av predikan, såg han tre män i rad
som stodo under gångens båge av björk,
just där solen sken in, medan kyrkan var mörk.
De stodo med förklarat ljus över hyn,
och kyrkfolket trodde sig skåda en syn:
"Förvisso är detta de vise män
från österlandet som gå igen."
"Nej", viskade klockarn, "de blicka så slött,
det är djävulen, världen och vårt eget kött.
Med Herodias dotter, som Johannem besvek,
ha de dansat i natt sin midsommarlek."
Men amen vart sagt, och psalmen tog vid,
och orgorna spelte Den blomstertid.
De tre stämde in med iver och fart
och sjöngo både fagert och underbart.
Den förste såg ut som en midsommarstång,
förty han var smäcker och fager och lång.
Han sjöng som från ovan med furstligt dån,
och sannfärdeligen var han en konungason.
Hans sång gick lugnt som med vana fjät
genom förgården upp till ljusets majestät
och sänkte sig ödmjukt med dämpad ton
som ett palmsus vid konungarnes konungs tron.
Den andre var diger och röd och het
och såg sannerligen ut som en större profet,
eller ville man finna en pfalzgreves plym
på hans hatt som ett krön åt hans ampla volym.
Men hans sång flög lätt och ljus som en fjäril
kring altarets heliga tyg och käril,
den steg efter pelarn till korets valv
och låg som en lärka bredvid duvan och skalv,
den for som en smekning, förstående, len,
över gammalt guld och liljor i sten.
Så sjöng han konstens och skönhetens lov,
som en Hiram av Tyrus i Salomos hov.
Den tredje var mera av landets typ,
lägre till växten, men intet kryp,
spände sitt bröst, simulerade buk,
som fogdar och gelikar hava för bruk.
Men hans hjärta var fullt av sommarens lust,
och hans röst var frodig av sol och must,
än hög, än låg, som stundom man hör,
då kyrkovärdar sjunga i kör.
Han stod som för hela fädernestammen
och drillade långt på bönernas amen.
Så sjöng han med andakt och fyrväldigt ljud
som en åkermans son till åkrarnas Gud.
I blickarnas brännpunkt de stodo med lugn,
de stodo som tre män i en brinnande ugn.
Och prosten steg ner och kom ut på gången
och sade: Tack för den märkliga sången!
Tack själv, kusin, sade Abednego.
De andra hälsade höviskt och tego.
De tre gingo ut efter längd och rang,
och menigheten följde på sten som sang.
Det stod en vagn utan hästar i porten,
en sådan var aldrig skådad i orten.
I denna stego de främmande tre;
att de voro något helgit kunde man se.
Ett moln slog upp kring den frustande kärran,
och folket sade: De fara till Herran.
