Löjtnanter borde aldrig finnas till

Det var en tid då jag var ung och glad,
fallera,
då bodde jag uti en liten stad,
fallera.
En lycka hade där så när mig hänt,
fallera,
det var strax efter sen jag blev student,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Jag i en flicka blev så dödligt kär,
fallera,
ni vet vad det är för ett grymt besvär,
fallera.
Fast jag var glad, jag ändå grät och led,
fallera,
då man är kär, är allting upp och ned,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Om dagen gick jag sovande omkring,
fallera,
då natten kom, så sov jag ingenting,
fallera.
Jag magrade, blev glåmig, blek och vit,
fallera,
fast jag var hungrig, åt jag ej en bit,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Och hade mygg ej funnits, så, min själ,
fallera,
jag tror jag riktigt hade svält ihjäl,
fallera.
Och hade regn ej stundom fallit ned,
fallera,
jag tror av törst jag hade strukit med,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Min sköna, som jag var så kär uti,
fallera,
var sjutton år och hette Amelie,
fallera.
Av elden som i hennes öga brann,
fallera,
jag märkte snart att vi förstått varann,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

På stadens brygga stodo vi en dag,
fallera.
"Stå ej så när kanten", sade jag,
fallera.
"För min skull, Amelie, lå¨t bli, låt bli!"
fallera,
men foten slant och flickan föll uti,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

"Fräls, himmel!", skrek dess moder, som var med,
fallera,
och med ett skutt jag dök i djupet ned,
fallera!
Men i en slup en löjtnant kom i hast,
fallera,
och fick med ens i hennes klänning fast,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Han flickan förde levande, fast blek,
fallera,
till hennes mor, som stod på strand och skrek,
fallera.
Jag sam till stranden med det rön jag gjort,
fallera:
i byxor är det svårt att simma fort,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

Men mamma i sin famn löjtnanten slöt,
fallera,
och gav mej fan, fast jag var mera blöt,
fallera.
Löjtnanten kom i sjunde himlen in,
fallera,
och Amelie var icke mera min,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera!

En ed jag svor, så helig som en bön,
fallera,
att ej för flickor hoppa uti sjön,
fallera.
Men sällan går det som man tror och vill,
fallera,
löjtnanter borde aldrig finnas till,
fallerallerallerallerallerallerallera,
fallera! 

Flickan i frack

KAPITEL I .

Hur kan en ung flicka uppträda i frack? Det är mycket enkelt, förutsatt
att hon har en något pojkaktig figur; hon bör åtminstone vara tämligen smal kring
höfterna. Vidare underlättas saken betydligt, om hon är i besittning av en två år
äldre men ganska spenslig och småväxt bror. Helst bör denne bror vara en ung
man med utpräglat sinne för elegans och kroppskultur. Finnes dessa förutsätt-
ningar är saken som sagt rätt enkel. Flickan passar på, då hennes bror är ute
och drar med Eva Biörck, går helt lugnt in i hans rum, tar ur klädskåpet fram
hans nysydda studentfrack, ur byrålådan frackskjorta med tillbehör, återvänder –
nu dock på tåspetsarna – med bytet till sitt eget rum. För att icke såra den
unga damens känslor hoppar jag över själva omklädningen, blundar med båda
ögonen och slår upp dem först då jag kan tänka mig att hon skulle vilja ropa:
Titta! Och där står hon framför spegeln med studentmössa på pagehåret och
iförd en elegant frackkostym, som sitter nästan oklanderligt. Så enkelt var det.

Frågar man åter, hur en ung flicka kan vilja och våga uppträda i frack, så
måste svaret bli mera komplicerat. Man måste avkläda hennes unga själ – en 
avklädning som tryggt kan skildras – och man måste granska hennes förhål- 
lande till tvenne män. Jag skyndar tilllägga att den ene av dessa män var 
flickans far, en högt aktad maskindirektör vid Statens Järnvägar. Den andre
mannen är om icke föraktad så i varje fall vida mindre aktad. Likvisst är han,
Ludwig von Battwhyl, adelsman, ja till och med greve. Men han är en mycket
ung greve och kanske något lättsinnig. Dessutom är han inom sportkretsar icke
blott aktad utan nästan dyrkad. Föraktet kommer honom till del egentligen blott
från tvenne håll – från lärare och mammor. Hur som helst, så var det dessa
båda män, fadern och greven, som ofrivilligt och var och en på sitt sätt drevo
Katja Kock till vågstycket att vid ett anmärkningsvärt tillfälle bära frack. Våg-
stycke! utbrister en läsarinna förargad. Det skulle jag väl också våga! Jag sva-
rar: Kan vara, sköna dame, men ingalunda i Wadköping! Och vad här skall
skildras hände just i denna vördnadsvärda stad.

Katja var moderlös och moderlösa flickor, som ha far och bröder att ta vara på,
bli ofta själva moderliga, flärdlösa, karaktärsfasta. Hennes bror var en odåga.
Han hette Curry, vilket i och för sig är en olycka, men en av dessa olyckor,
som man vänjer sig vid och växer ifrån. Vidare var han Wadköpings kanske ende
och i varje fall mest fulländade snobb. Åkomman var medfödd och obotlig. Kam-
rater hade klått honom, flickor hade hånat honom, lärare hade varnat ho-
nom, andligt sinnade hade hotat honom med de eviga straffen – ingenting hade
hjälpt. Han var och förblev Wadköpings Brummel. För Katja hade hans snobberi 

både olyckliga och lyckliga följder. Större delen av hennes klädpengar gick till bro- 
derns garderob, helt enkelt därför att hans natur tvingade honom att vara ele- 
gant under det att hennes natur mycket väl lät tala med sig. Å andra sidan be- 
hövde hon aldrig ta ut fläckar ur hans kläder, aldrig sy ihop revor i hans rock 
eller klippa fransarna på byxbenen. Och det var ju alltid en lättnad. Fadern be- 
redde henne mera besvär. Han var ett snille och Katja fick aldrig någon riktig 
fason på honom. Emellertid sparade hon ingen möda utan höll honom snygg och 
proper. Jag kan ej med bestämdhet säga, vad för slags snille han var, men jag tror 
mig veta att hans snillrikhet stod i nära samband med ett torvpulver, en gasugn, 
en massa patenter och vissa kolossalt besparande åtgärder som han icke kunde 
förmå Kungliga Järnvägsstyrelsen att vidtaga. Ur detta icke spirade hans 
ryktbarhet. Det gick icke en månad utan att en eller annan stor tidning i en kraftig 
ledare häpnade över Kungliga Järnvägsstyrelsens sätt att behandla de snillrika
Kockska metoderna. 

Till sist fanns det i landet blott två varelser – om jag får använda detta ord – som 
betvivlade hans snille. Den ena var naturligtvis Statens Järnvägar, den andra var 
egendomligt nog han själv. Men under det att Statens Järnvägar tvivlade permanent, 
var hans eget tvivel ytterst sporadiskt. Det förekom blott någon sen afton, då han 
trött och sömnig satt böjd över sina papper. Om nu allt det här är bara bosch, 
tänkte han, så är ju jag en idiot, som sitter här i stället för att spela wira och ha trevligt! 
Vid dessa tillfällen var han mycket ödmjuk och det hände att han sa till sina barn: 
Stackars barn, ni har allt fått en riktig idiot till pappa! Barnen motsade honom ej, 
men Katja klappade honom på ett mycket kärleksfullt och uppmuntrande sätt. 
Det var alldeles rätt handlat. Man ska inte motsäga sina föräldrar, men man kan 
gärna uppmuntra dem. 


Med ett snille till far och en snobb till bror slog Katja själv in på en sorts

medelväg: hon klädde sig enkelt men snyggt (som hon själv tyckte) och till-
ägnade sig ett lagom mått av boklig bildning. Kanske kunde hon utan skada ha
ägnat en halvtimme mer åt sitt yttre och en halvtimme mindre åt sitt inre.
Tanken har uttalats av greve von Battwhyl och uttalad just av honom var den
en mycket otacksam tanke. Spetsfundigt folk har påstått, att unge greven aldrig
tog någon studentexamen, men att Katja i gengäld tog två. Härmed åsyfta de
det faktum att flickan de sista veckorna före examen lyckades inplugga i unge
grevens skalle en del av den lärdom, som han under nio långa år så trofast och
uthålligt försummat. Den mogenhet, som han slutligen framlade till benäget påse-
ende inför herrar censorer och lärare och som vann ett visserligen vresigt gil-
lande, var helt och hållet Katjas verk. Till tack beskyllde han henne för att vara
ful och smaklös. Det låter hemskt men har sin förklaring, som i viss mån lindrar
den stöt för bröstet, man tycker sig känna.

Före examen, då de båda unga, förenade i ångest och ädel ambition, lutade
samman sina huvuden över boken, kunde det hända att Katja fällde yttranden som  
detta: Ludwig! Först när man lärt känna dig, förstår man vad en verkligt solid 
dumhet vill säga. – Nu är det så, att en fotbollsspelare av Ludwigs rang och 

rykte ej kan känna sig förolämpad av ordet dum. Därtill står han för högt. 
Alltså tog han saken med ro, suckade och sa: Ja, du har så väldigt rätt, så! 
I själva verket tyckte Katja, att Ludwig var en mycket intelligent pojke, fast utan 
särskild läggning åt det bokliga, och Ludwig tyckte att Katja var en mycket söt 
flicka – fast med särskild läggning åt det bokliga. Men en dag råkade han 
säga: Ja, Katja, jag är bestämt lika dum som du är ful! Det var bara en fras, ett 
försök att med ett litet skämt mildra det hemska intrycket av en viss ekvation 
med fräckt högt gradtal och oanständigt många obekanta. Katja löste ekvationen 
utan att darra på manschetten, sen löste hon sex till, sen invigde hon unge gre- 
ven i några av Julius Cæsars mest geniala fälttågsplaner, sen gav hon honom 
en inblick i de insektätande växternas liv och leverne, sen lät hon Ludwig i samlad

trupp framföra det latinska språkets dativstyrande prepositioner. Var detta
hämnd? Ingalunda. Men bäst som unge greven med svettig panna sneglade hit och
dit efter dessa prepositioner, som hysa en så egendomlig kärlek till dativ – se!
då reste sig Katja och ställde sig framför en spegel. Stod där länge, länge. Åter-
vände till den lärda mödans bord, suckade och sa: Nu tar vi om den en
gång till, för resten har du rätt: jag är ful.

För att göra unge greven rättvisa måste vi säga att dessa tre ord, uttalade
med stilla resignation, träffade honom mitt i hjärtat. Han utbrast: Korsijisse
namn, flicka! Vem har sagt att du är ful? – Katja svarade med blitt allvar:
Det gör alldeles detsamma, vem som har sagt det. Jag är – ful. Nu hade
alltså unge greven begått en av de sju dödssynderna (eller kanske den åttonde):
han hade bibringat en oförvitlig ung kvinna den falska föreställningen att hon
var ful. Vad skulle han göra? Hade Katja icke varit vad han på sitt egendomliga 
men stundom målande språk kallade: en bottenfruset korrekt jänta, 
skulle han kanske ha tillgripit vissa medel, som unga män bruka använda för 

att övertyga unga kvinnor om deras behags oemotståndlighet. Denna utväg var 
obevekligt stängd. Han valde en annan och han trodde att det var den rätta, 
men det var i själva verket den allra galnaste. Han betraktade henne med sak-
lig min och yttrade med lika saklig röst: Du är visst inte ful, Katja, du är söt. 
Men du är smaklös. – Två flammande ögon, två starkt rodnande kinder och de 
med skärpa framslungade orden: Vad behagar du påstå? – borde ha varnat 
honom. Men han travade på i ullstrumporna. Han sa: Du saknar smak. Du 
klär dig som en vedgubbe. Drottningen av Saba och andra skönheter skulle ha 
sett ut som påskkäringar, om de klätt sig som du klär dig. Tag din skurmadam 
till smakråd nästa gång du ska köpa hatt, så blir det genast lite bättre. Du skulle 
göra mänskligheten en tjänst. Hur skall den kunna upptäcka att du är en söt 
flicka, när du går klädd som en skråpuk?

Dessa båda ungdomar högaktade varandra. Jag tror till och med att de
älskade varandra, ty de flirtade aldrig. Just därför var hans beskyllning fruk-
tansvärd. Den var ett nidingsdåd. Den skulle glömmas för att åter och åter dyka
upp i minnet. En kvinna utan smak! En kvinna som inte förstår att klä sig! Han
hade gjort henne otrygg för hela livet. Vid varje inköp skulle hon erinra sig
hans ord. Om denna Katja bleve sjuttio år, skulle hon ännu i sin ålders höst
då och då säga till sig själv: Tänk att Ludwig sa, att jag saknar smak! Nog var
det orättvist? Och hon skulle efter den sista satsen sätta ett kolossalt och smärt-
samt frågetecken.

Emellertid fick beskyllningen inga omedelbara följder. Den stoiska flickan
gav icke uttryck åt sina känslor, varken i skratt eller gråt. Ludwig fick icke den
örfil han förtjänt. Katja yttrade endast: Får jag be om de prepositioner, som
styra ackusativ. Människokännaren måste i denna självbehärskning se förebud
till stora händelser. Och de kommo.


Närmaste anledningen var en promenad utmed ån. Denna å har alltid visat sig 

vara förrädisk. Jag tror inte att det finns en enda Wadköpingspojke som inte gått 
ned sig på dess is, vandrat lungsur hem, fått stryk och het välling. Än mera för- 
rädisk är ån tiden mellan islossningen och midsommar. Den lockar en att gå 
alldeles för långt utanför stan. Har man en flicka med sig, stannar man inte, 
förrän man kommit ända ned till sjön. Den förefaller att vara så stor, den för i 
tankarna de mäktiga haven, den stora vida världen. Man tyr sig samman. Ingen 
människa ser en. Bara Gud i himlen och man gör sannerligen ingenting, som inte 
den gode Guden kan se. (Han tål så mycket mer än vad t. ex. domprostinnan 
Hyltenius skulle tåla.) Men man lossar en smula på Wadköpingsbanden, man 
ger sina känslor luft i ljuvt klingande ord. Vid denna åmynning blir även fot- 
bollsspelare poeter. Och Ludwig sa: Det är väl ändå väldigt stiligt en sån här 
kväll med sjön och björkarna och allt det andra? Och nog är det väl sagolikt idio- 
tiskt att vi ska behöva säga ajöken om några dar! Det är så en tror inte det är sant.

Katja förstod, att detta var poesi. Hon svarade ingenting, hon väntade mera.
Vid dylika tillfällen är det mannens uppgift att vara lyrisk; kvinnan blir lyrisk
först vid vaggan. Tyvärr hade unge grevens ådra redan sinat. Alltså stodo de
tysta, stirrade ut över sjön och lät det kvällsröda solklotet purpra ett par splitter-
nya studentmössor. Plötsligt suckade de båda på en gång, suckade mycket djupt,
gjorde helomvändning med militärisk schwung och larvade hemåt. En rask takt
är rätta medlet att undgå den förrädiska åns inflytande. Fotbollsbanornas hjälte
sa: Åtminstone skulle väl vi grabbar och jäntor ha något sprall, innan vi skils åt.
Kunde vi inte ordna med lite klingklang så att vi finge röra på benen? – Detta
var inte längre poesi, varför Katja svarade: Menar du bal? Bal i juni? Det har
man väl aldrig hört talas om! – Just därför! avgjorde Ludwig, som inte hade
en droppe Wadköpingsblod i ådrorna. 


Hur kunde han förmå Wadköping att gå med på något så tokigt som en bal i
juni? Det vet jag inte så noga. Jag vet bara att han utvecklade hela den fruk-
tansvärda energi, som han brukade utveckla i alla sina livsyttringar, undan-
tagandes läxläsning. Jag vet att han besökte ett femtiotal mammor och att varje
mamma sa precis detsamma: En bal i juni? Det har man väl aldrig hört talas
om! Hur han lyckades krossa detta flinthårda argument, varken vet eller för-
står jag. Men jag vet, att han lyckades. Ty i Wadköpings annaler står anteck-
nat att en bal avdansades å utvärdshuset Kupan den 10 juni och att rektor
själv samt änkedomprostinnan Hyltenius voro balens beskyddare och garanter för
dess höga moraliska halt. Och denna bal måste ha varit just den, som Ludwig
föreslog Katja, då de traskade hem från den vida sjön och de tunga suckarna.

Vad Katja beträffar, så hade hon nu trenne vägar att välja emellan. Endera
kunde hon låta bli att gå på balen. Vissa tankar och känslor som stodo i hem-
lighetsfullt samband med ån, sjön och Ludwig stängde denna det rena förnuf-
tets väg. Eller också kunde hon låta Sy-Malin rusta upp en viss gammal trasa, 

som nu var van att rustas upp. Verkligen? Kunde hon det? Efter att Ludwig 
sagt som han sagt? Hellre döden! 


Återstod den tredje vägen, som förde kapprakt till firman Modig & Klein. För 
en obefästad själ, som aldrig frestats och aldrig fallit för att åter resa sig, finns 
det knappt någonting farligare än att gå till Modig & Klein. Men hon vandrade 
käckt åstad. På vägen mötte hon Curry och Eva. Vid åsynen av detta hyper- 
eleganta par kände hon plötsligt ett hänsynslöst övermod sjuda i bröstet. Det 
ska katten gå omkring och vara Askunge! 


Hon sa: Kom med till Modig & Klein! Jag ska beställa mig en klänning till balen.
Försökte använda en lugn och likgiltig ton, men paret gjorde intet för att dölja 
sin häpnad. Du! Hos Modig & Klein! 


– Just jag, sa Katja. Varför inte? – De följde henne och under två timmars tid 
lät hon dem uppleva den ena sensationen starkare än den andra. Hon väjde 
för intet. Hon frossade i lyx! Hon var fullständigt lycklig, så lycklig som endast 
en Askunge kan bli, då hon beslutat sig för att inte längre vara någon Askunge.

Hon tänkte inte på Ludwig, än mindre på ett visst gammalt snille. Hon tänkte
bara på sig själv och sin unga lekamen.


Innan hon gick sa hon: Säg mig vad det kommer att kosta, men gör ingenting åt
saken, förrän jag talat med pappa! Modig & Klein sa priset. Curry och Eva satte
sig. Katja icke ens blinkade.

Het och lycklig lämnade hon Frestelsernas tempel, men hon gick ingalunda
hem. Hon gick till den herrn, som för de finaste silkestrumporna, och hon gick
till stans finaste skomakare och hon gick till den butiken, som tar sina korsetter
direkt från Paris. Curry och Eva travade med, häpna men även lyckliga, ty de
stora sensationerna äro sällsynta i Wadköping. Rätt vad det var mötte de Lud-
wig. Han stannade mitt framför Katja och såg henne forskande in i ögonen.
Han sa: Vad är det med dig? Jag tycker mig läsa vansinne i dina blickar. – Inte
vet jag, om hon blivit galen, sa Curry, men jag vet, vad hennes far kommer
att bli. – Katja ryckte till. Vad nu? Han kunde väl inte missunna henne att
vara elegant en gång i livet? Till på köpet när hon hade tagit studenten! Barn
anse, att föräldrarna böra vara tacksamma, om barnen lära sig något; för-
äldrarna anse, att barnen böra vara tacksamma att de få lära sig något. Vem har
orätt? Kan göra detsamma vem! Alla föräldrar ha varit barn och de flesta barn
bli föräldrar. Orätten jämnar ut sig med tiden.

Men Ludwig sa: Vad jag hört och förnummit har gripit mig djupt. Om denna
flicka kommer på balen i en något så när korrekt och elegant dress, kan ni andra
hönapönor hälsa hem. Det blir ett prisfall utan like!

För att rätt förstå vad sedan hände borde man egentligen göra en utredning
av hela det svårlösta torvpulverproblemet och Kungliga Järnvägsstyrelsens för-
hållande till ett snille, som till på köpet var ett sparsamt snille. Men det skulle
föra oss för långt. Jag vill blott nämna, att styrelsen samma dag återsänt en gi-
gantisk packe handlingar – den geniala Kockska metoden i ny upplaga – jämte
en skrivelse, som varje uppriktig anhängare av den geniala metoden måste 

beteckna som löjlig och upprörande. Just när den geniala metodens fader genom- 
läst skrivelsen för sjunde eller åttonde gången och fyllt hela sin själ med dess 
tarvliga och motbjudande innehåll, lades en hand på hans skuldra och ett annat 
av hans barn, Katja, yttrade blitt men frimodigt: Pappa, skulle du vilja ge mig 
femhundra kronor? – Den snillrike uppfinnarens hjärna var för ögonblicket
bräddad med statens snabbt bortrinnande miljoner. I första häpenheten fann han

femhundra vara en förvånande futtig summa och han tog åt plånboken. Redan
denna gest återförde honom snabbt till verkligheten. Det fanns förvisso inga fem-
hundra i plånboken. Femhundra! Det är ju en förmögenhet. Kom tösen verkligen
på blanka vardan och bad om femhundra? Vadtill dessa femhundra? Klart
besked, om han fick be! Katja sa: Jag har beställt en klänning hos Modig &
Klein och så är det lite annat smått jag behöver till balen.

Det är i dylika ögonblick en snillrik man rätt tydligt känner, att han aldrig
borde ha gift sig. Han förstår att han förrått vetenskapen och sitt eget snille
för en jordisk kärlek. Vilken vetenskapens pioniär hade han icke blivit, om han
sluppit att draga det tunga familjelasset! Hur månget oskattbart vetenskapligt ar-
bete hade han icke måst avstå från att köpa, därför att det felades honom några
usla hundralappar. Och nu kom denna tös, denna osnutna jänta, och begärde
hela fem för att gå på bal! Vidunderligt!


Han framstötte ett grötigt och brutalt: Nej! Katja sa: Curry fick en frack till studenten 
och jag fick ingenting. – Han klarade stämman och yttrade: Om du hade varit pojke, 
hade du också fått en frack. Det hör till. – Katja sa: Jag rår inte för att jag är flicka och jag 
får så sällan något nytt och nu behöver jag en klänning till balen. – Uppfinnaren
sa: Du har en klänning. – Katja sa: Jag har fyra stycken men ingen som passar. – 
Uppfinnaren sa: Då stannar du hemma. – Plötsligt upplystes hans förstånd av en 
av dessa tankeblixtar, som äro så vanliga hos snillen, och han utbrast: Det är naturligtvis 
den där Ludwig, som står bakom det hela! Det anade jag strax. Mitt beslut är fattat – 
du stannar hemma.

Knappt var det sagt, förrän han insåg att han gjort sig skyldig till överord,
tomt skryt. Han ville förfärligt gärna slå till reträtt. Det föresvävade honom
att man kunde göra en utredning, upprätta ett nytt kostnadsförslag. Han skulle
påpeka att tio av de femhundra kronorna voro överflödiga och förklara sig villig
att utbetala de 490. Därmed hade han hävdat sin myndighet och hållit sparsam- 
heten i helgd. Hade han följt denna impuls, skulle man fått bevittna en märklig 
tävlan i ädelmod. Katja skulle ha underbjudit honom med hundratal; till sist 
skulle han kanske nödgats släpa henne till Modig & Klein. Emellertid följde han 

icke den högre impulsen. I det avgörande ögonblicket föll han pladask i den fall- 
grop, som ständigt lurade på honom. Han erinrade sig att han var ett snille! Och 
han började klaga. Naturligtvis sa han inte rentut att han var ett misshandlat 
geni. Han antydde blott att han hade en Högre Uppgift, till vilken även hans 
barn borde taga någon hänsyn. Katja gjorde plötsligt en grimas, som om han 
bjudit på ricinolja. Ty detta var osmakligt! I hela sitt unga liv hade hon älskat 
och vördat just denna Högre Uppgift, hon hade omhuldat och borstat Den, hon 
hade tagit fläckar ur Dess kläder och stoppat mjuka kuddar under Dess huvud, 
hon hade satt fram just sådan mat, som smakar en Högre Uppgift och efteråt 
plockat brödsmulor ur dess skägg, hon hade skapat ro och tystnad, så nödvän-

diga för en Högre Uppgift samt sett till att Dess krage alltid var ren. Och nu
uppmanade han henne i förebrående ton att taga någon hänsyn till den Högre
Uppgiften! Inför denna otacksamhet uppgav hon försöket att skrida fram med
lämpor. Hon sa: Du får ursäkta att jag tänker gå på balen. Vill pappa inte ge
mig pengarna, så får jag ta klänningen och det andra på kredit.

Därmed var krisen akut. Ultimatum hade utfärdats. Nästa handling blev en
krigsåtgärd. Uppfinnaren ringde till Modig & Klein, förbjöd dem att vare sig mot
kontant betalning eller på kredit utföra något arbete åt hans dotter. Hon var
omyndig och hade icke rätt att göra beställningar utan hans vetskap. Vilken
skymf! Att i ena stunden som välaktad och mogen student stå i stadens elegan-
taste affär och i beundrande vänners närvaro göra storartade beställningar för att
i nästa nu bli behandlad som en skolflicka, den där tagit knäck på olovlig
krita! Tårarna började rinna. Det var att göra skymfen ännu skymfligare. När
Uppfinnaren varsnade dessa tårar förbannade han sin dumhet. Men som det är
trevligare att vara ond på andra än på sig själv, riktade han en ny stöt mot
flickan. Ännu med luren i hand begärde han upplysning om övriga herrar leveran-
törer. Han skulle ringa till dem allesammans! Katja svarade: Det är nog, att
pappa blamerat sig en gång. Jag skall själv säga återbud till de andra. – Hon
gick. Uppfinnaren dök för nionde gången ned i Järnvägsstyrelsens förkastelsedom
över det geniala Kockska systemet. När man drabbats av en stor olycka, söker
man glömska i en mindre.

En dag förflöt, två dagar. Situationen var ytterligt oklar. Uppfinnaren grubb-
lade, Curry grubblade. Vilka åtgärder kunde man vänta från Katjas sida? Hen-
nes ögon voro röda och hennes kinder starkt pudrade: alltså grät hon i smyg.
Hon infann sig vid måltiderna men åt under svältgränsen. Lyckligtvis fanns det
konditorier i stan och gräddkarameller i hennes byrålåda. Hennes tillstånd var
elegiskt. Hon tog farväl av drömmen om en ung kvinna i Modig & Kleincreation,

balens drottning och Ludwigs stolthet. Men den elegiska stämningen skingrades 
snart av Currys cynism. Han sa: Lipa inte! Du kan gå i din gamla. Folk är 
vana att se dig så där lite sjaskig. Mången kär gammal tant skulle sörja, om 
hon finge se dig annorlunda. – Katja rodnade. Hon tog fram den »gamla», gick 
ut i köket, räckte den åt husan och sa:  Den här behöver jag inte. Håll till godo! 
– Å så förtjusande och tänk så vänligt! sa flickan, gick med »skräpet» till en 
klädståndsfru och fick några kronor. Situationen blev ännu mera oklar. Tänkte

hon verkligen stanna hemma? Intet svar. Uppfinnaren travade osaligt av och an,
väntade att hon skulle öppna underhandlingar. Han var absolut beredd att giva
efter på alla punkter, men han tyckte att hon kunde börja underhandlingarna.
Slutligen strök han även den punkten, gick till flickan och sa: Kom nu min tös,
så gå vi till Modig & Klein, innan det blir för sent! – Hon höjde ögonbrynen i
förkrossande förvåning: Efter vad som passerat? – Nåja, så gå vi till någon
annan: sömmerskor finns det gott om. – Det är för sent.

Kusliga ord! Tragiska stämma! Till på köpet hade tösen en djup alt, som kunde
vibrera med passion. Den elegiska perioden var förbi.

Dock icke alldeles. Än en gång gick hon med Ludwig utmed ån, än en gång
stodo de framför den vida sjön och läto kvällssolen purpra de vita mössorna. Och
Katja sa: Här har jag gått i arton år och sett om honom och vårdat honom
och daltat med honom! (Hon hade nyss fyllt arton så hon måste ha börjat mycket
tidigt.) Aldrig har jag bett honom om något. Nästan alla mina klädpengar har
gått till Curry. Själv har jag gått klädd som en skurmadam. Du har själv sagt
det! Men när jag en enda gång i mitt liv vill vara fin – då! Då behandlar
han mig sämre än en skolflicka!

Tankegången var egendomlig, men Ludwig förstod henne fullkomligt. Han tyckte
att hon bara på trots skulle gå på balen. Hennes underbara alt vibrerade starkt
då hon framslungade: Naken? Unge greven hajade till. När en så bottenfruset
korrekt flicka kunde nämna detta ord i detta sammanhang, måste det hela peka
rakt upp i natten. Han mumlade: Kära söta barn. – Hon avbröt: Jag är icke
något kärt sött barn. Jag är en människa, som man ser över axeln. Det finns inte
en enda otäck gammal tant eller farbror i den här stan, som inte tror, att jag är det
beskedligaste mähä i universum. Denna tankes bitterhet tycktes överväl-

diga henne. Hon gjorde plötsligt ett militäriskt helt om och de började larva
hemåt. Hon sa: För resten förlåter jag honom. Man kan inte räkna med honom
som med andra. Han begriper inte, när han gör något dumt. Men vad som retar

mig, det är Currys frack! Om jag hade varit pojke, så skulle jag ha fått en frack.
Alltså skall jag chikaneras bara därför att jag är flicka. Men det är inte heller
så. För hade jag varit ett kokett stycke som Eva, så skulle de ha spökat ut mig
värre än en julgran. Nej, jag skall chikaneras därför att jag är en beskedlig, enkel
och anspråkslös varelse. Men jag ska visa dem!

De veko om vägkröken och staden låg framför dem. Katja gjorde en stor pate-
tisk åtbörd och yttrade: Detta är en fånig stad! – Du sa ett ord! instämde
Ludwig varmt. Efter en stund yttrade Katja med en lätt skälvning i stämman:
Ludwig, vad skulle du säga, om jag gjorde någonting oanständigt? – Korsi-
jisse namn, flicka! utbrast unge greven. Och det är mycket troligt att han – om
hon verkligen gjorde någonting oanständigt – skulle uttrycka sig just så och
icke annorlunda. Hans tankar tumlade förvirrade och förskräckta kring den
egendomliga frågan. Oanständigt, mumlade han, ja men kära söta rara, vad 
menar du med oanständigt? – Hon svarade kärvt: Idiot! Rid inte på ord. Jag
menar någonting som skulle komma de här uvarna och ugglorna att spärra upp
sina ögon och varsna alla sina fördomar och fånigheter. Men du begriper ingen-
ting. Du kommer att se lika dum ut somalla de andra. Men då! Då kan du vara
lugn för att jag kommer att förakta dig! Usch så tråkigt, sade Ludwig. Och de
lämnade ån och sjön och bänkarna och allt det andra bakom sig och trädde in i
staden.

Ytterligare anteckningar saknas beträffande Katjas själstillstånd tiden mellan
den soliga dag, då Katja beslöt att icke längre vara Askunge och den lika soliga
dag, då balen skulle gå av stapeln. Sistnämnda dag tillbringade Curry några
angenäma timmar på åstranden och eftersom han hade Eva Biörck vid sin sida,
antar jag att han kom ända ned till sjön. Det förklarar, varför han återvände till
hemmet först klockan 7, vilket gav den unge snobben en futtig timme att ägna
sin person. En stund efter hans hemkomst uppstod ett starkt oväsen i huset.
Strax därpå störtade den unge mannen till sin far, satte sig med utsträckta
ben, hängande armar. Och med en rätt dum och sinnesslö min utbrast han:
Pappa, var är min frack?

Uppfinnaren av otaliga uppfinningar kunde icke besvara denna enkla fråga.
Han förstod ej ens dess innebörd. Skulle en snillrik man, som aldrig kunnat hålla
reda på sin egen frack, nu tvingas att hålla reda på sonens?

Fortsättning följer.