det helt ung, vid knappt fyllda tjuguett år, men så
hade han ju också tid att pusta ut efter det en
smula, det tyckte far och mor med. Och nu hade
han varit medikofilare i tio år.
Han hade fasligt brått på morgonkvisten —
klockan var inemot tio. Uppasserskan — det kräket
— hade bara bäddat upp sängen och så sprungit
ifrån alltihop; och hur såg där väl ut! Tjockt med
damm på möbler och böcker. Och bokdamm är
då det värsta som finns, ty bara man rör vid det,
så sticker det en i näsan som peppar. Cedergren
rörde också aldrig i det, det var princip, men den
här gången var det rent ett undantag, ty han
väntade sin mor. Gumman kunde träda in vilket
ögonblick som helst, tåget var ju redan kommet.
»Ack den käringen, den käringen!» —
uppasserskan, förstås — hon kunde väl haft vett att
torka av möblerna innan hon rände efter porter
till Axelgren, han låg väl inte för döden heller!
Men vad var att göra? Cedergren torkade av i
en handvändning, nattskjortan låg ju till hands.
Fy tusan, det bokdammet! Ackurat som peppar,
fy tusan! Han nös till och med. Och alla
tombuteljerna, inte kunde de stå där och skylta, inte.
Han såg sig villradig omkring.
Under sängen ja.
Han plockade flaskorna till sig i en hast, det
gick som en dans. Om han fått riktigt
hushållsdille, kunde han icke ha gjort sig mera brått.
Ansiktet sken, icke av glädje — icke ännu — nej,
bara av ansträngningen, ty Cedergren var stor och
tjock, och det frestar på att krypa på knä och
armbågar för att packa in flaskor under en säng.
»Har man sett på f-n,» mumlade han i sitt
stora skägg, ty sängen var för låg till att flaskorna
skulle kunna stå därunder, och när han lade dem,
trillade de fram igen. Nå, så fick han fast i ett
par gamla stövlar, som han lade framför buteljerna;
det hjälpte.
Cedergren reste sig pustande och torkade sitt
röda ansikte. Så såg han sig omkring igen. Nåja,
nu var det ju rätt bra. Han slängde nattskjortan
under sängtäcket. Men det var tusan vad rummet
såg naket och otrevligt ut ändå, så här vid dagsljus.
Det var så mycket förargligare som han just
skrivit hem och begärt tillökning i sitt apanage,
under förevändning, att han nu, när han var så
nära kandidat, måste bo litet bättre. Så många
fina kamrater kommo upp till honom, och man
kunde ju inte bo som en slusk heller, inte. Och
vad skulle gumman säga åt gubben, om hon finge
se det här rummet? Ty nog hade hon kommit
för att rekognoscera, alltid.
Gripen av en ny idé sprang han tvärs över
korridoren in till grannen mitt emot. Denne, en
ljuslockig ungdom på ett och tjugu, satt redan vid
sitt arbete.
»Hör du, lille klassik, låna mig ditt rum ifrån
nu och till klockan sju i kväll; det vill säga: byt
med mig,» sade han brådskande i det han lade sin
hand på böckerna, som huller om buller lågo på
bordet framför den yngre kamraten.
Denne svarade ingenting och bara såg på
honom.
»Du förstår att mitt ser så rasande tarvligt ut,
och du bor ju som en prins, tack vare dina systrar,»
han såg sig omkring på alla kuddar, dukar och
överkast, som prydde rummet. »Men ska det vara,
så ska det vara strax,» tillade han, »jag väntar
främmande.»
Den andre såg på honom med ett par tvivlande,
uppsluppna ögon.
»Nå, kör i vind då!» ropade han glatt och sprang
upp, »men då får du hjälpa mig med allt det här
bagaget.» Han pekade på böckerna.
I ett nu hade medikofilaren rafsat ihop dem,
och så bar det av in i hans eget rum, där allt
avlastades på bordet,
»Kom nu ihåg, att du inte kommer av dig och
tror, att du har hemma där inne förrän klockan
sju i kväll,» varnade den äldre.
»Å, var lugn du, Falstaff,» svarade kamraten
skrattande. Han satt redan vid bordet och
ordnade böckerna.
»Det var hög tid,» tänkte Falstaff-Cedergren,
ty han hörde långsamma, tunga steg i trappan.
Han slog upp dörren till kamratens inbjudande
lilla rum och gick så fråmat korridoren för att
taga emot modern.
Hon drog ett djupt andetag, då hon väl kommit
uppför trappan, och han gick glatt emot henne.
»Välkommen, mamma lilla,» sade han och
befriade henne från en del av hennes reseffekter,
»mamma får ursäkta att jag inte kom ned till tåget,
jag hade verkligen icke tid.»
»Det gläder mig mycket mer att du sköter
ditt,» svarade hon pustande i det hon följde efter
honom framåt gången. Vid dörren stannade han
och gjorde en inbjudande rörelse med en pirat,
som han höll i handen. Hon steg på.
»O, vad du här trevligt!» utropade hon och
såg sig omkring med glad överraskning; i glädjen
glömde hon att lägga ifrån sig muffen.
Han kastade hennes resväska och schal ifrån
sig på en stol och stängde dörren. Därefter tog
han hennes muff och började så knäppa upp hennes
gamla, tradslitna vinterkappa.
»Ack, för all del, för all del,» sade gumman,
helt förlägen över så mycken artighet.
Det var en liten och korpulent matrona med
ett barnafromt gammalt ansikte, en av de välmenta
varelser, som alltid se livet från dess bästa sida,
hur mycket de än påstå motsatsen. Sonen höll
verkligen av henne — på sitt vis.
Han hjälpte henne att draga kappan av, och
det gick med mycket besvär, ty den var trång i
ärmarna.
»Mamma behövde sig en ny,» sade han.
»Ja, kan du tänka dig! Pappa vill, att jag
skall köpa mig en av de allra präktigaste,» sade
hon i det hon befriade sig från en ylleväst och
en virkad schal, »jag har fått femtio kronor av
honom.»
Hon vände sig om och såg honom in i
ansiktet för att riktigt njuta av hans förvåning.
»Det var ju liberalt av gubben,» svarade han
leende och drog fram bordet, så att hon kunde
komma in i soffan.
»Har mamma frusit på vägen?» frågade han,
då hon satt sig.
»Å ja, nog var det kallt,» svarade hon, »men
det gick an ändå. När jag reser hem har jag ju
min nya, varma kappa.» Hon gladde sig som ett
barn vid tanken därpå.
»Men, kära du, var här du fått den här
ifrån?» utropade hon och såg på den virkade
bordduken.
»Den vann jag på ett lotteri härförleden,»
svarade han, och det märktes på hans otvungna ton
att han hade övning i att »dikta».
»Och den här fina soffkudden?»
»Den här jag fått av en flickbekant.»
Hon såg hastigt upp på honom.
»Den var minsann en präktlg present; den här
varit rätt dyr, och det är ett drygt arbete.»
Han svarade icke, utan stod tyst borta vid
bordet och putsade sina naglar med en pennkniv.
»Men mamma kan behöva en kopp kaffe att
värma sig på,» utbrast han plötsligt, »jag skall
springa ned till värdens och be dem ställa om
det.»
»Ack, tack,» sade hon och såg helt
erkännsam ut.
När han stängt dörren efter sig kunde hon
icke motstå sin lilla kvinnliga nyfikenhet; hon reste
sig och gick fram till bordet för att se på hans
skrivdon och allt det där. Hon tyckte, att där fanns
så många nätta småsaker av det slag man aldrig
hittar på att köpa själv, och så fanns där —
instucken under några tidningar — en liten portfölj
med ett vackert broderi. Detta gav henne att
tänka på. Hon bläddrade vidare. På insidan av
ena pärmen stod i prydlig rundskrift:
»Du lilla gud, som hjälpt så många,
hjälp även mig att Hilma fånga.»
hjälp även mig att Hilma fånga.»
Aha! Nu förstod hon.
Steg hördes i korridoren, och hastigt kastade
hon tidningarna över portföljen igen, antagande en
så oskyldig min som möjligt.
Så kom sonen in. De satte sig i soffan igen
och började tala om hemorten.
Hon satt alltjämt och väntade på hans
förtroende, men det kom icke, och hon kände sig en
smula besviken.
Men kaffet kom, inburet av en pigstänta, vilken
sonen avfärdade redan i dörren, genom att själv
taga emot brickan. Han satte den på bordet och
började servera, han kunde vara en präktig värd
när han ville, artig och uppmärksam. Hon
betraktade honom med moderlig stolthet och
förtjusning. Han såg verkligen präktig ut, och man
kunde gärna ha tagit honom för en välbeställd
doktor eller professor.
Han var ytterst omsorgsfullt klädd, och han
hade en ståtlig figur: lång, axelbred och en smula
korpulent. Skägget var stort, krusigt och väl
kammat, håret mörkt och glänsande, men i nacken
syntes redan en uppgående måne. Ansiktet var
nästan vackert, men ögonen små och en smula —
hur skall man säga? — en smula för fria i sitt
språk, och ändå icke ärliga; stickande bruna och
kalla. Det var dessa ögon som kommo människor
på den tron, att han kunde göra storverk, om han
bara ville. Det fanns någonting hos honom som
genast imponerade, men tvivlare funnos, vilka
försäkrade, att detta endast berodde på hans
hänsynslösa egoism.
Fadern var färgare ute på landet. Han hade
genom sitt eget och sin hustrus arbete förvärvat
en liten förmögenhet, vilken emellertid betydligt
smält tillhopa i följd av sonens kostsamma studier.
Och nu började de bli gamla. Men han var ju
deras stolthet, deras enda stora förhoppning. Alla
människor sade, att han hade ett gott huvud, och
när det offrades så mycket på honom, måste där
ju också bli något av med tiden. Visst dröjde det
med hans examen, men »Albert laser grundligt
vad han läser,» brukade de gamla säga, när detta
ämne kom på tal, »och han nöjer sig minsann inte
med en vanlig examen.»
Rätt som de nu sutto där så förtroligt och
smuttade på sitt kaffe, kunde modern icke längre
styra sin otålighet, utan vågade ett litet försök.
»Den flickan, som du fått kudden av, heter hon
Hilma?» fragade hon.
Han såg förvånad ut
»Hur kan mamma tro det?» frågade han tvärt,
det såg ut som skulle han icke tyckt om hennes
fråga.
»Jag bara kom att tänka det,» svarade hon
förläget.
»Men hur kunde mamma komma på något
sådant? På vad grund?»
»Ack, på ingen grund alls,» svarade hon
förskräckt, ty hon visste, att han aldrig tålde att
någon blandade sig i hans angelägenheter. Hans
förbehållsamhet sårade henne, men hon vågade
för ingen del göra honom flera frågor. Det
föreföll henne dessutom, som om hon giort honom
någon orätt genom att söka utforska hans
hemlighet, och hon greps av ett plågsamt begär att
gottgöra.
Sedan de pratat om likgiltiga ting en stund,
frågade hon, om han icke ville gå med henne ut
i staden, hon hade några småärenden att uträtta,
och så skulle hon ju köpa den där kappan.
Jo, det kunde han ju göra.
Han gick för att hämta sin ytterrock, och
under tiden tog gumman på sig.
När sonen kom för att hämta henne, klädd i
den präktiga ytterrocken och svängande en elegant
liten käpp i handen, kunde hon ej låta bli att
kasta en beundrande blick upp till honom. Vad
det såg fint ut allt, ända från den blanka svarta
hatten till de mjuka tvättskinnshandskarna. Han
såg ändå ståtlig ut, hennes gosse!
»Herre Gud, inte kan mamma gå ut i staden
med den kappan?» sade han plötsligt och
betraktade gumman närmare.
»Jag skall ju köpa mig en ny,» erinrade hon
ängsligt och rodnade.
»Ja, det var då högst på tiden,» svarade han.
Han riktigt våndades vid tanken på, att han kunde
möta någon av sina kamrater — i sällskap med
den kappan.
De gingo emellertid ut och vandrade framåt
gatan; hon före på trottoaren och han efter, båda
tämligen fåordiga.
»Jag hade annars nästan tänkt att - — —,»
sade hon tveksamt och vände sig emot sonen, som
kom närmare för att kunna höra vad hon ville
säga.
»Vad?» sade han, utan att kunna gissa sig
till hennes, tankegång. »Här ha vi ju ett
kappmagasin.»
Hon stannade, såg på honom och sade:
»Jag tänkte, att om inte kappan vore värre än
att jag kunde ha den ännu litet, så kunde du få
penningarna; du sade ju att — — —»
»Jo visst skall mamma ha en ny kappa, när
mamma fått pengarna till det,» sade han lamt.
»Ja» men om nu —–––-Se på den, kan jag
verkligen inte ha den?»
Hon såg så trohjärtat och varmt upp till
honom, alldeles som det vore henne en stor tjänst»
om han medgåve, att hon kunde ha den.
»Nog ser den gammal ut,» sade han dröjande,
»men för resten är det där ju en smakfråga.»
»Ja, men vad tycker du?»
»Mamma skall göra precis som mamma själv
tycker,» svarade han; men han kände sig eländigt
skamsen.
»Då ger jag dig pengarna,» sade hon med ett
raskt beslut, och hela det gamla ansiktet lyste upp
av innerlig glädje.
Hon gick förbi kappmagasinet, och han följde
efter henne som en våt hund.
»Det är alldeles för mycket,» mumlade han,
»och vad skall pappa säga?»
Men hon bara skrattade, friskt och hjärtegott.
Hon kände sig så lycklig över att ha något att ge
sin käre gosse. Kunde något vara för mycket åt
honom!
»Bry dig inte om det, min påg,» sade hon
glatt, »jag skall nog tala för pappa; lita på mig.»
Hennes gång hade plötsligt kommit i en raskare
takt.
Han gick efter henne utan att tala, och när
hon gjorde sina små uppköp, gick han utanför och
väntade. Sedan gingo de ett slag kring
universitetshuset; hon kunde ju omöjligen resa hem utan att
ha sett det. Då detta var gjort, vände de tillbaka,
och när de åter voro uppe på det lilla lånta
rummet, drog han i smyg en lättnadens suck. Den
kappan, den kappan!
»Jag tror att vi låta hämta middag åt oss,»
sade han, »så går jag inte ut och äter i dag.»
»Ack, så snällt av dig!» sade hon tacksamt,
»det blir mycket hemtrevligare, och så få vi vara
alldeles ensamma.»
Han lånade servis nere hos värdens, och så
hjälptes de åt att duka.
»Alldeles på ungkarlsmaner,» sade han muntert,
ty han hade smittats av hennes solskenshumör och
var i sitt älskvärdaste lynne. Och det var en herre
som kunde vara älskvärd, när han ville.
Efter middagen låg han på soffan och rökte
en cigarr, sedan pratade de vid en kopp kaffe, och
innan de visste ordet av var det tid att gå till
stationen.
När gumman reste sig för att säga farväl,
måste hon riktigt kämpa emot sin rörelse. »Vem
vet när vi ses härnäst!» tänkte hon vid sig själv,
och det föll henne in, att det kanske vore sista
gången. Det kommer så ofta för den, som är
gammal.
Hon skakade hårt hans hand, men sade
ingenting. Kyssa honom vågade hon icke; det skulle
han icke tycka om.
»Gud beskydde dig och allt ditt förehavande,»
sade hon och vände sig hastigt om för att taga
ytterplaggen på.
Den gamla kappan var mycket svår att få på,
isynnerhet utanpå västen och schalen, men sonen
hjälpte henne.
»Mamma har blivit fet,» anmärkte han.
»Jag tror det,» svarade hon, vände sig därefter
om och stoppade femtikronesedeln i hans bröstficka,
med en vänlig liten nick.
»Tack, mamma, tack,» sade han, och någonting
av verklig tillgivenhet glänste till i hans ögon.
Det borjade redan skymma starkt medan de
gingo till stationen.
»Jag skall in och ha några cigarrer,» sade han
hastigt då de vände om ett hörn, »köp biljett och
sådant, jag kommer efter.»
Han sprang in i en cigarrbutik, och i detsamma
ströko tre herrar förbi henne på trottoaren, pratande
och skrattande helt högt. De ämnade sig
synbarligen också till stationen.
När gumman blivit instuvad i sin tredje klass
kupé, bland korgar och knyten, kom sonen
springande för att söka rätt på henne. Det lyckades,
ty hon satt vid dörren och höll utkik efter honom.
De tryckte varandras händer, konduktören kom och
märkte biljetterna, och så slogs dörren igen. Hon
kunde ännu se sin gosse, han stod just under en
lykta med händerna i ytterrocksfickorna och den
lilla spatserkäppen stickande rakt upp åt ärmen.
Han skakade på sig ett tag; det var kallt, och han
önskade att tåget skulle gå.
Och så rullade det av.
Det rasslade och skakade, ljusen flämtade i den
halvskumma kupén. Gumman knäppte händerna
samman i muffen och tänkte på sin käre gosse.
Nu hade han en hjärtehemlighet, nu tänkte han på
eget hem, och nu skulle han säkert taga sin
examen. Och så bad hon till Gud för hans lycka,
och för den han valt, denna okända »Hilma» —
den nybakade studentens lilla sextonåriga flamma.
Men senare på kvällen stodo två studenter i
järnvägshotellets korridor och drogo på sina
överrockar, i begrepp att gå hem. Från ett
angränsande rum hördes klingande av glas och ljudliga
skrattsalvor. En av de unga männen lyssnade.
Han kände igen en av rösterna där inne; den
tillhörde en inom studentkretsarna mycket känd
»urliggare» och rolighetsminister.
»Vad står på där inne?» sade han till
kamraten, »jag hör att Pelle Ström är i sitt esse.»
»Det är Cedergren som gör sexa i kväll,»
svarade den andre och tände sin cigarr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar