Kongl. slottet den 8 maj 1794
Som jag allmänt är känd så på den moraliska som fysiska sidan, det vill säga till hjärtat, min vandel och konstitution, så är jag en herre av mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter om solen går eller jorden axlar sig. Vad jag kan bedyra är, att jag vill ingen varelse i naturen ont, älskar oändligen en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer samt små beskedliga barn, äter, efter appetit, litet och gott - söndagen vitkål, torsdagen ärter, lördagen strömming.
Som till en levernesbeskrivning synes vara nödigt, att man nämner dödsåret eller, rättare sagt, födelseåret, alltså finner jag mig befogad att utsätta detsamma enligt kyrkoboken i S:ta Maria Magdalena församling, fast längesen uppbrunnen, till den 4 februari 1740.
Faddrarna voro: min farmor, fru Elisabet Dauer, riksrådet greve Jan Gyllenborg. Biskop Rhyzelius, menar jag, har döpt. [Bellman döptes 5 febr. 1740 av magister Pehr Wollenius, skr. anm.]. Marskalkar på mina föräldrars bröllop voro: den ännu levande presidenten greve Lilljenberg, då häradshövding, och kammarrådet Wulvenstjerna. För mina föräldrar lystes 1739 av biskop Rhyzelius första gången [föräldrarna vigdes 1738, skr. anm], av Lagerlöf andra gången och av Kalsenius tredje gången. Vigda blevo de av ärkebiskopen Steuch i Stockholm, varest då hölls riksdag.
Huru mina föräldrar krånglade, blev jag, som sagt är, född. Min mor, vacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädsel, vänlig mot alla människor, delikat i umgänge, hade en förträfflig röst, och hon hade vänt sig att ligga i tjuguen barnsängar - "honny soit qui mal y pense" - men detta lekverk gjorde husets ruin.
Vid sex års ålder kom jag under information i Maria skola. Min morfader, magister Hermonius, var där kyrkoherde och gift med min mormor från gamla Aros, varför hon hette Arosell. Min första informator var, liksom min salig fars informator, den allmänt kände Hübner, en Doktor Rutström, som älskade mig mycket: av honom har jag lärt stava med tillhjälp av en liten pinne, såsom då brukades, nämligen med ett litet hästhuvud på - ock läste jag flitigt.
Jag äger än en levande skolkamrat i kungl. sekreteraren Bryssel, som spelar excellent klaver. Sedan bekom jag till informator kyrkoherden Norman, som ännu lever, och efter honom en vid namn Svaliung, den ingen aktade, utan har jag, tillika med nu levande spannmålshandlaren eller grossören Kellbeck, givit honom stut. Omsider fick jag en annan informator, som hette Höckert och kom till tullen. Han slog mig på fingerstumparna med linjalen, för det jag ej ville kunna Euklides´ och kollegers Metaphysica eller Physica.
Hjärnan ännu i mig vrides,
när jag tänker på Euklides
och på de trianglarna
ABC och CDA.
Svetten ur min panna gnides
värre än på Golgata.
Äntligen uppklarnade dagen. Mina föräldrar hade funnit, att då jag låg i feber hade jag under paroxysmen talat allting på vers och sjungit dem för min mor så väl, att alla fallit i förundran. I föräldrarnas hus umgicks då för tiden den nuvarande presidenten Rosenadler, presidenten Carleson, kanslirådet Rabbe, kanslirådet Nordenflycht och då sekreteraren, nu vice presidenten i kommerskollegium Silfversköld samt kongl. sekreteraren Abraham Sahlstedt. Dessa valde mig till informator ett geni vid namn Klas Ludvig Ennes, vilken genom min rekommendation hos salig kungen sedermera befordrades till pastorat i Skåne och östra Herrestad. Av honom lärde jag att hantera Apollos lyra: under hans inseende har jag författat flera brev och poesier, ibland dem, 1755, översättningar av psalmerna i Halleska psalmboken. Dessa översättningar, jämte flera brev på tyska, engelska, italienska och fransyska av min hand, lära förvaras hos presidenten Rosenadler i dess bibliotek hemma.
Vid samma tid blev jag, tillika med dåvarande ryttmästaren, sedan hovmarskalken Jennings, professor Trozelius och amiral Nordenankar, under presidenten Rosenadlers klubba, ämnessven i Kongl. Vetenskapsakademien och, efter den tidens sed, mottagen på riddarhuset i Akademiens rum samt införd av tvenne ledamöter, bergsrådet Adlerheim var den ene, den andre har jag förglömt.
Vid denna tid försvenskade jag en bok under titel "En fars förmaning till sin son, företagande en utrikes resa", tryckt hos Wilde. Originalet har presidenten Carlsson funnit i Aleppo.
Sedermera översatt ett "Utdrag av Scrivers själaskatt", tryckt i Norrköping hos Edman.
På samma tid översatt och till min mor dedicerat "Landshövdingen v. Schweidnitz´ dödsbetraktelser", lämpade till evangelierna. De där befintliga ryska sonetter översatte jag på vers.
Samma tid författade jag en numera sällsynt skrift, kallad "Månan". Ett enda ord i detta skaldestycke ändrades av den store von Dalin: nämligen i stället för predikstol sattes lärostol.
Mina senare arbeten äro nog kända, utom ett, "Vad behagas?" kallat, vilket är mycket sällsynt och skall vara en satir på biografier.
1759 var jag första gången plakat, sovande i min mors knä, sedan jag hos holländske ministern Martewill på Söder, i grannskapet av mina föräldrars hus, tagit mig ett pontaksrus.
Jag kom hem så röd och skön
eftermiddagen mot fyra,
då till dagens aftonbön
man såg folket sig utstyra.
Mina systrar, pjåkiga,
med bindmössor, syntes niga,
men jag rosenblommig stiga
till min mor och kjortlarna.
"Min Carl Mickel", sade hon,
"var, min gosse, har du varit?"
"Å, min mor, jag har erfarit
en mig något stor portion."
"Jaså, så så, Calle lilla!
Luta då ditt huvud ner,
lägg dig på mitt knä, jag ber -
vet, din mor vill dig ej illa!"
Är det då underligt att hela min varelse, var minsta tanke, var andedräkt upplivar min olyckliga varelse att hålla av fruntimmer? Guds hämnd vare över mig, om jag icke blir förtjust av en gammal utsliten stubb med alla sina trasor på sopbacken vid Packartorget! Jag ser en kärleksgudinna i varje loppa och en Astrild i var utkastad nedandel. En uttrampad, nedkippad sko... min Gud... ett fruntimmers såla, varpå hon vandrat i Gröna gången, ger mina ögon mera liv och vällust än den lager, varmed man mig på medaljen hedrat.
Continuation härnäst om skälmstycke kärlek ock mera gu tår Bror Blad.
FORTSÄTTNING
Kongl. slottet den 21 maj 1794
En man utan minne måste nödvändigt vara en beskedlig varelse. En skälm måste minnas vad han tänker, tänkt och sagt. Jag minns ej var jag slutade mina levnadsanekdoter, men lika mycket!
Sommaren år 1759 gick jag en afton, klädd i hemväven rock av min mor, som även var en god hushållerska, ned till Munkbron. Klockan ringde då 7 i Maria kyrktorn, som samma år i juni månad avbrann. Jag gick då, om aftonen, i min blå rock, och, efter den tidens sed, utstofferad med halvärmar och nattkappa. När jag ett par timmar betraktat jakterna, som förhärligade utsikten av Mälarens cyteriska stränder, kom den bekante latinske skalden Lövensköld gående, jämte den namnkunnige aktor vid 1756 års riksdag, Bedinus Renhorn, för att stiga ombord på en Arbogajakt, som ämnade sig till den stad, varest Renhorn skulle intaga sin borgmästarestol. Jag hade lärt hans dotter, som då med sina föräldrar bodde på frimurarebarnhuset, att spela på cittra, vilket instrument jag den tiden ojämförligen trakterade. Denna obetydliga omständighet gjorde, att herr borgmästaren böd mig stiga ned i kajutan, vilket jag ock gjorde. Jag satte mig genast vid ändan av ett litet fällbord, tittade ut genom fönstret på de många fartyg, som, det ena efter det andra, med sina bukiga segel och glatta kölar plöjde den mot aftonsolen glittrande böljan. Roende båtar med skönheter smögo sig fram emellan bogserade skepp. Andra kostliga flickor bröstade sig, hukande inom sina kringspridda klapphoar, och deras klappträn tycktes giva ett eko:
...et ab hoc et ab hac et ab illa.
Parmmätarn i sitt solfärgade linne trampade i den fyrkantiga hövolmen, kuskarna ströko de gnäggande hästarna för hövagnen, och Munkbromångelskorna trätte med roddargummorna och kamplansvalet i Maria. Nu framsattes pipor och tobak, och kammarrådet Lövensköld, den hedersmannen, stoppade min allra första pipa, som tillägnades en flicka, vilken behagade göra mig och sig den äran att emottaga den. Borgmästar Renhorn, som en femtiosex års tyrann, for ut i hårda ord och bitterhet emot sin dräng. Därpå befallande in en kopparkittel med varmt vatten, arrak och citroner, tillagade han en punsch, av vilken hin håle, om han varit ovan, sannerligen blivit så vimmelkantig, att han inte hittat hem på sex veckor.
Jag röker, jag dricker, jag somnar, jag vaknar. Vinden blåser. Lövensköld nickar. Renhorn överlämnar åt däcket gårdagens förtäring, och drängen, som en kerubim på en nyårsönskan, låg utsträckt långs med relingen. Yr i huvudet och betraktande smörgåsar, citronskivor och flera backanaliska relikvier på min nattkappa, blev jag ängslig vid åtankan av mina beskedliga föräldrar. Ärnande mig hem ser jag ut genom kajutfönstret, men finner, istället för det förmenta Maria Magdalena, Strängnäs kyrktorn, som - o, himmel - uppspirade vid dagens gryning. Vimpeln hängde nedåt masten, skepparen, kippskodd, knäppte igen böxluckan, och en jägare, som varit vår reskamrat, tog av sig mössan och hälsade: "Gu moron!"
Mina respektive sovkamrater vaknade. Skepparen lade till vid Strängnäs stad emot en trädgårdstäppa. Alla stego i land och övergåvo mig.
Utan en fyrk i fickan vandrade jag på mullgatorna av och an på denna alldeles obekanta ort. Till all lycka råkade jag dock i en port på ett träplank en bekant, stenhuggareåldermannen Lars Hjortsberg, son av kyrkoherden och namnkunnige poeten Hjortsberg: han var svåger med lektorn och sedermera kyrkoherden Lundmark. Han omfamnade mig och bad mig att stiga in i sitt hus, varest jag blev väl emottagen och blev kär i doktorns svägerska mamsell Anna Maria Hjortsberg, vacker som en dag och för vilken hjärtat ännu klappar, fastän hon är gift med den bekante löjtnanten von Schedvin och har stora barn, bland vilka är en kongl. livdrabant. Herre Gud - ett fruntimmer, anten hon är vacker som en ängel eller ful som Nymanskan [rik bryggaränka, vars bryggeri låg vid Drottninggatan nära Adolf Fredriks kyrka, skr. anm.], har att befalla mig kyssa sina fjät.
Continuation härnäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar