Yttersta domen i Kråkvinkel[1].
(Fragment ur ett större opusculum.)
Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet
veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer
förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning
af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge
jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så
oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.
Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa
redan länge hade växt på min och de öfriga
Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i
domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och
började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles
fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att
taga på kroppen. Tänker du – sade en af
Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår
Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de
kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?
När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde
erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det
var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han
slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som
hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på
svenska.
Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X[2].
[1]
Ur Östgöta korrespondenten 1838.
[2]
Emedan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har
författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet.
"Hvar kan biskop X. vara?" frågade erkeengeln
Gabriel.
Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers
exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke
alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så
högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan
villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda
på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den
andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går
herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud[1].
Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode
Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att
biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig
gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen
att komma sådan, som han är.
Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann
sig ändtligen sådan, som han var.
Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma,
hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och
tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex.
åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter
det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta
mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men
förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid
godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.
När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora
stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre
framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare
englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra!
I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt
herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva
honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att
den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som
han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af
elementerna.
Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma
Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort,
[1]
Hedrén var, enligt ett uttryck af Tegnér, ett »länsmansgeni»,
men saknade högre begåfning.
så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade
han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.
Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna;
– och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja
till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men
ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger
i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt
ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då
han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? –
frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen,
svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera
på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef
egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur
djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen
kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – bä. Det var
rosten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet
af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att
det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma
hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.
Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin
håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent
af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på
sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken
hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på
hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara
en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra
måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef
han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot
bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande
stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle
få domprosten Y[1]; aldrig kunde jag misstänka, att jag
till och med skulle gå miste om honom.
"Titulus kan," sade jag och vände mig till hin håle,
"alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som
titulus gör på domprosten Y."
"Det vore fan," sade hin håle.
"Och hvilka skulle dessa skäl vara," frågade jag.
"Till att börja med, så är han en jesuit," sade hin håle.
"Ingalunda!" sade jag. "Jesuiter finnas icke mera;
och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade
[1] Här gäller samma anmärkning som vid X.
konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det
är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y
en jesuit."
"Kan väl hända," sade hin håle och borttorkade sina
tårar. "Men det var ändå en för god karl att gå miste
om," sade hin håle.
Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall
han råkat i tituli våld," frågade jag.
"Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii
protokoller," sade hin håle.
"O hvilket sataniskt påfund!" utropade jag. "Hvilken
raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!" Håren reste
sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min
dröm var slut[1].
lördag 23 november 2013
måndag 28 januari 2013
Luftballongen
Far och gossarna sitter en regnig oktoberkväll i en
tredje-klasskupé på väg till Stockholm. Far är ensam på en
bänk. Gossarna sitter mittemot, tätt tryckta intill varandra,
läsande en Jules-Verne-roman, som bär titeln Sex veckor
i ballong. Boken är mycket nött. Gossarna kan den nära
nog utantill och har fört ändlösa diskussioner om den, men
de läser den alltjämt med samma nöje. De har glömt allting
för att följa de djärva luftseglarna tvärsöver Afrika och
lyfter sällan ögonen från boken för att betrakta de svenska
bygder, som de far igenom.
Gossarna är mycket lika varandra. De är av samma längd, är klädda på samma sätt i blåa skolmössor och gråa ytterrockar och har båda stora, drömmande ögon och små upp-näsor. De är alltid goda vänner, följs alltid åt, bryr sig inte om andra barn och talar alltid om uppfinningar och upptäcktsfärder. Till begåvningen är de rätt olika. Lennart, den äldste, som är tretton år, går det trögt för i skolan, och han kan knappt följa med sin klass i något ämne. Till gengäld är han mycket händig och företagsam. Han ska bli uppfinnare och sysslar jämt med att konstruera en flygmaskin. Hugo är ett år yngre än Lennart, men han har lättare för sig och sitter redan i samma klass som brodern. Inte han heller är särdeles road av läsning, däremot är han stor sportsman: skidgångare, velocipedryttare och skridskoåkare. Han ämnar ge sig ut på upptäcktsfärder, när han blir vuxen. Så snart Lennarts flygmaskin blir färdig, ska Hugo fara ut på den för att upptäcka vad som ännu finns kvar att upptäcka av världen.
Far är en lång man med insjunket bröst, glåmigt ansikte och smala, vackra händer. Han är vårdslöst klädd. Hans skjortbröst är skrynkligt, rockhängaren sticker upp i nacken, västen är snedknäppt och strumporna nedhasade. Han bär håret så långt i nacken, att det hänger ner på rockkragen, men detta beror mte på vårdslöshet, utan på smak och vana.
Far härstammar från en gammal spelmanssläkt långt borta från bondlandet, och han har fört med sig ut i livet två starka anlag som sin särskilda arvedel. Det ena anlaget är en stor musikalisk begåvning, och detta var det, som först trädde i dagen. Han fick genomgå akademien i Stockholm, studerade sedan ett par år i utlandet och gjorde under studieåren så glänsande framsteg, att både han själv och hans lärare väntade, att det skulle bli en stor, världsberömd fiolspelare av honom. Han hade säkert haft talang nog att nå målet, men han saknade kraft och uthållighet. Han kunde inte kämpa sig till en ställning ute i världen, utan kom snart nog hem och tillträdde en organistbefattning i en landsortsstad. Till en början kände han sig skamsen över att han inte hade motsvarat alla förväntningar, men han kände det också gott att ha ett, säkert levebröd och inte mer behöva anlita andras barmhärtighet.
Kort efter att han hade fått platsen, gifte han sig, och några år framåt var han helt visst alldeles nöjd med sin lott. Han hade ett litet vackert hem, en glad och lycklig hustru, två små pojkar, och han var hela stadens gunstling, firad och eftersökt överallt. Men så hade det kommit en tid, då allt detta inte tycktes tillfredsställa honom. Han längtade att fara ut i världen än en gång och försöka sin lycka, men han kände sig bunden att stanna hemma, därför att han hade hustru och barn.
Det var framför allt hustrun, som hade övertalat honom att avstå från denna resa. Hon hade inte trott, att han skulle lyckas bättre än förra gången. Hon tyckte, att de var så lyckliga, att han inte behövde eftersträva något annat. Hon begick tvivelsutan ett fel härvidlag, men hon fick också bittert ångra det, för alltifrån denna tid kom det andra släktdraget till synes hos mannen. Då han inte fick sin längtan efter ära och framgång stillad, sökte han trösta sig med att dricka.
Det gick honom nu så, som det brukade med folk av hans släkt, att han drack utan besinning och måtta och inom kort blev nästan förfallen. Han blev så småningom en helt annan människa än förut. Han var inte längre älskvärd och intagande, utan hård och elak. Och största olyckan var, att han fattade ett förfärligt hat till sin hustru och plågade henne på alla möjliga sätt, både när han var drucken och när han inte var det.
Gossarna har alltså inte haft något gott hem, och deras barndom skulle ha varit mycket olycklig, om de inte hade kommit att skapa sig en liten värld för sig själva, full av maskinmodeller, upptäcktsplaner och äventyrsböcker. Den enda, som någon gång har fått kasta en blick in i denna värld, är mor. Far har inte en gång en aning om att den finns till, och han kan heller inte tala med gossarna om något, som intresserar dem. Han stör dem gång på gång genom att fråga om de inte tycker, att det är roligt att få se Stockholm, om de inte är glada att vara ute och resa med far och annat i den vägen, som de besvarar mycket kortfattat för att ögonblickligen dyka ner i boken igen. Far fortsätter i alla fall att fråga. Han tror, att gossarna är mycket förtjusta över hans älskvärdhet, fastän de är för blyga att visa det.
"De har varit för länge under kjortelvälde", tänker han. "De har blivit rädda och pjunkiga. Det ska bli andra tag i dem nu, när jag tar hand om dem."
Men far misstar sig. Att gossarna svarar honom så kort, beror inte därpå, att de är blyga, utan betyder bara, att de är väluppfostrade och inte vill såra honom. Om det inte vore så, skulle de svara på helt annat sätt. "Varför skulle vi tycka, att det är roligt att vara ute och resa med far?" skulle de då säga. "Far tror nog, att han är något märkvärdigt, men vi ser ju, att han bara är en förfallen stackare. Och varför skulle vi vara glada att få se Stockholm? Vi förstår mycket väl, att det inte är för vår skull, som far har tagit oss med sig, utan bara för att göra mor ledsen."
Det vore nog klokare, om far läte gossarna läsa utan att störa dem. De är sorgsna och ängsliga, och det retar dem, att han är i gott humör. — Det är bara därför, att han vet, att mor sitter hemma och gråter, som han är så glad i dag, viskar de till varandra.
Fars frågor bringar det till sist därhän, att gossarna inte läser mer, fastän de fortsätter att sitta lutade över boken. I stället börjar deras tankar att med stor bitterhet kretsa kring allt, vad de har måst lida för fars skull.
De minns den gången, då far hade druckit sig full mittpå förmiddagen och kom raglande framåt gatan med en mängd skolpojkar efter sig, som gjorde narr av honom. De kommer ihåg hur de andra pojkarna har retats med dem och gett dem öknamn, därför att de hade en far, som drack.
De har fått skämmas för far, de har fått leva i ständig ängslan för hans skull, och så snart som de har haft något roligt, har han kommit och förstört deras nöje. Det är inte något litet syndaregister, som de sätter upp åt honom. Gossarna är mycket fr ömsinta och tåliga, men de känner en allt större och större vrede växa upp inom sig.
Han borde ändå förstå, att de inte ännu har kunnat förlåta honom den stora missräkningen, som han beredde dem i går. Det var ändå det värsta, som han någonsin har gjort dem.
Det förhåller sig så, att gossarnas mor förra våren beslöt sig för att skilja sig från deras far. Under flera år har mannen förföljt och plågat henne på alla möjliga sätt, men hon har inte velat skilja sig från honom, utan stannat hos honom, för att han inte skulle råka i riktigt förfall. Men nu till sist ville hon göra det för gossarnas skull. Hon hade märkt, att deras far gjorde dem olyckliga, och hon ansåg, att hön måste föra dem bort från eländet och skaffa dem ett gott och fredligt hem.
När vårterminen var slut, hade hon skickat gossarna ut på landet till hennes föräldrar och själv rest utrikes för att på det lättaste sättet få skilsmässa. Hon hade inte tyckt om, att det på detta sätt skulle komma att se ut, som om det vore hennes skull, att äktenskapet upplöstes, men det hade hon måst underkasta sig. Än mindre nöjd var hon (^ärmed, att gossarna blev tillerkända fadern av domstolen, därför att hon var en förlupen hustru. Hon tröstade sig nog med att han omöjligt kunde vilja behålla barnen, men hon hade inte känt sig riktigt lugn.
Så snart skilsmässan hade blivit genomförd, hade hon kommit tillbaka och hyrt en lägenhet, där hon och gossarna skulle bo. Först för två dagar sen hade hon haft allt färdigt, så att gossarna hade kunnat flytta hem till henne.
Det var den lyckligaste dag, som gossarna hade upplevat. Hela våningen hade bestått av ett stort rum och ett stort kök, men allt hade varit nytt och fint, och mor hade inrättat det så utmärkt trevligt. "Rummet" skulle de och hon ha till arbetsrum om dagarna, och om nätterna skulle gossarna sova där. Köket var mycket nätt och ljust. Där skulle de äta, och i en liten skrubb bakom köket hade mor sin säng.
Mor hade sagt dem, att de komme att bli mycket fattiga. Hon hade fått plats som sånglärarinna vid flickskolan, men detta var allt, som de hade att leva av. De hade inte råd att hålla sig med någon jungfru, utan de måste reda sig på egen hand. Gossarna var i hänryckning över alltsammans, framför allt över att de skulle få hjälpa till. De erbjöd sig att bära vatten och ved. De skulle borsta sina skor och bädda sina sängar. Det var bara roligt att tänka på.
Det fanns en garderob, där Lennart skulle få hållas med alla sina maskiner. Han skulle själv få ha nyckeln, och ingen annan än han och Hugo skulle någonsin få gå in dit.
Men gossarna hade fått vara lyckliga hos mor bara en enda dag. Sedan hade far förstört deras glädje, såsom han hade gjort, så länge som de kunde minnas tillbaka. Mor hade talat om för dem, att hon hade hört, att far hade fått ett arv på några tusen kronor, att han hade sagt upp sin plats och skulle flytta till Stockholm. Både de och mor hade varit glada över att han lämnade staden, så att de skulle slippa att möta honom på gatorna. Men så hade en av fars vänner kommit upp till mor med hälsningar från far, att han ville ha gossarna med sig till Stockholm.
Mor hade gråtit och bett att få behålla sina gossar, men fars utskickade hade svarat, att far var fast besluten att ta gossarna under sin vård. Om de inte komme godvilligt, skulle han låta polisen hämta dem. Han bad mor läsa igenom skilsmässodomen. Där stod det ju tydligt, att gossarna skulle tillhöra fadern. Och det visste ju mor redan. Det stod inte till att förneka.
Fars vän hade sagt många vackra saker om att far älskade sina gossar och fördenskull ville ha dem till sig, men gossarna visste, att far förde bort dem endast och allenast för att plåga mor. Han hade tänkt ut detta, för att mor inte skulle ha någon glädje av att vara skild från honom. Hon skulle få leva i ständig oro för deras skull. Det var bara hämnd och elakhet alltsammans.
Men far har satt sin vilja igenom, och här var de nu på väg till Stockholm. Och mittemot dem sitter far och gläder sig åt att han har gjort mor olycklig. För vart ögonblick, som går, blir det alltmer motbjudande för dem att tänka på att de måste följa med far och leva hos homom. Är de då alldeles i hans våld? Ska det inte ges någon bot för detta?
Far har lutat sig tillbaka i sitt hörn, och om en stund slumrar han in. Genast börjar gossarna att viska mycket ivrigt med varandra. De har inte svårt att besluta sig. Hela dagen har de var för sig suttit och tänkt på att de borde rymma. De kommer överens, att de ska smyga ut på plattformen och hoppa av tåget, när det går fram genom en stor skog. Sedan ska de bygga sig en hydda på en undangömd plats i skogen och leva där ensamma utan att visa sig för någon människa.
Medan gossarna lägger dessa planer, håller tåget stilla vid en station, och en bondhustru, som för ett litet barn vid handen, kommer in i kupén. Hon är svartklädd med duk på huvudet och har ett fryntligt och vänligt utseende. Hon tar av den lille hans överrock, som har blivit våt av regnet, och sveper i dess ställe en schal om honom. Sedan tar hon av honom hans skodon, torkar hans små kalla fötter, letar fram strumpor och skor ur ett knyte och sätter på honom. Till sist sticker hon till honom en karamell och lägger honom på bänken med huvudet i hennes knä, för att han ska få sova.
Än den ene, än den andre av gossarna kastar en blick bort till bondkvinnan, som sysslar med sitt barn. Dessa ögon- kast blir allt tätare, och med ens får gossarna båda på en gång tårarna i ögonen. Då ser de inte mer upp, utan håller ögonen envist sänkta.
Det förefaller, som om samtidigt med bondkvinnan också någon annan, som är osynlig och omärkbar för alla utom gossarna, har kommit in i kupén. Och denna andra är mor. Gossarna tycker, att hon har kommit och satt sig emellan dem och tagit deras händer, såsom hon gjorde sent i går kväll, då det var bestämt, att de måste resa, och att hon talar till dem på samma sätt som då.
— Ni får lova mig, att ni inte ska vara onda på far för min skull. Far har aldrig kunnat förlåta mig, att jag hindrade honom från att resa. Han tycker, att det är mitt fel, både att det inte har blivit något av honom och att han dricker. Han kan aldrig straffa mig nog. Men ni får inte vara onda på honom fördenskull.
När ni nu ska leva med far, så måste ni lova mig att vara snälla mot honom. Ni får inte retas med honom, ni ska sköta om honom så gott ni kan. Det får ni lova mig, annars vet jag inte hur jag ska kunna låta er resa. Och gossarna hade lovat.
— Ni får inte smyga er bort från far. Lova mig det! hade mor sagt.
Det hade de också lovat.
Gossarna är ordhålligt folk, och i samma ögonblick, som de kommer att tänka på att de har gett mor dessa löften, överger de alla tankar på flykt. Far sover alltjämt, men de sitter tålmodigt kvar på sina platser. I stället återtar de sin läsning med dubbel iver, och deras vän, den gode Jules Verne, för dem snart bort från deras många och tunga sorger till Afrikas lyckliga undervärld.
Långt borta på Söder har far hyrt två rum och kök på nedre botten med ingång från gården och utsikt över en trång gårdsplan. Våningen har länge varit i bruk, har gått från familj till familj utan att någonsin bli reparerad. Tapeterna har.en mängd rispor och fläckar, taken är sotiga, ett par fönsterrutor är spräckta, och köksgolvet är så nött, att det är gropigt. Några stadsbud har hämtat flyttsakerna vid stationen, burit in dem i rummen och lämnat dem där huller om buller.
Far och gossarna håller nu på att packa upp. Far står med yxan i högsta hugg för att öppna en lår. Gossarna plockar upp glas och porslin ur en annan lår och ställer in detta i ett väggfast skåp. De är händiga och arbetar ivrigt, men far upphör inte att förmana dem till försiktighet och förbjuder dem att bära mer än ett glas eller en tallrik i sänder. Under tiden går det klent med fars eget arbete. Hans händer är fumliga och kraftlösa, och han arbetar sig svettig utan att få locket av låren. Han lägger ner yxan, går runtom låren och undrar om det är bottnen, som har kommit upp. En av gossarna fattar då yxan och börjar bända, men far stöter undan honom. Den där låren är för hårt tillspikad. Lennart kan väl inte tro, att han ska lyckas öppna locket, när far själv inte rår med det? Ingen annan än en van arbetare kan öppna den låren, säger far och sätter på sig hatt och rock för att gå ut och hämta hjälp.
Far har knappt kommit utom dörren, förrän han får en idé. Han förstår med ens varför han inte har någon kraft i sina händer. Det är ännu tidigt på förmiddagen, och han har inte förtärt något, som har kunnat sätta blodet i gång på honom. Om han ginge in på ett kafé och toge sig en konjak, skulle han få tillbaka sin styrka och kunna reda sig utan hjälp. Detta är bättre än att hämta en arbetskarl.
Så går far ut på gatan för att söka reda på ett kafé. När han vänder tillbaka till den lilla lägenheten inne på gården, är klockan åtta på kvällen.
I fars ungdom, då han gick på akademien, hade han bott på Söder. Han hade då varit medlem av en dubbelkvartett, mest bestående av kontorister och småhandlande, som hade brukat komma tillsammans i en källare nära Mosebacke. Far hade fått lust att se efter om den lilla källaren ännu fanns kvar. Det gjorde den verkligen, och far hade haft den turen att råka på ett par av de gamla vännerna, som satt där och spisade frukost. De hade tagit emot honom med största glädje, bjudit honom på frukost och firat hans ankomst till Stockholm på det vänligaste sätt. Då frukosten äntligen var slut, hade far velat gå hem för att packa upp sina möbler, men vännerna hade övertalat honom att stanna och spisa middag med dem. Och middagen hade dragit ut så länge, att far inte hade kommit att gå hem förrän vid åttatiden. Och det hade inte kostat honom liten ansträngning att slita sig ifrån det glada laget så pass tidigt.
När far kommer hem, är gossarna i mörker, därför att de inte äger en tändsticka. Far har en tändsticksask i fickan, och när han har fått eld på en liten ljusbit, som lyckligtvis har kommit med i packningen, ser han, att gossarna är varma och nerdammade, men krya och glada och tydligen mycket nöjda med sin dag.
Inne i rummen står möblerna ordnade utefter väggarna, lårarna är utflyttade, halm och pappersbitar bortsopade. Hugo håller på att bädda gossarnas sängar i det yttre rummet. Det inre rummet ska vara fars sängkammare, och där står hans säng bäddad med så mycken omsorg, som han någonsin kan begära.
Nu sker ett märkvärdigt omslag med far. När han kom hem, var han missnöjd med sig själv, därför att han hade gått ifrån arbetet och lämnat gossarna utan mat, men nu, då han ser, att de är i gott humör och att det inte går någon nöd på dem, ångrar han, att han för deras skull har lämnat sina vänner, och han blir retlig och grälsjuk.
Han ser nog, att gossarna är stolta över allt arbete, som de har utfört, och att de väntar, att han ska berömma dem, men det är han alls inte hågad att göra. Han frågar i stället vem som har varit där och hjälpt dem och ber dem komma ihåg, att i Stockholm får man ingenting utan pengar och att portvakten ska ha betalt för allt, vad han gör. Gossarna svarar, att de inte har haft någon till hjälp, utan har rett sig själva, men han fortfar att gräla. Det var orätt gjort av dem att öppna den stora låren. De kunde ha förstört sig på den. Han hade ju förbjudit dem att öppna den. De får lov att lyda honom nu. Det är han, som står i ansvar för dem. Han tar ljuset, går ut i köket och lyser i skåpen. Det lilla förrådet av glas och porslin är uppsatt på hyllorna i god ordning. Han granskar alltsammans mycket noga för att få anledning till fortsatt klander.
På en gång får far syn på några lämningar efter gossarnas kvällsvard och börjar genast gräla, därför att de har ätit kyckling. Var har de skaffat sig den? Tänker de leva som prinsar? Är det hans pengar, som de förstör med att äta kyckling?
Så kommer han ihåg, att han inte har lämnat dem några pengar. Han undrar om de har stulit kycklingen och blir häftigt uppskakad.
Han talar och förmanar, grälar och larmar, men nu får han inte något svar av gossarna. De bryr sig inte om att säga honom var de har fått kycklingen, utan låter honom gå på. Och han håller långa tal, predikar, uttömmer sina sista krafter. Slutligen tigger han och ber.
— Jag besvär er, att ni säger mig sanningen. Jag ska förlåta vad ni än kan ha begått, bara ni talar om sanningen.
Nu kan gossarna inte stå ut längre. Far hör ett frustande ljud. De kastar av sig täckena och sätter sig upp, och han märker, att de är röda i ansiktet av återhållet skratt. Och medan de nu skrattar alldeles ohejdat, säger Lennart med många avbrott för skrattsalvornas skull:
— Mor la en kyckling i matsäcken, som hon gav oss, när vi reste hemifrån.
Far rätar upp sig, ser på pojkarna, vill tala, men finner inga lämpliga ord. Han rätar på sig än mer majestätiskt, ser med största förakt på dem och går utan vidare in i sitt rum.
Far har kommit underfund med hur händiga gossarna är, och han begagnar sig av detta för att slippa tjänare. Om morgonen sänder han Lennart ut i köket för att koka kaffe och låter Hugo duka frukostbordet och hämta bröd hos bagaren. Efter frukosten sätter han sig på en stol och ser på hur gossarna bäddar upp sängarna, sopar golven och eldar i kakelugnarna. Han ger oupphörliga befallningar och sänder dem från det ena göromålet till det andra bara för att visa sin makt. När morgonstädningen är över, går han ut och är borta hela förmiddagen. Middag låter han dem hämta från en matlagningsskola i närheten. Sedan lämnar far gossarna för kvällen och fordrar intet mer av dem, än att hans säng ska stå bäddad, när han kommer hem.
Gossarna är således ensamma nästan hela dagen och får sysselsätta sig med vad helst de önskar.
Ett av deras viktigaste arbeten är att skriva till mor. De får brev från henne var dag, och hon sänder dem papper och frimärken, så att de ska kunna svara henne.
Mors brev innehåller mest förmaningar, att de ska vara snälla mot far. Hon skriver jämt om hur älskvärd far var, då hon först lärde känna honom, och berättar dem hur strävsam och arbetsam han var i början av sin bana. De ska vara ömma och goda mot honom. De får aldrig glömma hur olycklig han är.
"Om ni är riktigt snälla mot far, så tycker han kanske, att det är synd om er, och låter er komma hem till mig", skriver mor.
Mor berättar, att hon har varit hos prosten och borgmästaren för att fråga om det inte skulle vara möjligt att få tillbaka gossarna. Men båda två har svarat henne, att det inte fanns någon hjälp. Gossarna måste förbli hos sin far. Mor ville flytta till Stockholm för att åtminstone få se sina gossar någon gång, men alla männiakor råder henne att ge sig till tåls och se tiden an. De tror, att far snart kommer att tröttna vid gossarna och skicka hem dem. Mor vet inte rätt hur hon ska göra. A ena sidan tycker hon, att det är förskräckligt, att hennes gossar lever i Stockholm utan någon, som tar vård om dem, och å andra sidan vet hon, att om hon far ifrån sitt hem och lämnar sin tjänst, kan hon inte ta emot dem och försörja dem, om de blir fria. Men till julen ska mor i alla händelser komma till Stockholm och se om dem.
Gossarna skriver och berättar vad de gör hela dagen timme för timme. De låter mor veta, att de hämtar mat åt far och bäddar åt honom. Hon förstår, att de försöker att vara snälla mot honom för hennes skull, men hon märker nog, att de inte tycker bättre om honom än förr.
Hennes små gossar tycks ständigt vara ensamma. De bor i en stor stad, där det vimlar av människor, men ingen frågar efter dem, ingen lägger märke till dem. Och det är kanske bäst så. Vem vet vad de kunde råka ut för, om de komme att göra några bekantskaper?
De ber henne alltid, att hon inte ska vara orolig för dem. De ska nog reda sig. De berättar, att de stoppar sina strumpor och syr i sina knappar. De gör också antydningar om att Lennart har hunnit mycket långt med sin uppfinning, och de säger, att bara denna blir färdig, så ska allt bli bra.
Men mor lever i ständig ångest. Natt och dag är hennes tankar hos gossarna. Natt och dag ber hon Gud, att han måtte vaka över hennes små söner, som lever ensamma i en stor stad utan någon, som skyddar deras ögon mot fördärvets lockelser och bevarar deras unga hjärtan från att få lust till det onda.
Far och gossarna sitter en förmiddag på operan. En av fars gamla kamrater, som tillhör hovkapellet, har bjudit honom att övervara en repetition till en symfonikonsert, och far har tagit gossarna med sig.
När orkestern stämmer upp och salongen fylles av tonmassor, kommer far i så häftig rörelse, att han inte kan behärska sig, utan börjar gråta. Han snyftar och snyter sig bullersamt och stönar högljutt gång på gång. Han lägger inte alls band på sig, utan väsnas så, att de spelande blir störda. En vaktmästare kommer och vinkar ut honom, och far tar gossarna vid handen och smyger bort utan ett ord till motsägelse. Och under hela hemvägen fortfar hans tårar att rinna.
Far har behållit gossarnas händer i sina och går framåt med en pojke vid vardera sidan. Helt plötsligt börjar också gossarna att gråta. De förstår nu för första gången hur far har älskat sin konst. Det var förfärligt för honom att sitta försupen och förfallen och höra andra spela. Det var synd om honom, som aldrig hade blivit vad han skulle ha blivit. Det var så med far, som det skulle bli med Lennart, om han aldrig finge sin flygmaskin färdig, eller med Hugo, om han inte finge göra någon upptäcktsresa. Tänk, om de en gång skulle sitta som gamla oduglingar och se över sitt huvud brusa fram präktiga luftskepp, som de varken hade uppfunnit eller finge manövrera!
Pojkarna sitter en förmiddag på ömse sidor om skrivbordet. Far har tagit en notportfölj under armen och gått ut. Han har mumlat något om att han ska ge en spellektion, men pojkarna har inte ett ögonblick låtit locka sig att tro, att detta är sanning.
Far är i elakt lynne, där han går framåt gatan. Han har märkt den blick, som gossarna utbytte, då han sade, att han skulle gå på spellektion. "De gör sig till domare över sin far", tänker han. "Jag är för efterlåten emot dem. Jag borde ha gett dem var sin örfil. Det är nog deras mor, som sätter upp dem emot mig."
"Om jag skulle ta litet reda på gunstig herrarna?" fortsätter han. "Det skulle inte skada att se efter hur de sköter sina studier."
Han vänder om, går tyst över gården, öppnar dörren helt sakta och står inne i gossarnas rum, utan att någon av dem har hört honom komma. Och — mycket riktigt! Pojkarna far upp, röda i ansiktet, och Lennart rycker ivrigt till sig en bunt papper, som han kastar ner i bordslådan.
När gossarna hade varit i Stockholm ett par dagar, hade de frågat i vilken skola de skulle gå, och far hade svarat, att det var slut med deras skolgång nu. Han skulle försöka finna en mästare, som ville ta dem i lära. Detta hade han aldrig satt i verket, och gossarna hade inte heller talat mer om sin skolgång. Men efter mindre än en vecka hade ett skolschema befunnits uppsatt på väggen i gossarnas rum. Skolböckerna hade plockats fram, och var förmiddag sattgossarna på ömse sidor om ett gammalt skrivbord och läste läxor med högan röst. Det var tydligt, att de hade fått brev från mor med förmaning, att de skulle försöka läsa på egen hand för att inte alldeles glömma bort vad de hade fått lära.
Då far nu så oväntat kommer in till dem, går han först fram till skolschemat och studerar detta. Han tar fram sin klocka och jämför. Onsdag mellan tio och elva: Geografi. Sedan kommer han fram till bordet:
— Skulle ni inte ha geografi den här timmen? frågar han.
— Jo, svarar gossarna, lågande röda i ansiktet.
— Men var har ni geografin och kartboken?
Gossarna kastar en blick bort till bokhyllan och ser dödligt förlägna ut.
— Vi har inte börjat än, säger Lennart.
— Jaså, säger far, ni hade väl något annat för er. Han sträcker på sig helt förnöjd. Han har fått ett övertag, som han inte vill släppa, förrän han har stukat till gossarna riktigt grundligt.
Båda gossarna tiger. Alltifrån den dagen, då de följde far på operan, har de känt medlidande med honom, och det har inte kostat dem så mycken ansträngning som förut att vara snälla mot honom. Men naturligtvis har de inte ett ögonblick tänkt på att ta in far i sitt förtroende. Han har inte stigit i deras anseende, fastän de tycker, att det är synd om honom.
— Skrev ni brev? frågar far med sin strängaste röst.
— Nej, kommer det från båda gossarna med en mun.
— Vad gjorde ni?
— Vi bara pratade.
— Det är inte sant. Jag såg, att Lennart gömde något i skrivbordslådan.
Nu tiger gossarna igen.
— Ta fram det! ropar far, röd av vrede. Han tror, att sönerna har skrivit till hustrun, och eftersom de inte vill visa brevet, står där naturligtvis något fult om honom. Gossarna rör sig inte, och far lyfter handen för att slå till Lennart, som sitter framför bordslådan.
— Rör honom inte! ropar då Hugo. Vi talade bara om något, som Lennart har hittat på.
Hugo vräker undan Lennart, rycker upp lådan och får fram ett papper, som är fullklottrat med luftskepp i de mest besynnerliga former.
— Lennart har i natt tänkt ut ett nytt slags segel till sitt luftskepp. Det var om detta, som vi talade.
Far vill inte tro honom. Han lutar sig ner, söker igenom lådan, men finner ingenting annat än pappersark, betäckta av ritningar, föreställande luftballonger, fallskärmar, flygmaskiner och allt annat, som till luftsegling hör.
Till gossarnas stora förvåning slänger inte far allt detta genast ifrån sig, inte heller skrattar han åt deras försök, utan han betraktar noga blad efter blad. I själva verket har far också lite anlag för mekanik, och han har intresserat sig för hithörande saker förr i världen, medan hans hjärna ännu dugde till något. Snart börjar han göra frågor om meningen med det ena och det andra, och eftersom hans ord förråder, att han är djupt intresserad och att han förstår vad han ser, bekämpar Lennart sin förlägenhet och svarar honom först dröjande, men sedan med allt större villighet.
Snart är far och gossarna inbegripna i ett djupsinnigt resonemang om luftskepp och luftsegling. Sedan de väl har kommit i farten, pratar gossarna ohejdat och ger far del av alla sina planer och storhetsdrömmar. Och på samma gång som far nog begriper, att gossarna inte kan flyga långt med de luftskepp, som de nu konstruerar, är han mycket imponerad. Hans små söner talar om aluminiummotorer, aeroplan och jämviktslägen som om de enklaste saker i världen. Han har trott, att de var riktiga dumhuvuden, därför att det inte gick bra för dem i skolan. Nu tycker han med ens, att de är ett par små vetenskapsmän.
Och de högtflygande tankarna och förhoppningarna, dem förstår far bättre än något annat. Han känner igen dem, han har själv drömt på samma sätt, och han har ingen lust att skratta åt sådana drömmar.
Far går inte ut vidare den förmiddagen, utan sitter och språkar med sina gossar, ända tills det är tid att hämta middagsmaten och duka bordet. Och vid det laget är gossarna och far riktigt goda vänner till deras stora och ömsesidiga förvåning.
Klockan är elva på kvällen, och far går raglande framåt gatan. De små gossarna går på ömse sidor om honom. De har varit ute och sökt upp honom i ett av hans tillhåll, och där har de ställt sig rätt innanför dörren utan att säga något. Far satt ensam vid ett bord med en stor, mörk toddy framför sig och lyssnade till en damorkester, som spelade längst framme i rummet. Om en stund har han motvilligt rest sig och gått bort till gossarna.
— Vad är det? frågade han. Varför kommer ni hit?
— Far skulle ju komma hem, säger gossarna. Det är den femte december. Far hade ju lovat — — —
Far har då påmint sig, att Lennart hade anförtrott honom, att det var Hugos födelsedag och att han hade lovat att komma hem i tid. Men detta hade han alldeles glömt. Hugo väntade nog en födelsedagspresent av honom, men han hade inte kommit ihåg att skaffa någon.
I alla fall har han följt med gossarna och vandrar framåt, missnöjd både med dem och med sig själv. När han kommer hem, står födelsedagsbordet dukat. Gossarna har velat ställa till kalas. Lennart har gräddat plättar, som nu är flera timmar gamla och ser ut som skinnlappar. De har fått lite pengar ifrån mor, och för dessa har de skaffat nötter, mandlar och en butelj sockerdricka.
All denna härlighet har de inte velat njuta av ensamma, utan har suttit och väntat, att far skulle komma hem och dela den med dem. Sedan de nu har blivit vänner med far, kan de inte fira en så stor högtidlighet utan honom. Far förstår alltihop. Det smickrar honom att vara efterlängtad, och i tämligen gott lynne slår han sig ner vid bordet. Men halvfull, som han är, snavar han, i detsamma han vill ta plats, griper tag i bordduken, faller och drar ner allt det uppdukade på golvet. När han reser sig, ser han hur socker- drickan flödar ut över golvet och att sylt och plättar ligger kringströdda bland porslinsskärvor och krossat glas.
Far kastar en blick på gossarnas långa ansikten, svär till, rusar på dörren och kommer inte tillbaka hem förrän fram emot morgonen.
En förmiddag i februari kommer gossarna gående framåt gatan med skridskor hängande över axeln. De är sig inte riktigt lika. De har blivit magra och bleka och ser ovårdade och slarviga ut. Deras hår är oklippt, de är inte väl tvättade, och det finns hål på både strumpor och skor. När de talar med varandra, begagnar de sig av en massa gatpojksuttryck, och det är inte utan, att en och annan svordom kommer över deras läppar.
Det har skett ett omslag med gossarna, och detta tog sin början den kvällen, då far glömde att komma hem och fira Hugos födelsedag. Det var, som om de ända dittills hade hållits uppe av hoppet, att det skulle ske en snar ändring i deras öde. Den första tiden hade de gjort sig räkning på att far snart skulle tröttna vid dem och sända hem dem. Sedan hade de inbillat sig, att far skulle komma att tycka om dem, att han skulle sluta att dricka för deras skull. Ja, de hade tänkt sig, att mor och han skulle bli försonade och att de alla skulle bli lyckliga. Men den där kvällen fick de klart för sig, att far var omöjlig. Han kunde inte älska något annat än supandet. Även om han en stund var snäll emot dem, brydde han sig inte om dem på allvar.
Det föll tung hopplöshet över gossarna. Ingenting skulle förändras för dem. De skulle aldrig komma ifrån far. De kände detj som om de vore dömda att sitta instängda i ett mörkt fängelse hela livet igenom.
Inte en gång deras stora planer kunde trösta dem. Så som de satt här fastbundna, kunde dessa aldrig komma till utförande. Tänk bara, att de inte fick lära sig något! De kände tillräckligt mycket av de stora männens historia för att veta, att den, som vill åstadkomma något märkligt, främst av allt behöver kunskaper. Det hårdaste slaget hade ändå varit, att mor inte hade kommit till dem under julen. I början av december hade hon fallit utför en trappa och brutit ett ben, så att hon hade måst ligga på lasarettet under julferierna och inte kunnat resa till Stockholm. Nu var mor uppe, men nu hade hennes skola åter börjat. Dessutom ägde hon inga pengar att resa för. Allt, vad hon hade sparat samman, hade gått åt, medan hon hade legat sjuk.
Gossarna kände sig övergivna av hela världen. Det var klart, att det aldrig kunde bli bättre för dem, hur de än bjöde till, och därför hade de så småningom slutat upp att anstränga sig med sådant, som var tråkigt. De kunde ju likaväl företa sig det, som roade dem.
Ibland bäddade de inte sina sängar på flera dagar, och de slutade alldeles upp att sopa i rummen. Det gick lika bra ändå. Det kom ju aldrig någon till dem och såg efter hur de hade det.
Far förföll allt mer och mer. Han försökte ibland att rycka upp sig och hålla gossarna till ordning, men det var bara vanmäktiga ansatser. Han glömde sina befallningar lika snart, som han hade givit dem.
Gossarna hade också börjat skolka från förmiddagsläsningen. Ingen förhörde dem deras läxor, så det tjänade ju ingenting till, att de läste. Det hade varit god skridskois nu ett par dagar, och då kunde de ju lika gärna ta sig lov och vara ute, medan det var dager. På isen fanns alltid fullt upp med pojkar, och de hade gjort bekantskap med flera stycken, som också tyckte bättre om att gå på skridskor än att sitta instängda och läsa.
Nu har det blivit en så utmärkt vacker dag, att de omöjligt kan tänka på att sitta inne. Det är bara ett par grader kallt, stilla och hög luft och klart solsken. Det är så härligt väder, att skolorna har gett skridskolov. Hela gatan är full av barn, som har varit hemma och hämtat sina skridskor och nu skyndar ner mot isen.
Där gossarna går fram bland de andra barnen, ser de allvarsamma och tungsinta ut. Inte ett leende kommer över deras ansikten. Deras olycka är så tung, att de inte kan glömma den ett ögonblick.
När de kommer ner på isen, är den alldeles full av liv och rörelse. Utmed land är den kantad med en tät människomassa, längre bort kretsar skridskofararna om varandra som myror, då deras stack har blivit skadad, ändå längre ut syns enstaka svarta punkter, som glider framåt i blixtsnabb fart.
Gossarna sätter på sig skridskorna och blandar sig med skridskofararna. De åker mycket väl, och när de med full fart ilar utåt isen, får de färg på kinderna och glans i ögonen, men inte en minut ser de glada och sorglösa ut som andra barn.
På en gång, då de gör en vändning in mot land, får de se något mycket vackert. En stor luftballong kommer från Stockholmshållet odh driver ut mot Saltsjön. Den är randig i rött och gult, och när solskenet faller på den, blänker den som en eldkula. Gondolen är smyckad med en mängd brokiga flaggor, och som ballongen inte far särdeles högt, syns det livliga färgspelet mycket väl.
När gossarna får se ballongen, uppger de ett rop av glädje. Det är första gången i sitt liv, som de ser en stor ballong segla fram genom luften. Den är mycket vackrare, än de har kunnat föreställa sig. Alla de drömmar och planer, som har varit deras tröst och glädje under många svåra dagar, kommer tillbaka till dem, då de ser den. De blir stående för att kunna observera hur tåg och linor är fästade, och de lägger märke till ankaret och till sandpåsarna på gondolkanten.
Ballongen stryker med god fart fram över den isbelagda fjärden. Alla skridskoåkare, små och stora om varandra, störtar skrattande och hojtande emot den, då den först visar sig, och styr sedan efter den. De följer den utåt havet i en lång, svingande rad, liksom en ofantlig släplina. Luftseglarna roar sig med att kasta ut en mängd pappersblad i olika färger, som långsamt singlar ner genom den blåa luften.
Gossarna är de främsta i den långa raden, som jagar efter ballongen. De skyndar framåt med huvudena böjda bakåt och blickarna stadigt riktade uppåt. Deras ögon strålar av lycka för första gången, sedan de har skilts från sin mor. De är alldeles utom sig av hänförelse över luftskeppet och tänker inte på annat äh att följa efter det så länge som möjligt.
Men ballongen driver hastigt framåt, och man måste vara en god skridskoåkare för att inte bli efter. Skaran, som jagar den, tunnar av, men i spetsen för dem, som fortsätter förföljandet, syns de små gossarna. De är så ivriga, att man fäster uppmärksamhet vid dem. Folk talar sedan om att det var något eget över dem. De varken skrattade eller ropade, men det vilade en hänryckningens glans över deras uppåtvända anleten, som om de hade sett en syn.
Ballongen verkar också på de små gossarna nästan som en himmelsk vägvisare, som kommer för att återföra dem till den rätta stigen och lära dem att gå framåt på denna med friskt mod. När gossarna ser den, sväller deras hjärtan av längtan att åter börja arbeta på den stora uppfinningen. De känner sig på nytt säkra att lyckas. Bara de är uthålliga, ska de nog arbeta sig fram till seger. En dag ska komma, då de ska bestiga sitt eget luftskepp och sväva upp i rymden. En dag ska det vara de, som färdas fram där uppe högt över människorna. Och deras luftskepp ska vara mycket fullkomligare än det, som de nu ser. Det ska kunna styras och vändas, sänkas och höjas, gå mot vind och utan vind. Det ska bära dem genom dagar och nätter, vart de vill fara. De ska slå ner på de högsta bergstoppar, överfara de hemskaste öknar, utforska de svåråtkomligaste trakter. De ska få se all världens härlighet.
— Det är inte värt att ge tappt, du Hugo, säger Lennart. Vi ska få det präktigt, bara vi blir färdiga.
Far och hans olycka, det är något, som inte mer kommer dem vid. Den, som har något så stort att sträva för, som de har, kan väl inte låta hindra sig av något så ömkligt. Ballongen får bättre fart, ju längre ut den kommer. Skridskoåkarna har också upphört att följa den. De enda, som fortsätter jakten, är de små gossarna. De ilar framåt så snabbt och lätt, som om de hade fått vingar på fötterna.
Plötsligen uppger människorna, som står på land och kan skåda långt ut över fjärden, ett rop av fasa och ängslan. De ser, att ballongen, alltjämt förföljd av de två barnen, glider bort mot segelleden, där det är öppet vatten.
— Öppet vatten! Det är öppet vatten där ute! ropar människorna.
Skridskofararna nere på isen hör ropen och vänder blickarna mot fjärdens mynning. De ser hur en strimma vatten glittrar i solskenet långt borta. De ser också, att två små gossar åker rätt emot denna strimma, som de inte varsnar, därför att de håller ögonen fästa på ballongen utan att ett ögonblick vända dem mot jorden.
Man ropar av all makt, man stampar i isen, snabbåkare skyndar åstad för att hejda dem. Men de små märker ingenting av allt detta, där de jagar efter luftskeppet. De vet inte, att de är ensamma om att följa det. De hör inga rop bakom sig. De förnimmer inte det öppna vattnets svall och brus framför sig. De ser bara ballongen, som så att säga för dem med sig. Lennart känner redan sitt eget luftskepp lyfta sig under honom, och Hugo svävar fram över nordpolens hemlighetsfulla trakter.
Människorna på isen och på stranden ser hur de snabbt närmar sig det öppna vattnet. För ett par ögonblick råder ibland dem en så andlös spänning, att de varken kan ropa eller röra sig. Det är som en förtrollning över de två barnen, som ingenting märker i sitt vilda framåtrusande, som störtar mot döden, jagande efter en strålande himlasyn.
Luftseglarna uppe i ballongen har också fått syn på de små gossarna. De ser, att de är i fara, de skriker åt dem och gör varnande åtbörder, men gossarna förstår dem inte. När de ser, att luftseglarna gör tecken åt dem, tror de, att de vill ta upp dem i gondolen. De lyfter sina armar mot dem, överlyckliga i hoppet att få följa dem bort genom den strålande rymden.
I detta ögonblick har gossarna nått fram till segelrännan, och med uppåtvända, glädjestrålande ansikten och uppåt-lyftade armar åker de ner i vattnet och försvinner utan ett rop om hjälp. Skridskoåkare, som har försökt att hinna dem, står ett par sekunder därefter på iskanten, men strömmen i vattnet har fört kropparna in under isen, och ingen hjälpande hand kan nå dem.
Gossarna är mycket lika varandra. De är av samma längd, är klädda på samma sätt i blåa skolmössor och gråa ytterrockar och har båda stora, drömmande ögon och små upp-näsor. De är alltid goda vänner, följs alltid åt, bryr sig inte om andra barn och talar alltid om uppfinningar och upptäcktsfärder. Till begåvningen är de rätt olika. Lennart, den äldste, som är tretton år, går det trögt för i skolan, och han kan knappt följa med sin klass i något ämne. Till gengäld är han mycket händig och företagsam. Han ska bli uppfinnare och sysslar jämt med att konstruera en flygmaskin. Hugo är ett år yngre än Lennart, men han har lättare för sig och sitter redan i samma klass som brodern. Inte han heller är särdeles road av läsning, däremot är han stor sportsman: skidgångare, velocipedryttare och skridskoåkare. Han ämnar ge sig ut på upptäcktsfärder, när han blir vuxen. Så snart Lennarts flygmaskin blir färdig, ska Hugo fara ut på den för att upptäcka vad som ännu finns kvar att upptäcka av världen.
Far är en lång man med insjunket bröst, glåmigt ansikte och smala, vackra händer. Han är vårdslöst klädd. Hans skjortbröst är skrynkligt, rockhängaren sticker upp i nacken, västen är snedknäppt och strumporna nedhasade. Han bär håret så långt i nacken, att det hänger ner på rockkragen, men detta beror mte på vårdslöshet, utan på smak och vana.
Far härstammar från en gammal spelmanssläkt långt borta från bondlandet, och han har fört med sig ut i livet två starka anlag som sin särskilda arvedel. Det ena anlaget är en stor musikalisk begåvning, och detta var det, som först trädde i dagen. Han fick genomgå akademien i Stockholm, studerade sedan ett par år i utlandet och gjorde under studieåren så glänsande framsteg, att både han själv och hans lärare väntade, att det skulle bli en stor, världsberömd fiolspelare av honom. Han hade säkert haft talang nog att nå målet, men han saknade kraft och uthållighet. Han kunde inte kämpa sig till en ställning ute i världen, utan kom snart nog hem och tillträdde en organistbefattning i en landsortsstad. Till en början kände han sig skamsen över att han inte hade motsvarat alla förväntningar, men han kände det också gott att ha ett, säkert levebröd och inte mer behöva anlita andras barmhärtighet.
Kort efter att han hade fått platsen, gifte han sig, och några år framåt var han helt visst alldeles nöjd med sin lott. Han hade ett litet vackert hem, en glad och lycklig hustru, två små pojkar, och han var hela stadens gunstling, firad och eftersökt överallt. Men så hade det kommit en tid, då allt detta inte tycktes tillfredsställa honom. Han längtade att fara ut i världen än en gång och försöka sin lycka, men han kände sig bunden att stanna hemma, därför att han hade hustru och barn.
Det var framför allt hustrun, som hade övertalat honom att avstå från denna resa. Hon hade inte trott, att han skulle lyckas bättre än förra gången. Hon tyckte, att de var så lyckliga, att han inte behövde eftersträva något annat. Hon begick tvivelsutan ett fel härvidlag, men hon fick också bittert ångra det, för alltifrån denna tid kom det andra släktdraget till synes hos mannen. Då han inte fick sin längtan efter ära och framgång stillad, sökte han trösta sig med att dricka.
Det gick honom nu så, som det brukade med folk av hans släkt, att han drack utan besinning och måtta och inom kort blev nästan förfallen. Han blev så småningom en helt annan människa än förut. Han var inte längre älskvärd och intagande, utan hård och elak. Och största olyckan var, att han fattade ett förfärligt hat till sin hustru och plågade henne på alla möjliga sätt, både när han var drucken och när han inte var det.
Gossarna har alltså inte haft något gott hem, och deras barndom skulle ha varit mycket olycklig, om de inte hade kommit att skapa sig en liten värld för sig själva, full av maskinmodeller, upptäcktsplaner och äventyrsböcker. Den enda, som någon gång har fått kasta en blick in i denna värld, är mor. Far har inte en gång en aning om att den finns till, och han kan heller inte tala med gossarna om något, som intresserar dem. Han stör dem gång på gång genom att fråga om de inte tycker, att det är roligt att få se Stockholm, om de inte är glada att vara ute och resa med far och annat i den vägen, som de besvarar mycket kortfattat för att ögonblickligen dyka ner i boken igen. Far fortsätter i alla fall att fråga. Han tror, att gossarna är mycket förtjusta över hans älskvärdhet, fastän de är för blyga att visa det.
"De har varit för länge under kjortelvälde", tänker han. "De har blivit rädda och pjunkiga. Det ska bli andra tag i dem nu, när jag tar hand om dem."
Men far misstar sig. Att gossarna svarar honom så kort, beror inte därpå, att de är blyga, utan betyder bara, att de är väluppfostrade och inte vill såra honom. Om det inte vore så, skulle de svara på helt annat sätt. "Varför skulle vi tycka, att det är roligt att vara ute och resa med far?" skulle de då säga. "Far tror nog, att han är något märkvärdigt, men vi ser ju, att han bara är en förfallen stackare. Och varför skulle vi vara glada att få se Stockholm? Vi förstår mycket väl, att det inte är för vår skull, som far har tagit oss med sig, utan bara för att göra mor ledsen."
Det vore nog klokare, om far läte gossarna läsa utan att störa dem. De är sorgsna och ängsliga, och det retar dem, att han är i gott humör. — Det är bara därför, att han vet, att mor sitter hemma och gråter, som han är så glad i dag, viskar de till varandra.
Fars frågor bringar det till sist därhän, att gossarna inte läser mer, fastän de fortsätter att sitta lutade över boken. I stället börjar deras tankar att med stor bitterhet kretsa kring allt, vad de har måst lida för fars skull.
De minns den gången, då far hade druckit sig full mittpå förmiddagen och kom raglande framåt gatan med en mängd skolpojkar efter sig, som gjorde narr av honom. De kommer ihåg hur de andra pojkarna har retats med dem och gett dem öknamn, därför att de hade en far, som drack.
De har fått skämmas för far, de har fått leva i ständig ängslan för hans skull, och så snart som de har haft något roligt, har han kommit och förstört deras nöje. Det är inte något litet syndaregister, som de sätter upp åt honom. Gossarna är mycket fr ömsinta och tåliga, men de känner en allt större och större vrede växa upp inom sig.
Han borde ändå förstå, att de inte ännu har kunnat förlåta honom den stora missräkningen, som han beredde dem i går. Det var ändå det värsta, som han någonsin har gjort dem.
Det förhåller sig så, att gossarnas mor förra våren beslöt sig för att skilja sig från deras far. Under flera år har mannen förföljt och plågat henne på alla möjliga sätt, men hon har inte velat skilja sig från honom, utan stannat hos honom, för att han inte skulle råka i riktigt förfall. Men nu till sist ville hon göra det för gossarnas skull. Hon hade märkt, att deras far gjorde dem olyckliga, och hon ansåg, att hön måste föra dem bort från eländet och skaffa dem ett gott och fredligt hem.
När vårterminen var slut, hade hon skickat gossarna ut på landet till hennes föräldrar och själv rest utrikes för att på det lättaste sättet få skilsmässa. Hon hade inte tyckt om, att det på detta sätt skulle komma att se ut, som om det vore hennes skull, att äktenskapet upplöstes, men det hade hon måst underkasta sig. Än mindre nöjd var hon (^ärmed, att gossarna blev tillerkända fadern av domstolen, därför att hon var en förlupen hustru. Hon tröstade sig nog med att han omöjligt kunde vilja behålla barnen, men hon hade inte känt sig riktigt lugn.
Så snart skilsmässan hade blivit genomförd, hade hon kommit tillbaka och hyrt en lägenhet, där hon och gossarna skulle bo. Först för två dagar sen hade hon haft allt färdigt, så att gossarna hade kunnat flytta hem till henne.
Det var den lyckligaste dag, som gossarna hade upplevat. Hela våningen hade bestått av ett stort rum och ett stort kök, men allt hade varit nytt och fint, och mor hade inrättat det så utmärkt trevligt. "Rummet" skulle de och hon ha till arbetsrum om dagarna, och om nätterna skulle gossarna sova där. Köket var mycket nätt och ljust. Där skulle de äta, och i en liten skrubb bakom köket hade mor sin säng.
Mor hade sagt dem, att de komme att bli mycket fattiga. Hon hade fått plats som sånglärarinna vid flickskolan, men detta var allt, som de hade att leva av. De hade inte råd att hålla sig med någon jungfru, utan de måste reda sig på egen hand. Gossarna var i hänryckning över alltsammans, framför allt över att de skulle få hjälpa till. De erbjöd sig att bära vatten och ved. De skulle borsta sina skor och bädda sina sängar. Det var bara roligt att tänka på.
Det fanns en garderob, där Lennart skulle få hållas med alla sina maskiner. Han skulle själv få ha nyckeln, och ingen annan än han och Hugo skulle någonsin få gå in dit.
Men gossarna hade fått vara lyckliga hos mor bara en enda dag. Sedan hade far förstört deras glädje, såsom han hade gjort, så länge som de kunde minnas tillbaka. Mor hade talat om för dem, att hon hade hört, att far hade fått ett arv på några tusen kronor, att han hade sagt upp sin plats och skulle flytta till Stockholm. Både de och mor hade varit glada över att han lämnade staden, så att de skulle slippa att möta honom på gatorna. Men så hade en av fars vänner kommit upp till mor med hälsningar från far, att han ville ha gossarna med sig till Stockholm.
Mor hade gråtit och bett att få behålla sina gossar, men fars utskickade hade svarat, att far var fast besluten att ta gossarna under sin vård. Om de inte komme godvilligt, skulle han låta polisen hämta dem. Han bad mor läsa igenom skilsmässodomen. Där stod det ju tydligt, att gossarna skulle tillhöra fadern. Och det visste ju mor redan. Det stod inte till att förneka.
Fars vän hade sagt många vackra saker om att far älskade sina gossar och fördenskull ville ha dem till sig, men gossarna visste, att far förde bort dem endast och allenast för att plåga mor. Han hade tänkt ut detta, för att mor inte skulle ha någon glädje av att vara skild från honom. Hon skulle få leva i ständig oro för deras skull. Det var bara hämnd och elakhet alltsammans.
Men far har satt sin vilja igenom, och här var de nu på väg till Stockholm. Och mittemot dem sitter far och gläder sig åt att han har gjort mor olycklig. För vart ögonblick, som går, blir det alltmer motbjudande för dem att tänka på att de måste följa med far och leva hos homom. Är de då alldeles i hans våld? Ska det inte ges någon bot för detta?
Far har lutat sig tillbaka i sitt hörn, och om en stund slumrar han in. Genast börjar gossarna att viska mycket ivrigt med varandra. De har inte svårt att besluta sig. Hela dagen har de var för sig suttit och tänkt på att de borde rymma. De kommer överens, att de ska smyga ut på plattformen och hoppa av tåget, när det går fram genom en stor skog. Sedan ska de bygga sig en hydda på en undangömd plats i skogen och leva där ensamma utan att visa sig för någon människa.
Medan gossarna lägger dessa planer, håller tåget stilla vid en station, och en bondhustru, som för ett litet barn vid handen, kommer in i kupén. Hon är svartklädd med duk på huvudet och har ett fryntligt och vänligt utseende. Hon tar av den lille hans överrock, som har blivit våt av regnet, och sveper i dess ställe en schal om honom. Sedan tar hon av honom hans skodon, torkar hans små kalla fötter, letar fram strumpor och skor ur ett knyte och sätter på honom. Till sist sticker hon till honom en karamell och lägger honom på bänken med huvudet i hennes knä, för att han ska få sova.
Än den ene, än den andre av gossarna kastar en blick bort till bondkvinnan, som sysslar med sitt barn. Dessa ögon- kast blir allt tätare, och med ens får gossarna båda på en gång tårarna i ögonen. Då ser de inte mer upp, utan håller ögonen envist sänkta.
Det förefaller, som om samtidigt med bondkvinnan också någon annan, som är osynlig och omärkbar för alla utom gossarna, har kommit in i kupén. Och denna andra är mor. Gossarna tycker, att hon har kommit och satt sig emellan dem och tagit deras händer, såsom hon gjorde sent i går kväll, då det var bestämt, att de måste resa, och att hon talar till dem på samma sätt som då.
— Ni får lova mig, att ni inte ska vara onda på far för min skull. Far har aldrig kunnat förlåta mig, att jag hindrade honom från att resa. Han tycker, att det är mitt fel, både att det inte har blivit något av honom och att han dricker. Han kan aldrig straffa mig nog. Men ni får inte vara onda på honom fördenskull.
När ni nu ska leva med far, så måste ni lova mig att vara snälla mot honom. Ni får inte retas med honom, ni ska sköta om honom så gott ni kan. Det får ni lova mig, annars vet jag inte hur jag ska kunna låta er resa. Och gossarna hade lovat.
— Ni får inte smyga er bort från far. Lova mig det! hade mor sagt.
Det hade de också lovat.
Gossarna är ordhålligt folk, och i samma ögonblick, som de kommer att tänka på att de har gett mor dessa löften, överger de alla tankar på flykt. Far sover alltjämt, men de sitter tålmodigt kvar på sina platser. I stället återtar de sin läsning med dubbel iver, och deras vän, den gode Jules Verne, för dem snart bort från deras många och tunga sorger till Afrikas lyckliga undervärld.
Långt borta på Söder har far hyrt två rum och kök på nedre botten med ingång från gården och utsikt över en trång gårdsplan. Våningen har länge varit i bruk, har gått från familj till familj utan att någonsin bli reparerad. Tapeterna har.en mängd rispor och fläckar, taken är sotiga, ett par fönsterrutor är spräckta, och köksgolvet är så nött, att det är gropigt. Några stadsbud har hämtat flyttsakerna vid stationen, burit in dem i rummen och lämnat dem där huller om buller.
Far och gossarna håller nu på att packa upp. Far står med yxan i högsta hugg för att öppna en lår. Gossarna plockar upp glas och porslin ur en annan lår och ställer in detta i ett väggfast skåp. De är händiga och arbetar ivrigt, men far upphör inte att förmana dem till försiktighet och förbjuder dem att bära mer än ett glas eller en tallrik i sänder. Under tiden går det klent med fars eget arbete. Hans händer är fumliga och kraftlösa, och han arbetar sig svettig utan att få locket av låren. Han lägger ner yxan, går runtom låren och undrar om det är bottnen, som har kommit upp. En av gossarna fattar då yxan och börjar bända, men far stöter undan honom. Den där låren är för hårt tillspikad. Lennart kan väl inte tro, att han ska lyckas öppna locket, när far själv inte rår med det? Ingen annan än en van arbetare kan öppna den låren, säger far och sätter på sig hatt och rock för att gå ut och hämta hjälp.
Far har knappt kommit utom dörren, förrän han får en idé. Han förstår med ens varför han inte har någon kraft i sina händer. Det är ännu tidigt på förmiddagen, och han har inte förtärt något, som har kunnat sätta blodet i gång på honom. Om han ginge in på ett kafé och toge sig en konjak, skulle han få tillbaka sin styrka och kunna reda sig utan hjälp. Detta är bättre än att hämta en arbetskarl.
Så går far ut på gatan för att söka reda på ett kafé. När han vänder tillbaka till den lilla lägenheten inne på gården, är klockan åtta på kvällen.
I fars ungdom, då han gick på akademien, hade han bott på Söder. Han hade då varit medlem av en dubbelkvartett, mest bestående av kontorister och småhandlande, som hade brukat komma tillsammans i en källare nära Mosebacke. Far hade fått lust att se efter om den lilla källaren ännu fanns kvar. Det gjorde den verkligen, och far hade haft den turen att råka på ett par av de gamla vännerna, som satt där och spisade frukost. De hade tagit emot honom med största glädje, bjudit honom på frukost och firat hans ankomst till Stockholm på det vänligaste sätt. Då frukosten äntligen var slut, hade far velat gå hem för att packa upp sina möbler, men vännerna hade övertalat honom att stanna och spisa middag med dem. Och middagen hade dragit ut så länge, att far inte hade kommit att gå hem förrän vid åttatiden. Och det hade inte kostat honom liten ansträngning att slita sig ifrån det glada laget så pass tidigt.
När far kommer hem, är gossarna i mörker, därför att de inte äger en tändsticka. Far har en tändsticksask i fickan, och när han har fått eld på en liten ljusbit, som lyckligtvis har kommit med i packningen, ser han, att gossarna är varma och nerdammade, men krya och glada och tydligen mycket nöjda med sin dag.
Inne i rummen står möblerna ordnade utefter väggarna, lårarna är utflyttade, halm och pappersbitar bortsopade. Hugo håller på att bädda gossarnas sängar i det yttre rummet. Det inre rummet ska vara fars sängkammare, och där står hans säng bäddad med så mycken omsorg, som han någonsin kan begära.
Nu sker ett märkvärdigt omslag med far. När han kom hem, var han missnöjd med sig själv, därför att han hade gått ifrån arbetet och lämnat gossarna utan mat, men nu, då han ser, att de är i gott humör och att det inte går någon nöd på dem, ångrar han, att han för deras skull har lämnat sina vänner, och han blir retlig och grälsjuk.
Han ser nog, att gossarna är stolta över allt arbete, som de har utfört, och att de väntar, att han ska berömma dem, men det är han alls inte hågad att göra. Han frågar i stället vem som har varit där och hjälpt dem och ber dem komma ihåg, att i Stockholm får man ingenting utan pengar och att portvakten ska ha betalt för allt, vad han gör. Gossarna svarar, att de inte har haft någon till hjälp, utan har rett sig själva, men han fortfar att gräla. Det var orätt gjort av dem att öppna den stora låren. De kunde ha förstört sig på den. Han hade ju förbjudit dem att öppna den. De får lov att lyda honom nu. Det är han, som står i ansvar för dem. Han tar ljuset, går ut i köket och lyser i skåpen. Det lilla förrådet av glas och porslin är uppsatt på hyllorna i god ordning. Han granskar alltsammans mycket noga för att få anledning till fortsatt klander.
På en gång får far syn på några lämningar efter gossarnas kvällsvard och börjar genast gräla, därför att de har ätit kyckling. Var har de skaffat sig den? Tänker de leva som prinsar? Är det hans pengar, som de förstör med att äta kyckling?
Så kommer han ihåg, att han inte har lämnat dem några pengar. Han undrar om de har stulit kycklingen och blir häftigt uppskakad.
Han talar och förmanar, grälar och larmar, men nu får han inte något svar av gossarna. De bryr sig inte om att säga honom var de har fått kycklingen, utan låter honom gå på. Och han håller långa tal, predikar, uttömmer sina sista krafter. Slutligen tigger han och ber.
— Jag besvär er, att ni säger mig sanningen. Jag ska förlåta vad ni än kan ha begått, bara ni talar om sanningen.
Nu kan gossarna inte stå ut längre. Far hör ett frustande ljud. De kastar av sig täckena och sätter sig upp, och han märker, att de är röda i ansiktet av återhållet skratt. Och medan de nu skrattar alldeles ohejdat, säger Lennart med många avbrott för skrattsalvornas skull:
— Mor la en kyckling i matsäcken, som hon gav oss, när vi reste hemifrån.
Far rätar upp sig, ser på pojkarna, vill tala, men finner inga lämpliga ord. Han rätar på sig än mer majestätiskt, ser med största förakt på dem och går utan vidare in i sitt rum.
Far har kommit underfund med hur händiga gossarna är, och han begagnar sig av detta för att slippa tjänare. Om morgonen sänder han Lennart ut i köket för att koka kaffe och låter Hugo duka frukostbordet och hämta bröd hos bagaren. Efter frukosten sätter han sig på en stol och ser på hur gossarna bäddar upp sängarna, sopar golven och eldar i kakelugnarna. Han ger oupphörliga befallningar och sänder dem från det ena göromålet till det andra bara för att visa sin makt. När morgonstädningen är över, går han ut och är borta hela förmiddagen. Middag låter han dem hämta från en matlagningsskola i närheten. Sedan lämnar far gossarna för kvällen och fordrar intet mer av dem, än att hans säng ska stå bäddad, när han kommer hem.
Gossarna är således ensamma nästan hela dagen och får sysselsätta sig med vad helst de önskar.
Ett av deras viktigaste arbeten är att skriva till mor. De får brev från henne var dag, och hon sänder dem papper och frimärken, så att de ska kunna svara henne.
Mors brev innehåller mest förmaningar, att de ska vara snälla mot far. Hon skriver jämt om hur älskvärd far var, då hon först lärde känna honom, och berättar dem hur strävsam och arbetsam han var i början av sin bana. De ska vara ömma och goda mot honom. De får aldrig glömma hur olycklig han är.
"Om ni är riktigt snälla mot far, så tycker han kanske, att det är synd om er, och låter er komma hem till mig", skriver mor.
Mor berättar, att hon har varit hos prosten och borgmästaren för att fråga om det inte skulle vara möjligt att få tillbaka gossarna. Men båda två har svarat henne, att det inte fanns någon hjälp. Gossarna måste förbli hos sin far. Mor ville flytta till Stockholm för att åtminstone få se sina gossar någon gång, men alla männiakor råder henne att ge sig till tåls och se tiden an. De tror, att far snart kommer att tröttna vid gossarna och skicka hem dem. Mor vet inte rätt hur hon ska göra. A ena sidan tycker hon, att det är förskräckligt, att hennes gossar lever i Stockholm utan någon, som tar vård om dem, och å andra sidan vet hon, att om hon far ifrån sitt hem och lämnar sin tjänst, kan hon inte ta emot dem och försörja dem, om de blir fria. Men till julen ska mor i alla händelser komma till Stockholm och se om dem.
Gossarna skriver och berättar vad de gör hela dagen timme för timme. De låter mor veta, att de hämtar mat åt far och bäddar åt honom. Hon förstår, att de försöker att vara snälla mot honom för hennes skull, men hon märker nog, att de inte tycker bättre om honom än förr.
Hennes små gossar tycks ständigt vara ensamma. De bor i en stor stad, där det vimlar av människor, men ingen frågar efter dem, ingen lägger märke till dem. Och det är kanske bäst så. Vem vet vad de kunde råka ut för, om de komme att göra några bekantskaper?
De ber henne alltid, att hon inte ska vara orolig för dem. De ska nog reda sig. De berättar, att de stoppar sina strumpor och syr i sina knappar. De gör också antydningar om att Lennart har hunnit mycket långt med sin uppfinning, och de säger, att bara denna blir färdig, så ska allt bli bra.
Men mor lever i ständig ångest. Natt och dag är hennes tankar hos gossarna. Natt och dag ber hon Gud, att han måtte vaka över hennes små söner, som lever ensamma i en stor stad utan någon, som skyddar deras ögon mot fördärvets lockelser och bevarar deras unga hjärtan från att få lust till det onda.
Far och gossarna sitter en förmiddag på operan. En av fars gamla kamrater, som tillhör hovkapellet, har bjudit honom att övervara en repetition till en symfonikonsert, och far har tagit gossarna med sig.
När orkestern stämmer upp och salongen fylles av tonmassor, kommer far i så häftig rörelse, att han inte kan behärska sig, utan börjar gråta. Han snyftar och snyter sig bullersamt och stönar högljutt gång på gång. Han lägger inte alls band på sig, utan väsnas så, att de spelande blir störda. En vaktmästare kommer och vinkar ut honom, och far tar gossarna vid handen och smyger bort utan ett ord till motsägelse. Och under hela hemvägen fortfar hans tårar att rinna.
Far har behållit gossarnas händer i sina och går framåt med en pojke vid vardera sidan. Helt plötsligt börjar också gossarna att gråta. De förstår nu för första gången hur far har älskat sin konst. Det var förfärligt för honom att sitta försupen och förfallen och höra andra spela. Det var synd om honom, som aldrig hade blivit vad han skulle ha blivit. Det var så med far, som det skulle bli med Lennart, om han aldrig finge sin flygmaskin färdig, eller med Hugo, om han inte finge göra någon upptäcktsresa. Tänk, om de en gång skulle sitta som gamla oduglingar och se över sitt huvud brusa fram präktiga luftskepp, som de varken hade uppfunnit eller finge manövrera!
Pojkarna sitter en förmiddag på ömse sidor om skrivbordet. Far har tagit en notportfölj under armen och gått ut. Han har mumlat något om att han ska ge en spellektion, men pojkarna har inte ett ögonblick låtit locka sig att tro, att detta är sanning.
Far är i elakt lynne, där han går framåt gatan. Han har märkt den blick, som gossarna utbytte, då han sade, att han skulle gå på spellektion. "De gör sig till domare över sin far", tänker han. "Jag är för efterlåten emot dem. Jag borde ha gett dem var sin örfil. Det är nog deras mor, som sätter upp dem emot mig."
"Om jag skulle ta litet reda på gunstig herrarna?" fortsätter han. "Det skulle inte skada att se efter hur de sköter sina studier."
Han vänder om, går tyst över gården, öppnar dörren helt sakta och står inne i gossarnas rum, utan att någon av dem har hört honom komma. Och — mycket riktigt! Pojkarna far upp, röda i ansiktet, och Lennart rycker ivrigt till sig en bunt papper, som han kastar ner i bordslådan.
När gossarna hade varit i Stockholm ett par dagar, hade de frågat i vilken skola de skulle gå, och far hade svarat, att det var slut med deras skolgång nu. Han skulle försöka finna en mästare, som ville ta dem i lära. Detta hade han aldrig satt i verket, och gossarna hade inte heller talat mer om sin skolgång. Men efter mindre än en vecka hade ett skolschema befunnits uppsatt på väggen i gossarnas rum. Skolböckerna hade plockats fram, och var förmiddag sattgossarna på ömse sidor om ett gammalt skrivbord och läste läxor med högan röst. Det var tydligt, att de hade fått brev från mor med förmaning, att de skulle försöka läsa på egen hand för att inte alldeles glömma bort vad de hade fått lära.
Då far nu så oväntat kommer in till dem, går han först fram till skolschemat och studerar detta. Han tar fram sin klocka och jämför. Onsdag mellan tio och elva: Geografi. Sedan kommer han fram till bordet:
— Skulle ni inte ha geografi den här timmen? frågar han.
— Jo, svarar gossarna, lågande röda i ansiktet.
— Men var har ni geografin och kartboken?
Gossarna kastar en blick bort till bokhyllan och ser dödligt förlägna ut.
— Vi har inte börjat än, säger Lennart.
— Jaså, säger far, ni hade väl något annat för er. Han sträcker på sig helt förnöjd. Han har fått ett övertag, som han inte vill släppa, förrän han har stukat till gossarna riktigt grundligt.
Båda gossarna tiger. Alltifrån den dagen, då de följde far på operan, har de känt medlidande med honom, och det har inte kostat dem så mycken ansträngning som förut att vara snälla mot honom. Men naturligtvis har de inte ett ögonblick tänkt på att ta in far i sitt förtroende. Han har inte stigit i deras anseende, fastän de tycker, att det är synd om honom.
— Skrev ni brev? frågar far med sin strängaste röst.
— Nej, kommer det från båda gossarna med en mun.
— Vad gjorde ni?
— Vi bara pratade.
— Det är inte sant. Jag såg, att Lennart gömde något i skrivbordslådan.
Nu tiger gossarna igen.
— Ta fram det! ropar far, röd av vrede. Han tror, att sönerna har skrivit till hustrun, och eftersom de inte vill visa brevet, står där naturligtvis något fult om honom. Gossarna rör sig inte, och far lyfter handen för att slå till Lennart, som sitter framför bordslådan.
— Rör honom inte! ropar då Hugo. Vi talade bara om något, som Lennart har hittat på.
Hugo vräker undan Lennart, rycker upp lådan och får fram ett papper, som är fullklottrat med luftskepp i de mest besynnerliga former.
— Lennart har i natt tänkt ut ett nytt slags segel till sitt luftskepp. Det var om detta, som vi talade.
Far vill inte tro honom. Han lutar sig ner, söker igenom lådan, men finner ingenting annat än pappersark, betäckta av ritningar, föreställande luftballonger, fallskärmar, flygmaskiner och allt annat, som till luftsegling hör.
Till gossarnas stora förvåning slänger inte far allt detta genast ifrån sig, inte heller skrattar han åt deras försök, utan han betraktar noga blad efter blad. I själva verket har far också lite anlag för mekanik, och han har intresserat sig för hithörande saker förr i världen, medan hans hjärna ännu dugde till något. Snart börjar han göra frågor om meningen med det ena och det andra, och eftersom hans ord förråder, att han är djupt intresserad och att han förstår vad han ser, bekämpar Lennart sin förlägenhet och svarar honom först dröjande, men sedan med allt större villighet.
Snart är far och gossarna inbegripna i ett djupsinnigt resonemang om luftskepp och luftsegling. Sedan de väl har kommit i farten, pratar gossarna ohejdat och ger far del av alla sina planer och storhetsdrömmar. Och på samma gång som far nog begriper, att gossarna inte kan flyga långt med de luftskepp, som de nu konstruerar, är han mycket imponerad. Hans små söner talar om aluminiummotorer, aeroplan och jämviktslägen som om de enklaste saker i världen. Han har trott, att de var riktiga dumhuvuden, därför att det inte gick bra för dem i skolan. Nu tycker han med ens, att de är ett par små vetenskapsmän.
Och de högtflygande tankarna och förhoppningarna, dem förstår far bättre än något annat. Han känner igen dem, han har själv drömt på samma sätt, och han har ingen lust att skratta åt sådana drömmar.
Far går inte ut vidare den förmiddagen, utan sitter och språkar med sina gossar, ända tills det är tid att hämta middagsmaten och duka bordet. Och vid det laget är gossarna och far riktigt goda vänner till deras stora och ömsesidiga förvåning.
Klockan är elva på kvällen, och far går raglande framåt gatan. De små gossarna går på ömse sidor om honom. De har varit ute och sökt upp honom i ett av hans tillhåll, och där har de ställt sig rätt innanför dörren utan att säga något. Far satt ensam vid ett bord med en stor, mörk toddy framför sig och lyssnade till en damorkester, som spelade längst framme i rummet. Om en stund har han motvilligt rest sig och gått bort till gossarna.
— Vad är det? frågade han. Varför kommer ni hit?
— Far skulle ju komma hem, säger gossarna. Det är den femte december. Far hade ju lovat — — —
Far har då påmint sig, att Lennart hade anförtrott honom, att det var Hugos födelsedag och att han hade lovat att komma hem i tid. Men detta hade han alldeles glömt. Hugo väntade nog en födelsedagspresent av honom, men han hade inte kommit ihåg att skaffa någon.
I alla fall har han följt med gossarna och vandrar framåt, missnöjd både med dem och med sig själv. När han kommer hem, står födelsedagsbordet dukat. Gossarna har velat ställa till kalas. Lennart har gräddat plättar, som nu är flera timmar gamla och ser ut som skinnlappar. De har fått lite pengar ifrån mor, och för dessa har de skaffat nötter, mandlar och en butelj sockerdricka.
All denna härlighet har de inte velat njuta av ensamma, utan har suttit och väntat, att far skulle komma hem och dela den med dem. Sedan de nu har blivit vänner med far, kan de inte fira en så stor högtidlighet utan honom. Far förstår alltihop. Det smickrar honom att vara efterlängtad, och i tämligen gott lynne slår han sig ner vid bordet. Men halvfull, som han är, snavar han, i detsamma han vill ta plats, griper tag i bordduken, faller och drar ner allt det uppdukade på golvet. När han reser sig, ser han hur socker- drickan flödar ut över golvet och att sylt och plättar ligger kringströdda bland porslinsskärvor och krossat glas.
Far kastar en blick på gossarnas långa ansikten, svär till, rusar på dörren och kommer inte tillbaka hem förrän fram emot morgonen.
En förmiddag i februari kommer gossarna gående framåt gatan med skridskor hängande över axeln. De är sig inte riktigt lika. De har blivit magra och bleka och ser ovårdade och slarviga ut. Deras hår är oklippt, de är inte väl tvättade, och det finns hål på både strumpor och skor. När de talar med varandra, begagnar de sig av en massa gatpojksuttryck, och det är inte utan, att en och annan svordom kommer över deras läppar.
Det har skett ett omslag med gossarna, och detta tog sin början den kvällen, då far glömde att komma hem och fira Hugos födelsedag. Det var, som om de ända dittills hade hållits uppe av hoppet, att det skulle ske en snar ändring i deras öde. Den första tiden hade de gjort sig räkning på att far snart skulle tröttna vid dem och sända hem dem. Sedan hade de inbillat sig, att far skulle komma att tycka om dem, att han skulle sluta att dricka för deras skull. Ja, de hade tänkt sig, att mor och han skulle bli försonade och att de alla skulle bli lyckliga. Men den där kvällen fick de klart för sig, att far var omöjlig. Han kunde inte älska något annat än supandet. Även om han en stund var snäll emot dem, brydde han sig inte om dem på allvar.
Det föll tung hopplöshet över gossarna. Ingenting skulle förändras för dem. De skulle aldrig komma ifrån far. De kände detj som om de vore dömda att sitta instängda i ett mörkt fängelse hela livet igenom.
Inte en gång deras stora planer kunde trösta dem. Så som de satt här fastbundna, kunde dessa aldrig komma till utförande. Tänk bara, att de inte fick lära sig något! De kände tillräckligt mycket av de stora männens historia för att veta, att den, som vill åstadkomma något märkligt, främst av allt behöver kunskaper. Det hårdaste slaget hade ändå varit, att mor inte hade kommit till dem under julen. I början av december hade hon fallit utför en trappa och brutit ett ben, så att hon hade måst ligga på lasarettet under julferierna och inte kunnat resa till Stockholm. Nu var mor uppe, men nu hade hennes skola åter börjat. Dessutom ägde hon inga pengar att resa för. Allt, vad hon hade sparat samman, hade gått åt, medan hon hade legat sjuk.
Gossarna kände sig övergivna av hela världen. Det var klart, att det aldrig kunde bli bättre för dem, hur de än bjöde till, och därför hade de så småningom slutat upp att anstränga sig med sådant, som var tråkigt. De kunde ju likaväl företa sig det, som roade dem.
Ibland bäddade de inte sina sängar på flera dagar, och de slutade alldeles upp att sopa i rummen. Det gick lika bra ändå. Det kom ju aldrig någon till dem och såg efter hur de hade det.
Far förföll allt mer och mer. Han försökte ibland att rycka upp sig och hålla gossarna till ordning, men det var bara vanmäktiga ansatser. Han glömde sina befallningar lika snart, som han hade givit dem.
Gossarna hade också börjat skolka från förmiddagsläsningen. Ingen förhörde dem deras läxor, så det tjänade ju ingenting till, att de läste. Det hade varit god skridskois nu ett par dagar, och då kunde de ju lika gärna ta sig lov och vara ute, medan det var dager. På isen fanns alltid fullt upp med pojkar, och de hade gjort bekantskap med flera stycken, som också tyckte bättre om att gå på skridskor än att sitta instängda och läsa.
Nu har det blivit en så utmärkt vacker dag, att de omöjligt kan tänka på att sitta inne. Det är bara ett par grader kallt, stilla och hög luft och klart solsken. Det är så härligt väder, att skolorna har gett skridskolov. Hela gatan är full av barn, som har varit hemma och hämtat sina skridskor och nu skyndar ner mot isen.
Där gossarna går fram bland de andra barnen, ser de allvarsamma och tungsinta ut. Inte ett leende kommer över deras ansikten. Deras olycka är så tung, att de inte kan glömma den ett ögonblick.
När de kommer ner på isen, är den alldeles full av liv och rörelse. Utmed land är den kantad med en tät människomassa, längre bort kretsar skridskofararna om varandra som myror, då deras stack har blivit skadad, ändå längre ut syns enstaka svarta punkter, som glider framåt i blixtsnabb fart.
Gossarna sätter på sig skridskorna och blandar sig med skridskofararna. De åker mycket väl, och när de med full fart ilar utåt isen, får de färg på kinderna och glans i ögonen, men inte en minut ser de glada och sorglösa ut som andra barn.
På en gång, då de gör en vändning in mot land, får de se något mycket vackert. En stor luftballong kommer från Stockholmshållet odh driver ut mot Saltsjön. Den är randig i rött och gult, och när solskenet faller på den, blänker den som en eldkula. Gondolen är smyckad med en mängd brokiga flaggor, och som ballongen inte far särdeles högt, syns det livliga färgspelet mycket väl.
När gossarna får se ballongen, uppger de ett rop av glädje. Det är första gången i sitt liv, som de ser en stor ballong segla fram genom luften. Den är mycket vackrare, än de har kunnat föreställa sig. Alla de drömmar och planer, som har varit deras tröst och glädje under många svåra dagar, kommer tillbaka till dem, då de ser den. De blir stående för att kunna observera hur tåg och linor är fästade, och de lägger märke till ankaret och till sandpåsarna på gondolkanten.
Ballongen stryker med god fart fram över den isbelagda fjärden. Alla skridskoåkare, små och stora om varandra, störtar skrattande och hojtande emot den, då den först visar sig, och styr sedan efter den. De följer den utåt havet i en lång, svingande rad, liksom en ofantlig släplina. Luftseglarna roar sig med att kasta ut en mängd pappersblad i olika färger, som långsamt singlar ner genom den blåa luften.
Gossarna är de främsta i den långa raden, som jagar efter ballongen. De skyndar framåt med huvudena böjda bakåt och blickarna stadigt riktade uppåt. Deras ögon strålar av lycka för första gången, sedan de har skilts från sin mor. De är alldeles utom sig av hänförelse över luftskeppet och tänker inte på annat äh att följa efter det så länge som möjligt.
Men ballongen driver hastigt framåt, och man måste vara en god skridskoåkare för att inte bli efter. Skaran, som jagar den, tunnar av, men i spetsen för dem, som fortsätter förföljandet, syns de små gossarna. De är så ivriga, att man fäster uppmärksamhet vid dem. Folk talar sedan om att det var något eget över dem. De varken skrattade eller ropade, men det vilade en hänryckningens glans över deras uppåtvända anleten, som om de hade sett en syn.
Ballongen verkar också på de små gossarna nästan som en himmelsk vägvisare, som kommer för att återföra dem till den rätta stigen och lära dem att gå framåt på denna med friskt mod. När gossarna ser den, sväller deras hjärtan av längtan att åter börja arbeta på den stora uppfinningen. De känner sig på nytt säkra att lyckas. Bara de är uthålliga, ska de nog arbeta sig fram till seger. En dag ska komma, då de ska bestiga sitt eget luftskepp och sväva upp i rymden. En dag ska det vara de, som färdas fram där uppe högt över människorna. Och deras luftskepp ska vara mycket fullkomligare än det, som de nu ser. Det ska kunna styras och vändas, sänkas och höjas, gå mot vind och utan vind. Det ska bära dem genom dagar och nätter, vart de vill fara. De ska slå ner på de högsta bergstoppar, överfara de hemskaste öknar, utforska de svåråtkomligaste trakter. De ska få se all världens härlighet.
— Det är inte värt att ge tappt, du Hugo, säger Lennart. Vi ska få det präktigt, bara vi blir färdiga.
Far och hans olycka, det är något, som inte mer kommer dem vid. Den, som har något så stort att sträva för, som de har, kan väl inte låta hindra sig av något så ömkligt. Ballongen får bättre fart, ju längre ut den kommer. Skridskoåkarna har också upphört att följa den. De enda, som fortsätter jakten, är de små gossarna. De ilar framåt så snabbt och lätt, som om de hade fått vingar på fötterna.
Plötsligen uppger människorna, som står på land och kan skåda långt ut över fjärden, ett rop av fasa och ängslan. De ser, att ballongen, alltjämt förföljd av de två barnen, glider bort mot segelleden, där det är öppet vatten.
— Öppet vatten! Det är öppet vatten där ute! ropar människorna.
Skridskofararna nere på isen hör ropen och vänder blickarna mot fjärdens mynning. De ser hur en strimma vatten glittrar i solskenet långt borta. De ser också, att två små gossar åker rätt emot denna strimma, som de inte varsnar, därför att de håller ögonen fästa på ballongen utan att ett ögonblick vända dem mot jorden.
Man ropar av all makt, man stampar i isen, snabbåkare skyndar åstad för att hejda dem. Men de små märker ingenting av allt detta, där de jagar efter luftskeppet. De vet inte, att de är ensamma om att följa det. De hör inga rop bakom sig. De förnimmer inte det öppna vattnets svall och brus framför sig. De ser bara ballongen, som så att säga för dem med sig. Lennart känner redan sitt eget luftskepp lyfta sig under honom, och Hugo svävar fram över nordpolens hemlighetsfulla trakter.
Människorna på isen och på stranden ser hur de snabbt närmar sig det öppna vattnet. För ett par ögonblick råder ibland dem en så andlös spänning, att de varken kan ropa eller röra sig. Det är som en förtrollning över de två barnen, som ingenting märker i sitt vilda framåtrusande, som störtar mot döden, jagande efter en strålande himlasyn.
Luftseglarna uppe i ballongen har också fått syn på de små gossarna. De ser, att de är i fara, de skriker åt dem och gör varnande åtbörder, men gossarna förstår dem inte. När de ser, att luftseglarna gör tecken åt dem, tror de, att de vill ta upp dem i gondolen. De lyfter sina armar mot dem, överlyckliga i hoppet att få följa dem bort genom den strålande rymden.
I detta ögonblick har gossarna nått fram till segelrännan, och med uppåtvända, glädjestrålande ansikten och uppåt-lyftade armar åker de ner i vattnet och försvinner utan ett rop om hjälp. Skridskoåkare, som har försökt att hinna dem, står ett par sekunder därefter på iskanten, men strömmen i vattnet har fört kropparna in under isen, och ingen hjälpande hand kan nå dem.
söndag 8 juli 2012
Hercules
HERCULES arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;
Trippar ett artigt Wijf, doch lätt af later, och anseend,
Til honom an; blomerad i margfals-färgade kläder;
Glimmand' i Pärlor, och Gull; och gnistrand' i dyrbare Stenar;
Skön aff Anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad;
Som een drijwa sniö-hwijt, medh rosen-färgade kinner;
Käck-ögd, diärf vtaf upsyn; af huld war hon fyllig och frodig
Gull-gåhl-blänkiandes håår, bekrönt medh Roser i Pärlor.
LUSTA war hennes namn, wijdt-dyrkat i werldennes ändar.
Dänne war intet alleen; Hon kom med tree siine Döttrar, (siine / sijne)
Samt sin Son, dera broder, här-an, i sådana lynde:
Een war tröger å foot; half-sofwande, gäspande, tung-lynt,
Owulin i sin drätt, obörstad, och solkot i Klädom;
Doch war Hon illa beprydd med en krantz aff Swimmel, och Walmog.
Hon baar ett hyend' in-vnder en arm, och Kårt-spel i handen;
Koxade kring hwar hon foor, och klådde gemeenliga fingren.
LÄTTJA war hennes namn, af Moderen ärnat i waggan.
Andre war Moor-lijk, dristig, och kön, med mysande munne;
Hwärfde sijn' plijr-ögon om, med lekande, lockande later;
Ehwar hon gick, drog hon å sig hwars-mans ögon och ålijt;
Klädd war hon i fijnt Skijr; att hon synts hwart klädd, eller oklädd.
Swan-hwijtan hals, där-å spelande rings-wijs-krusade Låckar;
Tittarne tittade fram vtu floret, och half-bare brösten.
Gilliand' i lönliga wijs, och puffande, pyste till älskog.
Hon had' ett Eld-fyre på sijn hand, Stål, tunder, och flinta.
KÄTTJA war hennes egentlige namn, kär-älskelig allom. (KÄTTJA / KÄTTIA)
Sälsynt af Anlete war den yngst' af dässe tree Systrar:
Ett öga greet; med det andre då loog hon; snart war hon effterst,
Snart war hon för-åt i tripp-trapp, snäller och dans-wijg å fotom.
Hon war klädd opå Fransk, där-å alt war brokot, och krokot;
Ringat, och slingat i kors; med franssar i lyckior, och nyckior,
Pappat, och knappat i längd, och i bredd; med spitsar, och litsor;
Rundt omkring, och i ring, ala-mode, beflittrat, och splittrat.
Hon baar opå sijn hand ett seglade Skep, vtan Styre. (ERRATA: seglande)
FLÄTTJA hon heet; är myckit afhållin af mäste wår Ungdom. (FLÄTTJA / FLÄTTIA)
Jämt henne, kom där ock wältande fram en stinner en Sälle;
Fnyste och pyste så mädan han gick, han rullade foot-lös,
Som ett Marswijn här-an; war brusande röder, och dropp-ögd;
Han baar en Krantz å sitt höfd, infletad' i reefwor med humble-
Tuppor all om bewefd, bland frisk-dagg-drypande drufvor;
Glas haden i sijn hand, och een brinnande Lunta kring armen,
Samt där-in-under, en rulla Tabak; och pijpor i krantzen.
Så kommen an, och dänne war Tärnorna lijflige broder,
RVVS heeter han; är en lustig i laag, tijd-kortelig Hansse.
(RAPP war dänne gång inte där hoos, war ute på wärfning)
Dänne war LVSTAS fölgd, och pracht uti budnad, och Hofsind, (ERRATA: bunad)
Effter en ährbödig ögn-laat, hand-kyss, och wyrdliga knä-bugt,
Böriar hon ett sött Taal, på sätt, som föllier, af ordom:
HERCULES, stålt af modh; af blod Hög-ädeler Herre,
Hwad för en ångst, och qwal, är den ditt hierta betungar?
Hwad för twijkan är i din Hug? Beskoda din Ungdoms-
blomster, och åhr; dijn färga, din hy, dijne blysande kinner;
Pröfwa dijn ögons macht, din oförlijklige fägring,
Älskad, och önskad utaf de wäniste Jungfrur i Landet.
Tag dijne gåfwor i acht, mädan Åhren, och dagarne lijda;
Sätt dijne kraffter i bruk, förr-än Åldren, och grå-håren yppas.
Tänck; här är inte bestånd i Werlden; och alt är i loppet:
Såsom en Eld, en Ström, ett Glas, ett Gräs, och een Blomma;
Brinner, och Rinner, och Skijn, och Grönskas och Blomstras, om affton;
Men fins Släckt, Stild, Bräckt, och Torkat, och Wissnat, om morgon:
Altså Menniskio-lijff, som röök förswinner i Wädret.
Heel, i dag, och sund; frisk, lustig, fager, och röder;
Morgon är kaller i munn, stock-steelnad-stijfwer, och döder.
Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar;
Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är;
Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är;
Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är;
Döden dwäler i dwaln, alt hwad här lefnat, och lijf har; (ERRATA: dwalm)
Döden raffar å wäg, alt hwad här achtas, och älskas;
Döden sielfwer är INTET, och gör all ting till ALS-INTET.
Effter Döden är ingen frögd. När Anden är vte;
Hwar blifwer all wår lust? när Ögat har intet at see meer;
Ögat har intet Lius; och örat har intet som höres:
Hwar blifwer all wår luft? när Kropp, och Siäl äre skilde.
I dät mörke ewiga Tysta!
Så är i känslan och ingen frögd, der Kroppen är ingen;
Hwad är ock lucht, och smak, där hwarken är ång, eller anda?
Ach! at ock ingen Dröm är vthi den ewige Sömnen!
Solen bärgas, och hwar dagh wanskar Han Liuset i mörker;
Men kommer upp, och mörnar igen, hwar morgon, å skifftes:
Menniskio-lijf icke så; när det, en gång skrijder vnder;
Kommeret aldrig igen; men blijr i det ewiga Mörka.
Detta betänck; och leff, så länge du lefwer i werlden.
Migh fölg; träd mig bij; på lust, och frögdige dagar,
Skal dig ey wara brist: Skön Qwinfolck, lustige bröder,
Spel, och Sång, gott wijn, miuck Säng, och kräslige Retter,
Dig skole wara beredd, så Natt, som Dag, och all ögn-bleck.
FRÖJA skal wara digh huld, mijn alsom-käreste Syster,
FRÖJA dess öfwerwälde beherskar Jorden, och Hafwet,
Himmel och all Element; bland Gudar, och alla Gudinnor,
Älst, och den ädlest' hon är; als-lefwande Moder, och Amma.
Hon skal blifwa din all-daga gäst, och liuflige bij-wist;
LEEKAR, och LÖYE därhoos, med SKÄMT oc all' artige PVSSAR.
Jämte de tree (sijne täcklige Tärnor,) Nåde-gudinnor.
Samt Sielfs-williande blinde, gull-wingade, nakote, snälle,
Lille, med pijlar, och bloss, och boga bewäpnade Skytten;
Den hiert-bindande, twingande, slingande, wäldige Kämpen;
Högmods-dämpande, Sinne-beröfwande, Strijdsame Hiälten,
ASTRILD FRÖJAS Son; dijn Jagt skal denne beställa.
Mera, min HERCULES, hör; Jagh haar tree frijdaste döttrar:
Dem du här hoss mig seer, lijk' i dygd; men aff olijka kynde.
LÄTTJA, och KÄTTJA, så heta de twå, och FLÄTTJA den yngste;
Hiertans barn, god', och hyslige Tärnor, och ährlige Systrar.
LÄTTJA gör ingom meen; är from, och spaker i werkom;
LÄTTJA gör intet rumor; faar sachtliga fram; drijfwer ingen;
KÄTTJA gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd.
KÄTTJAN är wacker, och waker, och qwick opå rolet, i wänding.
FLÄTTJA faar hijt och dijt; snart leer, snart gråter aff ingo;
Lättlynt, flater, och fraak, och lägger alzinte på hierta.
Desse tree Systrar dig till tiänst skole stundliga stånda.
Hwad i ditt Hus och Hof, görs tarf, skole de samma sysla.
LÄTTJA skal bädda dijn Säng; och LÄTTJA skal söfwa dijn' ögan; (ERRATA: ögon)
KÄTTJA skal wäckia dig upp; och KÄTTJA skal blåsa dig Eld upp.
FLÄTTJA skal wara din ijd; och FLÄTTJA skal wara ditt arbet;
FLÄTTJA skal flyttia dijn ord; dijne Saker, och Ärende drijfwa.
Dessa med samt min Son, Her RVVS dera sam-qweda broder,
Dig till tienst skola stå, från morgon, alt in-uti morgon.
RVVS ditt hemliga Råd, skal mästra ditt Hof, och all Vpwacht.
ASTRILD ymst medh Her RVVS, dijn tijd skole lämpliga korat; (ERRATA: korta)
Sorg, och Samwetes-agg fördrijfwa medh allra-hand Aap-spel.
Bort med papper, och bleck; bort böker, Cirklar, och pännor;
Skulle du smitta dijn hand, dijn' Adlige miölk-hwijte finger,
Skulle de fläckias i bleck; huru wille du Frustugun wittia?
Grepe du een under kinn, eller komme wid hals, eller handen;
Pfuy! skulle blifwa dijn tack; hwad skulle full Systrarne säya?
Sudle sig Skrifwar' uti sitt bleck; lät Clerker, och Dieknar
Möda sig i sijn bok; leef Mätare Circlar, och Pännor.
Du är aff ädlare blod; dijn ätt det skulle wanähra.
Men där tijden dig blefwe lång, och skulle sig hända,
At een otijdig lust skulle binda din hug til at läsa;
Så ware dig befalt den härlige Lärare Nafo, (Nafo / Naso)
I sijn Gilliare-konst; Amadis, Marcolfus, och andre,
Som i gemeen, äre tryckte på Dansk; Melusina.
Keyser Octavian, Finck Riddare, skön Magelona.
Samt den tröst-rijke kärleeks-lärdoms-fulle Diana,
Schäfer Amandus, kysk' Amaranth', Eromena, Chariclia,
Eurialus, Fiametta, Calisto, le Cento-novella,
Vgelspegel, ändoch hon är något grof uti Pussar, (ERRATA: han)
Jämte den tijd-fördrijflige Claus, bör' inte förachtas.
När du nu kommer til högre förstånd, och wilst uti Lärdom
Yppare blifu' än all' andre; så läs, och lägg opå hierta,
La Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna:
Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr' Aretino,
Samt den högt-stiliserad' Retorica delle Puttane;
Jämte hwad meer uti FLÄTTIONES ymnoge Bibliothec fins.
FLÄTTIAN är här uti lärd; och kan dig mästerlig öfwa.
Ellies är ock een Bok aff fyre regerande Kungar;
Där i du nogsam lust, och tröst, och månghanda finner,
Til dijn tijds-fördärf (fördrijf, iag ärnade säya)
Där i wij finne La-bete, Triumf, Ruus, Krympa, Manelle;
Färgan, och Munta därhoos, Styr-wålt, Karniffel, och Fämkort,
Hypken, Pittela-pump, Trapeleer, och Primeer, och Pikette.
Brädspel är ock een lust, i Tick-tack, och All-bowerie,
Damen, och Fruenspel, Ut-och-in, Förkehren, och Irisch
Och hwad dy-lijka meer är, som dig tiäner i öfning.
LÄTTIAN är här-uti god; Hon kan dig Lekarne lära.
Diupe besinnade Hiern-brott; höge Latiniske fratsor (ERRATA: besinnande)
Fly som en Orm; de willa ditt hufwud, och kränkia dijn hälsa.
Hwar-te studera? du blijr hwart Doctor, Prest, eller Abbot.
Ästu då lystin å Jagt; tarfst aldrig dyrka Diana;
Lystr' och sökia te skogs; fara, ränn', och göra dig omak;
Wåga ditt ynglige blod moot Biörnar, och fahrlige Leyon:
KÄTTJA mijn Ungdoms Lust, mijn Dotter, och älsklige Lijfs-frucht. (. / ,)
Skal dig föra på Jagt, som hiertat, och lijfwe må lysta:
Rådiur, och Hinner, af huld, swan-hwijt', och leene som ullen;
Af sööt-suckr-drypande- mun; röde-rosende läppar;
Kärlige säflige diur; fijn-liuflige, fooglige Tärnor;
Hitzige, kitzlige, modige, frodige, kåte Madusor:
Spake som däggiande Lamb; och wilde, som Hiortar i brunsten.
Dess' äre diuren, opå dem du skalt öfwa din mandom.
ASTRILD weet dera spör; och kan dem artliga wängia:
ASTRILD snar-fota skal dijn garn upställa, med lämpa.
Gillia kan han, och gildra med list; När KÄTTIA begynner
Blås' i sitt Horn, och Hundarna janka, då skaltu med hiertans-
Lust, och nöye få see huru Diuren i garne besnärias:
Här gåret an; Kön ASTRILD han fäller, och spänner, och skiuter.
Öfning i Wapn, och Skafft bemödar ryggen, och armar.
Fächt' och ränna må den som har förmycket af hälsan.
Snart är et öga sin koos, om ballen springer å klingan
Snart är en hals afbräckt, om Hästen snawer, och störter.
Bort med sådana leek där ögon och hals står i wåda.
Doch med måtta så måste det skee: dijn Häst lära tumbla
Skiut', och renna te Rings så mycke som der opå löper;
At du må skyns war' af adelig ätt, och meer än en bonde.
Danssa gör ingom ondt: danss kan dijn hälsa bewara:
Dans een Hälse-boot är; dans lijsar alt arbet och omak.
Ingen om afftonen är så trött; han skulle ju danssa.
Danss' är een ädele konst, gör gunst hoos Fruer, och Jungfrur.
Wiltu då Stormar och Strijd? Mijn Son skal föra baneret.
Min Son RVVS, uti kannor och krus; uti gruf-same bolkar,
Dig skal öfwa med art, och drilla på wänster och höger:
Kommer i Fält, mot dig en flock aff fuchtige bröder;
Tappert sätter han an, med sådan en ijfwer, och alfwar,
At han i lisla stund, skal fälla de modige Hiältar,
Som rätt-nu stodo käck, och köne; som Oxar i golfve.
Komme där ho som will, han weet dem möta med alfwar.
Stå skole troliga bij, gode, gamle, wäl-öfwade Kämpar,
Franssman, Monsieur Avous; och Wälske Signor, Vi-fo-brindis;
Och för all' ander för-ut, den redlige Swenske, Gott-åhr-bror;
Jemte den aldrig-otorstige Tysken; Sauf-du Rein-auss Hans.
Byssor och Swärd ar' här intet i bruk för Slanger och Möser, (ar' / är')
Morgonstiernor, fylte Granater, och halfve Canoner:
Gå här i swang store Barkenmayre, Bullar, och Bolkar,
Fylte på brädd; diupe Tumblar', och Humpar och höge Bocaler.
Hugg, Stick, Slå; wari långt här-ifrån; (doch somblige Biässar
Finnas ibland, som napt kunne låtat och hafwa det laget.)
Krut och Lod är här intet i bruk: man sätter i ställe,
Klart Reensk wijn, Bacheracher, en Mentzer, och liuflige Necker.
Rinkhauwer, Moskateller, af Gudarne drickes, och älskas
Spanske där-hoos, Alikant, Blanck Bastard, och söte Canarier.
Petersimens, Starck Frontiniac, och Fransk wijn, i nödfall.
Jämte Claret, Hypocras: och flerhand' lystlige drycker.
Sedan är ock gott Ööl, som RVVS skal bringa på banen:
Brunswigs Mumma, Possnäll; Garley, och Halbersta' Bryhan.
Zerbest- och Rostocker Öhl Fyns-Miöd, och Westgöta-Mölska;
Knijsnak, och Rumeledois; men bort med Kuckuk, och Rastrum.
När nu blåses alarm, och dundras i Trummor, och Pukor:
Lösn är gifwin, Holà; Rundà-rundà-dadinella.
Sätter i bröste tillijka, Gottåhrbror; och Sauf du Reinaus Hans.
Högre Flygelen commenderar Monsieur Avous: den
Wänstr' in furia, swänger häran Colonel Vifobrindis.
Här gäller an, Halft, heelt; Sätz an, in floribus, hals auf:
Korl-morl-puff; in ein Schluck, one tuck, one schmuck, one bart-wisch.
More Palatino, Tree-på-ra, ne gutta supersit.
Här säts an uti kors, och i qwär; opå rad, och i runden,
Här sätter an hwar opå sin man, här sturlas, och stormas,
Här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas.
Här mon Barkenmeyer herümmere gahn, med de diupe,
Half-mans-höge Bocaler; och Herre-drycks-hållande Bolkar.
Artollerii bringes an, kriit-huite Brabandiske piipor;
Jämte det allerskönste Verginske Taback, som i staden
Fins; här är Eld, här är Lunta, gif Fyr; lät-gnistra, lät rökia.
Såsom i Nobis krog de nu sittia bland Eld, uti dimban.
RVVS går om-här, han manar, och trugar, han hörter och yrker.
In-till des att strijden är all. Af de modige Kämpar
Raglar här en; en staplar, en stupar, och falla the hoop-wijs.
Wälter här en i bänck så ränner en hufwud i wäggen.
En geer op andan, och alt; en somnar, och kijfwar en annan;
Annor gråter, och leer den tridie; en sitter och qwäder.
En pläger älskog, och bannas en annan om alle Siu Tusend.
Summan är det: När alle ge tapt, och Spelet är ute;
Prijsen han är då din; dig heembärs Seger, och ähra.
Drick til dager är liws och Sömnen rinner i ögon:
När som Solen hon är vthi närmeste trappa til vpgångs, (ERRATA: han)
Lägg dijn ögon ihoop; då kommer söteste Sömnen,
Giör dig alsintet qwal; war altijd lustig, och sorg-frij:
Acht' icke fåfängt Roos, eller Last, för Skam eller Ähra,
ÄHRA så wäl som SKAM äre wind, och Namn, utan ingiäld.
Giör hwad dig rinner i hug: ty dig och dijn-lijka Funkar,
Skrifwin är ingen Lag, för larwor löpa små gossar:
Bönder och dylijka pack, man plägar skräckia med Lagen.
Spinnelen i sin garn bestrickar spinkote myggar;
Getinga snorra sigh vt; och slippa de brummande brömssar.
Sadan är almena Lagh: de Fattiga fasna, besnerias; (Sadan / Sådan)
Stolte och Store gå frij, och slippa de trotzige Drottar.
Nu min HERCULE kom vtan högre betänckiande fölg mig.
Wägen är jämn, och bred, bland Roser och liufliga Lillior,
Makliga rinner han hän, genom ängiar och fuchtige däldr, (ERRATA: dälder)
Skogen är lustig, och qwistarne full af qwittrade Foglar. (ERRATA: qwittrande)
Alskiöns fruchtbare trä, pomeratzer, och Candiske drufwor, (ERRATA: pomerantzer)
Alstädes, här och där wid wägen å bäckarene finnas, (ERRATA: bäckarne)
Månge små meenlöse diur, man seer där spelande springa,
Källor och lefwande watn, fördeelt vti månge små bäckiar,
Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar,
Den swale Westwind surrar ibland, och raskar i löfwen,
Spridand' een liufwelig lucht, af blomor och hälsesam' örter,
Susar i sachtan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen.
Alt är täckt hwad här ögat seer, och fötterne träda,
Kom, kom HERCVLE kom; vtan högre betänckiande, fölg mig.
HERCVLES öfwertalt, som en vng och hitziger Herre,
War opå språng, steg til, och wille nu föllia Fru LUSTA:
I det een annan kom, i Fruus hamn, menskelig ansedd,
Doch icke Menniskia: men een trofast ädle Gudinna,
Hon war sedig uti sin gång, och wyrdig af anseend,
Wigtig i laater, full med alfwar, och ährlig af vpsyn,
Brun vnder ögon', och bränd af Sool-skijn, mager af hulde;
Renlig i drächt, sniöhwijt, af silfwer-blänckiande klädnat,
Slätt och rätt, och skiär, på dätt ährlige gamle maneret.
Denne lät vp sin munn, och talte medh alfwarsam ordom:
HERCVLES ädel af ätt; till ähra född och erkoren;
Hwert wil dätta? See till; Stat stilla; betänck dig.
Weetstu ock Ho den är, den med dig snackar i löndom?
Denne dess pijpa så sött dig flistrar, och lockar i drömar?
Tag icke lättliga råd af den dig icke bekänd är,
Denne som för dig stod, den du meentst wara Gudinna;
Är ifrå Stygia putt, hin Stygges dotter och alster.
Lusta geer hon sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta.
Doch om laster och skam äre lust; om lust står i odygd;
Billiga med alt foog, mon hon sig kalla Fru Lusta.
Hwad gifwer hon för råd? Gud tröste den där opå lijter,
Hon; Hon leder en wäg både jämn och breed utan omak,
Geent, rätt fram, i fördärf; han glijder all makelig ut-åt
Lutande; lätt til gångs; men bratt, och brattar' åt ändan,
In til dess där är intet meer håld: den reesande måste,
Ränn' och ränna til des han störter och stadnar i afgrundn.
Der honom harm, jämt ånger och wee, och äwarande jämmer,
Samwetes-agg, och qwal, den odödlige Matken, och Elden
Möta med öpen gaap, och anamma til äwige plågor.
Wakta, min wän, sij till, sij denne blijr ändan å frögden,
Som dig denne så skönt afmålar, och bildar i sinnet!
Ney, min Son, icke så; til Sälheetz paradis ingen
Nåkas i så måtto; Sömn, och Ruus, och Leekar och Löye,
Föra dig inte där in: Men ijdkesamt arbet och omak,
Nyktert lefwerne, lust til ährlighet, alware wijsdom,
Leda dig in opå Mijn', det är Dygdenes stenige foot-spor.
Min wäg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar,
Muddig, och ojämn, diup, och bewext med tistlar, och törne,
Bär alt opföre stiält, moot wåndlige klackar, och klyffter,
Tils emot ändan: der dig tröttan och klijfwande möte
STYRK, och TRÖST; de räckia dig hand, de stödia, de lyffta,
In til des din foot är fästat, och och stadder å Banen, (ERRATA: din foot är fästat, och stadder å banen.)
Som sedan äfwen, och god, dig förer i Salighetz hallar.
Här blifwer omak och arbete lönt, dijn möda bekrönes
Med obegrijpelig hugnad och frögd, samt ewiga lijsa,
Oförwanskliga Nögd, och Glädie dit hierta belysta;
Du då finner i Högdene Nåd, och täckelig ynnest,
Hoos både qwinnor och män; du fägnas och ähras af allom.
FRÖJA med hennes Son; dem fly som Paddor och Ormar:
FRÖJA med hennes Son, äre farlige, skadlige gäster:
Liufliga träda de til; men swijka med ånger, och ymka,
Hälsa, med mod, och blod, godz, penningar, heder och ähran,
Stiäla de sinom wärd, och drifwan å lykton, ur husom.
Armod, och håån och spott, ondt Samwet och kräncklige plågor,
Leefa de den, dem hyser; och den, dem främiar, och älskar;
Så löne de! bort, bort, med sådana gäster ur huset:
ASTRILD sägs wara blott, och blind; doch snäller och hurtig;
Liten af wäxt; med bloss och Pijlar, och boga bewäpnad;
Snar-fotad, och försedd med flychtige gyllende wingar;
Sant äret; Han är blott utaf blygd; skam-naken af ähra;
Blind uthi wett; men klok, och snäll uti lister, och arghet,
Liten och lätt utaf Dygd; en olyks-fogl af vphof,
Läm honom wingarne; bräck hans boga; giör pilarne stumpa:
Släck hans Fackel, och Eld, med arbet, och ährligit vpsåt;
Fly, och fächt' icke minder å rygg (som Tratarnas sed är) (ERRATA: Tatarnas)
Drijf bort LÄTTJA, så trijfs icke KÄTTJA; så swinner och FLÄTTJA.
RVVS kör här-ut, med tummel, och suus, och hans yrne Sälskap: (ERRATA: yrene)
Dy där Ruus holler hus der dwals icke wijsdom och frode. (ERRATA: håller, ERRATA: dwäls)
Ingen dygd vprinner, och gror wid wijn, och i glasom,
Wijsdomen hafwer sin wist i dy torra: Så säya de gamble.
Dagligit öfwerflöd uti Maat, och i Dryck höfwer ingom,
Wijsan man: Förnufftenes Anda det dämpar, och qwäfwer. (ERRATA: dämper)
Wijn är en qualm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna;
Som den skiära förnufftsens Sool, så styggliga duncklar,
Dunklar i tokn i wahn-wett, i dårheet, och barnsliga fåhnsko, (tokn / tökn)
Ey käre sij, huru täcker är Ruus, när läpparn', och ögonen drypa,
Där han wagglar här om, full-stinner han stäner, och stankar;
Där han sitter, ey weet, hwad han talar, weemar, och ählas.
Pijgorne lee där i wrån, och drängiarne smystra på golfwet.
Barnen gråtande löpa med roop, ô Möme, Sij Busen!
Weestu hwad ändan han är? huru Frossare lefwerne lyktas? (ERRATA: Fråssare)
Såsom en Oxe beskärd til offer, han gödes å stalle,
Rundelig in til des, han prydd med krantzar, och blomster,
Föres uti stor ståt, föregångande trummor och pijpor,
Til en faselig ort, där altar och eld honom bijda,
Där liuter han sin död, af Slacktare-klubba bedöfwat,
Där blifwer han deels bränd, deels kräsliga kokat och ätin,
Dyrt måste han sin brödsl, fijn ryckt, och hafra betala.
Rätt opå dy-lijka wijs, gåret an med Swermare lefnat;
Daglige ruus, uti suus, banketerning och kräslige gästbod;
Harpor och spel och dans, lättfärdige lekar och natt-gång
Ett sinn, vti lijka måtto, de dyrliga måste betalas;
Klagan i gråt, med jämmer, och ach, blifwer ändan å Leken.
Derföre, Stat du nykter, op å dijn wakt: dijne Tanckar,
Anslag, och Ord; dijne giärningar alla du grunda på Gudz bud.
Gud han är ährones Gud; Gudz Ansichte lyser oss Ähran.
Ähran är Dygdenes Root; och Dygdenes grundwal är Ähran.
Dijt måtter all Gudz Lag; den Oss allom i sielfwe Naturen
Fast inpräntat vti wår Skäl, och Samwete lyser. (Skäl / Siäl)
Är nu wår Siäl vtan Skiäl? eller äre wij fänad och bestar?
Släckie wij sielf wår Eld, och dämpa det andlige Liuset,
Ded som Oss Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt,
Til wår Salighets Lysn, och Ledsn. Huru? wele wij sielfwe
Wända wår Ansicht' ifrån Gudz Ansicht, och sänk' oss i mörkret?
Hwad blifwer af wår Siäl, den Gud oss sielfwer har inblåst?
Ach! den ädele Siäl! den wij så förbarmliga störta!
Hwad blifwer af wår hamn, och Menniskio-namne wij fördom?
Hwad blifwer af Gudz belät', af Skaparen tryckt i wår Hiertan?
Ney, min HERCULE, ney! den wägen han tämer oss intet.
Dygdenes Stijg synes trång, och mörk, dem latom, och blindom:
Är doch en Här-stråt, den Gud sielfwer han lyser och leder.
Hwar i består då Dygd? medan Dygden är Siälenes Hälsa?
Dygd är at älska sin Gud, hans Bud och Stadgar at hålla;
Dygd står i Rättwijsa, där hwar och en sin Rätt blifwer ägnat;
Ingen af ingo beskadd till Lem, Lijf, Ägn, eller Ähra;
Dygd lijder intet wåld; öfwer-äfl hon styrer, och ågång;
Lijder ey arman Man förtryckes af Högmod, och orätt.
Dygd är, vträckia sijn hand, til styrck dem vsle betrycktom.
Dygd står i fagert Modh, gott Lefwern', och ährbare Seder,
Nychterhet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskhet.
Dygd står i wett, och i Plicht; Huru, Hwar, Hwad, När, Hurulunda:
Hwarföre, hwart bör skee: dy Dygd will granlaga lämpas.
Dygd wågar inte på slump; doch slump, botas offta med snille.
Dygd söker Råd; flyger inte för än hon koxar, och huxar
Dygd flyr Lögn; der Lögn kommer in, går Dygden å dören.
Lufft-strek, Stor-spräkerij, lame Saalbader, irrige Hiern-hwärf,
Däss' äre skändlige feel; som bringa sin Herze på skammen.
Dygd med Skämt sig täckelig gör, uti tijd och i ställe:
Tager och geer med hoof, få mycke som ährone lijkar,
Alt utan agg; utu Laag wari långt bort galla, med galnu.
Hoof är i all ting bäst, Plump Stickenhet anstår en Narr wäl.
Dygd lijder ingen Spott, för neesa då wällier Hon Lijf-laat.
Dygd står i Manna-mods Styrck, sig låter af ingo förfära;
Motgång, Sorg, Fegd, Watn-och Elds nöd, Dunder och Döden, (Watn- och Eldsnöd?)
Achtar hon alt för Leek; Hon winner, och segrar i Döden.
Seer du Min HERCULE, den gudomlige Dygdens Högheet?
Dygd är en Siälenes skatt, där guld och penningar alle,
Ey måge lijknas emot; är ädlar' än dyrbare Stenar.
Märck, min Son; Som Dygd sigh grundar å Gud, och i Ähron.
Så är och ingen Dygd, som icke beroor opå Wijsdom:
Wett är Dygdenes Lius; och Wijsdom är Dygdenes Öga.
Wett hörer arbete till; mins ey vtan ijdkeligt omak.
Alt hwad dräfligit är, hwad högt, och i kostliga wärde;
Alt hwad prijsligit är, hwad lof, och rosande, wärdt är,
Alt gifwer Oss wår Gud, genom ijdkesamt arbet, och Yrkan.
Lärdom af jdkna; men Wijsdomen aflas i Lärdom.
Lärdomen är ett fröö; där af wijsdom gröder i hiertat.
Märk dätt: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom.
Faar-lös, och Moor-lös, tynes han af; och trånar i wan-rykt.
Siälan i allom år eenhand art, utaf himmelisk ädli: (Siälan / Siälen)
Skildnaden är; at den ene, som glömbd, blijr liggiand' i Stofftet.
Där den andre tags opp; hon waskas, hon skijres och krattsas,
Glättas, och igrafz allrahand prydelige form' och figurer, (ERRATA: prydlige)
Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, emot olärd.
Siälen i Menniskio-kropp som en Eld förborgat i flinto;
Finner hon ey sitt Stål; så gnistrar hon aldrig i blysning.
Kåtkarla, Torpara, Träler, och almena Pack bruke Siälen,
Int' ann' i ställe för Salt; at kroppen han icke må rottnas.
Siälen är hwars mans ägnd; men blind och bunden i mörker
Wijsdom är Siälens Sool, som töknen skingrar och dimban.
At hon skynliga see kan hwad hänne tiänär och höfwer.
Ästu ey Lärd; tro du inte, du west hwad Rätt, eller orätt,
Gott eller Ondt är i sanning, ell' i skijnliga måtto; (ERRATA: ell' elliest i skijnliga måtto)
Profwen är konstrijk; skyns offt flärd uti glimmande gull-glantz.
Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna,
Toker i alt det han talar, och gör, en tylpel i gästbod:
Doch är han lärd. Ney, HERCVLE, Ney. En sådan är olärd.
Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget.
Den sijne Seder, och Ord; sijne Lyster, och anfödde Sinne,
Inte wet håll' vti töm; styra, fogligen hyfsa, regera.
Han är en olärd man: wari Docter, ell' hete Magister. (ERRATA: Doctor, &c)
An äret ett, som märkligit är: Om än allhanda Lärdom, (An / Än)
Alsköns Dygder, och Himlisk wet dit hierta bekröna;
Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Cronan;
Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius, utan anseend.
Jag sad' i förstone, Gud är Dygdenes grundwal, och vphof.
Nu, hwad är Gud? Gud är God, och sielve Godhetenes Vrsprung.
Där icke röns någe gott; där är ingen Gud, eller ähra.
Dygd utan dadlige Mildheet, een dunst är; een målning i watne;
Skugg' utan kropp; een fyllning af wind; et hliom, och et Nord-blys.
Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden,
För sijn omätlige lust, eller all-stund-torstige swalg skull,
Fåt hafwer ingen lijf. Ty såsom plantor och örter,
Fänat, och Fogel, och Diur i skogen, och Fiskar i watnet,
Alle til Menniskio-tiänst äre skapad', och ärnad' af Herran;
Så är ock Mannenom Man, til fromma, den ene, den androm,
Ordnat af Gudz försyn; den lägre skal tiäna dän högre:
Torfftiger afla bröd af rijkom, med tiänster och slögder;
Store befrämie de små, den högre skal hiälpa den lägre:
Derföre lef ock du så, at andre må prijsa sig sälle,
Af dijna Mildheets fruckt: war allom nyttig i Werlden.
Tänck ock, HERCULE, på dijn ätt, och adelig härkomst.
Mången af ned-trädd root, och oachtande fnöskote stubbar,
Sprijter här ut, skiuter op, får löf, och kommer i blomma;
Mången af fattigt blod, utkommen ur taak-löse kåtor,
Stijger alt op åt, och op, genom Dygd och berömlige dater,
Till det ypperste måål, utaf heder, och adelig högheet.
Fins der emot och den, som högt opp i rijke palatzer,
Boren i silkes säng, af Gud wälsignat i waggan,
Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner;
Men: det klagligit är, Så nyttiar sin Adel och Ahner,
At han i ställe för roos, för prijs, för Heder och Ähra,
Gagnar sig håån, och spott, och alsom-största wahn-ähra.
Lijdes af ingen Man; men af alle begabbas och hatas,
Allom en öfwerlast, och Jorden een afrapi-börda.
Icke så du, min Son: dijn plicht du tager å wahra,
Wetandes att en Man sijne Fädgars Titlar och Ahner,
Håller i wärdigt prijs, och i ing'handa måtto befläckiar,
Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset,
Utan att du samme lius, med dit lius widgar och ökar. (Utan / Vtan)
Såsom een Lampa sin Eld förkofrar och lyser i mörkre,
Alt medan hon sin spädsl och näring niuter af Olio;
Så will och Adels stånd med öfning af Adlige Dygder,
Hållas uti sin glantz: Tryter här af Dygdenes olio;
Släckt blifwer Adels-glantz; och Lampan hon tynes i mörker.
Snöd är en Ädelman, den sielf-sijne Dygder ey adla,
Snöd är en Ädelman, den Moors-qwedet adlar allena.
Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden.
Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel,
Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe.
Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku,
Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda.
Tänck hwad et osnygt Diur, en gammal, och dygde-lös Man är.
Ålderen har sin wank; när stöd, och stolparna bugna,
Gaflarna luta fram ut, och wäggarna slå sig i rämnor,
Taket gristnar i dropp, och huset begynner at braka;
Qwarnen har ingen gång, eller gny, och fänsterne mörkia;
Malört utur hwar knut, dörwe näslor i spryngiorne wäxa;
Hanan å gyllande brand, springer inte meer om, lookar halsen,
Lyder altzingen wind; men henger, och hotar at falla;
Harpan hon är förstämbd; lyder intet; strängiarne snarra.
Tå är i samma paltz slätt lust meer; frögden är uthe;
Gästebod, harpor, och danss hörer op; både tiänsthion, och Husbondn
Tänckia sig om, huru the må huset, och Härberge ryma:
Sådan är Menniskio kropp: när åldren kommer, och åhren
Krökia din hals och rygg; både händer, och hufwdet darra,
Knän blifwa styf, din foot han waklar, och måstu på sidston
Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre;
Winter-blommor opå din kinn, som safftlöse plantor,
Groo, och gråna med hast: och Hösten i hufwdet hyser;
Håren flyta dig af, som wisnade lööf vtaf Aspen,
Skallan snöd blijker ut, der nu spela krusade lockar;
Tänderna fall', och fahlna där hän, de qwarlefde stumpar,
Winn inte mala sijn mäld; men målet de märkliga stympa;
Örone döfna sin koos, och hörslen hon tapar, och tyner,
Ögonen dunkla sin koos, och synen molnar i mörkre;
Kraffter och alt fyker hän, och döden kijkar ur ögon:
Wett, och Sinne gå bortt; fördwälmas i dwaas, och i glömsko;
Döden är yttersta målet, i dy wij samkas, och ändas.
FINIS.
ERRATA.
I den 3. Columnen och den 12. vers. läs, seglande.I den 4. Col. 10. v. läs bunad,
I den 6. Col. den 4. vers. läs dwalm,
Col. 9. vers. 5. läs ögon.
Ibid. vers. 13 läs korta.
Col. 11. vers. 4. läs han.
Col. 12. v. 9. läs besinnande.
Col 18. v. 11. läs han.
Col. 19. v. 11. läs dälder,
Ibid. v. 12. qwittrande.
Ibid. v. 13. läs pomerantzer.
Ibid. v. 14. läs bäckarne,
Col. 23. v. 8. läs, din foot är fästat, och stadder å banen.
Col 28. v. 3. Tartarnas.
Ibid. v. 5. läs yrene.
Ibid. v. 6. läs håller.
Ibid. läs, dwäls.
Ibid. v. 10. läs dämper.
Col. 26. v. 5. läs Fråssare.
Col 31. v. 7. läs, prydlige.
Col 32. v. 3. läs ell' elliest i skijnliga måtto,
Ibid. v. 11. läs Doctor, &c.
Min son på galejan I-V
MIN SON PÅ GALEJAN,
Eller
En Ostindisk Resa,
Innehållande
Allehanda Bläckhorns-Kram,
Samlat
PÅ SKEPPET FINLAND,
Som afseglade frå Götheborg i December1769,
Samt
återkom därsammastädes i Junio
1771,
af
Nedanstående med den röda Mössan.
Trykt i år.
Cap. I.
FÖRSTA FINSKA TÅGET
IFRÅ GÖTHEBORG TIL NORGE.
Parturiunt montes – – –
I then tiden, tå L – – – van mera ryktbarhet genom några pänne-drag,
än han all sin tid förtienat pängar med murslefven: i then tiden, tå
Öfverst P – förvärfvade sig namn af ärlig man med et räfve-strek: i then
tiden, tå Svedenborgske andarne uppenbarades uti trykta protocoller i
Götheborg: i then tiden, tå Storvizirns papegoja, tillika med hans hela
Frustuga, eröfrades af General Gallitzin vid Choczym, och Ryska
örnen ärnade sig flyga til månan, eller, som är detsamma, segla til Constantinopel: i then tiden, tå smutsen är diupast på Londons gator, och
Ängelska fruntimren slamra som mäst med sina järn-skor: med et ord, i
den gyllene korfve-tiden 1769, feck jag, som nu skrifver, befallning at
infinna mig på S. O. Comp. skepp Finland, som låg segelfärdigt för
Canton, under Capitain Herr C. G. Ekeberg.
Mönstringen skedde: men vi fingo ännu en veckas ande-rum, at öka
våra gamla skulder i land. Ännu kunde man dricka med vännerna, ännu
väta handen på en älskad Celinde med en afskeds-tår, ännu höra en
sparlakans-läxa. Våra gynnare och bekante bevärdade oss hederligt, förmodeligen på bodmeri: man fan öfveralt gode värdar och glada ansikten;
ty de viste, at de snart skulle slippa oss, och at den, som består en Ostindie-farare två rus vid bortresan, kan få femton igen vid hemkomsten.
Cap. II.
OM KLIPPANS BEHAGLIGHETER.
Vina bibant homines, animalia cætera fontes –
Ovid.
Om morgonen den 8 Dec., innan ännu den vaksame Mäster N. uti granskapet börjat med sina Gesäller hamra otte-sången på koppar-pannorna, hade jag besök af Comp. Vaktmästare. Han kom, förande sina
ben rätt Vaktmästerligen, och berättade, vinden vore god, man måste til
siös. Väl, Fader Vaktmästare, skal så ske. Jag gäspade några gånger och
kastade mig i kläderna, tagande, utan synnerlig hiärtängslan, afsked utaf
mitt ensama ungkarls-läger. – Hvilken förmån, at vid dylika tilfällen
icke brys af en gnällande hustru!
Utom porten råkade jag en svärm Ostindiska vänner, som fått samma
ordres.
Vi strax med långa steg åt Stibergs-liiden haste,
Fast högar utaf smuts på halfva benet stå.
Åt staden då och då en sorgsen blink vi kaste:
Men ack! dit klubban vill, dit måste viggen gå.
Salopper, kappor, hiärtans ungar!
Susanna, Cloris och Lisbett!
Farväl, aj, aj, farväl! Hvart hälst oss vågen gungar,
Skal Ni i våra bröst besitta all Er rätt.
En släng-kyss vi til slut åt Edra hyddor sände:
Vår trohet räcka skal til världens andra ände;
Åtminstone til Cap.
Änteligen hade vi nu hunnit vada oss igenom Masthugget, och fingo
det kära Klippan i ögnasikte. Vi voro ännu i öfverläggning, om man inte
borde därstädes pusta ut en smula, när den artige Carnegie förekom oss.
Han hade denne dagen gordt sig en besynnerlig möda, til at upsnappa
Ostindie-farare: tillät ej heller oss gå förbi, utan fattade oss i armen, med
den oegennyttiga compliment: Mine Herrer, I ma icke före penger ur
landet, that är mot Kongens förordning: Ik hap god röd vin, kapuner,
harer, pudding – what ye please, gentlemen – – a toast for your sweet0
hearts, before you are going away – –
Man måtte ju haft en biörna-siäl, för at kunna göra någon invänning
mot et anbud, som beledsagades af så många välstekta skäl, och understöddes på köpet med et ögnakast frå the young mistress herself, who
stood smiling behind, til förtigande af lilla Stinas nätte fot, hvilken hade
stält sig, liksom på försåt, uppå köks-tröskelen. Vännerna bestormade
dörren, in genom köket, klappade Stina på vägen och intogo den största
salen, med det ädla beslut, at kringskansa sig där bakom en oöfvervinnelig wall af bålar och bouteller. Jag, som genom argumenter a posteriori, undfått i ungdomen af min Skol-mästare den läxan:
Ulula cum lupis, cum qvibus esse cupis;
jag fölgde hopen efter, och gick med. Jag förgäter aldrig, hur det
smutsiga Masthugget hängde oss ännu på hälarna, och huru våra bestöflade akter-tassar til hela sin längd, in Lebensgrösse, intryktes på
golfvet vid hvarje steg.
Värden gorde sit bästa: Värdinnan trippade lättare: stekvändaren
feck en hurtigare gång. Redan ha vi en jösse på bordet: efter kom en
kapun, och mitemellan presenterade sig hela jordgloben i en klot-rund
pudding. Men hvad duger fasta landet, om det inte vattnas utaf hafvet?
En hel insiö med punch sattes jämte jord-klotet, och här och där såg
man en ström af Röda Hafvet inflyta uti glasen. Var himlen mulen ute,
så härskade solsken på allas ansikten inne. Hade skilsmässan frå Götheborg lämnat några melankoliska skrynkor på vår panna, så viste Carnegie hemligheten, at utplåna dem. Kort sagt:
Här sista fyrken gick: på bordet buros fram
De corpulentaste af husets alla bålar:
Man glädieströmar drack i karla-vulne skålar,
Bekymret klunk för klunk med punchen nedersam.
Storsak! i släkt, i vän och flicka,
Man glömmer alt så när som dricka,
Bouteller spricka,
Brödren nicka,
Siunga, hicka,
Fult til pricka, filebom, bom, bom, peteheja.
Men med alt detta voro vi alle ganska nyktre, och om man gick något
illa, så härrörde det af den vingel-vanan, som Siömän inte kunna annat
än ådraga sig på et skepp, hvarest de måste gå mycket ojämt för slingringen skull. Nej, nej; Ostindiefarare äro inte det värsta folket heller
fråga på värdshus och i jungfru-burar, så skal Ni få höra, de ha godt
beröm om sig.
Finland, så väl som Prins Gustav, hade imedlertid ankrat vid Elfsborg
dock utan skott: ty man hade för mycken höflighet för sillen, at kunna
visa någon för Commendanten. Vi gorde oss därföre icke brått om. Vår
Värd undfägnade oss til sent på aftonen, med samma förnögda upsyn,
som en Krämare i Gränna säljer en fiärding rutten strömming åt en
Bond-käring för två Styfver stycket: och sedermera, för at intet äfventyra våra ben, satte han oss ombord med sit egit fartyg.
Cap. III.
OM ET BESYNNERLIGIT SLAG SKEPPS-RÅTTOR.
– – – nascetur ridiculus mus.
Horat.
Här blefvo nu skeppen liggande under Fästningen hela fiorton dygn,
i förväntan af god vind. Var det hett om öronen 1720, när Tordenschöldska Flottan tordönade här utanföre med 48-pundare, så var det
nu så mycke kallare. Jul-frosten i det stora stillastående Finland under
Norr-polen, kunde väl aldrig vara starkare, än den nu var på vårt
flytande. Utan pälsar och bränvins-kaggar, hade det varit ute med oss.
Bälgvantar gorde ock god tienst. Det var en ömkan, at se Matroserna
vid rellingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skin-pälsen och mellan åt slänga et par sorgsna ögon åt Klippan och Masthugget, med
samma mine ongefär, som en hungrig Reinicke-fuchs tittar på et halft
dussin feta gäss, dem han icke kan räcka.
Änteligen Juledagen om aftonen begynte den efterlängtade winden
blåsa opp. Enligt befäl, anstältes en sträng jakt efter skepps-råttor, i anledning af et inritat missbruk ibland Besättningen, at undansticka en hop gossar i skeppet, wederbörande ovetterligen, hvilka på siön ligga
Companiet til last. Här handlas altså intet om fyrfotade råttor; ty de
höra under kattens lag-sago; utan om tvåbenta. Man fan tre eller fyra,
men til vår stora förundran, hade de hvita strumpor och kortlar. Linnæus nämner dem inte, hvarken i förra eller senare uplagan af sit
System: icke heller har jag sedt dem beskrifna hos Reaumur och Bouffon. De likna aldeles fruntimmer, ända frå hiässan neder til fota-biellet,
ha ögon, öron och bröst, gå på två ben, äro mycke tama och sofva gärna
på ryggen, som andra människor. I London är släktet ganska väl bekant
under namn af Ladies of pleasure, och på Boulevarden i Paris har jag
hört dem kallas Femmes d’amour, på Svänska Kärleks-ungar. Vår Capten fan dem icke nödvändiga til Companiets tienst: lät därföre strax
bringa dem i land med jollen, mångom til en hiärtelig afsaknad.
Cap. IV.
FULT MED RIM.
Nos patriæ fines, et dulcia linqvimus arva –
Virg.
Morgonen härpå, innan hönsen vaknade under däck, börjades den vanliga siö-musiken i windspelet: ankaren lyftades: Matroserna lupo rundt,
liksom hästar ikring en qvarn, och hade infall i munnen, lika så läkra, som
deras tugge-bussar. Dagen syntes, seglen sattes til: Farväl, Fader Lots!
Farväl med lek och tidsfördrif!
Re’n östans andedräkt i seglen blåser lif.
På vågens högda rygg vårt tunga Finland vaggas,
Och hafvets trykta skum för bogen flyr och fraggas:
De Svänska bärgen smått ur ögna sikte fly,
Och redan synas de blott som en svart-blå sky
På hvilken himlen tyks sin stora rundel hvila.
Uti min Svänska blod helt sorgsna känslor ila:
Jag koxar åt mit land, och ser med harmsen siäl,
Hur luften det alt mer mit öga undanstiäl.
Farväl, min Fosterjord! Gustavers dyra moder,
Du land, som prunka kan med Carlars äre-stoder;
O! gamla Svänska bygd! din mistning smärtar mig,
Och hiärtat saknar frögd, när ögat saknar dig.
Dig, Atland, skal min tienst evärdligt helgad blifva,
Fast Turken ville mig et Stor-vizirskap gifva,
Samt hundra tusend man at bort til Mosco gå,
Och se’n en stor Serail bestå.
Det vore väl en frögd, at kunna tukta Ryssar
Och få så många läckre kyssar;
Men jag är Svänsk och Svänsk jag blir:
Förlåt mig, Herr Sultan! jag kan ej bli Vizir.
Och du, som denna tid Europens stats-hiul drifver
Med complimenter och med Livres;
Herr Ludvig i Paris! om du än säga vill:
Tag et af mina Slott, och buga dig därtill;
Så bugar jag igen: men lämnar dessa Slotten
Mot minsta torfva jord på Sverges kära botten.
Des frägd, liksom des luft, är manlig, sund och ren,
Där såg jag liuset först, där samles mina ben!
Lät Hatt och Mössa dras, lät twedräkts-åskor knalla:
En ek, som då och då en liten skakning har,
I jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det at falla,
Och Ängland når sin högd mitt under split och kif,
Parti är fria Staters lif.
Ja, gånge hur det vill,
Hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.
De bägge Svänska skeppen plögde nu Kattegat. Neptunus i sit majestätiska åkedon, med sin stora tre-udd och sina lekande Tritoner omkring sig, paraderar mindre på vatten-ytan, än våre fulltaklade seglare.
Finland, likt en gammal stor-magad Tuna-prost, som inte brådskas efter
något fetare fåra-hus, vaggar sig öfver vågen med en varsam och högvördig gång. Gustav däremot, öfverdådig, som en Små-sikter, när han
uplupit fullmagt på en Kronfogde-sysla, rullade snabbare fram, och var
oss andre dagen ur sikte.
Cap. V.
OM VOMERING, WI-BYXOR, M. M.,
tienligt at läsas af dem, som behöfva kräkas. Devise har jag ingen denna
gången, om ej min välborne Läsare behagar hålla til godo följande:
– – – procumbit humi bos – –
Virg.
Fy! så ynglingarne skämma ut sig! – Redan så fulla, at de spy? – – Ja
så, förlåt mig! är det siö-siukan, som grasserar så stinkande? Jag tog det
för helt annat – –
Får jag lof at beskrifva min arma vomerande näste? Rullingen hade
redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare Siömän. Jag förgäter
aldrig, huru många små lustiga sorge-spel detta förordsakade inom
bord. Min mage var altför ärbar, til at följa exemplet: desto häldre skrattar jag åt de andras.
De manhaftigaste höllo sig i fria luften på däck, och utsprutade deras
elände långs efter sidan; men de svagare måste bärja deras uproriska
tarm-käxe uti vederbörande kojor. I den ena vrån låg en kullbytterad
Cadett, och framstönte et långsamt Ulric, så at kindbenen utspändes,
som tvänne säck-pipor: i den andra satt en frusen Jungman, med en pyts
mellan benen, lefvererande med full hals hela sin ärt-ranzon tilbaka: en
stackare hade stält sig vid rellingen, tvärsemot vind, så at halfva hans
dosis stadnade honom på skin-pälsen. Vår arme Kocks-mat nedkom frå
däcket med et stycke kött, och ärnade sig till kabyssan; men hade den
olyckan, at i bråskan snafva öfver ända i en annans spyor, (god Svänska)
hvaröfver han svor erbarmligen och önskade, at f-n måtte slå trä-pluggar i halsen på de otäta canaillerna. Sedermera, då han skulle blåsa elden
opp under grytorna, runno spyorna honom så stinkande in uti inbillningen, at han kalfvade spiseln full och utsläkte hvar gnista.
Et ännu bedröfligare äfventyr hände vår ärbare Höns-waktare. Han
satt i sin menlösa stillhet på en kista, til at dricka Companiets the0
vatten, ovetande, at en siö-siukling låg oppöfver honom i hängmattan.
Med mycken begärelse förde han den kära sten-skålen til sina törstiga
läppar; men råkade inte bättre ut, än at den andre i detsamma hostade
honom kärilet fult med bara gröna gallan, och besprutade tillika hans
filtmössa, så at drägel-strömmarna fluto honom i femton bukter öfver
ansiktet, hvilke alla, liksom efter öfverenskommelse, stötte tilsammans
i hans bägge mungipor. Vår olyklige Hönse-kung kände den vedervärdige smaken, och begynte kräkas likså hiärteligen, som den andre. Han
ville svärja, men det blef intet annat, än fragmenter. »Fan sk – ska – aou
aou – – t-t-ta dig din can – – aou, aou – – ca – can – – canalje – – aou aou
– –» Vi som sågo denne kräk-dansen, hade så när skrattat oss til siösiukan, i synnerhet sedan en af Matroserna kom at spela nach-comedien.
Får jag berättat? Väl, min Herre! men ta Er en pris Havana förut.
Denne gynnarn hade, liksom de andra, sin släng af skeppets kullbyttering; men NB genom den vägen, som bommas till när man sitter. Han
stod nu och besåg den fattige Hönsvaktarns öde, hvarutöfver han utbrast i et så skakande löje, at hans skuta tog en stor läcka i akter0
luckan.a) Han ville bärja hemligheten; men hans otäta sqvallersamma
wibyxor förrådde densamma för allas ögon. Skal jag säga, hur det rann?
Nej, fy – – Jag wisade det swinet til gallion, och gick bort; hämtande af
det äfwentyret den Moralen, at det är lika så osäkert gömma en hemlighet uti et par wibyxor, som uti en fruntimmers-barm.b)
När jag sedan kom i min hytta, skickade jag en tanke til Svänska Flottan. Jag förestälte mig, hur illa det måtte stå till, när den, vid et hastigt
uppbrott, besättes med en svärm lusiga Bond-lymlar, hvilka ovane vid
siön, icke förmå besvara fiendteliga canoner med andra salvor, än deras
vomerande aou. Min gamle Ovidius låg mig för ögonen och visade mig
en vers, som passar långt bättre här, än en Bond-dräng på et rang-skepp:
Apta magis Cereri, qvam sunt tua corpora Marti –
hvilket jag sålunda öfversätter,
Siömän fare på siön, men Landtman plöje sin åker.
Huru kunde jag då annat än önska, det våra handels-flottor måtte så
utvidga sig, at de vid åkommande tilfällen, vore i stånd förse den förra
med öfvade och befarne Matroser. Så går det til i Ängland.
b) Detta infallet ångrar mig, och jag skulle stryka det ut, om det ej gåfve mig anledning
at säga et annat efter Virgilius. Han hade länt åtskilliga qvicka tankar ur Poeten Ennii
ostädade versar, och sade sig därföre ha hämtat guld utur hans dynga. Hvi skulle jag då
icke få plåcka denna Moraliska juvelen ur Matrosens besmutsade vibyxor?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)