund av, låtom oss hoppas och säga övergående, lättja, hm indolens, du begärt honom hit, och nu är det han, som vill styra och ställa här, medan du först slappt givit efter och sedan börjat foga dig i hans herrskarenycker, rädd, som du är, för att åter nödgas gripa in med friska tag - och så därför att han är en så överdriven asket, att dina små köttsens svagheter framstå i för stark relief - ehuru de äro mycket oskyldiga, enligt allas mening! Broder Andreas... 

Denne reste sig upp och utbrast: 

 — Ja , den förskräckliga renlivesmannen tråkar verkligen ihjäl mig! Han glor snett på mig, om jag tager mig en liten sup till middagen, lian hostar och suckar då jag röker en ci garr, och blickar förfärad och hotande på mig, som om jag vore ett vredenes käril, om han ser mig laga en toddy! Ja , jag tror nästan att lian tycker det är olutheranskt av mig att jag är ogift — ty härom kvällen satt han och docerade 1 en hel timma om att en präst skulle öva föresyn genom sitt familjeliv! Men jag kan väl ändå inte . . . . Ja , dn liar nog rätt , men - å andra sidan så är det en sådan - hygglig ung man, att . . . . 

— Ja visst, ja visst!! Ja, jag är nu för min del icke glad vid honom! 

— Inte han vid dig heller, det kan du lita på! Isynnerhet efter detta! sade presten och tände på nytt sin cigarr, som slocknat un der samtalet.

— Nej, nej, kan nog så vara! svarade Calle Kula fundersamt . . . . 

En timme senare reste han hem i sin vagn. Det var ett klart och vackert månsken, skogen stod tyst och högtidlig kring vägen; men Calle Kula satt i nervös och retlig sinnesstämning tillbakalutad i vagnen. Denna dispyt och skärmytsling hade stört harmonien i hans avrundade själ och kropp. Han slöt ögonen, och fick plötsligen en förfärande vision: han såg sig själv ligga på marken, medan Johansson dansade på hans bröst, och vilt svängde en vattenkaraffin över hans huvud. Calle Kula pustade till, så att kusken vände sig om och tittade på honom. Calle Kula bara nickade åt honom, och färden fortsattes . . . 

Calle Kula satt i fundersamma drömmerier, då de foro förbi en liten insjö, Asasjön kallad. En liten ö låg ute i dess mitt och glänste med silverkanter i månskenet. Enligt sägen hade fordom nordisk avgndadyrkan utövats där, och man visade ännu en sten, som troddes ha varit ett offeraltare. Calle Kula såg på den lilla ön och slöt åter ögonen. Med ens slog han upp dem vidöppna igen - och satte sig med ett häftigt ryck upp i vagnen. Så lutade han sig åter tillbaka i vagnen, endast för att ögonblickligen åter resa sig, med en skärpt glans i ögonen. Han satt synbarligen och funderade på något, och en cigarr hjälpte honom därmed. 

Plötsligen kastade han cigarren, föll ihop i vagnshörnet och började skratta - först tyst, sedan allt högre och högre. Kusken vände sig om ännu en gång och såg på honom, men herremannen bara vinkade gapskrattande med handen och lät honom köra vidare. Hans skratt rullade fram genom skogen och skrämde de sovande fåglarna. Han tyckte till sist att månen, som först häpet betraktat honom, började fatta och gilla orsaken till hans munterhet och skrattade med - ett guldlöje -  med ett ansikte blekgult som en hökareost. Och månen och Calle Kula skrattade i kapp, ända till vagnen stannade vid Asatorp, då Calle Kula hoppade ur och gav sin egen dräng en krona i drickspengar, fortfarande gapskrattande . 

Medan han klädde av sig brast han i skratt gång på gång. När han tagit av sig allt, så när som på underkläderna, tog han plötsligen en allvarlig min, rusade ute i köket, satte en vit köksmössa på liuvudet ocli band ett vitt köksförkläde blygsamt kring sina kalsonger, varpå han bultade på hushållerskans dörr och bad henne komma ut ä.

— Vad är det? hördes hon fråga förskräckt.

— Det är någonting mycket viktigt, professorskan, Skynda sig! 

Professorskan kom ut ögonblickligen i kysk desliabillée, men uppgav ett högt skrik, då hon fick se sin vördade husbonde i bara kalsongerna och en vit köksmössa på huvudet börja dansa den vildaste cancan, med en slev sirligt buren som en solfjäder i handen, och med imitationer av de huldaste dansöslöjen kring sina visa läppar. 

— Ja , det var bara detta jag ville säga, sade han plötsligen, avstannande med dansen.

— Gå nu in igen, professorska — . och glöm inte att sova gott, innan hon lägger sig.

Professorskan gick in, muttrande något om galna påhitt och väcka folk mitt i natten. Men hon var för van med sin herres upptåg för att bli ond . . . 

Kort därpå låg Calle Kula också till sängs, med allvarsam uppsyn studerande en liten häftad bok, ända tills dagen bröt in.

(forts. följer)