En gurmands sorgliga ändalykt

Hjälten i denna berättelse var icke uppfödd i den
vällevnad, som slutligen blev hans fördärv; han var helt
enkelt torparson, hade som gosse kommit till Stockholm
och där ingått i snickarlära. Skicklig i sitt yrke och
ordentlig i sitt levnadssätt, blev han som gesäll mycket
eftersökt av snickarmästare i huvudstaden, men föredrog att
arbeta för sig själv och hade överflöd på kunder. Han
gifte sig med en rask och duglig kvinna, som var köksa
med titel av kokerska på ett av Stockholms förnämsta
utvärdshus; med ett ord, allt tycktes gå honom väl i händer.
Dagligen ute på arbete, hemkom han först om aftonen,
alltid med pengar på fickan. Hustrun var likaledes hela
dagen borta i sitt kök på utvärdshuset och förde varje
kväll med sig hem ett skrin, fullt med mat- och
dryckesvaror, lämningar efter kalasmiddagar och supéer, så att
någon utgift för livsmedel inom det hushållet aldrig kom
i fråga. Och denna fördel, så sällsynt i denna
jämmerdalen, skulle dock slutligen bli till nackdel för vår snickare.


Han blev nämligen en riktig läckergom och föraktade
snart den vanliga husmanskosten. Hans smak förfinades
till den grad, att han ansåg hjärpen för intet mot
rapphönan; tjäder och orre bevärdigade han knappast med en
blick. Om oxstek var aldrig värt att tala; han ansåg
den för grov, liksom han ansåg kalv- och lammkött för
omoget, och åt därför aldrig därav, så framt det icke
serverades med stuvade kräftstjärtar. Det grämde honom
mycket, när hustrun bjöd honom på höns utan
champignoner. I början kunde han icke med gåsleverpastejen och
petade bort tryffeln, vars förträfflighet han ännu icke lärt
fatta; men slutligen blev han så hemmastadd även med
denna läckerhet, att han trätte på hustrun, ifall man
alltför mycket hushållat på tryffeln. Förgäves sökte hustrun
lura honom på sköldpaddsoppa. Han kunde redan av
blotta lukten bedöma om den var äkta eller oäkta, vilket
senare han oftast fann vara fallet och varöver han också
lika ofta beskärmade sig. Mycket nogräknad även i
desserter, ansåg han vanlig krokankonfekt för den sämsta, men
satte däremot så mycket större värde på ananas-smultron,
helst om de serverades vintertiden.


Sak samma med vinerna. Han ansåg sauterne endast
till för att dricka på fisk och begrep aldrig hur man kunde
nyttja annat än champagne på köttet. De röda vinerna
kunde han däremot icke tåla: han ansåg dem befordra
njursten och endast föranleda till Karlsbader, för vilket
han, liksom för vatten i allmänhet, hyste den största
avsky. Korteligen, han hade blivit en gurmand av första
ordningen. Såsom diplomat skulle han bestämt ha gjort
lycka.


Emellertid medförde denna förfinade smak den för
honom menliga följden, att han förlorade lusten för arbete
och kunde tillbringa hela dagar i sin säng med det
välsignade skrinet framför sig. I likhet med andra
gurmander, tänkte han endast på hur han lättast skulle kunna
smälta vad han förtärde, vilket han ansåg bäst kunna ske
genom sömn, och som han hört och jämväl själv erfarit,
att huvudsallad befordrade sömn och nattro, så åt han
kopiöst även därav.


Så stodo sakerna, då, vare sig genom bättre tillsyn på
det där värdshuset eller av andra orsaker, hustruns skrin
började bli allt tarvligare och tommare. Snart hade hon
ingenting annat än ostkanter och torra bitar salt kött att
bjuda sin man på, varor dem han alltid funnit hårdsmälta
och skadliga för hälsan. Han överhopade henne med
förebråelse, beskyllde henne för otrohet, trodde att hon, eller
rättare sagt, hennes skrin gick till andra, innan hon eller
det kom till honom, misstänkte henne för att genom
undanhållandet av nödiga livsmedel, vilja taga livet av
honom, och slutligen blev han så svår, att hustrun nödgades
så gott som rymma huset.


En dag under en nyårshelg beslöt han uppsöka hustrun,
som han icke sett på flera dagar. Han begav sig till
utvärdshuset och tog — vilket ej må förtänkas honom —
genast vägen till köket, dit han rusade in nästan som en
förtvivlad. Han kom just lagom för att se sin hustru
lägga upp en större stekt kalkon, varav den ljuvligaste
doft trängde till hans näsa. Vad var naturligare än att
tro det hans trolösa maka ville genast tysta munnen på
honom, och på det enda sätt som var möjligt, eller genom
en större portion av det slags stek, den han jämväl räknat
bland sina favoriträtter och vilken nu skulle hålla honom
skadeslös för många dagars försakelser och lidanden!
Utan att ge sig tid att, såsom hövligheten först fordrat,
önska god fortsättning på det nya året, kastade han sig
ögonblickligen över kalkonen. Men hela kökspersonalen,
hans egen hustru i spetsen, rusade till att för att rädda
en stek, som man skäligen icke ansåg böra angå
snickeriarbetare, och nu uppstod ett tumult med den följd
att värden själv, tillkallad av oväsendet, kastade ut
snickaren på gården.


Ute på gården tog sig snickaren det orådet före att
förebrå värden hans visade ogästvänlighet, förehöll honom den
dåliga mat och de lika dåliga dricksvaror han den senare
tiden låtit komma sig till last, klandrade honom bland
annat för det han skar upp torrt och segt fårkött i
stället för hamburgerbringa, samt upptuktade honom i
synnerhet för hans ostkanter och salta norrlandssmör, när det
fanns roquefort och kärnfärskt smör att tillgå i nästan
alla bättre bodar.


»Jag tror du har genomgått hela matsedeln, din
gluper!» yttrade värdshusvärden storögd och med skäl
förargad över alla dessa mer eller mindre välförtjänta
förebråelser; »men», tillade han, tagande ett steg närmare,
»en rätt har likväl rakat din mun förbi, märker jag.»


»Och vad skulle det vara för en rätt?» frågade
snickaren med ett visst förakt, ty nu fann han sig inne på ett
fält, där han kunde mäta sig med vem som helst.


»Jo du, det är ett slags buljong, min gosse lilla!»


»Kanske hönsbuljong med ris?» genmälde snickaren;
»en ljusblå buljong! Bara sjövatten och smakar som ett
slag vid örat.»


»Nej du», förklarade värden, »det är rammelbuljong
med hassel, du, och den smakar som två slag vid örat.».


Den kraftiga förrätt, varom nu var fråga, tillagas, som
man vet, både med händer och fötter, alldeles som
kommissbrödet i kronobagerierna, och om man väl kan finna
många, som gärna vilja servera den, finner man svårligen
någon, som vid dylik anrättning gärna vill vara gäst, eller
i den stackars snickarens kläder.


Serverad med icke mindre än fyra förläggarslevar på
en gång och följaktligen snart vorden tvärmätt, flydde
snickaren hals över huvud från gården, med full
föresats att aldrig återkomma för att tacka för kalaset.


Den föresatsen höll han, ty följande morgon fanns han
död vid stranden, drunknad på två alnars vatten med
ansiktet vänt mot värdshuset, ännu i döden förebrående det
dess nya variation på buljong — den enda han från det
hållet icke kunnat smälta.