Vattnet i Kyrkviken

    För ett par hundra år sedan fanns det i
Jössehärad i Värmland en ovanligt sträng och
kraftig prost, som av all sin förmåga bemödade
sig att göra jössehäringarna till ett fromt och
gudaktigt folk. Det var inte nog med att han ville
vänja dem av med dryckenskap och slagsmål, med
smuggling från Norge och annan orättfärdighet
– det hade många präster försökt före honom –,
utan han förbjöd dem också att frukta och dyrka
de rådande i mark och skog och vattendrag, och
detta var något, som prästerna annars brukade
akta sig för att röra vid.
    De förra prästerna hade väl tänkt, att när det
nu en gång var så, att det fanns rå i skogen och
näck i strömmen och tomte i gården, så kunde
man inte neka folk att skydda sig för deras
ondska genom offer eller genom att sluta något
slags fördrag med dem, men det ville den här
sistkomna prosten inte höra talas om. Gud och
hans ord, det var det enda, som människor skulle
ha att hålla sig till, och gjorde man bara detta,
så behövde man inte tro, att det fanns något
annat, som hade makt att bringa en skada och
fördärv.
    Det var klart från början, att fastän prosten
var en väldig predikare, skulle allt det där talet,
som han förde mot de underjordiska, vara bort-
kastat. De flesta åhörare blev rädda för att han
skulle reta upp naturandarna emot dem, och det
uppstod en sådan fiendskap mot honom, att han
heller ingen framgång fick med allt annat, som
han ivrade för. Till sist blev det så, att allt, som
han sökte motarbeta, det blev hyllat och ärat,
men Guds sak försämrades för var dag, som han
stannade kvar i församlingen.
    Just på den tiden, då han var som mest
nedtyngd av all motgång, som hade mött honom,
gick han ut en aftonstund för att uppfriska sig
med en promenad. Hans hem låg utmed en
sjöstrand, och han gjorde sin vanliga tur, följde
landsvägen fram till kyrkan och tillbaka igen.
Han såg flera gånger ut över sjön, som låg
frusen och snöbetäckt, och tänkte därvid på den
möda vårsolen måste göra sig för att lösa upp
isen. Den hade inte kommit långt ännu. Han
såg till och med, att ett par slädar körde fram
på den blanknötta vägen, som löpte ut från
prästgårdslandet och gick tvärsöver sjön bort till
grannsocknen.
    Men vad gjorde det solen, att det gick lång-
samt att smälta isen? Hon var i alla fall säker
om att få bukt med den. Om bara han för
sin del hade varit så viss om att hans arbete
skulle bli krönt med framgång, så skulle han
inte fråga efter motstånd eller lidande av något
slag.
    Mitt på vägen knäppte han ihop sina händer
och vände ögonen mot himlen. »O, Gud,» sa han,
»om du ser, att mitt arbete aldrig ska bära frukt,
så ge mig ett tecken, och jag ska upphöra att
vara präst. Jag svär dig, att jag är färdig att
bli dagakarl och vinna min bärgning genom min
kropps arbete, närhelst du visar mig, att jag
inte kan sköta min syssla, så att det är dig till
behag.»
    Det var ganska besynnerligt. Han hade
knappast sagt ut detta, förrän han märkte, att
det blev underligt tyst omkring honom. Eller,
rättare sagt, han tyckte, att hans öron stängdes
till för allt, som de vanligen förnam, och att
han i stället hade fått en ny sorts hörsel. Han
hörde inte sina egna steg, inte gnisslet av släd-
medar, inte slamret av slagorna, som dunkade
mot loggolven i de närbelägna bondgårdarna.
I dess ställe kunde han uppfatta ljud och röster,
som annars inte tränger fram till människoöron,
och med denna nya förmåga förnam han hur det
ropade nerifrån sjön tre gånger efter vartannat:

    »Tiden är inne, men mannen är inte kommen.
    Tiden är inne, men mannen är inte kommen.
    Tiden är inne, men mannen är inte kommen.»

    Det kom dovt och dämpat, inte från istaket,
som täckte sjön, utan från djupet därunder. Det
var likt det ohyggliga tjutet av hungertärda vargar
och kom rullande under isen vilt och hemskt,
som om ett stort, blodtörstigt djur hade stått
därnere och skrikit efter rov.
    Så snart som det tredje ropet hade förklingat,
tyckte lyssnarn, att en lucka sköts till inne i
hans huvud, och nu hörde han ingenting annat
än sådana ljud, som vanligen förnimmes. Vinden
visslade helt sakta i sävbuskarna utmed stranden,
snön knarrade under foten, och från ett lass, som
just körde förbi, klingade en liten svag klocka.
    Men minnet av ropet fran sjöbottnen var
levande hos honom. Gång på gång tyckte han
sig höra det rovgiriga, djuriska lätet, och all den
skräck, som han i barndomen hade känt för näck
och rå, steg på nytt upp inom honom och kom
honom att skaka från huvud till fot. Det blev
honom så övermäktigt, att han till och med bör-
jade springa framemot prästgården. Men efter
ett par steg stannade han och försökte att få
makt med förskräckelsen. »Du är en kristen män-
niska och en Guds tjänare,» sa han till sig själv,
»de orena andar i skog och mark och sjö ska
inte ha den glädjen att se, att du är rädd för
dem.»
    Han tvang sig att gå långsamt, men ovill-
korligen drog han huvudet och skuldrorna framåt,
som man gör, då man väntar ett överfall bak-
ifrån. Inom kort rätade han dock upp sig. Hans
hjärta slog nu med jämna slag, och han genom-
fors av en känsla av nyväckt hopp.
    »Du bad ju Gud om ett tecken,» sa han till
sig själv. »Du bad ju Gud om ett tecken.»
    Då han kom tillbaka till prostgården, bar han
huvudet högt och gick med sin vanliga fasta
gång.
    Innan han steg in i sitt arbetsrum, gläntade
han på köksdörren och befallde tjänarna, att om
de skulle få se någon resande, som vek av från
vägen för att bege sig ut på sjön, skulle de ropa
honom tillbaka och säga, att prosten ville tala
med honom.
    En stund därefter hördes främmande steg
ute i förstugan. Dörren till prostens rum öpp-
nades, och en ung karl kom in. Han var klädd
i vadmalsjacka och gula sämskskinnsbyxor som
alla andra bonddrängar i häradet, men av en viss
nätthet och prydlighet i dräkten tyckte sig prosten
förstå, att det var en välbärgad man han hade
framför sig.
    Prosten såg länge och prövande på den ny-
komne, innan han sade något. Han kände sig
genast dragen till honom. Det var en rätt liten,
men smärt och välväxt man, vacker, med gråa
ögon, som glittrade likt ett småkrusigt vatten i
starkt solsken, och med ett leende så ljust, att
det överstrålade hela människan.
    »Om jag kan rädda den där karln från att
fara över isen i natt och dränka sig,» tänkte
prosten, »så ska det bli mig ett tecken från Gud,
att jag får fortfara att tjäna honom.»

                              *

    Prosten hade talat med den främmande i
fulla två timmar. Nu hade samspråket stannat
av för en stund, och det var tyst i rummet. Ute
hade det för längesedan mörknat, men ett talg-
ljus brann på skrivbordet, och i dess sken kunde
man urskilja de två männen. Bonden satt på
yttersta kanten av en stol, alltjämt leende och
glittrande, medan prosten, som satt framför sitt
skrivbord, synbarligen befann sig i ett tillstånd
av stor ångest. Han hade stött armarna mot
bordskivan och satt framåtlutad med huvudet i
händerna. Då och då uppgav han en suck så
djup, att den skakade hela hans gestalt.
    Det hade gått så, att han med allt sitt talande
inte hade kunnat förmå den andre att ge ett
bestämt löfte att gå hem landvägen. Han gjorde
bara undanflykter: sade än, att de väntade
honom hemma till en bestämd tid, än att han
var för trött att gå den långa omvägen runt sjön. –
Prosten hade då erbjudit sig att skjutsa honom
hem över land, men han hade inte velat ta emot.
Han var rädd för att åka nu, då det var så dåligt
vårföre. Han var rädd för allting utom att gå
hem över isen.
    Prosten satt och tänkte igenom allt, som de
hade talat om, för att finna ut hur han skulle
få ett så fast grepp om mannen, att han kunde
frälsa honom. Det var det besynnerliga med
honom, att han bara gled undan och inte lät sig
fångas. Det hade varit som att sätta sin hand
i ett rinnande vatten och söka hålla fast det.
    Prosten hade börjat med att säga, att han
hade bett honom komma in, därför att han ville
avråda honom från att ta sjövägen. Han visste,
att isen var osäker i Kyrkviken här utanför. Den
främmande hade inte svarat något annat, än att
isen hade varit en aln tjock, då han drog
hemifrån i dag på morgonen. Den kunde väl
inte ha töat upp på en dag, fast det nog hade
varit starkt solsken. – Nej, inte var det någon
fara ute på sjön, det trodde inte prosten heller,
men i viken, där ån föll ut. – Härvid hade karlen
sett ut, som om han hade haft svårt för att hålla
sig allvarsam. Han var fiskare och hade levat
vid den här sjön i alla sina dar. Prosten fick
väl tro, att han hade så mycket förstånd, att
han kunde akta sig för en åmynning.
    Men nu var det ett särskilt skäl, som gjorde,
att han borde akta sig för att gå över isen just
i kväll. Och så hade prosten berättat honom det,
som han helt nyss hade hört från landsvägen.
Det var märkvärdigt hur litet karln hade fäst
sig vid detta, inte mer än vid den visan, som
folk trallar alla dar. Skulle man bry sig om
sådant, hade han sagt, då skulle man aldrig våga
sig ut på en sjö.
    Prosten hade frågat om han inte trodde
honom. Jo, det gjorde han visst. Han hade
också hört dem ryta och råma nere i djupet, men
han visste, att sådant bara var skrämskott. Det
var de små sjötrollen, som ville ställa till spek-
takel. De var jössehäringar, de också, de tyckte
om att leka och roa sig.
    Han stod och log hela tiden, och det var
omöjligt att förmå honom att ta varningen på
allvar. Det steg upp en ängslan inom prosten,
att han aldrig skulle kunna övertyga honom om
att det var fara å färde. Det tycktes, som om
detta inte skulle ha varit en så svår sak, men här
kom något särskilt och ställde sig i vägen.
Prosten hade sagt sig själv, att han måste finna
ut vad detta var, om han skulle få makt med
mannen.
    Fiskarn var för resten meddelsam nog och
pratade om löst och fast. Prosten hade fått veta,
att han hette Gille Folkesson och bodde på
andra sidan sjön. Gift var han också, hade en
ung, vacker hustru, som han var mycket stolt
över. Hon var inte av torparfolk kommen, hon,
som han själv, utan var dotter till en hemmans-
ägare. Nå, han stod sig ju gott, fastän han bara
var fiskare. Hon hade nog inte fått det bättre
som bondhustru.
    »Hon får det inte så bra, om du går och
dränker dig,» hade prosten sagt, men detta tog
Gille återigen bara som ett skämt och skulle
ha skrattat högt, om han bara hade vågat.
    Han var den mest tillfredsställda människa,
och det var inte utan, att han var litet skrytsam.
Han hade gjort sin båt själv, och den var så
lätt, att den flög över vattnet, bara han rörde
aldrig så litet vid årorna. Han hade också större
fiskelycka än någon annan. Det var detta, som
gjorde, att han levde i välstånd, fastän han inte
hade någon jord. Det var inte alls ovanligt, att
han fick så mycket fisk i ett enda notdrag, att
den inte fick rum i båten.
    Detta tal om fiskelyckan hade väckt prostens
uppmärksamhet. »Du är nog en, som litar starkt
på din lycka, du?» frågade han helt plötsligt.
»Åja,» kom svaret, och i detsamma hade det
glittrat till starkare än förut i fiskarns ögon. »Jag
har väl skäl till det också.»
    Han hade dragit sig litet för att förklara
vad han menade, men prosten hade snart fått
honom i gång. Han hade svårt för att tiga
stilla med detta. Han tycktes nu ha kommit in
på det, som intresserade honom starkare än något
annat.
    Han berättade för prosten, att ett par månader
innan han, Gille, föddes, hade hans mor varit
ute och gått en sommarnatt. Hon hade vandrat
på en väg, som gick fram genom en tät skog,
grenverket hade flätat sig samman över henne
så rikt, att hon nästan hade fått gå i mörker,
fastän det var kort efter midsommar, då nätterna
ännu är ljusa. Helt plötsligt hade skogen glesnat,
och stigen hade i brant sluttning fört ner till en
stor, halvrund vik, nästan lika vacker som Kyrk-
viken här utanför prostgården. Den var omgiven
av gröna, gräsrika ängar, och på de ängarna,
där det var fullt av stora blommor och mycken
glittrande dagg, hade en vit häst gått i bet. Det
var det vackraste djur hon någonsin hade sett.
Manen var så lång, att den hängde ner på hovarna,
hela kroppen appelkastad, bringan bred, benen
smala och spänstiga som pilskaft, svansen tjock
som en rågkärve och så lång, att den låg i släp
på marken. Knappast mer än ett ögonblick fick
hon glädja sig åt synen. Hon ville smyga när-
mare hästen mellan de högblommiga strand-
växterna, men då märkte han henne och flydde.
Men inte mot land, utan rätt ut i sjön. Han
sprang genom grundvattnet, så att skummet yrde
om honom, och så snart han kom på djupt
vatten, dök han rätt ner utan att göra ett försök
att simma. Då hade modern förstått, att detta
inte kunde vara någon annan än näcken, som
brukar visa sig i hästhamn, då han går upp på
land. Modern hade inte blivit rädd för egen
del, men hon hade tänkt på barnet, som hon
gick med, och undrat, om det skulle få men av
mötet. För all säkerhets skull hade hon gått till
en »klok» och frågat och fått det svaret, att
detta inte skulle skada barnet. Om hon finge
en son, skulle hon göra honom till fiskare, för
näcken skulle säkert komma att ta sig av honom,
så att han finge god fiskelycka. Men bleve det
verkligen en fiskare av barnet, då skulle han ta
sig i akt för en enda sak, och det var att dricka
vatten ur den sjön, där han tog sin fisk.
    Detta hade Gille också undvikit att göra,
fastän det just inte hade varit någon lätt sak.
Det var svårt att inte våga läska sig med en enda
droppe vatten, då han låg ute på sjön i heta
sommardagar. När han kom bort till främmande,
vågade han knappt sätta ett glas till munnen.
Det fanns folk, som skrattade åt allt sådant där,
och de sökte bara av oförstånd narra honom att
dricka sjövatten. De kunde inte tro, att det
betydde något för honom. Det var inte fritt
heller, att sjötrollen ibland hade gjort små försök
att locka honom att bryta mot förbudet. Men
hitintills hade han kunnat ta sig i akt, och allt
hade gått väl för honom, som förutsagt var.
Och många, ja, otaliga gånger hade han sett, att
de små sjöfröknarna, som inte var större än
abborrar och hade den vänaste skepnad ända ner
till höften, där fiskstjärten tog vid, hade summit
i hela stim omkring hans båt, då han låg stilla
och metade i vackra sommarkvällar, och hade satt
den ena fisken efter den andra på kroken åt
honom. Och likaledes hade han fått hjälp av
dem om höstarna i storm och oväder, då hans
garn hade råkat i oreda.
    När prosten hörde denna berättelse av Gilles
egen mun, hade den inte upprört honom så som
nu, då han tänkte på den. Medan Gille talade,
hade han tydligt sett för sig de ljuvliga små Värm-
landssjöarna med badstränder och fiskegrund, där
han hade haft sina gladaste stunder som pojke.
Han tyckte, att vattnet blänkte och speglade, han
hade fått det ända in i kammarn till sig, det svallade
milt och smekande runt omkring honom. Han
hade känt det så, som om Gille och hans troll och
fisket och det lätta livet ute på sjön hörde ihop;
han hade inte kunnat se något anstötligt i det.
Han hade varit som insövd av vågskvalp. Inte
heller hade han säkert vetat om Gille menade
allvar eller om han nästa minut skulle säga, att
han bara hade skämtat. Därför hade prosten
yttrat helt saktmodigt, att det kunde vara farligt
nog att ta emot hjälp av sådana, som inte hör
vår värld till.
    Gille hade svarat som förut, att det ingen
fara fanns för honom, så länge som han inte
förolämpade vattenfolket genom att dricka vatten
ur den sjön, där han fiskade, för då skulle han
förstås råka i deras våld. Som det nu var, hade
han inte annat än hjälp och nytta av dem.
    För att bevisa detta berättade han för prosten
en historia från sitt bröllop.
    Då Gille skulle stå brudgum, hade det varit
nära, att han inte hade kunnat infinna sig i tid vid
bröllopsgården. Han hade fått löfte att låna häst
från en av grannarna, men samma dag hade hästen
blivit sjuk, och Gille hade stått där rätt rådlös.
Då hade han plötsligen fått syn på en häst, som
gick och betade på en strandäng. Det var ett
grant djur, vitgrått och appelkastat, manen så
lång, att den nådde marken, så snart som hästen
sänkte huvudet, och svansen tjock som en råg-
kärve. Gille hade aldrig sett den hästen förut och
visste inte vem som var ägare till den, men han
tyckte, att nöden hade ingen lag. Han var
tvungen att få fatt i en häst, var han så skulle
ta den, annars skulle han inte komma i tid till
vigseln. Han försökte fånga in den främmande
hästen, och det gick lätt nog för sig. Den lät sig
också spännas för kärran och drog honom ända
fram utan krångel. Gille tyckte sig nog märka,
att den hade en besynnerlig gång och att den var
illa inkörd, så att den inte förstod sig på tecken
och tillrop, men han satt ju i sina brudgums-
tankar och lade inte stort märke till hästen, utan
var nöjd, bara det gick framåt. Men då han
kom till bröllopsgården, sprang folket ut ur stugan
för att se på hans häst och glömde både brud och
brudgum för att tala om den och berömma den.
Ingen kunde begripa var Gille hade kommit över
ett sådant kreatur. Det måtte väl allra minst ha
vuxit upp i kungens stall. Gille skyndade sig
att sela av och ställde hästen bland de andra.
Han lade gott foder för honom, sade honom tack
för god skjuts, men band inte fast honom med
annat än en löpknut. När vigseln var över, hade
folk återigen gått ut för att titta på hästen, men
då var den borta. Gille anklagade sig för att
han inte hade bundit honom säkert nog och sade,
att hästen troligen hade lupit hem. Där i bröl-
lopsgården hade han inte velat låtsa om, att
inte allt stod rätt till, men själv hade han kommit
till den tron, att det inte var någon annan än
näcken, som hade gjort honom den tjänsten att
vara häst åt honom på hans bröllopsdag.
    Han hade berättat andra händelser också,
men det var framför allt denna, som hade kommit
honom att tro, att han hade vänner i vattenfolket
och inte behövde vara rädd för dem.
    Prosten tyckte om mannen, och hans historier
hade, som sagt, påmint honom om hans ung-
domsliv i skog och på sjö, och det var detta, som
liksom hade vaggat honom till ro och hindrat
honom från att befalla Gille att hålla inne, att
inte tala om sådana ting i hans närvaro.
    Det fanns gott om människor, som inte trodde
på dessa väsenden, som allmogen påstod sig ha
sett ute i naturen, men prosten hörde inte till
deras antal. Men en sak var det att tro, att de
fanns till, en annan att ta emot hjälp och bi-
stånd av dem, som denna fiskarn gjorde. De var
onda till sin natur, och det slutade alltid illa för
den, som inlät sig med dem. Det var detta kyrkan
visste, det var fördenskull, som den forbjöd allt
umgänge med dem. Också Gille Folkesson skulle
de bringa i olycka, om inte prosten vore i stånd
att lösa honom ur hans vidskepelses bojor.
    Tusen berättelser hade prosten hört om dessa
varelsers framfart. Alla slutade de så, att den,
som till en tid hade varit i deras gunst och njutit
deras välgärningar, den kastade de sig över, då
han trodde dem som bäst, och fördärvade honom.
Allt hos dem var list, slughet och ondska. De
hörde till i det underjordiska, och deras enda
strävan var att dra ner människor i sitt mörker.
    Nu insåg prosten, att detta var deras tydliga
avsikt med denna fiskarn. Han var insövd i
säkerhet, han trodde på deras vänliga sinnelag.
Ingen varning hade numera makt att skrämma
honom, och snart skulle han falla i det nät,
som hade varit utspänt för honom alltifrån
hans födelse. Så skulle det visserligen gå, om
inte prosten lyckades rädda honom.
    Prosten vände och vred uppgiften i sina tan-
kar. Det var en sak, som Gille satte sin lit och
förtröstan till, och det var detta, att han inte
hade druckit vatten ur den sjön, där han lade ut
sina krokar och nät. Men vad var nu detta för
en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stöd,
som skulle svika i denna natt, för prosten hade
hört, att man väntade Gille nere i djupet. Det
var en murken planka, som inte skulle bära
honom. Om han fortfor att lita på den, skulle
han förgås.
    Prosten såg tydligt, att denna planka måste
ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för
sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle
han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck,
utan till levande Gud. Hade han inte den att
lita på, skulle han frälsas till liv och lem och
komma glad och lycklig tillbaka till sin unga
hustru.
    Det var ingen människa i hela församlingen,
som han hade funnit så tilldragande som denna
Gille Folkesson. Han kunde inte banna honom,
som han borde, för hans förbindelse med de
orena andarna, men en stor längtan kände han
att få rädda honom ur deras våld. Hans hjärta
sved i hans bröst, då han såg på mannen, som
satt framför honom, ung, vacker och sorglös,
och som var dömd att dö nu i denna natt.
    Prosten såg ett sätt att frälsa honom, hade
sett det från första början, men han visste inte
om han inte begick en synd och ett vanhelgande
genom att använda det medlet. Men kunde en
större synd ges än att lämna en människa till
kropp och själ i de mörka makternas våld?
Kanske var det lovligt att bruka denna utväg i
ett sådant fall? Det frestade, och det bjöd emot.
Det bjöd mycket emot. Han var i en förfärlig
vända. Han var i behov av Guds fingervisning.
    Om mannen därframme kunde bli fri från
sin tro på den bristande plankan, bli fri från
den på ett sådant sätt, att han finge nytt stöd
och ett nytt hopp? Om han kunde bli frigjord
på ett sådant sätt, att han inte behövde känna
sig i fara, utan tvärtom tryggad och hulpen, vore
inte detta den största välgärning, som kunde
bevisas honom?
    Prosten for med en gång upp ur sina tankar.
Fiskarn hade tröttnat att vänta och reste sig från
stolen. Med detsamma var också prostens beslut
fattat. Han kunde inte låta mannen gå mot sin
undergång. Han måste hejda honom, måste göra
vad han förmådde för att hejda honom.
    »Jag ser, att du vill gå, Gille,» sa han. Han
reste sig, och Gille flyttade sig i all hast när-
mare dörren liksom för att ha tillfälle att komma
undan. »Du må nu inte tro, Gille, att jag ämnar
hålla dig kvar med våld, fast jag nog kunde ha
lust till det. Du är fri att gå vart du vill, och det
blir väl sjövägen, kan jag förstå.»
    »Det blir väl så, prosten. Jag kommer hem
i alla fall.»
    »Men du må veta, Gille, att när jag nu låter
dig gå sjövägen, som du själv vill, så är detta
för mig, som om jag skulle sända dig till döden.
Jag är lika så viss, Gille, att du inte får uppleva
nästa morgon, om du beger dig ut på isen i natt,
som jag skulle vara, om jag visste, att blodtörstiga
mördare lurade på dig utanför mitt hus. Därför,
Gille, vill jag bereda dig till döden, som jag
skulle göra, om du låge på ditt yttersta. Jag vill
ge dig nattvarden.»
    Gille lade ovillkorligen sin hand på låsvredet.
Han hade helst velat komma undan detta, men
prosten hejdade honom.
    »Du får inte gå, Gille!» ropade han med en
mäktig röst, som bröts av sinnesrörelse. »Jag är
din själasörjare, och jag måste göra min plikt
mot dig, annars kan jag inte stå till svars inför
den, som är herre över både dig och mig.»
    Fiskarn såg ut som en mot sin vilja dragen
och tvingad man, dock var han så bunden av
vördnad för prosten, att han blev stående. Och
så snart som denne märkte, att Gille ämnade
vara lydig, började han sina förberedelser. Han
tog fram de små nattvardskärl, som han använde,
då han kallades till döende, tände ett ljus till,
hängde på sig prästkappan.
    Det fanns intet vin i flaskan, som han för-
varade jämte kalken, men han sände intet bud
ner i källarn för att få den påfylld. »Må Gud
vara mig nådig!» tänkte han. »Jag fyller kalken
med den vätska, som är helig nog att användas
i hans andra sakrament.»
    Han lät Gille falla på knä framför en stol,
meddelade honom syndaförlåtelsen, läste upp
instiftelseorden till nattvarden, räckte honom
brödet och förde kalken till hans läppar.
    I nästa ögonblick störtade fiskarn upp, blek
av förskräckelse. »Vad har du gett mig i kal-
ken, präst?» ropade han och grep hårt om prostens
arm. – »Jag har gett dig det, som du i din
hedniska övertro aldrig har vågat smaka,» sa
prosten. »Jag har gett dig vatten ur Kyrkviken,
men jag har helgat och invigt det. Nu har det
flutit över dina läppar, inte som vatten, utan som
Kristi blod. Må det övervinna det naturliga vatt-
nets makt! Må det befria din själ från . . .»
    Han fick inte tala mer. Gille Folkesson hörde
inte på honom. »Vatten från Kyrkviken!» skrek
han till med en jämmer, som hade han blivit
sårad. »Vatten från Kyrkviken!»
    I nästa ögonblick var han ute ur rummet och
störtade genom förstugan ut på gården.
    Prosten skyndade efter, men Gille stormade
bort som en galning, och det var omöjligt att
hinna honom. Medan han sprang, ropade han
med en stämma, som ljöd väl så hemsk som den
rösten från sjöbottnen, som prosten hade hört
förut på aftonen:
    »Tiden är inne, och mannen kommer!»

                              *

    Prosten hade varit ute på isen halva natten
med drängar och grannar och sökt efter Gille
Folkesson, som hade lämnat prostgården i sinnes-
förvirring. Äntligen hade de upptäckt, att det
fanns ett hål på den svaga isen vid åmynningen,
en man hade helt försiktigt krupit ditåt och funnit
Gilles hatt flytande på vattnet. Då behövde de
inte söka vidare, utan kunde gå i land.
    På hemvägen gick karlarna och talade om
Gille, som naturligt var. De kände väl till honom
och berättade för varandra om det förbund, som
skulle ha funnits mellan honom och vattenfolket.
    »Det var säkert, att de härnere tjänade
honom,» sa en karl och stampade på isen, »men
nu har så’nt slutat, som det alltid slutar. Han
har kommit i deras våld till sist.»
    »Han måtte inte ha aktat sig nog ändå,»
sa en. »Han måtte ha druckit sjövatten.»
    I detsamma som detta var sagt, hörde de
mitt ibland sig en stämma, som började tala och
berätta. Det var en svag, darrande röst, en gam-
mal och bruten mans röst. Människorna för-
stod inte i början vem den tillhörde, de stan-
nade och undrade. Det hade inte funnits någon
svag eller gammal man ibland dem, då de hade
gått ut på isen.
    Men så märkte de, att det var prosten, som
talade, och de samlade sig tätt omkring honom
för att höra vad han sade. De såg honom inte
fullt tydligt, men de tyckte, att han stod där
böjd och skälvande och knappt kunde hålla sig
uppe.
    De hade aldrig förr sett en människa så för-
krossad. Det var ungt, sorglöst folk, de flesta
av dem, men de stod runt omkring den brutna
mannen och grät som barn, medan han talade.
    När han hade sagt dem vad han denna aftonen
hade upplevat, gick han upp mot land ensam.
De andra smög tysta efter, bara så nära, att de
kunde behålla honom i sikte och se, att han
mäktade stappla hem och inte blev liggande på
vägen.
    »Det är slut med honom,» viskade de till
varandra. »Han kommer aldrig mer opp i en
predikstol.»