Rebell

På kyrkogården håller hösten ras
och för mot skolans gråa fönsterglas
de vissna blad i virvlar rödgult bjärta.
Därinne sitta gossar, bänk vid bänk,
orörliga som i en magisk länk,
och likt ett asplöv darrar varje hjärta.


Från svarta tavlan med förfärlig ton
förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
en liten hemsk sekund, då en och var
skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.


En syndare, som träffad av ett skott,
från bänken flyger upp, men stammar blott.
En lugg, ett tjut - och grannen frågan ärver.
Så går det på i samma exercis.
Av allt jag kan ha lärt på detta vis,
en sak är viss: jag vet att jag har nerver.


Lektionen skrider fram oändligt lång,
och skygga blickar snegla gång på gång,
om aldrig visarn skall till tolv sig maka.
Då hem till middag! - men till matro? nej,
vi kunna eftermiddagsläxan ej,
och klockan tre vi måste hit tillbaka.


Katkesen väntar oss med sin tortyr.
Av mellantiden var minut är dyr,
en hand om gaffeln, Lindblom i den andra.
Nå äntligen - där dåna tornets slag!
Slut med latinska pinan för i dag.
Nu gäller det i språngmarsch hemåt vandra.


Dock nej, magistern än ej sluta vill.
Re´n gick där en minut - en till - en till.
Vi mista hela kvarten, o elände!
Från klassen något likt ett mummel steg -
ett ögonkast av lärarn - och det teg.
Då - aldrig skall jag glömma vad som hände!


Emellan böjda nackar uppstod han, 
den främsta bänkens långe flygelman, 
ett enda steg från tavlans svarta ruta. 
Uti en ton, som ingen rotting skrämt, 
han talade helt hövligt, men bestämt: 
"Nu får magistern vara god och sluta!" 


Hur fräckt - och därtill av en frielev!
Ett slag i synen också svaret blev.
Liksom förstenade vi sutto alla,
då femtonåringen i blodröd harm
så kraftigt stötte bort magisterns arm,
att han, den fruktade, höll på att falla.


Det vart uppståndelse - och med besked.
Mörk och högtidlig rektor själv kom ned.
Blott på ett villkor kunde nåd beviljas:
på fläcken avbön, ödmjukt ångerfull,
och stut offentligt för exemplets skull -
i annat fall från läroverket skiljas.


Vi stirrade uti kamratens drag:
där kämpades hans levnads stora slag.
Skall han ta lydigt mot den beska drycken?
Hans hela framtid hänger på en tråd,
han är en fattig pojke, har ej råd
att köpa lärdom, går det här i stycken.


Gott huvud har han och vetgirig håg,
kan explicera Cesars rövartåg
tillräckligt bra för ämbeten och ära.
Han också drömt att bli en bildad man -
men här är något som ej brytas kan.
Förr då till sjöss, förr då i hantverkslära!


Det var ett långt, ett pinsamt ögonblick.
Vi sågo huru färgen kom och gick
på kind i darrning - andedräkten trängdes.
Så kom det över läppen stötvis, kort:
jag tror att det blir bäst jag kommer bort...
"Ja, var så god!" - Han gick, och dörren stängdes.


Han var försvunnen. Blott en skollegend
förmälte efteråt att i en gränd
han synts med sotig blus och dito kinder,
och i en ton av medlidsam mystik
det viskades han var i en fabrik
på Kungsholmen - man trodde hos Bolinder.


Rebellens namn gav samma obehag
som då därutifrån ett kyligt drag
in i den varma kammarluften strömmar.
Den vilda fågeln, som ej tålde band,
flög bort till verklighetens sträva land,
vi andra sutto kvar och hade drömmar.


Ja drömmar! - Från de många böckers blad
där kom emot oss ljusa hjältars rad,
Tell, Washington och Brutus, allesamman.
Vad det var skönt bland gråa glosors damm
att mana frihetens heroer fram
och rusas av den himlaborna flamman!


Och under frygisk mössa gick vår färd
med idel storfolk från en högre värld,
på vilkas pannor hävdens gloria stannat;
och ingen kom i sotig arbetsblus
med vittnesmål, liksom ett kyligt sus,
att lärdomen är ett och livet annat.

På Värnamo marknad

Vid Värnamo på marknaden
en aftonstund det var,
då Per och Kersti bytte ring
som troget fästepar;
sen skildes de att taga tjänst,
envar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» --
så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
så slapp han att gå ut som knekt --
man tar ej prästens dräng;
och Kersti hos befallningsmans
fick sköta plog och harv,
som blivit kvinnfolksgöra nu
i Carols tidevarv.

I sina träskor gingo de
den tunga mödans stråt
och rörde aldrig av sin lön
en enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jämt,
»då blir det annat slag,
så ha vi sparat samman nog
att bygga hjonelag.»

Och tiden skred med snäckans fjät
evinnerligen lång,
på många månader ibland
de tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
i dessa sorgens år,
men efter väntans mulna tid
vart sjätte gången vår.

Av ljuvlig oro brunno då
båd' ungersven och mö,
från alla hagar kom en doft,
det glittrade på sjö.
Utav ett vårregn tvagen nyss
den späda grönskan log,
och göken gol för fästefolk
långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
sig gjorde riktigt grann
och sken som utur tårar upp
till lust för fattigman
och strödde glada färgers prål
längs varje dikesvall, 

liksom i vintras aldrig smällt
ett skott vid Fredrikshall.

Vid Värnamo på marknaden
de möte stämt, de två,
bland magra stutar var ej svårt
varann att hitta på;
med rörelse och köpenskap
det jämmerligt gått ned,
fastän det sports, att herrarne
snart skulle göra fred.

Men prästgårds-Per han hade mynt
och var så morsk och käck,
och slantar hade Kersti ock
uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande av fröjd
de satt sig i en vrå
och klingade med pengarna
och viskade som så:

»Nu, vännen lilla» -- sade Per --
Ȋr jag min egen karl
och kan ta upp ur ödesmål
det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
min lön i kyrkherrgåln --»
»Och jag har sexti», Kersti sad',
»då står man sig i Småln.»

»Men hör du, Per» -- från Kerstis drag
här leendet försvann --
»den sortens pengar, som vi fått,
jag aldrig lika kan.
Det kallas nödmynt, säger folk,
och det är visst och sant,
det kostat nöd att skrapa hop
den styvern slant för slant.

Men det är bara koppar, Per --
med Görtzens gudar på
och namn, som ingen kristen själ
kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarna
blott bure kungens bild --
tänk, Per, om smulan, som vi ha,
rakt skulle gå förspilld!»

»En stolla är du, Kersti lill'!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
och guld och silver värt;
och denne krigsman, som du ser,
med lejonet bredvid,
så flink och färdig, är kung Karl,
just som han drog i strid.

Nog är det rätta pengar, du,
det bar ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
att köpa till vårt bo
båd' slev och gryta, tösen min,
och först och sist en ko.»

I marknadsbråket vandrade 

de tu med muntert mod
och tittade och prutade
på allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
en röst av välkänt ljud...
Hos Per och Kersti klack det till --
här kommo onda bud.

I rock av blanka knappar prydd,
med ämbetsnäsa röd
och stämma barsk klev länsman fram
och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
och hastigt runt omkring
slöt sig med häpna anletsdrag
en stum åhörarring.

Det var med alldenstund, ithy
och mer av samma sort
ett kungligt brev, där meningen
så kunde fattas kort,
att kopparbiten, som i går
för daler gått och gällt,
numera gällde ingenting --
och så var det beställt.

Så gruvlig dom i förstone
ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrivelsen,
och drottningen är god!»
Men Per, som stod där blek, begrep
omsider denna nåd:
»Ack nej, du Kersti, stackars tös,
här finns ej någon råd.» --

Vid Värnamo på marknaden
det var en aftonstund,
där vandrade ett fästepar
med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
sin fagra lyckodröm,
och bakom randig förklädssnibb
flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
på daggig åkerren,
bak fjärran skogar dunkelblå
sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
ifrån ett litet hem --
ack, hoppet om en egen härd
var slocknat ut för dem!

Det suckade så tungt i norr --
det var en sorgegök,
och djupare i förkläts famn
då Kerstis huvud dök.
Så månget bröst i Sveriges land
hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
om hennes liv sin arm,
och veka ord sig bröto fram
ur svallet av hans harm.
Så mild som månen över sjön,
kom trösten till hans brud:
»Och finns för oss ej lag och rätt,
så finns dock Herren Gud!

Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
och raska armar tu
och börja bara om igen,
det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli.
Tills glatt en annan vår
vi sätta bo och köpa kon,
som ej vart köpt i år.»

Han talte många andra ord
av kraft och bergfast hopp,
och Kersti mellan tårarna
såg ur sitt förklä opp
och frågade med ögat ljust
av kärlek och av tro:
»Så råkas vi om sex år då
på nytt vid Värnamo?» 

Soldathustrun

Vid vaggan sitter lantvärnsmannens maka
     och lyss till stormens brus kring enslig hydda.
     »I krigets farlighet, o Gud, beskydda
     De armas stöd! Jag bedja skall och vaka."

"Hos mig och lillan är väl Fritz tillbaka
     mot jul vid pass -- jag re’n har färdigsydda
     hans vinterkläder, och av bästa krydda
     jag bryggt en dryck, som skall min gosse smaka.»

Med ens hon känner omkring ringprytt finger
     liksom en sakta tryckning -- upp hon springer
     »På oss han tänkt!» ljöd hennes glädjeskrik.

På snöigt slagfält vid Loirens stränder
     en vigselring då ryckte snåla händer
     ifrån ett namnlöst, obegravet lik.