Sista förhöret

Oförvitligt namn och rykte hans föräldrar sig förvärvt,
och det var också det enda han vid deras dödsfall ärvt,
jämte ett par friska armar och därhos de ögon två,
som hans hembygds blåa himmel tryckt sitt blida tycke på.

Hastigt rann han upp, gestalten tog de redan vuxna fatt,
men med läxan gick det utför, boken vart åsidosatt;
skulle åter kornet mejas, gick hans lie främst och sang,
skulle timmer fällas, hördes långt till skogs hans yxas klang.

Första året när hos prästen nattvardsläsningen var slut,
blev Elias hemförlovad lika klyftig som förut,
men han höll dock modet uppe. Andra året likaså,
om han också tyst och sluten drog sig undan då och då.

Sjuttonårig redan, gick han nu på tredje våren dit,
sökte skruva i sin hjärna läroboken bit för bit,
men ju trägnare han läste, med dess större skräck han såg
huru halvt han läran fattat även där han kom ihåg.

Han och grannas Karin hade denna gång på tu man hand
följts åt och enfaldeligen hjälpts med frågorna ibland.
Även nu, då slutförhöret framåt pingsten ägde rum,
följdes de till sockenstugan. Men nu var Elias stum.

När det var förbi med provet och när lärarn genomsåg
längden med de många namnen, sorn på bordet öppen låg,
vad det vart för en förbidan, hur var enda blick var tänd!
En och var blev god befunnen - blott Elias underkänd!

Genom rummet gick en viskning, men den stackars gossen teg.
Förödmjukad, men med fattning, upp ifrån sin bänk han steg,
hundra ungdomsvarma sinnen mötte hans ett ögonblick,
och så bugade han vänligt, tog sin hatt och bok, och gick.

Allas ögon följde honom när han sig åstad begav,
när han liksom sjönk ur sikte vid en genväg, som tog av,
Karins hjärta ville brista, flickan skalv i varje lem,
och i dag för första gången fick hon gå allena hem.

Framåt skyndade Elias, visste icke själv varthän,
men han höll sitt huvud upprätt och han gick med fasta knän,
ingen trötthet han försporde, där han utåt vägen skred,
och det brydde honom föga, om han var på rätter led.

Vaktlar lockade i hagen, ärjan från en nyplöjd teg,
men på helgelsen han tänkte, och dess fortgång steg för steg,
Lördagsklämtningen från kyrkan tonade med majestät,
men han sann på katekesens fruktansvärda »vad är det?»

Ett osägligt aftonskimmer flöt kring lador och kring hus,
men han var som blind, fast luften riktigt dallrade av ljus,
vart man vände sina ögon, var det löftesrikt och glatt,
men för honom i hans ångest var all världen höljd i natt.

Fann han icke bräckt och brutet allt, vartill han satt sin lit?
Var ej spilld hans nätters vaka, utan frukt hans dagars flit?
Fast han gjort för sin förkovran vad i hans förmåga stått,
hade ej ändå hans lycka tvärt ur alla fogar gått?

Vartill nu hans kinders hälsa, och hans ådrors sunda saft?
Vartill nu hans skuldrors styrka, och hans lemmars unga kraft?
Skulle icke bygdens tärnor skratta där han ginge fram?
Kunde icke själva barnen peka finger åt hans skam?

När han nått sitt hem om kvällen, var hans hjärta centnertungt,
men han skötte sina sysslor och hans yttre tycktes lugnt,
dock var något i hans väsen, som bestämt tillkännagav
att han lagt allt hopp till sides, som en rock man lägger av.

Och den dag då årets ungdom skulle ha sitt kyrkförhör,
men Elias utesluten skulle stannat utanför,
drogs han livlös upp ur dammen, där han sysslat kvälln förut
och nu var han kvitt sin läsning och hans huvudbråk var slut.

Ingen plats bland nattvardsbarnen gjordes honom mer behov,
för en högre själaherde fick han stå sitt läseprov,
inför Honom, som, med blicken kanske minst på läxan fäst,
pröva kan ett hjärtas mognad även utan kyrkattest.