Om den tjocka abboten och om Ljungby horn och pipa

Vid Ljungby i Skåne ligger på slätten en sten, som är lika hög och lång som en liten stuga. Den kallas Magelstenen. Numer äro alla troll ihjälslagna av åskan, men fordom lyftes stenen var julnatt på gyllne stolpar, och under den tände dvärgarna sina vättaljus och lekte och svängde om.

Jens Holgersen, som bodde på gården, var en duktig krigare av den mäktiga Ulvstandska ätten. Många äventyr hade han varit med om, både till sjöss och lands, men behöll alltid lika oföränderligt sitt lustiga sinne. En enda sak störde hans ro. Det var årslånga jordatvister med grannen, den tjocka abboten på Bäckaskog, som alltid överlistade honom och vann.

En solig middag, när Jens stod och skuggade sig bakom Magelstenen för att granska sina åkrar, såg han abboten komma på vägen. Antingen trollen nu viskade honom något illmarigt råd, eller han själv fick ett av sina putslustiga infall, men plötsligt begynte han gnugga händerna och småmysa. Förnöjd skyndade han sig tillbaka upp i slottet, som helt fridsamt speglade sig i sin vallgrav.

Snart fick han också höra, hur den tjocka abboten stånkade i trappan. Han bad honom sitta ned och lät genast ställa en kanna med lätt öl på hans ena sida och en med starkare på den andra. Framför den gudsmannen sattes en gås och en and och en braxen och en soppa med vin och peppar och ingefära.

Abboten lät sig väl smaka, men var ännu så andfådd, att han hade svårt att tala. Jens befallde då sina tjänare att spänna ihop två bälten och mäta abboten om livet, men de räckte inte långt. Han spände därför ihop tre bälten, och då var det nära på, att de gingo att knäppa.

»Min vördade vän och fader», sade han, »jag vet ett säkert medel mot din fetma och det utan att behöva sätta ditt för mig så dyrbara liv i fara genom några invärtes kurer.»

»Men så säg då ut, kära vän!» pustade abboten och vederkvickte sig med ett djupt drag ur den största kannan. »Jag skall löna dig efter mitt hjärta.»

»Mitt medel är en hemlighet, som jag mycket ogärna yppar»,fortsatte Jens eftertänksamt. »Men för gammal vänskaps skull vill jag ändå göra det på ett villkor. Vi skola här underteckna ett avtal, att du betalar mig ett hundra mark och kommer hit och stannar här i tio veckor, mot att jag under tiden gör dig smärt som en ung pärlstickargesäll.»

Överenskommelsen uppsattes utan dröjsmål på ett pergament, som båda skrevo under.

När abboten efter en tid kom tillbaka, förde Jens sin varma gäst ned i smedjan. Därinne var det sotigt och mörkt. Misslynt ville hans vördighet strax vända om, men ett par starka smeder sprungo fram och drogo av honom kläderna. Det hjälpte inte, att han knotade och ropade. De lade fjättrar om hans ben, fastlåste dem vid smedsbulten och räckte honom en väldig slägga. Jens hade roligt, där han stod i dörren, och efter att ha viskat några befallningar till smederna, gick han sin väg.

Abboten stötte ifrån sig släggan och satte sig, högljutt knotande, på bulten. Fram på kvällen blev han mjukare i rösten och bad om litet att äta.

»Inte förrän du hamrar, så gnistorna spraka», svarade smederna. »Då skall du efter var tredje timme få en halv kaka bröd och en bägare friskt källvatten. Vi sätta väl din måltid här i dörren så länge, så att du får tänka på saken. Känn nu på, hur det smakar att ha en tom mage och behöva arbeta!»

Abboten ryckte på axlarna. Tidigt på morgonen väcktes likväl smederna av slammer och flämtande andedrag. Det var den hungriga abboten, som klämde i med släggan. Han var blank som ett äpple och blåste ut kinderna som en trumpetare, och svetten lackade. Men släggan, den gick och gick. Då äntligen blev den tarvliga maten lyft in till honom, och brödet strök till sista smulan, och i vattenbägaren blev det knappt en droppe över.

Dunk, dunk, ljöd det dag efter dag från smedjan, och mindre tungt och trögt allteftersom matlusten tog till. Jens hörde ända in i sin sovstuga, hur hans tvistebroder stod och trälade.

När första veckan var gången, kom han ned med de tre hopspända bältena och mätte abboten om livet. »Se, se», tröstade Jens, »redan ett helt bälte smalare. Ännu nio veckor, och bröderna i klostret komma att bränna rökelse av glädje, när de få bevittna det under, som skett med dig.»

Abboten vred händerna och uslade sig och bad, men skrivet var skrivet. Efter ännu en vecka var han så smärt och nätt, att han bara mätte ett bälte om midjan, och då han hade släggat järn i ännu en vecka, gick bältet att spänna ihop mer än till hälften. Sotet hade gjort honom alldeles oigenkännlig, och både skjortan och hans bara ben voro lika svarta.

I sin förtvivlan visste han ingen annan råd än att lova en smedslärling guld och gröna skogar för ett bud till klostret. Därifrån ilade brev till både biskopen och danska kungen.

Då äntligen omringades smedjan av ryttare, som befriade den utmagrade abboten. Till straff för sitt stolliga odåd fick Jens betala de hundra mark, som han själv hade begärt för sin hälsokur, men miste därför varken kungens gunst eller sitt glada sinne.

Trollen under Magelstenen läto heller inte bättra sig, utan en julnatt några år därefter höllo de som vanligt ett bullrande dryckeslag. På Ljungby levde då en fru Sissela Ulvstand som änka. Hon blev nyfiken och lät sin stallkarl stiga upp på en häst och rida dit.

När han kom fram till Magelstenen, tittade de underjordiska ut från stenen med en liten svart hårtofs vid vardera örat och räckte honom ett fyllt horn och en pipa. »Drick för dvärgakungen», sade de, »och blås sedan till hans ära i båda ändarna på pipan!»

Att pipan var av elfenben, det kunde han se, ty trollen lyste honom med sina gröna ljus. Men hornet hade guldglänsande beslag och var av något alldeles obekant djurslag. Båda sågo mycket ålderdomliga ut. Han ämnade just lyfta hornet till munnen och satte ut läpparna. Då fick han se, att en bergtagen småpiga, som satt ihopkrupen innerst under stenen, höll upp handen och skakade på fingret för att varna honom.

Han visste först inte, hur han skulle göra, utan strök ett par gånger över munnen med ärmen och tittade i mjödet. I ett nu kastade han det så över sin axel. Men några droppar föllo på hästländen och brände till, så att det bar av i sporrsträck över diken och åkrar.

Knappt blev det tid att få upp vindbron bakom honom, när han hade hunnit in i slottet, innan pysslingarna redan voro framme vid vallgraven.

»Fru Sissela!» ropade de och hytte med sina små knutna händer i stjärnglimret. »Din ätt skall bli ypperst i Danmarks rike, om du ger oss igen våra klenoder. Men olyckligast under solen skall den bli, som för bort dem från bygden.»

Fru Sissela stod i vindögat och log utan att bry sig om deras hot, och hela flocken måste stulta hem igen till Magelstenen.

Nästa dag störtade hästen, och dagen därefter sjuknade också stallkarlen och dog. Så ofta trolltyget sedan fördes bort, inträffade alltid underliga händelser hos den, som förvarade det. Eller också brast elden lös i Jens Holgersens gamla slott. Därför blev det också rådligast, tyckte många, att inte reta trollen i det stycket utan låta deras forna tillhörigheter få stanna på Ljungby.

Där finnas de också än i dag, och vill du, kan du ännu blåsa i båda ändarna på pipan till dvärgakungens ära.

Näcken

Till en bondgård i Småland kom en dag en karl med en fidla under armen och sökte årstjänst som dräng. I lön begärde han ingenting annat än en rostig och oduglig gammal lie, som satt fasthuggen i logväggen. Bonden tyckte, att det var goda villkor, och slog raskt till med ja.

Drängen hade ett välskapat ansikte, men det visade sig snart, att han var fåordig och tungsint och inte vidare stark i arbetet. Han behöll alltid mössan på, om det också var aldrig så varmt i stugan, och drog gärna ned den över ögonen. Brann det helgaljus på bordet, såg han aldrig upp, utan satt lutad över tallriken. På det viset kunde han i timmar lyssna till allt, som sades, och det med en djup andakt, som hade vart människoord varit den mest åtrådda skatt. Allra uppmärksammast blev han, när en av munkarna kom vid sin stav från det närbelägna klostret och hälsade på. »En god gärning», brukade munken säga, »det är en glädje över all glädje och en vindfläkt från saligheten.»

När det blev jul, och halmen var utströdd över golvet, satte sig bonden till bords med de sina omkring treenighetsljuset. De fattiga vandrare, som bultade på, leddes också vänligare än annars fram till måltiden den kvällen, och det blev mycket folk i stugan. Toa, dottern, bar in gröten, barfota, i fagerblå kjortel och med så många små kläppar och kulor av silver på tröjan, att det pinglade vid vart tyst steg i den djupa halmen. När hon skulle lägga för åt drängen, sade hon: »Fast du har en fidla med dig, lät du oss aldrig höra den. Nu går jag efter din fidla, och du skall spela en julpsalm. Man blir så glad och lycklig, när man får gråta.»

Han böjde sig ännu djupare över tallriken och mumlade med otydlig röst: »Bättre unnar jag dig, Toa. Så mycket, som du då finge gråta, skulle du aldrig stå ut med.»

Hon ville ändå gå efter fidlan, men just då reste sig bonden och drack den första skålen till Guds heder, som det var gammal sed. Bonden drack litet ur bägaren, så gjorde hans hustru och dotter på samma vis och läto den sedan gå vidare. När den kom till andra bordsänden, där drängen satt, märkte de, att han bleknade och sänkte bägaren utan att ha rört vid mjödet.

»Blotta ditt huvud, karl, och drick till Guds heder!» ropade bonden i högsta vrede och gick ned och ryckte av honom mössan. - När håret då föll ut över axlarna, syntes det, att det var alldeles grönt som sjögräs.

Flera gånger försökte drängen att lyda och föra bägaren till läpparna, men handen föll maktlös ned, så att bägaren klang mot bordsskivan. Han såg bedjande upp mot bonden, och nu, när ljusskenet föll över ögonen, kunde han inte längre dölja, att de oupphörligt skiftade. Ibland voro de gnistrande gröna som djupt vatten och ibland vita. Men en så outsäglig förtvivlan, som talade ur dem, hade ingen människa sett förr. Utan något avskedsord vände han sig om med en lång suck och gick sin färde.

»Finns då för mig ingen förlossning»,stönade han, »jag förtappade, jag evigt osaliga!»

Alla i stugan kände sig kusliga till mods, och bonden sade: »Det var en näck från ån nere i hagen. Nu börjar jag förstå. Järn, det hjälper mot trolldom, och det var därför han ville tjäna ett helt år för en rostig gammal lie. Han tänkte väl lägga den över bröstet, så att den skulle lindra hans kval. Helga jungfru, skydda min gård, som hyst en sådan gäst!»

Den goda julgröten ville inte riktigt smaka den kvällen, utan var och en gick tidigt att sova.

Toa hade tyckt bra om främlingen, därför att han alltid var stillsam och inte gick bort till gillena i de andra gårdarna. Fidlan var det enda han ägde, och han var mycket rädd om den. Därför hade han lämnat den i förvar hos henne. När hon kom upp på loftet för att lägga sig, öppnade hon klädkistan och tog upp fidlan.

Den var av ett underligt, glänsande träslag, och hon knäppte några gånger på de tre strängarna. Genast susade det till genom luften. Förskräckt lindade hon in fidlan i ett lammskinn, som låg utbrett över kläderna, och gömde den igen i kistan. Mellan de hopskrumpna näverstyckena på taket kunde hon se ut i julnatten. Den var så grå som bly, fast träden stodo lummiga av snö, och en röst viskade nere ifrån buskarna: »Anade du bara, vad jag har längtat att vara samman med er människor för att få veta, hur ni bära er åt för att bli saliga! Toa, giv mig igen min enda tröstare!» Men hon förhärdade sitt hjärta och svarade: »Vad du har lämnat mig, du fördömda och ondskefulla ande, det tänker jag också behålla. Gå din väg, näck!»

Hon hörde, att han suckade, och att de knarrande stegen försvunno genom hagen nedåt ån. Om morgonen gick allt folk, som fanns i gården, ned till stranden och kastade stenar i båge genom luften, så att de föllo i vattnet med ett vinande och plumsande ljud. Det kallades att binda näck. Men Toa låste klädkistan och bar nyckeln på sig.

När det somrade igen, och första skörden var intagen, höll bonden gästabud för alla, som hade hjälpt till vid arbetet. Toa stod i sin blå kjortel ute i hagen. »Alla helgon, ett sådant solväder!» utbrast hon och slog ihop händerna. »Här fattas bara en spelman.» Och runt om var det bara solglittrande löv. Björk och hassel, al och rönn, enar och granar, lingonris och ormbunkar och det saftigaste gräs och den grönaste mossa - allt dallrade i ljuset under ett nät av små lätta, hopvirkade skuggor.

Hon sprang upp på loftet och tog fidlan och skyndade sig till logen. Där steg hon upp på en fjärding. Som hon då lade stråken mot strängarna, började den hoppa och spela av sig själv. »Vad tar du dig till?» bannade henne modern. »Det är älvadansen du spelar. Kommer du till elvte omskiftningen i den leken, kan ingenting längre stå emot.»Mer hann den gamla inte säga, ty hon hade redan de skrynkliga händerna i sidorna och svängde om, så det dammade.

Det pep och ven, rosslade och jämrade, surrade och sjöng, och träskorna klampade. Hela skördelaget dansade, bonden med sin kornsäck i famnen och drängarna med sina luvor. Handen satt som fastvuxen vid stråken, och när Toa kom till tionde omskiftet, kunde ingenting levande längre hålla sig stilla. Katten dansade med sin mjölkskål, gårdvaren med sin benknota, kon med sin skälla, stuten med sitt ok. Och ute på vägen stannade hästen och dansade med sin ryttare. Men när Toa kom till elvte skiftet, då begynte vagnar och slädar att vända sig, och bänkar och bord och hoar och byttor och bägare dansade med. Hon kunde inte stå kvar längre på den dansande fjärdingen, utan virvlade runt, runt, och ut över logbron och bort genom hagen ända ned till åstranden.

Tårarna blänkte på kinderna, men läppar och ögon logo utan hennes vilja. Hon såg, hur näcken sprang fram under det brunmörka vattnet. Han såg ut som en vit häst. Så reste han sig ur vågen och var åter som förr. Han räckte henne de droppande armarna och sade: »Nu är du min, Toa!»

Hon kunde bara skymta honom då och då, ty hela tiden måste hon vända sig kring. När hon satte foten i vattnet, såg hon i en glimt den dyiga håla under sjögräset, där han hade sin boning. Där skulle hon då sitta hos honom utan att någonsin mer få tända ett julljus eller höra kyrkklockornas mäktiga klang! Läpparna öppnades flera gånger utan att kunna tala, men så fick hon fram den enda viskningen:»Unnar du mig då så illa?»

Hans bröst hävdes. Armarna sänktes, och han vände sig åt sidorna liksom sökande. Slutligen grep han henne i kjorteln, så att hon måste stanna, och sade till henne: »Ropa åt din fader, att han med ett starkt kast slungar hit lien, som sitter i logväggen... om han ännu förmår det.»

Hon gjorde, som han bad. När han fick lien, skar han till över strängarna, så att de sprungo av i ett tag. Spelet tystnade, och hon satte sig andfådd i gräset och räckte honom fidlan. Medan han lagade och band upp strängarna, sade han: »Nej, jag kan inte vilja dig så illa. Jag har varit för länge bland människorna. Jag har lärt mig, hur de bära dig åt för att bli saliga. Och saligt vill jag också kalla det att få spela på strängar, som en god människa har gråtit över. Nu vet jag, att min förlossare lever.»

Därvid dök han ned med sin fidla under vattnet och försvann.

Ännu hundratals år efteråt hände det om nätterna, när åvattnet glindrade som silver, att ett vallhjon eller en hemvandrande jägare kunde höra hans spel, och det lät vemodigt och stilla. Men själv blev han aldrig mer sedd, varken under sol eller måne.

Hövdingen med de oräkneliga stenyxorna

I. FOLKET KLAGAR

Snön föll och föll och hängde på alla grenar och gömde alla stigar. Det blev omöjligt att se och hitta i yrvädret. I flera dagar hade det redan varit alldeles tyst och dött i skogen.
Först om kvällarna hördes ibland en avlägsen klagan som ur hundratals bröst. Och en afton läto rösterna vildare och dystrare än någonsin.
Ropandet kom från en uppröjd glänta inne i skogen. Det var en rund plats, omgiven av väldiga stenblock, och den brukade kallas Ura-Kaipas offermark. Mellan stenarna hade en hop trälar ställt upp sig med sina bloss. En vindil grep ibland hela myllret av snöflingor och kastade dem tillbaka högt upp mot tallkronorna. Då föll skenet för ett ögonblick klart på Ura-Kaipas hydda i mitten. Den var på alla sidor beklädd med människoskallar och stenyxor. Skallarna, som hängde i det kvarsittande håret, ringde av och an i blåsten och slamrade mot stenyxorna.
I dörren satt en man på en stol. Trälarna svängde facklorna och ropade till, var gång de fingo syn på hans röda huva och det halsband av björntänder, som i flera varv bredde sig ända ut på hans axlar. På det sättet var ingen annan smyckad. Det var Ura-Kaipa. Ansiktet var skägglöst, men håret stod ut åt alla håll. Och det gjorde också ludden på pälsen, som var hopsydd av många olika skinn.
Ura-Kaipa och några av de äldsta höllo just som bäst på att avsluta en offermåltid. Med ett övat slag av en liten klubba bräckte de märgpiporna, som lågo framför dem på offerstenen, och sögo sedan ut märgen. Därefter slungade de benen till trälarna. Slutligen började de kasta lott om sina vapen och prydnader.
Hövdingen för den stammen hette alltid Ura-Kaipa. Stammen hade varit mäktigare förr, men det andra folket, som bodde runt om i bygden, och som för sina praktfulla vapens skull kallades det gulskinande, trängde allt mer Ura-Kaipafolket uppåt skogarna.
Bakom hövdingens stol stod en gosse med det ljusaste hår. Det syntes nog, att han inte var en frände till Ura-Kaipa, utan från de gulskinande på andra sidan sjön.
Han hette Karilas. En dag för länge sedan hade han mött Ura-Kaipa i skogen, och de hade blivit vänner. Båda voro då barn, fast ingen av dem visste, hur gammal han själv var. De kunde bara räkna till nio, det längsta som någon där i skogarna då kunde räkna till. Människorna där brukade räkna på fingrarna, men glömde tummen, som de räknade med. Ura-Kaipafolket åldrades emellertid fortare än andra. Det gjorde, att när hövdingen nu redan satt där med en mans bruna och en smula fårade ansikte, var hans vän alltjämt ännu bara en halvvuxen och spenslig gosse.
»Karilas, Karilas!» ropade de äldsta, men hånfullt och föraktligt, ty de voro avundsjuka på honom för all den gunst, som hövdingen visade honom. »Varför står du och hänger med huvudet? Kom hit och kasta lott som vi!»
Gossen stod kvar bakom stolen utan att röra sig. Då började de skratta. »Nå, det är sant», fortsatte de, »vad har du att spela om, du, som är främmande och föräldralös. Kanske om dina kläder för att sedan gå naken i snön?»
Karilas rodnade harmset och gick fram. Han visste, att han inte ägde något annat i hela världen än sig själv och Ura-Kaipas vänskap. »Jag spelar om mig själv som träl åt den, som vinner», svarade han, alldeles besinningslös av vrede. »Men vinner jag, skall jag ha en ny skinndräkt med bälte och dolkar.»
Ura-Kaipa såg förebrående på honom. »Då spelar jag mot dig», skyndade han sig att säga, ty han var rädd, att någon annan skulle vinna hans bästa vän till träl.
I detsamma stack han sin hand i en påse och tog upp en stenskärva, som han kastade framför sig. Det visade sig, att den var röd till färgen, och det betydde, att han hade vunnit.
De äldsta grepo genast Karilas om skuldrorna och tryckte ned honom framför stolen, och Ura-Kaipa måste sätta sin fot på hans nacke. »Vi äro vittnen, hövding», sade de med öppen glädje. »Nu har du tagit den gulskinande främlingen till träl.»
Karilas tyckte, att något liksom ett hugg skilde honom från hans egen kropp. Vad var han nu, då han inte längre ens rådde om sig själv! När vreden nu var över, förstod han, hur dumt han hade burit sig åt. Det var åtminstone någon tröst, att det var Ura-Kaipa, som skulle råda över honom. Ura-Kaipa suckade sakta, men fruktade att visa sin svaghet. »Se så, stig upp», sade han, »och gå bort till trälarna.
Den aftonen talade sedan hövdingen inte mycket. Men snön fortsatte att falla, och när det blev sent, samlades de äldsta återigen kring offerstenen.
»Vi ha ropat besvärjelser och offrat», knotade de, »och ändå slutar det inte att snöga. Fast det lider mot våren, och nätterna bli kortare, står snön på alla sidor hög som en vägg. Kornig och lös som den är, bär den inte ett par skidor, och vi kunna inte gå på jakt. Trälarna hungra, och snart finns det inte en torr sticka till att underhålla elden i hyddorna med. Här är inte ett land för människor. Sol, sol, har du övergivit oss? Vänder du aldrig mer tillbaka?»
Ura-Kaipa höjde armarna. »Nej, här är inte ett land för människor», sade han. »Sol, har du gömt dig i skuggdalen under jordskivan för att bara skicka upp ett grått töcken i dagens ställe? Över oss finns det inte längre några stjärnor, bara virvlande snö. Isdöd, hungersdöd, nu når du oss!»
När trälarna hörde hövdingens klagan, trampade de på facklorna och ropade också: »Sol, sol, har du övergivit oss?»
»Du får försöka med ännu ett offer, Ura-Kaipa», rådde de äldsta. »Men då måste du utvälja den vackraste och förnämsta av dina trälar. Och det är Karilas. Under tiden skola vi skicka upp spejare på berget för att se, om solen inte kommer.»
Ura-Kaipa teg, men han vände sig bort, när offerbrudarna kommo med Karilas och sträckte ut honom på stenen. Sedan togo de två stockar och lade en på vardera sidan. Stadigt och väl bundo de hans händer och fötter, så att en hand och en fot blev fastgjord vid var stock. Det var krokiga, mycket gamla kvinnor. Liksom alla de andra buro de kläder av skinn, men det hade ingen ludd, utan var målat med svarta och vita rundlar och streck. Den förnämsta av offerbrudarna stack honom i skuldran med en stenkniv, men bara helt litet, så att hon fick några droppar blod på flintspetsen.
Ura-Kaipa mottog kniven ur hennes händer och gick in i sin hydda med de äldsta. Marken därinne var belagd med hällar, som voro noga sopade, ty ingenting föraktade Ura-Kaipafolket så mycket som jord. Hövdingens händer fingo aldrig röra vid jord, och ingen ville arbeta i jorden. »Vi, som jaga och fiska och tillbedja solen», brukade de säga,»hur skulle vi kunna ära jordmyllan! Den består av multnade djur och växter, och därför är den oren.»
Mitt på golvet låg en hud utbredd över den heliga brunnen. Ura-Kaipa rullade den vördnadsfullt åt sidan och lyste ned över vattnet med en brinnande kådsticka. I andra handen höll han fram kniven med bloddropparna. En kall, fuktig pust slog upp, och de äldsta ryste och drogo sig litet tillbaka.
»Ser du honom», viskade de, »åskhammaren, som himmelselden slungade efter jättarna för att hjälpa Ura-Kaipafolket?»
»Jag ser honom», svarade hövdingen och böjde sig djupare. Nere i vattnet skymtade han ett klippstycke, som hade skapnad av en hammare och var stort som en hopkrupen, sovande varg.
»Öppnar han ögat, begär han blod?» fortsatte de att viska. Ura-Kaipa svängde med kådstickan för att se, om det glimtade till i det skafthål, som var upphugget mitt i klippstycket. Men ingen spegling ville stanna där, utan det förblev mörkt.
Hövdingen andades lättare, ty han tänkte på sin vän ute på offerstenen. »Åskhammaren sover», sade han. »Men i morgon tidigt!»
»I morgon, i morgon!» upprepade de äldsta och gingo bort till de andra hyddorna utanför stenringen. Hundarna fortsatte en stund att springa kring lägret under klagande skall, men slutligen kröpo de också in till människorna i hyddorna.

II. KARILAS PÅ OFFERSTENEN

Karilas låg kvar på stenen utan att kunna röra sig. Snön packade sig allt högre på hans bröst och över hela hans kropp. Den samlade sig på sidorna om huvudet och över pannan och ögonen och munnen.
En av offerbrudarna kom tillbaka, strök bort snön från hans ansikte och lyste på honom. Han tyckte, att det var barmhärtigt gjort, och att hennes hand var mjuk och god som en medlidsam moders. Men när hon efter lång väntan kom igen för andra gången, och han vände litet på huvudet för att se in i hennes ögon, tindrade de ondskefullt som en rovgirig nattfågels. Han skyndade sig att blunda igen.
Han försökte tänka, men hans tankar stötte oupphörligt mot något vitt och ogenomträngligt som mot snö. Det kom sig därav, att han ingenting visste om världen. Han kunde inte tänka mer än nio år tillbaka och nio år framåt. Sedan var tiden slut. Och inte mer än nio dagsresor åt alla sidor. Sedan var det slut på världen. Sedan fanns det ingenting mera. Och mitt i denna lilla och trånga värld, som var fylld av snödrivor, låg han nu på offerstenen ensam och övergiven till och med av sin vän. »Nej, här är inte för människor att leva»,snyftade han.
Han blev sömnig, ty snötäcket kylde inte längre, utan han kände en ljuvlig hetta i alla lemmar. Han tänkte: »Ännu är det långt, mycket långt till morgonen, då min hjälplösa kropp skall styckas av flintknivarna.»
När han hade legat rätt länge på det sättet, började han fråga sig själv i sömnen, varför inte offerbruden kom tillbaka och strök över hans ansikte. Hon var ju åtminstone en levande varelse. Han försökte öppna ögonlocken, men de voro hopfrusna, så att det sved, när de skulle isär.
Han kände inte igen sig. Det gråvita myllret av flingor var borta, och stjärnorna tindrade fritt och klart i oändlig mängd på världstältets svarta duk. Längre ned åt skogen till lyste de blekare och insvepta i ett rödaktigt dis.
»Det är förfädrens ögon, som vänligt se ned till mig», tänkte han.»Det här måste vara döden, efter allt är så vackert. Nu är du död, stackars Karilas. Kanske var det bäst för dig. Och ändå skulle jag kunna gråta över, att du, som var så ung, inte fick leva litet längre. Men» läppen krökte sig en smula »nu få offerbrudarna, de leda, stå där i morgon med sina knivar.»
Det förvånade honom bara, att han tydligt kunde höra, hur trälarna kommo utspringande och ropade till varann. Också Ura-Kaipa kom ut. Nu började en underligt högtidlig musik. Trälarna rörde fingrarna med otrolig fart på små trummor, så att det lät som ett stigande vin och slutligen som stormdån. Alla stodo vända åt samma håll och stirrade mot samma ställe. Där höjde sig långsamt en glödröd bläddra av ljus och kastade in två långa strålar under de snöiga tallarna. Det var den efterlängtade solen, som äntligen gick upp på en klar himmel. Söderifrån kom en flock vildgäss med bröstet alldeles eldfärgat av skenet underifrån.
Karilas var så stelfrusen, att han inte kände, hur offerbrudarna under tiden befriade hans händer och fötter. Först när de ropade i hans öra, begrep han, att han verkligen levde ännu. »Dina plågor i natt ha bevekt solen», sade de, »och vi behöva inte taga ditt blod. Sätt dig bland trälarna och lär dig arbeta!»

III. URA-KAIPAS STENYXOR

Efter så många dagars ångest var det roligt för trälarna att få börja arbeta igen. Huj, ett sådant knackande, fast man gav sig ro mitt i brådskan. Där fanns ett ordstäv: »Vi ha gott om tid.»
Somliga brände lerkrukor, som de helt prydligt hade ristat med streck och prickar. Krukorna voro runda i botten och kunde inte stå, men det var heller inte meningen, utan de blevo upphängda i skinnsnören inne i hyddorna. Några trälar hartsade träaskar, som blevo så täta, att det kunde bäras vatten i dem. Andra skrapade hudar, så att de blevo mjuka och behagliga att ha till kläder. Kvinnorna repade sönder torkade djursenor till trådar och började att sy med nålar av ben. Det blev riktigt jämna och bra stygn.
Men de flesta männen sutto i ring och slogo med gråstenar på flintstycken, så att skärva efter skärva föll bort, ända till dess en kniv eller yxa eller spjutspets hade formats. Sedan plockade de ihop skärvorna och satte dem som spetsar på pilarna. Alla deras vapen och verktyg voro av sten eller ben, och stenyxorna voro deras stolthet.
Karilas satte sig längst bort bland de trälar, som hade det tyngsta arbetet. De förfärdigade stridsyxor åt Ura-Kaipa. Blev en träl slutligen så skicklig, att hövdingen upphängde hans yxa som en prydnad på sin hydda, då hände det, att han till belöning också skänkte honom friheten. Och det visste Karilas.
Det var mest gamla trälar. En av dem hade nyss dött under hungersdagarna, och hans yxa låg kvar, tillknackad och skarp. Det fattades bara skafthålet i mitten. Karilas lade den på marken mellan sina knän. Gubben, som satt närmast honom, visade, hur han skulle göra. Han hette Siköga. »Det är snart lärt», sade han, »och vi ha gott om tid. Det är bara att sätta ett rörben som borr mot yxan och så låta det snurra mellan händerna, fort, fort.»
Ovanpå rörbenet band Karilas en sten, för att borrningen skulle gå med mer kraft. »Då jag hinner så långt, att jag kan göra en hövdingeyxa och blir fri», tänkte han, »får jag stå igen hos Ura-Kaipa.» Och så lät han borren snurra.
När han hade hållit på en stund, kunde han ändå inte upptäcka den minsta fördjupning på yxan, utan bara en liten vitskrapad ring. »Du skall flitigt hälla vatten och sand på yxan», rådde Siköga. »Det är den vassa sanden, som borrar.»
Karilas lydde, men det började bränna på insidan av händerna. Smärtan steg högre och högre upp genom armarna. »Nu har jag redan hållit på en halv dag», pustade han till sist trött, »och ändå är inte yxan genomstungen. Jag har borrat från båda sidorna. Här kan du se. Ännu ha inte hålen mötts.»
»En halv dag!» utbrast Siköga. Själv hade han runda, svartaktiga valkar i händerna, så att de sågo ut som hundtassar. »Vi ha gott om tid. Jag vet inte, hur länge jag har hållit på att sira skaftet här på min stridsyxa åt Ura-Kaipa.»
Karilas teg. Då det började kvällas igen, frågade han: »Siköga, när tror du, att du blir färdig med din yxa?»
»Två år dröjer det nog allra minst», svarade gubben. »Det värsta är, att jag håller på att bli lam i ena armen. Så inte vet jag, om jag någonsin får yxan färdig. Blir den inte det, ja, då har jag trälat förgäves. Då blir jag aldrig en fri man. Men du är ung, du, och du kan nog hinna, om du har tålamod.»
Nästa dag var Karilas stel i armarna och satt framför yxan utan att röra den. De äldsta gingo omkring för att syna trälarnas arbete, och när de kommo till Karilas, råkade de i vrede. »Du duger inte mycket till, du träl», stammade de och togo upp jord och kastade på honom för att visa sitt förakt. De darrade i hela kroppen och öppnade och slöto händerna.
Ett par trälar sprungo fram och ryckte av dem huvorna. På det blottade huvudet hade de ett litet lock fastbundet över ett runt hål, som var borrat i själva hjässbenet. Ett sådant hål hölls i stor vördnad och tillkom endast de förnämsta. Genom det kunde de onda ångorna slippa ut, och där kunde solljuset, en gång när de voro döda, blicka in och uppsuga deras ande.
De glappade på locken och släppte ut de onda andarna och blevo så lugnare igen. »Hövding», sade de, medan trälarna satte på dem huvorna, »du får underkasta Karilas det stora provet.»
Nu släppte de arbetande sina verktyg, ty de mindes alltför väl, att det hade slutat illa för alla, som blivit dömda till det stora provet.
»Också det begära ni av mig!» svarade Ura-Kaipa, där han stod i dörren. »Nåväl, Karilas, dina armar äro svaga och onyttiga. Varför skola vi då kläda och föda dig? Visa mig, om ditt förstånd är starkare än din kropp. Kan du mäta Ura-Kaipas rikedom, ja, då må du leva. Då har du lyckligt genomgått det stora provet. Kan du räkna Ura-Kaipas skatter? Kan du säga mig, hur många stenyxor, som hänga på hans boning?»
Karilas gick raskt fram och plockade ned nio yxor och lade dem i en hög. Trälarna brusto i skratt. »Ja, så långt kunna vi alla räkna. Men sedan, sedan? Vart kommer du nu?»
Karilas stod villrådig. Så tog han omigen ned nio yxor och lade dem i en ny hög.
Trälarna och de äldsta skakade på huvudet och begrepo inte, vad han menade. Men han fortsatte att plocka ned yxorna och lade nio i var hög, ända till dess det blev nio högar. »Det må vara», ropade de äldsta, »men ännu hänger det yxor kvar på offerhuset.»
Karilas tog då ned de sista två yxorna och lade dem åt sidan för sig. Han dröjde litet och tvekade. Med ens klarnade gåtan för honom, och han utbrast glättigt: »Ura-Kaipa, du har nio gånger nio stenyxor och så två.»
Ett sorl av beundran hördes från trälarna, och Ura-Kaipa tecknade i luften med fingret en hammare, ljungeldens sinnebild. »Allt intill i dag ha Ura-Kaipas stenyxor ansetts oräkneliga», sade han, »men länge har jag märkt på denna gosse, att de gulskinande på andra sidan sjön ha höga gåvor, som äro förborgade för oss. Skada vore det att ta en sådan träls liv.»

IV. KARILAS BLIR SÅLD TILL KÖPFARARNA

Snön började smälta. När isarna gingo bort, kommo köpfarare roende uppför älvarna med flinta och bärnsten för att byta sig till pälsverk. Det var grymma och vilda karlar, och om nätterna sutto de kring sina eldar nere vid sjöstranden.
En afton kom Ura-Kaipa alldeles ensam och tog Karilas med sig. De gingo nedåt stranden, och båda voro tysta.
»Gossen här är det enda i livet, som jag håller av», tänkte Ura-Kaipa svårmodigt. »Jag uthärdar inte längre att ha min bästa vän till träl, ty det är förbjudet att tala vänligt till en träl. Jag kan inte dagligen gå och bära på en sådan börda.» Men högt sade han slutligen: »Det är svårt att se i halvmörkret under grenarna, och jag måste hålla dig i armen, Karilas.»
Karilas' hjärta bultade av glädje, då han kände vännens hand om sin arm. I den stunden skulle han gärna ha givit sitt liv för Ura-Kaipa.
»Gå fortare!» befallde hövdingen för att få ett slut på sin egen inre strid. »Jag har ingen nytta av din räknekonst, men köpfararna kunna behöva en sådan träl.»
Köpfararna sutto på en kista, som de noga vakade över. I den förde de med sig något, som var så dyrbart, att de endast brukade sälja det till de rikaste på andra sidan sjön. När Ura-Kaipa märkte, att de kände igen honom, sade han: »Fattig är den, som inte har någon träl, ty han måste göra allt själv. Men den, som har trälar, han får allt gjort, som han vill. Här bjuder jag er nu min bästa träl i byte mot litet av det, som ni ha där i kistan.»
»Om du också komme med fyra trälar, försloge det inte till en sådan handel», svarade de. »Men efter din vänskap för oss också är något värd, Ura-Kaipa, gå vi med på bytet.» De gläntade en smula på locket, jämnt så mycket, att de kommo åt att leta fram, vad de sökte. Det klingade till mot kistkanten och blänkte, som hade de mitt i sommarnatten haft en bit av solen mellan fingrarna. Det var koppar och tenn, som hade smälta ihop till en liten bronstacka.
Karilas kände, hur vännen släppte sitt tag om hans arm. Där stod han nu ensam och bortsåld. Han vände litet på huvudet för att se efter Ura-Kaipa, så länge han kunde. Hövdingen var redan på hemvägen och gick och plirade mot bytesgåvan, som han emellanåt vände i handen. Men när han kom upp på den högsta klippan, stannade han, plågad av samvetskval, och kastade solbiten från sig i vattnet. Ingen skulle få tro, att han hade sålt Karilas för snöd vinning. Framåtlutad och med modlösa steg försvann han sedan bakom träden.
När det dagades, och dimmorna lyfte, voro köpfararna redan ute på sjön med sin nyköpta träl. En av dem doppade handen i vattnet och strök den mot de kolade insidorna på ekstocken, som hade urholkats med eld. Sedan gned han duktigt in Karilas i håret och över ansiktet och halsen, så att han blev alldeles sotig och mörk. »Det gulskinande folket köper ingen av sin egen stam till träl», sade den sluga handelsmannen till de andra, »men nu kunna vi lätt få sälja gossen, och kanske med god vinst, ty nu ser han ut att vara av Ura-Kaipafolket.»
Karilas satt och såg mot den andra stranden, där han hade gått som liten, men som han sedan nästan hade glömt. Det låg ett gult sommarsken över sädesfälten och stackarna vid gårdarna, som trivsamt blinkade fram under heliga askträd. Husen voro runda och överklenade med lera och hade toppiga tak. Det vimlade av människor, och han bländades och spratt till, väckt av något, som han genast kände igen. Det var bronslurarnas klang. Folket firade just en fest nere på stranden, och spjutspetsar och stridsyxor lyste som färgade solstrålar, ty allt var av brons. Kläderna voro av mjukt, vitt ylle med gula kanter och sållade med smycken. De största bronsbucklorna voro inlagda med mörkaktig harts. Kvinnorna buro höga halsprydnader av bronsringar, och det rika håret hölls upp med hornkammar och nät av ullgarn, genomskinliga som spindelväv.
En vagn närmade sig, omgiven av dödsvigda krigsfångar. Köpfararna skyndade sig att draga i land sin ekstock och sålde genast på stället också Karilas till offerträl. Under hotfulla slag på sina dolkar förbjödo de honom att tala och visade för folket, att han var mörkhyad som alla av Ura-Kaipas stam.
Två bekransade flickor satte brådskande på honom en skjorta av mjukaste ylle och ställde honom bland de dödsvigda kring vagnen. Den drogs av ett par vita kvigor, som hade blodröda seldon med präktiga bronsbeslag. Framtill på fimmelstången hängde en bild av solhjulet, korsat av sina fyra ekrar. Ovanpå vagnen var ett tillslutet tjäll av kohudar. Där fördes jordandens beläte, ty de gulskinande föraktade inte jorden som Ura-Kaipas jägare och fiskare, utan kallade henne solens maka.
De dödsvigda förde vagnen ett stycke ut i vassen och tvådde den vördnadsfullt. Sedan fick en och en lyfta på en flik av tjället. Det var förbjudet för andra levande, och så snart fången hade sett in till jordanden, måste han dö.
Karilas var den sista. Han drog den tunga kohuden åt sidan, men det var mörkt inne i tjället. Han tyckte sig bara urskilja två stela och övermänskligt stora ögonvitor. Han stod utan att röra sig, stel av fasa. Den ena kransflickan böjde då isär vattenliljorna och kom ut till honom. Milt och systerligt stilla gav hon honom den iskalla dödskyssen på båda ögonen, så att han måste sluta dem. Så tryckte hon honom ned under vattnet och ställde sig på hans bröst, och alla började sjunga en dyster sång.
Men när det hade gått om en stund, vinkade hon ivrigt, att man skulle tystna. Hon böjde sig ned, så att hon tydligt kunde se Karilas, där han låg på sandbotten. »Håll upp, håll upp!» bad hon.»Ett stort under har skett vid jordandens vagn. Här sänkte vi en Ura-Kaipaträl under vattnet, och han var så smutsig och svart, att det bar mig emot att släcka ut hans ögon med dödskyssen. Och nu ljusnar hans hår i vattnet, så att han blir som en av oss. Men ingen av oss frifödda får offras som träl. Och ändå har han nu sett jordandens ansikte.»
»Han är den enda av oss levande, som sett det», svarade männen, och deras vapen klirrade, när de ödmjukt böjde sig. »Eftersom vår hövding nyss blev satt i kumlet, är detta visserligen ett tecken, att den förvandlade ynglingen skall bli den hövding, som för oss till nya segrar mot Ura-Kaipas folk. Här är nu trångt om åkermark, men på andra sidan sjön finns det vida odlingsbara dälder.»
Flickan reste då upp Karilas och förde honom tillbaka upp i gräset, men han var halvdöd. - Han hade sett jordandens stela ögonvitor, och två gånger hade han sett döden, och när han nu begynte tala igen, var det med en mans vishet och allvar.
Det blev rörelse och liv i de välmående byarna, där alla rustade sig till härfärd. Lurarna kallade tidigt om morgnarna, och köpfararnas gula metall fick god åtgång. Skickliga hantverkare gjorde formar av lera och ingöto den smälta bronsen. När de sedan slogo sönder formarna, lågo där de präktigaste vapen redan så gott som fullfärdiga. »Tag, vad som tillkommer dig, hövding!» sade de och räckte de bästa åt Karilas. »Hjälmen och svärdet äro nu komna i världen. Hjälmen och svärdet för kämpen, och plogen och hackan för den idoge!»

V. URA-KAIPAS SVÅRMOD

Under tiden var det tyst och stilla i Ura-Kaipas läger. Själv stängde han in sig i sin hydda, dyster, plågad av att se solhjulet var dag rulla över himmelstältet.
De äldsta gingo in, ställde sig kring stolen och glappade på sina hjässlock. »Slå bort ditt svårmod», bådo de, »och förlusta dig med oss! Vi ha gott om tid. Blotta hålet på ditt huvud, och låt de onda ångorna flyga ut!»
Men han vände sig åt väggen och tryckte händerna för bröstet. Det bruna ansiktet hade blivit magert och hårt.
»Ura-Kaipas sorg kunna ni inte bota», framviskade han. »Han hade till vän en av det gulskinande folkets söner. Fast Karilas knappt var mer än ett barn, visste han redan så mycket mer än vi och var ädlare och förnämare än andra. Han talade med Ura-Kaipa om sin stam och lät honom blygas och satte längtan i hans bröst. Och den gossen gjorde vi till träl! Hämta jord och strö över mitt huvud, så att jag blir oren!»
Plötsligt sprang han upp, ryckte till sig en liten stenkniv och gömde den under bältet. »Det var vårt straff, att Karilas kom till oss», fortsatte han, »vårt straff, för att vi blevo makliga och brände lerkärl och hade egen eld. Fordom strövade våra stamfränder omkring med sin båge och hade ibland knappt ett tält att sova i. Och var de gingo, blotade de åt de stenar, som voro underligast och störst.»
»De gjorde så», svarade de äldsta. »Överallt stodo de mossiga stengudarna, djupt inne i fjällklyftan, högt uppe vid stupan och ute i det gulskinande folkets åkrar.»
»Och om nätterna flammade där offerelden», viskade Ura-Kaipa, »och ingen främling vågade närma sig. Ja, det var förr. Ura-Kaipa vill inte längre bo hos er. Han går ut i skogarna för att gräva sig sitt nattläger under drivan, som hans fäder lärt det av vargarna. Och när han ligger i snön, och det är stjärnklart, skall han inte glömma sitt löfte nu. Han skall hata Karilas, han skall hämnas på den, som tog hans frid.»
Med ett gällt skri rusade han ut ur hyddan och skyndade bort under grenarna. Han sprang hopkrupen och liten och så fort, som bara troll och Ura-Kaipafolket kunde springa.

VI. DE GULSKINANDE KOMMA

En dag på eftersommaren närmade sig det gulskinande folket i sina snipiga skinnbåtar. Man kunde ha trott, att en remsa av marken löst sig från den motsatta stranden och simmade på vattnet, så stor var farkosternas mängd. Ura-Kaipas trälar, som aldrig drömt om en sådan solglans från människor, klättrade förskräckta upp i tallarna. Det, som skrämde dem mest, var ändå de svartknollriga hundar, som hoppade i land ur den första båten och sprungo runt i en tät flock. Stannade en, tvärstannade genast också hela flocken. Men de skällde inte som hundar, utan läto som gråtande barn.
Siköga stod ensam kvar nere på marken och bröstade sig över sitt mod. »Det är varken hundar eller småbarn, insydda i hundfällar», sade han, »utan sådana här djur kallas får.» En ljusternatt hade han råkat att förirra sig till andra stranden och hållits fången där i flera dygn, så att han hade reda på husdjuren därborta. Men som han stod och talade, kom en raggig best sättandes från båten och gav honom en sådan stöt i knävecken, att han var glad att få fatt i en gren och klättra i höjden. »Det var en bock», stönade han, »herdarnas och åskgudens djur.»
Ur den nästa båten klufsade tungt och besvärligt ett par borstiga troll, som fnysande rände trynet i marken och satte i väg. »Sådana skamlösa och tjocka häxor, som inte blygas att böka upp jord med själva ansiktet», utropade trälarna. Men Siköga berättade, att häxorna kallades svin och höllos i stor ära av de gulskinande kämparna. »Så förfärliga äro de människorna», tillade han, »fast de ha kläder av sommarskyar och vapen av solbitar.»
Nu tyckte trälarna, att det var nog. Men då landade den tredje båten. Bakom den simmade två odjur, som kunde ha fått gå för älgar, om de inte varit brandiga till färgen, och om inte hornen lyft sig smala och smidiga som blankgnidna pilbågar. När de leddes upp mellan buskarna vid skinnsnöret, som var bundet om deras horn, öppnade de gapet, och deras böl skallade som den djupaste stridslur. »Det är kor», sade Siköga, »och de äro heligast av alla djur därborta. När en av hövdingarna dör, blir han svept i en kohud. Vad är det inte, som det folket håller i ära, allt från solen till jordmyllan!»
»Inte er», svarade Karilas, som nu också hade stigit i land. Alla båtarna hade småningom stakat sig in mellan klipporna. Stenar regnade från trälarnas slungor, men kämparna höllo skyddande upp sina sköldar. När trälarna sågo, att de ingenting förmådde, slutade de upp att strida.
De kände först inte igen Karilas, där han kom med skölden över hjälmen. De tyckte, att alla från den andra stranden voro lika, men på rösten märkte de, att det var han. Då gick han ännu litet närmare. »Mig, den frifödde, satte ni bland trälarna», sade han. »Nu är det jag, som tar er till trälar, och hädanefter skola ni arbeta över jordmyllan i ert anletes svett. Men en vill jag skona. Med honom vill jag dela makten över er, ty en gång var han mig mycket kär. Var är Ura-Kaipa?»
Trälarna vågade inte svara honom.
Då förstod han, att Ura-Kaipa inte längre var där. Med sänkt huvud vände han tillbaka genom det saftiga gräset ned till dälden. Kämparna hade redan kastat sina vapen och höllo på att spänna korna för plogen. Framför det skarpa bladet lade kransflickorna en brödkaka, som allra först skulle klyvas till god skörd. Karilas fattade om plogskaftet, och så begynte öken att draga. Tungt, långsamt, högtidligt öppnades den första fåran i Ura-Kaipas bloddränkta offermark.
Det prasslade till i hasselsnåret. Det var Ura-Kaipa, som stod där gömd med sin kniv. Den hade blivit nött och slipad på nytt, och det satt bara ett litet kort flintstycke kvar i skaftet. Med ett ekorrsprång kastade han sig över Karilas och högg efter hans strupe.»Du hatade», rosslade han, »du hatade!»
Karilas vacklade bakåt, men nu hade han vuxit upp och blivit den starkare. Han fick ett fast tag och lyfte Ura-Kaipa högt upp för att slå honom till marken. Men då kände han, att den forna hövdingen var så svag och utmärglad av hunger, att han nästan orkeslöst låg i hans armar. Miskundsamt satte han honom ned vid plogfåran. »Du har haft det svårt i ödemarken», sade han och räckte honom ett stycke av det kluvna brödet. »Ät av markens frukt!» Men Ura-Kaipa vände sig föraktfullt bort.
Karilas tog hans huvud mellan sina knän och strök vänligt över de styvnade rynkorna, men Ura-Kaipas ögon stirrade stelt bort mot stengudarna. Och då förstod Karilas, att han var död.
»Skogsfolket här brukar jorda sina hövdingar i den hydda, där de ha levat», sade Karilas, »men bygg honom en väldig grift efter seden hos oss, och läs fridsejd över hans minne!»
Plogen fortsatte att vända torvorna i en vid krets runt om offermarken, som därmed togs i besittning. Medan det pågick och ännu flera dagar efteråt, klingade litet längre bort en mejsel mot bergväggen. En skicklig konstnär i Karilas' följe avbildade där, hur allt hade tillgått vid offermarkens erövring. Båtarnas långa rad syntes där och de stridande och de landsatta husdjuren. Men inga ord, intet namn förstod någon ännu att rista. Själva händelsen var det enda, som skulle minnas. Var och en kunde se bilderna på hällen, och sedan fick han själv tyda dem, som han fann rättast.

VII. URA-KAIPAS GRAVÖL

Trälarna befalldes nu att vältra samman några av de stenblock, som stodo i rundel omkring offerstället. Sedan lade de ett avlångt klippstycke ovanpå till tak och offerhäll, och utomkring uppskottades jord och grus.
När gravdösen var färdig, kommo de äldsta tillbaka, som hållit sig gömda i skogen. De buro in Ura-Kaipa och satte honom med ryggen mot väggen. Mellan hans fötter uppgjordes en eld, och över den hängdes en kokande gryta. Därefter satte sig de äldsta framför sin döda hövding för att hålla avskedsmåltid med honom. Offerbrudarna stodo överst på dösen och vaggade sakta på takstenen, ty den var med flit lagd så, att när den gungade, ringde och sjöng det i högen. I stenen var det inhugget en mängd små gropar, som de smorde med fett och fyllde med brinnande offerkåda. De många små lågorna spirade smala och höga, och bakom stenkanten höjde sig månen, fast utan att breda någon dager, ty det var ljus sommarnatt.
Nedanför på sluttningen, där kransflickorna hade räfsat hop det nyslagna gräset till en mjuk bädd, lågo Karilas och hans kämpar. Bronshjälmarna blänkte på trädgrenarna, och skalderna sjöngo vid kraftiga slag på strängarna. När de ibland vilade sig mot harpbågen, ljöd larmet från gästabudet i högen.
»Du äter inte, Ura-Kaipa, du dricker inte», ropade därinne de äldsta. »Du talar inte med dina gäster. Ha vi inte nyss höjt dig på din stol, så att det sista solljuset fick blicka in genom hålet i ditt huvud och uppsuga din ande? Ha vi inte givit dig nya kläder och satt matkrukor och vapen omkring dig, så att du inte skall stå naken och tomhänt, ifall du någon natt vill ut och jaga.»
Medan de talade, slogo de sönder lerfaten, som de hade ätit på. Skärvorna knastrade under deras fötter, när de gingo ut och täckte över ingången. »Du har fått annat att tänka på, och du har gott om tid», fortsatte de. »Du sitter och undrar på, varifrån det fordom kom, det segrande folk, som ännu har solskenet kvar med sig i sina vapen. Vi förstå nog, Ura-Kaipa, att nu vill du vara ensam.»
Men elden brann ännu under grytan inne hos den döde och lyste genom springorna mellan de översta stenarna.
»Varifrån vi fordom kommo?» upprepade Karilas och höll liksom frågande handen än mot söder och än mot öster. »Skalder, vem av er kan svara Ura-Kaipa? Vem kan lösa den gåtan? Länge ha vi redan bott här, och småningom lärde vi oss att förfärdiga våra gulskinande vapen. Jag vet bara, skalder, att ingen av era gamla vandringssagor berättar om en så ljus och ljuvlig sommarnatt, och här skola vi reda oss ett land för människor.»


VIII. URA-KAIPAS GRAVDÖS

Ett moln steg upp framför solen, och tallar och strån böjdes för stormbyn och det smattrande regnet.
Med ens framljusnade åter solskivan ur töcknet, först som en blek ring, sedan i sina strålars fulla glans, och regnet upphörde. Allt glimmade och kvittrade och sjöng som i en nyfödd värld, där ingen död fanns. Ekorren hoppade ut på grankvistarna, som kastade en strid skur av glitter från sina våta barr, fotsteg tassade i mossan, och friska, klara barnröster stämde in i skogens jubel.
Det var en skara ungdom. som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.
»Det här måste vara Ura-Kaipas grav!» utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.
»Karilas, Karilas!» ljöd det som en viskning under hällen. »Redan på stämman känner jag igen det gulskinande folket. Karilas, Karilas!»
Men viskningen var så svag, att det knappt var någon annan än ynglingen, som hörde orden. Den lät mer som ett prassel i den stillnande vinden.
Silvergrå mossa täckte stenarna, och på hällen syntes ännu de små gropar, i vilka trälar och fränder efter gravölet länge hade fortsatt att bränna sin offerkåda. l ödsliga nätter trodde de sig ofta höra, hur den döda hövdingen steg ut över de klirrande skärvorna efter de krossade lerkrukorna och blåste i sin gälla björnpipa för att gå på jakt. Vedpinnarna hade då länge sedan svartnat under den gryta, som de hade lämnat framför hans fötter, och småningom, allt som åren gingo, dogo de själva bort. Häxkvinnor och andra besynnerliga ensittare tröttnade ändå inte att smörja stenen med fett och brumma sina besvärjelser, och mörkret låg tungt över människornas tankar. Men var gång det så kom oväder i sinnena, och skymningen tycktes djupast, stod alltid solen närmast, och den, som var trägnast i att hoppas, blev också den, som merendels säkrast fick rätt.
Nu stod där den unga skaran, klädd som det är bruk i våra dagar, ty det var nu i år som är. Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas' ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!
Just dig var det, som han sökte med sin viskning, fast du växer till en fri man och aldrig vill låta sälja dig till någons träl. Något av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led. Osynlig, ofödd var du med, då Karilas bands på offerstenen, och du var med bland pilgrimerna, som lyfte sina kors och tågade till Jerusalem. Om du hade ärvt dina fäders minne av livet, liksom din själ och ditt ansikte ärvt så många drag, då skulle du nu här i boken kunna peka på de olika berättelserna om det förflutna och säga: »Här är allt riktigt förtäljt, men här har sagan råkat vilse. Så gick det inte till. Jag vet, hur det var.»
Men nu veta vi ingenting annat om det förgångna, än vad vi kunna leta samman ur sägner och skrifter. Ofta måste vi tycka, att människorna liksom besattes av onda andar, där de kämpade i sitt blod om makt - makt att förtrycka, makt att väpna sig mot sin överman, makt över både jord och luft. Mitt ur stridsvimlet sträcktes ändå alltid händer - och det var de starkaste - mot något ovanskligare, mot det som var rätt och sant. Böj dig in i gravdösen, och tala med den gamla Ura-Kaipa! När du vänjer dig vid skumrasket, skall du snart se, hur han sitter och kisar mot solljuset och räcker dig sin hand, medan han viskar sitt sorgsna: »Karilas, Karilas!»
Berätta om Ansgar och mäster Olov, och varför så många ljus tändas på julmorgonen! Långt borta låg landet, och havet skummade utefter klippstränderna, som främlingen ogärna närmade sig med sina skepp. Då togo männen titt och ofta sina vapen och drogo ut och fejdade med främlingen på hans egen mark. Vem kunde då spå, att Nordens segaste krigarfolk ändå till sist skulle bli det första, som vigde in nya tider med en hundraårig Frodefrid! Säg Ura-Kaipa allt, som är att säga. Låt honom ana, hur det nu går till på jorden! Förtälj, hur du kan trycka ditt öra till en lur och höra en annan tala på flera dagsresors avstånd eller urskilja ett sorl av spridda ord och ljud från olika städer och gårdar, liksom om människorna beständigt flyttade varandra närmre och mer och mer förenades till ett enda stort väsen. Berätta, hur vi dag efter dag bygga vidare på samhället, låta det föråldrade falla och resa nya spiror, så att det hela i sin fulländning blir många gånger märkvärdigare än alla de byggen, som skogens bin forma med sin flit. Du vet så mycket mer än Ura-Kaipa, som inte ens kunde räkna sina egna stenyxor. Tala om, hur det ser ut på solen och på månen, och att jorden är rund som en kula, och att det bor människor på andra sidan! Jag fruktar, att den svårmodiga skuggmannen då klentroget och förtretat kommer att vända sig bort och svara: »Ura-Kaipa är en vis man. Ura-Kaipa låter inte inbilla sig, att människorna kunna gå med fötterna uppåt som flugor. Gå din väg, och stör inte hans gravsömn med sådant barnpladder!»
Och då skall du märka, att mycket blivit olika, men att mycket ändå är sig ganska likt. Ura-Kaipa kunde fälla tårar som vi, och som vi kunde han sakna och längta. Grym och hård stod han vid offerstenen, men i dunklet såg han ändå på sitt skumma vis skillnaden mellan rätt och illa. Sakta, småningom, förändras allt omkring oss, liksom skogen växer, också medan du sover. Ännu äro vi bara ett stycke på vägen, och den blir lång. Snabbast förvandlas det yttre, långsammast vårt eget sinne. Och dock är den förvandlingen den förnämsta. Detta är det första och det sista, som vi lära vid vår vandring över alla de döda ben, som nu vittra i hävdens tindrande natt. Den blyga och försagda sanningsrösten inom oss själva var det alltid svårast att följa. Men lyss till den stämman, när du vänder hemåt från Ura-Kaipas gravdös! Längta, att bli en stor och god människa, en hjälte, inte blott när mångas ögon följa dig, utan lika mycket i den tysta stund, då ingen ser dig! Var timme, som rätt förvaltas, skall räknas tiden till godo och med klangen av äkta guld läggas till de tusen andra i hennes eviga skattkammare.

Ane den gamle

Långa tider hade nu förflutit, sedan elden slocknade under grytan i Ura-Kaipas gravdös. På slätten vid Fyrisån uppväxte småningom en tingsby, som hette Uppsala, och där samlades svearna talrikt till offer och köpstämmor.

De hade förnött många svärd i strider med götarna, som bodde längre åt söder nedanför skogarna. Stora skaror av götar hade emellertid dragit ut på vandringståg till främmande länder, och deras egen bygd blev småningom rikare på hemförda skatter än på brynjade män. Slutligen kom där en afton, då deras förnämsta hövdingar lågo slagna på fältet under den rödflammiga himlen, och då de segrande svearna smyckade sina hästar med deras dyrbarheter. Klagande sjöngo götarna om, hur deras fagra kvinnor inte längre skulle bära ringprydnad om halsen, och deras kämpar inte väckas av harpans klang.

I det avlägsna och fruktade Uppsala rådde en storrik släkt. Den hade sådant anseende, att husfadern inte bara som andra odalmän förestod offret under sitt eget tak, utan också hela folkets stora blotfester. Det blev en släkt av hövdingar, och de kallades Skilvingar. Det betydde högsätessittare. De ha också kallats Ynglingar.

Flera ättehögar voro redan uppkastade och syntes vida omkring. Mellan högarna och sandåsen reste sig en timmergavel med hästhuvud utskurna på vindskedarna. Det var den stoltaste boningen i landet, och den vördade, som nu satt där i högsätet som konung, hette Ane.

Trött på sin ungdoms härtåg och strider, fördjupade han sig gärna i långa samtal med sina allvarsamma blotmän. En morgon, när de höllo på att kläda och smycka honom för det stora vinterblotet, sade han till dem:

»Hören I, vad folket där i dörren ropar till mig?»

De vände då på huvudet och hörde folket säga: »Skilvingason, du, som stammar från gudarna! Du är förmer än människa. Du är guden Frej själv, den svärdlösa, den axbärande, och genom dig råder han över oss svear och våra åkrar.»

»Javäl, gudakonung, så talar folket», svarade blotmännen. »Men du börjar att gå lutad. Du är nu sextio år, och tiden tar ut sin rätt över oss alla. Gläd dig, att du föryngrad kan leva upp igen i dina söner! Dina fäder fruktade att dö på strå. När de blevo gamla, skänkte de sig åt Oden genom att rista sig i bröstet med sitt spjut. Eller också mottogo de dråpslaget från ätteklubban. Den hänger där på högsätesstolpen.»

Ane sköt blotmännen ifrån sig och ställde sig närmare dörren för att kunna lyssna på folket. »Är jag förmer än andra människor»,tänkte han, »varför skulle det inte då också kunna förunnas mig ensam att aldrig behöva dö?»

Den dagen offrade han sedan sin äldsta son åt Oden för att få långt liv. Oden lovade honom, att han skulle leva i ännu sextio vintrar.

När den tiden slutligen var gången, skänkte Ane sin andra son åt Oden. Då trodde han sig förstå, att Oden, den mörka dödsguden, svarade honom: »Så länge du vart tionde år ger mig den äldsta av dina söner, skall du leva ännu tio år framåt.»

När han hade blotat med sin sjunde son, var han själv redan så orkeslös, att han måste bäras i stol. Då offrade han den åttonde sonen och låg sedan i tio vintrar i en hängvagga framme vid härden för att hålla sig varm. När han hade offrat den nionde sonen, låg han och diade ett horn som ett litet barn.

Nu hade han bara en son kvar i livet, Egil. Själv förmådde han inte längre att styra med något, utan hans träl, Tunne, vankade omkring i drottgården på sina platta fötter och snäste och befallde, som hade han varit den rätta konungen. Hemligt plockade han också ihop den gamles skatter och grävde ned dem borta i salshörnet för att ha dem till hands och med tiden göra sig glada dagar. Sedan kastade han sig i den tomma kungssängen vid väggen och låg där och snarkade eller småsjöng med benet hängande över sängkanten.

Väggstockarna flisade sig och förmultnade, så att dagern sken in. Stolparna lutade, taket blev gropigt som ett vått tält, och spindelvävarna med alla sina döda flugor räckte ända till golvet.

»Se-e», lallade Ane den gamle med tunn och darrande röst och smuttade på hornet, »för min skull har ti-iden slutat upp att gå-å.»

Han ville, att mjölken skulle hämtas från samma ko, som hade stått över stävan, när han fordom kom hem från sina muntra jaktfärder, varm och törstig. Men så länge kunde ingen ko leva, utan det var den kons kalvs kalv i adertonde led, som nu fick släppa till mjölken, när Tunne om morgnarna kom med hornet.

Ane ville också, att hans trogna gårdvar natt och dag skulle ligga kvar under hängvaggan, så att han kunde stryka honom mellan öronen, när han stack ned den magra armen. Tunne, som emellanåt stod och ljummade hornet över elden, nickade bara till allt, vad han sade. Men inte heller en hund kunde leva så länge, utan det var den forna hundens valps valp i adertonde led, som låg där och sträckte sig. Och ändå var han redan så giktbruten och lam, att han knappt orkade röra sig. Bara när det någon gång knarrade i dörren, lyfte han en smula på nosen och gav till ett trött morrande.

Egil var en frimodig och glättig jägare och jämt ute i skogarna. Där ruttnade granarna på sin rot, därför att ingen fick hugga ned dem. Allt föll i lägervall och blev mossigt och marigt. På åkern var det missväxt, därför att byamännen inte tordes använda annat än gamla och urmodiga redskap. Släpigt och sömnigt jollrade de med varann, där de masade mellan sina ogräsland, och togo så långsamma steg, att de behövde en hel dag för att gå en mil. Till och med barnen sågo ut som rynkiga små gubbar.

Ane den gamle skulle nu fylla två hundra år. Egil gick då in till honom som lydig son, ty tio år hade åter förrunnit. Han slog framför sig med kappan för att få isär spindelvävarna och fläktade det uppvirvlande dammet åt sidorna.

Ett svagt pip hördes från hängvaggan. Ane den gamle stack upp huvudet så pass, att ögonen och kinderna syntes över kanten på hängvaggan.

Han låg helt och hållet inlindad i fällar. Det fanns inte ett hår kvar på hjässan, men från ögonbrynen strittade några vita strån åt olika håll. På vardera kinden satt en skärröd fläck, men den steg och skiftade inte som hos ungt folk, utan satt fastvuxen i huden, och runt omkring var skinnet torrt och gult.

»Inte fly-ytta på något», kvidde han knappt hörbart. »Inte slå bort da-ammet.»

»Far», sade Egil och sänkte ödmjukt huvudet, »höga Skilvingars ättling! Därute ligga granarna murkna bredvid sina stubbar. Knappt kan man längre skilja mellan åkrar och mossar. Snart faller hela stugan över dig, far, och slår sönder allt härinne.»

Ane den gamle sjönk ned igen mellan fällarna. Osäkert fattade han om hornet. Men innan han stack in det mellan läpparna, jämrade han sakta: »Gå-å till blo-ot-trädet!» En stund stod Egil kvar vid hängvaggan, men så vände han sig om. Och ju närmare han kom mot dörren, dess raskare blev gången. »Far, jag skall lyda dig», mumlade han. »Blotmännen stå redan och vänta på att hänga upp mig i Odens träd. Nu får jag aldrig mer gå i skogen med min båge.»

Stigen var kort till offerlunden, och där rasslade de vintriga grenarna. I Odens heliga träd, skräckträdet, skräckhästen, hängde det offrade hökar och hästar och människokroppar med snö på hjässa och axlar. En av kropparna öppnade på munnen och sade till folket: »Ännu har hungern inte gjort slut på mina kval, fast jag redan hängt här i flera dagar under grenarna. Får Oden aldrig nog?»

Folket, som var i en harmfylld och upprörd sinnesstämning, omringade Egil motsträvigt och knotande. Han blev nedförd i en öppen gravhög och smyckad och klädd i en kostbar pälsbrämad dräkt. Många inkastade och offrade dyrbarheter lågo därinne i myllan och blänkte omkring honom.

»Nu är du offerkonung och råder över oss alla ända till dess hanen gal», sade blotmännen. »Men det är en hel natt dit, och tänk inte därpå!»

»Hellre konung över er för en natt än aldrig», svarade han och kallade fram skalderna. »Sjung inte de gamla sångerna», bad han.»Utan sjung i natt om de bragder, som vi skulle ha utfört, om jag blivit er hövding!»

Skalderna ställde sig då framför gravhögen, och medan natthimmeln tändes, sjöngo de om liens gång på kornfältet, om skeppssmeders hamrande, om fullrustade drakar, som sattes i vattnet och roddes bort från Svitjods kuster. Bakom dem stodo harpspelare och grepo hårt i strängarna. Det lät som muller ur kummel, som stormdån över vida moar. Natten skred framåt. Plötsligt tystnade med ens alla harporna, och den av skalderna, som stod närmast, viskade: »Varför vänder du dig bort, Egil? Är du redan trött på vår drapa?»

»Timmarna ha ilat», svarade han och såg mot himlaranden, som rodnade bortom ättehögarna. »Redan har jag hört tuppen sjunga i en av de bortersta byarna.»

»Ve oss, att vi glömt oss kvar i drömmar om segrar, som du aldrig får uppleva!» ropade skalderna bestörta och skyndade att leda ut honom till skräckträdet. Han vacklade mer än gick. Dagningens ljus mattade facklornas sken och spred en blek grånad över hans ansikte.

Då framstörtade en spjutbärande skara, utklädd till jättar och troll med grinande trynen och vajande lös-skägg. De riktade sina spjutspetsar mot honom för att lyfta upp honom i trädet, men därvid råkade en av männen att slå till honom med spjutskaftet. Det gav Egil tillbaka den rätta färgen på kinderna, och harmset ryckte han till sig spjutet och stred ensam mot hela flocken.

Åskådarna blevo förskräckta, men under tiden hade det ljusnat ännu mer, och en gubbe kom springande på stigen från kungsgården. »Håll upp!» ropade han, så snart han hämtat andan så mycket, att han kunde tala. 

»Ni ha fördröjt er alltför länge vid harporna. Ane den gamle fyllde i natt två hundra år. Och efter ni ännu inte hade blotat med hans son, när tuppen gol, somnade han nyss bort för alltid. Men ser jag rätt, står här en sådan konung, som vi svear önska oss. Därför är det mitt råd, att ni kasta spjuten och i stället höja honom på sköldarna.»

Det rådet blev följt. Männen buro Egil på sköldarna till Skilvingarnas dammiga och halvt instörtade kungasal, där Tunne redan hade rymt sin väg med den undangömda skatten.

Egil fick sedan många hårda fejder med Tunne och hans odådsfolk, och först när trälen var fallen, blev det god fred. Det hände då, att Egil var ute på jakt och råkade i strid med en tjur, som hade blivit gödd till offring och ryckt sig lös. Tjuren kastade omkull hans häst och hade redan stött hornet i hans bröst, när de andra männen hunno fram.

De fällde tjuren med sina spjut och buro Egil hem mot kungsgården. Då sade han: »Oden, du lät Ane den gamle leva för att lära oss, hur vist du tillmätt våra år, då du låter vårt liv förgå med vår kraft. Det gamla kan inte evigt bestå. Om vi leva litet längre eller kortare betyder också mindre, än att vi stupa med ofläckat namn. Jag tackar dig, Oden, och lugn skall jag komma, när helst du kallar mig.»

Efter en stund dog han av sina sår och blev sedan höglagd vid Uppsala.

Trontagaren

Vad där var tråkigt! Vad dagarna blevo långa vid det lilla hovet, där de sorgklädda riksråden gäspade i länstolarna och stirrade framför sig som om de begrundat, hur det kom sig att de hade lika skodon på båda fötterna och icke kragstövel på den ena och silkessko på den andra. Och så gäspade de igen - och ute i trappan gäspade vaktmästarna, och nere i köket smakade köksdrängarna med fingret på smeten och sade till varandra:
- Är den nu syrlig nog, så att de höga herrskapen göra tillräckligt sura grimaser?
Framför de svarta karosserna selade kuskarna sina hästar med svarta plymager och slejfer. Svarta tyg tillklipptes eller syddes på alla bord. I Gråmunkholms kyrka, där den gamle konungen hade jordats, kvarhängde ännu de svarta tronhimlarna och tapeterna, och kungsringningen hördes från staden långt utåt landsbygden. När slutligen kröningståget skred fram över de snöiga gatorna, gingo alla sorgklädda, och endast den unge konungen bar sin purpur. Genljudet av de sista glädjesalvorna hade knappast rullat över Tyskbagarebergen, innan samma odrägliga tråkighet åter satte sig vid tronen i de skumma juldagarna.
Då stampade en gråmulen middag änkedrottningens köksmästare i golvet. I händerna höll han en burk med inkokta tomater.
- Ach, du Lieber! I dag blir här något att beställa. Hans Durchlaucht hertigen av Holsten, som snart lärer vara hit att förvänta, har här skickat en kostelig gåva. Hennes majestät och fröken Greta Wrangel ha redan smakat på frukterna, och Tessin, som är berest, kommer själv ned i köket för att råda oss vid anrättandet. Stå inte och koxa, piltar! Trasorna på kastrullerna. Blanka och gnid!
Det lilla avlägsna hovet i världens yttersta hörn hade den dagen fått något att tänka på. Vid taffeln talades om intet annat än tomaterna, och var och en hade något att säga om deras lukt och smak. Under tiden blev det pokulerat, och de inbjudna gamla riksråden glömde sina ränker och sade varandra tokroliga älskvärdheter.
Efter måltiden tog konungen riksrådet Lars Wallenstedt i rockknappen och ledde honom med sig till fönstersmygen som en ringad och pustande brumbjörn.
- Säg mig, sporde konungen allvarligt. Hur skall en furste offra sig för sitt folk? Den predikan i våras går mig aldrig ur sinnet.
Wallenstedt hade för sed, när han talade, att blåsa upp läpparna som om han tänkte säga: Puh! Van vid konungens brådmoget skarpsinniga frågor, svarade han:
- En furste skall offra alla små betänkligheter, samla all makten hos sig, bli sitt folks urbild och vilja. Väl var det ett fromt tal vi den gången hörde i kyrkan, men säger inte hans högvördighet Spegel, att undersåtare skola vara såsom sin herres trälar. Rådsherrarna och adeln kivas nu endast om sin andel i makten efter ers majestäts höge herr fader. Och Oxenstjerna och Gyllenstjerna och... Nåja... Man lyss! Men därför var det jag alltid dristade understödja ers majestäts vilja att redan vid så unga år flytta den svåra regeringsbördan från hennes majestät änkedrottningens skuldror.
När Cronhjelm, konungens lärare, som stod i fönstersmygen, hörde orden om regeringsbördan, skrev han med fingret i imman på rutan:
- Det oket kändes gumman lika ljuvligt lätt som fontagen.
- Ja, ja, kära Wallenstedt, svarade under tiden konungen. Inom mig har jag också alltid känt, att min vilja manade ditåt. På Atlands tron måste sitta en man. Det är en förunderligt plågsam ting att vilja. Vad är det? I dag känner jag att jag vill rida till Kungsör och jaga björn. Men varför? Jag kunde lika gärna vilja något annat. Viljan är mig en fjättra, en kring bröstet hårt åtdragen kedja, ur vilken jag inte kan vrida mig lös. Den är herren och jag drängen.
Vaxljusen voro redan tända, då han steg in i sitt förmak. På bordet stod den förseglade järndosan i vilken den gamle konungen nedlagt sina sista hemliga och faderliga råd. Flera dagar hade förflutit sedan de avtackade riksförmyndarna lämnade den ur sina händer, men han hade icke kunnat förmå sig att öppna locket. Väl hade han en natt häftigt slitit upp sigillet men sedan ryggat tillbaka. Nu i afton kände han, att viljan var kommen.
Men när han satte nyckeln i det rasslande järnet, överföll honom åter den gamla mörkrädslan. Han såg för sig den gamle konungens tennkista, som nyss fått sina spadar mull, och det föreföll honom, att han nu skulle stå öga mot öga med den döde. Han ropade in Håkan och bad honom lägga ved i spisen. Under tiden vred han om nyckeln och slog locket tillbaka och uppvecklade med en frosskakning det tätt skrivna papperet.
- Tag makten i egen hand, stod där, och vakta dig för de store herrar, som omkring dig äro och av vilka många hava franska magar. De som ivrigast tassla, fika endast efter egen Gewinst, och de yppersta gå stundom tysta vid sitt trädgårdsland.
När han hade läst den hänsovnes ängsliga och misstänksamma varningar till slut, märkte han icke, att Håkan redan lämnat kammaren.
Nu var han herre över allt Sveriges land! De höga herrarna hade trängts utanför hans dörr för att få förklara honom myndig. Visste de ens själva, när deras ord förestavades av hopp om nådevedermälen eller av rent uppsåt? Älskade de icke honom mer än egen son eller bror! Men icke kunde han likväl tala förtroligt med dessa gubbar, som vägde och ställde sitt tal. Och kunde han tala förtroligt med sina jämnåriga, en flock ängsligt artiga lekbröder, som intet kände om dagens ärenden! Ensam gick han såsom aldrig förr, och ensam skulle han upplyfta den gamle konungens spira. Intet finge bli förmer än Sverige, och av alla Sveriges konungar ville han bli den ypperste och främste. Hade han icke ur den allsmäktige Gudens händer mottagit ett tecken däruppå, då han redan så ung upphöjdes till en furste med ett långt livs många år framför sig? Det gamla, som ådragit sig Guds vrede, var nu förbi. Det sjöng i höjden, det jublade av trummor och horn.
Han steg upp, och handen sjönk med ett lätt slag mot bordskanten.
Piper hade rätt! Piper hade sagt, att Sverige var ett stort rike med ett litet småstadshov vid världens ände. Därpå skulle bli ett slut. Själv hade han satt kronan på sitt huvud och ridit med den till kyrkan. Hade han icke redan fått den av Gud i sin födelsestund den junimorgon, då den klara stjärnan Lejonhjärtat höjde sig över Österns rand! Mattorna på gatan, i vilka hästhovarna slogo hål, hade han skänkt åt bondeståndet att kläda upp sig med, men adeln hade fått gå till fots, och själva rådsherrarna hade burit himmeln och betjänat honom vid taffeln som vaktmästare. Varför skulle han hyckla, varför skulle han hedra de män, som han icke ärade i sitt sinne! Hade han ens givit en konungaförsäkran! Ständerna men icke han hade att svärja. Sin konungaed hade han i tysthet svurit inför Gud, då han stod vid altaret. Nu, nu var han herre över allt Sveriges land!
Han gick till väggspegeln och granskade belåtet de små koppärren i sitt flickskinn och hoptryckte med fingrarna barska veck i pannan.
Därefter pekade han i luften och satte sig gränsle över en stol och galopperade kring rummet.
- Framåt, gossar, framåt för er kung! Hopp, Brillant, hopp, hopp!
Han inbillade sig att han red över en ängsmark mot fienden och att hundratals kulor slogo mot hans bröst men tillplattade föllo i gräset.
Runt omkring på höjderna stodo åskådare, och på avstånd kom själva kungen av Frankrike på en vit häst och vinkade med hatten.
I salen nedanför stodo ännu de gamla storherrarna i samspråk. När de hörde bullret, tystnade de ett ögonblick och lyddes, men Cronhjelm ritade i imman och brummade halvhögt:
- Det är bara hans majestät som är sysselsatt med regeringsbestyr. Han uttänker nådevedermälen åt oss för myndighetsförklaringen.
Wallenstedt blåste upp läpparna och gav honom ett ursinnigt ögonkast.
Då konungen hade galopperat hela sitt förmak runt, slog honom en plötslig hågkomst och han gick till dörren:
- Klinckowström! ropade han. Klinckowström, kan du säga mig varför jag just nu fått en sådan lust att rida till Kungsör och jaga björn?
Klinckowström, en munter page med röda kinder och lätt tunga, svarade:
- Därför att det är beckmörkt och ett Herrans väder och därför, att ingen björn är uppdriven, så att jakten är omöjlig. Skall jag säga till om hästar och fackelryttare?
- Har du något bättre förslag?
- Alla andra förslag äro bättre, men...
- Nej, du har rätt. Vi måste rida till Kungsör just därför att det tycks omöjligt och därför att vi vilja det.
När konungen en stund senare red Drottninggatan uppför, kom han tätt förbi en malmgård, vilken sträckte sig nedåt Klara kyrkogård till ett gulmålat hus. En gammal änka, som kallades mor Malin, höll där härbärge. Malmgården var inhägnad med plank, på vilket slottsbyggnadsgesällerna, då de om sommaren tömde sin bägare hos mor Malin, hade uppmålat triumfbågar och obelisker och dansande italienare. I ena hörnet låg ett lusthus med eldstad och skorsten och med det ena fönstret utåt Drottninggatan. Det andra vette inåt plommonträden och de översnöade blomstersängarna. Sedan några veckor hade mor Malin dagligen burit mat till lusthuset, men ingen av hennes gamla kunder visste något med bestämdhet om den gäst, som hon hyste därinne. På en försäljning hos en adlig familj, vilken reduktionen böjt till jorden, hade hon åt sin gäst inköpt ett klaver, och om aftnarna hördes bakom de tillskjutna luckorna främmande melodier, ledda av en spröd och svag stämma.
När nu konungens fackelbärare nalkades, stod just mor Malin vid en springa i planket och såg ut på den mörka gatan.
- Det är han själv! utbrast hon och dunkade på lusthusdörren. Det är kungen, som kommer. Släck lyset och titta genom hjärtat på luckan.
I detsamma jagade konungen förbi i vilt fyrsprång.
- Så vacker han är om kinderna den nådiga unga herren! sade hon och gick tillbaka nedåt härbärget. Och rent och heligt är ju hans leverne. Men varför skulle han fresta Gud och med egna händer sätta kronan på huvudet? Därför halkade den också av honom under vägen, och smörjelsehornet datt i kyrkgolvet.
Så gick den natten och månad efter månad, och i malmgården grönskade åter kastanjer och plommonträden bakom berberis- och vinbärsbuskar, majstången restes och hovet åkte förbi till Karlberg.
Bredvid konungen satt hertigen av Holsten, som kommit för att äkta hans syster prinsessan Hedvig Sofia och göra ett slut på den odrägliga tråkigheten. Då han åkte förbi lusthuset, råkade han av en händelse att kasta en blick genom det vidöppna fönstret.
Om kvällen kom en man med kappkragen uppslagen och bultade smygande på härbärget, men mor Malin betraktade honom misstroget. Drag han för satan i våld med sin kappkrage! sade hon.
Han gapskrattade och talade bruten svenska.
- Jag ligger här på en av de tyska galejorna och vill bara ha en mugg bärsaft i din malmgård. Schnell!
Han stack henne ett par mynt i handen och knuffade henne åt sidan, och hon var nära att giva honom ett slag, men så räknade hon silverpengarna och betänkte sig. Hon ställde fram saftmuggen på jordbänken i malmgården, men själv satte hon sig bakom ett par av de halvt igenskjutna fönsterluckorna för att ha den nya kunden under ögonen.
Han smuttade litet på saften och ritade med klacken i sanden och såg sig omkring. När han hade suttit en stund och trodde sig obemärkt, reste han sig och slog ned kragen.
Han var en ung, vacker herre med djärv och munter uppsyn och han gick långsamt gången framåt.
- En sådan ärans kanalje! puttrade mor Malin. Jag tror han ställer sig att bulta på själva lusthusdörren!
När dörren förblev stängd, vek han några steg åt sidan till det öppna fönstret och stack ridderligt hatten i armhålet. Därefter satte han sig på fönsterkarmen och talade sakta och ivrigt.
Då brast tålamodet hos mor Malin och hon gick ut. Hon kom på sandgången och virade en garnända mellan fingrarna och höll huvudet lömskt framåtböjt. Under tiden grundade hon på de otidigheter som hon skulle säga. Men när hon hade gått ett litet stycke, flög den unge herren fram ur berberishäcken och röt med vanvördigaste ursinne:
- Ih, du käring, marsch! Jag är hertigen av Holsten. Men aldrig ett ord därom!
Mor Malin blev så häpen, att hon bara vände sig runt åt alla sidor och slog sig på knäna. Ännu då hon kom tillbaka in i huset slog hon sig på knäna och kunde icke fatta, att just hon i sitt ringa tjäll kunde få uppleva något så stort och besynnerligt.
Det hände sedan ofta i de ljusa sommaraftnarna, när kastanjerna stodo utan en vindfläkt, att hertigen kom till malmgården. Lusthusdörren blev aldrig öppnad, hur inställsamt han än visste att knacka, men han satt på fönsterkarmen, och mor Malin, som allt emellanåt fick sig en blank dukat i kjortelsäcken, uppdukade där både saft och vin och en gång till och med en russinkaka, på vilken hon skrivit med äggvita: Större Printz ej jorden mints.
Just den kvällen dröjde hertigen längre än eljes, och inifrån lusthuset ljöd klaveret. Då han slutligen reste sig för att gå, sade han:
- Makt, makt? Nåja, därefter ropa alla. Varför skulle du ensamt tiga? Rår du för att far din spelade bort sin sista souvereign! Ade, ade! Bommar du på lejonet, så lova, att du härnäst håller dörren öppen för vargen!
Hertigen stod framför fönstret. Det var tyst och stilla, ty nere i härbärget hade redan alla gått till sängs.
- Du svarar inte! fortsatte han. Är det blyghet? Svara då med tecken! Ett slag på klaveret betyder ja, men knäpper du med de små fingertottarna, betyder det nej, oåterkalleligt nej.
Han gick dröjande nedåt gången. Natthimmeln var ljus och marken utan skuggor, och han trevade i en stickelbärsbuske utan att kunna hitta någon kart. Då ljöd sakta ett ackord från klaveret.
Han tryckte hatten på huvudet och drogo kappan om sig och skyndade med muntra steg ur malmgården.
Sedan den natten gick mor Malin förgäves och väntade att i skymningen få öppna porten för den höge herren. I missmod begynte hon slutligen att upplocka ur kjortelsäcken och åter genomräkna dukaterna, och hon bannade sig själv, därför att hon inte, medan det var tid, förstått att tillocka sig ännu fler.
En afton hade emellertid en barberaränka jordats på Klara kyrkogård, och sedan de sista fackelbärarna gått, stannade två gesäller för att hålla vakt. De sutto på plankorna vid graven och talade illa om sorghuset.
- Böta borde di! Den gamla blesan låg svept i kammarduksmössa med florsband alldeles som en adlig, och både krydderier och insyltat stod det på bordet, men hit till oss ha de inte ens skickat ett stop svagdricka.
- Jag ser över muren, att det lyser ur hjärtat på mor Malins fönsterluckor. Om vi skulle gå dit och bulta?
De gingo ut på gatan till det gula trähuset och dunkade på blecket.
Mor Malin gläntade på den ena luckan.
- Ni komma just i grevens tid, pojkar, sade hon, då hon igenkände gesällerna. Traktamente har ingen så här dags att bjuda, men en vacker penning kunna ni förtjäna.
Hon sköt upp luckan ännu mer och sänkte rösten.
- Här ha ni en hel karolin var. Ja, vänd ni på den, dravelspojkar, den håller nog att ta i. Här inne står en kunglig page, som snart kommer ned till er. I dagningen lära som vanligt nattgökarna från hovet rida här förbi. Då låtsas ni kullkasta och prygla den unge herren och ta sedan till fötterna. Det är alltihop.
- Det må väl gå, sade gesällerna och tummade mynten. Det värsta blir att inte i hettan lägga till, så det biter.
De gingo tillbaka till kyrkogårdsporten och väntade, och de hörde mor Malin tissla med pagen uppe i kammaren.
Tiden blev lång. En stjärna flämtade i sommarhettan över bårhuset, brandvakten ropade på Brunkeberg, och dagningen stod nära.
Då knarrade det och skrek i mor Malins trappa, och pagen, som gick med knäna något inåt och knäppte och jämkade på rockknapparna, kom ned till gesällerna.
I gränden från Drottninggatan hördes stoj och hästtramp. Först red Klinckowström, och var han så drucken, att han måste hålla sig fast i hästmanen. Bakom honom framskymtade konungen och hertigen av Holsten och ett tiotal andra ryttare. Alla hade klingorna i handen och alla utom konungen voro i blotta skjortan. Han var tokig av dryckjom, och med värjan stötte han in fönsterrutorna och lyfte av skyltarna och högg i trädörrarna. Nu fanns i hela vida världen ingen, som han behövde lyda. Nu kunde han göra vad som helst, vad som föll honom in, och ingen skulle ha ett enda ord till förebråelse. Man skulle bara våga! Vid kvällsmålet hade han slagit faten ur pagernas händer, och kastat krokanbitarna på kamraternas kläder, så att de hade vita märken som efter snöbollar. Nu var det gamla odrägliga förbi. Gubbarna kunde gäspa och harkla sig vid sina snusburkar bäst de behagade. De hade icke längre annat att beställa än att vara narrar. Åt ungdomsmodet och glädjen vigde han sitt gamla björnrike. Hela Europa skulle häpna! Nu var han herre över allt Sveriges land!
Emellertid hade den okände pagen lagt sig på marken i kyrkogårdsporten, och gesällerna nöpo och slogo av hjärtans lust och grepo efter strupen.
- Wer da? ropade konungen och satte efter gesällerna, som genast flydde in mellan grifthällar och kors. Han var hack i häl och stack den ene flera gånger i vänstra armen, så att blod droppade. Slutligen lyfte de till värn en av plankorna vid barberaränkans till hälften igenfyllda grav. Då vände konungen skrattande och red tillbaka till grinden.
- En av de våra? Vad, sporde han den okände, som åter hade rest sig upp. Är du så pirum, att du inte ens kan vår lösen: Snus på perukerna!- Schadet nichts! Sitt upp bakom vår vän Klinckan och håll honom fast på vallacken. Framåt!
Sjungande och hojtande jagade den skjortklädda skaran vidare uppför gator och backar och viftade och räckte lång näsa åt de yrvakna människorna, som kommo i portarna. När rutorna klingade hos överstemarskalken Stenbock, gick den högförnäme gamle i nattrock själv till fönstret och begynte bugande klaga över, hur det till sist blev honom nödigt att flytta utom riket. Men konungen slet av honom peruken och högg den med pliten i två hälfter.
- Detta är leva! ropade hertigen av Holsten. Hattarna i vädret! Finge vi nu bara också ta ihop med alla de friande kungliga fruntimren, som sitta och glytta i sovstugorna! Perukerna i vädret! Res er i stigbyglarna och pinkilera över hästhuvudena! Såja, gossar! Djävulen tage er! Vivat Carolus, rex svecorum et scandalorum!
Skjortorna pöste, hattarna, perukerna och handskarna lågo på gatan, hovarna sprätte eld, och hästarna rusade fram som i sken.
När de vilda ryttarna kommo åter till slottet, sprungo de ur sadeln och läto hästarna löpa bäst de gitte. Uppe i trappan bröto de sönder ljushållaren och avfyrade pistolskott på en marmor-Venus.
- Vorwärtz! ropade konungen och stormade med hela sitt följe in i slottskapellet och högg löst på bänkarna. Här skola de till söndagen få stickor i böxorna!
Hertigen stötte i golvet och äskade ljud, och Klinckowström, som satt sig att slå tärning på altarringen, höll sig själv om munnen för att kunna tiga.
- Käre åhörare! begynte hertigen. Intet skulle göra denna allvarliga fest högtidligare än om min höge och kärälskelige svåger i denna morgonstund ville giva oss, hans trogna tjänare, en vink om sitt hjärtas val. Låt oss tala om frierskorna! Låt oss tänka på fruntimret från Bewern, som skumpade ända hit upp med söta mor, fast här ju knappast fanns logement efter slottsbranden. Uhuh! säger uven. Bara åtta små tulipanröda somrar äldre än ers majestät. Eller på prinsessan av Würtemberg, som redan visade sin kärlighet genom att fria till ers majestäts högstsalige herr fader och som är klen i bröstet. Hosta inte i brudvigseln! Eller på furstinnan av Mecklenburg-Grabow som med mor sin också lär speta upp i resvagnen. Eller på den preussiska prinsessan, som bara är två aldrig så små sockergrynsår äldre, eller danska prinsessan, tuttelutteliten gullfågel och skär, som bara är fem små rosentäcka år äldre. Allihop hålla de ju på att fria och uppfiffa och försköna sina konterfej, ty deras älskog gör dem svåra kval.
Konungen blev brydd och svarade:
- Har jag inte alltid sagt, att före det fyrtionde året behöver väl inte en man tänka på giftas!
Då hertigen märkte hans förlägenhet, blinkade han åt pagen från härbärget och stötte på nytt i golvet.
- Nåväl. De svenskes majestät vill icke dela sin gloire och sina undersåtars kärlek med andra än mannamodet och glädjen. Snus på perukerna! Vore jag de svenskes förste, skulle jag därför vettskrämma gubbarna genom att också befalla de vackraste jungfrurna och slinkorna till mina gillen. Potztausend! De skulle sitta framför oss i sadeln och vara med tills hanen gol tredje resan. Nej, om jag kan tala längre! Sätt knät mot bänkgavlarna! Hej! Banka och bräck, knacka och knäck! Stampa i golvet! Herr Gott, bringen Sie Wasser! Kungen är sjuk. Wasser oder Wein! - nur Wein! - Wein!
Konungen hade bleknat av och tog sig om pannan. Det gjorde honom ingenting, att de andra voro rödflammiga och vacklade. I grunden älskade han kanske ingen av dem till hjärtat. Vad betydde det, om de kallade varandra druckna, men aldrig skulle något sådant få sägas om honom, den av Gud utkorade.
- Det kan vara nog nu, gossar! sade han och försökte sticka pliten i skidan, men då märkte han, att han hade tappat denna. Därför stack han i stället helt lugnt vapnet tvärs genom rockskörtet och gick med bestämda steg mot dörren.
Hertigen grep den okände pagen i armen och viskade och tecknade med händerna. Pagen skyndade genast efter konungen och öppnade dörren för honom samt följde honom uppför trappan
- Om jag någonsin mer skall smaka vin! tänkte konungen. Jag skulle icke kunna bära, om man berättade att jag lallat på målet och tagit pagerna i famn. Varför skulle jag sedan aktas för mer än de? Och inte smakar vin så mycket bättre än svagdricka. Det beror på vana. En brav vis dricker vatten.
De gingo genom trappor och gångar och kommo slutligen till hans sängkammare. Här väntade redan Wallenstedt och ett par andra höga herrar. Wallenstedt blåste upp läpparna.
- Klockan sex på morgonen brukar vara den tid, begynte han, då vi föredraga regeringshandlingar.
- Om det gäller brottmål ja, svarade konungen, men annars vill jag inga råd bekomma utan ställer och beslutar som rättvist mig synes.
Han grep icke eldgaffeln som fadern. Han var lika vaksamt mån om sin värdighet som en ädelboren jungfru om höviskt skick. Småleende och bugande gick han herrarna rakt på livet, så att de baklänges måste lämna kammaren.
- Det blev vår lön för att vi satte ett barn på tronen, tutade de skadeglatt Wallenstedt i örat.
Pagen hade dock redan kastat dörren i lås bakom dem med en förödmjukande skräll. Detta behagade konungen. Han stod lutad mot himmelsängens gavel bredvid det skrin, i vilket fadern hopsamlat juveler och dyrbarheter av alla slag som nu upphämtats ur skattvalvet Elefanten.
- Vad heter du? frågade han pagen. Varför svarar du inte?
Pagen andades häftigt och famlade och plockade på sina kläder.
- Nå, men svara då, gosse! Du vet väl ditt eget namn. Du står ju nästan med ryggen åt mig, så att jag inte kan se dig.
Nu steg pagen fram mitt i kammaren och lyfte peruken från huvudet samt kastade den på nattbordet och svarade:
- Jag heter Rhoda... Rhoda d'Elleville...
Konungen såg, att det var en helt ung kvinna med svartpenslade ögonbryn. Det gula håret var burrigt och krusat med locktång, och en lätt skuggande fåra darrade kring munnen.
Hon sprang fram och slog armarna om hans hals och kysste häftigt hans vänstra kind.
För första gången svek självbehärskningen den sextonårige. Det flammade för ögonen, kinderna blevo gråaktigt vita och händerna hängde viljelösa. Han såg endast att pagerocken var uppknäppt över bröstet, så att spetsarna hängde fram. Hon höll honom hårt kvar i sina armar och tryckte en lång kyss på hans mun.
Han varken besvarade den eller gjorde motstånd. Först så småningom höjde han händerna och lyfte hennes armar tillbaka över sitt huvud som en ring. Därefter gick han stammande och djupt och kruserligt bugande åt sidan.
- Pardon, mademoiselle! Han skrapade med foten och smällde med klackarna och bugade och bugade för vart steg och gick allt längre undan. Pardon, mademoiselle, pardon!
Hur noga hade hon inte på förhand inlärt vart ord, som hon ärnade säga. Men nu mindes hon intet. Hon talade på måfå och utan att själv längre veta, vad hon sade.
- Nåd, sire! Den gode guden är excuserad, om han straffar en sådan förmätenhet som min.
Hon böjde knä på mattan.
- Jag har sett er à cheval, sire... Jag har sett er från mitt fönster. En rêvant har jag sett er, innan jag reste den långa vägen hit upp, sett min hero, min Alexander.
Han gick genast fram till henne och fattade henne under armbågen och förde henne lillgammalt kavaljersmässigt till en stol.
- Inte så, inte så! Sitta, sitta!
Hon höll kvar hans hand och rynkade pannan något litet samt såg honom klart in i ögonen och sedan brast hon i ett klingande och lättande skratt.
- Nå, ni är ändå människa, sire. Inte ett spår predikant. Ni är den första svensk jag råkat, som förstår, att dygden har ögonen inåt och skelar inte elakt efter andra. Era gunstlingar dricka och slå tärning och uppvakta fruntimret utan att ni säger något därom. Ni beaktar det ju knappast. Låt oss tala om dygden, sire.
Parfymerna, lukten av hennes hår, av kvinna kväljde honom så häftigt, att han var nära att få uppkastningar. Beröringen, känslan av hennes varma hand äcklade honom som snuddandet vid en råtta eller ett lik. Han tyckte sig förnärmad och kränkt både som den ensamme av Gud utkorade konungen och som person, därigenom att en främmande vidrörde hans kläder och ansikte och händer. En annan, låt vara en kvinna, hade gripit fast i honom som ett rov, som en erövrad fånge. Den, som vidrörde honom, blev strax en fiende, med vilken han ville fäkta och som han till straff för majestätskränkelsen ville slå ned.
- När jag ännu var så gott som ett barn, fortfor hon, blev min biktfader förälskad i mig. Han vred händerna och stred med sig själv och babblade böner, och jag lekte med den token och gjorde narr av honom. Sire, hur olik ni är mot honom! Ni strider aldrig med er själv. Ni är rätt och slätt likgiltig, sire. Det är det hela. Dygden är hos er så medfödd, att (hon skrattade lekfullt) jag vet inte, om jag ens kan kalla den dygd.
Han försökte vrida sin hand fri och brukade allt mer och mer sin styrka. Hur hade icke under de sista veckorna hertigen och pagerna och vaktmästarna tutat honom i öronen om frierskor och vackra mamseller! Var nu också detta ett spel bakom hans rygg? Fick han då ingen frid?
- Pardon, mademoiselle!
- Jag vet, sire, att ni hela timmar kan sitta och bläddra i de Tessinska kopparsticken och att ni synnerligen betraktar skilderier med högväxta jungfrur. Det är kanske bara den estime för konsterna, som ni ärvt av er höga fru farmor, men skall ni alltid förbli sådan? Jag är intet dött skilderi, sire.
Ehuru ständigt bugande slet han sig nu lös med sådan häftighet, att han på samma gång ryckte Rhoda d'Elleville upp från stolen.
- Nej, ni är en levande page, mademoiselle, och pagenbefaller jag att gå ned i slottskyrkan och skicka kamraterna till östra förmaket.
Hon såg med ens, att spelet var hopplöst ute, och det skuggande draget kring munnen vart djupare och tröttare.
- Pagen har att lyda, svarade hon.
När konungen blev allena, var han åter lika lugn. Endast stundvis uppflammade över hans tankar en glimt av förtrytelse. Det oväntade äventyret hade jagat vindunsterna från hans huvud, och han ville icke gå till vila efter nattens upptåg som en vekling utan fortsätta dem timme efter timme.
Han avkastade rocken. I skjortärmarna samt med värjan i hand gick han ut till kamraterna i östra förmaket.
Det var överstänkt med intorkat blod. Golvplankorna voro genomdränkta och bruna av blodpölar, och vid väggarnas porträtter, på vilka ögonen utstungits, hängde klumpar av hår och gammalt stelnat blod.
I kammaren utanför hördes råmande. En kalv inleddes och framfördes mitt på golvet.
Konungen bet i underläppen, så att den vitnade, och i ett enda susande hugg avslog han kalvens huvud. Med blod under naglarna kastade han därefter genom det krossade fönstret huvudet ned på de förbigående.
Utanför dörren viskade under tiden hertigen brådskande med Rhoda d'Elleville.
- Min höga svåger lär alltså ingen få ur sin halsstarrighet. Gubben Hjärne, drollig in's Gesicht, talar om att koka en kärlekssump, men lär den föga båta. Hade han inte ärvt faderns kyla, skulle han med sitt trots bli Sveriges Borgia. Får han inte snart bli en halvgud, så blir han en djävul. När en sådan fågel inte hittar svängrum för vingarna, stöter han sönder väggarna i eget bo. Tss! Det kommer någon! Glöm inte! I kväll klockan nio hos mor Malin! Hav till hands litet fikon och russin!
Bakom dem i trappan kom gamle trotjänaren Håkan och ledde två getter. Han stannade och slog händerna upp i luften och suckade ångestfullt:
- Till vad ha de gjort min unge herre! Aldrig har något sådant setts i Sveriges konungahem. Allsmäktige Gud, förbarma dig och giv ännu större olyckor än tillförene, ty den stillheten, som nu kommit, kan varken bäras av de svenska eller av en sådan furste!