fredag 29 november 2024

Tam o'Shanter

"Av troll och gastar full är denna bok." 

(Gawin Douglas). 

När krämarn torgen överger, 
ocb grannar törstigt slå sig ner, 
när marknadsdagen blivit sen 
och folket tågar hemåt ren; 
vi fyllda bägare då tömma, 
och druckna, sälla sedan glömma 
de långa skotska mil framom,
de kärr och berg och slätter, som 
stå mellan oss och hemmets härd, 
där tyst vår fru, av oro tärd, 
då rynkar ögonbrynen tvär 
och varm sin vredes låga när. 

Och far man, det fann Tam o’ Shanter, 
till varje by åt alla kanter, 
Ayr överträffas dock ej än 
av deras mör och raska män. 
O! hade, Tam, du lyssnat blott 
till allt vad klokt din Katy rått: 
Hon sa, att du din slyngel skicka 
dig skulle plumpt, och rumla, dricka; 
var nånsin nykter du kanhända 
när någon marknad gick tillända! 
Hos mjölnarn satt du med ditt mjöl 
så länge pengar fanns till öl; 
på herrgåln, när du var i tagen, 
du söp med John till andra dagen. 
Hon sagt: förr eller senare 
skall djupt i Doon man dränkt dig se, 
eller av bistra spökens mängd 
i Alloway gamla kyrka stängd. 
Ack, ädla damer, ont det gör
mig ofta då jag hustrur hör 
ömt månget varningsord förnöta, 
dem hånfullt deras män bemöta. 

Men till vår saga. — Tam så säll 
vid brasan satt en marknadskväll; 
det sprakade så skönt och mäktigt,
och ölet var gudomligt präktigt.
Bredvid satt John, skomakaren, 
hans törstige, hans gamle vän; 
som bröder voro de varannan,
I veckor söpo de tillsamman; 
och natten kom med sång och glam, 
och bättre öl kom ständigt fram. 
Mot Tam värdinnan, öm i hågen, 
blev hemligt honom ljuvt bevågen, 
och Johns historier kommo alla 
av löje krogsaln snart att skalla. 

Gällt stormen pep därnte, men 
vår Tam ej brydde sig om den. 
Klar blicken blev och molnfri pannan,
man sjöng och skötte flitigt kannan; 
likt bi’t när hem sin skatt det’bringar, 
bort kvällen flög på lösta vingar. 
För Tam, mer stolt än någon kung, 
all livets sorg ej mer var tung.
Dock nöjets rus som vallmon dör, 
blott du den späda blomman rör, 
likt snön, som bäckens bölja hinner, 
ett ögonblick — dess vithet svinner, 
likt nordanvind, som flyktar hän 
så fort att du ej vet varthän, 
regnbågen likt, vars sköna form 
förbleknar i den vilda storm. 

Ej någon fjättrar tidens lopp, 
för Tam blev tid att bryta opp. 
När midnattstimmens hemska stund 
sig brett kring vida valvets rund, 
han steg till häst, och av det bar — 
i natt en hund knappt ute var. 
Liksom for sista gången tjöt 
hemskt stormen. Regn i strömmar flöt, 
allt mörkare in natten bröt, 
och djnpt och länge åskan röt. 
Det kan ett barn förstå, i natt 
helt säkert fan vid styret satt. 

Men Meg, Tams raska, gråa sto, 
slog gnistor klart med järnsmidd sko, 
och lustigt över mo och hed, 
trots blåst och regn och blixt han red; 
djupt ned sin blåa mössa klämde, 
en gammal skotsk ballad uppstämde, 
och skyggt allt stundom blicken spände, 
och lyssnade och om sig vände. 
Alloftay kyrka sågs långt hän 
med sina troll och ugglors skrän. 
vid vadet nu han var jämväl, 
i snön där krämarn frös ihjäl; 
vid björken och den stora sten, 
där druckne Charlie bröt sitt ben; 
invid den ginst och gamla kvarn, 
där jägarn fann ett mördat barn; 
helt när det träd på brådbrant stig 
där Mungos moder hängde sig. 

Mörk framför honom Doon nu flöt, 
och stormen dovt bland bergen tjöt; 
det blixtrade vid skogens bryn; 
allt närmre åskan skalv i skyn; 
då skymtade vid blixtens ljus 
Alloway gamla bönehus, 
Var springa sken av sällsam glans, 
och gällt det ljöd av lust och dans. 
John Havrekorn, ditt mod består! 
Med dig mot faran glatt man går! 
Vid dubbelt öl vi intet frukta, 
Med whisky djävuln själv vi tukta, 
Och ölet slog så Tam i nacken,
att han haft lust ge fan på fracken. 

Men Meg sig ej ur stället rörde 
tills några rapp dess grubbel störde, 
och rädd hon sprang i ljuset fram; 
och ack, vad syn nu såg ej Tam! 
Hej, troll och häxor par om par! 
Just ej precis française det var — 
Jigs, hornpips, reels och strathspeys satt’ 
liv i envar rent av besatt.
I öster på en fönsterspalt 
satt gamle Nick i djurgestalt; 
en raggig hund, svart, grym och stor, 
Ahemskt förde an den vilda kor; 
Nick på en pipa visslade, 
så tak och dörrar gnisslade; 
i sina kistor gångna släkter 
där stodo stelt i svepningsdräkter, 
och genom något trolldomsband 
ett ljus höll varje lik i hand, 
vid vilkas sken Tam tydligt såg 
hur på det helga altar låg
en steglad mördare och två 
odöpta stackars dibarn små;
en tjuv, från galgen tagen ned, 
vars mun sig än’ ! dödskval vred; 
fem bilor, röda, blodbesköljda;
fem sablar skarpa, mordomhöljda; 
en snara av ett strumpeband; 
en dolk, som höjts av sonahand 
att ge en far dess banesår — 
vid fästet satt hans gråa hår; 
tre lagkarlstungor fläkta ut, 
lögnsömmade, som tiggarns klut; 
prästhjertan, ruttna, svarta, svedda, 
och stinkande, på radband trädda; 
och syn på syn så gräselig, 
att håren därvid resa sig. 

Tam mållös stirrade och skälvde. 
Den galna lust mer vilt sig välvde; 
och pipan ljöd allt gällare, 
och dansen gick allt raskare; 
det ven, det susade, det led, 
tills varje häxa dignat ned; D
då blev var svepduk undanföst 
och dansen gick ånyo löst. 

O Tam! att dock det varit tärnor, 
ljuvt strålande, som nattens stjärnor, 
i lintyg, vita, lätta, skära, 
och ej förruttnelse så nära!
Jag dragit av mitt byxepar, 
om det mitt sista även var,
och bugat djupt och gett det gärna 
för blott en blick av sådan tärna. 
Men torra, murkna tomtegubbar 
och käringar i understubbar,
på kryckor äckligt skumpande, 
ack, att på slikt du kunde se! 

Nu visste Tam dock vad han såg; 
en flicka yr och vild i håg 
var med i natt i trollens ring, 
i trakten känd sen vida kring, 
där mången ko hon trollat död, 
och mången farkost bragt i nöd, 
förstörde säd och fruktträd bräckte, 
och snart allt bygdens folk förskräckte. 
En skjorta vävd av grövsta garn 
hon bar allt sedan litet barn; 
fast kort och snäv, hon dock den bar 
så stolt — den hennes bästa var. 

Ack, föga hennes mor väl tänkte, 
att skjortan, som hon Nannie skänkte, 
köpt då för hennes sista pund, 
skull’ ses en dag i häxors rund.
Min sångmö sänker vingen här, 
till sådan flykt hon maktlös är 
att sjunga Nannies vilda lek — 
hon sprang så sällsamt vig och vek, 
hur Tam förhäxad stod och blängde, 
och, trodde man, hans syn förvrängde. 
Själv satan muntert skuttade, 
och tyst ur kalken smuttade.
Nu gjorde hon en kapriol. 
”Väl gjort, väl gjort, du korta kjol!” 
högt Tam nu ropar helt besatt, 
och vips så sveptes allt i natt; 

Meg sporrades då, följd längs mon 
av hela avgrunds legion. 
som retad bisvärm surra hörs,
när kupans ro av plundrarn störs; 
som-uppskrämd hare flyr sin kos 
när jägarn står mitt för dess nos; 
likt hastigt rörda marknadshopar, 
när ”ta fast tjuven” någon ropar, 
Så springer Meg och trollen i 
dess spår, med hemskt, förfärligt skri.

Ack Tam, ack Tam, nog blir du än 
stekt som en sill i avgrunden;
förgäves Kat’ dig väntar åter, 
en tröstlös änka, snart hon gråter. 
”O! Meg nu tag det fina ut, 
till stenen hinn vid bryggans slut,
där kan du svänga fritt din svans, 
ty dit ej hinner trollens dans.”

Men förrn hon hann till stenen ner, 
sin svans hon svängde aldrig mer; 
ty Nannie, för de andra vida, 
var när den ädla Maggies sida, 
och flög mot Tam i vredesmod, 
men kände föga Maggies mod — 
ett språng — dess herre räddad var; 
men Maggies gråa svans blev kvar; 
den hade häxan ryckt från gumpen, 
och stackars Meg behöll blott stumpen. 

Envar som läser denna saga,
han må sig väl till vara taga 
att, bjudes han till dryckjom gå, 
den korta skjortan glömma då; 
tron mig, slik glädje blir för dyr, 
minns Tam o’ Shanters äventyr!

Ett svårskött pastorat

Detta är skildringen av en ödesdiger rörelse ^ någonstädes på landsbygden ett tusen åtta hundra nittiofyra år p. Chr. nat. Den har blivit mig under det våldsammaste tysthetslöfte berättad av en så trovärdig person, att det ringaste tvivel på hans sanningskärlek skulle i främsta rummet rubba min självtillit till mig själv. Det är därför med de gladaste förhoppningar på att nu och för alltid bliva trodd jag går att nedskriva berättelsen om — ja , om det, som nu kommer. 


I . 

 Asatorp är namnet på en liten herregård någonstädes i en av de många svenska provinser , som åtminstone av de resp. invånarne själva kallas “Sveriges vackraste landskap“. 

Asatorp ägdes och beboddes av en femtioårs herreman, Calle Kula, vilken under många och långa år 

(forts. följer)