Det är skrivet: du skall icke dräpa.
Vi veta visserligen alla, att det ofta är nödvändigt att döda. Men måhända ligger det likväl något i det gamla ordet. Trots det lager av damm, som under tillvarons ständiga krigstillstånd under årens lopp hunnit breda över mitt samvete, händer det stundom ännu att jag känner en rysning, då jag tänker på några av de mord jag begått. Jag erinrar mig icke alla. Några av dem voro också nödvändiga, och över dem känner jag ingen ånger.
Men bland dem som jag dödat av elakhet eller nyck, erinrar jag mig framför andra en liten fågel, en spindel och en räv.
De flesta barn äro elaka. Då jag var barn ungicks jag en tid med en gosse, som var ännu elakare än jag. Han lärde mig att skjuta med slangbåge. Då sommarlovet kom, gingo vi varje dag i skogen med våra bågar; och vi kunde icke se en liten fågel, som satt kvittrande på sin gren, utan att strax lägga en sten i bågen och skjuta. Men vi träffade nästan aldrig. Fåglarna liksom andra djur ha lärt sig att vara på sin vakt mot människan, och vi hunno knappast sikta förrän fågeln försvann som en prick i det blå. Denna ständiga otur gjorde oss så vidunderligt elaka, att vi till sist ansågo det vara en hederssak för oss att döda en liten fågel, på vad sätt det än skulle ske.
Så hände det en dag - och det var icke i skogen, utan i en vrå av trädgården, som hörde till lantstället där vi bodde - att vi i en buske fingo se en liten fågelunge, som ännu icke hade lärt sig flyga, utan bara kunde hoppa från gren till gren. Utan att betänka oss ett ögonblick, smögo vi oss så nära som möjligt och sköto av våra slangbågar. Fågelungen föll till marken; men den var icke riktigt död. Den låg där i gräset med vidöppen näbb, och i näbben rörde sig den lilla tungan. Också ögonen levde. Vi stodo villrådiga, blodröda av blygsel, och sågo på varandra. Vad skulle vi göra? Skulle vi döda den? Och sedan, vad skulle vi göra med en liten död fågel?
- Han dör snart av sig själv, sade min kamrat.
- Ja, svarade jag, han kna inte leva länge.
Vi kände, att ingen av oss vågade röra vid honom mera.
Solen hade icke gått i moln, och fåglarna sjöngo alltjämt i träden. Men vi smögo oss bort utan att se på varandra, och vi lekte aldrig mera i denna vrå av trädgården.
Varför dödade jag spindeln? Det var icke av elakhet, det var rent impulsivt, emedan den skrämde mig.
Det var i Hamburg. Jag satt ensam på ett hotellrum och läste i en bok. Det elektriska ljuset föll vitt och kallt över de vita bladen i min bok. Jag hade tänt alla glödlamporna i rummet. Det var tyst omkring mig, intet annat ljud än av pendylen, som pickade på kakelugnsfrisen, och av bladen, som jag vände. Det var en dimmig höstkväll, stadens alla osunda dunster trängde in i rummet och förgiftade mitt lynne. Då och då såg jag upp från boken och ut genom fönstret: den döda och tomma Alstern i dimma, gasblossen på Lombardbrücke...
Med ens kände jag något, som rörde vid min hand. Det var en jättestor spindel, luden och fet, som kröp över min hand och ned i boken, som jag läste. Då han såg, att jag betraktade honom, började han springa. Jag sprang upp från stolen och kastade boken långt ifrån mig, blek av fasa. Men spindeln hade redan hunnit springa utför mitt ena ben och ned på golvet; som ett trådnystan rullade han mitt över rummet med en fart, som om han haft eld i bakbenen. Jag måste döda honom, jag kände det som enkelt nödvärn. Jag tog upp boken från golvet, slungade den över spindeln och krossade honom.
Hur är det, finns det icke en gammal vidskepelse som bjuder, att man aldrig ska döda en spindel?
Jag vågade icke röra vid boken. Jag har aldrig läst i den sedan.
Jag måste se en människa... Jag gick bort mot dörren och ringde på kellnern.
Då han kom, stirrade jag förvånad på honom, innan jag kom mig för att improvisera:
- Skaffa mig litet whisky.
Räven dödade jag, emedan jag hade en bössa i handen, då jag mötte honom. Det föreföll mig självklart, att jag borde döda en räv, om jag mötte honom i skogen och hade en bössa i handen.
Det var på vintern. Det snöade varje dag och varje dag gick jag i skogen med en gammal dålig bössa och en svart pudel vid namn Gustav. Jag jagade icke. Stundom sköt jag till måls på grankottarna för att förströ mig och för att roa Gustav, som vid varje skott hoppade och skällde högt av förtjusning över smällen. Den skrämde honom icke, ty han hade ännu icke lärt sig, att en bössa är ett mordredskap.
En dag, då det redan började skymma, mötte jag en liten räv. Han hade varit nere i bygden i affärer och var nu på hemväg med en spräcklig höna i gapet. Jag stod gömd bakom en enbuske, och han sprang tätt förbi mig utan att se mig. Jag lade an och sköt. Varför? Det brukas så.
Räven sprang ännu några steg framåt, som om ingenting hänt. Därefter tvärstannade han plötsligt liksom förvånad och släppte hönan. Och med ett svagt, ängsligt läte sträckte han ut sig på snön och dog. Gustav, den svarta pudeln, som ännu nästan var en valp, rusade fram i vild förtjusning med sitt muntraste skall och nafsade honom lekfullt i ena örat. Men i nästa ögonblick förstod han att det främmande djuret var dött. Det kom en obeskrivligt skygg och rådvill blick i hans svarata glänsande ögon. Slutligen smög han sig med slokad svans tätt intill mig och gnällde sakta.
Jag lät räven ligga och gick hem, ty jag frös.
Nästa dag gick jag samma gångstig fram, ty den var min älsklingsväg. Jag gick småvisslande stigen framåt och tänkte icke längre på det som hade hänt dagen förut. Med ens ryckte jag till och tvärstannade: på marken framför mina fötter låg en död räv. Kråkorna hade hackat i det blodsprängda, uppåtvända ögat.
Jag stod ett ögonblick och betraktade räven, medan jag lyssnade till ljudet av två trädgrenar, som av vinden gnedos mot varandra.
- En levande räv är vackrare än en död, sade jag till mig själv.
Och jag uppsökte sedan andra vägar.
Visar inlägg med etikett Söderberg Hjalmar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Söderberg Hjalmar. Visa alla inlägg
tisdag 7 februari 2012
En kopp te
Det sägs, att man i England kan riskera en god del av sitt sociala anseende genom att dricka brännvin eller därmed jämförliga drycker offentligt. Nå, vart land har sina seder. Jag råkade i går afton tämligen illa ut med anledning av att jag ville dricka en kopp te på kafé ... ja, det kan ju vara likgiltigt vad det var för ett kafé.
Saken är den, att jag för närvarande är sysselsatt med att lägga sista handen vid en roman i två delar, i vilken jag kommer att avslöja humbugen i hela det moderna samhällslivet. Det är bara sista kapitlet som fattas, och jag hade just föresatt mig att skriva det igår. Jag steg alltså upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande av diktarefeber vid skrivbordet i bara skjortan och började: "Oktoberskymningen bredde sig allt tätare över staden, medan höstregnet..."
Saken är den, att jag för närvarande är sysselsatt med att lägga sista handen vid en roman i två delar, i vilken jag kommer att avslöja humbugen i hela det moderna samhällslivet. Det är bara sista kapitlet som fattas, och jag hade just föresatt mig att skriva det igår. Jag steg alltså upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande av diktarefeber vid skrivbordet i bara skjortan och började: "Oktoberskymningen bredde sig allt tätare över staden, medan höstregnet..."
Längre hade jag icke hunnit, då det ringde i min telefon. Det var en av mina vänner, som ville låna pengar - enbagatell, ett par hundra kronor - men han behövde dem strax. Jag kunde naturligtvis icke säga nej, och då jag icke för tillfället hade någon att skicka, måste jag gå själv. Jag gick alltså - och på hemvägen, just utanför min port, träffade jag en annan av mina vänner, som var sysselsatt med att fara omkring i en droska och bilda ett bolag och som frågade mig om jag hade lust att övertaga posten som kassadirektör. Jag ville icke säga nej så där utan vidare, det hade ju sett ovänligt ut; jag gick därför att börja med in på att äta frukost med honom för att resonera vidare om saken.
Först åto vi frukost alltså, och därefter började vi resonera. Klockan hade blivit två på dagen, och vi voro just nära att komma till ett definitivt resultat, då min jungfru, som på något outrannsakligt sätt hade fått spaning på min vistelseort, kom inrusande och berättade, att min svärmor låg för döden. Men svärmor bor på Kungsholmen; jag tog alltså en droska och körde dit. Mycket riktigt, min svärmor låg verkligen för döden; men hon dog inte förrän vid sextiden. Äntligen kunde jag alltså få komma hem och skriva färdigt min roman...
Men se; på Jakobs torg stannade jag som vanligt utanför Silvanders för att se på ett nytt slags handskar, och då jag vände mig om för att fortsätta hemåt, stod jag ansikte mot ansikte med en tredje av mina vänner, en man som var trött på att bilda bolag och hellre ville spela schack. Han frågade mig alltså om jag ville dricka whisky och spela schack. - Tacka tusan för det, svarade jag utan betänkande, ty jag hade helt och hållet glömt bort min roman, och då jag i nästa ögonblick erinrade mig den på nytt, hade jag ju redan sagt ja och kunde icke ändra mig - det skulle ha gjort ett karaktärslöst intryck.
Alltså följdes vi åt hem till honom och drucko whisky och spelade schack till klockan elva. Då sade jag god natt och gick hem med den orubbliga föresatsen att skriva färdigt min roman - och nu börjar historien.
Hör nu på:
Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halva vägen märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skriva, om jag gick hem och satte mig vid skrivbordet sådan jag var.
- Här till höger ligger en trevlig kaférestaurang, sade jag till mig själv. Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt te och sedan går hem och skriver, kommer slutkapitlet i min roman att bli storartat.
Jag gick alltså in.
I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.
Ett enda litet bord var ledigt, och det stod mitt i salen. Där slog jag mig ned.
- Får jag en kopp te, sade jag till en av uppasserskorna.
Det blev alldeles tyst i salen. Runtomkring satt svenska folket med tjocka magar och rosiga kinder och drack punsch; och med regelbundna mellanrum stötte de glasen tillsammans och sade: nu tar vi en bottenfock!
Men då jag begärde en kopp te, blev det alldeles tyst i rummet.
- En kopp te? frågade uppasserskan med ett osäkert tonfall.
- Ja, svarade jag, en kopp te!
- Skall det bara vara te? Skall det inte vara smör och bröd? Och brännvin och öl? Och punsch?
- Nej tack, svarade jag vänligt. Jag vill bara ha en kopp te.
- Det skall bli, svarade uppasserskan.
Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som tog en bottenfock.
Man talade om mig runtomkring, och jag hörde en del av vad som sades.
- Det är en tokig utlänning, sade en.
- Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden, sade en annan.
- Han är full och vill bli nykter, sade en tredje.
- Hur kan man vilja bli nykter, när man är full, sade en fjärde.
Uppasserskan kom med mitt te. Jag betalade strax och gav henne en krona i drickspengar för att hon inte skulle tro, att jag drack te därför att jag icke hade råd att dricka punsch.
Men jag kom aldrig i tillfälle att dricka ur detta te. Jag satt helt tyst och fredligt och rörde i det och försökte genom hela mitt uppförande göra klart för mina grannar, att jag icke ville dem något ont - då en gammal uppsalakamrat, som jag icke hade sett på femton år, med ens stod framför mig och stirrade med stela ögon på mig och min tekopp.
- Är det verkligen du? sade han upprörd. Och du tänker dricka den där smörjan?
- Ja, svarade jag blygt.
- Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!
Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.
- Jag tror du försöker göra dig kvick, svarade min gamle kamrat.
Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.
Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första stunden av vår bekantskap aldrig kunnat tåla mig. Han hade strax insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett passande tillfälle att få säga mig det, och nu var det sagt!
Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så det hördes över hela salen. Alla lyssnade förtjusta, och källarmästaren kom fram i dörren. Det var en stor, rödbrusig karl.
- Vad är det fråga om? sade han med ett visst hot i rösten och såg sig omkring i församlingen.
Då pekade alla på mig och sade i korus:
- Det är den där herrn, som sitter och är oförskämd!
Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halva vägen märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skriva, om jag gick hem och satte mig vid skrivbordet sådan jag var.
- Här till höger ligger en trevlig kaférestaurang, sade jag till mig själv. Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt te och sedan går hem och skriver, kommer slutkapitlet i min roman att bli storartat.
Jag gick alltså in.
I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.
Ett enda litet bord var ledigt, och det stod mitt i salen. Där slog jag mig ned.
- Får jag en kopp te, sade jag till en av uppasserskorna.
Det blev alldeles tyst i salen. Runtomkring satt svenska folket med tjocka magar och rosiga kinder och drack punsch; och med regelbundna mellanrum stötte de glasen tillsammans och sade: nu tar vi en bottenfock!
Men då jag begärde en kopp te, blev det alldeles tyst i rummet.
- En kopp te? frågade uppasserskan med ett osäkert tonfall.
- Ja, svarade jag, en kopp te!
- Skall det bara vara te? Skall det inte vara smör och bröd? Och brännvin och öl? Och punsch?
- Nej tack, svarade jag vänligt. Jag vill bara ha en kopp te.
- Det skall bli, svarade uppasserskan.
Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som tog en bottenfock.
Man talade om mig runtomkring, och jag hörde en del av vad som sades.
- Det är en tokig utlänning, sade en.
- Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden, sade en annan.
- Han är full och vill bli nykter, sade en tredje.
- Hur kan man vilja bli nykter, när man är full, sade en fjärde.
Uppasserskan kom med mitt te. Jag betalade strax och gav henne en krona i drickspengar för att hon inte skulle tro, att jag drack te därför att jag icke hade råd att dricka punsch.
Men jag kom aldrig i tillfälle att dricka ur detta te. Jag satt helt tyst och fredligt och rörde i det och försökte genom hela mitt uppförande göra klart för mina grannar, att jag icke ville dem något ont - då en gammal uppsalakamrat, som jag icke hade sett på femton år, med ens stod framför mig och stirrade med stela ögon på mig och min tekopp.
- Är det verkligen du? sade han upprörd. Och du tänker dricka den där smörjan?
- Ja, svarade jag blygt.
- Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!
Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.
- Jag tror du försöker göra dig kvick, svarade min gamle kamrat.
Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.
Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första stunden av vår bekantskap aldrig kunnat tåla mig. Han hade strax insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett passande tillfälle att få säga mig det, och nu var det sagt!
Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så det hördes över hela salen. Alla lyssnade förtjusta, och källarmästaren kom fram i dörren. Det var en stor, rödbrusig karl.
- Vad är det fråga om? sade han med ett visst hot i rösten och såg sig omkring i församlingen.
Då pekade alla på mig och sade i korus:
- Det är den där herrn, som sitter och är oförskämd!
En herrelös hund
En man dog, och då han var död, vårdade sig ingen om hans svarta hund. Hunden sörjde honom länge och bittert. Han lade sig dock icke att dö på sin herres grav, kanhända emedan han icke visste var den fanns, kanhända också emedan han i grunden var en ung och glad hund, som ännu ansåg sig ha en del otalt med tillvaron.
Det finns två slags hundar: hundar, som ha en herre, och hundar, som icke ha någon. I det yttre är skillnaden icke väsentlig; en herrelös hund kan vara lika fet som en annan, ofta fetare. Nej, skillnaden ligger på annat håll. Människan är för hunden den oändliga, försynen. En herre att lyda, att följa, att förlita sig på: det är så att säga hundlivets mening. Väl har han icke varje minut av dagen sin herre i tankarna, och väl följer han honom icke alltid tätt i hälarna; nej, han springer ofta omkring på egen hand med affärsmässig uppsyn och nosar på husknutarna och knyter förbindelser med sina likar och nafsar till sig ett ben, om det faller sig så, och bekymrar sig om mycket; men i samma ögonblick hans herre visslar, är allt det ute ur hans hundhjärna fortare än gisselslagen drevo månglarna ut ur templet; ty han vet, att ett är av nöden. Och han glömmer sin husknut och sitt ben och sina kamrater och skyndar till sin herre.
Den hund, vars herre dog utan att hunden visste hur och blev begraven utan att hunden visste var, sörjde honom länge; men då dagarna gingo och ingenting inträffade, som kunde påminna honom om hans husbonde, så glömde han honom. På den gata, där hans herre bott, kände han icke längre lukten av hans spår. Då han tumlade om på en gräsplan med en kamrat, hände det ofta att en vissling skar genom luften, och i samma ögonblick var kamraten försvunnen som en vind. Då spetsade han öronen, men ingen vissling liknade hans herres. Så glömde han honom, och han glömde ännu mera: han glömde att han någonsin haft en herre. Han glömde att det någonsin hade funnits en tid, då han icke skulle ha ansett det möjligt för en hund att leva utan en herre. Han blev vad man skulle kunna kalla en hund som sett bättre dagar, ehuru i inre mening, ty i det yttre gick det honom någorlunda gott. Han levde som en hund kan leva: han stal då och då ett gott mål mat på torget och fick stryk, och hade kärlekshistorier, och lade sig att sova när han var trött. Han fick vänner och ovänner. Den ena dagen klådde han grundligt upp en hund, som var svagare än han, och en annan dag blev han själv illa tilltygad av en, som var starkare. Tidigt på morgonen kunde man se honom springa utför sin husbondes gata, där han av vana fortfarande mest höll till. Han springer rakt fram med en min som om han hade något viktigt att uträtta; luktar i förbigående på en mötande hund, men bryr sig icke om att fullfölja bekantskapen; därefter ökar han farten, men sätter sig med ens ner och kliar sig bakom örat med hetsig energi. I nästa ögonblick rusar han upp och flyger mitt över gatan för att jaga en röd katt ner i en källarglugg, varefter han med återtagen affärsmin fortsätter sin väg och försvinner bakom hörnet.
Så gick hans dag, och det ena året följde det andra tätt i spåren, och han åldrades utan att han märkte det.
Så blev det då en gång en mulen afton. Det var vått och kallt, och det kom en regnskur då och då. Den gamle hunden hade hela dagen varit på strövtåg långt nere i staden; han gick långsamt uppför gatan, han haltade en smula; ett par gånger stannade han och ruskade sin svarta päls, som med åren blivit gråsprängd kring huvudet och halsen. Efter sin vana gick han och nosade än till höger, än till vänster; så tog han en avstickare inåt en portgång, och då han kom ut, hade han en annan hund i sällskap. I nästa ögonblick kom en tredje till. Det var unga och skämtsamma hundar, och de ville narra honom att leka; men han var vid dåligt lynne, och dessutom började det ösregna. Då skar en vissling genom luften, en lång och skarp vissling. Den gamla hunden såg på de båda unga, men de lystrade icke; det var icke någon av deras herrar som visslade.
Då spetsade den gamle herrelösa hunden öronen; han kände sig med ens så underlig. En ny vissling, och den gamle hunden gjorde rådvill ett språng först åt ena sidan, så till den andra. Det var hans herre som visslade, då måste han ju följa! För tredje gången visslade någon, lika ihållande och skarpt. Var är han då, åt vilket håll? Hur har jag kunnat bli skild från min herre! Och när skedde det, i går eller i förrgår, eller kanske för en liten stund sedan? Och hur såg min herre ut, och vad hade han för lukt, och var är han, var är han? Han sprang omkring och nosade på alla förbigående, men ingen var hans herre, och ingen ville vara det. Då vände han och sprang gatan utför; i hörnet stannade han och såg sig omkring åt alla sidor. Hans herre var icke där. Då tog han gatan tillbaka i fyrsprång; smutsen stänkte om honom, och regnet dröp av pälsen. I alla hörn stannade han, men ingenstädes var hans herre. Då satte han sig ned i en gatukorsning och sträckte det lurviga huvudet mot himmelen och tjöt.
Har du sett, har du hört en sådan herrelös hund, då han sträcker hals mot himmelen och tjuter, tjuter? De andra hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa.
Det finns två slags hundar: hundar, som ha en herre, och hundar, som icke ha någon. I det yttre är skillnaden icke väsentlig; en herrelös hund kan vara lika fet som en annan, ofta fetare. Nej, skillnaden ligger på annat håll. Människan är för hunden den oändliga, försynen. En herre att lyda, att följa, att förlita sig på: det är så att säga hundlivets mening. Väl har han icke varje minut av dagen sin herre i tankarna, och väl följer han honom icke alltid tätt i hälarna; nej, han springer ofta omkring på egen hand med affärsmässig uppsyn och nosar på husknutarna och knyter förbindelser med sina likar och nafsar till sig ett ben, om det faller sig så, och bekymrar sig om mycket; men i samma ögonblick hans herre visslar, är allt det ute ur hans hundhjärna fortare än gisselslagen drevo månglarna ut ur templet; ty han vet, att ett är av nöden. Och han glömmer sin husknut och sitt ben och sina kamrater och skyndar till sin herre.
Den hund, vars herre dog utan att hunden visste hur och blev begraven utan att hunden visste var, sörjde honom länge; men då dagarna gingo och ingenting inträffade, som kunde påminna honom om hans husbonde, så glömde han honom. På den gata, där hans herre bott, kände han icke längre lukten av hans spår. Då han tumlade om på en gräsplan med en kamrat, hände det ofta att en vissling skar genom luften, och i samma ögonblick var kamraten försvunnen som en vind. Då spetsade han öronen, men ingen vissling liknade hans herres. Så glömde han honom, och han glömde ännu mera: han glömde att han någonsin haft en herre. Han glömde att det någonsin hade funnits en tid, då han icke skulle ha ansett det möjligt för en hund att leva utan en herre. Han blev vad man skulle kunna kalla en hund som sett bättre dagar, ehuru i inre mening, ty i det yttre gick det honom någorlunda gott. Han levde som en hund kan leva: han stal då och då ett gott mål mat på torget och fick stryk, och hade kärlekshistorier, och lade sig att sova när han var trött. Han fick vänner och ovänner. Den ena dagen klådde han grundligt upp en hund, som var svagare än han, och en annan dag blev han själv illa tilltygad av en, som var starkare. Tidigt på morgonen kunde man se honom springa utför sin husbondes gata, där han av vana fortfarande mest höll till. Han springer rakt fram med en min som om han hade något viktigt att uträtta; luktar i förbigående på en mötande hund, men bryr sig icke om att fullfölja bekantskapen; därefter ökar han farten, men sätter sig med ens ner och kliar sig bakom örat med hetsig energi. I nästa ögonblick rusar han upp och flyger mitt över gatan för att jaga en röd katt ner i en källarglugg, varefter han med återtagen affärsmin fortsätter sin väg och försvinner bakom hörnet.
Så gick hans dag, och det ena året följde det andra tätt i spåren, och han åldrades utan att han märkte det.
Så blev det då en gång en mulen afton. Det var vått och kallt, och det kom en regnskur då och då. Den gamle hunden hade hela dagen varit på strövtåg långt nere i staden; han gick långsamt uppför gatan, han haltade en smula; ett par gånger stannade han och ruskade sin svarta päls, som med åren blivit gråsprängd kring huvudet och halsen. Efter sin vana gick han och nosade än till höger, än till vänster; så tog han en avstickare inåt en portgång, och då han kom ut, hade han en annan hund i sällskap. I nästa ögonblick kom en tredje till. Det var unga och skämtsamma hundar, och de ville narra honom att leka; men han var vid dåligt lynne, och dessutom började det ösregna. Då skar en vissling genom luften, en lång och skarp vissling. Den gamla hunden såg på de båda unga, men de lystrade icke; det var icke någon av deras herrar som visslade.
Då spetsade den gamle herrelösa hunden öronen; han kände sig med ens så underlig. En ny vissling, och den gamle hunden gjorde rådvill ett språng först åt ena sidan, så till den andra. Det var hans herre som visslade, då måste han ju följa! För tredje gången visslade någon, lika ihållande och skarpt. Var är han då, åt vilket håll? Hur har jag kunnat bli skild från min herre! Och när skedde det, i går eller i förrgår, eller kanske för en liten stund sedan? Och hur såg min herre ut, och vad hade han för lukt, och var är han, var är han? Han sprang omkring och nosade på alla förbigående, men ingen var hans herre, och ingen ville vara det. Då vände han och sprang gatan utför; i hörnet stannade han och såg sig omkring åt alla sidor. Hans herre var icke där. Då tog han gatan tillbaka i fyrsprång; smutsen stänkte om honom, och regnet dröp av pälsen. I alla hörn stannade han, men ingenstädes var hans herre. Då satte han sig ned i en gatukorsning och sträckte det lurviga huvudet mot himmelen och tjöt.
Har du sett, har du hört en sådan herrelös hund, då han sträcker hals mot himmelen och tjuter, tjuter? De andra hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa.
Gycklaren
I går skymtade ett bekant ansikte förbi mig på gatan. Det var blekt och hade ett trött uttryck, men dragen voro skarpa och markerade.
Jag kände icke hans namn. Jag var säker på att jag hade sett honom någon gång, kanske för mycket längesedan, men jag kunde icke erinra mig när eller under vilka omständigheter. Hans ansikte hade väckt mitt intresse utan att jag kunde förklara varför, och jag grävde fram alla slags gamla hågkomster ur mitt minnes skräpkammare för att söka identifiera honom, men förgäves.
På kvällen var jag på teatern. Där återfann jag honom till min överraskning på scenen, i en biroll. Han var endast lätt maskerad, jag kände genast igen honom och sökte efter hans namn i programmet. Jag fann det, men det var mig obekant. Jag följde med spänt intresse hans spel. Han föreställde en stackars dum och löjlig betjänt, som alla hade till narr. Rollen var lika eländig som stycket, och han spelade den inlärt och konventionellt; men hans röst fick i vissa tonfall en bitter och vass klangfärg, som icke hörde till rollen.
De ringde för mitt öra, dessa tonfall, ännu sent på natten, då jag gick av och an i mitt rum. Och med deras hjälp lyckades det mig slutligen att gräva upp den erinring, med vilken han hörde samman. Jag fann, att vi hade varit skolkamrater; men han var många år yngre än jag. Då jag gick i högsta klassen, gick han i en av de lägsta.
När jag gick i översta klassen i skolan, stod jag en dag i fönstret mot slutet av en frukostrast. Rasterna i skolan hade för mig sin alldeles särskilda spleen: jag kunde icke taga mig något för. Jag visste, att jag icke kunde min läxa, och gitte icke läsa över den. Den smula oro jag kände för den kommande lektionen dövades alltid av en större, av oron för livet, av den naglande förkänslan av att de dagar som väntade skulle bli lika tomma och meningslösa som de dagar som gått...
Så gick jag av och an med händerna i jackfickorna och kunde icke göra något, och emellanåt stannade jag vid fönstret, som stod öppet. Medan jag stod där, fängslades min uppmärksamhet av ett egendomligt uppträde, som just försiggick nere på gården, strax nedanför fönstret. En liten gosse i en av de nedersta klasserna, ett barn på tio eller elva år, låg utsträckt på ryggen, omgiven av en mängd andra gossar i en ring. Deras ansikten, de flestas åtminstone, hade det uttryck av elak nyfikenhet, som barn och obildade icke förstå att dölja. En liten bredaxlad pojke med utstående kindknotor, som gjorde intryck av att vara mycket stark för sin ålder, stod innanför ringen med ett spö i handen.
- Du är min slav, sade han till gossen på marken, är du inte? Säg: "Jag är din slav!"
- Jag är din slav, svarade barnet utan att tveka; det hördes, att det icke var första gången han sade det.
- Res dig, kommenderade den andre.
Gossen reste sig.
- Härma B., hur han ser ut, när han kommer in i klassen.
B. var en lärare, som gick på kryckor. Gossen gick ett par steg utanför ringen, som öppnade sig för att giva rum; därefter gick han tillbaka in på den improviserade scenen och utförde därvid med armar och ben samma rörelser som en man som går på kryckor. Han gjorde sin sak mycket bra; illusionen var fullständig, och åskådarna jublade, men den lille skådespelaren stod allvarsam. Han hade ett litet blekt ansikte och svarta kläder, kanske hade han nyligen förlorat sin far eller mor.
- Skratta! kommenderade den andre med en lätt snärt av spöet, som han hade i handen.
Gossen försökte lyda, men det gick icke lätt. Hans skratt lät tillgjort i början, men det dröjde icke länge, innan han lyckats skratta sig in i ett verkligt, fullkomligt naturligt skratt, och han vände sig därvid mot sin "herre", som om det var åt honom han skrattade. Men denne längtade redan efter att låta sin slav visa nya konster.
- Säg: "min farscha är ett förbannat suggskaft".
Gossen såg sig omkring i kretsen med en hjälplös blick. Då han såg, att ingen gjorde min av att vilja hjälpa honom, och att alla tvärtom stodo i spänd förväntan på något riktigt roligt, sade han så lågt han vågade:
- Min farscha är ett förbannat suggskaft.
Det blev ett gränslöst jubel.
- Skratta! -- Gråt!
Barnet började härma gråt, men han kom också nu in i den sinnesrörelse han var befalld att låtsas. Gråten stockade sig i halsen på honom, och han grät verkliga tårar.
- Låt honom vara, sade en äldre gosse i ringen, han gråter ju riktigt.
Och i detsamma ringde skolklockan.
Några dagar senare sprang han förbi mig på vägen från skolan. Jag märkte att hans jacka var uppsluppen i ryggen.
- Vänta litet, sade jag till honom, din jacka har sluppit upp i ryggen.
- Nej, sade han, den har inte sluppit upp, de ha skurit sönder den med en pennkniv.
- Ha de också smutsat ned den här boken för dig? frågade jag.
- Ja, de ha lagt den i rännstenen.
- Varför äro de så elaka mot dig?
- Jag vet inte. De äro starkare än jag.
Han kände icke något annat skäl. Men det var väl icke det enda; det måste ha funnits något hos honom, som retade dem. Jag såg på honom, att han icke var som de andra. Undantaget, avvikelsen retar alltid barnen och pöbeln. En skolgosses excentriciteter straffas av läraren med en välment förmaning eller ett torrt och gubbsatiriskt löje; men av kamraterna straffas de med sparkar och knuffar och blodig näsa, med sönderskuren jacka, mössan omsorgsfullt lagd under en takränna och vackraste boken kastad i rännstenen.
Han är alltså skådespelare nu; det var väl i det närmaste predestination. Han talar nu från scenen till en stor publik. Det vore eget, om han icke en gång skulle slå igenom; jag tror, att han har begåvning. Kanhända kommer han då så småningom att förvandla sitt undantag till ett paradigma, efter vilket andra försöker böja sig som beskedliga regelbundna verb.
Jag kände icke hans namn. Jag var säker på att jag hade sett honom någon gång, kanske för mycket längesedan, men jag kunde icke erinra mig när eller under vilka omständigheter. Hans ansikte hade väckt mitt intresse utan att jag kunde förklara varför, och jag grävde fram alla slags gamla hågkomster ur mitt minnes skräpkammare för att söka identifiera honom, men förgäves.
På kvällen var jag på teatern. Där återfann jag honom till min överraskning på scenen, i en biroll. Han var endast lätt maskerad, jag kände genast igen honom och sökte efter hans namn i programmet. Jag fann det, men det var mig obekant. Jag följde med spänt intresse hans spel. Han föreställde en stackars dum och löjlig betjänt, som alla hade till narr. Rollen var lika eländig som stycket, och han spelade den inlärt och konventionellt; men hans röst fick i vissa tonfall en bitter och vass klangfärg, som icke hörde till rollen.
De ringde för mitt öra, dessa tonfall, ännu sent på natten, då jag gick av och an i mitt rum. Och med deras hjälp lyckades det mig slutligen att gräva upp den erinring, med vilken han hörde samman. Jag fann, att vi hade varit skolkamrater; men han var många år yngre än jag. Då jag gick i högsta klassen, gick han i en av de lägsta.
När jag gick i översta klassen i skolan, stod jag en dag i fönstret mot slutet av en frukostrast. Rasterna i skolan hade för mig sin alldeles särskilda spleen: jag kunde icke taga mig något för. Jag visste, att jag icke kunde min läxa, och gitte icke läsa över den. Den smula oro jag kände för den kommande lektionen dövades alltid av en större, av oron för livet, av den naglande förkänslan av att de dagar som väntade skulle bli lika tomma och meningslösa som de dagar som gått...
Så gick jag av och an med händerna i jackfickorna och kunde icke göra något, och emellanåt stannade jag vid fönstret, som stod öppet. Medan jag stod där, fängslades min uppmärksamhet av ett egendomligt uppträde, som just försiggick nere på gården, strax nedanför fönstret. En liten gosse i en av de nedersta klasserna, ett barn på tio eller elva år, låg utsträckt på ryggen, omgiven av en mängd andra gossar i en ring. Deras ansikten, de flestas åtminstone, hade det uttryck av elak nyfikenhet, som barn och obildade icke förstå att dölja. En liten bredaxlad pojke med utstående kindknotor, som gjorde intryck av att vara mycket stark för sin ålder, stod innanför ringen med ett spö i handen.
- Du är min slav, sade han till gossen på marken, är du inte? Säg: "Jag är din slav!"
- Jag är din slav, svarade barnet utan att tveka; det hördes, att det icke var första gången han sade det.
- Res dig, kommenderade den andre.
Gossen reste sig.
- Härma B., hur han ser ut, när han kommer in i klassen.
B. var en lärare, som gick på kryckor. Gossen gick ett par steg utanför ringen, som öppnade sig för att giva rum; därefter gick han tillbaka in på den improviserade scenen och utförde därvid med armar och ben samma rörelser som en man som går på kryckor. Han gjorde sin sak mycket bra; illusionen var fullständig, och åskådarna jublade, men den lille skådespelaren stod allvarsam. Han hade ett litet blekt ansikte och svarta kläder, kanske hade han nyligen förlorat sin far eller mor.
- Skratta! kommenderade den andre med en lätt snärt av spöet, som han hade i handen.
Gossen försökte lyda, men det gick icke lätt. Hans skratt lät tillgjort i början, men det dröjde icke länge, innan han lyckats skratta sig in i ett verkligt, fullkomligt naturligt skratt, och han vände sig därvid mot sin "herre", som om det var åt honom han skrattade. Men denne längtade redan efter att låta sin slav visa nya konster.
- Säg: "min farscha är ett förbannat suggskaft".
Gossen såg sig omkring i kretsen med en hjälplös blick. Då han såg, att ingen gjorde min av att vilja hjälpa honom, och att alla tvärtom stodo i spänd förväntan på något riktigt roligt, sade han så lågt han vågade:
- Min farscha är ett förbannat suggskaft.
Det blev ett gränslöst jubel.
- Skratta! -- Gråt!
Barnet började härma gråt, men han kom också nu in i den sinnesrörelse han var befalld att låtsas. Gråten stockade sig i halsen på honom, och han grät verkliga tårar.
- Låt honom vara, sade en äldre gosse i ringen, han gråter ju riktigt.
Och i detsamma ringde skolklockan.
Några dagar senare sprang han förbi mig på vägen från skolan. Jag märkte att hans jacka var uppsluppen i ryggen.
- Vänta litet, sade jag till honom, din jacka har sluppit upp i ryggen.
- Nej, sade han, den har inte sluppit upp, de ha skurit sönder den med en pennkniv.
- Ha de också smutsat ned den här boken för dig? frågade jag.
- Ja, de ha lagt den i rännstenen.
- Varför äro de så elaka mot dig?
- Jag vet inte. De äro starkare än jag.
Han kände icke något annat skäl. Men det var väl icke det enda; det måste ha funnits något hos honom, som retade dem. Jag såg på honom, att han icke var som de andra. Undantaget, avvikelsen retar alltid barnen och pöbeln. En skolgosses excentriciteter straffas av läraren med en välment förmaning eller ett torrt och gubbsatiriskt löje; men av kamraterna straffas de med sparkar och knuffar och blodig näsa, med sönderskuren jacka, mössan omsorgsfullt lagd under en takränna och vackraste boken kastad i rännstenen.
Han är alltså skådespelare nu; det var väl i det närmaste predestination. Han talar nu från scenen till en stor publik. Det vore eget, om han icke en gång skulle slå igenom; jag tror, att han har begåvning. Kanhända kommer han då så småningom att förvandla sitt undantag till ett paradigma, efter vilket andra försöker böja sig som beskedliga regelbundna verb.
Nattvardens sakrament
Det var nästan i min barndom det passerade.
Det var en blåsig höstkväll, ombord på en av skärgårdsbåtarna. Vi hade ännu icke flyttat in från landet, och jag reste ut och in för skolans skull. Jag hade varit lat som vanligt och skulle examineras i ett par ämnen för att kunna komma upp i en högre klass.
Jag gick av och an på däcket i skymningen, med kragen uppvikt och händerna i kavajfickorna, och jag tänkte på mina motgångar i skolan. Jag var nästan säker om att bli kvarsittare. Då jag böjde mig fram över relingen och såg hur skummet fräste vitt och hur babordslanternan kastade gnistrande gröna reflexer i det svarta vattnet, kände jag mig frestad att hoppa över bord. Då åtminstone skulle väl matematikläraren ångra sin kitslighet - då, när det väl var för sent - - -
Men i längden blev det kallt där ute, och när jag tyckte mig ha frusit nog, gick jag in i rökhytten.
Jag tycker mig ännu se den interiör av värme och hemtrevnad, som mötte mina blickar, då jag öppnade dörren. Den tända taklampan svängde långsamt av och an likt en pendel. På bordet ångade fyra whiskytoddar; fyra cigarrer blossade, och fyra herrar berättade svinaktiga historier. Jag kände dem alla som grannar på sommarnöjet: en bolagsdirektör, en gammal präst, en premiäraktör och en knapphandlare. Jag bockade mig hövligt ch slog mig ned i en vrå. Jag hade visserligen en svag känsla av att min närvaro kanske kunde förefalla överflödig; men å andra sidan hade det ju varit för mycket begärt, att jag skulle gå ute i blåsten och frysa, när det var så gott om utrymme i hytten. Dessutom visste jag med mig själv, att jag mycket väl kunde bidraga till underhållningen om det behövdes.
De fyra herrarna sneglade på mig med en viss kyla, och det uppstod en paus. Jag var sexton år, och jag hade nyligen gått och läst. Man har sagt mig, att jag vid denna tid hade ett menlöst och oskyldigt utseende.
Pausen blev likväl icke lång. Några klunkar ur glasen, några bloss på cigarrerna, och meningsutbytet var åter i full gång. En säregen omständighet frapperade mig dock: alla de historier, som berättades, hade jag redan hört otaliga gånger, och jag fann dem för min del tämligen enkla. Svinaktiga historier kunna som bekant indelas i tvenne huvudgrupper; den ena koncentrerar sig närmast kring matsmältningsprocessen och därmed förknippade omständigheter, medan den andra, som står ojämförligt högre i kurs, med förkärlek rör sig om kvinnan. Den förra gruppen hade jag och mina skolkamrater längesedan lämnat bakom oss; så mycket mera överraskade det mig därför att höra dessa mognade herrar ägna den sitt livligaste intresse, medan den andra, vida intressantare gruppen förbigicks med tystnad. Jag förstod icke detta. Skulle det möjligen vara någon slags obehörig hänsyn till mig? Jag behöver icke säga i vilken grad misstanken härom förargade mig. Den livliga stämningen i hytten hade smittat mig och gjort mig företagsam, och jag föresatte mig energiskt att göra ett slut på dessa barnsligheter.
- Hör, farbror, inföll jag helt oförberett under tystnaden efter en historia, som var så oskyldig, att endast prästen skrattade åt den, kommer farbror ihåg den där historien som kapten berättade i förrgår?
"Farbror" var bolagsdirektörn; han var en vän till min far.
Och jag fortsatte oförskräckt:
- Den var den festligaste jag hört i hela mitt liv. Den kunde farbror gärna berätta!
Fyra par förbluffade ögon riktades på mig, och det uppstod en pinsam tystnad. Jag ångrade redan mitt hastiga mod.
Bolagsdirektörn bröt isen med ett litet lättsinnigt skratt, som endast var ett svagt eko av de åskor han låtit rulla ett par dagar tidigare, då kaptenen berättade historien.
- Hi-hi - ja, den var inte illa...
Och han började berätta den. Den var mycket pepprad, och den rörde sig om kvinnan.
Premiäraktören dolde i början sina känslor bakom sin vanliga mask av värdigt allvar, medan däremot knapphandlaren, en gammal bock, som grånat i synden, betraktade mig med ett visst förstulet intresse, i vilket det ingick något av ökad aktning för min personlighet.
Men då anekdoten började taga en något betänklig vändning, inföll plötsligt prästen, en välvillig gammal man med ett fromt och barnsligt uttryck i sitt slätrakade gumansikte:
- Ursäkta min bästa bror, att jag avbryter, men, och han skruvade på sig en smula, så att han kunde rikta sina ord till mig, hur gammal är egentligen den unge mannen? Har han gått fram till Herrans hel... till nattvarden?
Jag kände, att jag blev blodröd. Jag hade glömt, att det fanns en präst i sällskapet.
- Ja-a, stammade jag, nästan ohörbart. Jag har gått och läst i vinter.
- Jaså, svarade den gamle prästen, medan han långsamt rörde i sitt toddyglas. Och han tillade utan att se upp, med en röst, som fyrtio års medlarekall mellan Gud och världen hade präglat med överseendets och fördragsamhetens milda ton:
-Fortsätt, kära bror. Ursäkta att jag avbröt.
Det var en blåsig höstkväll, ombord på en av skärgårdsbåtarna. Vi hade ännu icke flyttat in från landet, och jag reste ut och in för skolans skull. Jag hade varit lat som vanligt och skulle examineras i ett par ämnen för att kunna komma upp i en högre klass.
Jag gick av och an på däcket i skymningen, med kragen uppvikt och händerna i kavajfickorna, och jag tänkte på mina motgångar i skolan. Jag var nästan säker om att bli kvarsittare. Då jag böjde mig fram över relingen och såg hur skummet fräste vitt och hur babordslanternan kastade gnistrande gröna reflexer i det svarta vattnet, kände jag mig frestad att hoppa över bord. Då åtminstone skulle väl matematikläraren ångra sin kitslighet - då, när det väl var för sent - - -
Men i längden blev det kallt där ute, och när jag tyckte mig ha frusit nog, gick jag in i rökhytten.
Jag tycker mig ännu se den interiör av värme och hemtrevnad, som mötte mina blickar, då jag öppnade dörren. Den tända taklampan svängde långsamt av och an likt en pendel. På bordet ångade fyra whiskytoddar; fyra cigarrer blossade, och fyra herrar berättade svinaktiga historier. Jag kände dem alla som grannar på sommarnöjet: en bolagsdirektör, en gammal präst, en premiäraktör och en knapphandlare. Jag bockade mig hövligt ch slog mig ned i en vrå. Jag hade visserligen en svag känsla av att min närvaro kanske kunde förefalla överflödig; men å andra sidan hade det ju varit för mycket begärt, att jag skulle gå ute i blåsten och frysa, när det var så gott om utrymme i hytten. Dessutom visste jag med mig själv, att jag mycket väl kunde bidraga till underhållningen om det behövdes.
De fyra herrarna sneglade på mig med en viss kyla, och det uppstod en paus. Jag var sexton år, och jag hade nyligen gått och läst. Man har sagt mig, att jag vid denna tid hade ett menlöst och oskyldigt utseende.
Pausen blev likväl icke lång. Några klunkar ur glasen, några bloss på cigarrerna, och meningsutbytet var åter i full gång. En säregen omständighet frapperade mig dock: alla de historier, som berättades, hade jag redan hört otaliga gånger, och jag fann dem för min del tämligen enkla. Svinaktiga historier kunna som bekant indelas i tvenne huvudgrupper; den ena koncentrerar sig närmast kring matsmältningsprocessen och därmed förknippade omständigheter, medan den andra, som står ojämförligt högre i kurs, med förkärlek rör sig om kvinnan. Den förra gruppen hade jag och mina skolkamrater längesedan lämnat bakom oss; så mycket mera överraskade det mig därför att höra dessa mognade herrar ägna den sitt livligaste intresse, medan den andra, vida intressantare gruppen förbigicks med tystnad. Jag förstod icke detta. Skulle det möjligen vara någon slags obehörig hänsyn till mig? Jag behöver icke säga i vilken grad misstanken härom förargade mig. Den livliga stämningen i hytten hade smittat mig och gjort mig företagsam, och jag föresatte mig energiskt att göra ett slut på dessa barnsligheter.
- Hör, farbror, inföll jag helt oförberett under tystnaden efter en historia, som var så oskyldig, att endast prästen skrattade åt den, kommer farbror ihåg den där historien som kapten berättade i förrgår?
"Farbror" var bolagsdirektörn; han var en vän till min far.
Och jag fortsatte oförskräckt:
- Den var den festligaste jag hört i hela mitt liv. Den kunde farbror gärna berätta!
Fyra par förbluffade ögon riktades på mig, och det uppstod en pinsam tystnad. Jag ångrade redan mitt hastiga mod.
Bolagsdirektörn bröt isen med ett litet lättsinnigt skratt, som endast var ett svagt eko av de åskor han låtit rulla ett par dagar tidigare, då kaptenen berättade historien.
- Hi-hi - ja, den var inte illa...
Och han började berätta den. Den var mycket pepprad, och den rörde sig om kvinnan.
Premiäraktören dolde i början sina känslor bakom sin vanliga mask av värdigt allvar, medan däremot knapphandlaren, en gammal bock, som grånat i synden, betraktade mig med ett visst förstulet intresse, i vilket det ingick något av ökad aktning för min personlighet.
Men då anekdoten började taga en något betänklig vändning, inföll plötsligt prästen, en välvillig gammal man med ett fromt och barnsligt uttryck i sitt slätrakade gumansikte:
- Ursäkta min bästa bror, att jag avbryter, men, och han skruvade på sig en smula, så att han kunde rikta sina ord till mig, hur gammal är egentligen den unge mannen? Har han gått fram till Herrans hel... till nattvarden?
Jag kände, att jag blev blodröd. Jag hade glömt, att det fanns en präst i sällskapet.
- Ja-a, stammade jag, nästan ohörbart. Jag har gått och läst i vinter.
- Jaså, svarade den gamle prästen, medan han långsamt rörde i sitt toddyglas. Och han tillade utan att se upp, med en röst, som fyrtio års medlarekall mellan Gud och världen hade präglat med överseendets och fördragsamhetens milda ton:
-Fortsätt, kära bror. Ursäkta att jag avbröt.
torsdag 26 januari 2012
Tuschritningen
En aprildag för många år sedan, på den tid då jag ännu undrade över livets mening, gick jag in i en liten cigarrbutik vid en bakgata för att köpa en cigarr. Jag valde ut en mörk och kantig El Zolo, stoppade den i mitt fodral, betalade den och gjorde mig färdig att gå. Men i detsamma föll det mig in att visa den unga flickan, som stod i butiken och hos vilken jag ofta brukade köpa mina cigarrer, en liten handteckning i tusch, som jag tillfälligtvis hade liggande i plånboken. Jag hade fått den av en ung konstnär och i mitt tycke var den mycket vacker.
- Se här, sade jag och räckte henne den, vad tycker ni om den här? Hon tog den i handen med nyfiket intresse och såg på den mycket länge och mycket nära. Hon vände den på flera olika håll, och hennes ansikte fick ett uttryck av ansträngd tankeverksamhet.
- Nå, vad betyder det? frågade hon till sist med ett vetgirigt ögonkast. Jag blev en smula häpen. Den betyder ingenting särskilt, svarade jag. Det är bara ett landskap. Det är mark och det där är himmel, och det där är en väg... En vanlig väg...-
- Ja, det måtte jag väl se, fräste hon till i en tämligen ovänlig ton; men jag ville veta vad det betyder.
Jag stod rådvill och förlägen; jag hade aldrig kommit att tänka på, att det skulle betyda någonting. Men hennes föreställning stod icke att rubba; hon hade nu en gång fått för sig att tavlan måste vara något slags "var är katten?" Varför skulle jag annars ha visat henne den? Till sist satte hon upp den mot fönsterrutan för att få den genomskinlig. Troligen hade man någon gång visat henne ett slags egendomliga spelkort, som under vanlig belysning föreställa ruter nia eller spader knekt, men som, då man håller upp dem mot ljuset, föreställa något oanständigt.
Men hennes undersökning gav intet resultat. Hon lämnade igen handteckningen, och jag beredde mig att gå. Då blev den stackars flickan med ens mycket röd och bröt ut med gråten i halsen:
- Fy, det är riktigt illa av er att göra narr av mig så där. Jag vet mycket väl att jag är en fattig flicka, som inte har haft råd att skaffa mig någon vidare bildning; men därför behöver ni väl inte göra narr av mig. Kan ni inte säga mig vad er tavla betyder?
Vad skulle jag svara? Jag skulle ha givit mycket för att kunna säga henne vad den betydde; men det kunde jag icke, ty den betydde ju ingenting!
Ja, det är nu flera år sedan dess. Jag röker nu andra cigarrer och köper dem i en annan bod, och jag undrar nu icke längre över livets mening; men det är icke emedan jag tror mig ha funnit den.
- Se här, sade jag och räckte henne den, vad tycker ni om den här? Hon tog den i handen med nyfiket intresse och såg på den mycket länge och mycket nära. Hon vände den på flera olika håll, och hennes ansikte fick ett uttryck av ansträngd tankeverksamhet.
- Nå, vad betyder det? frågade hon till sist med ett vetgirigt ögonkast. Jag blev en smula häpen. Den betyder ingenting särskilt, svarade jag. Det är bara ett landskap. Det är mark och det där är himmel, och det där är en väg... En vanlig väg...-
- Ja, det måtte jag väl se, fräste hon till i en tämligen ovänlig ton; men jag ville veta vad det betyder.
Jag stod rådvill och förlägen; jag hade aldrig kommit att tänka på, att det skulle betyda någonting. Men hennes föreställning stod icke att rubba; hon hade nu en gång fått för sig att tavlan måste vara något slags "var är katten?" Varför skulle jag annars ha visat henne den? Till sist satte hon upp den mot fönsterrutan för att få den genomskinlig. Troligen hade man någon gång visat henne ett slags egendomliga spelkort, som under vanlig belysning föreställa ruter nia eller spader knekt, men som, då man håller upp dem mot ljuset, föreställa något oanständigt.
Men hennes undersökning gav intet resultat. Hon lämnade igen handteckningen, och jag beredde mig att gå. Då blev den stackars flickan med ens mycket röd och bröt ut med gråten i halsen:
- Fy, det är riktigt illa av er att göra narr av mig så där. Jag vet mycket väl att jag är en fattig flicka, som inte har haft råd att skaffa mig någon vidare bildning; men därför behöver ni väl inte göra narr av mig. Kan ni inte säga mig vad er tavla betyder?
Vad skulle jag svara? Jag skulle ha givit mycket för att kunna säga henne vad den betydde; men det kunde jag icke, ty den betydde ju ingenting!
Ja, det är nu flera år sedan dess. Jag röker nu andra cigarrer och köper dem i en annan bod, och jag undrar nu icke längre över livets mening; men det är icke emedan jag tror mig ha funnit den.
Pälsen
Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk.
Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.
- Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas.
Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.
- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.
- Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.
- Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock.
- Tack, sade doktor Henck.
Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han:
- Välkommen till middagen alltså.
Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks.
På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han varit på länge.
- Det är för pälsens skull, sade han till sig själv. Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.
Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igenom honom.
- Vem vet för övrigt, om det är för sent? fortsatte Henck för sig själv. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min hälsa. Jag är fattig som en liten räv i skogen; men det var också John Richardt för inte längesedan. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta som de träffade varandra. Men så bildade han bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.
Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. klockan var redan halv sex, då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen.
I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.
Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.
- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?
- Nej, svarade Henck. Snarare över pälsen.
Det var tyst några minuter innan han fortsatte:
- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.
- Å, du misstar dig, mumlade Richardt och såg bort.
- Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.
Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.
- Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas.
Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.
- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.
- Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.
- Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock.
- Tack, sade doktor Henck.
Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han:
- Välkommen till middagen alltså.
Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks.
På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han varit på länge.
- Det är för pälsens skull, sade han till sig själv. Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.
Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igenom honom.
- Vem vet för övrigt, om det är för sent? fortsatte Henck för sig själv. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min hälsa. Jag är fattig som en liten räv i skogen; men det var också John Richardt för inte längesedan. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta som de träffade varandra. Men så bildade han bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.
Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. klockan var redan halv sex, då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen.
- Det skall bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i päls, sade doktor Henck till sig själv.
Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden.
Nu hör jag henne i salongen tänkte doktor Henck. Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.
Doktor Henck fick rätt i sin fömodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i päls, än hon eljest brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. därefter borrade hon huvudet i hans pälskrage och viskade:
- Gustav är inte hemma ännu.
- Jo, svarade doktor Henck med en något svävande röst, medan han med båda händerna smekte hennes hår, jo, han är hemma.
I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.
Häradshövding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända julgranen.
Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.
- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?
- Nej, svarade Henck. Snarare över pälsen.
Det var tyst några minuter innan han fortsatte:
- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.
- Å, du misstar dig, mumlade Richardt och såg bort.
- Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)