Landshövdingen

Gror bragdens ära blott på stridens mark,

där tappre krigarn fuktar den med blod,
kan ej den vapenlöse hälsas stark
och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
en fridens man allt från sin ungdom hän;
i fridens värv ren grånad, styrde han
som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
ty namnets ära var, att det var hans,
hans adel föll därpå.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid
av lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
och gammal själv han var.

Av härar omvärvd, sliten som ett rov
emellan vän och ovän växelvis,
fick han var stund för segrarens behov
ge frid och lugn till pris.

Att värna rätt, fördela bördors last
han som en helig plikt sig föresatt,
och därför var hans dag och utan rast
och utan sömn hans natt.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
blott han med två hans sekreterare;
han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
han såg en krigare i samma stund,
följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
var krigarn, ingen ringare person;
han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
dock kämpa landets söner som förut
i Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
att den skall tryggad bli till gods och liv,
som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
att strida mot sin herre och monark,
hans släkt skall jagas utan nåd och frid
ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
för dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
att, bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen böter ej för hustrus brott,
ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
så utkräv straff av män med svärd i hand,
av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
de båda unga männerna i saln,
och nu han slog sitt klara öga opp
och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
var borta, varmt han mötte gubbens blick;
han tog hans hand och tryckte den med kraft
och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
sjönk hövdingen i domarsätet ned;
han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
en överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
de nämnde ofta sen med eldad håg
om en förklaring stilla, underbar,
som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
fanns blott en enda tanke hos de två;
men varifrån det vackra ljuset kom,
blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
av dagens sol, som lyste mild och klar;
den andra sade: "Det kom inifrån,
hans samvete det var."