Bonden Pavo

Landshövdingen

Gror bragdens ära blott på stridens mark,

där tappre krigarn fuktar den med blod,
kan ej den vapenlöse hälsas stark
och visa hjältemod?

I djupa Finland bortglömd fanns en man,
en fridens man allt från sin ungdom hän;
i fridens värv ren grånad, styrde han
som hövding nu sitt län.

Wibelius var hans namn, av anors glans
omstrålat ej, men vördnadsvärd ändå,
ty namnets ära var, att det var hans,
hans adel föll därpå.

Han ägt sin mannaålders gyllne tid
av lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
och gammal själv han var.

Av härar omvärvd, sliten som ett rov
emellan vän och ovän växelvis,
fick han var stund för segrarens behov
ge frid och lugn till pris.

Att värna rätt, fördela bördors last
han som en helig plikt sig föresatt,
och därför var hans dag och utan rast
och utan sömn hans natt.

Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
blott han med två hans sekreterare;
han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
och tyste voro de.

Han önskat vila, vila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
han såg en krigare i samma stund,
följd av en väpnad tropp.

Den ryska härens övergeneral
var krigarn, ingen ringare person;
han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
med hot i min och ton:

"Herr hövding, Finlands kamp har nått sitt slut,
oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
dock kämpa landets söner som förut
i Sveriges här för det.

Välan, här är en penna, sätt er, skriv
ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
att den skall tryggad bli till gods och liv,
som återvänder hem;

Men att, om någon brottsligt håller vid
att strida mot sin herre och monark,
hans släkt skall jagas utan nåd och frid
ifrån hans gård och mark.

Har ni förstått min mening, ord för ord,
så skriv!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
och där låg Sveriges lag.

Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ni ser ett beskärm
för dem, ni hotat har.

Här är vår vapenlösa trygghet än,
vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
er härskare har lovat vörda den,
den vädjar till hans stöd.

I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
att, bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen böter ej för hustrus brott,
ej hustrun för sin mans.

Om det är brott att kämpa för sitt land,
vartill vart ädelt hjärta svarar nej,
så utkräv straff av män med svärd i hand,
av barn och kvinnor ej!

Ni segrat, makten tillhör er i dag,
jag är beredd, gör med mig vad ni vill!
Men lag skall överleva mig, som jag
långt efter den blev till."

Han talte så. En bävan genomlopp
de båda unga männerna i saln,
och nu han slog sitt klara öga opp
och såg på generaln.

Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
var borta, varmt han mötte gubbens blick;
han tog hans hand och tryckte den med kraft
och böjde sig och gick.

Och nu, med händren slutna som till bön,
sjönk hövdingen i domarsätet ned;
han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
en överjordisk fred.

Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
de nämnde ofta sen med eldad håg
om en förklaring stilla, underbar,
som i hans anlet låg.

Att detta sken var himmelskt skönt, därom
fanns blott en enda tanke hos de två;
men varifrån det vackra ljuset kom,
blev olikt tytt ändå.

Den ena höll det för ett yttre lån
av dagens sol, som lyste mild och klar;
den andra sade: "Det kom inifrån,
hans samvete det var." 

Sven Duva

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
när Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
i sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."

"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
när högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."