Mors bästa värphöna hette Lisabetta, men såg ingenting ut för världen. Hon bestod mest av skinn, ben och ruggiga fjädrar och hennes huvud var så litet att man trodde sig se i syne. Höken hade varit på henne två gånger och hon var flintskallig litet varstans på kroppen.
Men mycket av passion gömdes tydligen i det gamla skrället, ty hon värpte så fruktansvärt energiskt att det till och med stått att läsa om henne i Eksjö-Tidningen. Flera tuppar hade hon upplevt och deras var väl äran i någon mån - det får man inte förbise, fast deras vilja till produktion på intet sätt kunde mäta sig med Lisabettas. I våra dagar, då Sverige får skämmas på grund av sjunkande nativitet, skulle hon ha varit ett högt och lysande föredöme.
Vi barn umgingos med henne som lekkamrater, visserligen något hårdhänta men fyllda av sympati. Barn äro tanklösa, ofta grymma, och på en utomstående skulle vi ha verkat i total avsaknad av djurskyddsvänlighet. Men Lisabetta älskade oss på sitt vis och sökte vårt sällskap. Stundom jagade vi hönsen, därvid utväljande var sitt offer. Flaxande och kacklande sökte de förföljda undkomma sina plågoandar, men fåfängt - slutligen måste de lägga sig ned kippande efter andan av trötthet. Men Lisabetta lade sig ögonblickligen och lät sig behandlas som en boll eller vad som helst. Som alla primitiva och i anseende tilldrifterna jordbundna andar var hon utomordentligt lätt att hypnotisera medelst ett kritstreck draget från näbben fram över ett bord eller ett halmstrå placerat i näbbens längdriktning eller ingenting. Hon somnade genast och skulle måhända ha sovit tills livet upphört, om vi icke väckt henne.
Hon följde oss på våra promenader, lät sig bäras under armen eller sittande på våra axlar eller huvuden. Ja, det var en märkvärdig höna! Trots alla godbitar vi stucko till henne, höll hon sig lika mager - hon levde väl ett för rikt känsloliv. Men hon kunde äta kopiöst. En gång hade hon hackat hål på en havresäck och ätit tills intetmera fick rum i henne. Oförmögen att röra sig låg hon som död med näbben i säckhålet. Hon kunde icke tillsluta näbben på grund av havren som formligen fyllde henne från början till slut. Och detta överlevde hon! Hur många av mina läsare skulle kunna göra detsamma?
Det fanns vintrar på den tiden, riktiga vintrar med manshöga drivor och oframkomliga vägar, där de primitiva snöplogarna dragna av oxar tyngdes ned av svärjande bönder med isiga skägg. Fyrtio graders köld var rätt vanlig de åren. Efter de väldiga snövallen fick man mödosamt gräva eller skotta sig fram till uthusen. En morgon hittades Lisabetta halvdöd i snön med fötterna frusna till isklumpar. Att hon gick igenom det var märkvärdigare än havreorgien. Men hon tinades upp och jag vet icke hur husets kvinnor behandlade henne, men frisk blev hon, fast i fötterna blev hon aldrig riktigt bra. Vår jungfru sydde galoscher åt henne av skinn och dem gick hon med hela vintern. De måste klippas bort på vårkanten och fötterna hade blivit deformerade. På båda fötterna låg en tå över den andra och hon gick litet valhänt eller valbent, hur man nu skall uttrycka det. Men värpte gjorde hon lika energiskt och tuppen, som icke fäste sig vid bagateller vad yttre skönhet beträffar, föredrog henne framför de andra hönorna. Lisabetta var lycklig - och värpte, värpte.
En dag kom Kalle i Sandbäcken med ett timmerlass efter sin lurviga hästkrake och stannade ett ögonblick utanför stationshuset. Kring krakens ben gick Lisabetta och plockade. Plötsligt gjorde hästen en våldsam rörelse med ena frambenet. Järnskon träffade Lisabetta i huvudet. Det ena ögat gick förlorat och hängde nedåt kinden som på en tråd. Huvudet blev konkavt på den sidan och Lisabetta dånade av efter ett smärtsamt kacklande. Hon bars in i köket, ögat klipptes bort och hon fick omslag, sedan det förfärliga såret tvättats med brännvin och salt, den tidens universalmedel. Hon låg stilla ett par dar i en korg i köket och pysslades om. När hon släpptes ut, var hon i början alldeles vimmelkantig och gick ständigt i cirklar åt höger, den sidan där hon hade ögat kvar.
Men snart var hon sig själv igen, fast utseendet icke kunde sägas vara tilldragande - mänskligt att döma. Men tuppen var av andra åsikter och Lisabetta började värpa om möjligt mera frenetiskt än förut. Hon värpte som en kulspruta, sade kusken hos patron på östraby, ty han hade varit artillerist och förstod sig på sådana grejor.
- Men le ä ho, å huvet bär ho på sne, som om ho hadde fått fylleslag, tillade han, ty han förstod sig på sådana grejor också.
Hur gammal Lisabetta blev, kan jag verkligen inte säga, men som höna betraktad motsvarade hon säkert en 60-70-årig människa med den skillnaden, att hon värpte in i det sista. Hon var ett fenomen, en Sara icke en Ninon de Lenclos.
En morgon hittades hon död i hönshuset. Det blev sorg i familjen och vi fingo lov att begrava Lisabetta i trädgården. Det blev en hederlig begravning med extra bespisning i hönshuset. Jag som äldst var både dödgrävare och präst. Lisabettas kvarlevor pressades ned i en tom 100-låda Nornan och med farfars gamla storm den på öronen, prästkragar klippta av papper och på ryggen en kappa, ett gammalt köksförkläde, förrättade jag jordfästningen och läste till slut upp den enda begravningspsalm jag kunde: "Säll du som menlös fann din grav för åren etc."
Aldrig funno vi en värphöna som Lisabetta. Nu i påskens tider vaknade hennes ljusa minne i min gamla själ.
Visar inlägg med etikett Engström Albert. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Engström Albert. Visa alla inlägg
tisdag 28 februari 2012
En sommarsaga
Underbar är denna morgon, gyllengrön i anseende till marken och obeskrivlig då jag ser ut över havet. Solen har nyss stigit upp ur sjön, nybadad och farlig att betrakta. Mitt hav av syrener böljar av hälsa i morgonbrisen. örterna lyfta sina blads daggdroppar mot denna ljusa, lätta, ljuvliga himmel som välsignar mig just nu, ty jag har makterna på min sida.
Drivor av förgätmigej - förgätmigej är denna sommars dominant hos mig - tyckas hopa sig och hälsa, så jag går förbi dem. Och klövern glöder i ängarnas rikedom. Har ni sett en klöverblomma? Dess rika färg, dess underbara mekanik, dess erotiska kommunism. Eller Geum rivale, som näst förgätmigejen behärskar terrängen - dess färg av - ja, av allt, av värme och tung nordisk skönhet. Och dessa blad som solen lyser igenom. Sådana ädelstenar finnas icke, ty alla ädelstenar äro kyliga. Men försök att måla den gyllengröna försommaren! Jag tror du blir bet, gamle kubist eller optimist eller vad du heter. Men jag tycker om dig ändå.
Denna morgon skall jag alltid minnas. Jag har gott samvete efter att ha arbetat och ännu ljuder i mina öron mina barns musik - alla instrument, harmoni, godhet.
Ty alla mina barn spela och ha sin glädje i att spela. Och jag gamle förnäme narr satt och grät i smyg och lockade dem med min ormtjusarmakt att sitta uppe nästan hela denna sköna juninatt.
Jag tackar makterna att jag fick dilla ner just på den här planeten. Jag bemannar mig med ny styrka och går till nya och allvarliga arbeten.
Men denna solmorgon! Detta lugn över havet. Detta syrenhav!
Dessa blommor på min gård!
Och mina goda tankar.
Drivor av förgätmigej - förgätmigej är denna sommars dominant hos mig - tyckas hopa sig och hälsa, så jag går förbi dem. Och klövern glöder i ängarnas rikedom. Har ni sett en klöverblomma? Dess rika färg, dess underbara mekanik, dess erotiska kommunism. Eller Geum rivale, som näst förgätmigejen behärskar terrängen - dess färg av - ja, av allt, av värme och tung nordisk skönhet. Och dessa blad som solen lyser igenom. Sådana ädelstenar finnas icke, ty alla ädelstenar äro kyliga. Men försök att måla den gyllengröna försommaren! Jag tror du blir bet, gamle kubist eller optimist eller vad du heter. Men jag tycker om dig ändå.
Denna morgon skall jag alltid minnas. Jag har gott samvete efter att ha arbetat och ännu ljuder i mina öron mina barns musik - alla instrument, harmoni, godhet.
Ty alla mina barn spela och ha sin glädje i att spela. Och jag gamle förnäme narr satt och grät i smyg och lockade dem med min ormtjusarmakt att sitta uppe nästan hela denna sköna juninatt.
Jag tackar makterna att jag fick dilla ner just på den här planeten. Jag bemannar mig med ny styrka och går till nya och allvarliga arbeten.
Men denna solmorgon! Detta lugn över havet. Detta syrenhav!
Dessa blommor på min gård!
Och mina goda tankar.
Fattigstugan
Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.
Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenröd.
Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.
Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bor över den här och där. Vid åborn stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!
Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.
Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillningarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.
I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och spinetton.
Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum nere, ett på vinden.
Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade: - Ocken ä dä? Regenta var stående namn på fattighusets värdinnor.
- D'ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.
- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju så d'ä rent okrestlit - åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la allri sitt maken!
Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.
Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå runt vägarna, kastade en ljusfläck här och en där, glänste till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.
Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret och stirrade framför sig med små tickande ögon. Han delade säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.
Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.
Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. -
I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.
I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.
Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig. Hon hade en fix idé - att ett kärleksförhållande existerade mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon - det var bara svartsjuka - hon skulle skämmas och veta hut gamla lama människan - tänk om Johanna vore frisk och hade samma sinnelag - marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på själen - håll dej still och sov ditt skrälle!
Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes bara de sovande stångande, Gremsingens pip i bröstet och en och annan snarkning.
I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp. Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.
Man må inte tro, att Gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det mesta. Han var bara lat.
Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, så hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i mörkret - ty ljus användes icke - tog Johan Petter fram den enda bok han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, Stockholm, tryckt hos L. JAG. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog - han frös ihjäl efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen - sökte hon och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i fattigstugan.
När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet så att sumpen yrde och skrek: - Ja har ju sagt att spisen ä min!
"Spisen är min, sa Regenta," var ett ordspråk i socknen.
Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så lumporna yrde.
Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade så och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron. Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.
- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.
Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.
- åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va kôrv å va fläsk - ja, åck åck åck! - å va ljus - ho tar sej rent å för när.
- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.
- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.
- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.
Stolpe reste sig knarrande ur sängen.
- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, etter som dä likar sej te kalas.
- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett logn, sa ja!
Regenta klev in.
- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust - å o'ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Hr I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d'ä ljug dä!
- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.
Men Blinningen tillade: - Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?
Regenta for ut: - äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, stackarn - - Men Albet får la gå nu, innan dä blev nermörkt.
- å, jag ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!
Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.
- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall:
Den blindes Tidsförsonare.
Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta upphöjda bokstäfver berede Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK - dä hörs bjällrer i Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.
Jag lyssnade också, men hörde ingenting.
- LMNOPQ - di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet - RSTUW -
- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet la du, atte Albet är lärder på förut, sade Regenta.
- Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten står här, så sa en la läsa opp'et. å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så komme dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit bräcker mödans skal. Blott werksamhet är liv, och arbete är njutning.
Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.
- Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt, det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan.
- Di kommer hit, åkarna, sade Blinde Petter. Nu tar di å ve grinna.
- D'ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt på vårat, va kan dä va för främmat?
Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, fjärdingskarlen. Han kom tydligen "i dragande kall å ämbetets vägnar", ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.
- Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja vell tala. Säj nu, Stolpe, har du sin din, Kalle, den lömmelen, gömder här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble unndersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å förvarra inte dett straff!
- Nää, fjärsman lelle, ja har inte sett te nån Kalle. ä dä nôen aen sum har sett te Kalle Stolpe? Nää, di dä! å faren sulle la va den närmasta.
- Inte har ja sitt pôjken, sade Stolpe och spottade framför fjärdningskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?
- Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di sulle ta'an så skar han en två'l'tri te å smatt ut å kum unna. å i natt så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt'an bortåt Hunnersta te.
Gubben Stolpes ögon glindrade.
- Ja ta'an den som kan, ho ho, men här finns han inte.
- Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj nu opprecktit, um I har'an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la bönna på å söka.
- Han öppnade dörren. - Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska ble rumstering. Lås farstedöra å ta u nöckelen!
- Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.
- Köss, ä Albet här? å ja sum inte så'an. Ja, dä bäst atte han går. Ajöss, ajöss, å halsa så gôtt!
Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m - -
- Va ä du för en?
Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var Kalle Stolpe.
- Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä för en släe, sum står där?
- D'ä fjärdingsman.
- Jävlarrr - då bler dä å ta på luffen igen - jösses va ja ä trötter, ja har gått i ett gångane sen i går môra. å i kväll hade ja tänkt å smita mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte hålla tjåken - va sae fjärdingskarn?
- Han sa att du hade skurit en bromsare - -
- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite krösamos mä svallingen blank - -
- å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlaren i Höreda -
- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å ett schok amerikanskt fläsk -
- Di söker efter dej på vind -
- Ha ha, låt dom snoka - å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen, en kagge matsnus! å den ligger här i snön bakom syrenera - du ä en bra pôjk Albet å du skvallrar inte, men däj åt gubben att han har snus här i snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg. Ligger sjön?
- Ja, nog har di gått'en, men inte ä han säker -
- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du - -! Ajöss mä dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!
Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.
Sedan har ingen hört av honom.
Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenröd.
Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.
Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bor över den här och där. Vid åborn stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!
Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.
Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillningarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.
I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och spinetton.
Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum nere, ett på vinden.
Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade: - Ocken ä dä? Regenta var stående namn på fattighusets värdinnor.
- D'ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.
- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju så d'ä rent okrestlit - åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la allri sitt maken!
Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.
Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå runt vägarna, kastade en ljusfläck här och en där, glänste till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.
Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret och stirrade framför sig med små tickande ögon. Han delade säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.
Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.
Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. -
I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.
I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.
Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig. Hon hade en fix idé - att ett kärleksförhållande existerade mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon - det var bara svartsjuka - hon skulle skämmas och veta hut gamla lama människan - tänk om Johanna vore frisk och hade samma sinnelag - marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på själen - håll dej still och sov ditt skrälle!
Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes bara de sovande stångande, Gremsingens pip i bröstet och en och annan snarkning.
I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp. Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.
Man må inte tro, att Gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det mesta. Han var bara lat.
Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, så hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i mörkret - ty ljus användes icke - tog Johan Petter fram den enda bok han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, Stockholm, tryckt hos L. JAG. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog - han frös ihjäl efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen - sökte hon och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i fattigstugan.
När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet så att sumpen yrde och skrek: - Ja har ju sagt att spisen ä min!
"Spisen är min, sa Regenta," var ett ordspråk i socknen.
Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så lumporna yrde.
Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade så och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron. Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.
- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.
Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.
- åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va kôrv å va fläsk - ja, åck åck åck! - å va ljus - ho tar sej rent å för när.
- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.
- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.
- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.
Stolpe reste sig knarrande ur sängen.
- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, etter som dä likar sej te kalas.
- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett logn, sa ja!
Regenta klev in.
- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust - å o'ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Hr I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d'ä ljug dä!
- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.
Men Blinningen tillade: - Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?
Regenta for ut: - äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, stackarn - - Men Albet får la gå nu, innan dä blev nermörkt.
- å, jag ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!
Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.
- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall:
Den blindes Tidsförsonare.
Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta upphöjda bokstäfver berede Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK - dä hörs bjällrer i Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.
Jag lyssnade också, men hörde ingenting.
- LMNOPQ - di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet - RSTUW -
- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet la du, atte Albet är lärder på förut, sade Regenta.
- Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten står här, så sa en la läsa opp'et. å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så komme dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit bräcker mödans skal. Blott werksamhet är liv, och arbete är njutning.
Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.
- Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt, det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan.
- Di kommer hit, åkarna, sade Blinde Petter. Nu tar di å ve grinna.
- D'ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt på vårat, va kan dä va för främmat?
Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, fjärdingskarlen. Han kom tydligen "i dragande kall å ämbetets vägnar", ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.
- Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja vell tala. Säj nu, Stolpe, har du sin din, Kalle, den lömmelen, gömder här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble unndersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å förvarra inte dett straff!
- Nää, fjärsman lelle, ja har inte sett te nån Kalle. ä dä nôen aen sum har sett te Kalle Stolpe? Nää, di dä! å faren sulle la va den närmasta.
- Inte har ja sitt pôjken, sade Stolpe och spottade framför fjärdningskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?
- Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di sulle ta'an så skar han en två'l'tri te å smatt ut å kum unna. å i natt så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt'an bortåt Hunnersta te.
Gubben Stolpes ögon glindrade.
- Ja ta'an den som kan, ho ho, men här finns han inte.
- Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj nu opprecktit, um I har'an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la bönna på å söka.
- Han öppnade dörren. - Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska ble rumstering. Lås farstedöra å ta u nöckelen!
- Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.
- Köss, ä Albet här? å ja sum inte så'an. Ja, dä bäst atte han går. Ajöss, ajöss, å halsa så gôtt!
Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m - -
- Va ä du för en?
Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var Kalle Stolpe.
- Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä för en släe, sum står där?
- D'ä fjärdingsman.
- Jävlarrr - då bler dä å ta på luffen igen - jösses va ja ä trötter, ja har gått i ett gångane sen i går môra. å i kväll hade ja tänkt å smita mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte hålla tjåken - va sae fjärdingskarn?
- Han sa att du hade skurit en bromsare - -
- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite krösamos mä svallingen blank - -
- å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlaren i Höreda -
- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å ett schok amerikanskt fläsk -
- Di söker efter dej på vind -
- Ha ha, låt dom snoka - å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen, en kagge matsnus! å den ligger här i snön bakom syrenera - du ä en bra pôjk Albet å du skvallrar inte, men däj åt gubben att han har snus här i snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg. Ligger sjön?
- Ja, nog har di gått'en, men inte ä han säker -
- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du - -! Ajöss mä dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!
Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.
Sedan har ingen hört av honom.
fredag 10 februari 2012
Julotta
Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
* * *
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring,
och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
tisdag 7 februari 2012
Ebbarpsgölen
En fjärdingsväg från järnvägsstationen låg Ebbarpsgölen kantad av gungfly, mörk, trolsk och farlig. Jag säger låg, ty nu finns det inte mycket kvar av den efter den sista sjösänkningen. Den är ett litet dyhål, kantat av pors och vide och dess rudor ha blivit små som det sker då utrymmet minskas. Dess jättegäddor äro borta och dess vackra näckrosor äro döda. Inte susar storskogen längre på åsarna runt omkring, och inga tjädrar eller orrar spela där längre, ty tröstlösa fällor med stubbar och ormbunkar är det enda som återstår av all härligheten.
Men när jag ar pojke, var gölen som den skulle vara, en sådan där sagogöl, dit det alltid var ett äventyr att gå.
Det märkvärdigaste med den var ön i dess mitt, Tjuvholmen, ty där spökade det och där hade tjuvarna haft sitt tillhåll, några vilda, sagoomstrålade sällar, som i mormors mormors mormors tid stulo silvret ur de små kyrkorna runt omkring. Under årens lopp hade de starriga gungflytuvorna växt nästan ända fram till ön och mötte med bara ett par meters mellanrum dess eget fly. Och dit hade vi pojkar med oändligt besvär släpat en väldig planka, så att nu kunde vi gå torrskodda ut på Tjuvholmen, Men det var icke lönt att någon främling gjorde sig besvär, ty vägen från stranden slingrade sig förvillande mellan tuvorna på ett sätt som endast vi kände till och lärt oss efter otaliga misslyckade försök. Bara en fotsbredd åt sidan och man sjönk ned i svart, gurglande dy, och ur sådan är icke lätt att ta sig upp. Vägen var verkligen livsfarlig.
Men för oss voro alla faror lekverk, ty vi voro vana att dagligen se döden i vitögat. Vi voro ädla indianer som slagit upp vårt wigwam på Tjuvholmen, och ve det blekansikte som vågade nalkas vårt gömställe.
Det var en vacker sommarsöndag, och Calle Trenck, handlandens son, och jag metade rudor mellan näckrosorna vid gölstranden. Därute låg Tjuvholmen lockande och grön i solskenet, men vi väntade på de andra pojkarna för att sedermera gräva upp stridsyxan och låta våra krigsrop skalla kring gölen.
Plötsligt hörde vi röster ur skogen bakom oss. De nalkades och snart trädde ett sällskap söndagsfirande lustresande bodherrar från Eksjö ut ur snåren och närmade sig gungflykanten. De hade vitklädda skrattande bodmamseller med sig som viftade med parasoller och gjorde sig till på alla sätt. Vi kände igen nästan alla i sällskapet från våra marknadsbesök i den lilla staden. En uppnäst, rödhårig bodisco från Johansson & C:is hökeriaffär, iklädd grå byxor och bonjour, och som tydligen var sällskapets lustigkurre och kvickhuvud, anropade oss:
- Hör du, kom hit, små bondbassar, så får vi titta på er!
- Kom hit själva, era lådhuggare, om ni törs! ropade jag.
- Ä du oförskämd, din puttefnasker, ska du få dalj!
- Puttefnasker för dej, din sirapsprins!
- Va metar ni för nånting, små bassar?
- Så länge vi inte metar härsken sill ur din tunna, så angår dä dej inte, ditt tegeltak!
- Stå inte å var oppkäftig, utan kom hit så får vi talas vid, sade en annan i sällskapet.
- Ånej, oss lurar ni inte, era strutsvarvare!
Samtalet eller vad man skall kalla det, avstannade en stund och sällskapet tycktes överlägga.
- Hör nu, säj, ropade en tredje, som tycktes vara ledare för bandet och såg vederhäftigast ut, nu ska vi inte bli osams, utan kom hit, så kan ni tjäna er en tolvskilling per man!
- Ånej, då klår ni oss!
- Nej, vi lovar - - -
- Svär, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!
- Ja vars!
- Svär då!
Han svor verkligen.
- Å den eden gäller för dom andra också?
- Ja, för all del!
- Nu har ni svurit, sade jag högtidligt. Men varför ska vi ha var sin tolvskilling?
- Jo, ni ska visa oss vägen ut till Tjuvholmen! Kan ni den?
- Ja vars!
- Tolv skilling! Det var en svindlande summa för oss som knappt vant oss vid femöringar. Det som då och då duggade var en och annan tvåöring eller ettöring, då vi öppnat grinden åt någon vägfarande.
Vi stoppade våra rudor i fickorna, grepo våra väldiga tallspön och hoppade i land på de gungande tuvorna, fast alltjämt beredda att återta vår säkra position, om sällskapet skulle synas vilja bryta eden.
- Va har ni metat för nånting, små bassar? frågade den rödhårige.
- Ruder, svarade Calle Trenck och drog upp ett slemmigt sprattlande exemplar ur sin blaggarnsrockficka.
- Hör du, lilla basse, sade den rödhårige, om du äter opp den där, då får du tolv skilling. Men du ska äta opp'en som han är!
Calle Trenck mörknade. Tolvskillingen lockade. Jag såg tårarna komma fram och rinna nedåt hans smutsiga kinder.
- Han vill väl inte, att ja sa äta opp'en levanes?
- Jo, just levande, din lilla fula basse!
- Och han tog fram tolvskillingen och lät den glindra framför Calles ögon.
- Gör'et inte, Calle! ropade jag indignerad och med fasa och äckel i min unga själ.
- Du får en tolv skilling också om du äter opp'en! Men levande ska han vara!
- Nääj, inte för en hel krona!
- Gör du det för en krona, då?
- Han tog upp den stora slanten. Jag kämpade en hård kamp, men segrade över vinstbegäret och tanken på allt det jag kunde ha förvärvat mig för en hel krona, ty i detsamma hörde jag Calle Trencks ruda knastra mellan hans tänker och en vidrig känsla av äckel kom mina inälvor att vrida sig i smärtsam kramp.
- Nääj, inte för tie kroner!
- Nej, du är för dyr, lilla basse! skrattade den rödhårige och stoppade ner kronan. Och gapskrattande åsåg sällskapet den stackars Calles efter långa och svåra ansträngningar slutligen lyckade försök att få ner rudan.
Tolvskillingen var hans.
Ett dunkelt och dovt hat växte i min själ och svällde tills det värkte. Detta krävde hämnd. Död åt dess blekansikten, dessa usla krämare och trängt in på våra jaktstigar! Tankarna surrade i min hjärna och trängdes tills idén plötsligt sprang fram ur densamma fullrustad som Pallas Atene.
- Jaha, nu är du väl mätt och belåten, lilla basse, så du kan visa oss vägen till Tjuvholmen?
Men Calle kunde inte. Ty han kastade sig plötsligt framstupa bredvid en buske, likblek i ansiktet och avlevererade sin ruda.
- Egentligen skulle det där inte gillas, sade rödhåringen, men du skall väl få behålla din tolvskilling ändå, för här har du med fint å schineröst folk att göra! Men du, lilla andra basse, kan väl följa med oss och visa vägen, mens kamraten rensar magen.
Jag lutade mig ned bredvid Calle och viskade något i hans öra. Det måtte ha varit någon tillfredsställande, ty Calle kom på benen med ett språng och en vild beslutsamhet kom färgen att återvända på hans kinder.
- De ä väl redit sant, att vi får en tolvskelling var om vi visar vägen? sade han och torkade sig om munnen med sin trasiga rockärm.
- Jaa då, om ni bara lovar att ni inte super opp dom! Lovar ni det?
- Jaa då!
- Nå, här har ni guldet!
I spetsen för tåget gingo vi den kända stigen över bergudden, ner på stranden och ut på gungflyet, som
sträckte sig väl ett par hundra meter ut i gölen. Lyckligt lotsade vi vårt sällskap till och över plankan som var det enda föreningsbandet mellan Tjuvholmen och fastlandet. Och snart spridde sig bodherrarna med damer över den lilla holmen.
Men Calle och jag gingo lugnt tillbaka över plankan, drogo den med oss några meter in på gungflyet, upphävde vårt gällaste och mest triumferande krigsrop och ilade snabbt på den slingrande stigen tillbaka in i skogen, där vi lade oss bland strandbuskarna och observerade sällskapet. Min idé var genomförd.
Vårt krigsrop hade väckt följet till eftertanke att något passerat. Snart sågo vi dem komma ned till stranden. Och snart hade du upptäckt att plankan var borta.
De ropade hallå, men deras rop återskallade obesvarade av oss. Vi lågo tysta under hemsk tillfredsställelse.
- Hör du Albert, tror du inte dom blir argare, om du ger oss ett sånt där djävelskt skratt, som de står om i
Röda Handen? viskade Calle Trenck.
Jag fann förslaget utmärkt och uppgav ett hånskratt så djävulskt jag kunde åstadkomma med mina unga lungor och rena barnasjäl i förening.
Men på Tjuvholmen var stor uppståndelse. Kvinnorna gräto och karlarna ömsom hotade och bönföllo. De lovade oss slutligen en hel tia, troligen densamma den rödhårige nyss funnit för stor som betalning för rudätningen.
Men Calle Trenck och jag svarade bara med djävulska skratt - - -
Slutligen hade vi inte tid att vänta längre utan gingo hem, överlämnande de lustresande åt sitt öde. Men så länge vår stig gick utmed gölkanten genljödo stränderna av våra djävulska skratt.
Så hämnas förolämpade indianer. Vi hade gjort en den Store Anden synnerligen behaglig gärning och våra fiender blekansiktena fingo skylla sig själva, ty själva hade de grävt upp stridsyxan. Och sent skulle fredspipan ryka vid vår lägereld, även om de skickade ut kunskapare till oss för att höra efter om vi ville inställa fientligheterna.
Hur de lustfarande Eksjöborna togo sig från Tjuvholmen är mig obekant. Tydligen hade någon eller några av dem fått kläda av sig och anbringa plankan i dess förra läge. Men det var sedan på gungflyt som farligheterna började, och när de på aftonen kommo till stationen för att resa tillbaka till Eksjö, såg man vad de genomgått. De voro samt och synnerligen våta och svarta av gyttja ända uppe i hårfästena. Damernas klänningar voro nu sorgliga, sura, dyiga lumpor och herrarna uppträdde icke alls med den säkerhet och överlägsenhet de använde borta vid gölen mot två fattiga smålandspojkar.
Calle Trenck och jag vågade naturligtvis inte visa oss på perrongen förrän tåget satt sig i rörelse. Men då rusade vi fram till det sorglustiga sällskapets kupé och höjde till de söndagspromenerande och tågbegapande böndernas undran ännu en gång Blodige Jacks djävulska hånskratt.
Men när jag ar pojke, var gölen som den skulle vara, en sådan där sagogöl, dit det alltid var ett äventyr att gå.
Det märkvärdigaste med den var ön i dess mitt, Tjuvholmen, ty där spökade det och där hade tjuvarna haft sitt tillhåll, några vilda, sagoomstrålade sällar, som i mormors mormors mormors tid stulo silvret ur de små kyrkorna runt omkring. Under årens lopp hade de starriga gungflytuvorna växt nästan ända fram till ön och mötte med bara ett par meters mellanrum dess eget fly. Och dit hade vi pojkar med oändligt besvär släpat en väldig planka, så att nu kunde vi gå torrskodda ut på Tjuvholmen, Men det var icke lönt att någon främling gjorde sig besvär, ty vägen från stranden slingrade sig förvillande mellan tuvorna på ett sätt som endast vi kände till och lärt oss efter otaliga misslyckade försök. Bara en fotsbredd åt sidan och man sjönk ned i svart, gurglande dy, och ur sådan är icke lätt att ta sig upp. Vägen var verkligen livsfarlig.
Men för oss voro alla faror lekverk, ty vi voro vana att dagligen se döden i vitögat. Vi voro ädla indianer som slagit upp vårt wigwam på Tjuvholmen, och ve det blekansikte som vågade nalkas vårt gömställe.
Det var en vacker sommarsöndag, och Calle Trenck, handlandens son, och jag metade rudor mellan näckrosorna vid gölstranden. Därute låg Tjuvholmen lockande och grön i solskenet, men vi väntade på de andra pojkarna för att sedermera gräva upp stridsyxan och låta våra krigsrop skalla kring gölen.
Plötsligt hörde vi röster ur skogen bakom oss. De nalkades och snart trädde ett sällskap söndagsfirande lustresande bodherrar från Eksjö ut ur snåren och närmade sig gungflykanten. De hade vitklädda skrattande bodmamseller med sig som viftade med parasoller och gjorde sig till på alla sätt. Vi kände igen nästan alla i sällskapet från våra marknadsbesök i den lilla staden. En uppnäst, rödhårig bodisco från Johansson & C:is hökeriaffär, iklädd grå byxor och bonjour, och som tydligen var sällskapets lustigkurre och kvickhuvud, anropade oss:
- Hör du, kom hit, små bondbassar, så får vi titta på er!
- Kom hit själva, era lådhuggare, om ni törs! ropade jag.
- Ä du oförskämd, din puttefnasker, ska du få dalj!
- Puttefnasker för dej, din sirapsprins!
- Va metar ni för nånting, små bassar?
- Så länge vi inte metar härsken sill ur din tunna, så angår dä dej inte, ditt tegeltak!
- Stå inte å var oppkäftig, utan kom hit så får vi talas vid, sade en annan i sällskapet.
- Ånej, oss lurar ni inte, era strutsvarvare!
Samtalet eller vad man skall kalla det, avstannade en stund och sällskapet tycktes överlägga.
- Hör nu, säj, ropade en tredje, som tycktes vara ledare för bandet och såg vederhäftigast ut, nu ska vi inte bli osams, utan kom hit, så kan ni tjäna er en tolvskilling per man!
- Ånej, då klår ni oss!
- Nej, vi lovar - - -
- Svär, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ!
- Ja vars!
- Svär då!
Han svor verkligen.
- Å den eden gäller för dom andra också?
- Ja, för all del!
- Nu har ni svurit, sade jag högtidligt. Men varför ska vi ha var sin tolvskilling?
- Jo, ni ska visa oss vägen ut till Tjuvholmen! Kan ni den?
- Ja vars!
- Tolv skilling! Det var en svindlande summa för oss som knappt vant oss vid femöringar. Det som då och då duggade var en och annan tvåöring eller ettöring, då vi öppnat grinden åt någon vägfarande.
Vi stoppade våra rudor i fickorna, grepo våra väldiga tallspön och hoppade i land på de gungande tuvorna, fast alltjämt beredda att återta vår säkra position, om sällskapet skulle synas vilja bryta eden.
- Va har ni metat för nånting, små bassar? frågade den rödhårige.
- Ruder, svarade Calle Trenck och drog upp ett slemmigt sprattlande exemplar ur sin blaggarnsrockficka.
- Hör du, lilla basse, sade den rödhårige, om du äter opp den där, då får du tolv skilling. Men du ska äta opp'en som han är!
Calle Trenck mörknade. Tolvskillingen lockade. Jag såg tårarna komma fram och rinna nedåt hans smutsiga kinder.
- Han vill väl inte, att ja sa äta opp'en levanes?
- Jo, just levande, din lilla fula basse!
- Och han tog fram tolvskillingen och lät den glindra framför Calles ögon.
- Gör'et inte, Calle! ropade jag indignerad och med fasa och äckel i min unga själ.
- Du får en tolv skilling också om du äter opp'en! Men levande ska han vara!
- Nääj, inte för en hel krona!
- Gör du det för en krona, då?
- Han tog upp den stora slanten. Jag kämpade en hård kamp, men segrade över vinstbegäret och tanken på allt det jag kunde ha förvärvat mig för en hel krona, ty i detsamma hörde jag Calle Trencks ruda knastra mellan hans tänker och en vidrig känsla av äckel kom mina inälvor att vrida sig i smärtsam kramp.
- Nääj, inte för tie kroner!
- Nej, du är för dyr, lilla basse! skrattade den rödhårige och stoppade ner kronan. Och gapskrattande åsåg sällskapet den stackars Calles efter långa och svåra ansträngningar slutligen lyckade försök att få ner rudan.
Tolvskillingen var hans.
Ett dunkelt och dovt hat växte i min själ och svällde tills det värkte. Detta krävde hämnd. Död åt dess blekansikten, dessa usla krämare och trängt in på våra jaktstigar! Tankarna surrade i min hjärna och trängdes tills idén plötsligt sprang fram ur densamma fullrustad som Pallas Atene.
- Jaha, nu är du väl mätt och belåten, lilla basse, så du kan visa oss vägen till Tjuvholmen?
Men Calle kunde inte. Ty han kastade sig plötsligt framstupa bredvid en buske, likblek i ansiktet och avlevererade sin ruda.
- Egentligen skulle det där inte gillas, sade rödhåringen, men du skall väl få behålla din tolvskilling ändå, för här har du med fint å schineröst folk att göra! Men du, lilla andra basse, kan väl följa med oss och visa vägen, mens kamraten rensar magen.
Jag lutade mig ned bredvid Calle och viskade något i hans öra. Det måtte ha varit någon tillfredsställande, ty Calle kom på benen med ett språng och en vild beslutsamhet kom färgen att återvända på hans kinder.
- De ä väl redit sant, att vi får en tolvskelling var om vi visar vägen? sade han och torkade sig om munnen med sin trasiga rockärm.
- Jaa då, om ni bara lovar att ni inte super opp dom! Lovar ni det?
- Jaa då!
- Nå, här har ni guldet!
I spetsen för tåget gingo vi den kända stigen över bergudden, ner på stranden och ut på gungflyet, som
sträckte sig väl ett par hundra meter ut i gölen. Lyckligt lotsade vi vårt sällskap till och över plankan som var det enda föreningsbandet mellan Tjuvholmen och fastlandet. Och snart spridde sig bodherrarna med damer över den lilla holmen.
Men Calle och jag gingo lugnt tillbaka över plankan, drogo den med oss några meter in på gungflyet, upphävde vårt gällaste och mest triumferande krigsrop och ilade snabbt på den slingrande stigen tillbaka in i skogen, där vi lade oss bland strandbuskarna och observerade sällskapet. Min idé var genomförd.
Vårt krigsrop hade väckt följet till eftertanke att något passerat. Snart sågo vi dem komma ned till stranden. Och snart hade du upptäckt att plankan var borta.
De ropade hallå, men deras rop återskallade obesvarade av oss. Vi lågo tysta under hemsk tillfredsställelse.
- Hör du Albert, tror du inte dom blir argare, om du ger oss ett sånt där djävelskt skratt, som de står om i
Röda Handen? viskade Calle Trenck.
Jag fann förslaget utmärkt och uppgav ett hånskratt så djävulskt jag kunde åstadkomma med mina unga lungor och rena barnasjäl i förening.
Men på Tjuvholmen var stor uppståndelse. Kvinnorna gräto och karlarna ömsom hotade och bönföllo. De lovade oss slutligen en hel tia, troligen densamma den rödhårige nyss funnit för stor som betalning för rudätningen.
Men Calle Trenck och jag svarade bara med djävulska skratt - - -
Slutligen hade vi inte tid att vänta längre utan gingo hem, överlämnande de lustresande åt sitt öde. Men så länge vår stig gick utmed gölkanten genljödo stränderna av våra djävulska skratt.
Så hämnas förolämpade indianer. Vi hade gjort en den Store Anden synnerligen behaglig gärning och våra fiender blekansiktena fingo skylla sig själva, ty själva hade de grävt upp stridsyxan. Och sent skulle fredspipan ryka vid vår lägereld, även om de skickade ut kunskapare till oss för att höra efter om vi ville inställa fientligheterna.
Hur de lustfarande Eksjöborna togo sig från Tjuvholmen är mig obekant. Tydligen hade någon eller några av dem fått kläda av sig och anbringa plankan i dess förra läge. Men det var sedan på gungflyt som farligheterna började, och när de på aftonen kommo till stationen för att resa tillbaka till Eksjö, såg man vad de genomgått. De voro samt och synnerligen våta och svarta av gyttja ända uppe i hårfästena. Damernas klänningar voro nu sorgliga, sura, dyiga lumpor och herrarna uppträdde icke alls med den säkerhet och överlägsenhet de använde borta vid gölen mot två fattiga smålandspojkar.
Calle Trenck och jag vågade naturligtvis inte visa oss på perrongen förrän tåget satt sig i rörelse. Men då rusade vi fram till det sorglustiga sällskapets kupé och höjde till de söndagspromenerande och tågbegapande böndernas undran ännu en gång Blodige Jacks djävulska hånskratt.
Rumpdraget
Vi hade några får utackorderade hos en bonde i trakten och nu skulle baggen slaktas - det var inte mer med det. Vi barn gräto salta tårar, ty baggen var vår favorit trots de slängar han utdelat åt oss då vi retat honom, men de hade varit välförtjänta och barns rättvisa har något av den gudomliga i sig. Men ett barns psyke består också av nyfikenhet och inte så lite grymhet, en konstig blandning av hjärtnupenhet och längtan efter att komma underfund med dödens mystär med dess digerhet av sensationer. Vi voro på helspänn.
- Spring och fråga Sammel i Hyra om han har tid att hjälpa oss med slakten på måndag! lydde ordern.
Sammel var en gammal torpare som slagit socknens rekord i tuggning av Jönköpingssnus. Han liknade en gammal blotare, när han lagt in en jättemobba och målmedvetet nalkades slaktbänken, hemsk och sagolik och i sista ögonblicket brynande din goda kniv. Jag sprang den välkända stigen mellan de mossiga granarna tills jag kom till den smala spången över den bruna ån, där jag aldrig, hur bråttom jag än hade, underlät att ställa mig på den tuviga stranden och skaka fram ett par kräftor ur dybottnens hemlighetsfulla hålor. På andra sidan ån, högt uppe på en sandås låg Sammels lilla stuga. På förstubron satt Sammel och tuggade snus.
- Ja skulle hälsa så möcke ifrån pappa å fråga om Sammel har tid å komma å hjälpa oss å slakta baggen om månda?
- Jasså, ä dä Albet på stasjonen, jaha, ge me si, om månda, sae han, ja, ja sa la si ätter i alnacka, om ja ä ledi.
Och gubben gick in efter almanackan och kom ut beväpnad med ett par ofantliga brillor.
- Om månda, sae han. Jaha om månda môra ä ja ledi, men på ättermeddan sa ja slakta i Passamålen. Om i ä
fardia månda môra klockan sju, så kommer ja, dä sa inte fallera. Stava, ropade han inåt stugan, du får la ge Albet en polkagris, för att frua allti ä så snäller!
Och Stava letade ur dragkistans djup fram en smetig polkagris av tvivelaktig renhet, vilken ögonblickligen placerades i mitt giriga gap. Jag slog hövligt ihop klackarna, räckte fram vacker hand, bockade och sprang min väg.
Tidigt på måndagsmorgonen hade baggen hämtats och stod nu kortklippt i vedboden överlämnad åt sina säkerligen förvirrade tankar på vad den plötsliga förflyttningen skulle innebära. På slaget sju inträdde Sammel och Stava genom grinden. Den obligatoriska kaffekoppen med dopp och en sup åt Sammel serverades i köket. Så vidtogo de hemska men intressanta förberedelserna och snart låg baggen bunden och sprattlande på den rysliga bänken.
- Jasså, Albet sa va mä å jälpa te mä slakta, sade Sammel och betraktade mig välvilligt över brillorna. Ja-ja, han kan nog göra nötta, så liten han ä! Men de ä ju för markvadit va en kan va glömsker! Ja-ja, si en bler gammel, när en bler äldre! Kan I tänka er, männesker, atta ja har glömt rômpedrajet, å de sum ä dä vektiaste å alltihop ve baggaslakt! Hör nu Albet, han sum ä snäller å rasker å sek, ta å spring opp te Johan i Bogård å låna hases rômpedraj. Men lägg å, för dä ä bråttom.
Jag blev stolt att få ett uppdrag. Jag var en man som behövdes i samhället. Och jag sprang som för livet.
Vad på mig berodde, skulle det inte stå länge på förrän Sammel skulle ha sitt rumpdrag. Och till Bogård var inte mer än en knapp halv fjärdingsväg, och mindre om man tog vägen över skogen.
Med andan i halsen störtade jag in till Johan i Bogård efter en vild löpning på skogsstigar, genom ängar och flöjning över gärdesgårdar. Men Johan var inte hemma, förklarade hans gumma.
- Va va dä sum Albet velle?
- Vi ska slakta baggen å Sammel har glömt sitt rumpedrag å dä ä bråttom!
- Inte vet ja var Johan har rômpedrajet! Men han kan ju springa å fråga hômen själv. Han ä nere ve lannsvägen åt Nöjhult te å basar vidjer.
Jag sprang. Hjärtat dunkade. Gud vare tack och lov! Där gick Johan med drängen i kalvhagen.
- Johan, skrek jag, dä hälsningar ifrån Sammel i Hyra att vi ska få låna ett rumpedrag, för han ä hemma å ska slakta baggen. å han hadde glömt sitt. Men si dä ä bråttom!
Johan betraktade mig småkisande med ögonen och kliade sig i nacken.
- Rômpedrag! Ja sannerlien har jag nôet rômpedraj. Sånt lånar ja själv utå Gustav i Nöjelt, när ja behöver nôet. Så dä nog bäst, atte han gnor te Nöjelt. Där sa va ett om han inte har lånt bôrt'et.
- Bara ja hinner, för dä va bråttom?
- Ja, di får la vänta tess han kommer. Dör dä kan ju inte ble nôr slakt å utan rômpedraj. Så d'ä bäst han gnor te Gustav i Nöjelt.
Nöjhult låg nästan en fjärdningsväg längre bort. Jag gnodde halvgråtande uppför Nöjhultsbackarna och kom äntligen genomsvett och eldröd in på Gustavs gård.
- Gustav, söte goe Gustav, han ska va snäll å låna oss ett rumpedrag, för Sammel i Hyra ä hemma å ska slakta baggen å han har glömt sitt rumpedrag, å Johan i Bogård sa att han brukar få låna ett rumpedrag utå Gustav, när han ska slakta.
- Hör nu Albet, sade Gustav och småskrattade, nu sa han inte va dummer! Förstår han inte att di ha lurat honom? Så där gör di allti mä småbarn, när di inte vell att di ska si på slakta, för där har inte barn nôet å göra. Inte finns dä nôet som heter rômpedraj, inte. Men nu har han sprungit så han ä rent fördarvater. Gå te brunnen å dreck e skopa vatten, han står ju och keftar ätter ånnen rakt sum hadde han longesoten. D'ä rent sönn um'en - nä vänt ett taj! Hör du, Johanna, ropade han inåt köket. Ta fram lite å den goe kössebärssaften å ge Albet på stasjonen ett glas, å ta fram utå di goe köpeskôrpera. Här har han gnott ätter ett rômpedraj så dä ä rent slut mä'en.
Jag föll ur rollen av nyttig medlem i samhället och började gråta som om mitt hjärta ville brista. Jag var bara en stackars fattig smålandspojke som elaka människor drevo skoj med. Jag var den olyckligaste människa i världen och jag skämdes dessutom. Min värdighet hade fått en knäck.
- Nu sa han sluta å gråta, Albet, å vassego å stij fram å ta ett glas saft, sade mor Johanna. å här har han skôrper, å lätter han va å gråta, så sa han få en sockerkrans mä, för att frua ä så snäller. Jaha, di kan va illaka imot den som ä liten, men di mente nog väl mä'at!
- Jaha, nu när han kummer hem igän, Albet, så ä baggen slaktader å fin å hänger i matboa, sade Gustav. å inte sa han va lessen för dä han slapp å si, för den delen.
Jag drack min saft, slog ihop klackarna, räckte vacker hand, bockade och gick. Men när jag långsamt och skamset lomade av hem genom de vackra ängarna och den granna höga skogen, tänkte jag inte ett dugg på blommor och fågelkvitter, utan jag ville hämnas. När jag blev stor skulle jag klå både Sammel i Hyra och Johan i Bogård.
Och nu när jag efter åtminstone 45 år kommer ihåg historien med rumpdraget, är det för sent, ty båda sova under det magra gräset på Hults kyrkogård.
- Spring och fråga Sammel i Hyra om han har tid att hjälpa oss med slakten på måndag! lydde ordern.
Sammel var en gammal torpare som slagit socknens rekord i tuggning av Jönköpingssnus. Han liknade en gammal blotare, när han lagt in en jättemobba och målmedvetet nalkades slaktbänken, hemsk och sagolik och i sista ögonblicket brynande din goda kniv. Jag sprang den välkända stigen mellan de mossiga granarna tills jag kom till den smala spången över den bruna ån, där jag aldrig, hur bråttom jag än hade, underlät att ställa mig på den tuviga stranden och skaka fram ett par kräftor ur dybottnens hemlighetsfulla hålor. På andra sidan ån, högt uppe på en sandås låg Sammels lilla stuga. På förstubron satt Sammel och tuggade snus.
- Ja skulle hälsa så möcke ifrån pappa å fråga om Sammel har tid å komma å hjälpa oss å slakta baggen om månda?
- Jasså, ä dä Albet på stasjonen, jaha, ge me si, om månda, sae han, ja, ja sa la si ätter i alnacka, om ja ä ledi.
Och gubben gick in efter almanackan och kom ut beväpnad med ett par ofantliga brillor.
- Om månda, sae han. Jaha om månda môra ä ja ledi, men på ättermeddan sa ja slakta i Passamålen. Om i ä
fardia månda môra klockan sju, så kommer ja, dä sa inte fallera. Stava, ropade han inåt stugan, du får la ge Albet en polkagris, för att frua allti ä så snäller!
Och Stava letade ur dragkistans djup fram en smetig polkagris av tvivelaktig renhet, vilken ögonblickligen placerades i mitt giriga gap. Jag slog hövligt ihop klackarna, räckte fram vacker hand, bockade och sprang min väg.
Tidigt på måndagsmorgonen hade baggen hämtats och stod nu kortklippt i vedboden överlämnad åt sina säkerligen förvirrade tankar på vad den plötsliga förflyttningen skulle innebära. På slaget sju inträdde Sammel och Stava genom grinden. Den obligatoriska kaffekoppen med dopp och en sup åt Sammel serverades i köket. Så vidtogo de hemska men intressanta förberedelserna och snart låg baggen bunden och sprattlande på den rysliga bänken.
- Jasså, Albet sa va mä å jälpa te mä slakta, sade Sammel och betraktade mig välvilligt över brillorna. Ja-ja, han kan nog göra nötta, så liten han ä! Men de ä ju för markvadit va en kan va glömsker! Ja-ja, si en bler gammel, när en bler äldre! Kan I tänka er, männesker, atta ja har glömt rômpedrajet, å de sum ä dä vektiaste å alltihop ve baggaslakt! Hör nu Albet, han sum ä snäller å rasker å sek, ta å spring opp te Johan i Bogård å låna hases rômpedraj. Men lägg å, för dä ä bråttom.
Jag blev stolt att få ett uppdrag. Jag var en man som behövdes i samhället. Och jag sprang som för livet.
Vad på mig berodde, skulle det inte stå länge på förrän Sammel skulle ha sitt rumpdrag. Och till Bogård var inte mer än en knapp halv fjärdingsväg, och mindre om man tog vägen över skogen.
Med andan i halsen störtade jag in till Johan i Bogård efter en vild löpning på skogsstigar, genom ängar och flöjning över gärdesgårdar. Men Johan var inte hemma, förklarade hans gumma.
- Va va dä sum Albet velle?
- Vi ska slakta baggen å Sammel har glömt sitt rumpedrag å dä ä bråttom!
- Inte vet ja var Johan har rômpedrajet! Men han kan ju springa å fråga hômen själv. Han ä nere ve lannsvägen åt Nöjhult te å basar vidjer.
Jag sprang. Hjärtat dunkade. Gud vare tack och lov! Där gick Johan med drängen i kalvhagen.
- Johan, skrek jag, dä hälsningar ifrån Sammel i Hyra att vi ska få låna ett rumpedrag, för han ä hemma å ska slakta baggen. å han hadde glömt sitt. Men si dä ä bråttom!
Johan betraktade mig småkisande med ögonen och kliade sig i nacken.
- Rômpedrag! Ja sannerlien har jag nôet rômpedraj. Sånt lånar ja själv utå Gustav i Nöjelt, när ja behöver nôet. Så dä nog bäst, atte han gnor te Nöjelt. Där sa va ett om han inte har lånt bôrt'et.
- Bara ja hinner, för dä va bråttom?
- Ja, di får la vänta tess han kommer. Dör dä kan ju inte ble nôr slakt å utan rômpedraj. Så d'ä bäst han gnor te Gustav i Nöjelt.
Nöjhult låg nästan en fjärdningsväg längre bort. Jag gnodde halvgråtande uppför Nöjhultsbackarna och kom äntligen genomsvett och eldröd in på Gustavs gård.
- Gustav, söte goe Gustav, han ska va snäll å låna oss ett rumpedrag, för Sammel i Hyra ä hemma å ska slakta baggen å han har glömt sitt rumpedrag, å Johan i Bogård sa att han brukar få låna ett rumpedrag utå Gustav, när han ska slakta.
- Hör nu Albet, sade Gustav och småskrattade, nu sa han inte va dummer! Förstår han inte att di ha lurat honom? Så där gör di allti mä småbarn, när di inte vell att di ska si på slakta, för där har inte barn nôet å göra. Inte finns dä nôet som heter rômpedraj, inte. Men nu har han sprungit så han ä rent fördarvater. Gå te brunnen å dreck e skopa vatten, han står ju och keftar ätter ånnen rakt sum hadde han longesoten. D'ä rent sönn um'en - nä vänt ett taj! Hör du, Johanna, ropade han inåt köket. Ta fram lite å den goe kössebärssaften å ge Albet på stasjonen ett glas, å ta fram utå di goe köpeskôrpera. Här har han gnott ätter ett rômpedraj så dä ä rent slut mä'en.
Jag föll ur rollen av nyttig medlem i samhället och började gråta som om mitt hjärta ville brista. Jag var bara en stackars fattig smålandspojke som elaka människor drevo skoj med. Jag var den olyckligaste människa i världen och jag skämdes dessutom. Min värdighet hade fått en knäck.
- Nu sa han sluta å gråta, Albet, å vassego å stij fram å ta ett glas saft, sade mor Johanna. å här har han skôrper, å lätter han va å gråta, så sa han få en sockerkrans mä, för att frua ä så snäller. Jaha, di kan va illaka imot den som ä liten, men di mente nog väl mä'at!
- Jaha, nu när han kummer hem igän, Albet, så ä baggen slaktader å fin å hänger i matboa, sade Gustav. å inte sa han va lessen för dä han slapp å si, för den delen.
Jag drack min saft, slog ihop klackarna, räckte vacker hand, bockade och gick. Men när jag långsamt och skamset lomade av hem genom de vackra ängarna och den granna höga skogen, tänkte jag inte ett dugg på blommor och fågelkvitter, utan jag ville hämnas. När jag blev stor skulle jag klå både Sammel i Hyra och Johan i Bogård.
Och nu när jag efter åtminstone 45 år kommer ihåg historien med rumpdraget, är det för sent, ty båda sova under det magra gräset på Hults kyrkogård.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)