Jeppa

När snön smälter undan, och hästhovsörten
spirar upp i gropkanterna – om också icke
välkommen för den ogräshatande lantmannen,
så likväl för dem, vilka däri endast se vårens
budskap – då komma från varmare trakter stora
flockar av råkor och söka upp sina gamla väl-
kända bon i någon skogsdunges eller kyrkogårds
åldriga kronor. Det är någonting ärevördigt med
ett sådant råkesamhälle, som funnits där sedan
fars och farfars tid, och om någon ofredar det,
höjes av dess deröver kretsande invånare ett sam-
fällt skri och kraxande, som med sitt sträva,
vittfarande ljud nästan gör intrycket av verop och
förbannelser.

För att inskränka den svartfjädrade skarans
tillväxt, brukar man anställa en årlig jakt vid den
tid, då ungarne äro fullvuxna. Det är en sorgens
och olyckans tid för de stackars djuren, och det
är nästan hjärtslitande att höra de gamles skrän,

då de se sina ungar falla för de dödande skotten,
eller då de oroligt flyga omkring en sårad stac-
kare, som, kvidande och flaxande, ligger sönder-
skjuten på marken. I flere dagar efter blodbadet
kretsar hela skaran varje solnedgång med sorgset
kraxande kring de öde hemmen, ty råkorna äro
släktkära och minnesgoda.

Det var just dagen efter en sådan jakt.

Barfotad och snabb kom den lille postpojken
springande uppför skogsbacken, ginvägen till gården.

Han var brunstekt, ljushårig och ful – stac-
kars parvel – hade nedsmutsade, slitna buldans-
kläder, men ett par kloka, klarblå ögon.

»Carp», ljöd det plötsligt, då han sprang förbi
en hagtornsbuske. Han såg sig omkring. Där
satt en råkunge på marken; flyga kunde han väl
icke, men matfrisk det var han, ty han gapade
och flaxade med vingarne. I en handvändning var
han fångad, trots hela råkkoloniens högljudda pro-
tester. Oskadad var han, och hade troligtvis en-
dast av nyfikenhet krupit upp över nästets kant
och så av ovarsamhet fallit ned, under det all-
männa tumultet. Hur det nu var, så hade Post-
Anders fångat honom och bar honom med sig oak-
tadt hans och hela släktens förskräckliga skrän.

Anders satte sin nyfunna skatt på marken i
gårdsporten, under det han själv sprang in med
väskan. Då han återkom, fann han snart sitt
byte igen; ty råkorna äro dåliga fotgängare och
alls icke rädda av sig. Lycklig som en kung van-
drade han hemåt – barhuvad; ty råkungen satt
i hans mössa.

Modren välkomnade ingalunda den oväntade
gästen; men han fick ändå stanna, och det var
hufvudsaken. Anders klippte hans stjärt med mors
ullsax; ty då hade han icke något styre och kunde
icke flyga bort. Han fick nattlogi på nedersta
hyllan i ett lågt, rankigt hörnskåp, i sällskap med
ett par träskostövlar och ett buteljskrälle med nå-
gon slags skosmörja uti. Luft hade han nog; ty
dörren hade endast ett gångjärn i behåll och hängde
så snett, att där upptill fanns en öppning på ett
halvt kvarter.

Anders kallade sin skyddsling »Jeppa», efter
en avliden broder; om av pietet eller vanvördnad
brydde man sig föga om.

Jeppa växte ut och blev en mycket klok råk-
unge, men en makalös aptit hade han; stora bröd-
bitar halkade ned i hans vida ljusröda svalg, un-
der det han i gastronomisk förtjusning lät höra
ett sentimentalt gurglande, på samma gång han

ivrigt flaxade med vingarne. Men så kunde han
dessemellan, när man ej väckte hans slumrande
begärelser, sitta och se så tokroligt förståndig ut,
betraktande allting med sina stora, mörkblå ögon.
Och när »far» ibland kom drucken hem, låtande
svordomar och slag hagla omkring sig, och alla
förskrämda kröpo i krok för honom, kunde man
få se Jeppa skynda undan som om det störtregnat
över honom, och han såg så ohjälpligt löjlig ut,
då han »skulade» åstad (med en uppsyn som
tänkte han att någon kunde trampa på hans korta
stjärt), att Anders måste bita sig i fingrarne för
att icke skratta högt. När andra om aftnarne
gingo till sängs – tidigt, efter lantfolkets sed –
klev Jeppa in i sitt skåp, tryckte sig intill väggen
och sov den rättfärdiges sömn, tyst och snäll. Han
var Anders’ lekkamrat, tidsfördriv, skyddsling och
vän; – och, om någonsin en skåning älskat nå-
gonting, så älskade Anders sin råkunge.

Så gick sommaren, och en lycklig sommar
var det för Anders, som vart helt glad i hågen,
då man sade honom att råkor kunna bli ganska
gamla: han kunde då hoppas ett långt liv för sin
Jeppa.

En afton, då alla voro samlade i stugan, utom
»far», som ännu var vid »gården», kom patronen
själv in för att säga besked om något hösträfse,
som skulle fullbordas dagen derpå. Anders satt
på kakelugnsbänken och täljde »selekackar», och
Jeppa stod mitt på golfvet, glänsande svart och
trygg, klokt blinkande med sina stora ögon. Ingen
skrek och hojtade, han trodde sig därför vara i
sin goda rätt och stod kvar.

Då föll patronens blick på honom.

»Seså, för f–n, ha’n I nu inte nog av att hava
stugan full af ungar; skall här vara menageri
också?» ropade han, och innan någon visste ordet
af, hade hans käpp träffat Jeppas svarta huvud.
»Jag vill icke veta af sådant där; föd en höna i
stället», tillade han och gick – smällande dörren
igen efter sig, så att klinkan skramlade.

Jeppa satt på golvet med halvslutna ögon och
huvudet neddraget mellan skuldrorna; då och då
öppnade han sitt långa, gråa näbb som till en
jäspning, men Anders satt blek och bestört på
bänken och betraktade honom.

»Mor, han dör!» ropade han.

»Ja», svarade modren med en anstrykning av missnöje.

»Han dör!» utropade Anders åter: denna gång
i vild förtvivlan, ty Jeppa vacklade och tillslöt
ögonen.

»Ja, visst dör han, vad skriker du för?» sade
modren vresigt.

Anders sade ingenting. Tyst gick han fram
till Jeppa och lyfte upp honom. Det lilla svarta
huvudet föll slappt ned emot hans bruna hand.
– Ja, Jeppa var död.

Stackars Anders, det var hans första, svåra,
bittra sorg, och det kändes som om hans hjärta
ville brista!

Han tog Jeppa med sig ut i förstugan och
lade honom så nätt bakom dörren, men själv sprang
han genom den lilla kålhagen bort över de av-
mejade fälten, och när han kommit långt bort
från alla menniskor, kastade han sig ned i en
gräsbevuxen grop, och där låg han nedhukad på
marken, våldsamt snyftande och tryckande ansigtet
i händerna, under det han emellanåt uppgav långa,
dämpade klagorop, som under en svår kroppslig
smärta.

När det var mörkt och stilla, och endast korna

melankoliska råmande ljöd långt i fjärran, steg
Anders åter upp och gick hem. Jeppa nämnde
han icke mer och begrov honom följande dag i
allsköns lugn, utan en tår. Tårarne och jämmer-
ropen hade han lemnat kvar där borta i gropen,
liksom förbittringen och hämndkänslan i sitt hjerta.

Nu har den forne Post-Anders vuxit upp till
man. I okunnighetens gråa morgonskymning har
han kämpat med livet om varje tumsbredd mark
för sitt uppåtsträvande sinne; varje korn af ve-
tande har kostat honom möda och ansträngning,
men han har hållit i: – lugn, ihärdig, outtröttlig
– och nu är han en man.

Ni kan någon gång – fast sällan – få höra
honom i Andra kammaren höja sin tydliga, lidelse-
fria röst. Om han då talar för de fattiges och
förtrycktes sak – och sådane finnas över allt –
är det som om varje tonfall bävade af dold
rörelse; – men han skall alltid veta att behär-
ska den.