På Värnamo marknad

Vid Värnamo på marknaden
en aftonstund det var,
då Per och Kersti bytte ring
som troget fästepar;
sen skildes de att taga tjänst,
envar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» --
så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
så slapp han att gå ut som knekt --
man tar ej prästens dräng;
och Kersti hos befallningsmans
fick sköta plog och harv,
som blivit kvinnfolksgöra nu
i Carols tidevarv.

I sina träskor gingo de
den tunga mödans stråt
och rörde aldrig av sin lön
en enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jämt,
»då blir det annat slag,
så ha vi sparat samman nog
att bygga hjonelag.»

Och tiden skred med snäckans fjät
evinnerligen lång,
på många månader ibland
de tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
i dessa sorgens år,
men efter väntans mulna tid
vart sjätte gången vår.

Av ljuvlig oro brunno då
båd' ungersven och mö,
från alla hagar kom en doft,
det glittrade på sjö.
Utav ett vårregn tvagen nyss
den späda grönskan log,
och göken gol för fästefolk
långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
sig gjorde riktigt grann
och sken som utur tårar upp
till lust för fattigman
och strödde glada färgers prål
längs varje dikesvall, 

liksom i vintras aldrig smällt
ett skott vid Fredrikshall.

Vid Värnamo på marknaden
de möte stämt, de två,
bland magra stutar var ej svårt
varann att hitta på;
med rörelse och köpenskap
det jämmerligt gått ned,
fastän det sports, att herrarne
snart skulle göra fred.

Men prästgårds-Per han hade mynt
och var så morsk och käck,
och slantar hade Kersti ock
uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande av fröjd
de satt sig i en vrå
och klingade med pengarna
och viskade som så:

»Nu, vännen lilla» -- sade Per --
Ȋr jag min egen karl
och kan ta upp ur ödesmål
det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
min lön i kyrkherrgåln --»
»Och jag har sexti», Kersti sad',
»då står man sig i Småln.»

»Men hör du, Per» -- från Kerstis drag
här leendet försvann --
»den sortens pengar, som vi fått,
jag aldrig lika kan.
Det kallas nödmynt, säger folk,
och det är visst och sant,
det kostat nöd att skrapa hop
den styvern slant för slant.

Men det är bara koppar, Per --
med Görtzens gudar på
och namn, som ingen kristen själ
kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarna
blott bure kungens bild --
tänk, Per, om smulan, som vi ha,
rakt skulle gå förspilld!»

»En stolla är du, Kersti lill'!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
och guld och silver värt;
och denne krigsman, som du ser,
med lejonet bredvid,
så flink och färdig, är kung Karl,
just som han drog i strid.

Nog är det rätta pengar, du,
det bar ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
att köpa till vårt bo
båd' slev och gryta, tösen min,
och först och sist en ko.»

I marknadsbråket vandrade 

de tu med muntert mod
och tittade och prutade
på allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
en röst av välkänt ljud...
Hos Per och Kersti klack det till --
här kommo onda bud.

I rock av blanka knappar prydd,
med ämbetsnäsa röd
och stämma barsk klev länsman fram
och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
och hastigt runt omkring
slöt sig med häpna anletsdrag
en stum åhörarring.

Det var med alldenstund, ithy
och mer av samma sort
ett kungligt brev, där meningen
så kunde fattas kort,
att kopparbiten, som i går
för daler gått och gällt,
numera gällde ingenting --
och så var det beställt.

Så gruvlig dom i förstone
ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrivelsen,
och drottningen är god!»
Men Per, som stod där blek, begrep
omsider denna nåd:
»Ack nej, du Kersti, stackars tös,
här finns ej någon råd.» --

Vid Värnamo på marknaden
det var en aftonstund,
där vandrade ett fästepar
med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
sin fagra lyckodröm,
och bakom randig förklädssnibb
flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
på daggig åkerren,
bak fjärran skogar dunkelblå
sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
ifrån ett litet hem --
ack, hoppet om en egen härd
var slocknat ut för dem!

Det suckade så tungt i norr --
det var en sorgegök,
och djupare i förkläts famn
då Kerstis huvud dök.
Så månget bröst i Sveriges land
hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
om hennes liv sin arm,
och veka ord sig bröto fram
ur svallet av hans harm.
Så mild som månen över sjön,
kom trösten till hans brud:
»Och finns för oss ej lag och rätt,
så finns dock Herren Gud!

Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
och raska armar tu
och börja bara om igen,
det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli.
Tills glatt en annan vår
vi sätta bo och köpa kon,
som ej vart köpt i år.»

Han talte många andra ord
av kraft och bergfast hopp,
och Kersti mellan tårarna
såg ur sitt förklä opp
och frågade med ögat ljust
av kärlek och av tro:
»Så råkas vi om sex år då
på nytt vid Värnamo?»