huvudstaden, allt liv är som förfruset, så att själva
vinden håller sig stilla och stjärnorna flämta som små
eldar för att hålla livet uppe. En ensam nattvakt
halvspringer på gatan, för att icke frysa fötterna
av sig, och det knakar i de gamla trähusen, när
bjälkarne krypa ihop.
Uppe i köpman Pål Hörnings bostad i
Draka-torns gränd är husmodern uppstigen, men hon vågar
icke tända ljus i stake eller brasa i spisen, ty det
har ännu icke ringt ur vård och vako, men hon väntar
varje ögonblick att få höra lilla otteklockan i
stadskyrkan, ty hon har känsel på att tiden lider åt
fyrataget och hela huset skall i julottan i Spånga och
måste dessinnan ha något varmt i sig. Hon letar
fram sina helgdagskläder, som hon lagt på en stol,
och rustar sig i mörkret så gott hon kan. Men när
väntan blir för lång och mörkret besvärligt, tänder
hon en hornlykta, förlitande sig på att väktarne skola
vörda julfriden och icke göra något larm, och tassar
nu omkring i de låga små rummen. Far sover ännu
med halva ögon och lilla Sven är långt bort i
dröm-marnes land, fastän han ligger med huvudet på en
trähäst och håller en fjäderboll i hand. Karen, som
läste fram på gången i höstas, sover också bakom
skynket och har hängt sin nya sammetsjacka och sitt
halsband av Böhmerkristall på sängstolpen. Julträdet,
med sina röda äpplen och spanska nötter, kastar sin
långa, raggiga skugga på allt, och gör att det ser
hemskt ut i halvskymningen. Men mor går ut i köket
och väcker Lisa i slagbänken och hön ränner upp som
ett yrväder och tänder i järnstaken, ty hon är inte
rädd, för Truls nattvakt är hon god vän med, och
köket ligger för övrigt åt gårdsidan. Och så bultar
mor i taket med viskskaftet åt Olle bodsvennen, som
sover oppe i loftkammaren, och Olle svarar med sin
stövel, som dunkar tre gånger gott förstånd.
Och så går hon in i sovkammaren igen och
syr fast en häkta i fars stärkta och finglättade
helgdagsskjorta med pipkragen, och så tar hon ut ur
stora ekskåpet lilla Svens röda strumpor och synar
dem mot ljuset, och så tar hon ett stygn här och
ett kast där. Och så väcker hon Karen, som sticker
två små nybadade fötter i halmtofflorna och börjar
kläda sig bakom skynket, ty man är mycket
trångbodd. Och nu vaknar Sven, som har ett rött märke
på kinden efter trähästen, och han börjar genast
kasta fjäderboll, som flyger över skynket och genast
kommer tillbaka igen, men träffar far på näsan, så
att han också vaknar och grymtar ett vänligt Guds
frid och god jul ur sin stora säng, som är byggd
lik ett litet hus.
Och så vill lilla bror springa bakom skynket och
se på systers julklappar, men då skriker syster och
säger att det duger inte, för hon håller på att
tvätta sig.
Men nu ringer stadskyrkan otta och då säga
alla Guds frid och mor tänder grenljusen i stora
kammaren och Sven kommer ut och sätter sig i bara
skjortan under julträdet och vill göra troligt för sig
och de andra att han är ute i skogen och så gnager
han i en handvändning på baksidan av ett äpple
för att det inte skall synas, men äpplet snurrar runt
på sin tråd och så kommer mor och säger att hon
skall basa honom i stjärten om han inte genast går
in och klär på sig.
Men Lisa tänder i spisen så att lagen dånar
i skorstenen och sedan sätter hon på mjölkpannan;
mor breder en duk på stora matbordet i
dagligkammaren och ställer fram skålar; men på fars plats
sätter hon den blankskurade silverkannan; och så
krusar hon smöret i bunken och skär opp av
julbullen och skinkan, ty man skall ha en bit i sig innan
man åker i ottan.
Olle har varit på benen en god stund och gått
ner i stallet, fått upp drängen och ryktat fuxarne;
slädan dras fram ur lidret och fällarna piskas; snart
står åkdonet i gränden och Olle tänder blossen som
lysa upp husväggarne som en eldsvåda. Jöns smäller
med piskan för att underrätta om att det är
förspänt och fuxarna frusta och skrapa med hovarne
för att yttra sin otålighet. Uppe hos köpmannen
springer man om varandra för att leta ytterplaggen;
pälsar och karpuser, lapp-pjäxor och muddar dragas
på och Karen som först är färdig får gå ned och bjuda
Olle och Jöns på en dryck varmt öl. När far är
klädd tar han ett glas glödgat franskt vin i pälsen
och går. Mor stänger alla lås och kommer efter
med Sven och Lisa och så är man väl ute i
gränden. Det är en väldig släda rymlig som en skuta
kammaren och Sven kommer ut och sätter sig i bara
skjortan under julträdet och vill göra troligt för sig
och de andra att han är ute i skogen och så gnager
han i en handvändning på baksidan av ett äpple
för att det inte skall synas, men äpplet snurrar runt
på sin tråd och så kommer mor och säger att hon
skall basa honom i stjärten om han inte genast går
in och klär på sig.
Men Lisa tänder i spisen så att lagen dånar
i skorstenen och sedan sätter hon på mjölkpannan;
mor breder en duk på stora matbordet i
dagligkammaren och ställer fram skålar; men på fars plats
sätter hon den blankskurade silverkannan; och så
krusar hon smöret i bunken och skär opp av
julbullen och skinkan, ty man skall ha en bit i sig innan
man åker i ottan.
Olle har varit på benen en god stund och gått
ner i stallet, fått upp drängen och ryktat fuxarne;
slädan dras fram ur lidret och fällarna piskas; snart
står åkdonet i gränden och Olle tänder blossen som
lysa upp husväggarne som en eldsvåda. Jöns smäller
med piskan för att underrätta om att det är
förspänt och fuxarna frusta och skrapa med hovarne
för att yttra sin otålighet. Uppe hos köpmannen
springer man om varandra för att leta ytterplaggen;
pälsar och karpuser, lapp-pjäxor och muddar dragas
på och Karen som först är färdig får gå ned och bjuda
Olle och Jöns på en dryck varmt öl. När far är
klädd tar han ett glas glödgat franskt vin i pälsen
och går. Mor stänger alla lås och kommer efter
med Sven och Lisa och så är man väl ute i
gränden. Det är en väldig släda rymlig som en skuta
med tre stolar, i den första sitta far och mor och
lilla Sven, i den andra Karen och Olle och längst
bak Lisa och Jöns med blossen. Far sätter sig sist
upp, ty han skall se att hästarne äro broddade, att
huvudlaget och selarne sitta stadigt; så kliver han
upp så att det knakar i korgen. Han fattar tömmarne,
frågar ännu en gång om intet är glömt; smäller med
piskan, nickar upp åt fönstren på sitt gamla trähus
och så bär det av! Först upp till Stortorget där
man skall samlas, goda vänner av Stockholms
häst-ägande borgerskap. Och där sitta de redan i sina
slädar, tjocka bryggare och smala bagare, och hela
torget är upplyst av deras rykande bloss. Klatsch!
Bjällrorna klinga och nu sätter sig tåget i rörelse
ner för brinken och ut genom norra stadsporten.
- Jag undrar just hur broder Per skall ta emot
oss i år? säger fader Pål till sin gumma när det
blivit litet lugnt i lederna.
- Hur så då? menar mor något litet orolig.
- Åjo, förstås, inte har han grund, men jag tror
att jag rev honom litet för hårt på saltet i förrårs,
och sedan har han varit lite skör efter vad jag
förnummit.
- Nå så, om så ock vore, ska han väl inte visa det
nu heller; ni träffas ni två inte så ofta, och fastän
ni inte ä’ riktiga bröder, så ha ni ändock ju räknat
er som så.
- Men Mats är svårt långsinnad och kommer
det strå i mjölken så blir det väl knappast något
av mellan Karen och Mats. Få väl se! Få väl se!
Lilla Sven sitter ner i halmen och håller i
töm-ändarne i den tron att han kör. Olle bodsven söker
få ömma samtal med Karen, men hon har sina tankar
lilla Sven, i den andra Karen och Olle och längst
bak Lisa och Jöns med blossen. Far sätter sig sist
upp, ty han skall se att hästarne äro broddade, att
huvudlaget och selarne sitta stadigt; så kliver han
upp så att det knakar i korgen. Han fattar tömmarne,
frågar ännu en gång om intet är glömt; smäller med
piskan, nickar upp åt fönstren på sitt gamla trähus
och så bär det av! Först upp till Stortorget där
man skall samlas, goda vänner av Stockholms
häst-ägande borgerskap. Och där sitta de redan i sina
slädar, tjocka bryggare och smala bagare, och hela
torget är upplyst av deras rykande bloss. Klatsch!
Bjällrorna klinga och nu sätter sig tåget i rörelse
ner för brinken och ut genom norra stadsporten.
- Jag undrar just hur broder Per skall ta emot
oss i år? säger fader Pål till sin gumma när det
blivit litet lugnt i lederna.
- Hur så då? menar mor något litet orolig.
- Åjo, förstås, inte har han grund, men jag tror
att jag rev honom litet för hårt på saltet i förrårs,
och sedan har han varit lite skör efter vad jag
förnummit.
- Nå så, om så ock vore, ska han väl inte visa det
nu heller; ni träffas ni två inte så ofta, och fastän
ni inte ä’ riktiga bröder, så ha ni ändock ju räknat
er som så.
- Men Mats är svårt långsinnad och kommer
det strå i mjölken så blir det väl knappast något
av mellan Karen och Mats. Få väl se! Få väl se!
Lilla Sven sitter ner i halmen och håller i
töm-ändarne i den tron att han kör. Olle bodsven söker
få ömma samtal med Karen, men hon har sina tankar
på annat håll och svarar ingenting; men Lisa låter
sin granne sticka hennes hand i sin stora vante och
ibland hjälper hon hålla blosset då han fryser om
näven.
Ut bär det nedanför B>runkebergsåsen över träsket
och på Uppsalavägen och snart synas mellan
tal-larne ljusen från Solna kyrka glimma i den mörka
vintermorgonen. Här skiljer sig köpman Pål från
de andra borgarena som stanna där, ty han skall
in på Västeråsvägen som bär till Spånga. Och snart
får lilla Sven så mycket att undra över de stora
julgranarne på ömse sidor om vägen som då och
då lysas upp av blosset och strax igen gömmas i
mörkret och han tycker sig se tomtarne stå bakom
trädstammarne och vifta med sina röda mössor, men
far säger honom att det endast är det röda
eldskenet som flyger och ränner, ty far är en upplyst
köpstadsbo som icke tror på tomtar längre, och Sven
tycker att de stora julträden springa bredvid slädan
och stjärnorna dansa över deras toppar men då säger
mor, att Gud bor i stjärnorna och de dansa i dag av
glädje över att Jesusbarnet är fött och det förstår
Sven gott.
Nu dånar det under hästhovarne och man far
över en bro, skogen glesnar, slätten vidgar sig och
små kullar ligga med björkhagar här och där, och
nu lyser ett ljus ur ett stugufönster, nu synes
ett bloss ila fram, och i fjärran över slätten står
morgonstjärnan och strålar så stor och skön, och
Olle bodsven berättar för Karen att det var just
den stjärnan som ledde herdarne till Betlehem, men
det vet Karen förut, ty i köpstaden vet man
allting och Olle är från landet.
Vägen kröker sista gången och genom de
avlövade lindarnes långa spön synes kyrkan i all sin
glans. På kyrkvallen har man kastat blossen i ett
stort bål vid vilket körsvennerna värma sig sedan
de satt in hästarne i kyrkstallet. Fader Pål klatschar
med piskan och kör upp med en ståtlig lov omkring
bålet och låter fuxarne kråma sig för de undrande
bönderna. Vid kyrkporten träffas Per och hans
gumma och långa pojke; och man omfamnar och
önskar god jul och frågor efter hälsan. Och sedan
man bläddrat hit och dit, ringa klockorna anngången
och då går man in i kyrkan. Och där är kallt som
att sitta i sjön, men det känns icke, ty man fryser i
gott sällskap och för övrigt håller man sig varm
vid predikan och sången och de unga hava så mycket
att se på och de gå omkring och hälsa på varandra
och kunna icke nog beskåda de många ljusen.
Och när äntligen ottan är all och man kommer
ut på backen igen, då äro stjärnorna slocknade men i
öster är himmelen rödgul som ett moget
sommaräpple, och så travar man med raska steg hem till
broder Pers.
Ett stenkast från kyrkan ligger skattebonden Per
Matsons stora stuga med bakhus, härbärge, och
sovkammare på löftet. Vid grindstolpen sitter en otröskad
kornkärve i vilken sparvarne redan slagit sig ner
och fira jul; vid stugudörren stå tvenne granar som
gnistra av rimfrosten. Per ställer sig i stugudörren
och hälsar sin fosterbror och sin franka med
husfolk välkomna, och därpå stiger man in i stugan och
pälsar av. Mor som gått hem förut står vid spisen
och värmer öl; sonen Mats hjälper Karen med pälsen
och Sven rullar sig redan i julhalmen som täcker
avlövade lindarnes långa spön synes kyrkan i all sin
glans. På kyrkvallen har man kastat blossen i ett
stort bål vid vilket körsvennerna värma sig sedan
de satt in hästarne i kyrkstallet. Fader Pål klatschar
med piskan och kör upp med en ståtlig lov omkring
bålet och låter fuxarne kråma sig för de undrande
bönderna. Vid kyrkporten träffas Per och hans
gumma och långa pojke; och man omfamnar och
önskar god jul och frågor efter hälsan. Och sedan
man bläddrat hit och dit, ringa klockorna anngången
och då går man in i kyrkan. Och där är kallt som
att sitta i sjön, men det känns icke, ty man fryser i
gott sällskap och för övrigt håller man sig varm
vid predikan och sången och de unga hava så mycket
att se på och de gå omkring och hälsa på varandra
och kunna icke nog beskåda de många ljusen.
Och när äntligen ottan är all och man kommer
ut på backen igen, då äro stjärnorna slocknade men i
öster är himmelen rödgul som ett moget
sommaräpple, och så travar man med raska steg hem till
broder Pers.
Ett stenkast från kyrkan ligger skattebonden Per
Matsons stora stuga med bakhus, härbärge, och
sovkammare på löftet. Vid grindstolpen sitter en otröskad
kornkärve i vilken sparvarne redan slagit sig ner
och fira jul; vid stugudörren stå tvenne granar som
gnistra av rimfrosten. Per ställer sig i stugudörren
och hälsar sin fosterbror och sin franka med
husfolk välkomna, och därpå stiger man in i stugan och
pälsar av. Mor som gått hem förut står vid spisen
och värmer öl; sonen Mats hjälper Karen med pälsen
och Sven rullar sig redan i julhalmen som täcker
golvet till en halv aln. Köpman Pål och hans gumma
ledas upp i gallbänken och taga plats under de blå och röda bonaderna sorn föreställa Kristi intåg i
Jerusalem och de tre vise männen, men fader Per
sätter sig själv i högbänken. Och det långa bordet
giver en ståtlig anblick, ty det finns inte en fläck så
stor som en hand där inte ett fat eller en skål står,
det är uppbullat för hela julen och all mat som finns
i huset är framsatt; ett helt svinhuvud grinar på ett
rödmålat träfat mitt i härligheter av sylta, tungor,
stekar och bringor; saltfisk och torrfisk, smörbunkar
och pundbullar, kakor och rån; hankestop av doftande
enstäver med skummigt julöl. Morgonrodnaden lyser
på de frostiga små gröna fönstren och det ser ut
som om det vore sommar ute, men inne sprider den
stora spiselbrasan sin sköna värme. Nu tar far opp
sin fällkniv och skär skivor av bullarna och breder
med tummen en väldig smörgås uppmanande sina
gäster att följa föredömet. Och när det varma ölet
är drucket, öppnar den ordkarge fader Per samtalet,
ty Pål har varit litet förlägen hur han skulle börja.
- Gott före från stan, eller hur?
- Klingande, svarar Pål. Fuxarne ä’ också ena
baddare att löpa!
Men Per tycker icke om köpstadsfuxarne och
låtsas aldrig se dem när Pål kommer sprättande med
dem.
- Gott köp på kornet till jul? fortfar han.
- Priset är nere, ty de där satans Livländarne
hade grann skörd i höstas.
- Och de’ unnar du dem inte! Svärja icke på
årsväxten, bror, du vet inte vad du tar för ända.
Dess mer en svär över geten dess mer trivs hon!
- Men jag skall väl också få leva!
- Plöj, hacka och så, får du skörda!
- Ä’ vi där igen nu!
- Ja där ä’ vi alltid! Prästen läser i kyrkan
och ber Gud om god årsväxt och köpstadsmannen
hannar när Gud ger god växt! Tvi vale sådant
folk som ska leva på andras nöd!
Pål ville svara, men nu kommo båda morsorna
emellan och tiggde för himlens skull om julafrid.
De bägge motståndarne tego och kastade onda
blickar på varann. Men Mats och Karen drucko
på samma kant ur samma stop och de båda
gummorna sågo mysande på varandra.
- Få mig saltkaret! sade Per och sträckte ut
armen. Mats räckte fadern saltet men råkade spilla
på duken.
- Hushålla med guslånet, stack Per in, saltet
är svåra dyrt.
Pål kände gadden men teg så länge. Nya
ämnen togos upp av gummorna och ovädret avleddes.
När man slutat äta gingo Pål och Per ut för att taga
frisk luft och se på åker och nöt. , De började med
ett besök i nöthuset.
- Vad ger du mig för den härå? frågade Per
och drog tjuren i svansen så att han stallade.
- Om du ändrar;n till oxe och kommer in till
stan me’n i vår så ska du få veta’t.
- Det är ingen krok för son i ärtåkern, men
inte kommer min oxe till stan!
- Få väl se, sade Pål.
- Vad få vi se? frågade Per och lade örat på
sne. Jag vet nog era funder, men fast son fått
- Plöj, hacka och så, får du skörda!
- Ä’ vi där igen nu!
- Ja där ä’ vi alltid! Prästen läser i kyrkan
och ber Gud om god årsväxt och köpstadsmannen
hannar när Gud ger god växt! Tvi vale sådant
folk som ska leva på andras nöd!
Pål ville svara, men nu kommo båda morsorna
emellan och tiggde för himlens skull om julafrid.
De bägge motståndarne tego och kastade onda
blickar på varann. Men Mats och Karen drucko
på samma kant ur samma stop och de båda
gummorna sågo mysande på varandra.
- Få mig saltkaret! sade Per och sträckte ut
armen. Mats räckte fadern saltet men råkade spilla
på duken.
- Hushålla med guslånet, stack Per in, saltet
är svåra dyrt.
Pål kände gadden men teg så länge. Nya
ämnen togos upp av gummorna och ovädret avleddes.
När man slutat äta gingo Pål och Per ut för att taga
frisk luft och se på åker och nöt. , De började med
ett besök i nöthuset.
- Vad ger du mig för den härå? frågade Per
och drog tjuren i svansen så att han stallade.
- Om du ändrar;n till oxe och kommer in till
stan me’n i vår så ska du få veta’t.
- Det är ingen krok för son i ärtåkern, men
inte kommer min oxe till stan!
- Få väl se, sade Pål.
- Vad få vi se? frågade Per och lade örat på
sne. Jag vet nog era funder, men fast son fått
tryne i gärsgårn så är inte sagt att rumpan är så snart
efter.
- Vi få väl se, få väl se!
Per ville inte fråga mer. De gingo vidare och
kommo in i stallet.
- Vad ger du mig för den här? frågade Per
och lyfte på svarta hingstens bakben. Tio kvarter
över ryggbastet.
- Min åtfux är elva och frånfuxen är tio och
en halv, sade Pål.
Det hörde inte Per, utan öppnade hingstens mun
för att visa hans sköna tänder.
- Det var ett får, till häst! sade Pål. Så där
skulle du göra åt fuxen, och du skulle aldrig höra
gök mer.
- Var talar vid sin like, sa’ mjölnarn talte vid son.
Samtalet tog icke någon fart. Man såg på fåren,
man såg på grisarne, men Påls deltagande lät antingen
så konstlat, eller kommo fuxarne, som stodo i
kyrkstallet, fram och inverkade störande. Slutligen var
man ute i luften igen och tog en färd åt åkrarne.
Snön hindrade varje närmare utlåtande om grödan,
men Per visade var höstsäden stod, var vårsäden
skulle stå och var trädet låg. Och så skulle man
känna på bryggveden om han var torr och titta på
halmdösen om han var sur; och därpå se efter om
bina fröso i sina hybblen och om gässen hade för
varmt i sitt hus. Under tiden blev det förmiddag
och det ringde snart samman till högmässa. Och då
gick man åter i kyrkan och sov en blund till
mid-dan, då man gick hem att äta. Och man åt i
timmar och tre och sedan höll man skymning.
Gubbarne lågo på var sin bänk och halvsovo; gummorna
efter.
- Vi få väl se, få väl se!
Per ville inte fråga mer. De gingo vidare och
kommo in i stallet.
- Vad ger du mig för den här? frågade Per
och lyfte på svarta hingstens bakben. Tio kvarter
över ryggbastet.
- Min åtfux är elva och frånfuxen är tio och
en halv, sade Pål.
Det hörde inte Per, utan öppnade hingstens mun
för att visa hans sköna tänder.
- Det var ett får, till häst! sade Pål. Så där
skulle du göra åt fuxen, och du skulle aldrig höra
gök mer.
- Var talar vid sin like, sa’ mjölnarn talte vid son.
Samtalet tog icke någon fart. Man såg på fåren,
man såg på grisarne, men Påls deltagande lät antingen
så konstlat, eller kommo fuxarne, som stodo i
kyrkstallet, fram och inverkade störande. Slutligen var
man ute i luften igen och tog en färd åt åkrarne.
Snön hindrade varje närmare utlåtande om grödan,
men Per visade var höstsäden stod, var vårsäden
skulle stå och var trädet låg. Och så skulle man
känna på bryggveden om han var torr och titta på
halmdösen om han var sur; och därpå se efter om
bina fröso i sina hybblen och om gässen hade för
varmt i sitt hus. Under tiden blev det förmiddag
och det ringde snart samman till högmässa. Och då
gick man åter i kyrkan och sov en blund till
mid-dan, då man gick hem att äta. Och man åt i
timmar och tre och sedan höll man skymning.
Gubbarne lågo på var sin bänk och halvsovo; gummorna
sutto vid spisen där glöden var lagom för att
bevara skymningen utan att göra mörkt och småpratade
om vävnad och bakning; Mats och Karen hade tagit
plats på en kista och viskade om sina
angelägenheter; Olle bodsven hade fått fatt i Lisa och Jöns
dräng i husets piga och de sutto på golvet och
gissade gåtor, vilka lilla Sven hade mycket bry att få
reda på.
Men glöden i spisen blevo allt sömnigare,
samtalen dovare; gubbarne snarkade och läto som
bromsar i trästop; gummorna nickade och Mats och Karen
smögo närmare till varann: drängarne och pigorna
tystnade också och snart befann sig hela huset i en
samfälld middagsslummer.
Mor i huset vaknade först och då var det
alldeles mörkt; hon blåste eld i spisen och tände ljus;
gubbarne vaknade så småningom och det blev rörelse
i stugan. Gossar, flickor och gummor satte sig i
julhalmen omkring spisen för att knäppa nötter och
tala om sagor. Fader Pål tog fram en kutting spanskt
vin som han och Per skulle smörja sig med under
samspråk och kortspel, varmed den långa
vinterkvällen skulle fördrivas. När de fyllt sina bägare och
druckit varandra till, varvid Per anmärkt att vinet
var honom för sött, tog Pål djärvt ett tag i
samtals-trådarne för att få dem på det rediga, och började:
- Nå, bror Per, vill du nu byta ett ord om det
andra-andra, så ta ur svickan och låt det rinna.
- Det synes mig gott, sade Per, men jag har
alltid menat att när den rätte Abraham kommer så
dansar Sara. Väl! Vad sätter du upp för pojken?
- Lik mycket som du för flickan.
bevara skymningen utan att göra mörkt och småpratade
om vävnad och bakning; Mats och Karen hade tagit
plats på en kista och viskade om sina
angelägenheter; Olle bodsven hade fått fatt i Lisa och Jöns
dräng i husets piga och de sutto på golvet och
gissade gåtor, vilka lilla Sven hade mycket bry att få
reda på.
Men glöden i spisen blevo allt sömnigare,
samtalen dovare; gubbarne snarkade och läto som
bromsar i trästop; gummorna nickade och Mats och Karen
smögo närmare till varann: drängarne och pigorna
tystnade också och snart befann sig hela huset i en
samfälld middagsslummer.
Mor i huset vaknade först och då var det
alldeles mörkt; hon blåste eld i spisen och tände ljus;
gubbarne vaknade så småningom och det blev rörelse
i stugan. Gossar, flickor och gummor satte sig i
julhalmen omkring spisen för att knäppa nötter och
tala om sagor. Fader Pål tog fram en kutting spanskt
vin som han och Per skulle smörja sig med under
samspråk och kortspel, varmed den långa
vinterkvällen skulle fördrivas. När de fyllt sina bägare och
druckit varandra till, varvid Per anmärkt att vinet
var honom för sött, tog Pål djärvt ett tag i
samtals-trådarne för att få dem på det rediga, och började:
- Nå, bror Per, vill du nu byta ett ord om det
andra-andra, så ta ur svickan och låt det rinna.
- Det synes mig gott, sade Per, men jag har
alltid menat att när den rätte Abraham kommer så
dansar Sara. Väl! Vad sätter du upp för pojken?
- Lik mycket som du för flickan.
Per rev sig i huvet.
- Det kommer an på vad det blir för år i år.
Utstyrseln går till pengar och får jag oår så blir det
inga pengar. Och man vet inte hur det går, för snön
kom på säden i höstas medan åkern var blöt.
- Alldeles, alldeles, som här hos mig, sade Pål.
Vi låta således anstå till hösten och när vi maxa
båda lägga opp lika, så klipper vi till på oljeverket
som klockarn sa, och är lyckan go’, så kalvar snart
både oxe och ko.
- Väl, väl! Och nu vilar den saken. Gossen
och flickan få vänta till åkern går i ax.
Och nu satte de till att dricka, men ungdomen
hade raskat undan halmen och satte sig i en ring
för att mussla sko.
Pål och Per sutto tysta en stund och sågo på
leken; slutligen blev Pål muntrad av drickandet och
kände en stark frestelse att få ett livligare samtal i gång,
och han visste väl i vilken ända han skulle börja.
- Nå du Per, tog han opp, kommer du till stan
något i vinter?
Per grinade som en ond hund, tittade på Pål
om han talade allvarsamt och sade:
- Neej, det gör jag väl inte!
- Lika ond på stan än, som för tio år sen?
Va! Tål inte se’n genom sju gamla gärsgådar?
- Jag vill inte ha’n till skänks om du kastaren
efter mig! Behöver’n inte alls, men han kan inte
leva utan mig.
- Ja säg det!
- Säg det! Kött och hö har jag själv, öl och
bröd har jag själv, ved och trä, hus och kläder; vad
haver jag med dig då? Jag bygger mitt hus, jag
plöjer min åker, jag hugger min ved; min gumma
Utstyrseln går till pengar och får jag oår så blir det
inga pengar. Och man vet inte hur det går, för snön
kom på säden i höstas medan åkern var blöt.
- Alldeles, alldeles, som här hos mig, sade Pål.
Vi låta således anstå till hösten och när vi maxa
båda lägga opp lika, så klipper vi till på oljeverket
som klockarn sa, och är lyckan go’, så kalvar snart
både oxe och ko.
- Väl, väl! Och nu vilar den saken. Gossen
och flickan få vänta till åkern går i ax.
Och nu satte de till att dricka, men ungdomen
hade raskat undan halmen och satte sig i en ring
för att mussla sko.
Pål och Per sutto tysta en stund och sågo på
leken; slutligen blev Pål muntrad av drickandet och
kände en stark frestelse att få ett livligare samtal i gång,
och han visste väl i vilken ända han skulle börja.
- Nå du Per, tog han opp, kommer du till stan
något i vinter?
Per grinade som en ond hund, tittade på Pål
om han talade allvarsamt och sade:
- Neej, det gör jag väl inte!
- Lika ond på stan än, som för tio år sen?
Va! Tål inte se’n genom sju gamla gärsgådar?
- Jag vill inte ha’n till skänks om du kastaren
efter mig! Behöver’n inte alls, men han kan inte
leva utan mig.
- Ja säg det!
- Säg det! Kött och hö har jag själv, öl och
bröd har jag själv, ved och trä, hus och kläder; vad
haver jag med dig då? Jag bygger mitt hus, jag
plöjer min åker, jag hugger min ved; min gumma
spinner mitt garn, väver min rock, bakar mitt bröd
och brygger mitt öl. Vad gör du? Du skattar min
säd, du tullar min skog, du länsar min bod! Du
sätter dig på en sten som är så kal som min hand;
du varken sår eller plöjer, men du tar upp ändå och
samlar i ladorna; du äter mitt bröd och dricker mitt
öl, du bränner min ved och spinner min ull; du sitter
som den late munken och tar tionde, och vad ger du
mig i stället?
- Hör nu, hör nu! stammade Pål. Får du inte
mitt salt?
- Ditt salt! Du gör inge7 salt, och hade du
inte knepat till så att vi inte behövde din
mellanhand så fick du inte klå oss heller! Och ditt socker?
Jag begagnar inte ditt socker, jag har mina bin!
- Får du inte mitt järn?
- Ditt järn! Var bryter du det? I rännstenarne? Va!
- Får du inte mitt vin?
- Var planterar du det! På takena? Va!
- Får du mitt silver, mitt guld?
- Vad skall jag med det, om du också hade
något? Kan jag göra en kniv, en plog, en spade,
en skrapa, en skäkta av silver och guld! - Pasch! -
Jag vill inte höra talas om’et! Allt onyttigt, det sysslar
du med, och fanns det icke så många dårar som köpte
ditt skräp, så skulle du svälta ihjäl. Tänk om alla
bondbassar, som ni kallar dem, skulle i en hastig
vända få igen sitt förnuft, så de inte omakade sig med
att byta sin säd mot ditt skräp; vad skulle du äta
då? Va!
- Äta? Man lever väl inte för att äta!
- Nej, men av att äta. Men den som äter andras
och brygger mitt öl. Vad gör du? Du skattar min
säd, du tullar min skog, du länsar min bod! Du
sätter dig på en sten som är så kal som min hand;
du varken sår eller plöjer, men du tar upp ändå och
samlar i ladorna; du äter mitt bröd och dricker mitt
öl, du bränner min ved och spinner min ull; du sitter
som den late munken och tar tionde, och vad ger du
mig i stället?
- Hör nu, hör nu! stammade Pål. Får du inte
mitt salt?
- Ditt salt! Du gör inge7 salt, och hade du
inte knepat till så att vi inte behövde din
mellanhand så fick du inte klå oss heller! Och ditt socker?
Jag begagnar inte ditt socker, jag har mina bin!
- Får du inte mitt järn?
- Ditt järn! Var bryter du det? I rännstenarne? Va!
- Får du inte mitt vin?
- Var planterar du det! På takena? Va!
- Får du mitt silver, mitt guld?
- Vad skall jag med det, om du också hade
något? Kan jag göra en kniv, en plog, en spade,
en skrapa, en skäkta av silver och guld! - Pasch! -
Jag vill inte höra talas om’et! Allt onyttigt, det sysslar
du med, och fanns det icke så många dårar som köpte
ditt skräp, så skulle du svälta ihjäl. Tänk om alla
bondbassar, som ni kallar dem, skulle i en hastig
vända få igen sitt förnuft, så de inte omakade sig med
att byta sin säd mot ditt skräp; vad skulle du äta
då? Va!
- Äta? Man lever väl inte för att äta!
- Nej, men av att äta. Men den som äter andras
bröd, han har också råd att hålla rännarbana och
bollhus, där man lär sig så sköna ting, den har råd att
pränta böcker, där man får läsa om att allt vadden late
gör är väl, och att det är ärosamt att stjäla bara man
tar en plit i hand och sätter en trasa på en stång och
drar in i andras land och säger: nu är det krig!
- Alltid ska du rycka fram med den där gamla
rännarbanan! Vi betalar ju den själva åt kungen,
så då få vi väl ha’na i fred!
- Betala ni själva! Jfo, hur gick det till! När
hon byggdes, så skulle köpstan betala; men då gnällde
ni och sa att det var så dåliga tider, för bond ville
inte köpa ert skräp. Och vad gjorde ni då! Jo, ni
satt opp saltet för oss! Jo, du, jag minns det riog
och det ska du ha igen! Och så blev det bond
som fick betala rännarbanan och era andra upptåg, för
upptåg ska ni nu ha, därför att ni satt er ihop som
bin i kupa och varken ser sol eller måne. Ruset
började slå opp, och Per fick en inre syn på de
förhatliga fuxarne såsom den förkroppsligade köp-
stadsflärden. Och fast du inte har så mycket gräs
som kan växa på min haka så har du ändå råd att
föda två fuxar, du! Vad äter de månntro? Socker
och salt? Va! Russin och mandel, kanske? Och
vad gör dina fuxar? Dra de plog, dra de stock?
Gå de för lasset? Nej! Det gör de vackert inte! Jag
vet nog vad de drar, men det säger jag inte, men
nog vet jag att gatorna inte är längre än mitt rovland
är långt! Se de ha råd de, de late! Jag har tag
mig fasen lust att bli lat! Hör du mor, har du lust
att bli lat också, så få vi roa fuxar som gå klädda
i karduan med silverknappar på skänkeldonet. Kom
du mor, så ska vi bli lata, så få vi åka i blåmålad
bollhus, där man lär sig så sköna ting, den har råd att
pränta böcker, där man får läsa om att allt vadden late
gör är väl, och att det är ärosamt att stjäla bara man
tar en plit i hand och sätter en trasa på en stång och
drar in i andras land och säger: nu är det krig!
- Alltid ska du rycka fram med den där gamla
rännarbanan! Vi betalar ju den själva åt kungen,
så då få vi väl ha’na i fred!
- Betala ni själva! Jfo, hur gick det till! När
hon byggdes, så skulle köpstan betala; men då gnällde
ni och sa att det var så dåliga tider, för bond ville
inte köpa ert skräp. Och vad gjorde ni då! Jo, ni
satt opp saltet för oss! Jo, du, jag minns det riog
och det ska du ha igen! Och så blev det bond
som fick betala rännarbanan och era andra upptåg, för
upptåg ska ni nu ha, därför att ni satt er ihop som
bin i kupa och varken ser sol eller måne. Ruset
började slå opp, och Per fick en inre syn på de
förhatliga fuxarne såsom den förkroppsligade köp-
stadsflärden. Och fast du inte har så mycket gräs
som kan växa på min haka så har du ändå råd att
föda två fuxar, du! Vad äter de månntro? Socker
och salt? Va! Russin och mandel, kanske? Och
vad gör dina fuxar? Dra de plog, dra de stock?
Gå de för lasset? Nej! Det gör de vackert inte! Jag
vet nog vad de drar, men det säger jag inte, men
nog vet jag att gatorna inte är längre än mitt rovland
är långt! Se de ha råd de, de late! Jag har tag
mig fasen lust att bli lat! Hör du mor, har du lust
att bli lat också, så få vi roa fuxar som gå klädda
i karduan med silverknappar på skänkeldonet. Kom
du mor, så ska vi bli lata, så få vi åka i blåmålad
släda med pigor och drängar och sätta stövlarne i
utterskinnsfickor och så ska vi sova förmiddag med
sammetsmössor på hjässan och dricka spanskvin med
socker! Hej, mor, kom ska vi bli lata!
Pål blev vred.
- Jag tror att spanskvinet smakar kräset, fast du
inte plantat eller pressat det, sade han.
Per kände att det kom något ovettigt, men han
var för omtöcknad för att genast reda ut det.
- Vinet, sa du! Hör du jag tror att du axlar
dig? Kom ihåg att löser i käften får vara säker i
ryggen! Om den ena lägger snytet i silkesduk och
den andra kastar på backen, så kan en ändå äta ur
samma ho! Och fast man har pipkrage, kosidonger
på axelklaffarne, så får man vara mor i mulen ändå!
Värre har man sett och man kan dansa med mindre
käpp än en såstång! - Vad var det du käftade om
vin? Har jag synat dig i mun? Tror du inte jag
har dricka själv? Jag våndar håle tog ditt vin! Kom
ut på backen så skall du få känna på!
Per slängde ut skvätten och steg upp för att gå
ut. Pål kvarhölls av gummorna som bad att han för
Kristi pinas skull icke skulle gå ut; Per vore snart
god igen och julafriden finge icke störas; Per var
avundsam och tålde icke att någon annan än han vore
bisen. Pål ville genast åka hem till stan men
småningom lät han blidka sig och tog nu del i leken
medan Per var ute och svalkade sig.
Det dröjde icke länge förr än det knackade på
fönstret; och en stund därefter på dörren och när man
öppnade kom Per in klädd i en fårpäls och
skumpade omkring som julbock så att halmen yrde i stugan
och de innevarande sprungo upp på bänkar och bord
utterskinnsfickor och så ska vi sova förmiddag med
sammetsmössor på hjässan och dricka spanskvin med
socker! Hej, mor, kom ska vi bli lata!
Pål blev vred.
- Jag tror att spanskvinet smakar kräset, fast du
inte plantat eller pressat det, sade han.
Per kände att det kom något ovettigt, men han
var för omtöcknad för att genast reda ut det.
- Vinet, sa du! Hör du jag tror att du axlar
dig? Kom ihåg att löser i käften får vara säker i
ryggen! Om den ena lägger snytet i silkesduk och
den andra kastar på backen, så kan en ändå äta ur
samma ho! Och fast man har pipkrage, kosidonger
på axelklaffarne, så får man vara mor i mulen ändå!
Värre har man sett och man kan dansa med mindre
käpp än en såstång! - Vad var det du käftade om
vin? Har jag synat dig i mun? Tror du inte jag
har dricka själv? Jag våndar håle tog ditt vin! Kom
ut på backen så skall du få känna på!
Per slängde ut skvätten och steg upp för att gå
ut. Pål kvarhölls av gummorna som bad att han för
Kristi pinas skull icke skulle gå ut; Per vore snart
god igen och julafriden finge icke störas; Per var
avundsam och tålde icke att någon annan än han vore
bisen. Pål ville genast åka hem till stan men
småningom lät han blidka sig och tog nu del i leken
medan Per var ute och svalkade sig.
Det dröjde icke länge förr än det knackade på
fönstret; och en stund därefter på dörren och när man
öppnade kom Per in klädd i en fårpäls och
skumpade omkring som julbock så att halmen yrde i stugan
och de innevarande sprungo upp på bänkar och bord
och snart stod glädjen i tak och man åt och drack i
allsköns rö och gamman tills det blev natt; och så
gick man att sova. När juledagarne voro över for Pål
med de sina hem igen och då voro Karen och Mats
fästefolk; och bröllopet skulle stå som hösten därpå
om skörden blev god och köpet blev gott. Och så
gick det nya året in med hopp för de unga och ävlan
för de gamle!
När första snön föll i november spände Per sin
svarta hingst för slädan och tog Mats med för att
åka in till stan och tala om bröllop. Skörden hade
varit bättre än man vågat vänta och Per kunde lägga
opp till utstyrseln en bra nog summa. Föret var
klingande på landsvägen och Per var vid gott lynne
oaktat han icke kunde behärska en viss oro över att
åter komma in till staden där han icke varit på tio år,
då han hade en mängd missöden som gjorde honom
stadsborna förhatliga, varför också Mats aldrig fått
göra någon stadsresa utan nu befann sig på färd till
en plats full av underbara saker dem han fått
utblom-merade höra förtäljas av hemkommande bönder och
vilka låtit som sagor för honom.
Det gick friskt undan ty Svarten var en god
släd-travare och det dröjde icke länge förr än de hörde
Norrebro dåna under hästhovarne. Mats var alldeles
bedövad av det underbara han såg. Sådana hus,
stora som berg, och så tätt de stodo inpå varann.
- Tänk, sade han, så goda grannar de kunna
vara och vi på landet kunna knappt hålla frid på
fjärdingsvägen; och så mycket kyrkor; tänk, så gud-
allsköns rö och gamman tills det blev natt; och så
gick man att sova. När juledagarne voro över for Pål
med de sina hem igen och då voro Karen och Mats
fästefolk; och bröllopet skulle stå som hösten därpå
om skörden blev god och köpet blev gott. Och så
gick det nya året in med hopp för de unga och ävlan
för de gamle!
När första snön föll i november spände Per sin
svarta hingst för slädan och tog Mats med för att
åka in till stan och tala om bröllop. Skörden hade
varit bättre än man vågat vänta och Per kunde lägga
opp till utstyrseln en bra nog summa. Föret var
klingande på landsvägen och Per var vid gott lynne
oaktat han icke kunde behärska en viss oro över att
åter komma in till staden där han icke varit på tio år,
då han hade en mängd missöden som gjorde honom
stadsborna förhatliga, varför också Mats aldrig fått
göra någon stadsresa utan nu befann sig på färd till
en plats full av underbara saker dem han fått
utblom-merade höra förtäljas av hemkommande bönder och
vilka låtit som sagor för honom.
Det gick friskt undan ty Svarten var en god
släd-travare och det dröjde icke länge förr än de hörde
Norrebro dåna under hästhovarne. Mats var alldeles
bedövad av det underbara han såg. Sådana hus,
stora som berg, och så tätt de stodo inpå varann.
- Tänk, sade han, så goda grannar de kunna
vara och vi på landet kunna knappt hålla frid på
fjärdingsvägen; och så mycket kyrkor; tänk, så gud-
fruktiga; och rådstun mitt i byn; där kan man då få
rättvisa hela dan! Men Per grinade och svarade intet.
De kommo till tullporten som artigt öppnades och
slöts utan att man behövde stiga av. Mats tyckte
att det var ett vackert bruk, ty han visste vad det
ville säga att öppna grindar, men Per smällde med
piskan så att travarn tog till att löpa, ty man skulle
komma som folk in till bys. Men då blev det ett
anskri bakom dem och fram emot dem rände två
knektar med fällda hällebarder och en tredje fattade
Svarten i bettet och slädan stannade.
- Tänker du rymma, din fördömda bondschatte!
utropade portsvennen som hunnit fram.
- Rymma? frågade Per ödmjukt, som nu
rättvisa hela dan! Men Per grinade och svarade intet.
De kommo till tullporten som artigt öppnades och
slöts utan att man behövde stiga av. Mats tyckte
att det var ett vackert bruk, ty han visste vad det
ville säga att öppna grindar, men Per smällde med
piskan så att travarn tog till att löpa, ty man skulle
komma som folk in till bys. Men då blev det ett
anskri bakom dem och fram emot dem rände två
knektar med fällda hällebarder och en tredje fattade
Svarten i bettet och slädan stannade.
- Tänker du rymma, din fördömda bondschatte!
utropade portsvennen som hunnit fram.
- Rymma? frågade Per ödmjukt, som nu
erinrade sig sina gamla olyckor.
- Håll din mun och kom med bara! Och nu
leddes Svarten ner till portstugan där de resande fingo
vänta en halv timme innan slädan var genomletad och
deras namn uppskrivna. Med en förmaning att köra
i skritt släpptes de slutligen lösa.
När de kommo in på Smedjegatan började
me-darne skära i stenarne, ty snön var borta. Svarten
stretade och drog men det gick bara steg för steg
och de kunde icke begripa hur det kunde vara så
tungt. Per piskade på Svarten, men denne drog allt
vad han orkade så att länderna stodo spända och
bräddarna slogo gnistor om gatstenarne. Mats satt
bara och tittade uppåt de höga husraderna och
beundrade de märkvärdiga saker som hängde utanpå
husen; här var det hästskor, vagnshjul, här fidlor,
lutor, basuner; här klädesplagg, harnesk, bössor;
bagarn hade hängt ut en kringla, snickarn ett bord,
slaktarn ett får! De ha väl så trångt inne, sade han
- Håll din mun och kom med bara! Och nu
leddes Svarten ner till portstugan där de resande fingo
vänta en halv timme innan slädan var genomletad och
deras namn uppskrivna. Med en förmaning att köra
i skritt släpptes de slutligen lösa.
När de kommo in på Smedjegatan började
me-darne skära i stenarne, ty snön var borta. Svarten
stretade och drog men det gick bara steg för steg
och de kunde icke begripa hur det kunde vara så
tungt. Per piskade på Svarten, men denne drog allt
vad han orkade så att länderna stodo spända och
bräddarna slogo gnistor om gatstenarne. Mats satt
bara och tittade uppåt de höga husraderna och
beundrade de märkvärdiga saker som hängde utanpå
husen; här var det hästskor, vagnshjul, här fidlor,
lutor, basuner; här klädesplagg, harnesk, bössor;
bagarn hade hängt ut en kringla, snickarn ett bord,
slaktarn ett får! De ha väl så trångt inne, sade han
till far, då i detsamma en snöboll slog av honom
mössan bakifrån. Per och Mats vände sig om och nu
fingo de se hela bakslädan och medarne fullhängda
med pojkar.
- Jänka er dän! sade Per.
Pojkarne räckte ut tungan. Då lyfte Per sin
piska och slog i högen, men råkade slå så illa att
snärten tog i ögat på en bagarpojke som hade ett
fat med bullar på armen vilka han släppte och gav
upp ett förfärligt tjutande,, I det samma strömmade
folk till och en förgrymmad smed steg upp i slädan,
slog Per för mun och näsa så att han såg solar:
- Ska du slå gossen, din himla bondoxe! skrek
han.
Mats ville lägga sig emellan och ramla på smeden,
men då tog folkhopen parti. Slagsmålet fattade eld
och Mats och Per voro genombultade, då stadens
svenner kommo fram och avbröt det med att
uppteckna de båda fridstörarnes namn och kalla dem till
rådstun.
- Det här är ju värre än i fiendeland, sade Per,
för här får man inte försvara sig.
- Vad har du här att göra då, oxmotare, sade
smen.
- Jo, jag ska köra mat till dig, annars får du
svälta, sade Per.
- Hör på den fanders bassen, sade smeden. De
veta rakt ingen hut, de här dyngdansarne när de
komma in till folk! Men de ska min själ få lära sig!
Svarten återfick sin frihet och med hela
bakslädan full med pojkar som slagit sig ner som kråkor
på åtel måste han spjärna uppför brinken.
mössan bakifrån. Per och Mats vände sig om och nu
fingo de se hela bakslädan och medarne fullhängda
med pojkar.
- Jänka er dän! sade Per.
Pojkarne räckte ut tungan. Då lyfte Per sin
piska och slog i högen, men råkade slå så illa att
snärten tog i ögat på en bagarpojke som hade ett
fat med bullar på armen vilka han släppte och gav
upp ett förfärligt tjutande,, I det samma strömmade
folk till och en förgrymmad smed steg upp i slädan,
slog Per för mun och näsa så att han såg solar:
- Ska du slå gossen, din himla bondoxe! skrek
han.
Mats ville lägga sig emellan och ramla på smeden,
men då tog folkhopen parti. Slagsmålet fattade eld
och Mats och Per voro genombultade, då stadens
svenner kommo fram och avbröt det med att
uppteckna de båda fridstörarnes namn och kalla dem till
rådstun.
- Det här är ju värre än i fiendeland, sade Per,
för här får man inte försvara sig.
- Vad har du här att göra då, oxmotare, sade
smen.
- Jo, jag ska köra mat till dig, annars får du
svälta, sade Per.
- Hör på den fanders bassen, sade smeden. De
veta rakt ingen hut, de här dyngdansarne när de
komma in till folk! Men de ska min själ få lära sig!
Svarten återfick sin frihet och med hela
bakslädan full med pojkar som slagit sig ner som kråkor
på åtel måste han spjärna uppför brinken.
- Det är så märkligt underligt, sade Mats, att
pojkdjävlarne ska ha rätt att åka fritt.
- Ser du, det är stadslagen det, ser du, sade Per.
- Ja, men landslagen ger inte sån rätt.
- Landslagen gäller inte här, sade Per.
Och så voro de uppe på Stortorget. Här
stannade Per och steg av. Pojkarne voro missnöjda över
att de icke fingo åka längre, men Per bad mjukast
om undseende. Han letade efter något att binda
hästen vid, medan han gick och frågade efter sin
broder Pål vars bostad han icke kunde minnas. Då
fick han se en påle med ringar i mitt på torget, och
den tyckte han var bra, och där band han Svarten
under åskådarnes flin och en mängd glåpord som han
icke förstod. Därpå vände han sig till den som flinade
minst och frågade efter köpman Pål. Det var femtio
köpmän Pål och lika många Per, så det kunde inte
upplysas. Per och Mats voro hungriga och gingo ut
för att söka en krog så länge; alltid fick man reda på
Pål, som var en så stor köpman.
Hur de gingo och spånslogo, kommo de ner till
Järntorget. Där var hästmarknad och mycket att
beskåda.
- Nej se, sade Mats, stå inte fuxarne där! Min
själ!
Per koxade med stora ögon. Det var verkligen
broder Påls fuxar som så hade spökat för honom.
Eri syndig begärelse att äga dem vaknade i hans
lever, och han frågade priset. Det var högt tilltaget.
Men hur skulle icke hans hjärta må i bröstet om han
fick komma åkande efter dem upp till broderns port
och sedan ropa åt körsvennen: tag ifrån fuxarna!
ställ in fuxarna! Giv fuxarna havra! Och hur
pojkdjävlarne ska ha rätt att åka fritt.
- Ser du, det är stadslagen det, ser du, sade Per.
- Ja, men landslagen ger inte sån rätt.
- Landslagen gäller inte här, sade Per.
Och så voro de uppe på Stortorget. Här
stannade Per och steg av. Pojkarne voro missnöjda över
att de icke fingo åka längre, men Per bad mjukast
om undseende. Han letade efter något att binda
hästen vid, medan han gick och frågade efter sin
broder Pål vars bostad han icke kunde minnas. Då
fick han se en påle med ringar i mitt på torget, och
den tyckte han var bra, och där band han Svarten
under åskådarnes flin och en mängd glåpord som han
icke förstod. Därpå vände han sig till den som flinade
minst och frågade efter köpman Pål. Det var femtio
köpmän Pål och lika många Per, så det kunde inte
upplysas. Per och Mats voro hungriga och gingo ut
för att söka en krog så länge; alltid fick man reda på
Pål, som var en så stor köpman.
Hur de gingo och spånslogo, kommo de ner till
Järntorget. Där var hästmarknad och mycket att
beskåda.
- Nej se, sade Mats, stå inte fuxarne där! Min
själ!
Per koxade med stora ögon. Det var verkligen
broder Påls fuxar som så hade spökat för honom.
Eri syndig begärelse att äga dem vaknade i hans
lever, och han frågade priset. Det var högt tilltaget.
Men hur skulle icke hans hjärta må i bröstet om han
fick komma åkande efter dem upp till broderns port
och sedan ropa åt körsvennen: tag ifrån fuxarna!
ställ in fuxarna! Giv fuxarna havra! Och hur
skulle inte bönderna få stora ögon när han kom hem
med dem och hade Svarten som löshäst bakefter.
Han gav på hand och blev glad. Skulle hämta dem
fram på dagen. Köpet beseglades med en bit mat
och lite öl inpå Järntorgskrogen och av handlanden
fick Per reda på var fosterbrodern hade sitt hem:
sjunde tvärgränden på vänster hand från Tyska
brin-ken. Per och Mats började räkna gränderna på Västra
Långgatan men kommo aldrig så långt som halvvägs
till sju förr än de måste stanna och titta i bodarne på
den mängd främmande ting som lågo där till
beskådande. Dessutom var det mycket trångt på gatan och
svårt att komma fram så att de tornade på gående
och åkande, och ofta fingo de puffar i rygg och
bröst så att de alldeles råkade ur räkningen och fingo
vända om till Järntorget och börja på nytt. När de
så hade gått några gånger blevo de trötta och törstiga,
och gingo in på en krog. Men när de kommo ut igen
visste de icke höger eller vänster och det hade
dessutom blivit skumt på eftermiddagen. Då erinrade Per
sig Svarten som inte hade fått något att äta eller
dricka, och efter mycket frågande kommo de till stora
torget. Men i stället för Svarten och slädan, som voro
försvunna, väntade tvenne av stadens svenner, vilka,
efter att ha skrivit upp deras namn, togo Per och
Mats i kragen och släpade in dem i häktelset för
att förvaras över natten. Per ville försvara sin frihet
för vad han kallade våldet, men slogs därvid till
marken och bakbands. Han begärde en förklaring,
men den lovade man han skulle få dagen därpå och
det så att det skulle kännas.
De båda fångarne fördes in i ett långt välvt
rum under råstun som var uppfyllt med människor
med dem och hade Svarten som löshäst bakefter.
Han gav på hand och blev glad. Skulle hämta dem
fram på dagen. Köpet beseglades med en bit mat
och lite öl inpå Järntorgskrogen och av handlanden
fick Per reda på var fosterbrodern hade sitt hem:
sjunde tvärgränden på vänster hand från Tyska
brin-ken. Per och Mats började räkna gränderna på Västra
Långgatan men kommo aldrig så långt som halvvägs
till sju förr än de måste stanna och titta i bodarne på
den mängd främmande ting som lågo där till
beskådande. Dessutom var det mycket trångt på gatan och
svårt att komma fram så att de tornade på gående
och åkande, och ofta fingo de puffar i rygg och
bröst så att de alldeles råkade ur räkningen och fingo
vända om till Järntorget och börja på nytt. När de
så hade gått några gånger blevo de trötta och törstiga,
och gingo in på en krog. Men när de kommo ut igen
visste de icke höger eller vänster och det hade
dessutom blivit skumt på eftermiddagen. Då erinrade Per
sig Svarten som inte hade fått något att äta eller
dricka, och efter mycket frågande kommo de till stora
torget. Men i stället för Svarten och slädan, som voro
försvunna, väntade tvenne av stadens svenner, vilka,
efter att ha skrivit upp deras namn, togo Per och
Mats i kragen och släpade in dem i häktelset för
att förvaras över natten. Per ville försvara sin frihet
för vad han kallade våldet, men slogs därvid till
marken och bakbands. Han begärde en förklaring,
men den lovade man han skulle få dagen därpå och
det så att det skulle kännas.
De båda fångarne fördes in i ett långt välvt
rum under råstun som var uppfyllt med människor
av alla åldrar och villkor. En hornlykta spridde ett
svagt sken över de häktade, vilka sutto eller lågo på
bänkar längs väggarne. Aldrig hade de sett
människor av sådant utseende eller i sådan belägenhet
förr. Deras kläder voro trasiga, deras ansikten
härjade och deras åtbörder vilda; men huru eländiga
och förödmjukade de än voro, ett hade de dock alla
gemensamt, missaktning och ovilja mot de senast
insläppta. Bara tilltalsordet var ett okvädinsord, och
själva talande ett fördärvat språk gjorde de narr, så
snart bonden öppnade munnen.
- Tag en stol och sitt, bönder! skrek en
halv-rusig bärare mot de inträdande.
Då den intet ont anande Mats vänligt tackade
och började se sig om efter det obefintliga bohaget,
utbrusto alla närvarande i skratt.
Bäraren, som i anseende till sin betydliga
kroppsstyrka och sin livliga tunga utvalt sig själv till
ordförande, började nu med domareton förhöra de
nykomne.
- Vad har ni gjort, bönder, efter ni fått den äran
inträda i detta välborna sällskap?
- Vi ha inte gjort något alls, svarade Mats,
oaktat faderns vinkar att han skulle tiga.
- Det är alldeles som vi det, sade bäraren, men
om vi göra ingenting, så är det vår rättighet, rnen ni,
bönder, ni ä’ gjorda att arbeta! M,en ni arbetar inte,
ni! Ni krafsar lite i jordsmulorna på vårsidan och
slänger ut några nävar korn, och så går ni och ser
på hur det växer. Är det att arbeta det? Och så
blir det sommar: och då dansar ni in höet och super
på det! Och så blir det höst: och då går ni till sängs
och sover över vintern; och det kallas för att arbeta!
svagt sken över de häktade, vilka sutto eller lågo på
bänkar längs väggarne. Aldrig hade de sett
människor av sådant utseende eller i sådan belägenhet
förr. Deras kläder voro trasiga, deras ansikten
härjade och deras åtbörder vilda; men huru eländiga
och förödmjukade de än voro, ett hade de dock alla
gemensamt, missaktning och ovilja mot de senast
insläppta. Bara tilltalsordet var ett okvädinsord, och
själva talande ett fördärvat språk gjorde de narr, så
snart bonden öppnade munnen.
- Tag en stol och sitt, bönder! skrek en
halv-rusig bärare mot de inträdande.
Då den intet ont anande Mats vänligt tackade
och började se sig om efter det obefintliga bohaget,
utbrusto alla närvarande i skratt.
Bäraren, som i anseende till sin betydliga
kroppsstyrka och sin livliga tunga utvalt sig själv till
ordförande, började nu med domareton förhöra de
nykomne.
- Vad har ni gjort, bönder, efter ni fått den äran
inträda i detta välborna sällskap?
- Vi ha inte gjort något alls, svarade Mats,
oaktat faderns vinkar att han skulle tiga.
- Det är alldeles som vi det, sade bäraren, men
om vi göra ingenting, så är det vår rättighet, rnen ni,
bönder, ni ä’ gjorda att arbeta! M,en ni arbetar inte,
ni! Ni krafsar lite i jordsmulorna på vårsidan och
slänger ut några nävar korn, och så går ni och ser
på hur det växer. Är det att arbeta det? Och så
blir det sommar: och då dansar ni in höet och super
på det! Och så blir det höst: och då går ni till sängs
och sover över vintern; och det kallas för att arbeta!
Ni skulle sitta på Älvsborg och hugga sten, så fick
ni känna på annat!
- Om du är avundsjuk, så tag sta och bliv
bonde, svarade Per.
- Ja£> bonde? Å, fy; då blev jag hellre bödel
eller nattman! Avundsjuk sa du! Är jag [-avundsjuk?-] {+avund-
sjuk?+} Är det någon som kan påstå det? - Vet ni
varför jag sitter här? Ni ska få veta det, så får ni
sedan se, om ni kan säga, att jag är avundsjuk!
- Nå, säg det då! svarade Per. Säg det!
- Ska jag säga det för dig, bonde! Ih, du,
med dina kornpåsar! Det är ditt fel, ska jag säga
dig, att jag sitter här! Känner du köpman Pål
Hör-ning, du? Nej, det gör du inte! Jo, han hade en
kornhandel, han; och när han i våras lät en
bond-schatte inbilla sig, att det skulle bli missväxt, så
köpte han upp allt vad han kom över, så han hade
bodarne fulla. Men så gick bonden och ljög, så att
det blev jjoår i stället, och då föll kornet, så att
köpman Pål stod i stöpet, och han måste sälja
fuxarne och säga upp folk. Och så blev jag utan
tjänst och gick lös, och så sitter jag här. Se, det är
de där bondskälmarnes finter!
Mats hade gjort stora ögon och Per blev mycket
ledsen.
- Det gör mig ont att höra vad du säger, sade
Per, men inte är det mitt fel, att Gud ger äring.
- Tala inte om’et! Jag vill inte höra’t genom
sex torkade träväggar! Är det inte ditt fel att du
inte är nöjd, utan går och planterar så helvetes med
korn, så att köpmannen går omkull. Du ska vara
nöjd med vad du har, så få andra leva också. Jag
har verkligen lust att klå dig litet, när jag tänker
ni känna på annat!
- Om du är avundsjuk, så tag sta och bliv
bonde, svarade Per.
- Ja£> bonde? Å, fy; då blev jag hellre bödel
eller nattman! Avundsjuk sa du! Är jag [-avundsjuk?-] {+avund-
sjuk?+} Är det någon som kan påstå det? - Vet ni
varför jag sitter här? Ni ska få veta det, så får ni
sedan se, om ni kan säga, att jag är avundsjuk!
- Nå, säg det då! svarade Per. Säg det!
- Ska jag säga det för dig, bonde! Ih, du,
med dina kornpåsar! Det är ditt fel, ska jag säga
dig, att jag sitter här! Känner du köpman Pål
Hör-ning, du? Nej, det gör du inte! Jo, han hade en
kornhandel, han; och när han i våras lät en
bond-schatte inbilla sig, att det skulle bli missväxt, så
köpte han upp allt vad han kom över, så han hade
bodarne fulla. Men så gick bonden och ljög, så att
det blev jjoår i stället, och då föll kornet, så att
köpman Pål stod i stöpet, och han måste sälja
fuxarne och säga upp folk. Och så blev jag utan
tjänst och gick lös, och så sitter jag här. Se, det är
de där bondskälmarnes finter!
Mats hade gjort stora ögon och Per blev mycket
ledsen.
- Det gör mig ont att höra vad du säger, sade
Per, men inte är det mitt fel, att Gud ger äring.
- Tala inte om’et! Jag vill inte höra’t genom
sex torkade träväggar! Är det inte ditt fel att du
inte är nöjd, utan går och planterar så helvetes med
korn, så att köpmannen går omkull. Du ska vara
nöjd med vad du har, så få andra leva också. Jag
har verkligen lust att klå dig litet, när jag tänker
rätt på saken. Ska jag inte klå honom litet? Va!
Va säger ni?
Församlingens meningar voro delade. En
skomakaregesäll motsatte sig förslaget, emedan han
funnit, att brödet blir billigare, när bönderna få mycket
korn. En tysk bodsven hos en kramhandlare hade
ingenting emot goda år, ty då köpte bönderna så
snällt hans kram. En lirspelare med en apa på axeln
hade ingenting emot att bonden blev klådd, ty
bönderna hade aldrig några slantar, men mot goda år
hade han ingenting att anmärka, ty då var rutsch på
marknaden. En slaktare åtog sig att piska bonden
blå, ty när bönderna fick bra med säd, så höll de
oxarne dyra. En vedhandlande ville icke slå någon
människa, men när bonden fick säd, så blev han
högfärdig och ville inte hugga någon ved; annat var
det i missväxtår: då kunde man äta kött var dag
och då fick man veden för ingenting. Skomakaren
ville ändra sitt föregående yttrande på grund av
vedhandlarens anförande, ty han hade också märkt, att
lädret föll, när bonden måste slakta sina nöt.
Kramhandlaren återtog också sitt förra yttrande, ty
stadsborna, som voro hans egentliga kunder, köpte lika
bra, antingen det var goår eller oår, ty de togo alltid
igen förlusten på något annat.
Bäraren, som icke kunde få något beslut av alla
de motsägande yttrandena, ansåg för sin egen del,
att bonden skulle ha smörj ändå, för grundsatsens
skull, och smörj hade aldrig skadat. Men när han med
osäkra steg nalkades Per för att sätta domen i
verkställighet, slogs han genast till golvet av Mats, som
trätt emellan. Som bäraren endast längtat att få
lägga sitt tunga huvud till vila, begagnade han till-
Va säger ni?
Församlingens meningar voro delade. En
skomakaregesäll motsatte sig förslaget, emedan han
funnit, att brödet blir billigare, när bönderna få mycket
korn. En tysk bodsven hos en kramhandlare hade
ingenting emot goda år, ty då köpte bönderna så
snällt hans kram. En lirspelare med en apa på axeln
hade ingenting emot att bonden blev klådd, ty
bönderna hade aldrig några slantar, men mot goda år
hade han ingenting att anmärka, ty då var rutsch på
marknaden. En slaktare åtog sig att piska bonden
blå, ty när bönderna fick bra med säd, så höll de
oxarne dyra. En vedhandlande ville icke slå någon
människa, men när bonden fick säd, så blev han
högfärdig och ville inte hugga någon ved; annat var
det i missväxtår: då kunde man äta kött var dag
och då fick man veden för ingenting. Skomakaren
ville ändra sitt föregående yttrande på grund av
vedhandlarens anförande, ty han hade också märkt, att
lädret föll, när bonden måste slakta sina nöt.
Kramhandlaren återtog också sitt förra yttrande, ty
stadsborna, som voro hans egentliga kunder, köpte lika
bra, antingen det var goår eller oår, ty de togo alltid
igen förlusten på något annat.
Bäraren, som icke kunde få något beslut av alla
de motsägande yttrandena, ansåg för sin egen del,
att bonden skulle ha smörj ändå, för grundsatsens
skull, och smörj hade aldrig skadat. Men när han med
osäkra steg nalkades Per för att sätta domen i
verkställighet, slogs han genast till golvet av Mats, som
trätt emellan. Som bäraren endast längtat att få
lägga sitt tunga huvud till vila, begagnade han till-
fallet och blev liggande, och som ingen hade lust att
gå samma väg, blev det snart tyst i salen.
Per och Mats togo av sig pälsarne och bäddade
under sig, så gott de kunde, för att söka vila för
natten.
- Det är ju som att råka ut för själva dansken
det här, sade Per, då de krupit ner för att sova, och
ändå skall man vara bland landsmän. Men vi ska
väl få rättvisa i morgon.
Mats hade förlorat tron på att stadslagen kunde
ge dem någon rättvisa och var mycket nedslagen.
Han gjorde som vanligt sin aftonbön högt. Han bad
för far och mor och fästmön, han bad Gud skydda
dem för eld och brand och farlighet, och han bad
om gott år och god överhet och till sist bad han
Gud beskydda alla människor, både goda och onda.
Detta ovanliga uppträde hade återigen väckt
delade meningar bland de närvarande åhörarne, vilka
lagt bort sådana upptåg, Slaktaren menade, att det
var skrymteri att bedja för sina fiender, ty mot
fienden skulle man försvara sig, det var ju ens plikt.
Skomakaren fann giftiga anspelningar i förbönen för
grödan, och det vore ju att bedja för sina
medmänniskors undergång, vilket han belyste med den färska
händelsen med köpmannen. Lirspelaren menade, att
man icke skulle bedja för överheten, ty det var den
som byggde fängelser, och fängelser voro bara
kostsamma och onödiga; han kunde icke alls förstå, vad
man skulle med fängelser, då friheten vore människans
oförytterliga rättighet och det högsta goda. . Han
och hans apa hade aldrig haft någon bostad, och
de mådde så gott, bara de fingo vara fria.
Vedhandlaren tyckte icke om, att man bad Gud lägga sig
gå samma väg, blev det snart tyst i salen.
Per och Mats togo av sig pälsarne och bäddade
under sig, så gott de kunde, för att söka vila för
natten.
- Det är ju som att råka ut för själva dansken
det här, sade Per, då de krupit ner för att sova, och
ändå skall man vara bland landsmän. Men vi ska
väl få rättvisa i morgon.
Mats hade förlorat tron på att stadslagen kunde
ge dem någon rättvisa och var mycket nedslagen.
Han gjorde som vanligt sin aftonbön högt. Han bad
för far och mor och fästmön, han bad Gud skydda
dem för eld och brand och farlighet, och han bad
om gott år och god överhet och till sist bad han
Gud beskydda alla människor, både goda och onda.
Detta ovanliga uppträde hade återigen väckt
delade meningar bland de närvarande åhörarne, vilka
lagt bort sådana upptåg, Slaktaren menade, att det
var skrymteri att bedja för sina fiender, ty mot
fienden skulle man försvara sig, det var ju ens plikt.
Skomakaren fann giftiga anspelningar i förbönen för
grödan, och det vore ju att bedja för sina
medmänniskors undergång, vilket han belyste med den färska
händelsen med köpmannen. Lirspelaren menade, att
man icke skulle bedja för överheten, ty det var den
som byggde fängelser, och fängelser voro bara
kostsamma och onödiga; han kunde icke alls förstå, vad
man skulle med fängelser, då friheten vore människans
oförytterliga rättighet och det högsta goda. . Han
och hans apa hade aldrig haft någon bostad, och
de mådde så gott, bara de fingo vara fria.
Vedhandlaren tyckte icke om, att man bad Gud lägga sig
i brandväsende och eldsläckning; det hade man drygt
betalat vakten för; trodde för övrigt, att bönderna
hade käftat om den saken, bara för att han var
vedhandlare och tyckte om, att det brann i spisarne;
ansåg dessutom, att överhet var alldeles onödig, ty
ville inte folk se om sig och sitt, så fick de låta bli;
överheten gick bara och la’ sig i andras låtanden.
Per och Mats, som voro trötta av ansträngningar
och bekymmer, somnade från överläggningarne, och
hela sällskapet följde efter. Snart hördes blott de
sovandes suckar och stönande. Men apan kunde icke
sova; hon sprang upp och sökte igenom alla
åtkomliga fickor för att hitta en brödkant, utan att finna
någon; hon letade genom halmen och luggade en
sovande, som skrek till i sömnen och somnade om;
hon klättrade upp och släckte lyktan; men då blev
hon mörkrädd, letade rätt på liran och började veva,
men fick en kindpust av spelmannen; därpå tycktes en
ny tanke komma på henne; hon sökte reda på den
druckne bäraren; bet ur alla knapparne ur hans rock,
dem hon kastade upp i luften, så att de regnade ner
över de sovande. När bullret och oron, som smattret
ett ögonblick framkallat, hade lagt sig, började hon
riva bärarens rock i små, små remsor, vilka hon
sedan filtade tillsammans till ett nystan. När detta
var väl beställt, föll hon på knä och knäppte
händerna, som hon sett husbonden göra, då han hade
haft dålig marknad; därpå lade hon nystanet under
huvet och somnade.
Då Per och Mats vaknade på morgonen, stod
fångvaktaren redo att föra dem upp i domsalen. Mats
litade orubbligt på rättvisan, men Per hade svåra
misstankar på den. När de kommo upp inför domaren,
betalat vakten för; trodde för övrigt, att bönderna
hade käftat om den saken, bara för att han var
vedhandlare och tyckte om, att det brann i spisarne;
ansåg dessutom, att överhet var alldeles onödig, ty
ville inte folk se om sig och sitt, så fick de låta bli;
överheten gick bara och la’ sig i andras låtanden.
Per och Mats, som voro trötta av ansträngningar
och bekymmer, somnade från överläggningarne, och
hela sällskapet följde efter. Snart hördes blott de
sovandes suckar och stönande. Men apan kunde icke
sova; hon sprang upp och sökte igenom alla
åtkomliga fickor för att hitta en brödkant, utan att finna
någon; hon letade genom halmen och luggade en
sovande, som skrek till i sömnen och somnade om;
hon klättrade upp och släckte lyktan; men då blev
hon mörkrädd, letade rätt på liran och började veva,
men fick en kindpust av spelmannen; därpå tycktes en
ny tanke komma på henne; hon sökte reda på den
druckne bäraren; bet ur alla knapparne ur hans rock,
dem hon kastade upp i luften, så att de regnade ner
över de sovande. När bullret och oron, som smattret
ett ögonblick framkallat, hade lagt sig, började hon
riva bärarens rock i små, små remsor, vilka hon
sedan filtade tillsammans till ett nystan. När detta
var väl beställt, föll hon på knä och knäppte
händerna, som hon sett husbonden göra, då han hade
haft dålig marknad; därpå lade hon nystanet under
huvet och somnade.
Då Per och Mats vaknade på morgonen, stod
fångvaktaren redo att föra dem upp i domsalen. Mats
litade orubbligt på rättvisan, men Per hade svåra
misstankar på den. När de kommo upp inför domaren,
hade denne mycket brått och inskränkte sig till att
läsa upp domen över bonden Per i Spånga, som var
anklagad för att l: o ha sökt undandraga sig
uppsikten vid stadsporten, 2: o att ha slagit en pojke, 3: o
ha bundit sin häst vid kåken på stora torget. Domen
lydde på böter. Per bad att få förklara sig; domaren
bjöd honom tiga, ty man skulle icke tala i egen sak.
Per frågade vem som då skulle tala, varpå han
leddes ut och fick .erlägga böterna.
- Det är stadslagen, ser du! sade han till Mats,
då de kommit ut och fått igen häst och släda. Men
nu sitta vi opp och fara hem. Fuxarne få vi skicka
efter en annan gång och broder Pål får vänta och
du med, kära Mats. Ett år går snart, när nian är ung!
Mats ynkade och båd, att han åtminstone skulle
få gå och hälsa på Karen, men Per var obeveklig;
och så reste de hem. Men när de kommit utom
stadsporten, vände Per sig om och räckte ut tungan:
- Ih, du, sade han, om jag sätter min fot här
mer, så ska fasingen få ta mig. Vill ni mig något, så
får ni söka mig hemma.
När de kommo utanför staden åt Solna till, blev
Per plötsligt mycket nyfiken och satt och koxade
framåt öronen på sin häst.
- Ta mig dalen tror jag inte, att jag ser i syne
mitt på ljusa dagen! Hör du, Mats, kan du se något
rött där frammanföre?
Mats såg verkligen något rött, och sedan far
piskat på Svarten, hade de snart hunnit upp
hästhandlaren, som förgäves väntat på sin köpare.
Nu blev affären gjord och stolt som själva
köpman Pål, spände Per sina fuxar för släden och band
Svarten efter och så gick det hem som ett hej; och
läsa upp domen över bonden Per i Spånga, som var
anklagad för att l: o ha sökt undandraga sig
uppsikten vid stadsporten, 2: o att ha slagit en pojke, 3: o
ha bundit sin häst vid kåken på stora torget. Domen
lydde på böter. Per bad att få förklara sig; domaren
bjöd honom tiga, ty man skulle icke tala i egen sak.
Per frågade vem som då skulle tala, varpå han
leddes ut och fick .erlägga böterna.
- Det är stadslagen, ser du! sade han till Mats,
då de kommit ut och fått igen häst och släda. Men
nu sitta vi opp och fara hem. Fuxarne få vi skicka
efter en annan gång och broder Pål får vänta och
du med, kära Mats. Ett år går snart, när nian är ung!
Mats ynkade och båd, att han åtminstone skulle
få gå och hälsa på Karen, men Per var obeveklig;
och så reste de hem. Men när de kommit utom
stadsporten, vände Per sig om och räckte ut tungan:
- Ih, du, sade han, om jag sätter min fot här
mer, så ska fasingen få ta mig. Vill ni mig något, så
får ni söka mig hemma.
När de kommo utanför staden åt Solna till, blev
Per plötsligt mycket nyfiken och satt och koxade
framåt öronen på sin häst.
- Ta mig dalen tror jag inte, att jag ser i syne
mitt på ljusa dagen! Hör du, Mats, kan du se något
rött där frammanföre?
Mats såg verkligen något rött, och sedan far
piskat på Svarten, hade de snart hunnit upp
hästhandlaren, som förgäves väntat på sin köpare.
Nu blev affären gjord och stolt som själva
köpman Pål, spände Per sina fuxar för släden och band
Svarten efter och så gick det hem som ett hej; och
när de körde upp på gården, stod gumman på
förstu-kvisten och trodde, att svåger kom från stan, men när
hon fick veta hur det hängde ihop, blev hon ledsen:
- Sa jag inte det, far, att bara folk kommer
till stan, bfi de högfärdiga?
Men far var så glad över att han var hemma
igen, att han inte hörde vad mor snattrade, och
fuxarne gjorde honom ändå gladare, och tanken
på att Pål fått en skrapa satte honom i ett riktigt
gott lynne, så att han småmuttrade för sig själv, då
han ledde fuxarne in i stallet: det fick han för han
sparka’ grisen!
Men Mats var icke glad, ty ett år var långt och
han visste nog, att när mjölken börjar skära sig, så
är hon snart sur.
Den julen kom icke Pål till Spånga, oaktat Per
hade lovat att hämta honom med fuxarne; han hade
så mycket förrättningar, sade han.
Och så blev det vår, och säden växte skönt på
åkern; men om hösten blev det regn i
bärgningstiden; och det regnade dag och natt, så kornet
mäl-tade i axen; och halmen ruttnade och det blev
missväxt.
Per måste skicka fuxarne till stan och sälja.
Men det hjälpte föga, ty som han icke hade någon
halm, måste han också sälja några kreatur. Men
drängen kom tillbaka med oxarne, ty priset i
staden var så lågt, emedan alla, som haft missväxt,
skickat in sina oxar. Då blev Per orolig, ty han
väntade Pål till Michaelitid. Han lät fördenskull driva
förstu-kvisten och trodde, att svåger kom från stan, men när
hon fick veta hur det hängde ihop, blev hon ledsen:
- Sa jag inte det, far, att bara folk kommer
till stan, bfi de högfärdiga?
Men far var så glad över att han var hemma
igen, att han inte hörde vad mor snattrade, och
fuxarne gjorde honom ändå gladare, och tanken
på att Pål fått en skrapa satte honom i ett riktigt
gott lynne, så att han småmuttrade för sig själv, då
han ledde fuxarne in i stallet: det fick han för han
sparka’ grisen!
Men Mats var icke glad, ty ett år var långt och
han visste nog, att när mjölken börjar skära sig, så
är hon snart sur.
Den julen kom icke Pål till Spånga, oaktat Per
hade lovat att hämta honom med fuxarne; han hade
så mycket förrättningar, sade han.
Och så blev det vår, och säden växte skönt på
åkern; men om hösten blev det regn i
bärgningstiden; och det regnade dag och natt, så kornet
mäl-tade i axen; och halmen ruttnade och det blev
missväxt.
Per måste skicka fuxarne till stan och sälja.
Men det hjälpte föga, ty som han icke hade någon
halm, måste han också sälja några kreatur. Men
drängen kom tillbaka med oxarne, ty priset i
staden var så lågt, emedan alla, som haft missväxt,
skickat in sina oxar. Då blev Per orolig, ty han
väntade Pål till Michaelitid. Han lät fördenskull driva
oxarne upp till Dannemora, där han visste att de
skulle gå åt för högre pris.
Michaeli eller den 29 september gick in. Mor
stod i spisen och kokade korv. Mats var uppe i
härbärget och tog på sina bättre kläder. Per sprang
orolig ut och in och stundom ut på vägen för att
se, om icke drängen skulle snart vara hemma med
pengarne, ty i dag skulle Pål komma och då skulle
summan ligga på bordet. Per, som sett vissa
yttringar av otur under det förflutna året, hade dunkla
känslor av att denna dag icke skulle bli glad.
Det var en solig höstmorgon, men det blåste
nordan, så att det var varmt på ena sidan och kallt
på den andra, och så kände Per det också inne i
kroppen. Han var alldeles viss på, att drängen fått
sälja oxarne, men han var ändå orolig över att han
dröjde. Han längtade att Pål skulle komma, så att
det blev slut på historien, men han fruktade hans
ankomst. Så gick han av och an på vägen: tittade
åt norr efter drängen, tittade åt söder efter Pål; än
hade han nordan på ryggen, än på bröstet; än brände
solen på bröstet, än på ryggen. Slutligen hör han
i fjärran söderut, huru vagnshjul dåna på
broläggningen, och så blev det tyst en stund. Han stod
alldeles orörlig och stirrade åt stadssidan till; han lade
handen ovan ögonen och spanade. Det han fruktade
kom. Det måste komma. Han såg två röda
hästhuven sticka upp, och bakom dem syntes snart ett
hustak, som rörde sig. Det var Pål, som kom åkande
i vagn och med båda fuxarne. Han hade vagn!
Den hade han förtjänat på missväxten; hungersnöden
hade givit honom tillbaka hans fuxar.
Per ville gå in i stugan och sticka huvet bakom
skulle gå åt för högre pris.
Michaeli eller den 29 september gick in. Mor
stod i spisen och kokade korv. Mats var uppe i
härbärget och tog på sina bättre kläder. Per sprang
orolig ut och in och stundom ut på vägen för att
se, om icke drängen skulle snart vara hemma med
pengarne, ty i dag skulle Pål komma och då skulle
summan ligga på bordet. Per, som sett vissa
yttringar av otur under det förflutna året, hade dunkla
känslor av att denna dag icke skulle bli glad.
Det var en solig höstmorgon, men det blåste
nordan, så att det var varmt på ena sidan och kallt
på den andra, och så kände Per det också inne i
kroppen. Han var alldeles viss på, att drängen fått
sälja oxarne, men han var ändå orolig över att han
dröjde. Han längtade att Pål skulle komma, så att
det blev slut på historien, men han fruktade hans
ankomst. Så gick han av och an på vägen: tittade
åt norr efter drängen, tittade åt söder efter Pål; än
hade han nordan på ryggen, än på bröstet; än brände
solen på bröstet, än på ryggen. Slutligen hör han
i fjärran söderut, huru vagnshjul dåna på
broläggningen, och så blev det tyst en stund. Han stod
alldeles orörlig och stirrade åt stadssidan till; han lade
handen ovan ögonen och spanade. Det han fruktade
kom. Det måste komma. Han såg två röda
hästhuven sticka upp, och bakom dem syntes snart ett
hustak, som rörde sig. Det var Pål, som kom åkande
i vagn och med båda fuxarne. Han hade vagn!
Den hade han förtjänat på missväxten; hungersnöden
hade givit honom tillbaka hans fuxar.
Per ville gå in i stugan och sticka huvet bakom
spisen, men Pål och hans kvinnor hade redan sett
honom och vinkade nu med sina handkläden. Per
lyfte på mössan och låtsade grina mot solen. Mats
kom utspringande och öppnade vagnsdörren. Mor
stod som vanligt på farstukvisten och började niga,
när hon fick se vagnen. Och så kom man in i
stugan, där mor bullat upp för att fägna sitt främmande.
Och Pål talade om väglaget och sista kriget, och Per
utredde frågan om kyrkotionden, men mor hade sin
korvkittel och sina får och Mats hade sitt med Karen,
så att det blev icke fråga om missväxt, fuxar eller
något annat, som kunde störa friden.
När de ätit, gingo gubbarne ut. Men Per hade
ingen lust att visa ladugården och spannmålsboden,
och Pål aktade sig att tala om fuxarne. Slutligen
kom också det andra och det Per mest fruktade. Pål
tog upp:
- Nå, Per, är du klar nu att slå till? Barnen
gå och tråna och det lider på tiden.
Per tittade norrut, som om han skulle hämta
svaret därifrån.
- Du stannar väl över middan, sade han, så få
vi talas vid sedan?
- Kanske du inte kan lägga opp? sade Pål. Det
vore skada, för det är flera bud nu!
- Jag inte lägga opp? Hå! Mitt pund rostar
inte så fort som andras, och fast jag inte blir rik
på missväxt, så blir jag inte heller fattig. Det ena
hjälper det andra.
- Kanske bror vill vara god och lägga opp då,
för jag skall hem till middan igen ?
Per blev orolig.
- Efter middan, svarade han lugnt. Har man
honom och vinkade nu med sina handkläden. Per
lyfte på mössan och låtsade grina mot solen. Mats
kom utspringande och öppnade vagnsdörren. Mor
stod som vanligt på farstukvisten och började niga,
när hon fick se vagnen. Och så kom man in i
stugan, där mor bullat upp för att fägna sitt främmande.
Och Pål talade om väglaget och sista kriget, och Per
utredde frågan om kyrkotionden, men mor hade sin
korvkittel och sina får och Mats hade sitt med Karen,
så att det blev icke fråga om missväxt, fuxar eller
något annat, som kunde störa friden.
När de ätit, gingo gubbarne ut. Men Per hade
ingen lust att visa ladugården och spannmålsboden,
och Pål aktade sig att tala om fuxarne. Slutligen
kom också det andra och det Per mest fruktade. Pål
tog upp:
- Nå, Per, är du klar nu att slå till? Barnen
gå och tråna och det lider på tiden.
Per tittade norrut, som om han skulle hämta
svaret därifrån.
- Du stannar väl över middan, sade han, så få
vi talas vid sedan?
- Kanske du inte kan lägga opp? sade Pål. Det
vore skada, för det är flera bud nu!
- Jag inte lägga opp? Hå! Mitt pund rostar
inte så fort som andras, och fast jag inte blir rik
på missväxt, så blir jag inte heller fattig. Det ena
hjälper det andra.
- Kanske bror vill vara god och lägga opp då,
för jag skall hem till middan igen ?
Per blev orolig.
- Efter middan, svarade han lugnt. Har man
väntat så länge, så kan man vänta lite till, och jag
tänker det inte står dig så för livet.
I detsamma hördes hästtramp norrifrån. Per rock
till och spejade. Där kom drängen ridande, utan
oxar; alltså voro pengarne här. Han tog munnen
full och fortfor:
- Men är det så, att bror är i förlägenhet, så
ska jag lägga opp med detsamma!
Drängen kom närmare, men han var icke ensam.
Bredvid honom red en väpnad man, som höll i ena
ändan på ett rep, vars andra ända var knuten om
drängens händer.
Hästarne stampade fram i vägsmutsen och
stannade. Per var stum.
- Håll an där! skrek den beväpnade
fogdesven-nen. Skattebonden Per har skickat sin dräng på
olaga landsköp. Vad svarar han på det?
- Var äro mina oxar? frågade Per.
- Förbrutna! svarade svennen. Nästa resa 400
mark i plikt, tredje resan döden.
- Vem har stiftat den lagen?
- Det har kungen gjort!
- Förr stiftade vi lagar själva! När avsade
vi oss den rätten?
- När Råd och Herrar gjorde det!
- De ha aldrig haft det uppdraget att ge kungen
lov att stjäla våra oxar!
- Väg dina ord, Per, för Guds skull! varnade
Pål.
- Tig, du! sade Per. Det är du och dina
gelikar som sitta i stan och skriva lag till er förmån.
Så här går det till! Kungen behöver pengar till
rännarbanor och äreportar; då tar han ur köpman-
tänker det inte står dig så för livet.
I detsamma hördes hästtramp norrifrån. Per rock
till och spejade. Där kom drängen ridande, utan
oxar; alltså voro pengarne här. Han tog munnen
full och fortfor:
- Men är det så, att bror är i förlägenhet, så
ska jag lägga opp med detsamma!
Drängen kom närmare, men han var icke ensam.
Bredvid honom red en väpnad man, som höll i ena
ändan på ett rep, vars andra ända var knuten om
drängens händer.
Hästarne stampade fram i vägsmutsen och
stannade. Per var stum.
- Håll an där! skrek den beväpnade
fogdesven-nen. Skattebonden Per har skickat sin dräng på
olaga landsköp. Vad svarar han på det?
- Var äro mina oxar? frågade Per.
- Förbrutna! svarade svennen. Nästa resa 400
mark i plikt, tredje resan döden.
- Vem har stiftat den lagen?
- Det har kungen gjort!
- Förr stiftade vi lagar själva! När avsade
vi oss den rätten?
- När Råd och Herrar gjorde det!
- De ha aldrig haft det uppdraget att ge kungen
lov att stjäla våra oxar!
- Väg dina ord, Per, för Guds skull! varnade
Pål.
- Tig, du! sade Per. Det är du och dina
gelikar som sitta i stan och skriva lag till er förmån.
Så här går det till! Kungen behöver pengar till
rännarbanor och äreportar; då tar han ur köpman-
nens pung, och då tar köpmannen ur bondens. Vem
hindrar mig att sälja var jag vill?
- Lagen! svarade svennen. Men stå inte här
och gläfs, bonde, utan lös din dräng och giv mina
hästar mat.
Per blev utom sig. Han sprang in i stugan som
en rasande. Där tog han en ugnsraka och sopade av
bordet, så att fat och bunkar ramlade i golvet; han
slog ut fönstren, drev ut alla innevarande, krossade
bänkar och bord; än var han uppe i spisen, än uppe
på gällstängerna; under allt detta vrålade han, så att
fradgan stod honom om munnen; han tuggade
glasbitar, bröt sönder tenntallrikar, sparkade smörbunkar
och stop kring golvet. Därpå ställde han sig i dörren
och skrek:
- Härut era helvetes tjuvar! Förr i världen var
lag rätt, men nu är orätt lag! Tjuvar skriva lag för
hederligt folk och nu stjäl man med lagen! Du, din
puttelkrämare, som inte gör ett Guds skapande grand,
men äter mitt bröd, vet du att du således är i mitt
bröd? Jag skulle kunna ha rätt att piska dig, för du
står under husagan! Du, dina tjuvars hantlangare,
konungens ämbetsman! Vad gör du för ditt bröd?
Du skriver opp, ja! Jag arbetar och du skriver opp!
Det gör ni allihop! Ni skriver opp allting! Åker jag
på vägen, lägger jag mig ner, binder jag min häst;
försvarar jag mitt, piskar jag en lymmel, så skriver
ni opp, och allt får jag betala! Gud fader, jungfru
Maria och alla helgon bevara mitt förstånd! Och
tag nu dina fuxar och dina konor med dig, Pål!
Och visar du dig inom mina mären, så kom ihåg
var du har mig! Köp du dig en måg i stan, där
får du gott köp, om du kan lura henne på någon av
hindrar mig att sälja var jag vill?
- Lagen! svarade svennen. Men stå inte här
och gläfs, bonde, utan lös din dräng och giv mina
hästar mat.
Per blev utom sig. Han sprang in i stugan som
en rasande. Där tog han en ugnsraka och sopade av
bordet, så att fat och bunkar ramlade i golvet; han
slog ut fönstren, drev ut alla innevarande, krossade
bänkar och bord; än var han uppe i spisen, än uppe
på gällstängerna; under allt detta vrålade han, så att
fradgan stod honom om munnen; han tuggade
glasbitar, bröt sönder tenntallrikar, sparkade smörbunkar
och stop kring golvet. Därpå ställde han sig i dörren
och skrek:
- Härut era helvetes tjuvar! Förr i världen var
lag rätt, men nu är orätt lag! Tjuvar skriva lag för
hederligt folk och nu stjäl man med lagen! Du, din
puttelkrämare, som inte gör ett Guds skapande grand,
men äter mitt bröd, vet du att du således är i mitt
bröd? Jag skulle kunna ha rätt att piska dig, för du
står under husagan! Du, dina tjuvars hantlangare,
konungens ämbetsman! Vad gör du för ditt bröd?
Du skriver opp, ja! Jag arbetar och du skriver opp!
Det gör ni allihop! Ni skriver opp allting! Åker jag
på vägen, lägger jag mig ner, binder jag min häst;
försvarar jag mitt, piskar jag en lymmel, så skriver
ni opp, och allt får jag betala! Gud fader, jungfru
Maria och alla helgon bevara mitt förstånd! Och
tag nu dina fuxar och dina konor med dig, Pål!
Och visar du dig inom mina mären, så kom ihåg
var du har mig! Köp du dig en måg i stan, där
får du gott köp, om du kan lura henne på någon av
dina goda vänner! Har ni fått mig på hasorna, så
inte ruttnar jag här, som kärngen sa när hon slog
ikull på korgarn. Och därtill säger jag amen och
Gudi vare tack och lov för gott och ont, amen i Jesu
namn!
Men Pål och hans kvinnor hade redan lagat sig
till stallet och spänt för. När de åkte genom grinden,
sade Pål:
- Stackars Per som har blivit galen!
Men Pål och Per råkades aldrig mer. Och Mats
fick aldrig Karen, och det kunde ingen hjälpa, för det
var nu så en gång beställt, och det kunde ingen
människa ändra, och det är inte ändrat än.
inte ruttnar jag här, som kärngen sa när hon slog
ikull på korgarn. Och därtill säger jag amen och
Gudi vare tack och lov för gott och ont, amen i Jesu
namn!
Men Pål och hans kvinnor hade redan lagat sig
till stallet och spänt för. När de åkte genom grinden,
sade Pål:
- Stackars Per som har blivit galen!
Men Pål och Per råkades aldrig mer. Och Mats
fick aldrig Karen, och det kunde ingen hjälpa, för det
var nu så en gång beställt, och det kunde ingen
människa ändra, och det är inte ändrat än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar