I .
Asatorp är namnet på en liten herregård
någonstädes i en av de många svenska provinser,
som åtminstone av de resp. invånarne själva
kallas “Sveriges vackraste landskap“.
Asatorp ägdes och beboddes av en femtioårs herreman, Calle Kula, vilken under många och långa år legat som student vid ett universitet, utan att
avlägga någon som helst examen. Hans begåvning hade likvisst ingalunda lagt några hinder
i vägen för examenstagandet, ty han hade vad
man kallar “gott huvud" och lätt för att sätta
sig in i saker och förhållanden. Nej, han hade
självvilligt avstått från att studera på fullt allvar,
emedan han ansåg sin livauppgift vara att i sinom
tid få ärva en urgammal, barnlös farbror kallad
“Urgubben" och därefter slå sig ned såsom välbeställd lantjunkare.
Sedan Calle Kula tillbragt femton år i idog
sysslolöshet och väntan vid universitetet, alternerande med ekonomiskt intressanta besök hos
“Urgubben,, insåg äntligen ovansagde åldring
sin plikt mot brorsonen, och dog knall och fall.
Calle Kula firade hans gravöl med en jätteaexa på det hotell i universitetsstaden, där han
hade mest skuld; reste därefter och jordade “Urgubben" och tog arvet i besittning — vilket
just bestod av det lilla godset Asatorp och en
hel del synnerligen räntabla aktier och obligationer. Därpå betalade Calle Kula under ståndaktigt prutande sin lilla nätta studieskuld, och
slog sig på allvar och för alltid ned på det lilla
vackra Asatorp.
Han hade under sin studietid huvudsakligen ägnat sin uppmärksamhet åt bildande umgänge och gastronomi. Följden härav hade dels
blivit en flytande tunga och dels en liten mycket rund och solid mage samt en dubblerad haka.
Med sitt skägglösa, stora och värdiga anlete, vars förnämsta prydnader voro en jättelik cendréfärgad tupé, en djärv örnnäsa och två små vassa, gråblå ögon, såg han närmast ut som en
högtstående andans man.
Ingenting låg dock mera fjärran från “kandidat" Calle Kulas — numera patron Carl Kulas —
anläggning än teologiska intressen. Han var ett
deciderat världens barn, glad som en speleman, vän av upptåg och skoj, samt en väldig historieberättare. De historier han berättade
efter middagar, sedan damerna avlägsnat sig, voro
synnerligen gouterade och kommo rökrummens
speglar hos ortens honoratiores att avspegla
pionröda herransikten i den mest häftiga skrattupplösning.
Därmed var han dock ingalunda en cyniker
i detta ords sämre bemärkelse. Han hade ett
gott hjärta och en vänfast hand — och var den
sociala medelpunkten i sin ort. Med åren blev han endast ännu mera glad
och uppsluppen. Han kunde vädra upp nöjen
på flera mils avstånd, och anlände alltid dit i
det ögonblick, då man längtade efter något uppfriskande. Han var och förblev ungkarl, till glädje för
sin gamla hushållerska , vilken han på grund av hennes vetenskapliga insikter i gastronomien vördnadsfullt kallade “professorskan"
Så småningom liade han uppnått femtiotalet, och hade firat sin födelsedag — på vår sidan — med en stor festlighet. Andra fester
hos grannarna hade följt därpå, och nu kände
hela trakten sig utfestad och upplagd för att
vegetera i stillhet en tid bortåt. Till att börja
med hade denna tysta fridfullhet även tilltalat
Calle Kula, men nu var han mätt därpå och
längtade efter litet omväxling.
Just i de dagarne fick kyrkoherden en ny
vice pastor . . . . . . . . . . . . .
II.
Mellan kyrkoherden och patron Kula rådde
ett ganska egendomligt förhållande . Bägge voro
de ivriga älskare av god mat och god dryck —
patron Kula fullkomligt officiellt och med representativ ostentation, men prästen — på grund av sin ställning — endast officiöst. Bägge voro
de — officiellt! — andliga motståndare, men —
officiöst! — mycket goda vänner. Prästen tyckte
om ett gott skämt, en vågad anekdot, och gick
till och med stundom — med hemlig, rädd njutning! — in på att åhöra Calle Kula utveckla
alIt annat än strängt konventionella eller traditionella åsikter. Prästen kunde följa med och
skratta hjärtligt åt de vildaste paradoxer; men
så med ens ihågkom han sitt ämbetskall, lade
sitt jovialiska ansikte blixtsnabbt i vertikala, högtidliga veck, hostade högt och tömde med ett
slags sorgset stånkande “ååh!“ sin toddy, för att
genast med sorgbunden och choquerad min blanda
sig en ny dito.
Förhållandet mellan prästen och Calle Kula
hade även en annan, mera prosaisk sida. Prästen hade nämligen blivit ganska styvmoderligt
behandlad med avseende på de jordiska håvor,
som rost och mal fördärva och som tjnvar
söka bortstjäla. Då och då kunde det hända
att han behövde skaffa sig litet mera jordiska
håvor, och då hjälpte Calle Kula honom beredvilligt, varvid den jordiska håvan oftast antog
formen av ett avlångt papper, gemenligen kallat
växel.
På sista tiden hade dessa håvor blivit så
många och stora, att prästen en dag klagade sin
nöd för Calle Kula och sade, att han var rädd
för att icke kunna inlösa de avånga papperen
på ganska avlång tid ännu. Häremot invände
Calle Kula med siratlig artighet, att brodren
Andreas icke borde göra sig en grå peruk för
den saken alls; tvärtom vore Calle Kula benägen att, där så tarvades, vara med om en ny
och därtill ganska stor håva. Varvid brodren
Andreas först draperade sitt anlete i sneda solskensveck, därpå i horisontala regnveck, stånkade
och med sorgbunden röst sade
till om litet grogg. Varuppå den föreslagna nya och ganska
stora håvan utan vidare fjäsk utskrevs.
Just då håvan var förfärdigad, knackade
det på dörren; och in trädde en liten spinkig
herre med grå kammarhy och stora, ljusblå fiskögon. Hans hår var tunt och vattenkammat, han höll huvudet litet på sned och var klädd
eller rättare sagt, inspärrad i en dunkelfärgad
livrock. Det var den nye vicepastorn. Vid hans åsyn stoppade brodren Andreas
mycket hastigt pappershåvan ned i sin fick,
stånkade svagt ocli sade lågmält: “Sitt ned, Johansson!“
Johansson bugade sig allvarsamt för de båda
herrarne, satte sig fjärran i ett hörn och såg på
toddybrickan med ett stumt ogillande .
— Det skall väl inte vara en liten toddy?
frågade prästen.
— Nej tack ! Jag dricker aldrig spirituosa! kom hastigt och gällt ur Johanssons mun.
Prästen suckade, höjde sitt glas och skålade
med Calle Kula, som betraktade Johansson över
sina guldbågade binocler. Hans breda anlete hade fått en prägel av majestätisk imperator,
och det ryckte litet nervöst då och då kring
den vassa munnen.
Mellan Calle Kula och Johansson härskade ett dovt, men ganska deciderat, halvt instinktivt hat. Johansson var alldeles nyss kommen från
universitetet och såg i Calle Kula en gammal
överliggare, som fått det oförtjänt och orättfärdigt bra. Därför var lian mäkta vred över
att Calle Kula hade ett så stort inflytande i socknen — i både skolråd och kommunalstämma och
kyrkostämma — överallt, där enligt Johanssons
åsikt en lantpräst borde besitta patriarkalisk
och oinskränkt myndighet. Och så därtill Calle
Kulas avgjorda världslighet! Johansson avskydde
denne oexaminerade lantpatron.
Å sin sida hyste Calle Kula en djup vedervilja mot detta lilla magra och självkära “Guds
ord på landet“. Han såg i honom en fiende
emot sin maktställning inom byn; och då därtill
kom att denne Johansson var nykterdansare,
trumpen och otrevlig, såg Calle Kula även i honom en absolut tungus, det vill säga en dödsfiende.
Detta hindrade dock icke, att han behandlade Johansson med en utstuderat överdriven artighet och sirlighet, just för att hävda
sig själv såsom gentlemannen i deras tysta kamp.
Detta retade Johansson ännu mera.
Nyligen hade där stått en het dust emellan
dem båda i skolrådet. Patron Kula hade föreslagit
inköpande av några populärt naturvetenskapliga
böcker till biblioteket . Pastor Johansson hade
opponerat sig på det skarpaste och i stället föreslagit inköp av en samling gamla postillor, vilka
av en änkeprostinna hembjudits för ett högt pris.
Vid voteringen hade Calle Kula segrat, men så
nätt och jämnt, att även han gick ur striden
med besk bitterhet emot sin farlige motståndare.
— Ett sådant charmant väder vi hava haft
den, mänskligt att döma, oförtjänta lyckan
att få åtnjuta hela denna juni månad, herr
pastor Johansson! framkastade Calle Kula i
en mjuk och artig ton.
Johansson satt en stund och funderade på
om han kunde invända något emot detta yttrande. Slutligen måste han dock bekväma sig till
att i så torr ton, som görligt var, svara ett argt :Ja!
— Jag förmodar att brodren Andreas har
samma gillande omdöme om den förtjusande väderleken, som vår gemensamme vän, herr pastor
Johansson? hänvände sig Kula med en lialv bugning till värden.
Brodren Andreas nickade tyst och skakade
därpå på huvudet, som om en obehaglig tanke
trängt sig på honom. Men det blänkte till litet
i hans ögon, liksom av hemlig förväntan, då
Calle Kula återigen vände sig till Johansson med
ett prydligt spörsmål :
— Jag vågar förmoda att herr pastor Johansson redan nu, så torsdag som det blott är,
lagt sista hand vid sin för söndagens högmässa
avsedda predikan?
— Ja, det har jag! Jag slutar alltid mina
arbeten litet i förväg. Bet gjorde jag redan
vid universitetet!
Detta försök till pik mot en gammal överliggare retade Calle Kula till en tredjedel, men
roade honom till två tredjedelar. Han tog sig
en liten klunk och satt eftertänksam en halv minut.
Därpå började han:
— Jag kan dessvärre icke smickra mig med
att hava följt samma princip som herr pastor
Johansson vis ä vis mina studier vid universitetet, sade lian med ett mörkt tonfall, medan
han långsamt skakade huvudet, som om han
gripits av bitter sorg.
Johansson högg genast in, rädd att förlora
ett tillfälle:
— Låg patronen länge vid universitetet?
— Ja, herr pastor Johansson! Jag låg
mycket länge vid universitetet! Och jag tog
aldrig någon examen, icke ens “kameralen“.
som vi ju hade tillgänglig på min tid. Se (han sänkte rösten, liksom förtroligt) jag skall
säga herr pastor Johansson en sak: jag var så
rysligt dum. Detta fel hos mig har dessvärre
icke gått bort med åren, tillropade han dovt.
Herr Andreas rörde häftigt i sitt toddyglas,
reste sig och gick bort till fönstret, där han
ställde sig att se på utsikten, medan han höll
näsduken för munnen.
Johansson öppnade läpparne som för att
svara, men teg; och Calle Kula fortsatte:
— Jag är i alla fall glad att jag icke tog
någon examen, ty då hade jag kanske blivit lärdomsliögfärdig! Nu liar jag lyckligtvis inga
skäl till en dylik last. Jag kan ingenting alls.
Jag kan hjälpligt läsa en tre fyra språk, har
litet hum om naturvetenskap och andra små
saker. Men vad är det till exempel gentemot
herr pastor Johansson, som kan så mycket kyrkohistoria?
Härmed hade han träffat en sårbar punkt, utan att själv ana det: Johansson hade nämligen
haft mycket svårt för att få betyg i detta ämne!
— Ah, jag förstår nog piken! utbrast denne
uppretad, men jag skall underrätta om att
det var orättvist!
Calle Kula uppfattade blixtsnabbt situationen och avbröt med en lugnande gest:
— Detsamma säga också alla människor här,
när vi sitta och tala om den saken.
Detta var för starkt! Denne halvbildade
lantpatron brukade alltså sitta och nedsätta Johanssons lärdomsförtjänster också, icke nöjd
med att komma förargelse åstad på annat sätt!
Han reste sig upp , röd som en kräfta i kinderna:
— Patron Kula kan gärna bespara sig besväret att sitta och tala om mig! Jag talar så
litet som möjligt om patronen, och det vore
minsann icke för vackra saker jag då skulle
tala om!
— Herr pastor Johansson tyckes beklagligtvis fullkomligt missuppfatta min roll i de
samtal, över vilka herr pastor Johansson ondgöres! Då de fråga mig om herr pastor Johansson, berättar jag alltid bara den der histo rien om den - tråkiga tentamen, och säger att
jag visst inte tror att det berodde på - grov okunnighet, eller så... Han hann icke längre , ty Johansson gick
ända fram till bordet, skälvande av raseri: Jag - går - upp - på mitt rum - ifrån detta
toddykalas - och det - sällskap, farbror bjuder på!
Och utan att taga avsked for han ut, tog
trapporna till sitt vindsrum i ett par steg och
slog igen sin dörr, så att det skakade i hela
herdatjället.
— Jag tror minsann han blev arg! sade
Calle Kula med en ton av den djupaste förvåning.
Prästen vände sig om från fönstret, där
han stått hela sista tiden, med ett ansikte
förvridet av återhållet skratt, som nu brast löst.
— Ah du - åh du - du - - - var
allt han kunde framstamma, halvkvävd av skratt.
Calle Kula såg på honom med en min full
av indignerad bestörtning: Jag förstår inte alls varför brodren Andreas skrattar åt mig?
Men därpå skiftade han ögonblickligen hållning och tog sig själv ett litet tyst, klunkande
skratt, medan han tömde sin kallnade todd..
— Nåja, sade han jag retade ju honom! Men det är också för galet att en sådan där - ung - man skall försöka mästra en!
Ocli du själv är rädd för honom, Andreas!
Medgiv det, du!
— Ah, du pratar så . . . .
— Jo , du är det! Neka inte! Denne unge
man har du fått hitskickad utan att du, strängt
taget, behöver något biträde.
— Ååh!! Jo!
— Jo, jo, det är endast på grund av, låtom oss hoppas och säga övergående, lättja, hm indolens, du begärt honom hit, och nu
är det han, som vill styra och ställa här, medan
du först slappt givit efter och sedan börjat foga
dig i hans herrskarenycker, rädd, som du är, för att åter nödgas gripa in med friska tag - och så därför att han är en så överdriven asket, att dina små köttsens svagheter framstå i för
stark relief - ehuru de äro mycket oskyldiga,
enligt allas mening! Broder Andreas...
Denne reste sig upp och utbrast:
— Ja , den förskräckliga renlivesmannen
tråkar verkligen ihjäl mig! Han glor snett på
mig, om jag tager mig en liten sup till middagen, lian hostar och suckar då jag röker en ci garr, och blickar förfärad och hotande på mig,
som om jag vore ett vredenes käril, om han ser
mig laga en toddy! Ja , jag tror nästan att lian
tycker det är olutheranskt av mig att jag är
ogift — ty härom kvällen satt han och docerade
1 en hel timma om att en präst skulle öva föresyn genom sitt familjeliv! Men jag kan väl ändå
inte . . . . Ja , dn liar nog rätt , men - å andra
sidan så är det en sådan - hygglig ung man, att . . . .
— Ja visst, ja visst!! Ja, jag är nu för
min del icke glad vid honom!
— Inte han vid dig heller, det kan du
lita på! Isynnerhet efter detta! sade presten
och tände på nytt sin cigarr, som slocknat un der samtalet.
— Nej, nej, kan nog så vara! svarade
Calle Kula fundersamt . . . .
En timme senare reste han hem i sin vagn. Det var ett klart och vackert månsken, skogen stod tyst och högtidlig kring vägen; men
Calle Kula satt i nervös och retlig sinnesstämning tillbakalutad i vagnen. Denna dispyt och skärmytsling hade stört
harmonien i hans avrundade själ och kropp. Han slöt ögonen, och fick plötsligen en förfärande vision: han såg sig själv ligga på marken, medan Johansson dansade på hans bröst, och vilt svängde en vattenkaraffin över hans huvud. Calle Kula pustade till, så att kusken vände
sig om och tittade på honom. Calle Kula bara
nickade åt honom, och färden fortsattes . . .
Calle Kula satt i fundersamma drömmerier,
då de foro förbi en liten insjö, Asasjön kallad.
En liten ö låg ute i dess mitt och glänste med silverkanter i månskenet. Enligt sägen hade
fordom nordisk avgndadyrkan utövats där, och
man visade ännu en sten, som troddes ha varit
ett offeraltare.
Calle Kula såg på den lilla ön och slöt åter
ögonen. Med ens slog han upp dem vidöppna
igen - och satte sig med ett häftigt ryck upp i
vagnen. Så lutade han sig åter tillbaka i vagnen, endast för att ögonblickligen åter resa sig, med en skärpt glans i ögonen.
Han satt synbarligen och funderade på något, och en cigarr hjälpte honom därmed.
Plötsligen kastade han cigarren, föll ihop i vagnshörnet och började skratta - först tyst, sedan
allt högre och högre. Kusken vände sig om ännu
en gång och såg på honom, men herremannen
bara vinkade gapskrattande med handen och lät
honom köra vidare.
Hans skratt rullade fram genom skogen och
skrämde de sovande fåglarna. Han tyckte till
sist att månen, som först häpet betraktat honom,
började fatta och gilla orsaken till hans munterhet och skrattade med - ett guldlöje - med
ett ansikte blekgult som en hökareost. Och månen och Calle Kula skrattade i kapp, ända till
vagnen stannade vid Asatorp, då Calle Kula hoppade ur och gav sin egen dräng en krona i drickspengar, fortfarande gapskrattande .
Medan han klädde av sig brast han i skratt
gång på gång. När han tagit av sig allt, så när som på underkläderna, tog han plötsligen en
allvarlig min, rusade ute i köket, satte en vit
köksmössa på liuvudet ocli band ett vitt köksförkläde blygsamt kring sina kalsonger, varpå
han bultade på hushållerskans dörr och bad
henne komma ut ä.
— Vad är det? hördes hon fråga förskräckt.
— Det är någonting mycket viktigt, professorskan, Skynda sig!
Professorskan kom ut ögonblickligen i
kysk desliabillée, men uppgav ett högt skrik, då
hon fick se sin vördade husbonde i bara kalsongerna och en vit köksmössa på huvudet börja
dansa den vildaste cancan, med en slev sirligt
buren som en solfjäder i handen, och med imitationer av de huldaste dansöslöjen kring sina visa läppar.
— Ja , det var bara detta jag ville säga, sade han plötsligen, avstannande med dansen.
— Gå nu in igen, professorska — . och glöm
inte att sova gott, innan hon lägger sig.
Professorskan gick in, muttrande något
om galna påhitt och väcka folk mitt i natten. Men hon var för van med sin herres upptåg för
att bli ond . . .
Kort därpå låg Calle Kula också till sängs,
med allvarsam uppsyn studerande en liten häftad
bok, ända tills dagen bröt in.
(forts. följer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar