dörren till källarens glasveranda. Under det han
med matematisk noggrannhet drar av sig kastorhandskarna,
tittar han över de immiga glasögonen först
till höger, sedan till vänster, om han skall se några
bekanta. Därpå hänger han upp överrocken på sin
krok, den till höger om kaminen. Kyparen Gustav,
magisterns forne elev har, utan att avvakta order,
gått och sopat smulorna av hans bord, rört om i
senapsburken, krattat i saltkaret och vänt ut och
in på servetten. Därpå går han utan vidare
tillsägelse efter en flaska Medhamra, slår upp en halv
öl av Föreningens, lämnar magistern liksom för syns
skull matsedeln, och säger, mera som en tom
formalitet än som en fråga: Kräftor.
- Honkräftor? säger magistern.
- Stora honkräftor, säger Gustav och går ut
till köksluckan och ropar: Stora honkräftor, åt
magistern, och mycket dill!
Därpå går han efter en uppsättning smör och
ost, skär två skivor ankarstock och ställer fram på
magisterns bord. Denne har i verandan gjort en
razzia efter aftontidningarna, men bara fått Posttidningen.
Till ersättning tar han Dagbladet, som han
icke hann med i middags; och så sätter han sig
på Dagbladet, bryter ut och in på Posttidningen och
lägger den till vänster om sig på brödkorgen. Så
stryker han med kniven några geometriska
smörfigurer på ankarstocken, skär en rektangel av
schwei-zerosten, slår i supen till tre fjärdedelar och för
den i höjd med munnen; där gör han en paus, som
om han tvekade inför ett medikament, kastar huvudet
baklänges och säger huh! Så har han gjort i tolv
år och så kommer han att göra till döddar.
När kräftorna, sex stycken, anlänt, undersöker
han deras kön, och när intet befinnes att invända,
skrider han till den njutningsfulla akten. Servetten
stickes med ena hörnet under löskragen, två
smörgåsar med ost ställas i beredskap bredvid tallriken
och han slår i ett glas öl och en halva. Därpå
tar han den lilla kräftkniven och börjar slakten.
Det finns ingen mer än han som kan äta kräftor i
Sverige, och när han ser någon annan råka äta
kräftor säger han: Du kan inte äta kräftor. Först
gör han ett snitt omkring kräftans huvud, och sedan
han fått hålet för mun, suger han.
- Det är det finaste, säger han. Sedan lossar
han thorax från underredet, ristar blodörn som han
kallar det, sätter tänderna i skrovet och suger i
djupa drag; därpå släpar han de små benen som
sparris. Därpå äter han en nypa dill, dricker en
mun öl och biter i smörgåsen. Sedan han noga skalat
klorna och sugit ur de finaste kalkrören, förtär han
köttet och övergår till stjärten. När han ätit tre
kräftor, tar han en halva och läser utnämningarne
i Posttidningen. Så har han gjort i tolv år och så
kommer han alltid att göra.
Han var tjugo år när han började äta på det
här stället, nu är han trettiotvå, och Gustav har
varit kypare här i tio år! Han är den äldste här
på stället, han är äldre än källarmästarn, ty denne
har endast ägt rörelsen i åtta år! Han har sett
många uppsättningar av middagsgäster; några höllo
ut i ett år, två år, fem år; så försvunno de, gingo
till ett annat ställe, flyttade till en annan ort, eller
gifte sig. Han känner sig mycket gammal, och ändå
är han bara trettiotvå år! Detta är hans hem, ty
i sin kammare på Ladugårdslandet, där sover han
endast.
Klockan blir tio. Då reser han på sig och går
in i den lilla källarsalen, där hans toddy väntar
honom. Nu kommer bokhandlaren. De spela schack,
eller tala om böcker. Klockan halv elva kommer
andra fiolen från Dramatiskan. Det är en gammal
polack, som flydde till Sverige efter 64 och nu
måste förtjäna sitt liv på vad som förr var honom
ett nöje. Polacken och bokhandlaren hava fyllt 50 år,
men de trivas med magistern som med en jämnårig.
Bakom disken sitter källarmästaren. Han är en
gammal sjökapten, som förälskat sig i försalongen
och därför beslöt förena sina öden med
restaura-trisens. Hon regerar nu i köket och har alltid
köksluckan öppen för att hålla vakt på gubben, att han
icke skall gå och »ta bestick», förr än gästerna gått.
Men då, när gasen är släckt och sängen bäddad,
får gubben en spilkum romtoddy till sömndryck.
Klockan elva börja ungherrar komma, som gå
försiktigt fram till disken och viskande fråga
källarmästaren om han har något »enskilt rum» en trappa
upp, och så hör man slamret av kjolar som slinka
genom tamburen för att osedda komma uppför
trappan!
- Nå, säger bokhandlaren, som liksom fått ett
samtalsämne gratis; ska du inte tänka på att
fortplanta dig, gamla Blommen.
- Jag har inte råd, säger magistern. Varför
gifter du dig inte själv?
- Inte vill någon ha mig numera, säger bokhandlaren,
sedan jag blivit som en gammal sälskinns-koffert i huvudet.
För resten har jag min gamla Stava, jag.
Stava är en mystisk person, som ingen trodde
på. Hon var en personifikation av bokhandlarens
ouppfyllda drömmar.
- Men herr Potocki då? invände magistern.
- Han har ju varit gift, kan det inte vara nog
det, säger bokhandlaren.
Polacken nickar som en metronom och säger:
- Ja> Jag ar varit licklig giff, jag, och så dricker
han ur sin toddy. - Husch!
- Ja, si, säger magistern, om de inte voro såna
gäss de här fruntimmerna, så kunde man väl tänka
på saken, men si, de ä’ såna förbannade gäss!
Polacken nickar igen och ler, ty han vet inte
vad gäss är på svenska:
- Jag ar varit micket licklig giff - husch!
- Och så blir det barnskrik och sura kläder
på kakelugnen, fortfar magistern, och så pigor och
köksos. Nej, tack ska ni ha! Och så kanske inte
få sova om nätterna!
- Husch! ifyllde polacken.
- Herr Potocki säger husch han, föll
bokhandlaren in med ungkarlens vanliga skadeglädje, när han
hör en gift uttrycka sig ofördelaktigt om äktenskapet.
- Vät säga jag? frågade änklingen förvånad.
- Husch, härmade bokhandlaren, och samtalet
upplöste sig i ett gemensamt grin och ett tobaksmoln.
Och så blir klockan tolv. Pianot en trappa upp,
som larmat ackompanjemang till blandad mans- och
fruntimmerskör, tystnar; kyparens spring över
golv-vet från köksluckan till verandan upphör;
källarmästaren inför i kladden de sista
champagnebuteljerna till en trappa upp; gasen skruvas rier; och
de tre vännerna resa sig och gå, var och en hem
till sin »kyska ungkarlsbädd», men bokhandlaren hem
till sin Stava.
Magister Blom hade vid tjugo års ålder avbrutit
sina studier i Uppsala och gått till huvudstaden som
extra lärare. Jämte lektioner bredvid redde han sig
gott. Han begärde icke mycket av livet. Ordning
och lugn var allt. I sin kammare på
Ladugårdslandet, som han hyrt av en gammal mamsell, fann
han mer än en ungkarl brukar begära, ty han fick
omvårdnad och vänlighet, all den ömhet, som naturen
hos denna kvinna ämnat åt ett annat släkte av hennes
blod, tillföll honom gratis. Hon lagade åt honom
och såg om honom. Men han, som tidigt förlorat
sin mor och därför var ovan vid att få något sådant
för intet, mottog gåvan som nästan ett ingrepp på
hans frihet, men han mottog den! Källaren var dock
hans hem. Där betalade han för allting och kände
sig aldrig skyldig något.
Född i en landsortsstad i mellersta Sverige var
han en främling i Stockholm. Sökte ingen!
Umgicks icke i familj och råkade endast sina bekanta
på källaren, pratade med dem, men gav inga för-
upplöste sig i ett gemensamt grin och ett tobaksmoln.
Och så blir klockan tolv. Pianot en trappa upp,
som larmat ackompanjemang till blandad mans- och
fruntimmerskör, tystnar; kyparens spring över
golv-vet från köksluckan till verandan upphör;
källarmästaren inför i kladden de sista
champagnebuteljerna till en trappa upp; gasen skruvas rier; och
de tre vännerna resa sig och gå, var och en hem
till sin »kyska ungkarlsbädd», men bokhandlaren hem
till sin Stava.
Magister Blom hade vid tjugo års ålder avbrutit
sina studier i Uppsala och gått till huvudstaden som
extra lärare. Jämte lektioner bredvid redde han sig
gott. Han begärde icke mycket av livet. Ordning
och lugn var allt. I sin kammare på
Ladugårdslandet, som han hyrt av en gammal mamsell, fann
han mer än en ungkarl brukar begära, ty han fick
omvårdnad och vänlighet, all den ömhet, som naturen
hos denna kvinna ämnat åt ett annat släkte av hennes
blod, tillföll honom gratis. Hon lagade åt honom
och såg om honom. Men han, som tidigt förlorat
sin mor och därför var ovan vid att få något sådant
för intet, mottog gåvan som nästan ett ingrepp på
hans frihet, men han mottog den! Källaren var dock
hans hem. Där betalade han för allting och kände
sig aldrig skyldig något.
Född i en landsortsstad i mellersta Sverige var
han en främling i Stockholm. Sökte ingen!
Umgicks icke i familj och råkade endast sina bekanta
på källaren, pratade med dem, men gav inga för-
troenden, och hade icke heller några sådana att ge.
Hans sysselsättning i skolan, där han endast
undervisade i tredje klassen, gjorde, att han kände sig
som en, vilken stannat i växten. Han hade ju en
gång gått igenom tredje klassen ända till den sjunde,
och blivit student; nu satt han ju ändock kvar i
tredje; hade suttit där i tolv år och kom aldrig längre.
Han lärde endast ut andra och tredje böckerna i
Euclides, det var klassens kurs. Hela livet visade
sig således för honom endast såsom ett fragment; men
ett fragment utan varken början eller slut: andra och
tredje böckerna. På lediga stunder läste han
arkeologi och tidningar. Arkeologi är en modern
vetenskap, en tidens sjukdom kan man säga. Och den
är farlig, ty den visar i de flesta fall att den
mänskliga fånigheten varit tämligen konstant.
I tidningarne såg han endast ett parti schack;
politiken var för honom ett intressant spel - om
kungen, ingenting vidare, ty han var uppfostrad han
som alla andra, så, att han hade som en tro, att
vad som hände i världen, det angick icke oss, det
skötte nog de om, som Gud givit makten. Detta
sätt att se sakerna gav hans själ en stor och stilla
rö, och han oroade ingen och oroades icke av något.
Ibland när han tyckte, att något var väl mycket
fånigt, så tröstade han sig med, att det kunde nu
inte fan hjälpa! Uppfostran hade konsekvent gjort
honom till egoist och katekesen hade lärt honom, att
när var och en sin syssla sköter, så går allt väl
evad oss möter. Han skötte också sin syssla
exemplariskt i skolan; kom aldrig för sent; var aldrig
sjuk; och i sitt enskilda liv var han utan vank.
Betalade sin hyra på dagen, åt aldrig på kredit och
gick till »kvinnor» en gång i veckan (han sade aldrig
att han gick till »flickor»),, Hans liv gick fram som
ett tåg på blanka räls, efter sekundvisare, sina vissa
bestämda stationer, och han undvek som klok karl
alla sammanstötningar. Framtiden, den tänkte han
inte på, ty en sann egoist tänker inte så långt, av
det enkla skäl, att framtiden icke är hans mer än
högst en tjugo, trettio år. Så gick hans liv!
Det var en midsommardags morgon, strålande,
solig som den skall vara. Magistern låg i sin säng
och läste om Egypternas krigskonst, då mamsell
Augusta kom in med kaffebrickan. Hon hade dagen
till ära skurit upp saffransbröd och lagt några
syren-blommor på servetten, varförutom hon kvällen förut
stuckit några björkkvistar bakom kakelugnen, lagt
ren sand och ett par gullvivor i spottlådan, samt
ställt ett glas med liljekonvaljer på spegelbordet.
- Nå, skall inte magistern ut på lustresa i dag
också? frågade gumman och kastade ögonen
all den fägnad hon bestått den lilla kammaren
för att få ett ord till erkännande eller tack.
Men magistern hade icke observerat grannlåten,
utan svarade helt torrt:
- Nej, ser mamsell Augusta, det vet hon ju,
att jag aldrig far på lustresor för att bli knuffad och
ihjälskriken av barnungar.
- Nå, men, inte kan man väl gå inne i stan,
en sådan här vacker midsommardag? Nog går väl
magistern ut till Djurgården åtminstone?
- Jo, det vore väl det sista jag gjorde, i dag
i synnerhet, då allt möjligt folk är därute. Nej, jag
har det så bra här i stan och de här upptågen med
helgdagar ska väl någon gång ta slut.
- Kära magistern, invände gumman, det finns
många människor som tycka att det är alldeles för
få helgdagar på det tunga arbetsåret. Men vill
magistern nu vara god och säga ifrån, om han önskar
något, så få vi rusta i ordning, ty syster och jag
ämna oss till Mariefred och komma inte hem förr än
klockan tio i kväll?
- Mycket nöje, mamsell Augusta,* jag behöver
ingenting och sköter mig nog själv! Portvakten får
städa när jag går ut i middagstaget.
Och han blev ensam med sin kaffebricka. När
han druckit kaffe, tände han en cigarr och blev
liggande i sängen med sin Egyptiska krigskonst.
Fönstret, som stod öppet, ristade på sina hakar för en
svag sydlig vind. Klockan åtta ringde
Ladugårdslandskyrkan i alla sina klockor, stora och små, och
Katarina, Maria och Jakob föllo in och det pinglade
och bomlade att göra en hedning förtvivlad. När
ringningen tystnat började en kanoniärsextett på
kommandobryggan till en ångbåt vid Nybrohamnen att
spela upp en frangaise ur Den svaga sidan.
Magistern vred sig i lakanen på sin liggsoffa och skulle
gärna ha gjort sig omak med att stiga upp och stänga
fönstret, om det ej varit för varmt. Och så hördes
några trumvirvlar från Carl XIII :s torg, men
av-brötos av en ny mässingskvintett från en annan
ångbåt vid Nybrohamnen, vilken spelade Jägarkören ur
Friskytten.
Men de olycksbådande trumslaget! från Carl
XIII:ss torg nalkades. Det var skarpskyttarne, som
skulle ut till gärdet, och de måste passera Storgatan.
Och nu fick han Norrköpings skarpskyttemarsch i
sex omgångar, alltemellanåt interfolierade med
ång-båtarnes visslor, klockor och mässingsmusik, som
slutligen mellan skovelslag tonade bort utanför
Kastellholmen.
Han steg upp klockan tio. Satte på rakvattnet
på sitt spritkök. Stärkskjortan låg på byrån så vit
och så styv som ett bräde. Han använde en kvart på
att peta in benknapparne i knapphålen. Därpå rakade
han sig en halvtimme. Sedan kammade han sig
omsorgsfullt, som om han utfört en ytterst viktig
förrättning. Och när han tog på byxorna, höll han i
underkanten på benet, att det icke skulle dammas
på golvet.
Hans rum var enkelt, ytterst enkelt, och
ordentligt. Det var opersonligt, abstrakt som ett
hotellrum. Och ändock hade han bott där i tolv år. Hos
de flesta andra människor brukar under en sådan
tidrymd en hop småsaker samla sig: presenter, små
onödigheter, prydnader, lyxsaker. Här fanns icke
en gravyr på väggen som i en illustrerad tidning
slagit an någon känslosträng, icke en antimakassar
virkad av vänliga systrar, icke en fotografi av något
kärt ansikte, icke en broderad penntorkare på
skrivbordet; allt var köpt till bästa pris för att bespara
onödiga utgifter, vilka skulle kunnat inkräkta på
ägarens oberoende.
Han lade sig i fönstret för att se ut på gatan
och över Artilleriplanen ner till hamnen. I huset
snett över såg han ett fruntimmer i snörlivet göra
sin toalett. Han vände sig bort som från något
fult eller något som kunde störa hans lugn. Nere i
hamnen flaggade alla roslagsskutor och ångbåtar,
och strömmen glittrade i solskenet. Upp till kyrkan
vandrade några gummor med psalmböcker i
händerna. Utanför Artillerigården gick posten med sin
sabel och såg missnöjd ut, då och då tittande upp
åt tornuret för att se efter hur långt det var till
avlösningen. Eljes lågo gatorna tomma, gråa, heta.
Han tittade återigen över till fruntimret som klädde
sig. Hon hade tagit en pudervippa och gnodde nu
in sig i näsvinklarne framför spegeln med en min,
som kom henne att likna en apa. Han steg upp från
fönstret och satte sig i gungstolen.
Han gjorde upp sitt program för dagen, ty hur
det var, hyste han en dunkel fruktan för att vara
ensam. Om vardagarne hade han skolungdomen
omkring sig, och ehuru han icke älskade dessa
vilddjur han skulle tämja, det vill säga lära
förställningens svåra konst, kände han dock en viss
tomhet efter dem, när han var ifrån dem. Nu under
sommarlovet hade han anordnat en ferieskola, men
även dess besökare hade ett kort midsommarlov,
och han hade nu varit ensam i flera dagar med
undantag av mattimmarne, då han alltid hade bokhandlaren
och andra fiolen att påräkna.
Klockan två, tänkte han, när paraden väl har
gått, och folkströmmen upplöst sig, går jag ner på
källaren och äter middag; sedan tar jag bokhandlaren
med mig till Strömsborg; där är tyst och stilla i
dag och där dricka vi kaffe och punsch tills det
blir kväll, då vi återvända till Rejners (så hette
källaren vid Berzelii park).
På slaget två tog han sin hatt; borstade sig
omsorgsfullt, och gick ut.
- Jag undrar om de ha stuvade abborrar i dag,
tänkte han. Och om man skulle kosta på sig sparris,
efter som det är midsommardagen!
Och så spatserade han ner, sökande skuggan
utmed kronobageriets höga mur. I Berzelii park
sutto arbetarfamiljer med barnvagnar på samma
bänkar, där om vardagarne Stora Trädgårds-gatans
förnäma b o n n e s brukade sitta. Han såg en mor ge
sitt barn bröstet. Ett stort, rikt bröst, som den lilla
grep i med sin knubbiga hand, så att den till hälften
försvann. Magistern vände sig bort med vämjelse.
Det störde honom att se dessa främmande i hans
park. Det var för honom som att se tjänstefolket
i salongen när herrskapet är borta, och han kunde
icke förlåta dem, att de voro fula.
Så kom han fram till glasverandan och skulle
lägga handen på källardörrens låsvrede, ännu en
gång tänkande på de sköna abborrarne, »med mycket
persilja», då han med eris får se ett vitt papper
med något skrivet på, som hängde på glasrutan.
Han behövde icke läsa det, ty han visste vad det
innehöll: att källaren var stängd över
midsommardagen, men han hade glömt bort det!
Han var som han skulle ha gått med huvudet mot
en lyktstolpe på en trottoarkant! Han blev ursinnig.
Först på källarmästaren, som hade stängt, sedan på
sig själv, som hade glömt bort, att det var stängt!
Han fann det så vidunderligt, att han kunde ha glömt
något så viktigt, så vidunderligt, att han icke trodde
på det, utan måste leta efter någon som var orsaken
till att han kunnat glömma det. Det var naturligtvis
källarmästaren. Han var urspårad, sammantörnad,
i olag, krossad. Han satte sig ner på en bänk och
var gråtfärdig av ondska.
Pang! så kom en boll och slog honom rätt på
skjortvecket. Han flög upp som en retad geting
och ville ta reda på den brottslige, då han såg ett
litet fult flickansikte skratta sig mitt i ögonen, och
bakom henne en arbetare i helgdagskläder och
panamahatt, som leende tog flickan i hand och frågade
om det gjorde ont, och så såg han en hel hop
tjänstefolk och gardister som skrattade. Han tittade
efter en poliskonstapel, ty han kände sig kränkt i
sina rättigheter som människa, men när han fick se
konstapeln i förtroligt samspråk med barnets mamma,
förlorade han all lust att bråka, och gick direkt till
Norrmalmstorg för att ta en droska och åka till
söder upp till bokhandlaren, ty nu kunde han icke
vara ensam längre. När han kommit upp i droskan
kände han sig någorlunda skyddad, och nu torkade
han med näsduken sitt skjortbröst, som blivit
dammigt av bollen.
När han kom upp till Götgatan, avskedade han
åkaren, viss att träffa bokhandlaren hemma. Men
när han steg uppför trapporna blev han ängslig!
Tänk om han icke vore hemma! Han var icke
hemma! Och ingen annan i huset heller! Ty det
ljöd så tomt, när han bultade på dörrarne, och han
hörde sina steg ge eko i trappan.
När han slutligen stod ensam på gatan, visste
han icke vart han skulle ta vägen. Potockis adress
kände han ej, och att få tag i en adresskalender
i dag, när alla bodar voro stängda, insåg han vara
omöjligt!
Han gick utan att veta vart han skulle ta vägen,
nerför Götgatan, Skeppsbron, Norrbro och Carl XIII :s
torg. Icke ett bekant ansikte mötte han, och han
kände sig sårad av denna folkhop, som intagit staden
under herrarnes frånvaro, ty han var uppfostrad till
aristokrat som vi alla, i statens skolor.
Hungern, som vid första uppbrusningen lagt sig,
började återigen vakna upp. Då kom en ny förfärlig
tanke över honom, som han av feghet icke vågat
tänka ut: vad skall jag få middag? Han hade gått
ut med middagspoletter samt en krona och femtio
öre, hela hans kassa. Poletterna gällde ju bara till
Rejners och en krona hade han åkt upp.
Han kom ner till Berzelii park igen. Där sutto
arbetarfamiljerna och åto ur sina matkorgar: kokta
ägg, kräftor, pannkakor! Och polisen sa ingenting!
Där stod till och med en konstapel med en
smörgås och ett glas öl i hand. Vad som stack honom
mest var, att han kände att dessa människor, som
han föraktade, hade ett övertag över honom för
tillfället! Men, varför kunde han icke gå in på ett
mjölkmagasin och stilla sin hunger. Varför? Ja!
Svaret på det lät han gå ifrån sig som en
uppstötning; och så gick han ner till ångbåtsbryggan
för att fara över till Djurgården, där han måste
träffa bekanta, av vilka han, så motbjudande det än
var, kunde låna till en middag, men en gentil middag,
på Hasselbacken!
På ångbåten var det mycket folk, så att magistern
måste stå bredvid maskinen, som värmde honom på
ryggen och stänkte smält talg på hans bonjour, under
det han fick stå och titta en kokerska i hårflätan
och lukta härsken pomada. Men inte ett bekant
ansikte!
Uppkommen till Hasselbacken gjorde han sig
så rak som möjligt och försökte antaga ett
distingerat och ledigt utseende. Planen utanför
värdshuset liknade en teatersalong och tycktes ha samma
bestämmelse som en sådan, nämligen att vara en
mötes- och visningsplats för dem som ha något att
visa. Längst upp i fonden sutto officerare, blåa i
ansiktet av mat och dryck; bredvid dem några
representanter för främmande makter, gråa och medtagna
av det ansträngande arbetet att lägga sig ut för några
druckna landsmän, som slagits vid hamnen, eller att
bevista galaspektakel, barndop, bröllop och
begravningar m. m. Men därmed var det också slut med
den fina publiken. Ty mitt på planen upptäcker
magistern sotarn i Ladugårdslandet med familj,
källarmästaren på »Kungen i Helvete», provisorn på
apoteket »Sjubben» med flera. Och runt omkring
dem går den gröna jägarn i silvergaloner och
förgylld stav och kastar föraktfulla blickar på sällskapet,
som om han frågade vad de hade här att göra.
Magistern känner sig gruvligt generad av de många
blickarne, vilka alla tycktes säga: se där går han
och letar efter sin middag. Men han måste gå på!
Och han kommer upp på verandorna där man äter
abborrar och sparris, där man dricker Sauterne och
Champagne. Och ett, tu, tre, känner han en vänlig
hand på sin axel och när han vänder sig om, ser
han kyparen Gustavs strålande ansikte, och han
mottar en handtryckning och ett oförställt: nej, se
magistern är här; hur står det till?
Och kyparen Gustav, som var så glad att få
känna sig ett ögonblick som sidoordnad med sin
herre, känner en styv träklabb i sin varma hand
och möter ett par blickar som tagna ur ett
knappnålsbrev. Och denna hårda hand tryckte i går aftons
så varmt en tiokronsedel i hans ute i källarsalen,
och denne man tackade honom för hans halvårstjänst
och uppmärksamhet som man tackar en vän. Och
kyparen Gustav går tillbaka och sätter sig bland
sina kamrater, förlägen och ledsen. Men magistern
går med bitterhet i sinnet ut igen, ut genom
folkhopen, som han tycker hånande viska bakom sig:
han fick ingen middag!
Och så kommer han ut på slätten. Där står
Kasper och får stryk av sin hustru. Där står en
sjöman och visar i Lyckans stjärna den tillkommande
för tjänsteflickor, kanoniärer, gardister och gesäller.
De hade ätit middag alla dessa och sågo glada ut,
och han tyckte ett ögonblick, att han var sämre
än de, men så erinrade han sig, att de icke visste
huru det Egyptiska lägret befästades, och då kände
han sig åter uppe, och han kunde icke förstå huru
människorna kunde sjunka så djupt att de funno
nöje i sådant elände, som just nu roade dessa!
Han hade emellertid förlorat lusten att
undersöka flera källarlokaler, och gick upp åt Novilla,
förbi Tivoli och Singelbacken. Där i gröngräset
dansade ungdomen till en fiol; ett stycke längre
bort hade en familj utbrett sig i gröngräset under
en ek; mannen, familjefadren, stod på knä, i
skjort-ärmarne, barhuvad, med ett ölglas i ena handen och
en smörgås med metvurst i den andra; hans feta,
glada ansikte, väl rakat omkring munnen, lyste av
glädje och välvilja, när han uppmanade sina gäster,
bestående tydligen av hustru, svärföräldrar, svågrar,
bodbetjänter och tjänsteflickor, att äta, dricka och
vara glada, ty i dag var midsommardagen, hela dagen.
Och den glada mannen sade roligheter så att hela
sällskapet vred sig i gräset under de uppriktigaste
skrattsalvor. Och när pannkakan serverades och åts
med fingrarna och portvinsbuteljen gick runt, höll
den äldste bodbetjänten ett tal, ibland hjärtligt, så
att fruarne togo upp näsdukarne och värden stoppade
ena polisongsnibben i mungipan, ibland muntert, så
att bravorop och skratt tystade talaren; då blev
magistern mulen; men han gick icke sin väg, utan
satte sig på en sten bakom en tall för att se »på
djuren». Och när talet var slut och värden och
värdinnan mottagit skålen, som slöts med hurrarop
och fanfarer på en dragharmonika och alla tallrikar
och karotter som voro lediga, så steg sällskapet upp
att leka änkeleken. Och svärmor gick bakom en
hasselbuske för att hålla fram den minsta, och mor
själv fick knäppa byxorna på de halvstora.
- Vilka djur, tänkte magistern för sig själv och
vände sig bort, ty det naturliga var för honom oskönt,
efter som det sköna var det onaturliga, utom på
»erkända» mästares tavlor i Nationalmuseum.
Och så såg han på huru ungherrarne togo av
sig i skjortärmarne och flickorna hängde sina
manschetter på hagtornsbuskarne; och så ställde de upp
sig och så sprungo de.
Och flickorna lyfte kjolarne så att strumpebanden
syntes, röda krukband och blå, som man köper i
kryddboden; och när kavaljeren fått fatt i sin dam,
tog han henne rätt i famn och snurrade om med
henne, så att hon syntes ända upp i knävecken, och då
skrattade gamla och unga så att det ekade i bergen.
- Var det oskuld eller var det korruption?
undrade magistern igen. Men säkert visste icke
sällskapet vad det lärda ordet korruption var, och därför
voro de glada.
När de tröttnat på springleken, var kaffet färdigt.
Och magistern kunde icke förstå var kavaljererna lärt
sig vara så artiga mot damerna, ty de kröpo på alla
fyra efter sockerskålen, efter brödkorgen för att
servera flickorna, och spänntamparne på de
svett-dränkta västarna stodo som »handtag i ryggen» på dem.
- Det är hanarne som kråma sig för honorna,
tänkte han, men vänta bara!
Men så såg han värden, den glada själen, artigt
servera den gamle svärfadern och svärmodern, ja,
till och med sin hustru, och alla bodbetjänterna och
tjänsteflickorna, och när någon avböjde hans anbud
med att: »herrn ska ta sig själv», svarade denne, att
han nog skulle hinna få. Och så såg han
svärfadern flå pilpipor åt de små gossarna, och
svärmodern hon gick då som en piga omkring och bara
ville diska allting! Och då tyckte magistern, att
egoismen var en underlig sak, som kunde taga an så
mänskliga former, så fördelas ut, att det syntes som om alla
gåvo och togo precis lika mycket, ty att det var egoism,
det var klart!
Och så lekte de pantlekar och de löste varenda
pant med kyssar, riktiga kyssar mitt på mun, så
att det smällde om det; och när den glada
bokhållaren »stod i brunn» och fick kyssa den stora
eken, gjorde han det så befängt galet och tog med
armarne om den tjocka stammen alldeles som man
klappar om en flicka, när ingen ser det, och då
skrattades så ohejdat, ty alla visste nog hur man
gjorde, fast ingen ville göra det så det syntes.
Magistern, som börjat med att kritiskt betrakta
skådespelet från sin höga ståndpunkt på stenen, hade
slutligen så småningom dragits med in i deras glädje,
så att han nära på tyckte sig vara med i sällskapet.
Han kunde till och med dra på mun åt bodbetjäntens
kvickheter, och värden, vilken tycktes vara en
småhandlare, hade på en timme vunnit hans sympati. Han
kände sig mot sin vilja glad bara han såg på honom.
Och denne var också en rolighetsminister av första
rangen. Han kunde »flå katt», »gå kräftgången»,
»ligga ut» på trädstammar, svälja slantar, äta eld
och göra alla möjliga slags fåglalåt. Och när han
tog ett saffransbröd ur snörlivet på en ung flicka
och sedan lät det försvinna i högra örat, då skrattade
magistern så att hans tomma mage hoppade.
Och så började dansen. Magistern hade läst
något visst i Rabes grammatika att »Nemo saltat
sobrius, nisi forte insanit» C i c., och han hade alltid
tyckt, att dans var ett utbrott av vansinne. Han
hade visserligen sett unga hundar och stutar dansa,
när de voro glada, men han trodde icke att Cicero
kunde ha utsträckt sin maxim ända till djuren, och
mellan djur och människor hade magistern lärt sig
dra ett tjockt streck. Men när han nu såg dessa
unga människor, nyktra, men mätta och otörstiga
svänga omkring efter harmonikans släpande men
takt-mässiga ljud, så var det som om hans själ kommit
i en gunga, som sattes i svängning av hans ögon och
öron, och han kunde till slut icke värja sig från
att högra foten sakta trampade takten mot mossan.
När tre timmar gått, steg han upp. Men det
var nästan svårt för honom att gå därifrån; det var
sorn att bryta ett glatt lag; ty han kände sig som
om han varit med dem. Men han var mildare i sinnet
och erfor en frid och en behaglig trötthet som om
han roat sig.
Kvällen hade kommit; en och annan lackerad
vagn släpade några damer, som lågo i vita
teaterkappor på baksätena som svepta lik, vitsminkade
och med tuschstreck under ögonen, ty det var då
på modet att se ut som man varit uppgrävd.
Magisterns nya tankeriktning kom honom att tänka att
dessa damer hade tråkigt, och han erfor icke ett
grand avund. Men nedanför stora landsvägen, ute
på stora segelleden kommo nu ångbåtarne med
flaggor och musik tillbaka från lustresorna och det
hurrades och spelades och sjöngs så att det hördes ända
upp i Djurgårdsbergen.
Magistern hade aldrig i sitt liv känt sig så
ensam som i detta folkvimmel, och han tyckte, att
mänskorna sågo med deltagande på honom, som
ensam gick där som en enstöring, och han tyckte också
själv att det var synd om sig själv. Han skulle
ha velat gå på den första, bara för att få tala och
höra sin röst igen, ty han tyckte i sin enslighet,
att han hade en främmande bredvid sig. Och nu
slog ett ont samvete upp i hans minne. Han kom
ihåg kyparen Gustav på Hasselbacken, som icke kunde
tygla sin glädje över att se honom. Han kom nu
så långt, att han skulle önska att vem som helst
kom emot honom och visade sin glädje över att se
honom! Men det kom ingen.
Jo, när han satt på ångslupen kom en
rapphöns-hund, som förlorat sin husbonde, och lade sitt huvud
i hans knä. Magistern tålde eljes icke hundar, men
han körde icke bort honom nu; det kändes så mjukt
och varmt i knäet, och det övergivna djuret såg
honom anda in i ögonen, som om han bad honom
taga reda på husbonden.
Men när de kommo i land vid Nybron, sprang
hunden sin väg.
- Han behövde mig icke längre, tänkte
magistern, och så gick han hem och lade sig.
Denna midsommardags obetydliga händelser
hade emellertid skakat magistern ur hans säkerhet.
Han insåg nämligen, att all omtänksamhet, allt
förutseende, all klok beräkning icke var människan nog.
Han kände en viss osäkerhet råda omkring sig. Till
och med källaren, hans hem, var icke pålitligare,
än att han kunde när som helst bli utestängd. En
viss kyla från Gustavs sida började även verka
störande på honom. Kyparen var lika artig som förut,
uppmärksammare än eljes, men vänskapen var borta,
förtroendet var brutet. Detta gjorde magistern
misstänksam, och var gång han fick en torr köttbit eller
för litet potatis, så tänkte han alltid: haha! han
hämnas på mig!
Sommaren blev grym för magistern, ty andra
fiolen reste bort, och bokhandlarn höll sig mest i
Mosebacke.
En höstafton sutto bokhandlaren och andra fiolen
nere på källarn och drucko sin toddy, då magistern
inträdde med ett paket under armen, vilket han
omsorgsfullt dolde i en tom buteljkorg, som stod
inne i skrubben, där man ställde undan skräp.
Magistern var knarrig och ovanligt nervös.
- Nå, gamle Blommen, började bokhandlaren
för väl hundrade gången, ska du inte gifta dig någon
gång?
- Det ska fan gifta sig; har man inte nog med
bekymmer ändå! Och varför gifter du dig inte själv?
bet magistern av.
- Å, jag har ju min gamla Stava, jag, svarade
bokhandlaren, som stereotyperat en mängd svar på
en mängd frågor.
- Jag ar varit licklig giff jag, sade polacken.
Men min ustru er ded nu, husch!
- Er ön det, härmade magistern, och errn är
änkling, hur kan det gå ihop?
Polacken förstod icke vändningen, utan nickade
bara gott förstånd. Magistern tyckte att de
började trötta honom. Samtalet snodde sig alltid i
samma riktning, om samma saker; och han kunde
deras svar utantill.
När han steg upp för att ta en cigarr ur sin
överrock ute i tamburen, sprang bokhandlaren till
skrubben och tog magisterns paket. Som det icke
var förseglat, hade han snart petat upp det, och
rullade nu ut en präktig amerikansk nattskjorta, som
han med omsorg hängde över karmen på magisterns
stol.
- Husch! sade polacken och grinade som om
han sett något otäckt.
Källarmästarn, som tyckte om ett gott gyckel,
lade sig ner under disken och storskrattade; kyparne
stannade i salen, och snart stack en köksa ut huvudet
genom luckan.
När magistern kom in igen och fick se upptåget,
blev han blek av raseri, och han misstänkte genast
bokhandlaren, men när han fick se Gustav stå i ett
hörn och skratta, blev han slagen av sin fixa tanke:
han hämnas på mig! Och utan att säga ett ord,
rev han ihop skjortan, kastade pengar på disken och
gick!
Ifrån den dagen syntes magistern icke mer hos
Rejners. Bokhandlaren hade emellertid fått reda på,
att han åt på Ladugårdslandskällaren. Och det gjorde
han också! Men han var djupt missnöjd! Maten
var icke dålig, men den var icke lagad på det viset
han var van vid. Kyparne voro icke uppmärksamma.
Mången gång tänkte han återvända till Rejners, men
hans stolthet förbjöd honom. Sålunda hade han blivit
utkastad ur sitt hem; sålunda hade en mångårig
bekantskap blivit bruten på fem minuter.
På hösten kom ett nytt slag. Mamsell Augusta
hade fått ett litet arv i Nyköping och skulle lämna
Stockholm första oktober. Magistern måste flytta.
Och han flyttade var månad, ty ingenting var honom
numera i lag. Det ena stället var icke sämre än
det andra, men det var icke det samma! Han var
så van att gå sina gamla gator, att han stundom
befann sig utanför porten till sin forna bostad innan
han upptäckte sitt misstag. Han var med ett ord
alldeles bortkommen. Slutet blev, att han
inackorderade sig, något som han alltid hatat och haft skräck
för. Och så förlorade hans bekanta spåren efter
honom.
En afton igen, och ner hos Rejners, sitter
polacken ensam, rökande, drickande, nickande, med den
orientaliska förmågan att försjunka i tanklöshet, som
är hans ras egen. Så kommer bokhandlaren in
stormande som ett oväder; slår hatten till hälften
krossad mot bordsskivan och utbrister:
- Kors i Jessu namn! Kors i Jessu namn! Har
ni hört på maken?
Polacken vaknar ur sin konjaks- och tobaksnirvana
och rullar ögonen!
- Kors i Jessu namn! Har ni hört på haken?
Han har gått och förlovat sig!
- Vem ar ferlovet sig? frågar polacken, alldeles
skrämd av hattkrossningen och det ymniga
missbruket av frälsarns namn.
- Magister Blom! Och bokhandlaren begär en
toddy som ersättning för den traktering han bjudit
på. Och källarmästarn måste upp från disken och
höra:
- Är det pengar? frågade han illparigt.
- Nej, det tror jag inte, säger bokhandlaren,
som nu är en hjälte och minuterar ut sina håvor.
- Er ön vacker? frågar polacken. Min ustru
var så sken så, husch!
- Nej, hon är inte vacker heller, säger bokhandlaren.
Men hon ser snäll ut!
- Har ni sett dem då? frågar källarmästarn.
Är hon gammal? Och han tittar åt köksgluggen.
- Nej, hon är ung!
- Och hennes föräldrar? fortsätter källarmästarn.
- Fadern lär vara gördelmakare i Örebro!
- Nej, tänk en sån skälm! menar källarmästarn.
- Ja, det var det jag alltid sa, säger
bokhandlarn. Den karlen var född till att gifta sig.
- Det är vi nog lite var, säger källarmästarn,
och tro mig, tro mig för sant, ingen undgår sitt öde!
Och med denna vishetsregel som avslutning går
han till disken igen.
Sedan man lugnat sig med att det inte var några
pengar, började man anställa betraktelser över
vad »de ska leva på». Och bokhandlarn gör ett
överslag över magisterns lön och »vad han kan
förtjäna på lektioner». Sedan den frågan är
undangjord, vill källarmästarn ha reda på detaljer. »Var
träffade han på henne? Är hon blond eller mörk?
Är hon kär i honom?» Denna sista fråga anses icke
alls ur vägen, och bokhandlaren »tror det», ty han
såg hur hon hängde på hans arm i kväll utanför
ett bodfönster på Arsenalsgatan. - Ja, men att han,
som var en sån träbock kunde gå och bli kär! det
var då alldeles .otroligt. Men hurudan äkta man
han skulle bli? Källarmästarn visste att han var
alldeles »forrbannat» kinkig på mat, och det får man
inte vara när man skall gifta sig (titt åt
köksgluggen!), och så vill han bra gärna ha en toddy
om kvällarne. Trodde han att man fick dricka
toddy var kväll, när man blev gift? Och så
tålde han inte barn! Pfu! visslade han, det där
går aldrig bra! - Tro mig, det går aldrig bra! Och
så skall jag säga er en sak till, mina herrar (här
steg han upp, tittade sig omkring och fortfor
viskande), jag tror, ta mig fan, att han hade något
kuckelikuförhållande, den gamla hipokriten! Kommer
ni inte ihåg mina herrar den där kvällen med -
hihihihi! - nattskjortan! Hähä ni, pfu! Den där
tar ni inte där ni släpper’n! Håll reda på den ni,
fru Blom, pass man på bara! Värre har man sett!
Men jag säger ingenting, jag!
Faktum kvarstod i alla händelser, att magistern
var förlovad och att han ämnade gifta sig om två
månader.
Hur det sedan gick, hör icke till denna historien,
och svårt är det dessutom att få riktigt reda på, vad
som händer inom hemmens klostermurar, där
tysthetslöftet tämligen noga hålles.
Säkert är så mycket, att magistern sedan aldrig
syntes på en källare. Bokhandlaren, som en kväll
mött magistern ensam på gatan, hade fått en lång
föreläsning om att han borde gifta sig. Ja,
magistern hade brutit ut emot ungkarlar och sagt, att
de voro egoister, som icke ville fortplanta sig, att
det skulle vara hög skatt på sådana gökar, ty alla
indirekta skatter drabbade mest familjefadren, ja, han
gick så långt, att han ville lagen skulle straffa
ungkarlsståndet såsom ett brott »det emot naturen är».
Bokhandlaren, som hade gott minne, uttryckte några
farhågor över att förena; sitt öde med en »gås»,
varpå magistern svarade att hans hustru var det
intelligentaste fruntimmer han kände.
Två år senare hade polacken sett magistern och
hans hustru på teatern och han »tickte att de sågo
lickliga ut, husch!»
Tre år senare hade källarmästaren en
midsommardag farit på lustresa till Mariefred. Där ute
vid slottet i gröngräset hade han råkat magistern,
skjutande en barnvagn och bärande en matkorg,
åtföljd av en hel karavan herrar och damer, vilka
tycktes »vara från landet». Magistern hade efter
middagen sjungit visor och hoppat bock med
ung-herrarne. Han såg tio år yngre ut och var som
en riktig kavaljer mot damerna. Källarmästaren, som
befann sig helt nära sällskapet, hade under
middagens lopp hört en liten dialog mellan herrn och
frun. Då frun plockade fram ett fat kräftor ur mat-
korgen hade hon bett Albert icke vara ledsen, men
det hade varit henne alldeles omöjligt att få några
honor, fastän hon gått igenom hela Munkbron. Och så
hade magistern tagit henne om livet och kysst henne
och sagt, att han åt lika gärna hankräftor och han
var alldeles nöjd med som det var. Och när sedan
den lilla i vagnen började skrika, hade magistern
tagit upp honom och burit honom tills han blev
tyst. Nå, det där var allt småsaker, men hur folk
kunde leva gifta, då de knappt kunde leva som
ungkarlar, det var en gåta. Men det såg ut som om
barnen förde mat med sig när de kom till världen,
så såg det ut!
