skollifvet i vårt land i många hänseenden mycket
olika mot hvad det nu är. Om det var bättre
eller sämre, låter jag vara osagdt; men att det
fanns mera lif och rörlighet bland pojkarna
den tiden, torde ingen kunna bestrida, som
varit i tillfälle att jemföra det fordna och
nuvarande tillståndet i berörda hänseende.
Skolungdomen i Hernösand utgjordes,
utom af stadens egna ungtuppar, förnämligast
af söner från skilda trakter af Norrland, då
man icke en gång behöfver undantaga
Lappland, derifrån månget berömdt namn utgått
och till och med biskopsämnen på skidor
eller i akja och lappmudd från fjällen
nedforslats till det aflägsna lärosätet.
Det var en ursinnighet bland allmogen
den tiden att få sina söner till prester, hvarför
äfven de största fororna af djeknar kommo
från bondgårdarna, för att formas och
förädlas i det stora ångermanländska »stöperiet för
framlidens snilleljus». Det var också den tiden
en lätt väg att bli prest; och om det icke
alltid gick så väl, så gick det åtminstone fort,
hvilket var hufvudsaken. Jag påminner mig
härvidlag hvad professor Törneros i lifstiden
yttrade om bordsbönerna: »Att läsa till bords
är detsamma som att läsa till prest. Man
läser för att så fort som möjligt komma åt
maten.»
Höstterminen började med Oktober, till
hvilken ödesdigra tidpunkt man såg stora lass
med ynglingar inkomma från landet, vanligen
åtföljda af särskildt åkdon för matförrådet,
bestående förnämligast af ostar, fårbogar,
renkött, smör, bröd och dylikt. Deras bostad
var merendels hos någon gammal förståndig
enka eller jungfru, som höll spisning och
mottog till förvaltning det medförda extra
matförrådet eller torrskaffningen. Värdinnorna
höllo ganska god ordning på pysarna, ehuru
det fick lof att ske med en viss diplomatisk
välvilja, för att kunna påräkna att få behålla
förtroendet under en längre tidföljd. Bland
andra var en gammal jungfru vid namn Öberg
särdeles anlitad i denna väg och hade i många
herrans år hållit djekneqvarter, så att hon till
och med genom vana hade reda på
pojkarnas lexor och tillhöll dem att idka sina
studier ordentligt samt kunde sjelf deklinera
både dominus och mensa. Hon hade någon
gång hört ynglingarna, som voro mera
försigkomna i latin, sinsemellan bruka vid något
ombyte af matanrättningarna säga: variatio
delectat, hvarför hon äfven i sin tur
beledsagade inbärandet af någon ny rätt med sitt
fryntliga: varjachio dialektat.
Skolkamrarna voro mycket enkla och
anspråkslösa, vanligtvis försedda med
limfärgade väggar i grått eller rödt och öfversållade
med fantastiska kimröksprickar, grön
kakelugn med svarfvade fötter, säng, bord och
bokhylla, tvättskål af äkta krukmakareporslin
med tillhörande såpkopp, samt en kista för
kläder och toalettsaker, hvaribland möjligen
någon liten smakbit från mamma var
instucken. Söndagsgarderoben hängde på väggen
under ett lakan. Smorlädersskorna
begagnades såväl helgdagar som i hvardagslag och
meddelade åt det hela en viss zoologisk lukt.
Vid första inträdet i skolan inskrefs man
hos den allvarlige gubben S—bom, som var
rektor i storskolan, en kärngubbe i vetande,
»allvarlig som döden och domen», med nedre
läppen något utskjutande, hvilket gaf honom
ett strängare utseende än hvad han, med sitt
verkligt goda hjertelag, kanske sjelf önskat
att besitta. Respekt hade han emellertid med
sig, och ordning höll han i skolan, så det
pep efter. Han läste i fjerde klassen, biträdd
vissa dagar i veckan af en så kallad
konrektor. Något fusk af pojkarna under rektorns
lästimmar var ej värdt att försöka, helst han
hade för sed att, åtminstone hvad det
geografiska beträffar, uppkalla ynglingarna i
katedern för att låta dem på kartan göra reda
för sitt kunskapsförråd. Mången torde ännu
minnas huru det smakade, då gubben Jonas
någon gång fann sig föranlåten att med ett
visst imponerande målföre säga: »Gå och sätt
dig, du kan ingenting!» Det kändes genom
merg och ben, och man var glad att komma
ur skuggan af hans stora romerska näsa.
Hans son Per Erik hade, trots respekten,
uppsnappat gubbens skrifna och af honom sjelf
gjorda öfversättning af Sallustius, och i all
tvsthet lät han sina vänner få en och annan
behöflig vink huru ett svårare ställe rätteligen
borde förstås, ehuru man, för att ej väcka
misstankar, noga aktade sig att komma fram
med gubbens egna vackra ordställningar.
Rektorn, som hade sitt hus i närheten
af skolan, bjöd ofta skolungdomen till sig,
der man roade sig med musik och dans och
der det till och med vankades punsch. Annars
var det en vara, hvars åtnjutande man någon
sällsynt gång fick smyga sig till bakvägen
på någon anspråkslösare källare, der man visste
att man ej äfventyrade ett möte med någon
af lärarna, om hvilka man hade sig bekant
att de endast brukade besöka de större och
förnämare förfriskningslokalerna. Likvisst
inträffade med den som skrifver detta, att han
som gymnasist, i sällskap med två andra
kamrater, mötte helt oförhappandes sjelfva
lektorn i grekiskan, den hederlige gubben
L—h, klädd i himmelsblå bombasinstulubb
med stor björnskinnskrage, just i dörren till
en af stadens mindre källare, hvarifrån gubben
utträdde en vacker månskensafton.
»Herrarna ämna sig in, ser jag,» yttrade
gubben, då vi litet småflata gjorde våra
gymnasiska bockar. »Ja, det är ej något ondt i
det,» tillade han godmodigt och fortsatte sin
väg, lemnande oss i den högsta förtjusning
öfver så mvcken sokratisk visdom, som vi
tyckte uppenbara sig i hans sätt att bemöta
oss i vår oförmodadt iråkade, högst generande
ställning. Det var som ett högre väsende
plötsligt visat sig och som försvann lika
hastigt, under det den ljusblå tulubben förekom
oss som ett stycke af himmelens sky, hvaraf
lians gudom var omsluten.
Klockan 6 på morgonen ringdes i
skolklockan, som satt i kopparhuf på taket på
skolhuset. Denna befattning besörjdes turvis
af herrar gymnasister i lägre afdelningen. De,
som ej hade handlag för denna konstgren,
fingo anlita någon hjelpsam kamrat, som
gjorde tjensten och hade öfningen inne.
Ringningen måste verkställas ordentligt och med
all noggrannhet, ty vid minsta fel i takten
fick ringaren vidkännas en ganska allvarlig
och till och med handgriplig tillrättavisning
af någon bland herrarna i de högra regionerna.
Klockan half 7 gjordes bön, såväl i
skolan som i gymnasium, hvarefter
lektionerna fortgingo till klockan 9, då man hade
en timmes frukostlof, hvilket också användes
matfriskt och ordentligt. Sedan lästes från
10 till 12 på middagen och från 3 till 6
eftermiddagen, då alla klasserna äfvenledes
samlades till aftonbön.
I skolan hade gossarna, utom sitt
hufvudbry för lexorna, äfven sina hushållsgöromål.
De skulle nämligen turvis hvarje onsdags och
lördags eftermiddag, då alla klasser voro fria
från läsning, sjelfva sopa och städa läsrummen
samt rengöra ljuskronorna, som voro af trä
och alltid illa belamrade med ljustalg och
smuts. Det var ett Augiasstall i smått och
Carl den Tolfte stod aldrig i värre rök och
dam än vi gjorde, då qvastar och damborstar
kommit riktigt i gång. Ved till eldning efter
sopningen fick hvar och en bära hemifrån
eller dra på kälke, då det var lämpligt före;
och ve den, som ej hade snyggt och putsadt
till påföljande läsdagar!
Skulle man hinna med sina lexor, måste
man knåpa sig upp sednast fyratiden på
morgnarna, och sällan fick man lägga sig före 10
eller 11 på qvällarna. Man pluggade i
synnerhet latin bittida och sent. Om man var
aldrig så sömnig, så hjelpte det ej. Man
måste ha i sig ett bestämdt mått, beräknadt
efter lärarens omåttliga pretentioner.
Ridderstads sångmö var då ej känd och erkänd af
vederbörande :
»Pojken man pluggar från morgon till qväll med glosor och lexor,
Tråkad i förtid ut, själens friskhet förgår.
Tråkad i förtid ut, själens friskhet förgår.
Mycket man offra må åt kunskapens träd, det är billigt;
Offra ej framtiden dock, offra ej ungdomen sjelf!
Gossens krafter, som blommans blad, äro svaga och fina:
Villigt andas de in solljus och värme och luft.
Nöjes du icke dermed, dig akta, ej skrid öfver måttan!
Stärka dem, det är en pligt, bryta dem, det är ett brott.»
Offra ej framtiden dock, offra ej ungdomen sjelf!
Gossens krafter, som blommans blad, äro svaga och fina:
Villigt andas de in solljus och värme och luft.
Nöjes du icke dermed, dig akta, ej skrid öfver måttan!
Stärka dem, det är en pligt, bryta dem, det är ett brott.»
Det var en naturlag, att ungdomen, så
snart tiden medgaf, skulle roa sig i fria luften.
Under vintern, då väldiga norrländska
snömassor sällan fattades, uppskottades stora
fästningar med hotande skottgluggar, der ofta
blodiga strider utkämpades, och det var icke
rådligt för någon opartisk att passera under
sjelfva drabbningarna eller komma i bugten
för kulregnet.
Skridskoåkning var ett favoritnöje,
äfvensom kälkåkning och skidlöpning. Det fanns
äfven ett slags skridskor, som kallades
gatlöpare och voro nära en aln långa, med släta
jern utan rand, hvarmed pojkarna brukade
åka på de islupna gatorna och i backarna,
hvaraf staden hade och troligen ännu har ett
godt förråd. Ett synnerligt nöje var att narra
någon skolpilt, som var nykommen, att gå
in i boden till en gammal knarrig hökare
vid namn Lindstedt och fråga efter och be
att få se på gatlöpare, då man ofta fick se den
lilla snarstickna gubben i sin gröna kaskett,
med en torrfisk-knippa eller dylikt i högsta
hugg, förfölja den narrade och uppskrämda
pojken långt ut på gatan och ropa: »Jag
skall ge dig, din sakramenskade lymmel, för
gatlöpare», hvarvid kamraterna som narrat
pojken och nu stodo på lur i grannskapet,
icke hade minst roligt.
Det var icke ovanligt om vintrarna att
se skollärarna sjelfva, äfvensom andra af
stadens embets- och tjenstegubbar, ända från
landshöfdingen, taga sig en kälkmotion på
middagarna i den så kallade stadsbacken, der
mången kullerbytta vände upp och ned på
magistrar, landssekreterare, rådmän, läkare och
kanslister under mycken munterhet och gamman.
Någon gång under vintern anställde
gymnasisterna och de äldre bland skolgossarna
ett slags karnevalståg genom stadens gator.
Man valde dertill en vacker månskensqväll,
då man fick se påfvar och kungar, Bonaparte
och hin håle, oxar och åsnor, galande tuppar
af kolossal storlek, grymtande fyrfotingar,
lappar och hottentotter, musikanter, pipare
och triangelpinglare.
Hela staden var i rörelse. Trappor och
plank voro belamrade med skådelystna, som
voro utgångna för att beundra det mer eller
mindre lyckade och snillrika i kostymeringen.
Detta oskyldiga nöje var särdeles omtyckt
utaf stadsboarna, hvilka också gåfvo sitt bifall
tillkänna genom skallande hurrarop och
handklappningar. En annan rolighet af
mindre oskyldig beskaffenhet var också den tiden på
modet, men försiggick endast under de mörkare
vinterqvällarna, såsom i sjelfva verket hörande
till mörksens gerningar. Det var de brukliga
slagsmålen mellan gymnasister och gesäller,
hvilka ständigt åsågo hvarandra som hund
och katt under ett evigt hån och spe om
dagarna, hvilket skulle återgäldas medelst
blodiga drabbningar om qvällarna och nätterna.
De hade också många gånger till följd en
mängd blånader och besynnerligt omformade
och i alla regnbågens färger kolorerade näsor.
Ett annat nöje af mera idvllisk art var
äfven att, då det led åt vårsidan, gå ut till
någon by i stadens grannskap och äta ägg. ¨
Man slog sig tillsammans några stycken och
fotade af, företrädesvis till Gådeå by, en qvarts
mil från staden, der man beställde kalaset,
och under väntan på dess tillredning slog
man boll eller roade sig med att hoppa
öfver käpp, gå på händerna med benen i
vädret, hoppa bock och dylikt.
Bordet var snart serveradt. Smör och
bröd och ett par vanliga mjölktråg, upprågade
med kokta färska ägg, samt bunkar med god
gräddmjölk utgjorde anrättningen, hvilken med
otrolig hastighet försvann från det hvita
fin-skurade furubordet. Derofvanpå dracks kaffe,
hvarefter kalaset betalades med några få
skilling till mans och återtåget företogs under
sång och munterhet.
Att gå på styltor var äfven ett mycket
omtyckt nöje. Man kunde stundom få se
styltgångare på styltor, som voro öfver tre
alnar höga från fotklossarna till marken, och
för att komma upp på dem fanns ingen annan
utväg än att söka sig något lågt tak eller
dylikt, hvarifrån man kunde ge sig af på sin
äfventyrliga och halsbrytande vandring.
De stadsbor, som hade råd att hålla
informatorer för sina söner, valde dem
företrädesvis bland de gymnasister som voro från
Norr- och Vesterbotten, liksom de gamle
romarna togo sina augurer helst från Fiesole
i toskanska landet. En informator hade
husrum och mat samt 50 å 100 rdr i lön och
fick vanligen till julklapp en kardus Gefle
Vapen af sin patron, ett västtyg af frun, ett
sigill af sin discipel och ett guldvirkadt
urband af dottern i huset, om det fanns en
sådan. Att få en hygglig informator i huset
var en mycket glädjande och högtidlig
företeelse, och kunde han spela fiol eller klaver,
så var han gudomlig.
Sjelfva undervisningen i gymnasium är
ej mycket att säga om. Latin och hebreiska
pluggades med fart och äfven med framgång,
då lärarna i dessa båda ämnen voro erkändt
skickliga och utmärkta. I nästan alla andra
ämnen hade lärarna ingen synnerlig förmåga
eller vilja att väcka håg och intresse. De
lefvande språken behandlades tyvärr som
bisak och meddelades i små portioner, en gång
i veckan, såsom det syntes endast för att det
skulle så vara.
Då man nyligen blef intagen i första
klassen på gymnasium, fick man hålla till
godo benämningen kalfvar. I andra klass
upphöjdes man till oxar och i tredje och
fjerde klasserna titulerades man för korfvar
och paltar. Dessa sista benämningar
hviskades endast, emedan ingen underordnad vågade
uttala dem högt, så kärt det var hvar och en
att behålla armar och ben i behörigt och
felfritt skick. Kalfvarna tilläto sig aldrig att
på gatan gå förbi en korf eller palt utan att
ordentligt och på fullt allvar lyfta på hatten
eller lufvan. I annat fall hade morgondagen i
sitt sköte en tillrättavisande och hejdundrande
örfil eller någon annan knotig traktering.
En annan skyldighet ålåg äfven kalfvarna,
nemligen att klockan 3 eller 4 på morgonen
i tur gå omkring i qvarteren och väcka de
herrar gymnasister, som derom gifvit
befall-ning dagen förut. Man måste äfven, om så
påfordrades, elda i deras kakelugnar och
stoppa deras morgonpipa. Mången gång fick
man derför för säkerhet tala vackert vid
brandvakten att bli väckt på bestämd tid för att
ej möjligen komma att försumma sig, ty då
hade man icke något, godt emottagande att
förvänta, när man kom upp på gymnasium.
Det som utgjorde glanspunkterna i
stadens nöjen, voro de så kallade
gymnasistbalerna, hvilka voro tre till antalet och
återkommo årligen på sina bestämda tider:
marknadsbalen i Oktober, då höstterminen började
och den vanliga höstmarknaden inträffade,
fettisdagsbalen och första Maj-balen. Alla tre
voro till anordningarna lika, ehuru
fettisdagsbalen ansågs som den förnämsta och var
också den roligaste och alltid mest besökta i
anseende till det präktiga vinterföre, som då
vanligen erbjöd sig och som lockade
landtherrskaperna från när och fjerran att infinna
sig. Från bruk, prestgårdar och andra
gårdar inströmmade gamla och unga, danslystna
och skådelystna. Officerare från Jemtland,
hvilka reste ned från fjellen för att svänga
om med Ångermanlands fagra döttrar, vimlade
dagarna förut på gatorna med sina grå kappor
och svarta handskskinnsmössor och väckte de
angenämaste känslor och förhoppningar hos
stadens unga damer, hvilkas uppfinningsgåfva
betydligt ökades och utvecklades vid
anordningen af balkostymerna, hvarmed man här
och der i fönstren kunde se att de voro
sysselsatta.
Till balarrangörer och värdar utsågos af
gymnasisterna tvenne dansanta och
sällskapsvana kamrater, åt hvilkas unga krafter hela
bördan af det ganska maktpåliggande bestyret
broderligt och välvilligt anförtroddes. Listor
kringskickades i staden till fäder och icke
fäder till anteckning, alltid med en fin
urskilning att icke gräddan, som mest
påräknades, skulle bli för mycket utspädd och
tillställningen få någon bismak af någon alltför
lågstäld borgarehalt. Entrén, som kostade 2
rdr, betaltes af herrarna. Damerna bjödos,
äfvensom några honoratiores, såsom
landshöfdingen, biskopen och lärarna vid läroverket
m. fl.
Balen anstäldes i skolhusets så kallade
festivitetssal, en lokal af kolossala dimensioner,
prydd med fem kristallkronor, byster af
konung Carl den fjortonde Johan och kronprinsen
Oscar samt en kateder vid ena väggen,
utsirad med rika ornamenter i hvitt och guld
med tvenne bronserade sfinxer, liggande en
på hvardera sidan på sina upphöjda och
ornerade fotställningar, hvilka, om man vred en
liten smula på den löst liggande sfinxen, hade
en fördjupning i midten, som med förkärlek
begagnades af de mera hemmastadde att vid
baltillfällen gömma sina hufvudbonader, för
att ha dem på ett säkert ställe. Likväl var
det ofta efter balens slut en ganska svårlöst
gåta att under sfinxen i den hoppackade
samlingen få reda på sin mössa.
Till danssalen funnos inga sidorum.
Endast snedt öfver farstun voro de så kallade
konsistorii-rummen för tillfället upplåtna, dels
till kapprum och dels för äldre herrar som
ville spela och röka, och der både
spelbord och brädspel voro placerade och hvarken
Gefle Vapen eller lackade lerpipor saknades,
Här kunde man till och med få sig ett glas
punsch, om man notabene särskildt vände
sig till pedellen eller gymnasii-vaktmästaren,
som bodde på stället och hade serveringen
om hand. Annars hörde ej några spirituosa
till trakteringen vid sådana tillställningar. Hvar
och en fick mot särskild betalning bestå sig
sjelf och äfven andra, om han så önskade.
Att man gerna mellan danserna trippade den
teologiska vägen in i konsistorium, behöfver
jag ej nämna. De, som önskade någon större
frihet, förfogade sig ännu en trappa upp på
vinden, der den vänliga pedellen hade sina
boningsrum och der man ganska ogeneradt
kunde njuta af Bacchi ljufva fluidum och dra
en och annan liten förtjusande rök. Denna
lokal begagnades mest af dem, hvilkas ben
och fötter icke voro invigda i den charmanta
danskonsten.
Vid dörren i balsalen var musikläktaren,
en träställning, omklädd med mörkrödt kläde
återkommo årligen på sina bestämda tider:
marknadsbalen i Oktober, då höstterminen började
och den vanliga höstmarknaden inträffade,
fettisdagsbalen och första Maj-balen. Alla tre
voro till anordningarna lika, ehuru
fettisdagsbalen ansågs som den förnämsta och var
också den roligaste och alltid mest besökta i
anseende till det präktiga vinterföre, som då
vanligen erbjöd sig och som lockade
landtherrskaperna från när och fjerran att infinna
sig. Från bruk, prestgårdar och andra
gårdar inströmmade gamla och unga, danslystna
och skådelystna. Officerare från Jemtland,
hvilka reste ned från fjellen för att svänga
om med Ångermanlands fagra döttrar, vimlade
dagarna förut på gatorna med sina grå kappor
och svarta handskskinnsmössor och väckte de
angenämaste känslor och förhoppningar hos
stadens unga damer, hvilkas uppfinningsgåfva
betydligt ökades och utvecklades vid
anordningen af balkostymerna, hvarmed man här
och der i fönstren kunde se att de voro
sysselsatta.
Till balarrangörer och värdar utsågos af
gymnasisterna tvenne dansanta och
sällskapsvana kamrater, åt hvilkas unga krafter hela
bördan af det ganska maktpåliggande bestyret
broderligt och välvilligt anförtroddes. Listor
kringskickades i staden till fäder och icke
fäder till anteckning, alltid med en fin
urskilning att icke gräddan, som mest
påräknades, skulle bli för mycket utspädd och
tillställningen få någon bismak af någon alltför
lågstäld borgarehalt. Entrén, som kostade 2
rdr, betaltes af herrarna. Damerna bjödos,
äfvensom några honoratiores, såsom
landshöfdingen, biskopen och lärarna vid läroverket
m. fl.
Balen anstäldes i skolhusets så kallade
festivitetssal, en lokal af kolossala dimensioner,
prydd med fem kristallkronor, byster af
konung Carl den fjortonde Johan och kronprinsen
Oscar samt en kateder vid ena väggen,
utsirad med rika ornamenter i hvitt och guld
med tvenne bronserade sfinxer, liggande en
på hvardera sidan på sina upphöjda och
ornerade fotställningar, hvilka, om man vred en
liten smula på den löst liggande sfinxen, hade
en fördjupning i midten, som med förkärlek
begagnades af de mera hemmastadde att vid
baltillfällen gömma sina hufvudbonader, för
att ha dem på ett säkert ställe. Likväl var
det ofta efter balens slut en ganska svårlöst
gåta att under sfinxen i den hoppackade
samlingen få reda på sin mössa.
Till danssalen funnos inga sidorum.
Endast snedt öfver farstun voro de så kallade
konsistorii-rummen för tillfället upplåtna, dels
till kapprum och dels för äldre herrar som
ville spela och röka, och der både
spelbord och brädspel voro placerade och hvarken
Gefle Vapen eller lackade lerpipor saknades,
Här kunde man till och med få sig ett glas
punsch, om man notabene särskildt vände
sig till pedellen eller gymnasii-vaktmästaren,
som bodde på stället och hade serveringen
om hand. Annars hörde ej några spirituosa
till trakteringen vid sådana tillställningar. Hvar
och en fick mot särskild betalning bestå sig
sjelf och äfven andra, om han så önskade.
Att man gerna mellan danserna trippade den
teologiska vägen in i konsistorium, behöfver
jag ej nämna. De, som önskade någon större
frihet, förfogade sig ännu en trappa upp på
vinden, der den vänliga pedellen hade sina
boningsrum och der man ganska ogeneradt
kunde njuta af Bacchi ljufva fluidum och dra
en och annan liten förtjusande rök. Denna
lokal begagnades mest af dem, hvilkas ben
och fötter icke voro invigda i den charmanta
danskonsten.
Vid dörren i balsalen var musikläktaren,
en träställning, omklädd med mörkrödt kläde
och upplyst af talgljus, som stodo i jernhylsor.
I kronor och lampetter bestods det vaxljus.
Musiken, som utfördes af gymnasister, bestod
af fiol, basfiol, flöjt och trumma. Som det
fanns goda lärare i musik i staden, så voro
många bland ungdomen deruti mycket
skickliga och försigkomna.
Sedan te var kringburet, öppnades balen
af båda värdarna, som i en långdragen angläs
förde någon af de högtuppsattes fruar eller
döttrar. Sedan kom den efterlängtade valsen,
och det ansågs för ett ovanligt danspar, som
stod ut med tre hvarf kring den stora
fyrkantiga danssalongen. Kadrilj och vals
omvexlade derefter med få hvilostunder. I
anseende till salens storlek arrangerades vanligen
två eller tre kadriljer. Det var en lust att
se en god dansör med de äfventyrligaste
battemanger skutta i höjden, så att man nästan
tviflade på hans jordiska återkomst. Det var
tidens sed att ha sina ben i ordning och
godt skick, då man skulle visa sig i dansen.
Man skämdes att dansa illa, och derför såg
man sällan någon som gjorde det.
Officerarna i Jemtlands jägaruniform med de små
förgylda jägarhornen å de gröna frackskörten
togo sig väl ut i dansen och voro särdeles
goda dansörer. En flicka, som fick dansa
med en löjtnant, kunde icke dölja att hon
var i sjunde himmeln, och mången gammal
fru som ännu lefver, har de Hernösandska
gymnasistbalerna att tacka för den husliga
trefnad eller otrefnad, som hon sedan fått
upplefva. Den civila baldrägten för kavaljererna
bestod af skor med bandrosor, svarta
redgarns-strumpor, tåstötta med kallikå, svart eller blå
frack med dito benkläder, mångrosiga västar
med ett slags genombrutna och förgylda
hängknappar, hvit halsduk med spetsig framstående
fadermördare och som knöts baktill, så att
den satt alldeles slät framtill. Fracken hade
långa skört med kort lif, ju kortare desto
bättre, med knapparna högt upp på ryggen
och så bredt emellan som möjligt. Var det
blå frack, så skulle de blanka knapparna
framtill sitta mycket tätt tillsammans. Hängde en
kulört sidennäsduk fram ur bakfickan, så var
det ännu fullständigare. Någon enda sprätt
kunde man få se med hvita handskar, men
annars voro kambrikvantar de vanligaste för
både herrar och damer. Var det möjligt,
skulle herrarnas hår vara anordnadt á la Carl
Johan. Det var ingenting ovanligt att se
herrar qvällen före baldagen gå till kojs med
hufvudet belamradt af papiljotter och inknutet
i en blå och hvit näsduk i brist af nattmössa,
Omkring klockan 11 inträdde ett längre
och äfven mycket efterlängtadt uppehåll i
dansen. Man började litet hvar känna sig
sugande. Supén var enkel. Vaktmästare och
jungfrur kommo inbärande med kolossala
brickor, upprågade med smörgåsar, dels på
knäckebröd, dels på limpa och hvetebröd, i
mindre och större format, med olikartadt
tillbehör af ost, salt kött, kalfstek och oxstek
m. m. Damer och kavaljerer försedde sig
nu i största hast efter tycke och smak. Man
åt så mycket man behagade, och det såg rätt
egendomligt ut, då ett par hundra menniskor,
alla med smörgåsar, vandrade omkring i
salen under den största munterhet och
belåtenhet, mumsande, konverserande och
kurtiserande. Ett glas svagdricka eller öl, en kopp
buljong eller chokolad afslutade supén. Någon
snaps eller annan spritdryck vankades icke,
så att nemo saltat sobrius fann här ingen
tillämpning. Icke heller kunde man säga med
Bellman, att »tockna baler gör vår ruin», ty
det var nöjet och icke öfverflödiga och
kostbara anrättningar, som afsågs vid dessa
tillställningar.
Sedan supén var vederbörligen afslutad,
drogos handskar och vantar på igen. Valsen
på maten spelades upp, det var den så kallade
I kronor och lampetter bestods det vaxljus.
Musiken, som utfördes af gymnasister, bestod
af fiol, basfiol, flöjt och trumma. Som det
fanns goda lärare i musik i staden, så voro
många bland ungdomen deruti mycket
skickliga och försigkomna.
Sedan te var kringburet, öppnades balen
af båda värdarna, som i en långdragen angläs
förde någon af de högtuppsattes fruar eller
döttrar. Sedan kom den efterlängtade valsen,
och det ansågs för ett ovanligt danspar, som
stod ut med tre hvarf kring den stora
fyrkantiga danssalongen. Kadrilj och vals
omvexlade derefter med få hvilostunder. I
anseende till salens storlek arrangerades vanligen
två eller tre kadriljer. Det var en lust att
se en god dansör med de äfventyrligaste
battemanger skutta i höjden, så att man nästan
tviflade på hans jordiska återkomst. Det var
tidens sed att ha sina ben i ordning och
godt skick, då man skulle visa sig i dansen.
Man skämdes att dansa illa, och derför såg
man sällan någon som gjorde det.
Officerarna i Jemtlands jägaruniform med de små
förgylda jägarhornen å de gröna frackskörten
togo sig väl ut i dansen och voro särdeles
goda dansörer. En flicka, som fick dansa
med en löjtnant, kunde icke dölja att hon
var i sjunde himmeln, och mången gammal
fru som ännu lefver, har de Hernösandska
gymnasistbalerna att tacka för den husliga
trefnad eller otrefnad, som hon sedan fått
upplefva. Den civila baldrägten för kavaljererna
bestod af skor med bandrosor, svarta
redgarns-strumpor, tåstötta med kallikå, svart eller blå
frack med dito benkläder, mångrosiga västar
med ett slags genombrutna och förgylda
hängknappar, hvit halsduk med spetsig framstående
fadermördare och som knöts baktill, så att
den satt alldeles slät framtill. Fracken hade
långa skört med kort lif, ju kortare desto
bättre, med knapparna högt upp på ryggen
och så bredt emellan som möjligt. Var det
blå frack, så skulle de blanka knapparna
framtill sitta mycket tätt tillsammans. Hängde en
kulört sidennäsduk fram ur bakfickan, så var
det ännu fullständigare. Någon enda sprätt
kunde man få se med hvita handskar, men
annars voro kambrikvantar de vanligaste för
både herrar och damer. Var det möjligt,
skulle herrarnas hår vara anordnadt á la Carl
Johan. Det var ingenting ovanligt att se
herrar qvällen före baldagen gå till kojs med
hufvudet belamradt af papiljotter och inknutet
i en blå och hvit näsduk i brist af nattmössa,
Omkring klockan 11 inträdde ett längre
och äfven mycket efterlängtadt uppehåll i
dansen. Man började litet hvar känna sig
sugande. Supén var enkel. Vaktmästare och
jungfrur kommo inbärande med kolossala
brickor, upprågade med smörgåsar, dels på
knäckebröd, dels på limpa och hvetebröd, i
mindre och större format, med olikartadt
tillbehör af ost, salt kött, kalfstek och oxstek
m. m. Damer och kavaljerer försedde sig
nu i största hast efter tycke och smak. Man
åt så mycket man behagade, och det såg rätt
egendomligt ut, då ett par hundra menniskor,
alla med smörgåsar, vandrade omkring i
salen under den största munterhet och
belåtenhet, mumsande, konverserande och
kurtiserande. Ett glas svagdricka eller öl, en kopp
buljong eller chokolad afslutade supén. Någon
snaps eller annan spritdryck vankades icke,
så att nemo saltat sobrius fann här ingen
tillämpning. Icke heller kunde man säga med
Bellman, att »tockna baler gör vår ruin», ty
det var nöjet och icke öfverflödiga och
kostbara anrättningar, som afsågs vid dessa
tillställningar.
Sedan supén var vederbörligen afslutad,
drogos handskar och vantar på igen. Valsen
på maten spelades upp, det var den så kallade
inklinationsdansen, som nu i svindlande fart
beskref en lysande bana kring salen och satte
myror i hufvudet på muttrar och tanter, hvilka
med oupphörligt vridande nackar och
uppmärksamma blickar följde de förbisväfvande
paren.
På eftermidnatt serverades kaffe, och
sällan slutades balen före klockan 6 på
morgonkulan, då äfvenledes den lilla kaffetåren
kringbjöds. Dagen efter balen var allmänt
skollof, och vid middagstiden såg man
grupper af herrar och damer, som sammanträffat
för att enligt öfverenskommelse på balen göra
en promenad utom tullen och bereda sig en
behöflig vederqvickelse i den rena och friska
vinterluften samt upplifva minnet af gårdagens
nöje och tilldragelser, Ett yrväder som
möjligen kunde inträffa, gjorde intet undantag
eller afbrott i promenaden. Det gick för sig
lika bra i lappskor och väderhufvor.
beskref en lysande bana kring salen och satte
myror i hufvudet på muttrar och tanter, hvilka
med oupphörligt vridande nackar och
uppmärksamma blickar följde de förbisväfvande
paren.
På eftermidnatt serverades kaffe, och
sällan slutades balen före klockan 6 på
morgonkulan, då äfvenledes den lilla kaffetåren
kringbjöds. Dagen efter balen var allmänt
skollof, och vid middagstiden såg man
grupper af herrar och damer, som sammanträffat
för att enligt öfverenskommelse på balen göra
en promenad utom tullen och bereda sig en
behöflig vederqvickelse i den rena och friska
vinterluften samt upplifva minnet af gårdagens
nöje och tilldragelser, Ett yrväder som
möjligen kunde inträffa, gjorde intet undantag
eller afbrott i promenaden. Det gick för sig
lika bra i lappskor och väderhufvor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar