Ett omnibusäventyr

Nyligen kom till Stockholm en ung Uppsalamagister för
att något uppfriska sig. Det var mycket här i huvudstaden
som anslog honom och icke minst våra omnibusar,
varuti man så bekvämt kan färdas från den ena stadsdelen
till den andra. Det roade vår magister att i dem
fara fram och tillbaka, antingen det bar till Kungsholmen,
Kungsbacken eller Ladugårdslandet. Han såg folk av alla
klasser och åldrar stiga ur och i och reflekterade över vad
han såg. Det var ett sätt att studera folklivet och vinna
erfarenhet för något så billigt som omnibuspoletter.

En eftermiddag i skymningen steg han upp i
Ladugårdslands-omnibusen under dess tur till Slussen och fann före
sig i vagnen blott en person. Vår magister var ej så
närsynt, att han icke genast märkte, att det var en ung,
vacker och välklädd dam, och, trots sina klassiska studier,
var han så klok, att han tog plats mitt emot henne. Dock
var han för blygsam att börja ett samtal. Den unga sköna
började i stället.

»Sådan ryslig vinter!» yttrade hon, »och så fasligt
gropigt på gatorna! ... Hur lyckligt att man har en
ångnibus att stiga in i!»

Vår magister kände ett styng i sitt latinska öra.

»Om förlåtelse, det heter inte ångnibus, ty det går inte
med ånga», upplyste magistern, »utan heter omnibus, som
är ett latinskt ord och betyder: åt eller för alla.»

»Heter det så?» frågade den sköna på det vänligaste;
»ack, vad vi fruntimmer äro okunniga! Tack emellertid
för er godhet att rätta mig, hädanefter skall jag nog taga
mig till vara.»

Under det hon yttrade detta, kände magistern sin hand
tryckas av en annan hand, som var för innerligt liten,
mjuk och fin samt utan handske, vilket var så mycket
ljuvare.

»Utan de här ång ... omnibusarna, ville jag säga»,
fortfor damen, »skulle en ung flicka aldrig våga sig ensam
ut när det blir mörkt. Nu har jag varit till Fredrikshof
på besök hos min morbror öfverstelöjtnanten och far nu
till Slussen, där min farbror översten bor ... Inte skulle
jag annars kunna det.»

Vår magister kände sig obeskrivligt lycklig över att den
sköna fortfarande lät sin hand vila i hans, fast hon hade
en överstelöjtnant till morbror och en överste till
farbror. Vid ett tillfälle, då omnibusen for ned i en av de
där obehagliga groparna, kom magisterns ansikte att stöta
emot hennes, men långt ifrån att bli vad man kallar stött
därav, smålog hon rätt hjärtligt, varav magistern drog den
slutsatsen, att även gropiga gator kunna ha sitt oändliga
behag med sig. Samtalet fortfor att vara livligt. När
omnibusen uppnått hörnet av Regeringsgatan och
Herkules backe, befallde den sköna kusken att stanna.

»Jag erinrar mig», sade hon till magistern, »att jag
även borde besöka en vän till mina föräldrar, generalen,
som jag var på bal hos i förrgår och som bor i det här
hörnet.»

»Hur sorgligt!» suckade den lärde; »man sammanträffar
med personer, som man aldrig kan glömma, och man
skiljes för att evigt sakna dem!»

»Varför just det?» frågade den hulda; »även jag har
ett dyrbart minne av er ... Med nästa ång ... omnibus,
som kommer från Ladugårdslandet, fortsätter jag min
väg till Slussen», tillade hon och hoppade ur vagnen med
en grace värdig den, som illustrerar en generals baler.

Invaggad i de ljuvaste drömmar, åkte vår lycklige
magister ända fram till Slussen, där han ämnade stiga ur,
för att ila till mötes nästa omnibus, som väntades från
Ladugårdslandet. Vid det bestämda hörnet skulle han
avvakta den sköna anförvanten till så många förnämiteter
och fortsätta en bekantskap, vilken så gott som ifrån skyn
fallit över den hänryckte lärde. Men vid det han satte
foten på fotsteget, kom han att föra handen till en liten
bröstficka som han hade utanpå sin rock och i vilken han
efter sitt uppstigande i vagnen hade stoppat sin
portmonnä för att ha den till hands, när nästa polett skulle
lämnas. Denna ficka fann han nu alldeles tom. Han
letade i andra fickor, letade överallt, men förgäves. Han
meddelade kusken och gossen, som sitter bakpå, sina
bekymmer. Bägge ryckte på axlarna, misstänkande att
portmonnän blivit stulen under färden, och de fritogo icke
ens den unga damen, som magistern uppgav sig ha talat
med, enär det icke vore första gången herrar blivit i
omnibusar bestulna av dylika damer.

Ett förfärligt ljus uppgick för den lärde. Han erinrade
sig, att han vid ett tillfälle i sin lycksalighet tryckt den
skönas hand till sitt bröst och sålunda själv visat henne
raka vägen till bröstfickan. Men hur kunde han väl också
föreställa sig, att en så liten hand kunde ha så långa
fingrar! »Även jag har ett dyrbart minne av er», hade hon
vid avskedet yttrat, den avgrundsanden! Men den gången
talade hon sanning, ty minnet bestod av minst femtio
riksdaler kontant, utom den splitternya portmonnän och
ett litet plån med reseanteckningar, gjorda mellan Uppsala
och Stockholm, kanske ovärderliga. Den stackars
magistern angav saken för polisen, men återbekom varken
det ena eller det andra. Det enda som någorlunda
tröstade honom var, att den där kvinnan uselt prononcerade
latin, ty han hade alltid varit av den tanken, att en
människa, som icke kan latin, svårligen kan vara annat än ett
sämre väsen.