Skolan slutades med luciefest och stearinljusillumination, betygutdelning och en bedårande
stor känsla av frihet för en hel månad framåt. Jag hade dagen förut gjort mina julklappsuppköp med
ett allvar som om det gällt summor i mark i stället för penni, jag hade tio gånger tänkt över om
mamma hade större behov av en penntorkare än av en pepparkaksform, om pappa hällre for genom
sin glesa lugg med en hornkam än med en av guttaperka, och om älsta syster satte mera värde
på en almanack än på en stenkolsbrosch. Sist fattade jag mitt beslut; min lilla julklappskassa förslog utmärkt trots sin anspråkslöshet: mor fick penntorkaren, far hornkammen och syster en almanack. Jag hade dessutom några kommissioner
hemifrån, men de hade bara pliktens biintresse. Mitt största nöje var sedan att göra rum för min
packning i Valkola-Mattis släde och att planera avresan med Matti själv till i morgon bitti före soluppgången.
Jag var på benen så tidigt att ingen ännu tänt ljus i huset, jag gjorde de sista förberedel-
serna för avresan och gick till skolan en god timme innan det bestämda klockslaget för luciefestens
början. Det var glädjen, som drev mig så obarmhärtigt ut i vintermorgonen, och jag blev icke en-
sam om att vänta på skoldörrarnas öppnande. Tolv
eller femton andra otåliga och frusna pojkar stampade jämte mig på trappan utanför skolan i den
smällkalla, stjärnljusa morgonen. Min glädje och otålighet blandades med en liten känsla av skam,
som besvärade mig, ty jag var den enda från de högre klasserna och nödgades nu här exponera
min barnslighet alldeles som en nioårig förstaklassist. Det gick ändå för sig i mörkret, där ingen
så noga kunde urskilja den andra. Jag tilltalade ingen, behöll en isande reserv och huttrade av köld.
Om en halv timme läste skolvaktmästaren flinande upp ytterdörrarna inifrån, och jag var den
förste, som tände ljusen på de tre stora A-na i
vårt klassrum. Det var mycket högtidligt att sålunda sprida upplysning i samma lärosal, där man
lärt sig mottaga den annars, och klassrummet tog
sig besynnerligt främmande och festligt ut i det
skarpa ljusskenet. Men ljusen sutto icke stadigt
i sina urhålkningar, och min bästa hälgdagshabit
fick svåra fläckar av drypande stearin ...
Äntligen gick jag i min tur med klappande
hjärta fram till katedern, där skolans myndige
rektor stod och ruvade på en hel hög nyskrivna
höstterminsbetyg. Jag fick mitt berömliga i uppförande, flit och uppmärksamhet, lät mitt betyg halka
ned i barmfickan och gick med stel hållning, följd
av hela skolans blickar, för att intaga min plats i
ledet. Så följde en lång väntan tills alla pojkar
passerat revy. Jag skyndade sedan på takten i
avslutningspsalmen, så att jag alltid var en halv
takt framom kamraterna, ilade genom Fader vår
och Välsignelsen, höll väntansfull paus med psalmboken fromt framför ögon,
som späjade efter rätta
stunden att kunna störta ut, och jag blev en av
de allra första, som sprängde skoldörren upp till
den ljusnande morgonen. Så stark och så samfäld var rusningen, att jag likt en förladdning slungades vidare utför farstutrapporna av trycket från
de många otåliga bakom.
En knapp halvtimme därefter satt jag redan,
omklädd för resan och med den sista biten frukostmat i munnen, mellan fårskinnsfällarna i Valkola-Mattis släde. Solen gick just upp över den
gamla gymnasiistaden, medan vi åkte Storgatan
fram och passerade stadsporten. Samtidigt med
mig gingo alla gästgiveriets hästar ut åt olika håll
framför slädar med otåliga, hemförlovade skolpojkar, men jag hade triumfen att vara den förste,
som klarerade stadsporten med klingande bjällror
och en sprängande glädjekänsla högt uppe i halsen. Solen hade gått upp öfver tindrande rimfrostskogar och färgade dem blekröda. När vägen
krökte sig, såg jag, utan besvär att vända mig i
min stora päls, den gamla gymnasiistaden bolma
ut en hel sky de skäraste rosor i den frostklara
luften. De slingade och virade sig ur hundrade
skorstenar; mörknade till vanlig rök, bleknade till vit sommarnattsdimma, strålade i purpur, stego allt
högre och flöto slutligen bort i ett fint blomsterstoft högt, högt uppe för den vaknande nordanvinden. Över den vackra staden steg dess gamla,
hemlighetsfulla borg, färgad svart och vit af frosten, men med tinnarna högförgyllda av morgonsolen.
Och fast jag kanske saknade staden en helt liten
smula, såg jag den likväl med förtjusning småningom skymmas undan av backar och talldungar,
tills jag vid en sista krökning tog avsked av dess
sista kännetecken, – det luftiga rosenmolnet långt
borta över den glittrande skogen.
Och nu låg landet framför mig, hundramilsvitt, med snöiga, djupa skogar, ändlösa isar och
tjugu graders köld över sitt dunmjuka, rena snötäcke. Släden knarrade enformigt, rimfrosten bländade, och hästen spådde med upprepade frustningar att vi voro välkomna hem. Valkola-Matti satt
på kusksätet och spärrade ut med det högra benets storstövel, såsom stadgat bruk var bland alla
skjutskarlar av god ton. Vår andedräkt avsatte
rimfrost i våra pälskragar, och hästen var redan vit långt uppåt länden.
Valkola-Matti hade kommit tjugu mil genom
snöiga skogar för att afhämta mig, och det var
hans första stadsresa. Han inledde flere samtalom stadens härlighet, i det han vände sig halvt
om på kusksätet, men jag var tankspridd ännu och
svarade kort på hans anmärkningar med en van
stadsbos överlägsna godmodighet. Mina tankar
voro för upptagna av allehanda friska intryck, som
ombytet förde med sig, och den vackra vinterdagens lätta luft lockade min fantasi till vådlig
flykt genom oändliga, frostklara vidder.
Den dalade hastigt nog i staden, som vi lämnat nyss. Där fanns så mycket, som bekymrade
och retade mig. När den första glädjen vid avskedet därifrån var över, togo tankarna fatt på
staden igen. Nu hade, bland annat, det gamla
gymnasiet för icke så länge sedan ändrat namn
och lektionsplan. I stället för de gyllne uniformsknapparna med lyror, de blå syrtuterna och de
vuxna studentlater, som den närmast föregående
gymnasistgenerationen lade an med så stor självkänsla, och vilka förskaffat den ett så orubbligt
anseende överallt, hade vi inga yttre tecken alls
på vår värdighet. Vi hette nu och voro rätt och
slätt lyceister, alldeles som förste, bäste pojkvasker
på lägsta klassen. Och vi hade likväl kommit över fjärde klassen och voro både i kunskaper och år jämbördiga med de forna, avundade och upp-
burna gymnasisterna! Det var en av mina största
sorger, och jag vet att den vilade tung på mången annan sextonåring, som måste röka sin tobak
i smyg och passa på att tömma sitt punschglas
så, att lärarene ej fingo nys om det. Sådant hade
aldrig bekymrat de gamla gymnasisterna.
Det djupa medvetandet om min orättfärdiga
ringhet gav mig ingen ro, ty det var just ute på
landet under ferierna som man kunde bära sin
värdighet stoltast. Jag gav mig så hän åt min
bitterhet, att jag nästan avundades kadetterna deras
uniformer och självkänsla, fast det var långt under
min värdighet. Och jag fann på intet medel att
höja mig till den framstående ställning, som egentligen tillkom mig. Snölandskapen drogo förbi mig
med sin strimma mörk skog i fonden, det ena
efter det andra. Hästen gnodde i väg uppför backe
och utför backe, fimmelstängerna rasslade, bjällran
på seldonen höll takt till farten med nyckfulla,
små ljud i backarna, men på slät väg med ett jämt
och starkt klingande, som väkte eko, när det bar av in i grovskog eller en bärgsbrant råkade finnas i
närheten. Min nästan jämnårige Valkola-Matti tuggade sin tobak alldeles fullvuxet och med vanans
likgiltighet samt ägde en skicklighet, fullt ut så
stor som hans egen fars, att sända sin bruna saliv
famnslångt bort i snödrivan vid vägkanten. Han
var avundsvärd, trots sin fåkunnighet, han hade
långt större oberoende än jag, och min överlägsenhet gent emot honom avtog med kvadraten på
avståndet från lärdomsstaden.
Bäst jag betraktade Matti på kusksätet, påminde han mig om en av mina studentbekanta i
hemsocknen, en lång, trygg och säker teolog, som
skulle prästvigas med det snaraste. Och så kom
jag ihåg vilken karl denne varit redan som gymnasist på samma klass, där jag nu befann mig. Det
var ju som nyss bliven gymnasist han en sommar
hållit sin första predikan på själva predikstolen i
kyrkan där hemma. Tänk, en själasörjare, en folkets lärare då redan, medan jag ..! En tanke
flög blixtsnabbt genom min hjärna och kom mig
nästan att draga ett andetag av lättnad. Varför
kunde jag inte göra detsamma? Han var ju visst
äldre den tiden än jag nu, men jag var lika långt
kommen i kunskaper som han! Ett par år mer
eller mindre gjorde föga till saken, endast man hade den sanna manliga öfvertygelsen om att kunna
sprida kunskap om den Högste. Min övertygelse
blev plötsligt så manlig och stor att jag nästan tårades. Här satt jag med min rika kunskap i kyrkohistoria och grekiska och avundades Valkola-Matti!
Och då kände jag med ens hos mig ofantliga skatter av heligt vetande, dem jag kunde bibringa en
andäktigt lyssnande åhörarskara.
Beslut och handling! Jag diskuterade redan
i tankarna predikofrågan med farbror Ramsenius,
pastorn där hemma. Jag satt självmedveten i den
stora skinnsoffan i hans rum, och gubben gick
nöjd, men litet förvånad av och an framför mig,
lyssnande till mitt förslag. Han blåste röken ur
sin pipa ut i ett stort moln, och jag bolmade tappert ur min. Gubben försvann helt och hållet i
molnet, och likasom Herrens egen röst gärna talade
ur moln i bibeln, lät gubbens nu helt tordönsaktig, när han sade:
– Ja ja, – det tål att tänka på! – Det
tål att tänka på!
Jag var mycket nöjd med det beskedet. Mitt
anseende inför Matti och inför sockenboarna skulle
jag stadga på det mest storartade sätt, och jag såg Anna Ramsenii vackra ögon fästa med ett egendomligt uttryck på mig, när hon kom in och farbror själv omtalade för henne vårt beslut. Jag
blev allt fastare i sadeln, jag växte ut till en väldig Herrans tjänare inom en minut, och min anspråkslösa lyceistståndpunkt låg långt, långt bakom
mig i forntidens dunkel. Med Annas hand i min
gick jag i kyrkan en morgon ett par veckor därefter, och jag önskade bara att det funnits en orgel
där för att öka det högtidliga vid mitt uppträdande. Jag måste slutligen nöja mig med kantorns spruckna röst, isynnerhet som Anna lovade
att högt understöda honom med sin vackra sopran.
Jag hade aldrig egentligen älskat Anna Ramsenius
förut, men nu kände jag att mitt livs lycka berodde av henne, och endast av henne. Den vissheten
kom så plötsligt, att jag alldeles glömde min sista
»flamma» i gymnasiistaden, henne, som jag ännu i
går tillhört med hela min glödande själ.
Det blev ett stillestånd i mina äregiriga på
samma gång som höga och andäktiga tankar, jag
kände mig likasom dragen bort ifrån jordelivets
ävlan och erfor ett lugnt och stort välbefinnande,
en frid med mig själv som aldrig förr. Annas hand vilade allt fortfarande i min, och ifrån livets småsinne flydde vi två upp mot regioner, som liknade
det övre partiet av altartavlan hemma i kyrkan, med
små, leende kerubhuvuden och en översvinnelig, salig atmosfär av evig försoning och förlåtandets frid.
Då föll jag plötsligt ner från det övre altartavelpartiet i släden igen. Men mina föreställningar hade varit så sköna och fulla av lugn lycka,
att jag gladde mig åt de två resedygn jag hade
för mig, under vilka jag helt skulle få egna mig
åt mitt stora värv. Mina tankar voro aldrig livligare och mina bilder aldrig klarare, än då jag satt
varmt inbäddad mellan fällarna i släden och såg
de vita snölandskapen liksom i dimma glida förbi
min syn mil efter mil.
Just när jag som varmast gladde mig åt min
rättighet att fantisera fritt, ville icke bilderna forma
sig vidare. Det föll som en skymning över kyrkan med de lyssnande bönderna. Annas hand blev kall och gled ur min; min inspiration att tala
övergav mig, farbror Ramsenius själv blev knarrig,
och min hälgdagsstämning med små keruber, försoning och frid ville icke låta leka med sig längre. Jag började då välja text till min predikan för att
gräva ned mig i detaljer, när helheten ej längre
höll ihop. Men så gick det upp för mig att det
var almanackan och icke jag, som föreskrev text
på första söndagen efter nyår, då jag skulle hålla
min predikan. Den upptäckten gjorde mig än kallare, och när Matti i detsamma vände sig om på
kusksätet med en upplysning att vi nalkades middagsraststället, så föll jag ur min höga roll och
snärjdes in i ett långt samtal med honom om allsköns alldaglighet. Den skojaren visste också att
smickra mig med att jag blivit så gammal och
allvarsam ..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar