Ottar Tralling

FÖRSTA KAPITLET

Min härkomst och uppfostran

Om adelskap, i stället att ärvas efter far, farfar och farfars far ärvdes efter mor, mormor, mormors mor o.s.v., - vilket vore både billigare och säkrare, ty ännu har väl ingen gittat bevisa att man icke varit sin mors barn, men väl att man icke så egentligen varit sin fars - då skulle jag, i stället för välädle Ottar Tralling, som jag nu kallas, troligen hetat välborne herrn, herr Ottar Trullsenheim och kanske haft rättighet att i knapphålen på alla mina frackar och syrtuter sätta häroldsband - kanske till och med haft rättighet att bakpå alla dessa plagg och själva min gröna tulubb, vilken jag icke skulle glömma, sätta ett par små guldknappar; men nu, då så icke förhåller sig, nödgas jag låta bli dylika försök.

Till bevis på sanningen härav, torde jag böra nämna något om mina förfäder: Trullsenheimar, Bergströmmar och Trallingar, vilka familjers verkliga tillvaro, både av adeliga jungfrustiftsmatrikeln, vari flera fröknar Trullsenheim varit införda, och genom åtskilliga kyrkoböcker kan styrkas, om så skulle påfordras.

Min morfar föddes redan i förra århundradet: en beskedlig och tystlåten karl, som i många herrans år tjänade som inspektor vid Strömminge bruk, där han, genom övermålet på spannmåln och sandvikten på tackjärnet, samlade en rätt vacker förmögenhet, den han säkert icke allenast bibehållit ograverad, utan troligen till min stora nytta mångdubbelt förökat, om icke satans knep-kommit honom på fall.

Hans namn var Ottar Tageson Bergström, och hans kära husfru, Vivica Eleonora Trullsenheim, dotter av framlidne generalnotarien Trullsenheim och dess även framlidna fru, fru Korsmessa Agneta Trullsenheim, född Stubbe Trullsenheim. Fru mormor, som jag just icke kan tro varit någon egentlig skönhet, emedan hon gift sig med en ofrälse bruksinspektor, hade en stor och förnäm släkt, och däribland en bror, som var expeditionssekreterare, men en stor prackare, ty sedan han satt sig i skuld på flera håll, ställde han till ett kalas åt min fromma morfar och övertalade honom att, såsom för proprie gäld, kavera för alltsammans, varefter han en vacker dag sökte beneficium cessionis bonorum; och den stackars gubben tog av detta beneficium en sådan knäck, att han aldrig repade sig.

Min mor, sina föräldrars enda barn och en flicka av mycket gott hopp, hade således ett ganska obetydligt arv att förvänta, och kunde därföre icke, efter då varande tiders bruk, göra sig stort hopp om många friare. 

Kanske hade hon ändå, genom sina talanger och sina svarta ögon, gjort en större lycka, än sedan blev henne beskärd, om icke föräldrarnes dödliga frånfälle nödgat henne att antaga tjänst som guvernant för små fröknarna Kattwood, samt om icke kärleken, som framför alla andra efterhåller guvernanter, fått henne fullkomligt i sin makt, och hon, därigenom blind för följderna, räckt sin lilla hand åt sin tjänstkamrat, informatorn herr Andreas Tralling; vilken händelse jag har att tillskriva mitt borgerliga namn.

En gift student tar sig sällan väl ut; också började armodets tunga fjättrar snart att trycka mina föräldrars liv. 

Min beskedliga mor förtjänade väl, med att sy pigmössor, kläda bondbrudar och dylikt, en liten penning och till ett knappt uppehälle; men min far, som slagit sig på pedagogien, förtjänade därmed nästan intet, och sysselsatte sig i stället med att meta fisk, som även, oaktat alla de maskar jag förskaffade, var ett otacksamt näringsfång, och sällan inbringade i huset mer än två eller tre små, som min far kallade dem, mörtpinnar; emellertid vördar jag dock hans minne, och skall alltid med tacksamhet ihågkomma hans tålamod att lära och undervisa mig, icke allenast i allt vad han själv kunde, utan ändå mer: ty hela Bergklints Sammandrag av alla vetenskaper och Wennerdahls Mytologiska Lexikon jämte flera instruktiva böcker nödgades jag från pärm till pärm kunna utantill.

Till mitt tolfte år, då jag, kort efter varandra, förlorade både far och mor, ägde jag likväl således ett hem och någon som vårdade mig; men sedan blev jag alldeles lämnad åt mig själv, och hade nära fått den martyrdöden att svälta ihjäl; ty då fråga på socknestugan om mig förekom, nekade församlingen mig att få tigga, emedan den inrättat en fattigvård, och föreståndaren vid denna inrättning, kamreraren och hospitalsombudsmannen Carl Petter Nidingh, nekade mig att få någon utdelning av fattigmedlen, emedan de skulle användas till uppbyggande av ett grant och dyrbart fattighus, vartill han själv försålde materialierna, och lät slipa kolonnerna, i hopp att därföre förtjäna Vasaorden. - Men lyckligtvis förbarmade sig prosten i församlingen över mig, och jag blev av nåd och barmhärtighet antagen till tjänstgosse i prostgården.

Prosten Sorlenius var änkling, en några och sextie års man, med liten näsa och isterhaka, men vördig mage: hade fyra döttrar, alla ogifta och hemma vid prostgården - beskedliga och fromma flickor, som hade litet utslag på fingrarna, och kallade komministern Uslingius farbror och informatorn Djeknander hos kamrerns, kusin; ansågo såsom ohövligt att icke besvara en handtryckning, och tilläto även, av ren hövlighet, kusin att då och då få stjäla en kyss emellan dörren och stora skåpet i farstun. Mamsellerna hette Beata, Eva, Lovisa och Sara; den äldsta, då jag kom i tjänst, var omkring tjugutre, och den yngsta sjutton år. Eva och Sara kunde sjunga, som den hederliga prosten yttrade sig: intet konstigt, men med en rasande ren ton; varföre de ock, så ofta kusin Djeknander gjorde besök i prostgården, jämte honom uppstämde sina rena toner, merendels:

Ja mitt giftermål är fast besluhutit, Jag blir en katt ihoop med min fruu eller: Sörj ej den myende dager föruhut

- För övrigt voro de starka och friska möjor, som deltogo i alla sysslor, kunde rida barbacka för att vattna hästarna, och bärgade om sommaren hö lika raskt som någon arbetspiga.

Komministern Uslingius var en gammal präst, om vilken ganska obetydligt är att säga, utom att han antingen i högre grad än kardinalen Montalto ägde förmågan att visa sig eländig eller ock verkligen var det, och att han beständigt rökte elak tobak ur sura pipor, och därföre alltid var omgiven med en atmosfär av syrtuttobak; och om adjunkten Grining är alldeles ingenting att säga, mer än att han mässade lika dåligt som han predikade; men kantorn Torrstadius däremot, som också på visst sätt hörde till huset, torde, som ett riktigt original ibland klockare, förtjäna någon större uppmärksamhet. Han var född i södra Torrestad av förmöget bondfolk, och nu en gammal man; såsom från ungdomsåren en ganska dråplig mässare, hade han ämnat sig bli präst, men efter någon motgång i examen, slagit denna plan ur hågen, och uppoffrat sin tid som ambulatorisk skolmästare till sitt femtionde år, då han, genom ett oförväntat arv, kom i ett slags välstånd, och därföre, för att vinna mera heder, ackorderat sig till klockaresysslan med kantors karaktär, och, såsom ungkarl, överenskommit med prosten att få bebo ett litet rum i prostgården och äta vid prostens bord. Hans utseende var ganska vördnadsbjudande genom en bred fysionomi, beprydd med svart opudrad peruk, samt genom ett par stadiga ben med svarta damaskor; och hans fasoner voro ganska värdiga. Aldrig deltog han i denna världens dårskaper och flärd, utan syntes genomtråka jämmerdalen till fröjdesalen, utan annan odygd än den, att då och då taga sig en liten drick ur en butelj i sin kammare, varigenom han så småningom hade fått en viss rodnad omkring näsan.

Dessa voro huvudpersonerne i det hus där jag tillbragte mina första ynglingaår, och utom vilkas godhet fru prostinnan troligen gått miste om denna min för unga herrarne nyttiga historia, varav jag nu, så ofta min tid det tillåter, tänker skriva det ena arket efter det andra; ej för äran, ty: som fru prostinnan vet:

Odödlighet jag icke eftersträvar, Men skuldfrihet --

Mina första göromål voro ganska många; jag blev såväl magisterns uppassare och mamsellernas vispojke, som pigornas vedbärare, stekvändare m.m. vilken senare charge förskaffade mig titeln av Sås-Ottar; och allt uträttade jag lika oförtrutet. Jag ansåg mig högst lycklig att få äta mig mätt, och sprang i prostens avlagda svarta satängsbyxor, vilka naturligtvis voro något för stora och varje ögonblick behövde uppdragas, mycket gladare än jag sedan, under min briljanta period, i armŽns uniformsbyxor, stod och paraderade på Biribiklubben i Stockholm. - Det svåraste och vartill jag hade minsta böjelsen, var att texta likt tryckta bokstäver, för Torrstadius, och jag kan ännu icke begripa huru han, det oaktat, kunde göra sig den mödan att undervisa mig i denna nyttiga konst, om icke av ett naturligt anlag för det ledsamma, eller för att få luggas, vartill han därigenom fick ett ypperligt tillfälle.

Nära fem år levde jag på detta sätt, varunder jag naturligtvis tilltog i ålder och visdom. - Berättelsen om de vardagsöden jag under samma tid genomgick, anser jag överflödig, och skrider därföre genast till min skilsmässa ifrån detta ställe, där jag njutit den största och kanske enda oegennyttiga välgärning jag någonsin erfarit. Kärleken var orsaken härtill - fru prostinnan täcks icke säga: Du dåre! kärleken är icke alltid en dårskap; tvärtom: olycklig den som aldrig älskat; för honom blir visst livet en vandring genom jämmerdalen, och stige därföre aldrig han åstad att inför en vördad prostinna framlägga sin levernesbeskrivning, ty intet löje skall vid läsningen därav visa sig på hennes läppar, men kanske vid min, löjet någon gång torde framlockas.

En halv fjärdingsväg från kyrkan bodde en lantjägare, vars äldsta dotter Anna Stina, en flicka av nära sexton år, var föremålet för min ömma låga. Nu visste jag att hon skulle lämna sina föräldrar, för att komma i tjänst i W-köping och denna skilsmässa var för kännbar för mig. -- Jag överenskom därföre med henne att även jag skulle söka min lycka där, och beslöt således att begära mitt avsked ifrån prostgården; detta skämdes jag väl litet att så direkte göra, sedan jag så många år njutit kläder och föda för intet, och först nyligen börjat göra skäl därföre, i så måtto, att jag förrättade vice klockaresysslan, uppsatte numrorna i kyrkan och öppnade predikstolsdörren med en djup bugning för prästen m.m. och funderade därföre på huru jag skulle kunna komma fram därmed; men Torrstadius förekom min begäran, och slutade mitt bryderi med att, sedan han, på ett sätt som ensamt kunnat göra min levernesbeskrivning till en komisk roman, piskat upp min rygg, lova att jag genast skulle få höra mig om efter annan tjänst.

Detta i andra omständigheter hårda öde, men nu, utom stryket, alldeles icke obehagliga, härledde sig ifrån min häftiga kärlek; jag hade NB. en lördags afton, då ödet fört en blind spelman till byn, och ungdomen skulle arbeta på häradsdomarens loge, jag vet icke av vad för nytt begär att behaga min käresta, fått det infallet att, till skillnad ifrån bygdens unga drängar, bära klocka, och som jag själv icke ägde någon, med min önskan fallit på Torrstadii gamla silverklocka med skinnrem, stålnyckel och en liten snäcka som berlock; att begära låna den, fann jag ur många skäl högst odugligt, varföre jag funderat ut, att sedan kantorn gått till sängs, och efter sin vana hängt klockan på en krok bakom fönstergardin, göra mig ett ärende in, liksom för att sätta narve i grönsiskburen i fönstret, och då behändigt låna denna klenod. Detta gick förträffligt; och jag dansade hela natten, såsom den enda karlen med urband, i min krets lika god som den enda kavaljern med tapperhetsmedalj på en småstadsassemblŽ, utan någon medtävlare, konung på balen.

Morgonen var redan inne, innan Anna Stina, som hurtigt svängde om i polskorna, ville gå hem, och förr kunde jag omöjligt förmås därtill: änteligen följdes vi åt - jag ledsagade henne ända till sitt hem, och skyndade mig sedan hals över huvudet, genaste vägen över skogen, men knappt var jag kommen hälften därav, förrän jag saknade min klocka. - En större olycka än den att hava förlorat klockan tyckte jag icke tänkbar. - I min ångest knäppte jag tillhopa mina händer och bad vår Herre hjälpa mig tillbaka min förlorade skatt: olyckan var så stor, att jag tyckte Hans omedelbara hjälp väl kunde vara möjlig och att Hans nåd icke kunde lämna mig ohulpen. - Att leta var förgäves, ingen stig hade jag följt, utan hoppat över stockar och vindfällen, och förut, då jag följde Anna Stina, hade jag sprungit efter henne in i en lada, och om jag där, som troligt var, tappat klockan i höet, fann jag det vara alldeles omöjligt att återfinna den; emellertid gick jag dock åter med långsamma steg och tittade med en ängslig min i gräs och buskar, men fruktlöst. Redan hörde jag ringas första gången till ottesången, och jag, olycklige, visste icke om jag skulle våga mig hem eller ej. Slutligen var dock intet annat parti att taga, jag begav mig hem, beredd att bekänna mitt grova brott och hoppades därigenom någon förskoning.

Med darrande hand öppnade jag dörren till kantorns rum och inträdde. Han hade redan saknat sin silverrova, och fört ett förskräckligt väsende i gården - med torndönsstämma sporde han mig nu, om jag understått mig att ta den? Förskräckelsen i mitt ansikte svarade mera härtill än mitt halvkvävda ja-a: hans andra fråga, var hon var? kunde jag av ren ångest icke besvara, och dessutom var det mig alldeles omöjligt att nämna något om ladan; dock lär han genast hava begripit att den var förlorad, emedan han utan omsvep framdrog ur en vrå sin gamla tjocka runstav, och piskade mig med denna rara antikvitet så erbarmligt, att jag ännu i denna stund, då jag tänker därpå, med flata handen känner om min rygg kan vara i behåll och alltid påminner mig professor ***s riktiga resonement angående soldaterna på Kap, som ej tycka om stryk för deras lilla rolighet utom citadellet. - Mitt avsked lovade han mig även, likväl gick det icke genast i verkställighet, emedan jag, sedan jag kysst mamsell Sara på handen, på hennes förbön fick tillstånd att kvarstanna till flyttningstiden.

Jag påminner mig ännu livligt min skilsmässa ifrån prostgården. Det var en vacker morgon vid slutet av september månad; den nyss uppgångna solen hade ännu icke hunnit upptina rimfrosten på gräset, och regnpussarne voro betäckte med en tunn strålig is. - Höstkråkorna, som placerat sig på gärdsgårdsstörarne å ömse sidor om vägen, sutto ännu ruggiga för nattkylan och stucko sina näbbar var och en under ena vingen, och en stackars groda, som händelsevis ännu var rörlig, kröp så sakta och långsamt utmed diket. Så tidigt var jag redan ute och vandrade med muntra steg, säker att på ett överenskommit ställe träffa Anna Stina, för att sedan följa henne. Då jag passerade hennes fars lilla stuga, lyssnade jag vid fönstret: Anna Stina var just då, med sitt lilla klädförråd i ett knyte och sin psalmbok i fodral i kjolsäcken, färdig att vandra. Hennes mor, en beskedlig gumma, fast hon av elakhet, ett par dagar förut, förbudit mig att nånsin tala vid sin dotter, putsade flickan, drog den nytvättade rödrutiga silkesnäsduken en bit längre fram i pannan, önskade sin dotter Guds välsignelse, förmanade henne att ställa sig ärbart och beskedligt och visade henne själv tvenne gånger huru hon skulle niga för fru Vigilia, då hon komme fram.

Rädd att gumman skulle få se mig, skyndade jag mina steg och väntade efter överenskommelse, vid tregreniga tallen, bortom krökningen av vägen. - God och oskyldig som en medeltidens fröken, kom Anna Stina efter en liten stund: det kyliga vädret hade förhöjt rodnaden på hennes kinder den lilla näsan såg så frisk ut, och den sorgfälligt uppfästade ullkjoln betäckte knappt halva benet. - Aldrig hade jag sett henne så vacker som nu, och aldrig förr hade jag erfarit en så behaglig känsla vid hennes åsyn. God morgon, Ottar! ropade hon, följer du mig ända till stan nu? - Ja, och där gifta vi oss, bara jag blir klockare, svarade jag. - Anna Stina nickade så glad med huvudet, och så var frieriet och förlovningen förbi. Fästman och fästmö vandrade vi nu glada och hoppfulla, icke anande de gruvliga, fasansfulla öden oss i framtiden förestodo. 

ANDRA KAPITLET

Jag blir kypare hos en Mamsell i W-köping. Mina öden där, och varföre jag måste lämna denna tjänsten

Anna Stina visste, som sagt är, var hon skulle få sin tjänst, men jag förlitade mig på lyckan; den var mig ock gynnande - fast klockaresysslan icke stod mig till buds - och jag fick snart underrättelse därom, att en mamsell, som hyrde ut rum åt resande, och höll slutit bord för gäster, behövde en yngling i sin tjänst. Mitt enfaldiga och litet dumma utseende lär hava intagit henne till min förmån, ty hon antog mig genast i sin tjänst och lovade mig till en början tjugefem plåtars lön och en halv mark ull.

Min ställning blev väl således icke den allraförmånligaste, och var långt ifrån den föreställning jag gjort mig, men den hade dock sina förmåner: Jag bodde nära lektorskan Vigilias hus, där Anna Stina tjänade, och erhöll ofta drickspenningar av resande till ett tämmeligen vackert belopp, och för mig, som då var hushållare och ovan vid penningar, tillräckligt till mina få behov.

Mamsell Gnath, så hette min värdinna, var åtta och fyratie år och ful som den ondes porträtt (finnes i träsnitt på Sattins boklåda); trätte jämt på sina pigor, i synnerhet unga, vilka hon aldrig kunde tåla, emedan de fikte efter giftermål, som var henne en högst förhatlig ting, varföre hon ock själv avsvurit det och föresatt sig att aldrig visa en enda trevlig min till en karl, åtminstone aldrig visade hon mig någon - hade litet utkast till skägg omkring munnen, snusade ur oval silverdosa, och brukade merendels en sliten kastorhatt med halmkordong.

Hösten, vintern och våren hade jag redan, av anförda orsaker, strävat med denna tjänst, varunder jag fått ganska litet mat, och haft att göra med stygga pigor; men längre tyckte jag mig icke kunna stå ut, oaktat både grannskapet med Anna Stina samt de rika drickspenningarne - och började tänka på min flyttning, vilken ödet ville att Torrstadius även här skulle befordra.

Bland andra resande, som vid denna tiden hyrde rum hos mamsell Gnath, ankom även kantorn Torrstadius en afton i sin gamla skrabbiga jutvagn, för en angelägenhet i W-köping, nämligen att där vid landskansliet genomdriva utmätningsresolution på innestående organistlöner, och för att tillika i staden låta reparera sin ena peruk.

Denne hedersman tycktes just vara i mamsell Gnaths tycke: det stela uppförandet, vilket ofta under sin slöja döljer den beskedliga dumheten och ger den utseende av den begrundande vishet, som så väl klär en äldre man, och varav Torrstadius fullkomligen var mästare, behagade henne ganska mycket, och hans ödmjuka och stumma bugningar samt övriga artiga gåvor och ceremonialiska åthävor, tycktes just hava försonat henne med det förhatliga mankönet; också tillbringade Torrstadius alla tre aftnarna han vistades i staden, sin tid i mamsellens egen täppta och för friska luften otillgängliga kammare, där han med uppbyggliga tal om djävulen, världen och vårt eget kött, ganska prydligt intog sin plats i en blårutig länstol vid fönstret, emellan balsaminkrukorna och spanska pepparn (Capsicum) i en lerburk, mitt emot mamsellen själv som satt i soffan och nystade, emellan Nätta och Rubin, hennes halta och blinda hundkreatur.

Jag däremot, som ännu icke glömt, och aldrig kan glömma, den obarmhärtiga aga jag för en barnslighet fått av honom, betraktade denna hedersman med helt andra ögon, och kan icke neka, att jag beständigt grinade då han gick förbi, och därvid närde en hämndkänsla, den jag alltid önskade tillfälle att få tillfredsställa. - Min värdinna var mig ej heller, av anförda skäl, särdeles kär, och även henne unnade jag någon liten lön för alla de obilliga snäsor jag av henne fått uppbära, till vilket allt jag nu tyckte mig få ett ypperligt tillfälle genom Torrstadii förtroliga umgänge med mamsellen. - Det föll mig NB. in, att sedan kantorn var bortrest, i hans namn skriva ett friarebrev till min misogyniska värdinna, och på sådant sätt roa mig åt dem båda; följden därav övertänkte jag icke så noga, utan gladde mig endast åt den förundran vari Torrstadius skulle komma, om mamsell Gnath helt oförväntat en vacker dag skreve honom till och tackade för äktenskapsanbudet. 

Själv kunde jag väl skriva; men som min stil kunnat förråda mig, vände jag mig i denna väg till herr Fnaskerdt på landskansliet, vilken jag kände kunde härma alla stilar, och dessutom hatade mamsellen, som skvallrat på honom - han uppfyllde min åstundan med största nöje, och sammansmorde, med stora bokstäver och en sann Torrstadisk anda, följande brev, som jag med en gammal artilleriknapp förseglade och sedan inlämnade på posthuset.

"Dygdeädla mademosielle!!!
Det eländigaste kreatur söker sig en make. En sann och rörande föreställning. Också jag haver alltdärföre hållit råd med mitt förnuft och inom mig fast beslutit, att sedan jag redan utkorat en dygdig och sedesam brud, uti all ärbarhet tillbjuda henne mitt hjärta. Dygdeädla mademosielles godhet och ymnigt bevisade bevågenhet emot mig har gjort, att jag fördristar mig begära hennes ja och samtycke till en äkta förening oss emellan. Hennes mångfaldiga dygder och av världsens olater osmittade vandel, äro så sällsynta, att jag med poeten Lallerstedt utbrister i efterföljande:
Fast mesta världen nu nedligger i det arga, Så finns dock sådant folk det odygd ej får sarga. Fast dygdeätten har här jorden för styvmor, Dock dygdig mö blir gift, förrän hon bliver mor. På denna onda jord, man skådar städs odygden, I städer och palats ell' kojor ut på bygden.
Det onda drags av ont, som järn magnete-sten, Därföre en jungfru ej sökes utan men. Ni, dyraste mamsell, som borde vara fröken, Som med er dygdafrejd de täcka dygder öken, Bland snaror och försåt och satans onda garn, Gått oskadd fram er väg liksom ett menlöst barn: Ej under att jag då det högt månd' estimera, Att detta ringa ros få eder dedicera, Och sluta i er gunst och kärlighet mig in, Som gjort och göra skall den högsta sällhet min.
Under avvaktan av kärligt svar, framhärdar till dödsstunden m.m.
Olao Torrstadio."

Mamsell Gnath föll alldeles icke på andra tankar, än att brevet var ärligt; antingen därföre, att vad man önskar tror man lätt, eller ock därföre att hennes bekantskap och umgänge med kantorn kanske varit ställd på en kärlig fot. - Som ett giftermål var en sak att med moget övervägande betänka, visade hon brevet för sin bror, gamle rådman Israel Gnath. Han, som aldrig föreställt sig att syster Greta kunde få någon friare, blev förvånad och sökte på allt sätt avråda kära syster, vars förmögenhet han igenom ett giftermål trodde gå förlorad; men just detta förargade henne och gjorde att hon genast gick hem och med omgående post besvarade det erhållna brevet.

"Min söta herr kantor! om den viktiga sak som rörer all, min välfärd att icke leva och dö, som jungfru har jag rådfört mig med min, bror om men han avrådde mig att gifta mig men som jag, finner att jag endast som kantorns maka kan bli, lycklig drar jag icke i betänkande att tillskriva kantorn om, mitt consentiment och yppa min passion son var dag tillväxer jag har förut icke för någon yppat, denna hemlighet som varit, dold i mitt innersta hjärta men nu bör jag inte mera tiga jag, lämnar således mitt consentiment och tillstånd för kantorn att föranstalta om, det ena och det andra och utsätta vårt bröllop som ju förr ju hellre kan tycker, jag firas i all tysthet i min stora sal med all kärlek förbliver jag min söta Cousines trogna Cousin och ödmjukesta tjänarinna
Marg. Christ. Gnath."

Så lydande var det svar hon skrev och överlämnade till mig att inlämna på kongl. posthuset. Att jag öppnade och läste dess innehåll, var väl icke så underligt, men att jag verkligen vågade inlämna detsamma på posten, har jag mången gång sedermera beundrat. - Torrstadius, som i sin oskuld erhöll detta besynnerliga brev, blev förvånad; det osammanhängande och av kommateringen otydliga, förmodligen i mamsellens tankar rediga och riktiga, skrivsättet, förstod han på intet annat sätt, än att mamsell Gnath kommit i en viss kritisk belägenhet, och nu ville skylla händelsen på honom. Han genomläste brevet å nyo: om den viktiga sak... att icke leva och dö som jungfru. F-n vill hindra det! ropade han och läste vidare: men som jag finner att jag endast som kantorns maka kan bli lycklig... jo det skall du se, tänkte han, tillskriva kantorn om mitt consentiment- detta visste han ej, såsom okunnig i fransyskan, vad det kunde vara; men anade att däri ej var något gott, och läste därför ännu en gång igenom denna strof. - Nu fäste han sig vid ordet tillskriva, vilket han tog för synonymt med påskylla, och trodde sig däri finna en tydlig förklaring av consentiment, och att mamsellen ville säga, det hon ej drog i betänkande att tillskriva och påskylla honom detta iråkade onda. Allt bestyrkte ännu mer denna gissning; ordet passion kunde betyda sjuklighet, helst den varje dag tillväxte; varföre skulle bröllopet ske ju förr ju hellre, om icke saken brådskade, och varföre eljest ordet hemlighet? 

Ack du listiga kvinnokön! ropade han vredgad. Ännu en gång genomläste han brevet, och med förargelse stavade han alltid på consentiment och tillstånd för att få det till predikament och ställning - och då han på detta sätt granskat vart ord, fann han slutligen helt tydligt att saken stod så till, som han genast, vid första läsningen av brevet, hade gissat.

Att en uppdiktad beskyllning skulle tvinga honom att taga mamsell Gnath till hustru, ansåg han väl icke vara möjligt, men att ryktet skulle utbasunera hans namn såsom en förförares, smärtade på det högsta. Hans känslor blevo för mycket upprörda, att genast tillåta honom, att med redighet kunna besvara ett så skamlöst brev. Han skrev och skrev åter om igen, stötte sin vita nattmössa på örat, rev sig i huvudet med båda händer och började ett nytt brev. - Änteligen, sedan han ihågkom sin butelj i lilla skåpet, och därur tagit sig ett par klunkar, fick han ett färdigt och avskickade det.

Medan Torrstadius var sysselsatt med sina noga allvarsamma betraktelser över saken, hade mamsell Gnath i W-köping allmänneligen låtit kungöra sin tillstundande förmälning med kantorn Torrstadius, tog i anledning därav emot gratulationer från alla håll, och började redan tvätta gyllenläderstapeterna i stora matsaln till bröllopet. Jag däremot började bli het om öronen för vad som kunde hända, ty att förklaring en gång skulle ske, såg jag lätt, och att jag då skulle komma till korta; varföre jag försiktigtvis förvandlade min löneull och alla mina gamla kläder i reda penningar, dem jag alltid bar på mig för att vara färdig, att, om nöden så fordrade, vad stund som helst begiva mig ur staden. - Med otålighet väntade min värdinna emellertid ett ytterligare brev ifrån sin förmenta trolovade, med någon närmare underrättelse om bröllopet och om huru snart han själv skulle infinna sig för att växla ringar. Detta brev kom en torsdags eftermiddag: glad emottog hon det av enögda postbäraren, slog själv uti en sup för hans besvär, tog sig en pris snus, öppnade och läste:

"Min gunstiga mamsell Gnath! Hennes ärade utan datum, har verkligen hos mig uppväckt mycken förargelse, och kan jag icke nog förundra mig över hennes djärvhet, först att tillskriva mig en sak varföre jag in totum & tantum är oskyldig, och sedan att begära äktenskap. Posito om jag än vore saker, så kunde jag ändå aldrig bindas till giftermål, då, enligt lagens klara föreskrift i Missgärningsbalken, tydligen stadgas: sker thet ej under äktenskapslöfte, slippe med hemlig kyrkoplikt; vilket jag i ty fall långt hellre underkastade mig - men det som ännu mera skamlöst och ohemult är, att hon inför sin bror beljugit mig och frånstulit mig mitt goda namn och rykte; för allt vad kärt är, gå genast till honom och återtag vad hon sagt, och låt sedermera för ytterligare säkerhets skull, nästkommande söndag från predikostolen uppläsas hos följande publikation om min oskuld. - För övrigt: att jag skulle befatta mig med hennes ställning och draga bestyr om det ena och det andra, kan hon vara försäkrad aldrig händer; det enda hon rimligen kan begära, är någon liten tröst, och den vill jag söka meddela. Håll sig beskedligt inne tills händelsen är förbi, om hon icke kan binda den rätta till giftermål, som ser svårt ut - händelsen är i och för sig själv icke ovanlig; i Kvinnospegeln, där hon bör läsa, förete sig många uppmuntrande exempel på kvinnor, som aldrig varit lagligen gifta, och dock varit mödrar. En Hagar till ex. som så älskade pilten, att hon icke gittade se honom gråta; Lots döttrar och de tvenne mamsellerna som konung Salomo hade inför polisen; andra förnäma exempel i nyare tider att förtiga, så att det icke är själva händelsen som är infam, utan blott att hon velat kasta den på mig. Jag skall emellertid själv ganska snart, och så fort helgen är förbi, infinna mig i W-köping, för att vidare språka om denna rätt ledsamma sak, vari hon oriktigt vänt sig till mig. Tecknar hennes ödmjuke tjän. Olaus Torrstadius."

Att nu uttrycka mig rätt målande, kan jag ej undgå att låna liknelser: så rasar icke nordanvinden mellan fjällarne, den hungriga hyenan efter föda, eller den uppretade lejoninnan efter sina ungar, som mamsell Margareta Christina Gnath, då hon genomläst Torrstadii brev. Lektorskan Vigilia och borgmästarinnan Intesenia, som just då voro hos henne på gratulation och drucko kaffe på bit, släppte kopparna av alteration över den nyhet de fingo att berätta; fattade i brådskan omaka halvhandskar och begåvo sig på dörren, den ena åt södra tullen, och den andra till biskopinnan.

Så stodo sakerna då jag om aftonen anlände hem. Jag hade samma dag varit buden till fadder hos skepparålderman Baggfots, och visste därföre icke av vad som föregått hemma, förr än jag inträdde i köket; men då fick jag veta allt nog, för att icke längre stanna kvar i huset. Ännu var väl bedrägeriet icke upptäckt, men försiktigtvis smög jag mig ändå genast ut; sprang till Anna Stina och tog ömt avsked av henne, vilket kostade rätt mycket på mig, och jag såg att hon led lika mycket därav, ty hon grät; icke tillgjort, ty då grinar man och ser illa ut, utan av verklig rörelse, emedan hon sökte dölja sina tårar. I tusen år lika trogen! var mitt sista ord till henne, och så begav jag mig, sådan jag var, lyckligtvis i mina helgdagskläder och min nya syrtut ut genom Stockholmstullen, för att på större fjärdar beträda det stormfulla världshavet. 

TREDJE KAPITLET

Jag begiver mig till Stockholm. Mitt inträde och första öden i denna namnkunniga huvudstad, samt min första tur och otur i spel

Det var en vacker sommarafton jag lämnade W-köping; lilla klockan ringde åtta i domkyrkan, och en piga, som hemdrev boskapen och mötte mig, sjöng så lantlikt:

Aldrig här i väla, Går jag här och trälar För en ann - Jag mig bortåt giver, Högt med bena kliver Så gör han -

Så gjorde jag med, och tyckte att visan passade rätt bra. Mina kontanta penningar, den största summa jag någonsin ägt, bestego sig till 17 r:dr och 28 skill., och mina kläder, första gången nyttjade, voro snygga som en herres - jag vandrade därföre under hoppfulla aningar min väg rätt glad till sinnes, och byggde mig luftslott, vari Anna Stina alltid utgjorde drottningen. Än föll det mig in, att jag i Stockholm kunde på nummerlotteriet göra en ofantlig lycka, och huru jag sedan skulle köpa Stjerntorps herrgård, och hålla pigor och drängar och traktera dem med pannkakor och smör, fyra gånger i veckan; och än, att jag kunde begiva mig till sjöss, ditåt skeppar Baggfot varit, eller ock resa till Turkiet och där förklädd smyga mig in i storherrns harem, varom jag läst i en Österrikisk officers öden. - Storsultaninnan kunde då fatta kärlek för mig och dölja mig såsom sin slavinna; tronföljaren kunde i detsamma dö, och jag, som kunde äga mycken likhet med honom, kunde givas ut för att vara prinsen. - Sultan själv kunde i detsamma sluta sina dagar och jag utropas för kejsare. Anna Stina kunde emellertid komma att bli bortrövad ifrån lektorskan Vigilia av någon förnäm herre, likväl emot sin vilja, och utan att hon lämnade sin tillbedjare det minsta ömhetsprov, och denna herrn kunde taga henne med sig till sjöss, där någon kapare kunde uppbringa skeppet och sälja henne till min seralj, då jag, som strax skulle känna igen henne, men i min sidenkaftan och med mina stora mustascher, först skulle låtsa, som jag inte kunde annat än turkiska, för att icke förråda mig, men, sedan jag utsänt alla närvarande visirer och baschar av min svit, skulle jag yppa vem jag vore, och sedan, genom en svensk präst, låta i all tysthet viga mig vid henne. Sedermera skulle jag giva ut nyttiga förordningar, om att alla människor skulle gifta sig vid aderton års ålder, och omvända alla turkar till kristna, och slutligen nedlägga regeringen och resa till Sverige, med en ofantlig hop juveler i ett skrin och bibehållande av kejsarkaraktär och turkiska halvmånan till mitt adeliga vapen.

Ungefär med dylika svärmande drömmar fortsatte jag min väg, hastigt eller långsamt, allt efter som idéerna hoptals trängde på eller mattades, och var däri så införlivad, att jag varken hörde eller såg, förr än en röst med ett, se opp! väckte mig till den verkliga världen. Jag vände mig om och såg en full bonde, som satt ensam jämte några koffertar på en vagn - jag bad att få åka, och fick det. Sedan jag en stund språkat med bonden, upptäckte jag att han förde en resande herres förbud, som skulle gå till Stockholm; detta var ett ypperligt tillfälle för mig att kunna komma dit, och emot ett par sexstyversslantar i drickspenningar övertalade jag min bonde, att vid framkomsten till närmaste gästgivaregård icke låta märka att jag satt mig på vagnen under vägen, utan låtsa som jag vore den herrns betjänt, som skrivit förbudssedlarne och skulle komma efter och betala skjutsen Detta lyckades naturligtvis fullkomligen väl, och jag fort satte, med skyndsamhet, utan kostnad min resa ända till Barkarby gästgivaregård, där jag lämnade kofferterna och tog mig för egen räkning en skjutshäst till staden.

Anländ till Norrtull, visste jag ej vart jag skulle vända mig, utan frågade min skjutspojke om han kände något ställe där resande kunde få bo för gott pris? Ja vasserra! svarade han, och så rullade min skallrande kärra fram hela Norrtullsgatan emellan de nyplanterade utgångna lindarna. Då jag i Kungsbacken skådade hela Drottninggatan och de tre kyrkorna i fonden, häpnade jag för denna värld vari jag inträdde. Den stora staden föreföll mig likväl i början rätt rolig: folket, som beständigt var i rörelse och strök fram och åter, som jag tyckte, de flesta utan ändamål; en med snabba steg, en annan långsamt, den tredje ett halt fruntimmer, som höll ett annat under armen, och linkade erbarmligt o.s.v.; de höga vita husen med reflexionsspeglar vid fönsterna, vari jag från gatan ofta upptäckte någon gammal käring, som förmodligen i sitt rum satt och i spegeln betraktade mig igen; de granna klädmäklarebodarne, där jag såg uthängda kamlottskjortlar, av de briljantaste kulörer, byxor, sablar, galadräkter och hela drabantuniformer, alldeles lika den beskrivning jag hört på Kongl. Livrustkammaren; och de förunderliga morianerne på snusbodsskyltarne, med långa pipor i munnarna och fikonalöv till betäckning, i mitt tycke värdiga ett exponeras på Målareakademien, om vilken jag ej heller var okunnig: allt detta roade mig rätt mycket att betrakta. Vart min skjutsbonde körde mig visste jag som sagt är icke, förr än vi stannade och jag hörde att det var hos traktör Kråka på Österlånggatan; namnet lovade väl icke stort, men som jag händelsevis i W-köping druckit brorskål med en Kråka, dessutom ofta på skämt fått heta Ottar Vändilkråka, och således hade någon anförvantskap med släkten, hade jag ingenting däremot.

Jag betalte min skjutsbonde och, som jag ej medförde några saker, steg jag sedan utan många omsvep in i ett litet ostädat rum, som anvistes mig, och begärte till min förfriskning någonting till aftonvard. - Om herrn vill stiga in i matrummet, sade flickan med guldkedja om halsen, som följt mig trappan opp, så kan herrn äta vid stora bordet. Jag följde detta råd och inträdde i ett stort och mörkt rum, där flera personer sutto till bords för att äta; fyra eller fem briljant och fint klädda flickor sprungo och serverade maten, mellan de stunder, som upptogos av samtal med herrarne, och en fet värdinna satt särskilt inom en disk, då och då sysselsatt, att med ena handen bortjaga en miljon flugor från sina skräpiga smörtallrikar. Hövligt bockade jag mig för sällskapet och satte mig, sedan jag helt kort läst min bordsläxa, vid stora bordet, där jag började studera på matsedeln, bestående av elva eller tolv särskilta rätter: som stilen var något oläslig, pekade jag på en annan herres tallrik och utbad mig att få av samma slag; någonting fick jag ock, men vad det var kunde jag icke begripa, emedan jag ej kunde tugga en bit därav. Slutligen gissade jag dock att det måtte hava varit samma rätt som jag, efter långt stavande på matsedeln, läst för griljerad kalvrump.

Efter denna tarvliga supé, som kostade mig 21 skillingar, förfogade jag mig åter till min kammare, där jag snart intog min sparlakanssäng, och somnade efter en liten stund. Då jag följande morgon vaknade, upptäckte jag till min stora förundran en gardeskarl mitt på golvet, som stod och bugade sig rätt gesvint och snabbt för min person. Han tycktes vara handlande och framräckte därföre byxhängslen och stövelknektar samt annat smått kram till min tjänst men att jag icke kunde köpa, var naturligt. En bunt tandpetare skall väl greven ha, sade han och kom ända fram till sängen, för att visa mig den - något för grevetiteln, tänkte jag, som väl också var värd 2 skillingar; men som mina löspenningar lågo i min västficka, bad jag karlen giva mig västen, vilken jag lagt på en stol nära kakelugnen; han gjorde så, och jag betalte, varefter han nöjd avlägsnade sig.

Sedan karlen gått, förfogade jag mig ur sängen och började kläda mig. - Länge sökte jag efter mina byxor, men förgäves: i sängen, i alla hörn av rummet, och bakom alla stolar, men lika fruktlöst. Slutligen påfann jag även att söka under sängen, och ställde mig därföre i en krökt ställning med ryggen mot dörren och letade, men även här utan att finna. Just under denna sista situation, där min krökta ställning gjorde den tillförne urväxta skjortan alldeles otillräcklig, inträdde värdinnan, själva fru Kråka, för att få uppgift på mitt namn och min karaktär till polisen - ödmjukaste tjänare, ropade jag och hoppade av anständighet åter opp i sängen. - Frun tycktes likväl icke blivit brydd för min negligé, emedan hon stannade och frågade vad jag sökte, och efter underrättelsen därom, skrattade åt min förlägenhet. - Herrn är för enfaldig, inföll hon, som lätt gissade att gardeskarlen stulit mina plagg; - nej man skall akta sig här i Stockholm; det är inte här som på bondlandet. Jag förmärker det, svarade jag - föga smickrad av den dygd frun tillagt mig - men var skall jag nu få några, med respekt sägandes, pantalonger igen? Det är styggt att inga klädstånd äro öppna i dag, sade frun, nu vet jag ingen annan utväg, om inte herrn skulle vilja låna ett par uniformsbyxor, som stå i pant hos min man.

Jag fick väl lov, och efter en liten stund kom en piga in med ett par halvslitna grå officerslångbyxor med arméns knappar, vilka jag efter något nagelfarande påtog.

Ej utan bekymmer för framtiden stod jag, sedan jag var klädd, och tittade ut åt gatan; men som detta snart började bli ledsamt, beslöt jag att göra en liten utvandring i staden.

Det var en söndag och mycket folk i rörelse. - Då jag kommit framom slottet, stannade jag för att läsa inskriptionen på ett monument, som där var upprest, emedan jag aldrig sett något dylikt. Sedan jag därpå läst orden: denna brobyggnad, tittade jag opp åt Lejonbacken, den jag i min enfald ansåg såsom en bro, och beundrade huru den så hastigt som inskriptionen tillkännagav, kunnat bli färdig; varefter jag fortsatte min vandring till Gustav Adolfs torg. - Då jag där såg flera personer vandra till högra sidan, följde jag mängden, och befann mig snart vid Kungsträdgården, dit jag även inträdde.

Högädla fru prostinnan torde redan hava förundrat sig över några liksom skrytsamt nyttjade konstord eller citationer ur historien, och ej kunna begripa varest jag, som varit tjänstgosse och kypare, lärt mig dessa; men sådant skall jag hava äran nöjsamt förklara på det sätt, att jag sedermera varit student, varom jag framdeles skall meddela en kort berättelse; men dessutom hade jag i mina unga år också läst litet, i synnerhet herderomaner och idyller, efter vilka jag så till sägandes i all min dar varit galen, och just därföre föreföll mig Kungsträdgården nu liksom en bekant ort. Där var i mitt tycke rätt pastoralt: Lika blyga herdar, såg jag under lummiga träd, unga herrar med platta fysionomier och smala ben, i tunna nankinskläder vandra fram och åter; kärlekens kval syntes hava plöjt djupa fåror i deras unga men ängsliga anleten; ensamma sorgsna herdinnor sutto här och där lika Chlo‘ i A-s Idyll, med vissnade rosor och tittade under lugg. - På andra ställen såg jag hela grupper av blomstrande och blomsterprydda gudinnor, vilkas tunna drapering, runda vador (då och då förrådda) och yppiga bröst, livligt påminte mig de former min inbillning givit Galaté, Phyllis m.fl. majestätiska herdinnor. - De unga kavaljererne, som följde dessa herdinnor, vilkas söta miner och gälla skratt, tydligt tillkännagåvo deras kärlek och sällhet, föreställde i mitt tycke de dristiga och lyckliga herdarne, Dafnis, Eraster m.fl. och deras dekorationer, gula, blå och melerade blå och gula band, liknade alldeles blomsterkvastarna, som blivit dem beskärde för den bästa sången och den bästa flätade korgen m.m. - På något längre avstånd satt helt ensam utmed en kruka en åldrig ungkarl i svart fiskbenshatt och vita bomullsstrumpor, eller en gammal guvernant med parasoll, tjänliga att i denna tavla föreställa de åldrige vise Palemon och Myrsa m.fl. som ständigt vid urnan sörja en bortgången vän. - Boskapshjordar funnos väl icke, men hundar, mopsar med sina svarta trubbiga nosar, vinthundar med sina höga ben och smala huvuden, spetsar med sina tjocka halsar och vassa öron, pudlar klippta som lejon med manar och crtes-de-coq, och tofsar i slutet av sina små svansar; alla rätt söta. - Jag gick några steg i denna arkadiska trakt under gröna lövvalv och emellan nyskrapade romantiska trädstammar - en ny tavla visade sig, och ett charmant sockerstånd, likt ett grekiskt tempel, stod för mitt öga: runt omkring suto generalspersoner och åldriga damer, de förre i prunkande rustningar, och de senare med druvor av vax och alkottar bland gulgröna blad på sina huvuden, valda avbilder av deras mognad och föråldring; elva- och tolvåriga flickor suto stela vid sina mödrars och tanters sidor, och drogo på sina purpursjalar, eller åto glass med mässingsskedar; och de små barnen, flickorna i korta romerska tuniker och små kypertsbussaronger med manschetter, och gossarna, lika små spartaner, i vida vita mamelucksbyxor och gröna kasketter, sprungo runt omkring, slående med käppar, ännu för unga att deltaga i de gamles samtal. -

En suck framsmög sig ur mitt bröst, vid åtankan på huru långt jag var skild ifrån att få vara i detta lag - jag fortsatte därföre min vandring ännu några steg längre fram, och upptäckte emellan buskarna ett annat stånd, där man helt simpelt rökte tobak och drack toddi; och dit närmade jag mig, såsom mera passande, och satte mig på en gammal träbänk. - Där satt förut en gammal herre med kalott och läste Uno von Trasenberg med röda ögon, antingen av medlidande över boken eller ögonfluss, och en lång och koppärrig man, i grå utsliten uniformssyrtut, vari högst sex eller åtta knappar voro i behåll, men däremot med en rysk guldbroderad mössa, sysselsatt att med en gammal spik rensa en liten lerpipa. - Jag tyckte mig känna igen hans ansikte och att jag hade sett samma figur bakpå landshövdingens vagn i W-köping, men då denne bar uniform och, som jag hörde, kallades herr löjtnant av flickan i ståndet, trodde jag mig hava tagit miste, och att det icke var min gamla bekanta, bror Lunsing. Han betraktade även mig, men sade ingenting, förrän jag händelsevis uppknäppte min syrtut, och han upptäckte mina uniformsbyxor; då närmade han sig till mig och frågade, med en bekant bred organ, om han såg rätt, och om jag intet vore bror Tralling? - Nu kände jag tydligt igen Lunsingen, och vi kysstes så broderligt och glatt.

Efter en kort stunds samtal, varunder jag kunde förmärka att bror Lunsing trodde mig vara en kamrat och officer vid lantvärnet, i anledning av mina byxor, proponerade han mig att göra sällskap upp på Lilla Hund. -

Jag följde godtroget med ner åt staden, till ett svart hus med tvenne i sten huggna vilande stridsmän över porten, där vi stego tvenne trappor opp, och inträdde i en dyster sal och sedermera i ett annat något mindre rum, där många personer voro församlade, icke, som jag trodde, för att se på någon besynnerlig hund, utan omkring ett grönklätt bord, varpå en biribitavla till publikens förnöjelse var utlagd. - Jag ägde förut alldeles ingen kännedom om detta verkligen både roliga och intrikata spel, så att jag undrade ganska mycket, vid första åsynen därav, vad folket kunde ha för sig. - Dragningen lär kort förut hava skett, då Lunsingen och jag inträdde, emedan var och en av punktörerna stod småsvärande med sorgligt utseende, och lade ut sina sedlar överallt på tavlan. Bankörerne, tvenne hedersmän; den ena en gammal mager och flintskallig man, med grön skärm för sina av nattvak skadade ögon, och den andra en medelålders man, men aktningsvärd för sina grå hår, sutto vid ena sidan av bordet med en låda mitt emellan sig, och uppvecklade små hopkramade sedlar, dem de efter sin valör lade i ordning i lådan.

Nå, nu intet mera; är herrarna färdiga nu, så få vi titta på? sade efter en stund den ena bankörn, som tog en påse i handen och öppnade locket till ett slags trädosa därpå, med en liten pinne. - Numro trettie, en katt! - Vars är den här karrén! är den barons? två daler. - Ja; jag visste väl att katten skulle komma ut efter tjugeåttan, tredje nummern; slår alltid in, sade en gammal herre, som satt vid bordet och rökte ur en träpipa.

- Sexton daler, sade bankörn och gav honom sin vinst. - Nå den här baksvansen då? Jo min! ropade, så högt han kunde, en hes herre, som stod vid ett annat hörn av bordet, färdig att av vaktmästaren emottaga en nystoppad lerpipa. Sextie daler! Så, nu är det intet mera, sade bankörn, och sopade alla utlagda penningarna tillsammans i en hög framför sig, och så börjades samma nöje å nyo.

Vill du vara i kompani om en två riksdalers sedel på fruntimmer? frågade Lunsing - nej, men om en plåt, sade jag - han var även nöjd därmed, och bad mig därföre lägga ut, vilket jag gjorde med ett slags slev, fästad vid ett långt träskaft, som det syntes ämnad de längst bort stående till bekvämlighet och lättnad. - Det drogs med samma omständigheter som förra gången - numro trettietre: en gammal käring! sade bankörn.

Vars är den här? min! ropade jag, så innerligt glad. - Två daler och sexton, sade han och gav mig penningarna, varav jag broderligen tilldelade Lunsing sin andel. Jag försökte ännu en gång, och lade för egen räkning en 12 skill. mitt på tavlan, på en målad oxe; då fick jag åtta riksdalers vinst och frestades därigenom ännu en gång, då jag tänkte med en viss riktig slutkonst, ju mer man vågar ju mer kan man vinna, och lade därföre ut en hel tvåriksdalerssedel på den samma oxen. Med ånger över detta som jag snart tyckte, förhastade steg, stod jag just färdig med handen att återtaga mina penningar, då nummern drogs och bankörn med sin rossliga röst kungjorde: numro femton nu igen! Av glädje kunde jag icke styra min tunga och ropade: jag vann, herr kornett! Ja ja, sade bankörn, vi få gå i ordning; sedan såg han på min sedel och tycktes räkna över i huvudet, huru stor vinsten skulle bli: Sextiofyra daler! mumlade han änteligen halvhögt, och gav mig en stor sedelpacka. -

Räkna dem, viskade Lunsing mig i örat, kanske du fått för litet; å nej, sade jag, det passar inte. Nöjd med min vinst spelade jag nu icke mer, utan följde Lunsings råd, att bjuda honom på en toddi, och stod endast med mitt glas i handen och betraktade sällskapet, vilket för någon annan, som gjort människokännedom till studium, kunnat vara rätt lärorikt. - Unga gossar, i vilkas anleten prägeln av dumhet och oduglighet var tydlig, stodo där så blodröda och tafatta, sedan sista plåten var sprungen; andra vilkas magra utseenden förrådde tidiga utsvävningar, stodo åter bleka som mumier och inövade sina anleten till framtida spelarefysionomier; detta föreföll mig väl ömkansvärt, men icke så underligt, ty att ungdom och visdom sällan följs åt hade jag ofta hört sägas, men att äldre gifta karlar med Svensksundsmedaljer och stjärnor, som ägde barn och familj, och förmodligen, som tjänstemän, icke överflödiga inkomster, suto där och, efter vad deras ansikten utvisade, hellre ledo ångerns mater och avgrundens kval, över förlusten av sina penningar, i ett obehagligt fullrökt och trångt rum, än att hemma sitta och röka sin rena pipa god tobak i lugn, det förstod jag alldeles icke, och frågade därföre Lunsing huru sådant var möjligt. Han tycktes aldrig hava tänkt på den saken, men svarade, förmodligen ändå rätt, att de kanske tappat förut och nu ville ha resurs. - Ja, men hur är det möjligt för en riktig herre, att nånsin börja så högt, att han till slut behöver söka resurs? frågade jag vidare. - Nu visste han alldeles icke vad han skulle svara, utan sade: det vete f-n! om de intet gjort som den där syndaren med randiga harullsvästen, som står borta i vrån; först börjat att gå hit av ren hushållning, för att få röka och dricka svagdricka fritt, och sen någon gång stuckit på en tolvskilling, tappat den, dubblat, för att ta igen, tappat dubbelt, och på det viset rent av ruinerat sig.

Kors vilken tok! sade jag och såg på den arma mannen med västen - men, tillade jag, är det tillåtet, att hålla spelhus så här? - Å ja, visst är det tillåtet, annars kan du väl förstå att inte sådana herrar som översten, som sitter där borta och grinar, kunde vilja gå hit mittpå ljusa dagen - ja det är sant, sade jag.

Efter en stund gingo vi. - Nu var jag således redan andra dagen jag vistades i Stockholm, försedd med en kassa av nära ett hundrade riksdaler, och tyckte mig därföre aldrig kunna bli fattig - men, det gick dock ganska fort. - Sedan jag köpt mig en grann rysk mössa med dubbel guldgalon och ett par örringar, samt ett par stora kosackbyxor av blått kläde i ett klädstånd på Stora Nygatan, gick jag följande dagen, likasom dragen av en sympatetisk trollkraft, till den Lyckliga oxen, åter upp på Biribiklubben och - kan någon tro det - oaktat alla mina sunda gårdagsresonementer, spelade mig alldeles pank - icke en enda tolvskilling återstod.

Med vilka känslor jag då gick därifrån, kan jag icke beskriva. - Ingen sömn tillslöt den natten mina ögon - min blod var i ständig svallning, och kvidande kastade jag mig fram och åter på mitt heta läger. - Ack vilken natt! hundarnes skällande på gatan, brandvaktens rop, det långsamma hemska tutandet, och änteligen ringningen klockan fyra i Storkyrkotornet, lät för mina öron som plågoandars skrän. - Bevare himmelen min största ovän (om jag äger någon) ifrån att ens kunna fullkomligt föreställa sig en dylik natt! --

Utmattad och hemsk uppstod jag äntligen klockan sex i ett lynne, som kunnat förmå mig att våldföra mig på de oskyldiga möblerna i mitt rum, eller vrida nacken av tuppen som galde i grannskapet och ringsvalorna som skreko mig i öronen, om jag fått tag uti dem; också slängde jag i vredesmod min ryska mössa, som även förargade mig, i en vrå, men blev icke lugnare för det.

Alldeles utan penningar, visste jag nu icke vilken utväg jag skulle vidtaga till anskaffande därav, och grubblade förgäves på upplösningen av denna gordiska knut. - Att söka tjänst som privat betjänt var ett hårt öde, då jag med mina kunskaper ur Bergklints Sammandrag m.m. minst tyckte mig hava bort kunna bli kongl. sekter i Assistansen, eller något annat verk; men nu, det enda jag slutligen ägde att vidtaga, men - även en sådan post kunde möta svårigheter att erhålla.

Ja! ropade jag, i det jag påminte mig, att jag händelsevis på klubben hört en ung herre berätta, att han piskat opp och kört bort sin betjänt, och behövde en annan. - Ja, till honom skall jag erbjuda min tjänst. Att söka denna kondition var väl vådligt, men jag tyckte mig väl också kunna förtjäna litet stryk; och gick därföre genast opp på klubben, för att fråga någon vaktmästare efter den herrns namn och hemvist.

Vid min ditkomst intog en ovillkorlig rysning min person vid åsynen av biribitavlan, som nu låg tom på bordet, och varpå, i mitt tycke, de gemenaste figurer voro målade. En obehaglig dunstkrets var i rummet; tobaksaska och krossade lerpipor över hela det smutsiga golvet, gjorde detta ställe högst ohyggligt för vilken som helst, men fasligt för mig, som med en djup suck betraktade den svarta järntavlan på väggen, varpå gårdagens numror, ritade med krita, stodo och liksom visade mig huru ofantligt jag kunnat vinna, om jag bara spelt på udda i stället för jämnt, som jag olyckligtvis forcerat. - Ingen människa var inne utom en mager och trasig vaktmästare, som överväldigad av sömnen avdomnad sjunkit i en gammal raffellåda vid väggen. Denna usling skakade jag äntligen vaken och fick av honom den önskade upplysningen, varefter jag fortsatte min väg ända upp till Besvärsbacken, där sekreteraren Nordensudd, efter vaktmästarens uppgift skulle bo. 

FJÄRDE KAPlTLET

Jag blir hyrlakej hos tvenne unga herrar. Byter om tjänst och får en förmånligare samt träffar min fästmö under en resa till Ramlösa

Att framträda inför någon och berömma sig själv för dygder, då man på sitt samvete vet sig just äga motsvarande fel, är icke så lätt som mången skulle tro. Åtminstone var jag rätt besvärad, då sekreteraren Nordensudd med mig började ett slags examen, för att utröna om jag var hushållare och pålitlig i mina sysslor. Blygsamt nog svarade jag därtill, att jag väl av en liten otur kommit på dekadans, men hoppades att hädanefter bli bättre hushållare, och försäkrade att jag med all noggrannhet skulle uträtta mina sysslor.

Härmed tycktes han vara nöjd, eller kanske snarare med min snygga syrtut och ryska mössa, som torde smickrat hans fåfänga att se på sin betjänt; han antog mig därföre i sin tjänst såsom hyrlakej, på det sättet att jag skulle få bo i hans yttre rum och bekomma fem riksdaler i månaden av honom och en annan herre, som bodde i grannskapet, vilkens uppassning jag även skulle göra. - Någon städsel gav han mig icke, och för blygsam var jag även att begära något förskott på kostpenningarne, så att jag, till avlikviderande av min hyra hos traktör Kråka, nödgades försälja mina dagen förut inköpta örringar, och hade nära även fått lov att låta min ryska mössa springa.

Ingen är stor i sin kammartjänares ögon, är en gammal och sann anmärkning; detta inträffade även alldeles för mig både med herr sekreteraren Nordensudd och min andra herre, unga grosshandlaren Hank, vilka var i sin väg föreföllo mig såsom ganska små.

Sekreteraren Nordensudd var mycket road av biljardspel; men nästan ändå mer av att sitta i något rum innanföre biljardsalen och dricka litet smått i ett gott lag eller på tu man hand. - Första aftonen jag var i hans tjänst, kom han ganska sent hem. Först vid midnatten, då sömnen redan, emot allt mitt bemödande att hålla mig vaken, tillslutit mina ögon, och huvudet tungt nickade emot mitt bröst, väcktes jag ur min slummer av hans ropande på gatan. Som en pil var jag nere och öppnade porten - nog såg jag att nådig herrn vid uppgåendet var litet smord, och att han gick något osäkert, men trodde likväl att därmed intet var så farligt, förr än jag i andra trappan märkte att det stod rätt illa till - där lutade han sig emot väggen och befallte mig gå förut och läsa opp dörren. - Jag gjorde så, men han kom icke efter, varföre jag trodde min skyldighet vara att gå efter honom, då jag fann honom sittande i trappan och -som han alltid var en rolig herre, och nyttjade många infall och ordspråk, varvid han ständigt citerade auktorn, såsom: Numro ett, sa' den onde kasta länsman över gärdsgåln, eller non semper oleum, sa' samma författare o.s.v. satt han nu också på egen hand och pratade. - Jag visste ej annat än att han tilltalade mig, och frågade därföre, vad befalles? men fick intet annat svar än: je suis votre, sa' fransosen föll i sjön -- ja gubevars vad herr sektern är våter, svarade jag, som icke förstod fransyska och tyckte att ordet votre var våter, och ett ganska sant ord; men detta kunde han platt intet tåla, utan reste sig, för att slå mig, och påstod att jag var full. Jag försäkrade att icke så förhöll sig, men han ville ej tro mig, och slog verkligen till mig med handen, men som han förmodligen icke observerade huru långt avståndet var oss emellan, föll han framstupa och rullade hela trappan utföre. Jag sprang efter, för att hjälpa min herre, och frågade honom om han stött sig - å nej! sade han och kände grinande på ena knät och sedan på näsan, det är de förb... trappornas fel, som icke f-n kan komma ihåg. Hela hans vrede tycktes emellertid vara glömd, och helt saktmodigt följde han mig till sin kammare, där han, genom mitt biträde, ganska snart blev avklädd och liggande i sin säng.

Tidigt följande morgonen klappade någon på dörren - jag öppnade - är sektern hemma? frågade, med en något sträv organ, en lång karl med knutit hår och tupé samt litet spillt snus på kråset och ett spanskt rör med guldknapp - ja gubevars, svarade jag - mannen inträdde oförskräckt och hostade ett par gånger, emedan sektern ännu sov, men som han ändå icke vaknade, gick han fram till sängen och sökte väcka honom. Min herre grinade omornad emot främlingen, den han likväl snart tycktes känna igen, och fick då en så besynnerlig sammansatt min av tillgjord glädje och verkligt bryderi, att jag, som också varit elev i principskolan vid Målare- och Bildhuggareakademien, sedermera kopierat den till en prydnad för tolfte delen av min levernesbeskrivning.

Ack! när kom min far till staden? ropade sektern; det var en oväntad glädje. - I går aftons, svarade hans far allvarsamt och kastade sina blickar på en liten tobaksrulle och tre tärningar, som jag aftonen förut tagit ur sekterns ficka och lagt på bordet. - Du har snygga tärningar; spelar du bräde?

Sektern: Nej - bara för ro skull -

Fadern: Ja ja, det är allt ett småroligt spel det, när man spelar om intet, som du visst gör, som är så god hushållare - Raffel kan du väl inte?

Sektern: Nej.

Fadern: Men gubevars, har du stött dig, kanske oppe i Kollegium? du är ju alldeles sönderslagen i ansiktet.

Sektern: (tog sig om näsan) ja, jag råkade av en händelse i går förmiddags att stå framför dörren i sessionsrummet, just då presidenten skulle gå in, och hans gamla lakej öppnade så oförsiktigt, att jag fick ett duktigt slag på näsan.

Fadern: Kors! du bör vara försiktig och inte gå för ofta på ämbetsrummet.

Sektern hade strax börjat att kläda sig, och smällde nu igen dörren till sitt rum, så att jag icke fick höra mer av detta samtal, varmed jag på ingendera sidan varit nöjd. En far och en sons möte, sedan de längre tid varit skilda, tyckte jag borde hava varit på helt annat sätt. - Fadern ville jag skolat, oaktat sina påtagliga skäl till missnöje, hellre med en vänskapsfull hälsning och överseende, söka vinna sin sons förtroende och tacksamhet, än att nyttja ironiens språk, som aldrig passar en far, knappt en förman i en tjänst; och sonen tyckte jag alldeles icke uppförde sig så, att jag i hans ställe velat göra på samma sätt.

Patron Hank var en herre av annan natur, en gentil petitma”tre, som sällan eller aldrig drack, utom mandelmjölk, men däremot älskade han det täcka könet nog mycket; han bebodde blott ett enda rum fyra trappor opp, ganska knappt möblerat, eller med en stol, en tältsäng och ett brunmålat bord; men inga andra gardiner eller jalusier för de två emot morgonsolen belägna fönsterna, än ett par karduspappersark; och alldeles utan böcker, utom en del av Faublas; däremot befanns där en stor trekantig hatt med bred träns, stora utanstövlor och en burk Pomade ˆ la Rose; hans övriga garderob var just icke så stor som man att döma av herr Hanks utseende på gatan skolat tro, helst vad linne och strumpor, samt med ett ord, alla de klädespersedlar som ej stucko i ögat, beträffade: ty med dessa stod det jämmerligt till, dock kunde, som sagt är, ingen upptäcka sådant, emedan han nyttjade nattkappor och halvstrumpor och dylika stygga bedrägerier.

Han mådde just icke särdeles bra då jag kom i hans tjänst, så att han nödgades hålla sig inne och medicinera.

Då jag nu, sedan jag blankat sekterns stövlor, begivit mig till patron, satt han och drack vatten och tuggade sin tobak - han rökte aldrig däremot - för övrigt gjorde han just ingenting, åtminstone icke av värde, ty han skrev vers, och därav hade han förmodligen ingen nytta. Som jag sedermera händelsevis hittade samma skaldestycke, och aldrig sett det tryckt på något annat ställe, vore jag nästan frestad att här meddela det helt och hållet, om icke jag sedermera vid Akademien lärt, att bevis på dumhet icke ligger däri att icke kunna skriva duglig vers, men däri, att icke kunna se att en usel vers verkligen är usel. Jag vill därföre av försiktighet endast meddela ett par rader av början, såsom närmare upplysande min patrons husliga omständigheter; så lydande:

Ingen styver mer uti min kassa, I min byrå i mitt rum där fanns - Endast pulver, piller, mandelmassa, Kina och en vissnad lagerkrans etc.

Och att detta var sanning kan jag försäkra, utom vad lagerkransen beträffade, ty sådan kunde jag icke upptäcka, och tror fullt och fast att han icke ens haft någon, utan endast för välljudets skull valt den till rim, i stället för en annan krans av brunt läder, som han med mera sanning kunnat omnämna, emedan han nyttjade en sådan att sitta på.

Under det nu patron satt och skrev och strök ut och arbetade för att få glans i sin vers, och jag för mig utmed kakelugnen arbetade för att få glans på nådig herrns halvsålade stövlor, med långa silkestofsar, och spottade på borsten och gick på erbarmligt, hörde jag ett sakta knackande på dörren, och vips var jag färdig och öppnade den, emedan jag på befallning tagit ur nyckeln och således ingen kunde stiga in oförväntat. - En betjänt inträdde och lämnade en trekantig biljett - den var väl icke på vers, men så lakoniskt skriven, att den ändå kan förtjäna att göras odödlig; så lydande:

"Min bästa bror! Förlåt att jag påminner om mitt lilla saldo; jag är händelsevis alldeles utan mynt, och räknar därföre på ditt givna löfte. Din vän och tjänare
U. L. W."

- Ja ha, det andra skall bli reglerat i dag, sade patron då han läst, hälsa kamrer Wiring så mycket. - Det var väl att det inte var någon annan, fortfor han, sedan betjänten gått; men du ditt nöt! begriper du icke, att ingen får slippa in? - Jo, svarade jag, som nu började begripa vad det andra kunde vara. Kort efter denna kom en annan knackare; först bultade han sakta med fingerknogen, men då vi innanför höllo oss tysta, och ej öppnade, ökade han immerfort, och slutligen stormade han så på dörren med knytnäven, att jag trodde den skulle gå sönder; men ändå slapp han icke in; tre eller fyra dylika bultare kommo sedan, den ena efter den andra, men alla fingo gå, ehuru mycket de än larmade. Ingen som icke varit utsatt för dylika besök, kan göra sig en riktig föreställning om med vilken ängslan man står innanföre och önskar den bultande ända bort till blåkulla, när han ej förstår att gå efter ett par klappningar.

Så ungefär tillgick min tjänstgöring att börja med, och varierade ej stort i huvudsaken under trenne veckors tid; dock var jag nöjd så länge den ej var värre; men sedan patron Hank blivit frisk och kunde gå ut, blev den ganska svår. Alla pickenicker och baler i orden Nöje av Uselhet, på Bäckens, Djurgården, Clas på Hörnet, Mäster Anders och Gud vet icke var, skulle han bevista, och däremellan resa ut med mamseller på värdshus, och jag arma trashank skulle då följa med bakpå hyrvagnen och stå som en träl i regn och slask, hela nätterna utanför dessa ställen, där ofta det uslaste avskrap av båda könen var församlat. - Jag överhoppar i min levernesbeskrivning de anmärkningar och reflexioner jag vid alla dessa färder kunde göra, och sänder i stället en tacksam suck till höjden därföre, att ödet gjort mig till vad jag är, och icke till en av dessa uslaste av alla olyckliga, dessa kvinnliga varelser som - förtjuste patron Hank.

Jag kunde icke länge stå ut med denna tjänst, och började därföre snart i tysthet efterhöra en annan; men oaktat allt mitt bemödande och annonser i Allehanda, vari jag lovade att göra mindre avseende på lön, än på ett honett bemötande, hade jag dock ännu efter sju veckor ej kunna erhålla någon. - Redan började jag att magra och bli trasig, ty kostpenningarne föllo sällan ut; min klocka stod redan för länge sedan i pant, och min bruna syrtut var till hälften utsliten. Ingendera av herrarne kunde heller giva mig några avlagda kläder; ty sektern slet själv i det yttersta och patron, som väl ville vara fin, men av orsak att han icke kunde få mera kredit hos herr Syring, måste även spara sina.

Mer än bekymrad över min belägenhet, gick jag en morgon till Dagligt Allehandakontoret och köpte mig ett tidningsblad, för att efterse om däri vore annonserat om någon ledig tjänst, och till min stora glädje fann jag en sådan annons. - Utan dröjsmål gick jag genast efter den uppgivna adressen och anmälte mig i major Murkelkronas hus vid Skeppsbron. Lyckan stod mig bi: såsom smålänning och landsman med majorn, erhöll jag, ehuru yngst, företrädet för mina hundrade medsökande, och uppenbarade mig snart på stadens gator i gult livré, med snören, växelvis prydda med murklor och kronor, trekantig hatt med stora krusflorsrosor i hörnen, ty salig gamla hennes nåd på Gumsjöryd var nyligen död, och dessutom med röda ullgarnsepåletter; allt för att skänka mitt ämbete en behörig glans.

Herrskapet bestod av majorn, majorskan och nie fröknar Murkelkrona; således ett icke obetydligt hushåll. Majorn var ganska förmögen, och levde därföre rätt väl och hade kalas, eller rättare, såg folk, nästan varje och minst varannan vecka, då jag alltid passade upp vid bordet och varunder jag lärde mig mycket gott, såväl av fröknarna, som av främmande förnäma herrar och fruar; men i synnerhet av löjtnant af Spink, vilken jag har att tacka för hela min goda turnyr i sällskapet, och önskar jag honom därföre av allt hjärta, vilkendera af fröknarna Murkelkrona han behagar.

Alltid tre dagar efter sista bjudningen, och dessutom en gång i veckan, kom han vanligen på ceremonivisit, och om herrskapet ej då var hemma, lämnade han riktigt elva visitkort tecknade med: Löjtnanten af Spink (Nyttiga lappar); tog herrskapet åter emot, inträdde han med hatten under vänstra armen, och skrattade genast efter första hälsningen, åt det som någondera av fröknarna behagade säga, och kysste då merendels samma fröken på armbågen. Hade lyckan fogat så att någon fransysk teaterpjäs (den tiden) blivit given, tadlade han med snille och urskillning den svenska dåliga smaken, i synnerhet pjäsernas eländiga och plumpa översättning med långa sångtirader om krukor, ök, ostar och oxar; i brist därav berättade han oftast var han varit, och det på ett så roligt vis, att han aldrig själv kunde hålla sig ifrån att skratta. - Jag har hört andra personer någon gång börja sina tal sålunda: "Ni skall skratta er till döds då ni får höra vad som hände mig"; - eller: "Jag kan inte låta bli att skratta, när jag kommer ihåg -- "och sedan börjat skratta innan berättelsen är meddelad; men det är intet rätta sättet, ty jag kan åtminstone icke på god tro skratta förut, det kunde ju sedan hända att berättelsen föreföll mig ledsam, som en gång verkligen hänt, och då är jag narrad; men så gjorde icke löjtnanten, han bad ingen skratta, och det oaktat, kunde jag knappt hålla mig därifrån då jag skulle bära omkring te, blott han öppnade munnen och talade om de likgiltigaste saker, som till ex. att det gjorde ett horribelt väder, vilken franska turnyr i stället för det blåste, han infört i språket, lika som: ta te, göra musik, göra lektyr och sätta rött, i stället för dricka te, spela, läsa och sminka.

Denna min tjänst var således vida både lärorikare och förnämare än den förra, men ändå var den en drängtjänst, och därtill var jag - jag märkte det - icke skapad.

På länge hade jag icke haft någon underrättelse om min Anna Stina: nog hade jag skrivit ett par brev till henne; men hon hade icke svarat, emedan hon-väl kunde älska, men - icke skriva. Endast genom en betjänt hade jag hört att hon skulle vara kvar i W-köping och må bra, men hava flyttat till assessor Fnaskerdts, vilket väl i anseende till unga herrn, satte mig några myror i huvudet, men i förlitande på en sådan flickas dygd, som min Anna Stinas, kunde dylika skrupler ej bliva långvariga. - Ofta låg jag baklänges på min säng med fötterna över tvärbrädet, vartill jag som lakej, hade mycken ledighet, och tänkte på min Anna Stina, och målade min framtid så skön, bara jag haft penningar. I andanom såg jag redan min lilla son, som skulle heta Jäftas Napoleon, huru han sprang och tultade i en liten kolt kring min lilla gård, huru jag förmanade honom att hålla sig ren om näsan o.s.v.; men snart kom den verkliga världen igen. Majoren ringde på sin klocka och jag måste in med mitt vita lärftsförkläde och frisera hans glesa hårstrån.

Nära ett år fortsatte jag på detta sätt min levnad, hade sett Julmarknaden, Mosebacke och Eldkvarnen, eller, med ett ord, allt märkvärdigt i Stockholm, och ändå tilltog min kärlek för Anna Stina beständigt; bevis nog att den var av den verkliga Lafontaineska kärleken, som genom frånvaron fördubblas; desto större blev därföre min glädje då jag en dag fick höra att herrskapet ämnade sig till Ramlösa och jag erhöll befallning att resa såsom förbud genom Småland och W-köping. Så glad som nu hade jag på länge icke varit, och med den livligaste föreställning om sällheten av mitt oförväntade möte med Anna Stina, begav jag mig på resan och grälade med bönderna, som åberopade nya skjutsförordningen, då jag i min otålighet klatschade med piskan.

Anländ till W-köping flög jag till assessor Fnaskerdts gård och inträdde i köket: där stod hon, min älskade, så rödlätt och fet, just vänd emot mig och tvättade spetsar i ett stenfat; halsduken hade hon avlagt och uppvecklat lintygsarmarna. - Anna Stina! ropade jag, här är jag nu.

Lika som överraskad i en ond förrättning, stirrade hon förskräckt på mig och blodrodnad betäckte hennes ansikte; men i ögonblicket var jag framme och omfamnade den blyga, som jag trodde icke igenkänt mig. I min förtjusning knuffade jag till strykbrädet, lagt emellan ett par bord och betäckt med ett lakan. - Aj f-n! skrek en röst under lakanet, i det brädet föll ner och unga herr Fnaskerdt tittade fram. En gemenare figur hade jag väl aldrig i denna stund kunnat upptäcka, och min bestörtning trodde jag vara den högsta möjliga; men ännu mera oväntade figurer har jag sedermera på alldeles otroliga ställen upptäckt, varom jag i nästa del skall avgiva min ödmjuka berättelse, om NB. högädla fru prostinnan så befaller. 

FEMTE KAPITLET

Jag fortsätter min resa. Min sorg, och huru den försvinner, samt mitt beslut att kvittera min innehavande lakejbeställning

En flicka må vara ehuru dum hon vill, förstår hon sig dock merendels på små intriger i kärlek; vilket högädla fru prostinnan av egen erfarenhet måhända torde känna. - Rätt väl är nu ock sådant, ty det skulle i sanning medföra sina stora olägenheter för en älskare, som råkade ut för en så enfaldig flicka, att hon aldrig kunde hjälpa honom på väg att få säga en liten artighet, eller ens förstod att därtill lämna några tillfällen.

Sådane ungefär hade mina reflexioner varit fordom, då Anna Stina och jag likasom händelsevis träffades, antingen bakom halmstacken vid prostgården, eller sedan som hastigast i någon tyst gränd i W-köping, där vi i själva verket visserligen ej hade något att uträtta; men nu resonerade jag på helt annat sätt. Åsynen av herr Fnaskerdt hade hos mig väckt en högst pinsam känsla. Svartsjukan med allt sitt obehag inträngde i min själ - alla mina lyckliga föreställningar om framtida huslig sällhet, voro i ett ögonblick förstörda - min högsta jordiska glädje: den att veta en person finnas i världen som också älskade mig - så mången gång min tröst under bekymren - allt på en gång försvunnit.

(Flickor! Flickor! I som ären älskade av fula karlar; veten värdera dem och belönen deras trohet - den är gemenligen stor.)

Att jag i en så kritisk ställning, som den vari jag nu befann mig, ej kunde uppföra mig fullkomligen rätt, hoppas jag vara ursäkteligt. Det rättaste hade visserligen varit, att hälsa på herr Fnaskerdt och fråga huru han mådde, men det gjorde jag icke. Harmen att finna mig dupe gjorde mig alldeles mållös - utan att säga ett ord vände jag ryggen till honom, och begav mig på väg till gästgivaregården, nästan rusig av förtvivlan.

Som jag redan haft äran berätta, hade jag i min otålighet något överskridit nya skjutsförordningen, och därigenom hunnit åtminstone tre timmar förr till W-köping, än efter majorns uträkning. Klockan var ännu icke full middag, och efter befallning skulle jag endast ännu resa trenne mil, eller till Knotterhults gästgivaregård och där avvakta mitt herrskap. - Jag hade således haft ganska god tid att besöka mina gamla vänner i staden, men mitt lynne var icke nu stämt därtill, och jag begav mig därföre genast bort. --

Ingenting utom mig bidrog heller att göra mitt humör lättare: ett obehagligt väder, kall blåst och regndusk, gjorde det ännu tråkigare; den obekväma bondkärran skakade mig alldeles trött; den illa fastbundna kofferten skuffade beständigt emot mitt ena knä; vagnssmörja och tjära hade kommit på mina gula byxor, och att jag i min yra glömt mina handskar i W-köping, tappat bort en nyckel och under vägen avbrutit skaftet på min nya piska: förbättrade ingalunda mitt humör. - Mina betraktelser kunde därföre på intet vis vara trevliga; och som jag tagit för en regel att aldrig med vett och vilja vara ledsam i skrift, anser jag för bäst att förtiga de reflexioner jag nu gjorde över kvinnor med och utan uppfostran, och det så mycket hellre, som jag efteråt har all anledning att tro mina reflexioner i den vägen vara utnötta, utan att därföre vara varken kvicka eller riktiga; och då nu, som sagt är, troligen tillika skulle hända, att de vore både ledsamma och dumma, vilket ostridigt lättast händer, överhoppar jag dem alldeles; endast såsom ett resultat därav, torde jag böra nämna, huru jag med en sakta ed bedyrade, att, om jag någonsin mer skulle fria, det då platt inte skulle ske till en flicka som tjänat i någon stad.

Mot aftonen började mitt lynne jämte vädret att förbättras, regnet upphörde, och en den lugnaste afton följde på den stormiga dagen. Mina resonementer inom mig blevo mera lätta och lugna; visserligen framsmögo väl då och då halvbrutna suckar, och en liten böjelse att utgjuta tårar kände jag även i mina ögon; men jag var icke mera så ond som förut, endast sorgsen.

En liten flicka, som med brådska sprang framför min kärra för att hinna till närmaste grind, i hopp att få en slant, fäste min uppmärksamhet och roade mig. Jag körde sakta för att låta henne hinna före mig till grinden, det hon också riktigt gjort, om icke en pojke, utan aktning för könet, i detsamma kommit springande och knuffat flickan i diket, för att själv få öppna grinden för mig. - Att en sådan nidning ej kunde få ett öre, var ganska naturligt; tvärtom visade jag honom, till hans förargelse, att jag väl ägde löspenningar, men då han framräckte hatten, höll jag, i stället för att giva något, ett ganska strängt förmaningstal till honom, och frågade till råga därpå, om han kunde läsa; vilken fråga jag ganska riktigt gissat skulle misshaga honom på det högsta, också begav han sig därvid på flykten. - Flickan hade emellertid ej förlorat modet, utan begagnade sig av mitt uppehåll med pojken, och sprang en genväg över en bergskulle, för att möta mig vid slutet av gärdet, där också en grind var i min väg. - Röd och varm, med mössan i handen, för att icke tappa den, anlände hon ock riktigt före mig och stretade svårliga, för att få upp den tunga grinden. - Jag hade ej för mycket velat vara nog obarmhärtig och göra hennes hopp om intet; jag gav henne därföre en penning, men huru stor den var skäms jag nästan att berätta; i mina knappa omständigheter var den åtminstone för stor; men sanningen att säga, har jag sällan haft ett så redbart nöje för sex sk. Flickan neg så innerligt glad, och jag såg sedan på avstånd huru förnöjd hon hoppade, i det hon visade penningen för några andra barn. Denna lilla omständighet, ty flickan var vacker, stämde alldeles mitt lynne i en annan ton, och nästan med övertygelse intonerade jag i de första verserna med min skjutspojke, som sjöng:

Tro inte att jag gråter, Fast du en ann har kär. Jag vet en flicka såter, Som mycket bättre är. Hennes blå ögon i glans övervinna Alla de ljus som i julottan brinna &c.

Redan före kl. 6 anlände jag till Knotterhults gästgivaregård, och beställde där nattkvarter. Medan jag väntade på herrskapets ankomst, satte jag mig i hållstugan att studera i dagboken: där hade passerat kapitenerne Raffelli och Spelhusen från Stockholm till Ramlösa: Krigskommissarien Cadaver med friherinnan dito dito: Professorn och riddaren Lusen m.fl., allt bekanta folket - men som detta snart började bli ledsamt och aftonen var skön, tog jag min trekantiga hatt och vandrade utåt byn. - Då jag kommit till en torparestuga, där en liten pojke med ljusgult knollrigt hår stod i bara skjortan, en annan bakom knuten tittade på mina lysande lakejkläder, och ett mindre barn, en flicka lika lätt klädd som pojkarne, satt utmed stugdörrn på en sandhög, och plockade sand i skörtet av sitt lintyg, stannade jag och kände i fickan efter en liten arbogakringla, och räckte den på något avstånd åt barnet. - Flickan kom ock riktigt till mig, men släppte ej sin sand, utan minsta aning därom att upplyftandet av lintyget - som nästan var nog högt - kunde vara oanständigt. Vad heter du? frågade jag - Anna Tina, sade barnet. - Så oskyldig har ock min Anna Stina varit, tänkte jag. Ack! om hon komme emot mig lika förtroligt som denna lilla - en tår steg i mitt öga. -

Omkring kl. 9 anlände majorn, majorskan och ett par av fröknarna i stora resvagnen, med tretton askar i svart vaxduk på taket, samt tvenne kammarpigor efteråt i en kärra, fullpackad med knyten och lådor av alla slag. - Sedan herrskapet ätit och även jag fått min lilla andel av kall stek och kalla böcklingar emellan ett par stora brödstycken, samt en stor skiva lybsk medvurst ovanpå, - vagnen blivit igenläst och alla sakerna inburna, samt herrskapet intagit sina rum; inträdde även jag i den lilla skrubb som blivit mig anvist. - Som bekant är, befinnes ej särdeles många rum på Knotterhult, varföre fröknarna nödgats lämna sina pigor rum i samma kammare som de själva bebodde. - Händelsen gjorde, att mitt lilla rum var beläget just utmed denna jungfrubur. - Tyst och stilla avklädde jag mig, under åtankan på förlusten av min Anna Stina; men snart fick jag tillfälle till helt andra betraktelser. - Som väggen endast bestod av tunna bräden, hörde jag allt vad som gjordes och talades i rummet utmed, och lärde därav, att den finaste fröken är lika människa som en ann, och stundom kan vara nödsakad att uppföra sig alldeles som den allra obetydligaste och ringaste kammarpiga. För min livliga inbillning stod så tydligt huru allt gick till där inne och jag kan icke neka att detta var roligt nog; men innan kort började jag bli ond, ty samtalet fick en helt oväntad turnyr, sedan, efter vad jag kunde sluta, fröknarne behagat lägga sig. Högädla fru prostinnan kan omöjligen gissa, vilka ämnen då avhandlades; jag skäms nästan att säga, att jag icke ens, för anständighetens skull, skulle kunna ibland mina likar omröra samma ämnen, ännu mindre skriftligen till högädla frun röra därvid. Att jag knappt trodde mina öron, är naturligt; också begär jag icke att bliva trodd av alla, utan skall tvärtom anse var och en, som säger att jag bara vill smäda, lika god för det.

En liten stund låg jag tyst och avhörde dessa samtal, helt och hållit emot min vilja, ty lyssna har aldrig varit min sak - men då, som sagt är, det alldeles gick för långt, trodde jag mig böra underrätta vederbörande därom att jag hörde, och ropade med hög röst: Nådig' fröknarna täcks vara så goda och tala litet tystare, ty det hörs. - "Ack! har han hört oss!" ropade halvhögt den ena fröken, och därefter tystnade allt.

Tidigt följande morgonen var jag i ordning, bar ut koffertarne och reste. - Morgonstunden har alltid varit min käraste stund, då är jag så lätt och känslofull; troligen av den orsak, att jag aldrig äter någon frukost, vilket mål, i parentes sagt, för en skrivare är ett fördärv, och varigenom säkerligen ingen, att tala med Kellgren, äter sig opp till snille. - Må andra taga en halv stenborgare, en biffstek med potates, en kotlett med ägg, och ett halvt kvarter malaga: hellre hör jag då svalornas kvitter om sommaren, eller korparnas entoniga röst en molnfri höstmorgon; de äro för mig av mycket större värde. Nu satt en beskedlig gök och ropade sitt kuku! Min skjutsbonde tycktes, ehuru hungrig han såg ut, likväl icke vara lika road därav som jag, emedan han omöjligt ville hålla, för att låta mig höra på ropet. - Tycker du inte om att höra göken? frågade jag honom. - Hm! sade han, nog har jag hört den! det plär sitta ett par där hemma där jag bor, och skälla som ett par hundar emot varandra om morgnarna.

Denna liknelse tyckte jag utmärkte så liten känsla för gökens rop, att jag ej undrade på hans ovilja att därföre hålla stilla. Han torde väl hava känslor för någon annan fågel, tänkte jag, och lät honom köra. --

Sysselsatt med planer för min framtid, sedan jag efter övertygelse, att däri göra fullkomligen rätt, beslutit, att aldrig mer oroa mig över förlusten av min Anna Stina, fortsatte jag utan uppehåll min väg till Hälsingborg.

Vilken resande från norra orterna, första gången anländ till Hälsingborg, förtjuses ej av den sköna utsikten av sundet och danska vallen; nyheten av den föreställningen, att för ögat se ett främmande land, där ett annat folk, med andra lagar och seder vistas, har något så eget. Jag skulle gärna lämna en liten målning av hela belägenheten och mina känslor vid åsynen därav, om icke en känslosam resande i sin berömda bok sid. 2 yttrat sig: - "den 15 sept. lämnade jag alltså det kära fäderneslandet, utan minsta tanka, --- under farten över sundet, sågs en stor myckenhet skepp förbiseglande såsom en stor skog, eller liggande på dess redd, lik en på vattnet flytande stad, till dess de vid Kronoburg betalt den tull, som av ett enda rike pålägges alla nationer, och vari Svea rike icke kan deltaga för dess grundare stränder, som årligen mer och mer ifrån den stora sandåsen vid Hälsingborg, genom grus, tång (Zostera), och uppkastade havsväxter (Fuci) uppgrundas", - vilken målning jag hellre lånt, än jag velat lämna en sämre. Själva staden med sin kärna, eller det gamla vårdtornet, är även för väl känd genom M-ds Travels, att jag skulle behöva våga en beskrivning därav; jag uppehåller mig därföre hellre vid mina egna öden; ett ämne, som jag är övertygad ingen varken nu eller hädanefter lär befatta sig med, att måla bättre eller sämre.

Genast vid ankomsten till Skåne hade jag hos herrskapet förmärkt en påtaglig ovilja emot mig, i synnerhet hos fröknarna, vartill jag ej kunde utfundera någon orsak, då jag med yttersta beredvillighet sökte uppfylla alla mina skyldigheter; men småningom började jag ana att orsaken kom därifrån, att jag ej tegat och lyssnat på gästgivaregården, utan varit nog oförsiktig och yppat att jag hörde.

I en sådan ställning kunde jag naturligtvis icke vara nöjd med min tjänst, och som mitt år dessutom snart var slut, utan att jag emottagit någon ny städsel, beredde jag mig att flytta, och sade själv upp min tjänst, för att icke däri förekommas. Också var det, efter ordspråket, i grevens tid, ty kabalen i köket var stigen till sin höjd och jag skulle störtas. -

Berättelsen härom, även som en tämligen vidlyftig skildring av brunnsdrickningen och nöjena vid Ramlösa, samt spektaklerna i Hälsingborg, tillhopa närmare 80 ark, som jag vid lediga stunder sammanskrivit; har jag, för den dryga postavgiftens skull, varit så klok och kastat på brasan; ett sätt, som jag tillförne med stor förmån nyttjat med mina skrifter, i synnerhet poetiska, likväl försiktigt och ej i för stort parti varje gång, av fruktan för skorstenseld. - Högädla fru prostinnan torde därför gunstbenäget förlåta, att här blir en liten lakun, och att vissa oväntade figurer, dem jag i förra delen omnämnt, komma att saknas; men jag försäkrar att förlusten är alldeles ingen. 

SJÄTTE KAPITLET

Jag begiver mig till Akademien för att undergå juridisk examen. Huru det avlöper, samt min resa till Luntingelund.

Sedan jag lämnat min tjänst hos major Murkelkrona, var jag åter fri herre, men också, vilket ej är oförenligt med friherreskap, nästan fri från mynt, ty hela min förmögenhet var ej nu stort större än vid min flykt till Stockholm; och huru långt den skulle räcka, visste jag nu bättre. Min talang att texta, den enda jag egentligen ägde, såg jag nog icke skulle föda sin man, och att simplement följa den sinnrika regeln att bli rik, att alltid giva ut en styver mindre än man äger, fann jag alldeles oanvändbar. - Min spekulation gick därföre ut på, att kunna bli student för att lära något, eller åtminstone få anseende av kunskaper; men huru sådant skulle tillgå utan mynt visste jag icke så egentligen. Emellertid begav jag mig ifrån Gumsjöryd, dit jag varit majorns följaktig, stundom åkande, stundom gående, men med muntert sinne, och tillryggalade äntligen den bestämda vägen till Akademien.

Alldeles okänd anlände jag till lärdomssätet, så lätt ekiperad som studenter vanligen pläga, och i den delen icke olik dem. Nu visste jag väl, att jag svårligen kunde få bli akademisk medborgare utan betyg ifrån gymnasium, och vid något sådant hade jag icke varit, eller i egenskap av kautionsstudent, och till kautionist såg jag mig ingen dager. Emellertid hyrde jag hos akademifiskalen en liten vindskammare, eller rättare en skrubb, ty det sluttande taket tillät mig endast vid ena väggen att kunna stå rak. - Uppgången till denna min bostad kunde liknas vid livsens väg och ärans trappa, ty den var trång och smal samt gick rakt uppåt; också var den försedd med ett rep i stället för ledstång. Själva rummet var något olika tapetserat: ena väggen pryddes av några våder tryckta vattenfärgstapeter, och den andra av uppklistrade nummerlotterisedlar, och musikaliska lotteriets gamla dragningslistor - kalekugnen hade varit grönglaserad, men nu av odygdiga fingrar sönderpetad, och i stället försedd med åtskilliga inristade namn och hieroglyfer; - själva möbleringen oändligt mindre påkostad än i patron Hanks rum i Stockholm, ty där var åtminstone en tältsäng och en korgstol, men här fanns intet utom en träbotten och tvenne fötter till en säng, samt en söndrig bokhylla.

Nu var jag väl således ingalunda i någon briljant belägenhet, men försäkrar att jag ej heller på minsta sätt var högfärdig över densamma. - Första aftonen jag vistades i staden och tillträtt mitt nya rum (d. 7 okt.), gick jag en stund fram och åter, och grubblade på, vad utväg jag skulle vidtaga att förtjäna penningar, till mitt nödtorftiga uppehälle. Jag påminte mig därvid, huru jag hört eller läst, att domprosten d:r Swift i sina unga år varit alldeles i min belägenhet vid Akademien, och att, då han en afton rätt bekymrad över sina finanser, lagt sig i det öppna fönstret, hade han upptäckt en karl med en penningepåse, vilken kommit först till huset där han bodde, sedan direkte opp på hans lilla kammare, och slagit ut på bordet alltsammans, som utgjorde en betydlig summa, såsom hans lagliga egendom. - Vem vet, om det icke kunde hända mig på samma sätt? tänkte jag, och lade mig därföre i mitt lilla fönster; men jag såg varken till någon karl eller penningepåse; det enda märkbara jag upptäckte, var en gammal käring, som stod utanföre porten och stavade på utanskriften av ett brev: Kongl. Aka-demi Fis-kalskan Fru Lena Cajsa Smolin nee Bergström cette - att detta var ämnat till min värdinna, och således icke något penningebrev till mig, fann jag lätt. - Nå lika mycket då; mången har slagit sig ut i svårare omständigheter, jag är ju frisk och färdig, och icke dum heller, tänkte jag. - Vid denna sista tanke kände jag, huru jag rodnade för mig själv; ty i själva verket var jag ej alltid fullkomligt av den tanken, och jag visste alltför väl att det var tu tal om den saken. - För att nu verkligen övertyga mig om huru därmed kunde förhålla sig, föresatte jag mig att utfundera någon fint, varigenom jag kunde uppehålla mig. Länge gick jag fram och åter på golvet, men förgäves; jag uppfann intet sätt. - Jo! ropade jag äntligen, brevet torde ändå hava inneburit min lycka - jag påminte mig att jag därigenom fått den upplysningen att min värdinna själv var en Bergström, och nu föll det mig in att försöka räkna släkt med gumman. - Strax gick jag ner till akademifiskalens i detta lovliga förehavande, med föresats, att framför allt se stursk ut, på det släktingarne ej skulle tro mig vara i behov, ty då visste jag att jag ej skulle bli stort påräknad. Gumman, som verkligen satte ett ganska stort värde på Bergströmska namnet, tycktes rätt nöjd med min person och började uppräkna sitt släktregister så långt hon kände, varigenom vi verkligen kommo under fund därmed, att hennes farfar varit min morfars farbror: dennes far åter, som första gången upptagit namnet, kunde jag tycka antingen måtte innehaft någon ganska obetydlig plats i samhället, eller ock varit utan kända föräldrar, ty gumman ville ej gärna gå längre i räkningen på svärdssidan; men på mödernet trodde hon sig härstamma ända ifrån en fru i gamla tider, vars man också varit akademifiskal och hetat Sokrates. - Sanningen härav betvivlade jag väl något, dock var jag för klok att yppa mina tankar därvid, nämligen, att någon illa artad student, som känt gummans fåfänga för sin ätt, förmodligen velat roa sig med henne och inblandat Xantippa i Bergströmska familjen, ty någon annan Sokrates än hennes man var mig icke bekant, utom en historieskrivare i femte århundradet, och om han någonsin varit gift, var mig en alldeles okänd sak. - Med få ord, jag blev snart rätt väl i huset, kallade gumman moster, och flickorna, (som i parentes allesammans voro vindögda) blevo mina små kusiner - men det som ännu var av ett reelare värde var, att gumman tillbjöd mig att bli ett slags informator för små kusinerna, och såsom en belöning därföre fri mat i huset; vilket anbud jag med så stort nöje emottog, att jag ej kunde underlåta att såsom uttryck därav, trycka en kyss på hennes mindre vita hand.

Morbror Smolin rekommenderade mig sedermera en dag hos dekanus, icke förgätande min talang att texta, varpå gubben satte ett otroligt värde, varefter jag, så snart jag hunnit undfå ett prästbetyg ifrån Uslingius, och skrivit en prydlig inlaga till rector manificus, blev ordentligen antagen till liber studiosus.

Nu hade jag således någon utsikt och fick börja mina studier. Så ofta jag mötte någon professor på gatan, lyftade jag av mig hatten långt förut, och för Hans Magnificence bugade jag mig ända ned i marken; varigenom jag så småningom förvärvade mig deras vänskap; ty att ödmjukhet verkar otroligt vid ett lärosäte såg jag genast på Auditorium, där en viss professor, då han ankom och passerade emellan den uppresta ungdomen, alltid med en mera mysande min betraktade mig och en liten bugande herre, än någon av de andra.

Medvetandet av min stora värdighet som fri, och fri student, hade uppmuntrat mig ganska mycket, och åter givit liv åt mitt naturliga glättiga lynne. Detta och min världskännedom, vilken, ehuru liten den än kunde vara, utan skryt sagt, var vida större än den övriga studerande ungdomens, förskaffade mig snart många bekanta, och bland dem flere ridders- och adelsmän (extra capita). Unge baron von Orten, eller kanske rättare efter utanskrifterne på breven från hans mamma, Le Baron de l'Orten, blev till och med min bror och synnerliga vän.

Efter moget övervägande hade jag ämnat bli jurist; men som därtill fordrades kunskap i latin, och jag i detta språk var förskräckligen klen (jag nyttjar magister Pedanthéns egna ord), trodde jag mig i början behöva arbeta mycket; men då von Orten även ämnade taga hovrättsexamen, och jag kommit under fund därmed att han icke kunde ett ord latin, började jag fatta mod, i synnerhet sedan han sagt mig, att han, till skrivningen på fakulteten, fått löfte av professor Mopsén att få ämnet förut, och därföre tänkte låta sin informator magister Jämmerlind skriva sitt skriptum. Jag anmälte mig även till skrivning, hoppandes med stor anledning att jag skulle få på samma sätt; varför jag, då tiden därtill nalkades, en dag i lånt kappa och värja infann mig hos samma professor.

Peruk, säger en god författare, ger verkligen ett ansikte djupsinnighet och majestät. Detta fann jag nu äga grund, och som mitt ärende dessutom ej var särdeles lätt att andraga, var jag storligen förlägen, men kom, efter åtskilliga bugningar, äntligen fram därmed, och talade i anledning därav om att visa min erkänsla. -

Va ba? Menar ni jag är någon mutkolv? frågade han.

Nu blev jag alldeles förskräckt och började stamma. - Nej, fortfor han, kan ni intet skriva latin fullkomligt och grammatikaliskt, så råder jag er att låta bli. De springa åstad i otid, men det går inte an! - det duger inte! Vänta till nästa termin och arbeta: det är det enda råd jag kan ge er. - Röd som en kalkontupp i ansiktet bugade jag mig, sväljde torrt, och gick.

Att jag misstagit mig i sättet, ty sättet, själva sättet gör så mycket, det kunde jag lätt begripa, och svor emellan tänderna, under det jag snöpligen vandrade hem, däröver, att jag icke tagit min ena 3 r:drs bankosedel i handen, vänt ut och in på den och rullat honom mellan fingrarne - men nu var det för sent.

Att vänta med skrivningen till påföljande termin, var tungt, ty varmed skulle jag uppehålla mig under tiden? Jag funderade därföre på ett annat knep, nämligen att övertala någondera av kursorerne att bära ut ämnet; men då jag fick höra att de voro edsvurne män, ansåg jag det såsom en synd att sätta dem på prov, och beslöt i stället att vidtaga en annan utväg, som också skulle gå an, nämligen att själv bära ut mitt ämne. I hopp att detta skulle lyckas, begav jag mig på utsatt dag opp i konsistoriirummen, och avvaktade där professor Mopséns ankomst. Kl. 9 f.m. anlände han till oss församlade latinare och gav oss var sitt ämne. Mitt var efter en av de 7 vise i Grekeland, nämligen det bekanta: Nosce te Ipsum.

Sedan jag nu fått detta på en liten papperslapp, gjorde jag mig genast ett litet slinkärende ut, för att kunna lämna mitt ämne till en bekant, att därmed springa till magister Skånkius. Professor Mopsén, som förmodligen hade någon aning om mitt förehavande, lät mig riktigt första gången gå ut, men då jag sedermera kom in och skulle låtsa skriva, kom han och tittade i mina papper; jag nödgades därföre skriva något, och började smörja ihop några rader på svenska, lika som till ett utkast, men då jag kl. halv 12, efter överenskommelse med magistern, skulle gå ut i farstun för att hämta min kria, frågade professorn vart jag ämnade mig? Jag skall, svarade jag, med respekt sägandes gå ut ett litet ärende - det behövs alldeles inte, sade han, att göra sig så stort besvär, han kan gå i rummet utmed -- dessutom tycker jag han springer nästan för ofta. -- Nu var jag väl fast. Ingen utväg återstod att få komma ut, och därförutan kunde jag ej få min kria; jag måste därföre skriva själv, och som jag i sådant fall visste att jag ändå skulle bli improberad, översatte jag utan vidare omarbetning, så gott jag kunde på kökslatin mitt utkast, och framlämnade mitt arbete av detta innehåll:

översättning.
"Känn dig själv. Så sjöng en av forntidens ypperste vise. Ingenting är svårare, sade han; men månne han däri resonerade rätt? försökom att något närmare utreda denna fråga.
Vem känner mig bättre än jag själv? Ingen. Erkännom det; därav följer väl icke att jag känner mig fullkomligt - man kan ofta långt mer än man vet, det är sant; man tror sig ej om att lyckas i saker, dem man verkligen med heder skulle genomgå; men bemödar man sig väl då att lära känna sig själv? Mäter man då sina krafter? dömer man icke snarare blindvis utan att tänka?
Se en tänkare; en lärare vid en akademi. Känner han sig icke själv? känner icke den upplyste filosofie professorn sitt värde? vet han icke, att ingen mer än han själv kan känna hans kunskaper, och månne han skall kunna en grand mer än han vet?
Så är det ock med varje tänkande student: Han kan föraktas av alla, anses för okunnig, ohyfsad och till och med dum; men själv känner han inom sig motsatsen, känner sitt snille och sina talanger.
Att känna sig själv är därföre icke så svårt, som den vise Thales påstått; men varifrån fick han då denna falska övertygelse? se där en annan fråga.
Sökom människor som känna sig själva, och vi skola beklagligen nästan endast finna dem vid akademier och gymnasier; utan motsägelse av den orsaken, att det endast är där man har ett redbart värde, och med nöje kan känna sig själv. Thales, som var den äldste bland de sju vise i Grekeland, hade aldrig sett någon riktig akademi, och följaktligen ganska få eller kanske ingen med sann självkännedom; vilket således ostridigt lär vara orsaken därtill, att han på tillfrågan om det svåraste? svarat: att känna sig själv. -- Die Novembris MDCCC --
Ottarus Tralling."

Huru detta skulle avlöpa, är lätt att finna. Jag, som kunde något, blev improberad, och baron von Orten, som inte kunde ett ord, fick cum laude approbatur. - Att han var nöjd därmed betvivlar jag icke, men möjligen tänkte han därvid lika med mig vid ett annat tillfälle: att beröm över vad man förtjänar är tungt, men ännu tyngre att berömmas för en förträfflig gärning, då man verkligen gjort en usel.

Detta mitt förhållande rekommenderar mig väl icke så särdeles, dock hoppas jag, att det ej heller lär skada min reputation i det allmänna, helst jag känner två eller tre personer, som hava allmän aktning och, ehuru med större lycka, gjort på samma sätt: och dessutom själva baron von Orten, vars förhållande jag nyss omnämnt, hade till och med vid själva Akademien så stor aktning, att då han skulle stå sin examen, vari han erhöll laudatur, fick han sitta i fåtölj, - varefter hela konsistorium rekommenderade sig i hans ynnest. Skada att han ett halvt år därefter blev förklarad oskicklig att sitta domare, och därigenom förlorat all åtrå till hög värdighet, eljest hade han visserligen i en framtid kunnat göra Akademien mycken nytta.

Med mitt ömtåliga lynne var jag rätt illa i mina affärer efter avlagt Specimen Stili Latini och den ömkliga utgången därav; jag nödgades nu utvälja någon annan examen, vartill latinska språket icke fordrades, och anmälte mig till undergående av ett slags kameralexamen, vilken lyckades bättre, och jag erhöll däröver ett tämligen hedrande betyg.

Min plan hade väl nu egentligen varit att söka engagement först på landskontoret i W-köping, dit ändå en viss hemlig åtrå, att åtminstone få se Anna Stina, kallade mig, eller ock, att, till en början, göra någon häradsskrivare sällskap (ordet följa med har jag, sedan jag blev student, aldrig mer kunnat tåla), för att framdeles kunna komma in i kammarrätten i Stockholm: men ödet, som ämnat mig till något helt annat än kammarkarl, ville icke så.

Baron von Orten, som ännu hedrade mig med sin godhet, oaktat min okunnighet i latinen, proponerade mig att såsom sällskap följa sig hem till hans föräldrar på Luntingelund över julhelgen, och att sedan följa sig på ting, emedan han hoppades, att så snart han blivit engagerad i hovrätten, genast kunna få förordnande att förestå lagmannen och häradshövdingen Strunthéns domsaga i W-köpings, Nyse, Trasslinge och Luske härader. Detta anbud antog jag med nöje, och lagade mig i ordning att följa honom till Luntingelund vid höstterminens slut eller kort före jul.

Hoppet började nu visa mig gladare utsikter. Äran att såsom främmande få resa till gamla baron von Ortens, smickrade mig rätt mycket; också var jag rätt glad på unga barons examenskalas, samma dag vi skulle resa, och jag kan icke neka, att jag toastade något för starkt för fröken Hönshusen, vars bekantskap jag snart skulle göra, så att jag så där halvsmord satte mig i lilla korgryssen, vari baron och jag skulle avtåga.

Det var ett skönt före och milt väder, samt följaktligen roligt att resa: bönderne tröskade på alla logar vi foro förbi. - Tättingarne flögo i hungriga troppar kring husen, och stulo korn. - Kramsfåglarna flögo flocktals och hackade frusna rönnbär, och grisarne gnällde för slaktkniven till helgen i alla gårdar.

Tror du inte, sade jag till von Orten, i det vi reste förbi en snygg bondgård, där de barkade julgranarne redan voro uppsatte, att folket här kan vara mycket lyckligare än någonsin de som sitta i den där granna racken? - ty en öppen rack med löddriga hästar, under pisksmäll på pisksmäll, kom på något avstånd körande efter oss. - Nog sitter jag då hellre i racken, svarade von Orten, jag ser att en vacker flicka sitter i den. I detsamma svängde den oss förbi, och vem målar min förundran, då jag, i det jag igenom mina lornjettögon betraktade fruntimret, som satt utmed en officer, igenkände Anna Stina Löfstedt, min f.d. fästmö, i en svart sammetspäls, koaffyr av dylikt tyg, tyllslöja och stora tunnbandsformiga ringar i sina öron.

Jäkeln besitta! var det icke Anna Stina! ropade jag; hur har hon kommit så högt opp? Stackars flicka! tänkte jag likväl strax, hon har väl gjort det lätta steget ifrån piga till mamsell, ty fru lär hon svårligen kunna vara - och att jag tänkte rätt, fann jag tyvärr, då jag efter tingsturen återkom till Stockholm, och, o fasa! mötte henne vid sidan av en åldrig tjänsteman med blå jacka och vitt livgehäng blygsamt vandrande till spinnhuset. 

SJUNDE KAPITLET

Mitt vistande å Luntingelund. En liten beskrivning på nådiga herrskapet där, och varföre jag under Antonsmässomarknad blev bysatt.

Huruledes unga baron von Orten och jag anlände till Luntingelund, spisade vörtbröd och sötgröt, med mera tillhörande julen, torde såsom föga märkbart kunna förbigås. Att jag därvid uppförde mig så skickligt och artigt som stod i min förmåga, faller av sig själv, också täcktes fru friherrinnan därföre tämmeligen se igenom fingrarne med mitt ofrälsestånd, och bevisa mig både godhet och hövlighet. - En natt, i slutet av december månad, låg jag i min kammare utan att kunna sova. Jag tänkte då på Anna Stina Löfstedt, och det föreföll mig alldeles som jag varit orsaken till hennes påtagliga framtida olycka, därigenom att jag uppväckt första gnistan till kärlek i hennes bröst, och lärt henne, eller åtminstone tyckt om hennes små stulna möten; och detta låg tungt på mitt samvete. Jag steg opp ur min säng och gick till fönstret, för att fästa min uppmärksamhet på något annat föremål, i hopp, att därigenom glömma mitt bekymmer, och för att tillika litet svala mig, emedan pigan eldat den lilla kammaren som en badstuga. Månan lyste klart på det vidsträckta snöbetäckta gärdet, och den gamla konung Vitsärk Ragnarsons ättehög: de kala träden kastade långa skuggor utåt fältet, och nordanvinden vickade det höga, över snön kvarstående sjögräset nere i kärret: en räv sprang långs utåt gärdesgården och skrek med ett obehagligt ljud emot töväder - allt såg dystert och ödsligt ut. - Sedan jag en liten stund i bara linnet betraktat detta skådespel, och i synnerhet tänkt på vårt begär till odödlighet, föranledd därtill av Vitsärks ättehög, började det bli något kyligt om ryggen, och jag lade mig åter; men sömnen ville ej infinna sig, och Anna Stina framträdde åter för min inbillning.

Månan som lyste in på de gamla familjeporträtterna, som prydde mitt rum: Friherrinnan, lik en Cleopatra med klotrunda behag, gamla landshövdingen Lazarus von Orten med pipskägg, och i synnerhet upplyste nu levande baronen, föreställd i blå mantel samt med en låg trekantig hatt under vänstra armen; gav mig likväl ändå ämnen till betraktelser. - Stackars karl! sade jag, i det jag betraktade den nu levande herrn, som var avmålad i unga år, förmodligen såsom nygift, emedan han på porträttet föreställdes med en mysande min emot sin unga fru, - du tänker annat nu! Troligen gjorde han det också, ty nu var han i själva verket en gammal lomhörd from gubbe, nära sjuttie år, och friherrinnan en skarp fru, som vida sannolikare än fru Smolin, borde räkna sina anor ifrån fru Sokrates. - Med medlidande hade jag sett, huru ont han nu slet på sina gamla dar, och huru eftergivande han var utan klagan, ehuru då och då en halvbruten suck kunde förråda hans hemliga tankar; t.ex.: då han under julhelgen bad sin fru att få bli hemma, och att slippa resa till generalskan Hönshusen på Torrtorp, måste han, i tunna strumpor och skor följa med på kalaset, och hans enda vän, pipan, tordes han endast någon gång i mjugg njuta, emedan friherrinnan påstod, att den inficierade henne och hela hennes hus.

Stackars man! sade jag därföre med skäl, och du gamla! - sade jag, och knytte näven åt friherrinnans porträtt.

Av detta kan fru prostinnan någorlunda sluta till mina tankar om herrn och frun i huset, och med vilka personer jag genom von Ortens vänskapsband blivit bekant; han själv uppförde sig med den största förtrolighet emot mig; också gjorde jag, som sagt är, mitt yttersta bemödande att göra mig värdig därav, och att låta honom och alla främmande roa sig på min bekostnad, därigenom att jag lät nyttja mig än till utklädd käring och än till julbock.

Änteligen somnade jag, och vaknade ej förrän klockan 9 följande morgonen, då slädarne bjällrande framkördes, däri hela familjen, och jag med, skulle begiva oss till W-köping, för att bevista den pågående marknaden.

Vad jag skulle göra i en marknad utan penningar förefaller troligen obegripligt; jag var likväl icke så alldeles utan, ty min kontanta förmögenhet besteg sig nu till nära 50 r:dr b:ko, och varifrån jag bekommit den, vill jag berätta. Redan vid Akademien hade jag till kollegiipenningar och några andra små behov använt allt vad jag dit medfört, och berättade detta en dag för von Orten, såsom ett skäl varföre jag i början nekade att göra honom sällskap till Luntingelund. - Ja, kära bror, svarade han, jag är i samma fördömelse som du, och tänkte just proponera dig, att låna mig ditt namn i diskonten för 200 r:dr.: jag vill icke, fortfor han, själv gå in där som låntagare, för min fars skull, men som kautionist gör det ingenting; om du vill göra mig den tjänsten, skall jag låna dig 75 r:dr på två år, och du skall intet riskera det minsta, ty så snart tingena börja, får jag nog penningar att betala lånet med.

Detta både smickrade och gagnade mig, varföre jag icke heller drog det i betänkande, och att det lyckades var naturligt, ty kautionistens namn var väl känt.

Således försedd med penningar, anlände jag i det förnäma sällskapet till W-köping, och fick där jämte unga von Orten bebo ett av herrskapets vanliga marknadsrum. - Mina känslor vid återkomsten till denna stad, voro ganska egna. Försiktigtvis hade jag just icke berättat alla mina öden för von Orten, och både förtegat att jag varit betjänt och kypare; endast det som kunde lända mig till någon heder, såsom att min salig mormor varit en fröken Trullsenheim, och dylikt, hade jag omrört. - Jag fruktade därföre nu någon upptäckt av mina förra villkor, och detta bekymrade mig; likväl höll jag tämmeligen god min, i hopp, att i den krets jag nu levde, ingen av mina forna bekanta skulle igenkänna mig. - Första dagen vi vistades i staden var det assemblé på Rådstugan, och dit begåvo vi oss, von Orten och jag. Med nöje skulle jag om denna rolighet lämna en liten beskrivning, om icke den dråplige författaren till 2:dra delen av Uno von Trasenberg på ett så livligt sätt skildrat en dylik i O*, och därigenom uppriktigt sagt avskrämt mig ifrån att framkomma med några anmärkningar över dans och vals, och det så mycket mer, som mina skulle vara helt och hållet stridande emot hans; ty om jag minns rätt, fann Trasenberg allting ledsamt, då jag däremot var rätt road av att betrakta de dansande, i synnerhet sedan jag påfunnit, att sätta ett finger i vardera örat, så att jag icke hörde musiken, varigenom de på golvet mot varandra hoppande personerna föreföllo mig rätt komiska.

Spektakel var det även samma dag, och som detta var i samma hus, endast en trappa högre upp, eller på vinden, och von Orten, som även en liten stund besökt detta nöje, erbjöd mig sin kontramark, begav jag mig även dit. - En stor menighet i vargskinnspälsar trängde mig där på parterren, så att jag slutligen nödgades taga min plats bakom en skorstenspipa, och gick därigenom alldeles miste om det redbara nöjet att kunna se pjäsen, och att detta var en verklig förlust kan jag försäkra, ty Brodertvisten uppfördes, och någonting vackrare kan man väl svårligen i denna världen få se än slutet därav, då, i trots av inyrad snö, blommor strös på det smutsiga golvet emellan de två hatfulla bröderna, vilka ej heller kunna emotstå det rörande i denna scen.

På detta sätt börjades mina marknadsnöjen, men de varade icke länge. Då jag andra dagen åtföljde friherrinnan emellan ståndraden på stora torget, för att taga prov på allting och pruta på varorna, ankom en sträv herre, vars befattning jag hade äran känna vara vicelänsman, och visade mig ett bysättningsutslag, så framt jag ej genast kunde betala mitt förfallna diskontolån. Nej tro mig jag det kan! svarade jag, och då von Orten ej heller därtill hade någon utväg, nödgades jag verkligen, för att ej blottställa honom, tills vidare låta inspärra mig i ett slags arrest på slottet. Till min stora förundran träffade jag där kantorn Torrstadius, sittande på vatten och bröd, likväl för en helt olika affär, varom jag i en så rörande ton som ämnet kräver, i nästa kapitel skall hava äran avgiva en kort berättelse. 

ÅTTONDE KAPITLET

Orsaken till Torrstadii arresteing. Min sejour på W- köpings slott, samt återresa till Torrestad.

Icke endast i anledning av unga herrarnas yttrade missnöje över början av min i ödmjukhet översända levnadsmålning, utan även av egen övertygelse att den aldrig bort läggas under fru prostinnans upplysta ögon, beslöt jag att avbryta min berättelse, med föresats att ej någonsin fortsätta densamma; varom jag även i en särskilt epistel haft äran underrätta. Denna min föresats, kanhända det enda varigenom jag gjort mig förtjänt av mycken bevisad godhet, ser jag mig dock nödsakad att bryta; ej därföre att jag ändrat övertygelse varken om mig själv eller om fru prostinnans rättvisa granskning, men därföre att, antingen jag skriver eller ej, tror fru prostinnan mig dock därom, och behagar tillräkna mig åtskilligt som mig ej tillkommer. Jag skulle visserligen tiga, och uppbära äran eller skammen av allt detta, vilket jag även länge gjort, om icke samvetsförebråelsen över att skörda den förra alldeles oförtjänt småningom vaknat, och jag ansett mig skyldig, genom en sannfärdig berättelse om mina företag, ådagalägga att varken ett eller annat anonymt stycke, som kommit i fru prostinnans händer, av mig är författat, allt sedan min sista med mitt namn undertecknade vördsamma skrivelse.

Om jag ej påminner mig orätt, avbröt jag min berättelse med slutet av sjunde kapitlet, vid det tillfälle då jag olyckligtvis blev bysatt för skuld och till min stora förundran träffade farbror Torrstadius på W-köpings slott. Ordningen kräver därföre att jag nu först gör reda för orsaken till denna händelse.

Till ytterlighet uppretad över Torrstadii oartiga brev, hade mamsell Gnath, efter samråd med auktionskammereraren Hées, utverkat stämning på kantorn till W-köpings stads kämnärsrätt, med påstående om äktenskaps fullbordande. Denna stämning, som ordentligen blev Torrstadius tillställd genom tvenne stadstjänare, bekymrade honom på det aldrahögsta och påskyndade hans inresa till W-köping, där han hoppades i godo kunna övertala mamsell Gnath ifrån alla anspråk; men då detta helt och hållet misslyckades, nödgades han att rättegångsdagen infinna sig inför lovlige Kämnärsrätten, därtill försiktigtvis utrustad med en av socknens advokat, kommissarien Brååk uppsatt ampel skrivelse och dessutom, för att äga fullkomligt mod, tämligt väl plägad.

Vid målets uppropande: Ädla jungfru Margaretha Christina Gnath kärande, och klockaren i Stora Torrestad Olof Torrstadius svarande! Den förra med påstående om fullgörande av ofullbordat äktenskap - rörde sig Torrstadius icke, men mamsell Gnath, även personligen närvarande, reste sig ifrån bänken och neg, anständigt viftande med sin gröna solfjäder.

Sedan Torrstadius blivit tillspord om han vore villig att uppfylla vad mamsell Gnath i stämningen äskat, nekade han kort och framräcke sitt Dictamen ad Protocollum, så lydande:

"Att ibland Hottentotter, Kaffrar och Patagoner, alla sätt och medel, av en giftsjuk kvinna nyttjas att förskaffa sig en man, har jag väl låtit mig berättas och tror möjligt, men ibland Europas hyfsade nationer lärer tvivelsutan mademoiselle Margaretha Christina Gnaths försök, hittills vara alldeles ohört; hennes djärvhet förvånar mig dock mindre, men att frågan om min förpliktelse att med henne fullgöra ett så kallat ofullbordat äktenskap, kan vid denna lovliga domstol upptagas, undersökas och avdömas, eller i ringaste mån höra hit, förefaller mig och varje annan tänkande människa högst obegripligt, då så väl jag, såsom hörande till kyrkans betjänte, som själva saken rörande vigsel, ej synes kunna dragas under världslig prövning; vilken invändning om domstolens behörighet eller Exeptio fori, jag omöjligt kan underlåta att framföra. Men skulle herr kämnärspräses och lovlige rätten oaktat desse skäl ej härå något avseende göra, utan ogilla denna min preliminärfråga såsom nullite eller domvilla, varpå jag nästan är beredd, då herr kämnärspräses och lovlige rätten visserligen ser saken ur en annan synpunkt än andra; och jag dymedels nödgas till svaromål i huvudsaken ingå, kunde jag ha mycket att säga, men vill nu endast in quantum juris anföra: l:o. Att det dokument varpå min förbindelse skulle sig grunda, eller ett mitt föregivna brev, aldrig av mig blivit skrivit, eller av någon annan efter mitt diktamen i pennan fattat, vilket jag med livlig ed vill bestyrka, utan av någon illa artad person, till min skada sammansatt, vilken person utan förmäten gissning torde kunna anses vara en nära vän och kanske till ock med anhörig av mademoiselle Gnath, påstår jag att, därå ej allenast intet avseende måtte göras, utan ock, att upphovsmannen därtill måtte uppsökas, tilltalas och för slik oart allvarsammeligen näpsas. - 2:o.. Att mademoiselle Margaretha Christina Gnath måtte åläggas styrka, det jag någonsin tillbudit henne äktenskap, eller i sådan väg med henne samtalat; vilket hon lärer hava lika svårt att bevisa mig som evem annan mansperson i världen, om icke någon till sina sinnen rubbad eller mindre vetande; och 3:o gör jag påstående om utbekommande av expenser för resekostnad och tidspillan, sammanräknat till en summa stor 29 r:dr 26 sk. 8 r:st. banko specie oavkortat."

Rätten resolverade över invändningen om domstolens behörighet, med ogillande därav; varefter mamsell Gnaths fullmäktig, herr auktionskammereraren Hées, munteligen besvarade kantorns anförande. Rörande dokumentets fulla riktighet kunde så mycket mindre, efter dess tanke, någon fråga uppkomma, som brevet ännu funnes i mamsell Gnaths gömmo, och dessutom nu i vidimerad avskrift, jämte Torrstadii senare brev, till rätten framlämnades; och då, i Sveriges rikes lag, fästning och trolovning anses vara bestyrkt genom brev, då ordalydelsen däri är tydlig, ansåg han detta påtagliga friarebrev ensamt nog bindande; dock, till ytterligare bevis att kantorn även munteligen friat till mamsell Gnath, och således inför rätten trotsigt förnekat sanningen, utbad han sig att få låta avhöra tvenne vittnen: Pigorna Fredrika Gööklund och Helena Gjölgren, vilka företrädde och då jäv ej emot dem kunde anföras, med tu finger å bok, avlade den vanliga vittneseden.

Vittnet Fredrika Gööklund berättade, att hon, som om våren då kantorn logerat hos mamsell Gnath, varit i tjänst hos gamla borgmästarinnan Intensenia och stundom i sin frus ärender besökt mamsellen, flera gånger förmärkt kantorn vara inne hos henne, där han kvarblivit intill halva natten; och hade vittnet en gång så sent att tornväktarn tutat tio, oförväntat inkommit i rummet då Torrstadius legat på knä för mamsellens fötter, och trodde vittnet att kantorn, som orden föllo, då kurtiserat för mamsell; men något vidare hade vittnet sig icke bekant, ej heller hade vittnet hört något yttrande utom vid utgåendet i salen, då det förefallit likasom kantorn nyst, varvid mamsell Gnath sagt: sant som han tänkte, det gick för sig ändå. - Vittnesmålet upplästes och erkändes.

Likaledes berättade det andra vittnet, pigan Gjölgren, i överensstämmelse med Gööklund det hon, som bott för sig själv, i den så kallade Skvallerkilen eller mitt emot mamsell Gnaths gård, förmärkt, att kantorn alla tre eller fyra aftnarna han uppehållit sig i staden, vistats inne hos mamsellen, och att aftonen före hans avresa - som varit en söndag - ganska sent och just som kyparen ämnat stänga porten (emedan vittnet då sprungit över gatan för att få tala ett par ord vid honom i farstun) något underligt buller hörts i stora salen, av vilken anledning vittnet tillika med kyparen tegat stilla och lutat sina öron till salsdörren, som stått på glänt, men då endast hört något pustande som fortfarit ett par minuter. En stund därefter hade vittnet förmärkt kantorn utkomma ur salen, vars dörr han sedan sakta igenlåst och urtagit nyckeln, den han stoppat på vanliga stället i en springa bakom dörrfodret, då vittnet jämte kyparen på tå dragit sig in i vedkontoret under trappan, för att icke upptäckas av kantorn medan han passerade, varunder han för sig själv yttrat något i munnen om en lysningssedel, av vilken anledning vittnet ansett kantorns besök egentligen ställt på frieri till mamsellen och med henne avgjort, vilket vittnets bekanta i gården, som vid berättelsen om händelsen haft åtskilliga gissningar om förloppet, även trott och därigenom ansett det giftermål med mamsell Gnath verkligen vara å bane, som förut på skämt varit ett allmänt taleämne bland husfolket.

Torrstadius torkade svetten ur pannan med sin blårutiga lärftsnäsduk och pustade under allt detta, otålig att få svara; - efter erhållit tillstånd härtill förklarade han, sig väl ett par aftnar hava fördrivit sin tid inne hos mamsell Gnath med allvarsamt tal, men ingalunda i sådan avsikt som de nu avhörda vittnen förmenat. Vad först den omständigheten beträffade att vittnet Gööklund funnit honom liggande på knä för mamsell Gnaths fötter, erinrade sig den svarande ej förr än efter flere förnyade allvarsamma frågor, att så kunnat förhålla sig, emedan han påminte sig, att en dag uti handelsman Luddergrens bod hava köpt ett gråspräckligt redgarnsnystan till strumplagning, vilket han ur fickan upptagit för att visa mamsell Gnath, men av vårdslöshet låtit falla på golvet, då det rullat under soffan, varifrån han med mycket besvär och ej utan att falla på knä och söka med eldgaffeln kunnat återtaga detsamma, helst mamsellens kattunge dragit det ända in i vrån; men vad samtalsämne då förevarit kunde han ej draga sig till minnes, ej heller om han kommit att nysa eller på annat sätt låtit höra sig. -

Vad åter vittnet Gjölgren berättat rörande bullret i salen utanföre mamsellens rum; erkände Torrstadius det såsom uppkommit genom honom, med berättelse huru han omkring kl. 10, vid utgåendet ifrån sin värdinnas kammare, oaktat det således ännu ej varit fullkomligen natt, men i anseende till de igenskruvade luckorna, varigenom, endast från de små halvmånlika öppningarna, obetydligt ljus inträngde i salen, ganska skumt i rummet, hade han känt för sig med händerna och då fått tag uti en varpställning, vilken stått mitt på golvet; men som den, i det han velat stödja sig däremot, naturligtvis vikit undan, hade han fallit framstupa med näsan i ett klisterfat och stött sig ganska illa, då, som han ville minnas, han en stund kvarlegat men änteligen kommit opp och begivit sig ut i farstun där han gjort en undersökning i fickan om han ej vid fallet förlorat sina papper och däribland en lysningssedel för en bonddotter i Torrestad, vilken farhåga han möjeligen trodde sig hava sakta yttrat för sig själv; men alldeles icke ville han erkänna sin mening hava varit angående lysningssedel till äktenskap för sig och mamsell Gnath.

Parterna, som nu ej hade något vidare att anföra, avträdde därföre medan rätten tog målet i övervägande, varefter, sedan de ånyo inkallade blivit, för dem avkunnades följande utslag:

"Sedan ädla mademoiselle Margaretha Christina Gnath här söder i staden, instämt ädle och välaktade kantorn och klockaren i Stora Torrestad Olof Torrstadius med påstående om äktenskaps fullbordande genom vigsel, och genom vittnen utrönt blivit, att Torrstadius på fullt allvare kurtiserat mademoiselle Gnath, varigenom rykte om giftermål dem emellan blivit allmänneligen utspritt, samt han ej gittat sådant bestrida; ävensom ett kärleks- och friarebrev i vidimerad avskrift inför rätten presenterats, vars riktighet såsom av rådmännen Gözzelbeck och Armodin bevittnat, äger fulla skäl; och rätten således aldrig kunnat sätta dess verklighet i fråga, eller bevilja Torrstadii anhållan att med ed få styrka namnets förfalskning, och dessutom Torrstadius i ett senare erkänt, in originali uppvisat brev, ehuru vrängt och konstlat, tillkännagivit sin förbindelse med nyss omrörde mademoiselle; så anser Kämnersrätten med stöd av 3 kap. 3 och 4 §§ giftermålsbalken, trolovning vara för sig gången och Torrstadius skyldig fullgöra äktenskapet med merbemälte mademoiselle Margaretha Christina Gnath, på sätt brukligt är, och henne utan någon invändning, av vad namn den vara må, i brudsäng leda, honom dock öppet lämnat att sedermera över detta utslag besvär anföra och laga skilsmässa i Consistorio söka, inom trettiosex (36) dagar kl. 12 på dagen, den oberäknad då utslaget föll, om han därtill några skäl haver och sig befogad finner. Varandes därjämte Torrstadius för ohemult skrivsätt skäligen ådömd tre r:dr sexton skillingars böter. År och dag etc."

Modigheten hade nu alldeles övergivit Torrstadius, och med möda kunde han uppehålla sig under avhörandet av detta utslag, som utpressade svettpärlorna på hans näsa. Änteligen utbrast han i halvhögt knorr, och förfogade sig ur rådhussalen med ett högst bedrövligt utseende. Mamsell Gnath lät väl invitera honom till sig på korvkaka och oppvärmd kål, men han svarade icke ens därpå utan begav sig direkte ned på Stadskällaren, där han begärte en stor sup brännvin med beska droppar för att styrka sig och intaga mod att eftersinna vad utväg han skulle vidtaga i närvarande svåra fall, vilket allt mer och mer föreföll honom betänkligt och slutligen så urbota, att han fann sig nödsakad att taga ännu en liten knäpp; eller en så kallad tankeställare; men även den oaktat blev det ej genast rätt klart för hans begrepp och han suckade djupt.

Sekreteraren Fnaskerdt, som jämte flere andra auskulanter avhört rättegången, följde med uppmärksamma ögon detta Torrstadii betänksamma förhållande, och upptäckte därav lätt hans stora bekymmer. Efter en liten stund placerade han sig på andra sidan om lilla bordet, vid vilket Torrstadius satt, för att komma i språk med honom som även lyckades, emedan gubben gärna ville öppna sitt hjärta och utgjuta sig, vilket alltid är en lättnad. Fnaskerdt beklagade med medömskansfull ton kantorns lidna oförrätt, den han påstod aldrig möjligen kunna få bestånd, så framt besvär anfördes, och sluteligen rekommenderade han sig själv, såsom övad jurist, att hjälpa hela saken emot ett lindrigt arvode.

Detta jämte den sista tankeställaren uppklarnade småningom Torrstadii anlete. Han började hoppas, men ej nöjd med rättvisa för egen del, ville han även hämnas, och utlovade 50 r:dr. till Fnaskerdt om han såsom fullmäktig kunde till godo utagera saken, och dubbelt till om han kunde driva den därhän att mamsell Gnath bleve dömd till något riktigt nesligt straff. - Även detta trodde Fnaskerdt ganska lätt och till bekräftelse av sin redlighet, räckte han kantorn försäkringsvis sin hand och kramade den, på så trofast götiskt sätt, att gubbens nageltrång på pekfingret försattes i det mest obehagliga trångmål.

I sämre händer hade Torrstadius likväl aldrig kunnat anförtro sin sak, emedan Fnaskerdts hela avsikt var att inveckla denna för sin ovanlighets skull i W-köping allmänt kända processen ännu mera; likväl utan att offentligen visa sig som fullmäktig. - Följande dagen infann han sig även på gästgivaregården där Torrstadius tagit kvarter, och presenterade honom en lång skrift på 2 sk:s Charta, däri mamsell Gnath angavs såsom brukande trolldom, signeri och vidskepelse, vilket han med vittnen, hennes egna pigor, trodde sig kunna bevisa, emedan dessa berättat sig hava sett, att hon flere söndagseftermiddagar brukat spå i kort och kaffe, flera torsdagsaftnar hämtat regnvatten från gravstenarna på kyrkogården till obekant behov, samt vid flera särskilta tillfällen, i synnerhet under färgkokningar, brukat läsning och korsningar över grytan; och påstods således, att hon därföre måtte efter lag bestraffas med tukthus för livstiden. Detta föreföll Torrstadius väl i början vara en mindre tjänlig utväg, men som han själv sett mamsell Gnath spå i kaffe, förvara en fyrväppling till förekommande av trollskott, och dessutom nästan trodde henne om att kunna häxa och trolla, emedan hon skenbarligen visat sig för honom i sömnen trenne nätter å rad; och i synnerhet då Fnaskerdt nu så konfunderade honom med berättelser om huru stora mängder av kvinnor under det så kallade trollväsendet på 1600-talet, och även långt senare, på blotta angivelser blivit dömda till evigt fängelse och ris emellanåt, samt således mamsell Gnath aldrig kunde slippa med mindre än tukthus, och hon därigenom nödvändigt skulle nödgas låta sitt giftermålsförslag för alltid falla; undertecknade han slutligen sitt namn och överlämnade till Fnaskerdt att draga bestyr om angivelseskriftens inlämnande till konsistorium, dit han sagt att målet såsom andeligt hörde.

Tillfrids med denna utväg och någorlunda sorglös återvände Torrstadius till sitt hem, och levde där i säkerhet några dagar; men snart stördes detta lugn. - Målet blev naturligtvis förvist till laglig undersökning och Torrstadius, som då inkallad, förgäves sökt sin fullmäktig och varken kunde få någon annan eller själv ägde några bevis, dömdes till arrest vid vatten och bröd, för sin, av ont uppsåt att skada, uppdiktade beskyllning, vilken dom stadfästad, även gick i verkställighet.

Så stodo Torrstadii affärer då jag träffade honom vid min bysättning, i anledning av v. Ortens förfallna diskontlån. Visserligen, jag erkänner det, var det alldeles emot min vilja och uträkning att därföre låta inspärra mig; men under hopp att vederbörande snart i min person skulle finna föga säkerhet, och att de således i stället måtte vända sig till kautionisten, eller han i alla fall iordningställa allt: ansåg jag affären alldeles icke farlig, vilket den ej heller var: ty genom en klokt arrangerad omsättning och full inbetald överränta av von Orten, slapp jag inom få dagar på fri fot. Snarare var det en lärorik affär i anseende till den kännedom jag därigenom erhöll om fängelser i gemen och W-köpings länshäkten i synnerhet, med vilka jag, att vara uppriktig, icke var nöjd, ty de äro visserligen de minst trevliga och mest vårdslösade på hela den Skandinaviska halvön. De tavlor av mänskliga eländet jag där såg, gå också visserligen aldrig ur mitt minne, och vid mången mörk stund av min levnad hava de påmint mig huru lycklig jag ändå varit i jämförelse med de uslingar som där för livstiden sitta inspärrade.

Med en ryslig och hemsk känsla hörde jag morgon och afton slamret av dessa olyckligas bojor då de dageligen utdrevos till ankarsmedjan, eller åter infördes i deras ohyggliga förpestade arrester, och fastlästes vid sina svarta trälavar. Män, oskickliggjorda att någonsin mer bliva fria, sig själva och sina medmänniskor till glädje och sällhet, utmärglade av förtvivlan och förhärdade emot varje mänsklig mild känsla, med den vildaste uppsyn, ännu förskräckligare genom deras oklippta svarta eller röda skägg och av svält och elände mörka anleten; utgjorde två och två denna procession. Medlidsamt frågade jag stundom någon dess brott, huru och varföre han blivit ditförd; men merendels besvarades jag med ett vilt löje och smädelse över min egen ställning. Endast en nittonårig yngling, ännu icke nog fördärvad av olyckan och ett barbariskt behandlande, svarade mig med ödmjukhet och hans berättelse var, att sedan han såsom olycklig nog att aldrig hava ägt någon känd far, ifrån barndomen nödgats tigga ända till sitt femtonde år, då han lyckligtvis av en barmhärtig fru blivit någorlunda oppklädd, och därigenom erhållit tjänst som dräng hos en bonde, hade han ingenting lärt, men hans arbetsamhet hade ändå gjort att hans husbonde varit nöjd och ej velat släppa honom förr än han vid sitt adertonde år nödsakades att tjäna kronan. - Återkommen från kanonsluparne, ånyo utsliten och det som ännu värre var, sjuklig, och således alldeles ur stånd att få någon ny tjänst, nödsakades han på nytt att tigga, men avvist av alla med förebråelse därföre att han som en stor lång karl ej arbetade, drev nöden honom änteligen att bryta sig in i en matbod. En ost och några brödkakor var det enda han där tog, men genast ertappad, dömdes han, i anseende till inbrottet, till nio par spö, och avstraffades med yttersta stränghet av den orsak, att stölden just råkat ske hos häradshövdingen själv, vilken med 1 r:dr övertalt profossen att slå bra, troligen för att vederlägga ett utspritt rykte om hans mindre stränga förhållande emot några större tjyvar. Avskydd och föraktad, var efter utståndet spöstraff, för den olycklige intet mer minsta hopp att någonsin hjälpas. Nära färdig att frysa eller svälta ihjäl, gick han i förtvivlan, en ovanligt sträng vinternatt genom fönstret in i en kyrka där han endast fann några ljusbitar med vilka han försökte att stilla sin hunger, och stannade sedan hellre frivilligt kvar för att låta häkta sig, än att åter begiva sig ut i den stormiga vinternatten, då han troligen skulle stupat av köld, kanhända några steg ifrån kyrkan. För denna nya tjuvnad - andra gången inbrott - fördes han efter förnyat spöstraff och kyrkoplikt, fängslad med träblack kring de obetäckta benen, järnkedjor om livet och hårt tillskruvade handklåvar, nästan naken och i sjukligt tillstånd till W-köpings slott och fastsmiddes där som en grov missdådare, jämte andra brottslingar. - Men dessa målningar höra ej till min levnad, jag återgår därföre till mig själv och min oförväntade entrevue med Torrstadius, såsom i alla avseenden mera passande min penna.

Torrstadius satt väl som sagt är också i arrest, men med mycken åtskillnad ifrån tjyvar och grova missdådare, ty han var placerad innanföre det rum vilket jag och några andra bysatta bebodde, varibland bror Lunsing även befann sig; och för konversationens skull tilläts oss ofta att göra honom besök. - Jag vill ej uppehålla mig vid våra första komplimenter såsom ganska naturliga, i synnerhet som jag snart fann att kantorn ännu ej hade minsta kunskap om mitt deltagande i hans korrespondens med mamsell Gnath. Att jag ej heller yppade mig torde ej anses lastbart, då sådant numera ej tjänat till något; i stället gav jag honom anledning att gissa på Fnaskerdt, vilket också till en del var rättvist, emedan han verkligen skrivit brevet. Denna gissning höll gubben alldeles icke för otrolig, helst Fnaskerdt sedermera så högst gement bedragit honom. Vi kommo också däri fullkomligen överens, att den gunstig herrn förtjänade stryk och utlovade, att vilkendera av oss som först träffade honom, därtill skulle använda sina krafter. Denna likhet i tänkesätt hindrade likväl icke att Torrstadius i början med en slags ovilja betraktade mig, ty den man en gång förfördelat älskar man ej gärna, men småningom tycktes detta försvinna, och den gemensamma olyckan, som så ofta försonat fiender, syntes även verka på honom. I själva verket var dock icke någonderas olycka så egenteligen medömkansvärd, och nästan minst hans. Den bestämda arrestetiden nalkades sitt slut och ingen nöd gick dess utom på honom. Sin lilla butelj med korgflätning omkring hade han gömd under sängen och till bror Lunsings stora avund och förargelse, upptäckte han en gång, att gubben även hade andra matvaror i ett stenfat med servett omkring, samt en svarvad smörask av trä, gömda under täcket i sänghalmen. - Rummet var just icke prydligt, men för att vara på W-köpings slott, såsom arrest betraktat, förträffligt; tämmeligen stort och med järnkakelugn försett, samt till ett artigt tidsfördriv fullritat på de grå väggmurarna med åtskilliga sot- eller kolfigurer, några med horn på huvudet och tobakspipa i mun, andra jungfrulika figurer med båda armarna i sidan, de flesta illa grinande och högst oskickligt gjorda, men försedda med överskrifter: Landsfiskalen Avarander, länsman Bovman i Trasslinge madam Filter på Pinkrogen o.s.v. Förmodligen några muntra arrestanters hämnd på sina fiender. Mindre anständiga teckningar och ord hade även varit anbringade på några ställen, men dem måste jag, till Torrstadii oemotsägeliga heder, erkänna att han efter hastigt betraktande noga sökt översudda. - Vad som likväl mest gjorde honom vid gott mod och fryntlig, var mamsell Gnaths timade naturliga död i obotlig gallfeber, varom underrättelsen kort efter min ankomst inkom, och jag tyckte honom från den stunden liksom vara 10 år yngre. Också var han så glättig och välvillig då vi på en gång lämnade arresten, att han icke allenast proponerade mig, att göra sig sällskap till den så kallade kotlettkammereraren traktör Buding för att äta en god resfrukost, utan även att begagna lilla hundsfotten på hans släde och således, emot villkor att hålla emot i slängarna, få fri skjuts till Stora Torrestad, dit jag nu föresatt mig att även resa, för att ännu en gång få se födelseorten och mitt barndoms hem. 

NIONDE KAPITLET

Min ankomst till fädernebygden. Huru jag där blev emottagen och erhöll underrättelse om ett mig tillfallet betydligt arv.

Med delade känslor närmade jag mig till mitt forna hem. Mycket var förändrat ehuru få år jag varit skild därifrån. Gamla prästgårdsbyggningen var brädbeslagen, kyrkogården var omändrad och planerad, och i stället för den höga spetsiga spiran på kyrktornet, vari jag mången gång uppklättrat, var nu, sedan åskan däruti slagit ned, ett, med åskledare av Grönkvist försett, mera modernt lågt torn uppbyggt. - Endast prosten och de 2:ne ogifta mamsellerna voro sig lika och mottogo mig med fägnad, ehuru litet krusersamt, intill dess vi ånyo hunnit bli rätt bekanta. Detta dröjde likväl ej länge, oaktat mamsellerna ej mera sade du, utan i stället han; vilken lilla skillnad även, i anseende till min gråa filtkaskett m.m. kunde vara någorlunda billig.

Sedan jag avlagt en berättelse om mina märkvärdigaste öden, och druckit ett par glas öl till välkomma, samt prosten fått några andra små bestyr för taxeringskommittén; tog jag min nyssnämnda gråa mössa, i avsikt att gå ut till platser dem mitt minne så ofta framställt för min inbillning. Oaktat det var vinter vandrade jag ned till en källa i hagen, den jag med eget arbete rensat och kringstängt med små piltelningar, och där jag i barken av en ung al fordom med pennkniv ristat: O. T. och A. C. L. den 24 Junii. Snön i stora drivor hade lagt sig i min väg, på sina ställen lika högt med gärdesgården, och djupt klev jag stundom ned mig med ena benet medan det andra med krokigt knä stod uppe på skaren; men ihärdig fortsatte jag min vandring och gnolade därvid sakta på den passande versen, ur mitt favoritstycke Tacksamheten:

Mitt igenom vinterns driva Gick en yngling till den lund, Där han plägade fördriva Mången lycklig sommarstund.

Ty sådant var just förhållandet med mig och en sorglig ljuv känsla pressade några tårar ur mina ögon. Dessa lyckliga stunder voro försvunna och jag en främling. Vid min framkomst var också allt ombytt: Alen stod väl kvar men uttorkad, ty hackspikar hade huggit ett djupt hål där A. C. L. fordom stått. - Ja, sade jag, så går det där ingen vaktar - och sedan en hackspik börjat hacka komma fler, och då är det förbi. - Detta var väl ingen ting att gråta åt, men ändå kände jag en tår trilla ned på kinden. - Jag vet ej huru det kom till, men detta föreföll mig liksom en underrättelse från den stackars Anna Stina. - Jag återvände änteligen i ett rört lynne till prostgården, borttorkade med min vante den isade tåren av kinden, och visade mig lika glad som förut. Också återvann jag snart hela min munterhet samt började språka med gubben om nytt ifrån Akademien, och lämnade tillfridsställande svar på alla hans frågor, utom en vars upplysande jag ej var mäktig; huruvida någon fortsättning av den disputation för vilken han i sina unga år responderat: Om djävulens möjliga inneboende i människans kropp, ännu blivit utgiven. Likaledes roade jag mamsellerna med att berätta artiga saker om Stockholm, huru man där ej kan vara säker att icke bli överfallen om nätterna, huruledes man om sommaren kan få se jungfrur och herrar gemensamt bada sig och lära simma strax utmed vägen på Djurgården, o.s.v. samt huruledes en far, vars namn jag likväl förteg, en gång för några år sedan reste dit ifrån landet med trenne sina vackra döttrar, dem han alla släppte på ett torg mitt i staden, och sen aldrig brydde sig om utan lät dem gå vart de ville; och alla tre, inom kort tid, fingo hundradetal av älskare, och blevo utstyrda med pärlor och grannlåter; vilket all mamsellerna Sorlenius med lika uppmärksamhet och förundran avhörde, som jag i mina barnaår, Sagan om ödets besynnerliga fläck på tre fattiga skräddare.

Nu var jag således i min födelsebygd, ej riktad med penningar, men med vackra papper ifrån Akademien, och åtminstone någon erfarenhet. Endast tjugu år gammal, såg jag världen ännu leende emot mig och allting glatt. På den hederliga prostens anbud, att stanna kvar hos honom några dagar och intill dess tingsterminen inträffade, tackade jag av uppriktigt hjärta. Jag logerades i den nykomna adjunkten magister Lurvelins kammare; just icke något med förgyllningar och siden beprytt, eller av vällukter angenämt rum, men ändå en i mitt tycke ganska hedrande bostad.

Då,jag om aftonen lagt mig, och efter vanligheten med en kort bön tackat Gud för en lyckligt förfluten dag, fann jag mig rätt säll och nöjd med min ställning. Någon utväg blir väl tänkte jag, med flit och redlighet slår man sig nog ut. - Magistern som låg utanföre mig i samma säng och hade en lärftsnattmössa på huvudet samt en ljusbit stående på ljusknekt i en snedbultad tennstake på en trästol bredvid sängen, låg och läste på en stor bunt, hela kvartalets Post- och Inrikestidningar, medan jag var sysselsatt med dessa tankar. Just i det jag nu hade vänt mig till väggen för att somna och ämnade säga: God natt! ropade han till mig: Sover han än? Nej svarade jag och höjde opp huvudet för att höra vad han ville säga. - Är inte Tralling släkt med den Trallingen som står död i tidningarna och lämnat arv efter sig? Vad är det för en? frågade jag, och sträckte min hals en tum högre. - Jon Tralling, fortfor han och började läsa hårt: "Avlidne, prinsens av Wales hovborstbindare i London, herr Jon Tralling's i Sverige vistande okända arvingar, äga hos m:r Lorenz Loy i London, ävensom hos herrar Haffz & Språng i Stockholm samt herrar Wanck & Lythe i Göteborg att sig anmäla, och med behöriga släktskapsbevis legitimera för att emottaga den efterlämnade förmögenheten, bestående i effekter och kontante penningar." - Va ba? ropade jag och kastade täcket åt sidan för att sätta mig opp i avsikt att få se annonsen. Jag läste och läste om igen, och förvissades att den saliga avsomnade herr Jon Trallings i London verkeligen varit min anförvant. Att min farfar varit gästgivare i Traheryd och på sin ålderdom blind, kände jag, ävensom att min far haft en äldre bror som varit engagerad på hattmakarekontor i Laholm, men om denna min farbror varit gift eller ogift, fattig eller rik, eller vart han tagit vägen, var mig till denna stund en okänd sak. Jag inhämtade därföre med desto större nöje, underrättelsen om hans utrikes resa och aktningsvärda val av ett hedrande yrke. Prästen tycktes även deltaga i min glädje, men då i alla fall ingenting genast kunde uträttas låg han beskedligt stilla och bad mig även lägga mig igen. Änteligen gjorde jag så, men innerligt svårt hade jag för att somna, och först emot morgonstunden tillslöt jag mina ögon högst obetydligt, blott för att drömma om stora borstbinderier. Det fanns ingen ro i hela min person, och långt ifrån att min känsla var angenäm, var den rätt obehaglig. Hjärtat klappade, jag tyckte timmarne blivit mångdubbelt längre, och att varje segelknäpp av gamla träuret vid dörren dröjde en halv minut. Änteligen blev det morgon och genast, så dags jag trodde prosten möjligen kunna vara oppstigen, var jag inne hos honom med avisan i handen för att berätta min lycka. Gubben satte på sig sina glasögon, höll tidningen bortom ljuset, satte opp hakan och genomläste artikeln den han förut ej observerat; önskade mig med verklig uppriktighet lycka och tillade en vacker förmaning, att, om än himlen gåve mig kanske en ansenlig förmögenhet, aldrig glömma att ordentlig vandel är den största skatt, och att den förutan, rikedom snart kan försvinna. Titeln bror, som han nu nyttjade i stället för du, var också ett bevis på hans välvilja, och gjorde hans lärdom desto kärare. Bror kunde väl gå efter gamla kyrkboken nu straxt, sade han. Därtill behövdes ej lång tid, emedan jag redan intagit den i gubbens yttre rum, och framlade den därföre genast, då prosten själv med darrande hand och därigenom stora strekliga bokstäver, gjorde ett utdrag därur rörande min fars dödsår, och min äkta härkomst ifrån honom. Någon upplysning om min övriga släkt fanns naturligtvis icke, emedan min salig far utan prästbesked ankommit till församlingen, men lyckligtvis påminte jag mig en gammal bibel med mässingsbeslag, det enda arv jag fått efter min far, och som fordom tillfallit honom i arv efter hans far; och att i den åtskilliga anteckningar på första bladen voro gjorda. Denna bibel hade jag fordom skänkt till Anna Stinas mor i hopp att som hennes måg återfå den i arv, och som gumman efter lantjägarens död flyttat ifrån bostället till en by långt på andra sidan om sjön Stora Lusken, nödgades jag nu att begiva mig dit, för att få låna denna skatt.

Utrustad med min mössa och mina vantar samt en näsduk bunden framför munnen, men litet bristfälliga stövlor, begav jag mig alltså, oaktat en skarp köld till fots över sjön. En liten pojke, min efterträdare i köket hos prostens, följde mig som vägvisare. Ännu långt tunnare klädd och sämre bevarad om fötterna än jag, men lika glad ändå, sprang han med sin kälke, röd och fuktig om näsan och flåsade mellanåt på sina stela fingrar. - Efter ett par timmar anlände vi lyckligen, och min möda blev fulleligen betald genom erhållandet av den dyrbara bibeln.

Gumman bebodde nu en liten, från byn avskild koja, och tycktes på sitt vis ha trevligt. Utanför dörren låg en stor hög med ris och skräp till bränsle, och inne i stugan var snyggt och nätt. En hylla paraderade med åtskilliga hopsatta blå och vita på kant resta tallrikar, och ett par snygga mjölkkärl stodo på ett bräde under taket. Oaktat kölden ute, som med tjock vit isfäll betäckt de små rutorna, var det gott och varmt i stugan, så att björkriset i en liten butelj i fönstret börjat spricka ut, och katten i sängen, förnöjd krökande sig, utsträckte sina fyra ben. Gumman själv satt på en låg träpall och härvlade garn då jag inträdde. I början syntes hon vid den oväntade händelse lite förskräckt, men snart igenkände hon mig och förundrade sig endast att se mig, och att jag undergått så stor förändring, och nu blivit en hel herre. - Efter första förundrans utbrott kom känslans, och gumman började gråta vid åtankan på forna dar och sin Anna Stina, från vilken hon nu nyligen fått brev. Jag frågade alltså efter hennes tillstånd och bad att få se brevet, vilket gumman framtog ur lilla skåpet för att låta mig läsa och själv ännu en gång få avhöra. - Det var skrivit i Anna Stinas namn, men av någon annan, numera ganska smutsigt och av följande innehåll:

Min hulda mor må alltid väl!
Jag får med några rader nu berätta min hulda moder att jag begivit mig hit till Stockholm och Gudi lov har hälsan, men här är icke som hemma att vara, och Gunåde den flicka som icke lyder faders och moders råd utan tror hala tungor, de lova väl stort men sedan de fått bedra en lättrogen flicka förskjuta de henne, jag ångrar aldrig mer än att jag icke var densamma emot Ottar som han var emot mig, om han var fattig var han ändå beskedlig, men jag var tokig och trodde att ryttmästar Lappstedt ville på allvarsamhet ha mig och därföre följde jag med honom hit men nu vill han aldrig si mig sen jag blivit så olycklig och kommit på fall. Jag ville visst gärna komma hem till min hulda moder och sköta henne på sin ålderdom men nu skäms jag att visa mig därhemma. Jag har väl ännu litet kläder i behåll som jag fick av honom, men jag får lov att sälja bort för att betala hos en fru på traktörsställe i kvarteret Pigasus där jag bor och utgjuter strida tårar varje dag över mitt fel som aldrig mera kan bättras. Jag skriver dessa rader med stor sorg och ber Gud att han tröstar min hulda moder och att hon icke måtte ta sig alltför stor sorg för min skull. Jag förbliver min hulda moders lydigaste dotter
Anna Christina Löfstett.

Gumman grät vid avhörandet härav, och jag var nästan färdig att göra detsamma; så ynkeligt föreföll det mig. Vad som dock slutligen tröstade henne var mitt löfte, att, så snart jag komme till Stockholm, uppsöka den arma flickan och hjälpa henne att få komma hem, vilket hennes mor av allt hjärta önskade.

Detta uppträde rörde mig visserligen mycket, men nu, så sysselsatt med mina egna affärer, verkade det ej så häftigt som det säkert annars gjort. Farfars bibel var nu min huvudsak, - och glädjen att hava funnit den kvävde andra tankar. - Fullkomligt lyckades också mina efterspaningar däri, ty vid min hemkomst fann jag en lång förteckning på saliga släkten, nämligen min fars syskon, 3 till antalet, varav likväl 2:ne, Rebecca och Judith i spädare åren blivit hädan kallade, men den äldsta, Joachim Petrus, som stod född den 3 februari 1749, var efter all anledning till mognare år kommen. Härav, jämte antecknade faddrar tog jag en ganska prydlig avskrift, och sammanhäftade den tillika med prostens betyg med en röd silkessnodd, vilket allt jag med gående post, under rekommendation uppsände till herrar Haffz & Språng i Stockholm, samt förfrågade mig i ett ganska sirligt brev med tre rader på första sidan, om arvets storlek, vilka mått och steg jag borde vidtaga, samt underrättade kontoret, att jag efter inhändigat svar, personligen skulle hava äran infinna mig i Stockholm, färdig, om så fölle sig, att då genast lyfta hela summan eller någon del därav. Också hade jag visserligen anträtt resan på ögonblicket, om jag ej inom få dagar väntat baron v. Orten, vilken under tiden engagerat sig i Kongl. hovrätten och straxt erhållit förordnande, att förestå lagman Strunthéns domsaga, samt därföre nu skulle börja sina ting i Luske härad på tingshuset i Torrestad, där han fått mitt hedersord att till sitt biträde träffa mig. Detta löfte ville jag av vissa skäl ej bryta, ehuru liten böjelse jag än ägde att nu följa honom på ting, då alla mina forna planer, att bli advokat eller revisor i kammarrätten, naturligtvis hade flugit i luften. Den ofantliga förmögenheten jag ägde (ty jag ansåg arvet redan som i min hand) sysselsatte min inbillning i stället och Stjerntorps säteri, vilket jag fordom i mina drömmar ville köpa, blev nu en verklig spekulation, emedan jag kände att ägarinnan, generalinnan, friherrinnan Kattwood önskade att få sälja egendomen mot femtiotusende riksdaler banko. - Ryktet om min stora rikedom spridde sig även omkring likt en löpeld, och överallt blev jag ansedd som en stor herre samt kallades allmänt rika Trallingen, så att jag nästan skämdes att i egenskap av simpel tingsskrivare följa baron v. Orten, men som jag snart ifrån herrar Haffz & Språng i Stockholm erhöll följande brev, vars innehåll jag ej kan underlåta att meddela:

H:r O. Tralling, Torrestad.
S T H
Estimerade av 28:de passato emottagit. Med tjänstvillighet skola till Tit. Loy i London översända allegaterna. Uppgiften av framledne Tit. J. Trallings efterlämnade i effekter och kontant till oss, cirka 30,000 Livres Sterling. Då svar från London ankommer skola avertera. Rekommendera oss till Tit. ytterligare affärer.
Högaktningsfullt teckna
Haffz & Språng.

Och således därigenom erhöll upplysning, att ännu intet arv var att lyfta, vilken avis väl icke var kär, men desto kärare uppgiften av summan, nämligen 30,000 pund sterling; hade jag intet emot, att på v. Ortens begäran, efter mitt löfte var honom följaktig, åtminstone under början av tingsturen. 

TIONDE KAPITLET

Tingsturens början. Min bekantskap på Nassarp. Kärlekshandel där, och följden därav.

Vi började således våra ting, men då dessa ej egentligen röra mig och jag fick mycket viktigare saker att bestyra med, vill jag ej ytterligare, än som redan skett, besvära med rättegångsmål eller avgiva någon vidlyftig berättelse om våra domareförrättningar, endast nämna, att förrättningen gick som den kunde, klent nog, och äro de, i Kongl. hovrättens arkiv vilande domböckerna, ej allenast därav ett talande bevis, utan även Advokatfiskalsämbetets aktion emot baron von Orten, på den grund, att han av misstag, på kronolänsmannens i Trasslinge inrådan, dömde en hel sockens allmoge till spöstraff därföre, att den i ingiven klagoskrift beskyllt länsmannen att hava bedragit allmogen vid kronoskjutsningar, och innehållit kronans betalning därför; tagit mutor, 2 r:dr av hemmanet, för olovlig brännvinsbränning och endast gjort beslag på dem som ej velat betala eller fattiga backstugogummor som ej kunnat o.s.v. vars olyckliga utgång för von Orten jag redan haft äran omnämna. De ställen och herrgårdar, dit vi blevo budna på kalas, vore kanske tjänligare att beskriva; dock, för att ej bliva alltför enformig, torde en skildring vara tillräcklig, och då en, på ett av dessa ställen gjord bekantskap, haft betydlig inflytelse på riktningen av mina öden, har jag trott mig böra meddela beskrivningen över vårt på samma ställe gjorda besök.

Första tinget hölls, som sagt är, i Luske härad där godset Nassarp med kvarn och tegelbruk är beläget, en knapp mil ifrån Stora Torrestads kyrkoby. Ägaren till denna possession, tegelbrukspatronen och ledamoten av W-köpings hushållningssällskap, Pehr Lymell Petterson, hade jag visserligen tillförne sett och lärt känna, ävensom patronessan och bägge döttrarna, ehuru dessa senare voro små under mitt vistande i församlingen, då de med band på ljusa håret och gröna flor däröver, varje söndag efter fru mamma kommo trippande in i kyrkan och jämnt opp räckte att titta över herrgårdsbänken; men huvudsakligast kände jag unga Lymell, en yngling vid pass ett år yngre än jag, som med sin informator magister Ollesson någon gång brukade göra besök i prostgården, och redan då ansågs för en kvick ungdom, men själva herrgården hade jag likväl aldrig besökt, endast ifrån trädgården betraktat, då jag en gång i unga år begivit mig dit för att snatta plommon åt Anna Stina.

Till Marie Bebådelsedag ankom nu en invitation på kort till högvälborne herr baron, kammarjunkaren och vice häradshövdingen von Orten, och naturligtvis en dito till mig, att äta middag på Nassarp. På utsatt dag reste också friherrn och jag, han i adelsuniform och jag utan, uti hans lilla hollstenare till bestämd ort, och anlände precist till middagsstunden. Omkring 30 personer främmande, ortens samteliga ståndspersoner, och ett par de fetaste av nämndemännen, voro redan på stället, och vår ankomst avvaktades endast. Brukspatron, åtföljd av unga herrn i vita kypertslångbyxor, emottog oss själv i farstun och hjälpte oss till och med av med våra överrockar, dem en frodig piga upphängde på den vid väggen uppslagna klädhängaren, varefter vi ledsagades in genom salen, där ett stort hästskobord stod dukat, och herrarne voro samlade och liksom i haye uppställde. Under bugning åt ömse sidor, likasom då en ordförande med ceremoni emottages i en orden, passerade vi detta rum, baron först och jag efter med mössan under armen, in i rummet till damerna, där vi presenterades för värdinnan och hennes döttrar, Engel och Selma. Baron kysste värdinnan på handen och således gjorde jag även så med, emedan jag i allt sökte följa hans exempel, men då han stannade för att tala några ord med frun, angående ställets pittoreska situation, kunde jag ej gärna blanda mig i samma konversation, utan, ännu i strid med min forna blygsamhet och mitt nu ägande värde, vände jag mig omkring, med händerna på ryggen, litet förlägen; men som, i vad direktion jag ock stod, jag alltid såg någon dam bakom mig, och jag, sanningen att säga, ej gärna ville vända ryggen till någon, emedan jag kände att ett litet hål börjat visa sig på armbågen av min svarta frack, tog jag mitt parti och begav mig genast ut till herrarna för att få aptitsupen, vartill de nu beredde sig, och där stannade jag att resonera med unga Lymell tills brukspatron klappade mig på axeln med anmodan, att konvojera någon av damerna till bordet. Jag skyndade därföre att närma mig till en av flickorna och bjuda min arm för att också ledsaga en dam över tröskeln in i salen, där jag sedan bockade mig på nya sättet, med en hastig knyck på huvudet och bröstet.

Det ganska aptitliga bordet var nu fullkomligen serverat. Mitt på den brutna servetten beprytt med en korg av rullat papper, uppfylld av artificiella blommor, just icke värdiga att målas i doftande Auroradrömmar, men dock ganska prydliga: törnrosor av nettelduk färgade i safflor, nejlikor med fjädrar uti, narcissor och syrener m.m. samt däromkring fat vid fat; kromgäddan, som med vassa tänder bet sig själv i stjärten; rökta svinhuvudet, som smilade satiriskt; stekta gåsen, som räckte över fatet, och droppade fetma på vita duken o.s.v. Vi läste ett ögonblick varefter placeringen med prut och krus gick för sig, ty hela mängden, utom baron och ett par av damerna, hade packat sig vid dörren, därifrån ingen syntes vilja, utan alla stodo och trängdes, som det tycktes till de feta nämndemännernas stora molest. Änteligen gick den dock för sig. Värdinnan satte sig först, så baron von Orten, därnäst en gammal fru med vit linongskoaffyr på huvudet och salig mans silhuett i guldkedja omkring mörka halsen, så jag, och händelsevis vid min sida, mamsell Engel som jag konvojerat. Så snart jag uppvecklat min servett, för att insticka snibben därav i knapphålet och upptagit den ena brödskivan, som därvid av vårdslöshet föll på golvet, beredde jag mig till konversation med min granne, men i förlägenhet om början, teg jag ändå en lång stund. Änteligen började jag med små dumma anmärkningar, såsom, att blommorna i korgen säkert måtte vara desamma som blivit besjungna i Poetiska Kalendern, vars omöjlighet jag väl insåg, och fick alltid artiga men precisa svar, så att saken snart var avgjord. Likväl fann jag att mamsell Engel med nöje talade vid mig, emedan hon visade sig särdeles glad med en dragning på munnen, då jag tilltalade henne. Småningom blev hon likväl språksammare och började att tala själv, och sen gick det rätt bra, i synnerhet då hon kom på ämnet om Jungfru-Lasse och Silver-Jan. Då gåsen skulle skäras, vilket bestyrdes av bruksherrn själv, och jag redan börjat finna stolen varpå jag satt, varm och tröttsam, öppnades dörren och båda pigorna som bestyrde serveringen, inträdde den ena efter den andra med var sin prydliga bål, och skålarna börjades: Herr baron och häradshövdingens, fru överstelöjtnantskans, herr patron Trallings o.s.v. och slutligen alla vackra flickors skål. - Till följe av denna sista hemställde värden om icke någon visa borde avsjungas, helst mamsell Engel hade god röst, ävensom båda mamsellerna Sorlenius, och en liten trio skulle uppstämmas. Svårigheten var endast att finna något tjänligt sångstycke. Änteligen gick Engel efter Visboken, däri Kärlekskväden och Älskogsläran med flera nya stycken voro avskrivna. Men som ingen kunde någon ton på dessa kväden, valdes i stället: Ångestrop på Noras bröllop, vilken gick ur samma ton som, På livets mödosamma stråt m.m. och gjorde med trenne klara premiärröster en så god effekt, att det på allmän begäran flere gånger repeterades, och föranledde till ett så allvarsamt drickande, att jag, som förut grundlagt med andra dryckesvaror och i synnerhet öl, snart började känna mig mer än belåten, och att, för att tala bildrikt, ännu ett enda glas till, för mig kunnat vara lika överflödande som sista droppen hälld i en full tekopp. Jag höll likväl god min, och då vi änteligen fingo resa oss ifrån bordet, konvojerade jag åter min bordsgranne utan att vackla, genom dörren tillbaka. Här satte jag mig likväl helt tyst och stilla på en stol i vrån, och, utan att säga ett ord, riktade mina blickar efter mamsell Engel, som stående intog sin plats, endast ett par steg ifrån mig bredvid ett runt alrotsbord, för att där servera kaffe.

Känslig som jag är och alltid varit för det sköna, är det ej svårt att inse huru jag nu, uppeldad av vinet, med glädje genom mina lornjettögon, vilka jag just för tillfället framtog, skulle betrakta den unga kvinnan. Sådan, som hon nu genom dessa glas föreföll mig, vill jag göra ett försök att avmåla henne.

Omkring 18 år gammal, eller i ungdomens frodighet, tyckte jag mig i henne för mina ögon se en verklig välfödd, i ordets ursprungliga mening, båld Engel, och det aldrafullkomligaste som Gud skapat. - Från golvet började denna Englabild med ett par ej alltför små fötter, i svarta marokängsskor liten smula snedgångna, men så obetydligt, att det nästan icke märktes. De fina bomullsstrumporna med genombrutna kilar, korsvis lindade med smala svarta band, skymdes i deras tilltagande skönhet av en i motveck, runt omkring den vita glesa nättelduksklänningen, lagd dubbel garnering. Emellan denna och den tätare underkjolen, kröp en liten lycklig svart insekt oppåt, och ledde mina avundsjuka ögon, veck efter veck, småningom ända till det jämförelsevis smala livet. Här förlorade jag insekten, och min blick vilade litet, nästan som den ej velat längre, men fortsatte dock sitt bespejande, och ledde sig på detta sätt fram ända till halsrimsan, men där svävade den med osäkerhet på brädden, liksom skygg, att i hoppet över det lilla avståndet till den fulla Englabarmen, falla i djupet och aldrig mer komma opp igen. - Och ho vet? huru länge jag på detta sätt kunnat sitta och njutande betrakta naturens mästerstycke, om ej samtalet bland herrarne, som slagit en ring omkring baron von Orten, ifrån beniga juridiska frågor kommit att vändas på mig och det ofantliga engelska arvet. Jag måste således deltaga däri, och ställde mig därföre reputerligt, med händerna en i vardera fickan, och resonerade en stund, men då ölet och punschen ännu opererade med gemensamma krafter, och jag tyckte mig generad i varma rummet, avlägsnade jag mig efter en liten stund ifrån sällskapet, och begav mig ut i fria luften, utan någon annan egentelig plan än den att söka mig om, ty lokalen var mig obekant. Som ödet likväl oftast för våra steg till helt andra mål än vi ämna, leddes även mina till ett helt oförväntat. - I det jag på farstugbron med aviga handen jämnade fodret i min mössa för att sätta den på huvudet, och ögnade mig omkring, upptäckte jag i trädgården, som var belägen framför byggningen, en liten vacker 8-kantig paviljong, försedd med någon inskription. Denna fick jag lust att bese, - begav mig därföre till trädgårdsgrinden och studerade på att läsa upp den, då mamsell Engel i detsamma även kom ut på garden med en harullssjal kastad över huvudet, i vad för ärende vet jag icke, och gissningar äro alltid opålitliga. - Allt nog, då hon upptäckte mitt bryderi att kunna få opp grinden, tog hon med vänstra handen bakuti sin kjol för att litet upplyfta den, på det han ej måtte smutsas, och kom till mig för att hjälpa mig med låset, och vad var sedan naturligare än att vi båda begåvo oss in i trädgården.

Det var en vacker vårdag. - Dagsmejan hade borttinat nästan all snön, endast några fläckar här och där lågo kvar på nordliga sidan om krusbärsbuskarna. Svärdsliljornas första skott och tulpanbladen började redan titta opp ur de fuktiga, ännu med löv och skräp överhöljda och ouppgrävda rabatterna. Vattnet av den smälta snön formerade små rännilar i sandgångarna, där en och annan spilld ärta redan börjat på att gro och tillkännage att våren med stora steg ingick. Inga löv voro dock ännu utslagna: de tittade endast fram ur frodiga knoppar, och i en vild häck började en enda videbuske att på naken stjälk, utslå sina luggiga blommor. Den tidiga varfågeln ännu ensam ropade sitt Lite hö! - Ack vad våren är skön! sade jag - jag vet ej huru det kommer till, men mitt lynne blir därav så outsägligen lyckligt stämt. - Mamsell Engel smålog, och vi fortsatte vår vandring i den våta sanden, hon tryckande sina nätta spår jämte mina, utmärkta av de järnbeslagna klackarna. Lusthuset låg vid slutet av gången, och där läste jag inskriptionen, som med prydligt målade bokstäver innehöll:

SÖK ICKE HÄR ETT VITTOMKRINGFREJDAT PRUNKANDE FESLOTT, SÄLLHETENS MILDA MUSIK HÖRS BLOTT I LANTLIGA HUS

Där måste jag gå in, yttrade jag med värma, och så följdes vi oppföre den lilla trappan, öppnade dörren och inträdde, men orsaken till inskriptionen kunde jag där just icke upptäcka, ty rummet var tämmeligen tomt utom några trädgårdsstolar, en soffa och över den, en stor i glas och ram infattad tavla. Denna betraktade jag alltså och fann den, i klippta skuggporträtter historierat föreställa Lymellska familjen. Gamla herrn och frun suto på var sin stol vid sidorna, och emellan dem stodo Engel, Selma och unga herrn; de förra framräckande blomsterkorgar till mamma, och den senare en bok till pappa. Under stod skrivet, Pehr Lymell Petterson, herre till Nassarp, Lilltärna och Påverås samt fröken Ulrika Eleonora de la Wrak moder till 3:ne barn. Att ej, ordet fru i stället blivit använt, föreföll mig väl underligt, och jag började en stund misstänka att hennes nåd kunde vara ogift, men gissade snart orsaken som föranlett härtill; fåfängan att tillkännage sitt adelskap, vilket mera okunniga i heraldiken av blotta namnet kanske ej kunnat inse. Sedan jag en stund betraktat detta, och således intet hade stort vidare att uträtta på stället, samt dessutom tyckte mig vara i en kritisk belägenhet, ensam ställd i ett avlägset rum med en ung flicka, vars ögon jag knappt vågade betrakta, drog jag mig åter till dörren för att komma ut, men olyckligtvis hade den vid igenslagningen på något sätt gått i baklås, och vi blivit instängda. - Vad skulle vi nu göra? Ropa torde någon tro, men sådant hade tjänat till intet, emedan ingen kunnat höra oss. - Mamsell Engel rodnade, och i det jag betraktade henne rodnade jag även utan att just egenteligen kunna göra mig reda för orsaken därtill. Vi började emellertid att gemensamt arbeta på låset, och slutligen, att med förenade krafter knuffa på dörren. Allt förgäves; den var och blev i lås. - Ja, sade jag änteligen, och rev mig litet bakom örat i det jag betraktade låset, det här ser svårt ut, men, fortfor jag med en artig gest för att trösta min medfånge, i så angenämt sällskap vill jag gärna vara instängd. - Hm! han säger så bara, yttrade mamsell Engel och myste litet, liksom hon ej trott mig. Jag kunde således ej annat än fortsätta min artighet, och som jag dessutom ej var kall, gick det desto lättare. Jag försäkrade därföre, i det jag fattade mamsell Engels hand och kysste den, att hela min livstid med nöje skulle tillbringas endast i hennes sällskap. Härpå svarade Engel intet genast, hon nedslog endast sina ögon och rodnade, men som den goda flickan i sitt sinne tog detta för ett ordentligt frieri, lär hon ansett sig skyldig att svara, och framviskade därföre ett sakta Ja. - Nu var jag väl fast. Att bedra en god oskyldig flicka hade varit mig en omöjlighet, men att så oförmodat bli fästman, var ej stort roligare. Lyckligtvis hördes just någon i detsamma komma trappan oppföre och börja vrida på nyckeln, vilket avbröt min förlägenhet. Hela sällskapet hade NB. fått det infallet att gå ut i trädgården, där våra spår naturligtvis givit anledning till promenadens förlängande ända till lilla paviljongen. - Med ett ord, lyckligen för att släppa oss ur fällan; men den min jag vid dörrens öppnande höll, ehuru oskyldigt mitt uppförande varit, var ej den bästa, helst utseendet i många fall var emot oss. För mycket uppeldad i ansiktet att icke förråda häftiga rörelser, och dammig på ena knät av mina svarta underkläder, emedan jag under arbetet med låset tillika genom våld velat uppspränga dörren med mitt knä, var jag verkligen högst förlägen. - Föreställningen av en öm fars och mors oro över, att inför ett helt sällskap finna en dotters heder tvetydig, utan möjlighet för henne att rättfärdiga sig, och således kanske för alltid misskänd, var livlig för mig, och mitt fullkomliga erkännande därav, att jag var orsaken härtill, måste i min uppsyn hava målats med uttryck av ånger och samvetsförebråelse, ty, i stället för att skämta över vår belägenhet, upptäckte jag ett tydligt bryderi, och att den gamla överstelöjtnantskan gjorde betydande miner. Med ett ord, snöpligt nog visade jag mig åter, men just detta stärkte mitt beslut att ordentligt begära mamsell Engel till min hustru; och med min förmögenhet trodde jag att anbudet ej hos föräldrarna skulle möta större svårighet än hos flickan själv. Samma dag kunde jag likväl icke verkställa detta, emedan baron von Orten ej hade tid att längre dröja kvar, varigenom således mitt vistande på stället alldeles blev för kort till så stora företag. Men följande dagen ackorderade jag mig en ridhäst, lånade häradsdomarens nya sadel och travade så åstad till Nassarp att fria.

Vid min framkomst blev jag med mycken artighet emottagen, och efter få omsvep androg jag först för pappa och mamma mitt ärende, med tillägg, att jag skulle anse mig för den lyckligaste i världen om jag med mamsell Engel finge dela vad en avliden huld och aktningsvärd farbrors önskan säkert varit, att efter sin död få lämna i dygdens, godhetens och oskuldens händer; vilket allt jag under vägen flere gånger överläst. - Lika som beredda på allt detta, gåvo föräldrarna mig deras samtycke med några komplimenter över den glädjen de kände, att så lyckligt se en dotter försedd. Likväl, som ett giftermål vore en högst viktig sak, och föräldrar i den delen aldrig borde tvinga sina barn, tillade brukspatron, att saken helt skulle få ankomma på Engel själv. Jag tackade: viss, att hon ej heller skulle ge mig refus.

Efter en kort stund inträdde Engel, utstyrd med en liten röd kasimirströja, benat slätkammat hår och en krokkam bak i nacken; så behaglig som möjligt. Jag framträdde då, kysste vördnadsfullt hennes hand och bugade mig därefter ännu en gång, vilken artighet hon besvarade med en dubbel nigning. Kanske hade det en lång stund stannat vid denna kompliment om icke hennes far hjälpt mig, och för sin dotter berättat min avsikt, samt själv frågat hennes svar.

Engel fnyste endast litet, liksom hennes bifall fallit av sig själv. Guvälsigne er då barn, fortfor gubben och lade Engels hand i min, och nu slöt jag i mina armar min första verkliga egendom, vars hela omfång jag liksom ville undersöka.

Sedan denna rörande scen varat några sekunder, började min blivande svärfar att resonera med mig om mina planer för etablissement o.s.v. varefter han liksom av artighet proponerade mig, att något vite måtte utsättas mellan Engel och mig om förlovningen brötes. Detta föreföll mig väl något underligt, och jag kan ej neka att idén, om möjligheten att bliva så sjuklig eller på annat sätt förfallen, att jag omöjligt kunde göra en hustru lycklig, föll mig in; men att ändå tvingas till giftermål, var mig en högst obehaglig och motbjudande tanke. Likväl, för att ej vara ohövlig, och dessutom då jag nu fått tillfälle att ganska fullständigt betrakta Engels behag, onekligen ej bland de minsta, och hon ånyo uppeldat min unga blod vars friskhet jag ej hade skäl att sätta i fråga, undertecknade jag utan motsägelse mitt namn på ett kontrakt, och emottog däremot Engels förbindelse på ett annat, försäkrad av gubben Lymell, såsom för proprie gäld, samt till yttermera visso och säkerhet, bevittnad av tegelslagaremästaren Jonas Hörnsten med bomärke och trädgårdsmästaren Nils Plockholm manu propria. Däri utfästade vi oss, att, i händelse av uppsägning å någondera sidan, till den andra utbetala efter ordalydelsen "3,333 r:dr 16 sk. hårt banko klingande silvermynt (icke sedlar) efter skrot och korn".

Kärlekens första ljuva stunder äro så ofta beskrivna, att jag anser mig med fog kunna förbigå mitt joller med Engel, och huru hon, 7 eller åtminstone 6 lispund 15 marker viktualievikt tung, satt i mitt knä, samt mina känslor därvid. - Jag fortskyndar därföre berättelsen och övergår till min resa till Stockholm i avsikt att uppbära mitt arv, vilken, enligt min tillkommande svärmors proposition, skulle ske i sällskap med henne och unga herrskapet; så väl på det svärmor och flickorna måtte få tillfälle att bese huvudstaden, och Engel att själv få vara närvarande vid upphandlingen av de friarepresenter jag naturligtvis ämnade henne; som på det jag, såsom bekant i Stockholm, måtte, åtminstone i början kunna vara unga Lymell till tjänst, då han någon tid ämnade uppehålla sig där, huvudsakligast såsom litteratör, emedan varken hans bärgning fordrade eller hans snille kunde nedsänkas ända till det hantverksmässiga av tjänstemannavägen.

Nöjd nog med allt detta, helst jag till resan emot min skuldsedel fått låna 200 r:dr R. G. S. av min tillkommande svärfar, vilket (NB. att äga kontanta penningar i fickan om de än äro lånta) jag alltid funnit göra mig vid gott lynne; arrangerade jag mig härtill, inpackade för säkerhetens skull i min kappsäck själva bibeln med farfars originalhandskrift uti, och, emedan vi i brist av tjänlig vagn skulle resa sjövägen, ackorderade om plats på ett fartyg i W-köping; och med första avgående, nämligen: Skeppar Baggfots galeas, med prydligt i akterspegeln målat, Conztanza från W-köping, bestämdes vår resa. 

ELFTE KAPITLET

Min senare resa till huvudstaden, och lyckliga framkomst.

Tidigt, den till avresan utsatta dagen, stod gamla fyrsitsiga kaleschen smord och tillreds på Nassarps gård, för att föra oss till W-köping, där vi skulle stiga om bord. Pigorna sprungo fram och åter, smällande i dörrarna, och hela huset var i alarm för att få all ting i ordning; sakerna påbundna matsäcken inlagd, och hundrade glömda artiklar uträttade Änteligen blevo vi färdiga, åto vår resfrukost av köttbullar och äggöl m.m. och damerna påpälsade kommo ledsagade av hushållerskan och pigorna, ut till vagnen däri gumman av dem underhjälptes att komma opp, för att bakuti intaga sin plats till höger om Engel. Selma och unga Lymell satte sig baklänges, jag uppsteg på kuskbocken för att köra, och drängen Anders, med piskan på ryggen och några brödkakor i barmen åt hästarna, hoppade ovigt opp på baksätet, och så begåvo vi oss på väg samt kommo utan motgånger till W-köping, där fartyget låg klart, så att vi genast fingo stiga ombord, och samma eftermiddag avsegla.

Sällskapet bestod utom oss fem och mölnaredottren ifrån Påverås, av en transport kreatur, en ung herre samt några gummor. Den resande herrn, den enda av detta sällskap vilken jag anser nog märkvärdig att förtjäna fru prostinnans uppmärksamhet, var en välklädd man av omkring 30 år, mager med blekt och tärt ansikte, i början ganska tyst låten. Också intog han stillatigande sin plats i en vagn på däck, som det tycktes för att ej genera damerna. Jag höll mig väl även på däck, men en stund efter sedan vi avseglat ifrån bron i W-köping började det regna, och då kröp jag ner till mina anförvanter i kajutan, där vi upptogo vår matsäck, och företogo oss att äta. Min tillkommande svärmor, en fetlagd gumma med en stor hårbeprydd vårta på hakan, vilket efter Lavaters system ej skall betyda något gott, var likväl en ganska god värdinna, och därföre funderade hon mycket huru hon skulle kunna bjuda ner den okända herrn som satt i vagnen, men hon själv litet blyg, och jag nästan nöjdare därmed att han höll sig på avstånd, krusade emot att göra någon invit. Vi beklagade honom således endast i våra sinnen därföre att han i regnet måste sitta i öppna åkdonet på däcket. Änteligen lär han dock hava ledsnat, ty ett par smala ben stego om en stund baklängest ned utför den lilla tvära trappan, och snart därefter stod hela mannen på det trånga kajutgolvet. Han syntes vara av bättre uppfostran, och ursäktade sig att han kanske besvärade i kajutan, men där var ännu plats, och han satte sig därföre utmed Engel, som artigt makade sig till sidan. Som sagt är var vår matsäck framtagen och vi sysselsatta, att, var i sin stad, bita antingen på ett fågelben eller något annat. Detta syntes den främmande ej bry sig om, men någonting i den utbredda matsäcken fäste ändå hans uppmärksamhet, emedan han småleende såg däråt. Svärmor som naturligtvis trodde att hans spekulation var på maten, tog sig då djärvheten att proponera honom därav, vilket han med tacksägelse antog. - Men hur är det möjligt, yttrade han med en skämtsam min, att förvara kalkon i sådant papper? Han hade nämligen, upptäckt en nummer av en sällsynt tidning, vilken händelsevis blivit nyttjad till omslag i matsäcken.

Jäkeln besitta! det var skada, ropade unga Lymell. Hushållerskan har visst kommit över min bunt, och just reglorna för poeteri.

Min herre är vitterhetsälskare? frågade den okända. Ja, svarade unga Lymell, men, tillade han med en ton av kännedom, alldeles intet någon akademist.

Flickorna, som naturligtvis icke voro stort hemma i vitterheten, utan på god tro berömde sina visor efter bror Lymell, vilken av sin vittra informator lärt sig att bedöma saker, som stundom skulle synts långt över hans fattningsgåva, började nu även att bli oroliga vid upptäckten av flera missbrukade skaldestycken, och gumman tog i synnerhet illa vid sig vid åsyn därav, att hennes livvisa om klara källan, även befanns i matsäcken och så sönderriven, att ej mer kunde läsas än:

>Röd rubinen på dess grund Blänkte genom vattnets klara, Och därjämte låg dyrbara Pärlan, glänsande och rund. -

Det var det olyckligaste som kunde hända, ropade Lymell, och frågade den okända herrn, om icke han tänkte på samma sätt. Jo visserligen, svarade han, och började inge sig i ett lärt samtal med unga Lymell. Som jag tyckte, lånade han likväl idéer och tankar under sitt påstående: att, likasom den ena skaldekonsten betecknar antika poesiens plastiska och epika element; den andra det lyriska eller musikaliska; och den tredje, föreningen av de förra, den hela antika poesiens omedelbara liv: ävenså synes den romantiska konstens realism uppenbara sig i den ena moderna poesiens plastik; den andra, såsom romantikens pittoreska princip, utgöra övergången till musiken i den tredje; och den romantiska konstens absoluta idealismus, som framställer andans oändliga frihet i bildningsförmåga, visa sig som poesiens omedelbara liv i några nyare poemer, vars författare följaktligen måste vara den romantiska konstens djuphet och totalitet, blott uppenbarande sig, såsom den poetiska andans absoluta liv i dess fulländade idealitet och negativitet; - emedan han liksom förvillade sig själv.

Fruntimmerna visste naturligtvis icke vad de skulle tänka härom; men unga Lymell, som nu trodde sig så lycklig att just hava träffat någon av de ryktbara män, vars snillen gjort honom till en beundrande anhängare, och således icke ville försumma att giva dessa sina tänkesätt tillkänna; - bejakade oavbrutit, liksom han varit av samma mening. Förnöjd viskade han mig sedan i örat sin gissning, att den okända herrn säkert måtte vara, som jag tyckte att han sade, själva Scarabeus Plattergom, men jag kom sedan under fund därmed, att jag hört namnet orätt. - Emellertid hade vi nu gjort ett slags bekanskap med denna reskamrat, och han började snart att liksom anse sig höra till vårt sällskap, vilket litet bekymrade mig, helst jag i andanom föresåg, att han nu mera svårligen skulle bekväma sig att över natten välja någon annan plats än kajutan. Denna punkt, erkänner jag, bekymrade mig mycket, så att jag hela aftonen var vid ett ganska elakt lynne, men som saken icke kunde hjälpas måste jag låta den vara. I själva verket var det väl icke av stor betydenhet, helst ingen kunde avkläda och lägga sig ordentligt, om icke i skepparens skrubb, vilket ingen ville, utan endast var i sin vrå, sittande eller lutad emot en kudde, försöka att somna. Småningom blev också förhållandet sådant. Den ena efter den andra somnade av, endast jag kunde ej så lätt tillsluta mina ögon, utan fick sitta och göra mina betraktelser och avhöra de sovandes andedrag. Lugnt, som oskulden alltid vilar, sov min Engel och hennes syster med halvöppna munnar; den okända sov även lugnt, och en så stor fromhet tycktes uttryckt i hans anlete, att jag nästan förebrådde mig att hava önskat honom ur vårt lag. Men min tillkommande svåger snarkade så erbarmerligt, att jag slutligen ledsnade, och, efter en högst obetydlig slummer, sedan regnet efter midnatten upphört och en vacker morgon frambrutit, begav jag mig opp på däcket, slog eld på min spräckliga sjöskumspipa med mjuka skaftet, och satte mig att njuta den sköna morgonstunden. Kanske borde jag beskriva huru najader simmade i strandens vass och badade sina liljevita lemmar, huru tritoner dansade på blåa böljan kring en bjudande härskarinna, o.s.v. men jag har aldrig sett något sådant spektakel, och tvivlar att det kunnat skönare hänrycka mig än enkla naturen. Den kyliga dimman höjde sig sakta, och skingrades småningom av solstrålarna, för att framställa den skogbeväxta stranden. Fiskmåsarna lågo i långa rader på vattenytan, eller svävade omkring fartyget, och ett par sjöfåglar sträckte med långa halsar sin raka flykt över fjärden. Dylika små enkla framställningar sysselsatte länge min uppmärksamhet, och jag skulle visserligen icke ledsnat vid detta sköna skådespel, men som jag i den okända herrns vagn upptäckte en, i briljant band häftad bok, tog jag den i handen och ögnade därpå. Titeln Ephemera, med motto:

--- vi tala ock stundom förnuftigt; Om hon då somnar in, ensam jag tänker för mig.

lockade mig att bläddra i boken, och som tillfället så medgav, började jag att läsa, under artikeln Utländsk litteratur, följande recension:

"Skiemt og Alvor. (Kiöbenhavn, Sörensen og Sön; 4:0). Då recensenten företagit sig att granska detta redan sällsynta arbete, har det naturligtvis icke skett för att förbättra en avliden författare, utan för att bilda läsare; att leda allmänheten därhän att själv kunna tänka över ämnet och njuta skönheterna, eller förkasta felen. Han har därföre förfarit så grundeligt, så strängt vetenskapligt som möjligt, ty han anser såsom ett ohelgande av förnuft, konst och vetenskap att ytligt och utan andakt resonera över dess mysterier. - Recensenten tror sig nu hava förklarat, att han icke recenserar på skämt, utan på fullt allvar."

"Detta arbete kan visserligen sägas äga anspråk på en plats i nordiska vitterhetens historia, i anseende till de sakrika och väl valda stycken det innehåller; desto mera grannlaga hade arbetet bort vårdas, och alla oriktigheter förekommas. Huruvida detta skett vill recensenten nu undersöka. - I ett av de förträffliga stycken som i detta arbete förekomma, översatt ifrån latinet, stötte det genast recensentens, vid antiken vana öra, att finna handlingen moderniserad. Där talas om en dykare (urinator), vars oxe nedfallit i vattnet, och efter vilken han tvenne gånger förgäves dykade. - Följande mening: Urinabatur & iterum frustra urinabatur, har blivit översatt med: Han pinkede förste gang, men fik ikke Öxen, han pinkede og anden gang forgi¾ves. - Detta synes recensenten ej en obestämd tolkning utan rent av en förvänd mening. Översättaren lär ej nog känt de gamlas sätt att upptaga oxar, eljest hade han förmodeligen med större sanning översatt detta, ehuru verkligen ej lätta ställe. Flera dylika exempel skulle kanske utan möda kunna anföras, men recensenten anser detta enda såsom tillräckligt bevisande, huru lätt man, med den fullkomligaste kännedom av sin egen tids bruk, kan fela vid översättningar rörande de gamlas plägseder. Men då översättaren i detta fallet, efter recensentens tanke felat, månne han i själva valet av ämnen alltid sökt det sant rätta? Detta leder till en intressant undersökning. Recensenten uppehåller sig vid nyss anförda exempel, vars moraliska syftning lätt upptäckes i själva handlingen såsom ren natur, och vilken författaren gjort åskådlig, och därigenom givit ett sant estetiskt värde. - Detta anser recensenten obestridligt och tillräckligt, att hos oss väcka smak för denna försummade del av konsten. - Men kanske recensenten redan för länge uppehållit sig vid detta arbete? Det har dock skett med flit, för att ej synas ytligt hava granskat en bok av verkligt konstvärde. - Sluteligen kan recensenten likväl ej neka sig det nöjet, att ur Abracadabros göra ett utdrag, för att påminna huru samma ämne av vår största skald, där blivit behandlat i canzonen, Den döende oxen (efter Lazaronzo): vilket mästerliga skaldestycke, redan känt av var och en med anspråk på litterär bildning, ej för ofta kan upprepas:

Kring djärva dykarns länder Sig långa linan svingar, Och vilt han sig i blåa djupet kastar. Från betesmarkens stränder Ej oxens jubel klingar; I forsens svall han tumlande framhastar. Ej dödens anklang rastar. - Ur flodens kalla salar, Lik duvan mellan örnar Och lammet mellan björnar, Hans rädda blick till vreda böljan talar; Men fruktlöst! - Han försvinner. - Ej någon hjälp till oxens räddning hinner. Lik nordanvindar skarpa I sträva harmonier, Den mattade och trötta dykarn kväder. Ej näckens eolsharpa, Med fulla symfonier, Hans dårade och slagna sine gläder. Hans hopp, likt vårens väder, Förflög, att sällt få skåda Sin oxes liv, och hänga Sig om hans hals, och mänga Sin tår med hans i snöda strömmens våda. Hans oxe var försvunnen; - Av dykarn fåfängt sökt, ej mera återfunnen."

Jag visste just icke vad jag skulle tänka om nyttan av denna recension, men, att den var grundelig, tyckte jag mig inse. Den slutsats jag dock av min läsning drog, var, att den okända herrn, vars namn jag ännu ej kunnat upptäcka, måtte vara, som Lymell gissat, en litteratör som nitälskade för sin sak. Det som härvid likväl föreföll mig underligt, var den ton av skämt varmed han underhållit sitt lärda samtal med Lymell. Att fundera mycket härpå brydde jag mig dock icke om, utan tänkte åter på de mina nere i kajutan, dit jag åter närmade mig, för att se om någon vaknat. Då jag sakta öppnade den lilla dörren, föreföll mig rummet så täppt, att jag var på vägen att vända tillbaka, men ett gällt rop i kajutan kom mig att stiga in. Händelsen NB. hade gjort, att Engel, som tröttnat att luta sig på hårda brädet, och tillika litet sjösjuk, kort efter min utgång vaknat, och för att få vila sig litet bekvämare, lagt sig i skepparens lediga skrubb, varutmed hon förut setat. Den främmande herrn hade även stund därefter vaknat, och då han, seende sig omkring, saknade Engel och mig, funderade han storligen vart vi tagit vägen. Tanken på sängen i lilla skrubben föll honom då naturligtvis in, och nyfiken, att undersöka huru härmed kunde förhålla sig, gick han sakta dit och förde varsamt sin hand in i skrubben, säkert utan avsikt att därmed göra ont eller väcka någon. Men detta senare inträffade, ty Engel, som i sömnen kände sig röras av en hand, spratt till och ropade av alla krafter: Kors! låt bli mig. - Herrn drog naturligtvis sin hand hastigt tillbaka, högst förlägen i alla fall, och säkert ännu mer genom mitt inträde i rummet just i samma ögonblick. Han ville väl söka att förklara sig, men i min första hetta, då jag endast hörde min Engels rop, fattade jag uti honom, och ropade: Bov! - Beskedligt tog han blott emot sig med handen, och sedan det första väsendet vid allas uppvaknande var förbi, förklarade han sig så tillfridsställande, att ingen ovilja mer hos mig ägde rum, tvärtom tycktes vi efter denna affär fatta ett större tycke för varandra och komma bättre överens.

Redan om aftonen samma dag, som var den första maj, upptäcktes sjötullen den vi stilla passerade. Aftonen var klar och lugn; Skeppsbron omgränsad med mångfaldiga fartyg och master, emellan vilkas spiror de prydliga husen i halvcirkel, samt S:t Nikolai kyrkotorn och en spets av Obelisken upphöjda visade sig, allt till damernas stora förvåning. Solstrålarna föllo ännu på den apollinariska gyllene statyn och södra bergen, i vars revor här och där en grön fläck började visa sig. Fartygen vid Terra Nova varv, som antingen nya lågo på stapeln eller bristfälliga på sida att kölhalas och tjäras; brädstaplarna, galärskjulen, kranen vid Kastellholmen, Ladugårdslandskyrkan, den praktfulla kasernbyggnaden vid Fredrikshov, och framför allt det jämnhöga Kongl. Slottet presenterade sig skönt och högtidligt; men bästa effekten gjorde de mångfaldiga roddarebåtarna, ämnade till och ifrån Djurgården: en del tomma, däri rodderskorna; en till exempel med stor halmhatt, stående vänd emot Storkyrkan för att styra rätt, och den andra med gammal kastoreller ullhatt, prydd med ljusblått parduband kring kullen, sittande tvärtemot; eller båda sittande, återvände till staden: andra uppfyllda av fruntimmer med röda, gula och vita sjalar och gröna parasoller, varemellan stundom en frodig (suppositionsvis bryggare eller slaktare) och två eller tre späda (kanslister eller revisorer) snygga mansfigurer sutto: en full last endast av ynglingar med eller utan lerpipor och uniformer, eller ock en enda herre vid rodret med paraply under armen i civil uniform, och en sittande nyklippt fnysande pudel i förstammen: - allt slikt besågs ett ögonblick av damerna men ej länge, emedan de åter skyndade sig ner i kajutan för att kläda sig i högtidsskrudar med prydliga örhängen och stora sjalar, på det de ej måtte se lantlika ut under vår vandring till Nygatan eller Malmens källare, där jag kände att rum för resande, stundom fria från ohyra voro att tillgå.

Just som vi stigit i land vid Bomslupstrappan mellan klappande tvätterskor, och passerat ett mångelskestånd, där svärmor för löspenningar, dem hon likväl ej kom åt utan att upplyfta yttre kjolen, genast handlade sig några pepparkakor; mötte vi en kvinna med fläckig brun kapott och stora mässingsörringar; ock se! - jag igenkände min f.d. fästmö. - Anna Stina! ropade jag utan att betänka vad jag gjorde, ty jag ledde min tillkommande svärmor under ena armen och Engel under den andra. Arma Stina drog klädet, som hon hade knutit om huvudet, djupt ned i ansiktet för att fördölja sig, och jag hörde hennes snyftningar. Hör du Palter! ropade jag vidare, då jag såg en rödögd gubbe med blå tröja och bajonett i slidan gå vid hennes sida; - vart för ni henne? Följ med får ni se, svarade han buttert, och fortsatte sin vandring. Lyckligtvis sansade jag mig snart för att ej samla folk omkring oss, och väcka uppseende. Mina fruntimmers uppmärksamhet var lyckligtvis nu hänförd av så många andra nya föremål, att de ej gåvo akt på vad som föreföll, och en svartklädd sjuglasvagn, vari en lutad hovjunkare satt, hade till den grad ådragit sig deras beundran, att de knappast obeserverade mitt utrop. Unga Lymell, som i annat fall kanske gjort det, hade dessutom händelsevis en liten stund kvarstannat bakom mångelståndet. Vi fortsatte sedermera vår vandring Skeppar Carls gränd, förbi en död katt, Bennickebrinken, Baggensgatan, över Tyska kyrkogården och Brinken till vårt bestämda mål, där vi efter anslag: Rum att hyra, erhöllo trenne hyggliga möblerade rum. 

TOLFTE KAPITLET

Mitt besök hos herrar Haffz & Språng. Huru arvsfrågan utföll, samt i anledning därav tagna allvarsamma beslut.

Tvenne trappor upp vid reel gata, voro vi således någorlunda anständigt logerade. Fruntimmerna plockade genast upp en del av sina saker, och bredde därav överallt i rummet, varefter de (kl. ännu ej fullt 9) ställde sig vid fönstret för att bese händelserna på gatan och mitt emot, där en skräddarearm ur skyn med utbredd förgylld sax var målad på en skylt, och där, efter skrivelsen på luckan: Nederlag i portgången hölls. En trappa upp, där en reflexionsspegel satt, bodde ett par unga fruntimmer, vilka sutto vid fönstret, ej oklädda men ej heller klädda. Som dessa voro de första stockholmsdamer våra fruntimmer sett, ville de noga betrakta dem, för att taga moder efter deras. Jag, som tyckte mig igenkänna dessa damer sedan den tiden jag gjorde mina färder till Clas på Hörnet, där den ena varit med på en pickenick, emedan jag mindes mig just hava fäst uppmärksamhet därvid att hon talade franska med patron Hank och var vindögd, och den andra varit uppasserska, sökte på allt möjligt sätt att draga fruntimmernas uppmärksamhet ifrån dessa kvinnor, av fruktan att någon ung herre torde komma in till dem, och något uppträde då förefalla mitt emot, som antingen fruntimmerna kunde tro höra till goda ton, och de således kunde vilja efterhärma, eller som också rent av kunde förefalla dem obehagligt. Båda dessa händelser hade varit ledsamma. Jag förskaffade därföre genast en matsedel, vid vars studerande systrarne fingo tvista om valet av rätter, och således sysselsättas intill dess bordet hant bli dukat och övriga bekvämligheter i ordning.

Följande dagen väntade jag med otålighet tiden att kunna uppvakta herrar Haffz & Språng, och knappast hade gardisterna i farstun slutat sin musik ur Svante Sture, innan jag redan var klädd och i rörelse. Tiden att någon kunde vara på kontoret var dock ännu ej inne, varföre jag först begav mig till Kungsträdgården att där beställa en grann middag för 7 personer. Jag ville nämligen, göra ett briljant kalas för mina blivande släktingar och tillika visa herrar Haffz & Språng en artighet. Sedan detta var uträttat, och jag trodde kontoret var öppet, begav jag mig, jämte en karl som blivit vidtald att medtaga bibeln, och att hembära mina påsar, direkt till Prackaregatan huset n:r 1 kvarteret Lurendrejaren större.

Med spänd förhoppning öppnade jag den järnbeslagna dörren, varpå en oval lackerad bricka med förgylld påskrift, Contoir, var fästad, och inträdde, sedan jag tillsagt min följeslagare att emellertid dröja i farstun. Herr Haffz, som satt vid sin ljusgröna pulpet innanföre ett skrank, tittade opp och grinade litet emot mig, och som mitt ansikte var okänt, lär han hava ansett mig för någon assignationsinnehavare, emedan han i en snäsande ton sade: Jag har en gång för alla sagt, att intet några assignationer inlösas här oftare än lördagarna emellan 1 och 2, aldrig på postdagarna. Kom igen i morgon. Farväl. - Mitt ärende, sade jag och bugade mig litet, är intet för någon assignation. Mitt namn är Tralling. - Jag ville ha den äran att uppvakta herrarna, och tillika förfråga mig angående ett engelskt arv. - Ja så, sade herr Haffz i det han lade pennan på pulpeten, och närmade sig till kassakistan, som jag trodde för att uppräkna mitt arv, men i stället vände han sig med en allvarsam uppsyn till mig, och frågade strävt: Var det således ni som uppsände dopattesten? - Ja, svarade jag med en glad min.

Nå, ni tänker kunna bevisa er släktskap och rättighet till Trallingska arvet? - Jag började förskräckas litet för hans ton och en slik fråga, och svarade därföre, något svävande på målet: ja, jag har en bibel med mig, däri min salig farfar själv gjort anteckningar. - Nu vände herr Haffz sig till kassören och ropade: Herr Magerman! se efter den där dopattesten och giv igen den. Och ni, sade han vändande sig till mig, packa ni er se'n ut och det fort. - Svårligen kan någon göra sig ett sant begrepp om de känslor, som nu intogo mig. Förskräckelse, rädsla och harm gjorde mig alldeles mållös; men tiden tillät ej många betraktelser, ty herr Haffz fattade mig med kraft i armen och öppnade dörren varigenom han med sådant våld skuffade mig, att jag kom emot andra väggen i farstun. Nu intog vreden även sin plats, och jag inträdde åter. Herre, sade jag, jag kommer inte hit för att överfallas, utan för att utfordra mitt arv, och redo och räkning. - Ni! ropade herr Haffz, menar ni, att jag intet känner vem ni är? Jo rätt väl. Ni är en stackare, som varit betjänt hos herr Hank och stulit kläder ifrån honom, och nu vill ni försöka på att komma åt penningar som tillhöra andra. Var ni glad att ni slipper straff. En stackare är jag, det nekar jag intet, men stulit har jag ej, inföll jag nästan i tårar över en sådan beskyllning, och att jag heter Tralling och är sonson av gästgivaren i Traheryd är vid Gud rena sanningen. - Vad angår det mig, ropade herr Haffz, om ni än är son av hållkarlen i Rotebro, så har ni intet att göra med arvet ändå. Hur kan ni vilja bevisa er släktskap med en karl som inte hette Tralling utan Trallings och född, intet i Traheryd utan i Uddevalla? - Nu skall jag berätta er, att, innan er struntattest hann till London, hade de rättmätiga arvingarna genom Wanck & Lythe fullkomligen bestyrkt deras lagliga rätt, och anammat alltsammans, och vi ha fått ett allvarsamt brev ifrån Loy, liksom vi velat vara bedragare, och i komplott med er.

Herr Magerman, som avhörde detta, och vilken jag nu igenkände såsom en vän av patron Hank, satt och småskrattade, men Gud skall veta att jag ej var disponerad, att däri följa hans exempel. I en hast nedstörtad, ej allenast från min inbillade lyckas höjd till mitt forna arma tillstånd (ty att den avlidne Trallings aldrig varit min farbror insåg jag nu), utan tillika ansedd som en skurk och bedragare, kände jag mig nu för första gången olycklig. Mållös stod jag och betraktade den hederliga prosten Sorlenii namn på den mig återställda dopattesten jämte ett engelskt brev ifrån Lorenz Loy, som troligen upplyste hela förhållandet med arvet, men vilket jag likväl, i anseende till mindre kännedom av språket, ej rätt kunde läsa. -

Jag ber då aldraödmjukaste om förlåtelse, sade jag med den ängsligaste uppsyn i världen, bugade mig och gick ut i min olyckliga belägenhet. I farstun stod min följeslagare ännu kvar med en tom säck, tillreds att emottaga bördan; men då han av min första utskuffning redan fattat svaga tankar om mig, och nu fann sanningen av sin gissning, började han att med smädelse bemöta mig, och att med hotelser fordra betalning för sitt besvär. Jag nödgades ge honom 18 skill. varefter han änteligen gick, men jag stannade en stund kvar med ansiktet vänt emot väggen, för att övertänka vad nu kunde vara att göra. - - Min förlovning med mamsell Engel borde väl återstå mig ännu, och i sådant fall en tämmeligen säker bärgning med henne, emedan dess arv åtminstone kunde anses bli en tunna guld; men att jag, som nu blivit pank och eländig, skulle kunna få henne, ansåg jag bli en omöjlighet. Att dessutom nu, så medömkansvärd, begiva mig hem, var mig outsägeligt svårt, ty att gränsen emellan medlidande och förakt är mindre än mången tror, kände jag rätt väl. Annat parti än att gå hem syntes dock sluteligen ej vara att taga. Jag begav mig därföre med långsamma steg på väg till vårt logi, där gumman och flickorna redan voro sysselsatta att utstyra sig till kalaset i Kungsträdgården, dit de lovat att i hyrvagn komma kl. precist 2, i händelse jag för mina affärer ej själv skulle hinna att dessförinnan hemkomma till deras ledsagande.

Kommen ett stycke på gatan, mötte jag samma herre, som gjort oss ressällskap på sjön. Han var nu utrustad med krusflor kring hatten och uniform, som jag tyckte adelig, vilket jag dock icke med visshet kunde urskilja, emedan han där ovanpå nyttjade en brun syrtut. Han observerade mig icke, men då jag ganska högtidligt avtog min hatt, igenkände han mig, och gjorde på samma sätt. Hur står till? frågade han, och tog mig med sina smala kalla fingrar i handen. - Rätt illa, svarade jag, jag är alldeles olycklig människa! - Hur då? sade han, det måste herrn berätta mig. - Men apropos, efter vi just träffas här utanför Chergé's kunna vi så gärna gå in. - Jag tackade, och vi följdes in i inre rummet, där min följeslagare befallte tvenne glas Crme d'Absinthe och tvenne fjärdedelar av en varm tårta, vilket framsattes på ett litet med svart vaxduk beklätt bord. Vi satte oss i soffan, och här berättade jag öppenhjärtigt mina öden. - Efter avhörandet av allt vad jag hittills haft äran förtälja för högädla och vördade fru prostinnan, tog han till ordet och sade: Min kära herr Tralling! Herrn har mer än orätt att klaga över sitt öde. Ung och frisk, med arbetsförmåga och framför allt ensam, utan något påhänge, inser jag ingen fara för min herres framtid, om även förlovningen med mamsell Engel skulle bli uppslagen. Det utsatta vitet kommer herrn då till goda, och att hon i själva verket ej är mer verkligt Engel än andra kvinnor, därpå är jag viss, som själv ett par år dragits med en ängel. Men vet herrn hur jag i sådant fall i min herres ställning skulle göra? - Nej, svarade jag. - Jo, fortfor han, jag sökte, att antingen få arrendera någon liten lantegendom, eller ock att få tillackordera mig någon passande syssla i en mindre stad, t.ex. någon ledig postmästaresyssla i Norge, eller någon dylik. Där skulle jag, skild ifrån alla bullersamma öden, leva min tid i största trevnad; om sommaren promenera med stadens unga flickor i trädgårdarna och äta vinbär, och om hösten gissa charader med dem, eller ibland gå på klubben och spela mitt 2 sk:s träkarl med prosten och aptekarn. Den bildning och lilla erfarenhet jag kunde äga över mängden i en liten småstad, skulle säkert göra mig påräknad och ansedd för något, vilket i en större krets ej går så lätt.

Ja, utbrast jag förvissad om sanningen härav, ödet har ändå visst icke ämnat mig att beträda någon stor och lysande bana. - Det samma gäller om mig, inföll den främmande herrn och räckte mig broderligt sin hand. Får jag därföre lov, fortfor han, att proponera brorskål med herr Tralling? Ödmjukaste tjänare, var mitt svar, jag skall försöka att ej göra mig ovärdig av min brors vänskap. Vi kysstes, och tömde till bekräftelse var sitt glas champagne. - Får jag lov att fråga, jag ber om förlåtelse likväl, min brors namn? sade jag änteligen. - Mitt namn är von Trasenberg, sade han. - Det fägnar mig att få göra min brors personliga bekantskap, fortfor jag. Därefter togo vi varandra under armen och promenerade så vid varandras sida över Nya bron, Gustav Adolfs torg och några andra platser till Kungsträdgården där jag beställt kalaset. Detta åtog sig Trasenberg nu att bestå, ävensom kostnaden för hyrvagnen åt damerna och unga Lymell.

Beskrivningen på deras ankomst samt mina övriga öden, vore kanhända för tröttande att meddela. Jag avbryter därföre berättelsen, rädd nog att jag ändå för långt överskridit den mig ynnestfullt givna tillåtelsen att då och då få uppvakta med min skrivelse; och i stor fruktan, att min ovårdsamhet svårligen torde förlåtas, då, till ex. redan i ärade titeln ett överflödigt s insmugit sig, utan att jag se'n sökt fint utradera detsamma eller omskriva hela bladet. Denna uraktlåtenhet, vågar jag dock försäkra, endast härleda sig ifrån min verkliga övertygelse, att min skrivelse kanhända någon ledig stund med hastighet genomläses, men sedan ej förvaras i något bibliotek, utan använd till strutar eller papiljotter, lika hastigt förglömmes.

BILJETT till änkeprostinnan Skarp.Jag erkänner, min fru, billigheten av Er fordran, att jag måtte sluta den skrivelse vars början Ni ynnestfullt behagat emottaga från min hand. Ett slags slut får jag därföre här med äran överlämna; verkligen endast författat för att uppfylla min skyldighet; - men jag har därvid ej funnit mig uti att, efter de råd jag fått, egentligen välja scenerna ur de högre sällskapskretsar jag kunnat ha tillfälle att bevista Målningarna här äro ej tagna högre opp än förr: varken av greve ** eller grevinnan ***, oaktat händelsen någon gång även fört mig i deras sällskap. Jag har trott och tror ännu att lågheten i stilen, där den finns i min skrift, bör härledas ifrån helt andra orsaker än att scenerna varit hämtade ur de lägre kretsarna eller att personernas namn ej varit förnäma.

TRETTONDE KAPITLET

Mina äventyr på Djurgården och Sandsborgs värdhus

Jag berättade oförställt hela mitt obehagliga äventyr för damerna så snart de anlänt till värdshuset i Kungsträdgarden. Gumman hade i början nära dånat av alteration och tycktes för en stund alldeles förlora både aptit och koncepter, men snart nog återhämtade hon sig och syntes i hast få ett nytt liv jämte den mest högröda färg. - Jag som fordom varit henne så kär som hennes ögonsten, fick nu den ena förnedrande titeln efter den andra, eller, med få ord, nödgades under stor vedermöda samt svåra förebråelser och förödmjukelser av gumman, äta min beta så bittert att mången djup suck därunder frampressades ur mitt bröst. Trasenberg, som märkte detta och troligen tyckte att jag såg alltför ledsam ut, sökte på alla möjliga sätt uppmuntra mig; men förgäves bemödade han sig därmed, ända till dess han påfann att inbegära en bål Seltzerpunsch. Denna skingrade småningom min svårmodighet, och då min vän tillika, ehuru med en högst medelmåttig röst började att tralla och sjunga:

Friskt mod låt sorgen fara,
Bekymren från dig slå:
Den som jämt vill lycklig vara
Lyckans flyktighet förakta må! -

lättades mina sorger och jag tömde mitt glas utan ängslan. I korthet sagt, denna versstump och sex eller åtta glas punsch gjorde mig åter så obekymrad som om ingenting passerat; och vid slutet av måltiden, då gumman började stoppa den ena renetten efter den andra i sin ridikyl, till tecken att hon ätit nog, fattade jag mitt glas och sjöng själv min egen visa:

Stor strunt! min sorg må fara, Jag blir nog gift ändå! -

"Inte med Engel likväl, det skall jag vara kvinna för!" svarade gumman med en av vrede nästan förkvävd stämma och sköt stolen ifrån bordet; vilket exempel vi allesammans naturligtvis följde. Att jag förgått mig, fann jag lätt; men för ögonblicket var jag ej så stämd att jag blev ledsen däröver, tvärtom såg jag med särdeles nöje att Lymellska familjen behagade resa och lämna mig och min vän kvar, ty att göra sällskap med i vagnen visste jag mig slippa, emedan där ej fanns någon ledig plats. Trasenberg försökte väl att förmå gumman att ännu stanna en stund, emedan bålen ej var tömd, men sedan hon fått sitt kaffe, vilket hämtades ifrån ståndet, var det omöjligt att förmå henne till längre dröjsmål, varföre vi följde våra gäster till hyrvagnen. - I det jag igensmällde dörren därtill, ropade jag: jag torde kanske dröja en stund jag, tant! Gumman nickade endast åt mig med sin vresiga min, vilket jag tog för bifall och därföre gjorde jag mig ej bråttom, utan sedan kusken kört, förfogade mig jämte min vän åter in, då följande samtal börjades:

"Nå bror Tralling! vad ämnar du nu i själva verket ta för mått och steg? tror du inte att något bedrägeri kan vara begånget av Wank & Lythe i Göteborg?" Nej det tror jag inte; så stora köpmän kunna omöjligt stjäla så grovt. - Jag har tagit mitt parti, yttrade jag med värma och slog mig med högra handen på hjärtat, giftermålet kan vara mig likgiltigt. - Jag vill resa ner till min födelseort och där ämnar jag bli bokhandlare och utge ett blad som skall heta W-köpings Litteraturtidning - jag kan allt föda mig därav. - "Är du galen? eller är du litet smord kära bror! kanske punschen var för stark och du mera susceptibel i dag än annars, efter du var vid elakt humör då du började dricka?"

Nej gubevars! jag är inte smord alls, jag är spik nykter och skulle väl kunna dricka ur resten i bålen ensam.

"Ja så! gå på då, men du skall väl unna mig att vara med. - Då vi fått skåln tom, tycker jag vi kunna gå ut i fria luften."

Vi drucko verkligen varsina två eller tre glas, och sedan Trasenberg betalt kalaset, efter given räkning på kort, 34 r:dr 18 skill., utom drickspenningarna, vari jag förgäves erböd mig att få deltaga till hälften, begåvo vi oss ut i trädgården. Då först kände jag att vårluften knäckte mig, och att luftsyran i punschen var en förrädisk inrättning som kom efter; visserligen kittlade den angenämt i näsan, likasom då man druckit champagne; men på samma sätt som sådan, gjorde också denna mina ben trolösa: jag fann nämligen att jag åtminstone druckit de tre sista glasen för mycket, och var verkligen förlägen att kunna undvika att förråda min svaghet; sådant skulle kanske ändå kunnat gå an, helst om jag haft en aldrig så liten käpp till stöd och om jag endast fått tiga, men Trasenberg som stannat på släta planen mitt för orangerihuset ville höra mina tankar över inskriptionen: Svenskar återgiven åt edra söner m.m., emedan han påstod att återgivande endast kan ske till den av vilken man tagit eller fått något. - Jag, som blott tänkte på punschen, hade således mina tankar för mig, och att i alla fall vederlägga honom på stället, varken ville eller kunde jag, utan att bära mig oskickligt åt, eller åtminstone utan att sväva på målet. - Min ställning var således rätt brydsam, och i mitt tycke den skamligaste som kunde tänkas, varföre även min enda spekulation gick därpå ut att kunna komma undan min följeslagare. - Fermt tog jag ock mitt parti: Förlåt mig min bror! jag har glömt att uträtta en liten affär, ropade jag, och i detsamma begav jag mig med brådskande steg, ehuru just icke i rakaste linea, tillbaka och ut igenom lilla porten till Änkehusgränden, utan att avvakta något svar eller att ens se mig om.

Utkommen på gatan var jag ändå ej stort bättre i mina affärer, ty hem vågade jag omöjligt gå i den ställning jag var - jag besinnade mig dock icke länge, utan fortsatte min marsch och begav mig snett över Packartorget direkt på vägen till den Kongl. Djurgården i avsikt att där spatsera fram och tillbaka tills mitt rus skulle försvinna. Fort nog kom jag även dit utan större motgångar än att jag i min skjutande fart en gång knuffade emot ett par gummor, som hedrade mig med några smädeord, vida grövre än min svärmors, dock mindre smärtande för ett grannlaga sinne; men lika som ödet sedermera på en dag velat utgjuta hela sin vredes kalk över mig, möttes jag snart av den ena olyckan efter den andra.

Först började det med hast regna som om himmelens slussar blivit öppnade, och då jag oppe på berget, där jag var, för att skydda mig från att bli genomblöt skulle skynda mig till ett där stående tält, ville olyckan vidare att jag skulle halka på den fuktiga mossan och åkande, utan släda, störtade jag berget utföre och halkade ända ned på slätten. - Huru jag genom denna färd måste komma att se ut, helst på ryggen av min ljusa syrtut, torde jag kunnat beskriva, men som jag genom en hagtornsbuske i min väg alldeles sönderrev både över- och underplagg, att ingen målning därav tål att göras, kan ingen fatta mitt elände, och då störtskuren tillika, likasom för att skölja av mig, nu med fördubblad häftighet öste ned, eller som allmogen i Småland yttrar sig, stod som spön i backen, var min ställning av den natur, att om ruset än gick bort, hade jag ingenting vunnit på bytet. - En djupare suck än jag nu drog har kanske aldrig blivit frampressad på Djurgården, också genljudade den ända bort i brädgården och opp i tältet, varifrån jag åtminstone, oaktat regnets smattrande, tydligt hörde beklagande toner.

Så fort jag kunde, arbetade jag mig ånyo dit, och instörtade, till min stora förvåning ibland en hel mängd unga flickor med uppskörtade kjolar och hattarna i händerna. Alla ropade emot mig: slog inte herrn ihjäl sig? mitt svar skulle, naturligtvis, hava blivit: nej mina damer! om icke ibland stämmorna en ropat: Ack! jag tror det är herr Tralling! - Jag betraktade flickan och igenkände en ungdomsbekant, den så kallade vackra mamsell Fredrika Alm ifrån W-köping, vilken jag av ryktet kände vara i fru Simpels pension i Stockholm. Ja gunås, svarade jag för det sätt varpå jag presenterar mig, jag ber tusen gånger om förlåtelse att jag kommer inrusande på detta sätt, men jag hade i sanning ingen annan utväg att ta. "Vi blev ock så ambraserade av den horribla skurn, att vi med måtte ta vår reträtt hit", yttrade en äldre människa, som för att åter ställa sig i ordning, avtagit sin petinettskrage från sin barm, vilken, efter beskrivningen i Höga Visan, lik tu råtvillingar var. Att hon ej kunde vara någon annan än fru Simpel själv, gissade jag genast och bestyrktes ännu mera däri då hon tillade: "att jag och mina flickor skall kunna praktisera oss hän utan paraplyer, ser ta mej fan! durk omöjligt ut, och re'n började det drypa i det här förbannade infama tältet så att en stackare alldeles kan förgås." - Det går ändå an vi ha någon skygd yttrade mamsell Alm, vi må vara glada att vi inte farit så illa som herr Tralling. Detta deltagande rörde mig mycket, men ett fnittrande och skrattande bakom mig av de andra flickorna, förargade mig däremot, dock ursäktade jag dem snart, då jag betänkte mitt utseende ifrån den sidan, och drog mig därföre baklänges till tältväggen, för att så gott jag kunde bortgömma min skador, och för att icke genera med det immerfort från mina kläder strömmande regnvattnet.

En liten stund hade vi stått i denna belägenhet och skiftesvis svurit eller beklagat oss, då solen hastigt uppklarnade och insände sina välkomna strålar igenom trasigheterna på tältet; regnet upphörde med detsamma lika oförmodat som det börjat, och alla blevo glada. Nu ska vi passa på, yttrade frun, och hela skocken begav sig ut. Alla hade, som nämnt är, sina kjolar förut uppfästade (troligen en av fru Simpels lärdomar på det flickorna ej skulle smutsa sina kläder) och anblicken av denna fårahjord, vars vita vackra ben utan försiktighet hoppade som rågetters ned utför den klippiga stigen, var så förtjusande, att jag nästan var färdig att glädjas över regnvädret, i synnerhet då min blick en gång fick se mamsell Alm snava, som dock lyckligtvis ej medförde någon större olycka än att hon ryckte klänningen upp till strumpebandet; - men då däremot min blick råkade att möta gummans ben, bävade jag, ty om de, så tyckte jag, skulle tilltaga i tjocklek uppåt, i proportion av vad de lovade, måtte de hava varit ofantliga.

Ombedd var jag väl icke att göra sällskap, men i anledning av den bekantskap jag ägde med en av damerna, och dessutom av rent behov att komma till något ställe där nål och tråd kunde finnas, tog jag mig friheten att följa troppen, likväl bakefter och så försiktigt hållande min syrtut tillsammans, både bak och fram, att ingen kunde upptäcka min skröplighet: klokt var också sådant, ty jag märkte nog att flickorna hade sina ögon till gagns och att den var deras förnöjelse, emedan de ej släppte mig ur ögonsikte under hela vägen till Blå Porten, där damerna, vid utgåendet på deras olyckliga promenad, lämnat sina ledsagare, ett par ruskiga herrar som bjudit dem ut på rolighet till Djurgården. Där ämnade jag rekommendera mig; men den ena av dessa herrar, med lerpipa i munnen, tycktes intresserad av att jag skulle stanna kvar, helst mamsell Alm genast presenterat mig såsom en bekant, och då han dessutom snart kom underfund med mitt behov av hjälp, bad han mig genast stiga in i ett särskilt rum och fogade anstalt om nål och tråd, för att få reparerat vad hagtornsbusken sönderrivit, han ville att värdshusflickan, som därtill syntes villig, skulle hjälpa mig; men jag undanbad mig sådant och reparerade, sedan jag likväl till hennes omsorg lämnat min syrtut, själv ganska försvarligt allt vad som gått sönder, varefter jag ånyo lika gentil som förut, nämligen i hela pantalonger och stövlor med rena kragar kunde infinna mig i sällskapet.

Vid beskrivningen på herrarne vill jag ej länge uppehålla mig: den ena hette Simpel, kallades sekreterare, var fruns son, efter utseendet några och trettio år gammal och ganska förstörd; den andra hette Carmosin, f.d. fanjunkare vid Finska Gardet, men nu fänrik vid något lantregemente, omkring fyratio år, koppärrig och till sitt yttre om ej sämre visst icke förmånligare än sektern. Dessa båda herrar hade som nämnt är utbjudit pensionen på Djurgården, men nu fogade händelsen så, att de båda före aftonen nödgades vara i staden; fänriken eller så kallade löjtnanten, som han sade hos en kamrat, och sektern för att ledsaga tvenne av pensionsflickorna till en deras tant på söder, dit de nödvändigt ville resa; de voro därföre rätt nöjda att jag ankommit för att efter supén följa de övriga damerna hem, och på anmodan därom insåg jag ingen möjlighet att neka sådant. Herrarna och de två flickorna reste därföre snart och ingen skada var det, åtminstone ej på de förra, vad behaget i umgänget beträffade, ty deras seder hade på intet sätt varit fina, tvärtom, efter mitt begrepp om anständighet, ganska oavpassade bland unga uppväxande damer.

Jag blev nu således ensam kavaljer på stället, och åskådade med nöje huru flickorna skämtade, valsade och rasade i salongen, men själv uppförde jag mig nästan för blygsamt och som ett fromt lamm; mitt umgänge syntes därföre ej heller särdeles roa någon, utom mamsell Alm, vilken av ett helt olika lynne emot alla de övriga flickorna, beskedligt språkade med mig om sin hemort, dit hon om ett par dagar sade sig åter ämna resa, och dit jag även sade mig önska att, så fort möjligt vore, komma; också kan jag ej neka att jag av allesammans helst talade vid henne, ty utom hennes hövlighet var hon den vackraste och bäst växta i hela samlingen. Under tiden nalkades supén; den var tarvlig nog och bestod endast av ett fat kotletter och en bål kallskål, men begärligt förtärdes varenda bit och varenda kallskålsskorpa, så att jag kunde ana de uppväxande damernas goda aptit och att, till bibehållande därav, gumman i vardagslag ej måtte bestått dem några läckerheter eller överflöd. Försiktigtvis smög jag mig ut i förstun och frågade uppasserskan vad detta kostade, men hon svarade att sekter Simpel lovat att betala, och nöjd därmed gav jag henne blott en plåt för dess besvär med min syrtut, samt återvände till damerna för att ledsaga dem till staden.

Återfärden skulle företagas i roddarbåt. Det blev, då uppbrottet skulle ske, ett förskräckligt väsen och spring, innan alla hattar och sjaletter och handskar och ridikyler blivit funna, äntligen var allt i ordning och vi begåvo oss på väg. Jag åtog mig styrmanskapet och kl. 1/2 11 anlände vi lyckligt till Skeppsbron. Nu hade jag väl gärna velat taga avsked och begiva mig hem; men jag trodde hövligheten fordra att jag skulle konvonjera damerna hem, och följde dem därföre ända upp till hörnet av Norrtullsgatan och Ammakarebacken, där jag äntligen fick återvända, men emellertid hade klockan lidit emot tolv, och jag måste därföre skynda mig för att kunna komma hem medan någon i huset kunde vara vaken. Jag gick så fort jag kunde, och sprang stycketals, men det oaktat kom jag för sent: porten var stängd och dagens lidande på långt när ännu ej för mig ändat. Förgäves bultade jag åtminstone en timme på porten; äntligen tröttnade jag, i synnerhet som det ånyo började att regna, och bedrövad återvände jag i min ånyo fuktiga syrtut till hyrkuskgränden, där jag inkröp i den första vagnen, drog upp fönsterna och somnade slutligen; men den obehagliga känslan av kölden, gårdagsruset, olyckshändelsen på Haffz & Språngs kontor m.m., varmed jag vaknade, kan ej jämföras med något annat än min förvåning då jag, seende mig omkring, i stället för Rådhuset och Malmens källare upptäckte ett värdshus utanföre staden; men vilket, igenkände jag icke.

Huru jag kommit på det ställe jag vistades, var mig omöjligt att i hast fatta. Jag kunde likväl slutligen begripa att hyrkusken, om natten, strax efter sedan jag somnat, spänt sina hästar för vagnen, (vilka också ännu stodo förspända) samt kört; men att jag ej därunder skulle vaknat var mig alldeles obegripligt, om ej kusken kört i gående. Jag påminte mig likväl nu att jag drömt mig än sitta i en gunga, än att jag skallrats på en bondkärra, och hade således haft någon känsla av skakningen. Vare med den saken hur som helst, tänkte jag äntligen, är jag nu emellertid på ett oförväntat ställe och behöver värma mig, ty att jag skulle frysa svårligen, var ganska klart att begripa.

Ingen människa upptäckte jag, ty min kusk hade förmodligen gått in i drängstugan för att lägga sig på sitt öra, och som jag av solen, vilken nu var i uppgåendet, kunde döma, var klockan ej över fyra, och annat folk borde således även ännu vila sig; i detta senare bedrog jag mig dock; ty så snart jag litet sansat mig, hörde jag ganska tydligt musik och larm i värdshuset och gissade att en bal därinne pågick. Jag var just icke missnöjd härmed, ty idén om kaffe, en vanlig styrkdrick kl. 4 på baler, och varav jag även var i stort behov, framställde sig för mig. Att direkt stiga in vågade jag likväl icke, dock förfogade jag mig ur vagnen för att närmare undersöka lokaln, och höll just på att läsa på Sandsborgs värdshusskylt, då tvenne herrar kommo utstörtande på gården. Deras ärende syntes så brådskande, att de icke ens haft tid att påtaga sina hattar. Till min stora förundran igenkände jag tydligt i den ena en av de herrar med vilka jag gårdagen varit i sällskap, nämligen sekter Simpel, och lika tydligt såg jag att han, i ordets rätta mening, var överlastad; det oaktat igenkände han dock även mig, och ropade: hur fan! har du kommit hit? Att vi voro bröder kände jag ej förut; men lät det passera och svarade: Jag vet knappt själv, åkit har jag. Ja, du är välkommen om du än kommit på fyra fötter, fortfor han; kom och stig in. Jag invände väl att jag var något oklädd, men Simpel påstod att sådant ej gjorde någonting och att det bara vore en liten picknick där jag skulle få träffa ett par bekanta flickor. Jag vågade tvivla därpå, men han bedyrade med ed att så förhöll sig; och till vidare förklaring berättade han, att han själv tillika med en annan vän var tillställare av en bal för att roa några hyggliga flickor, och att han sin mor ovetande fört de två mamsellerna med sig, för att låta dem oskyldigt roa sig, ty besitta mej! tillade han, går icke här lika anständigt till som på någon förnämare bal, också är det bara hederliga sjökaptensdöttrar och dylika flickor här, men ändå får du inte skvallra om någon ting i händelse du skulle träffa gumman eller någon av de andra flickorna, för se dom har inte just riktigt begrepp om hur det kan vara. Nej gubevars! svarade jag, som nu tydligt begrep hela tillställningen, och ej längre var blyg för att träda in; dock avtog jag först min syrtut, oaktat Simpel som syntes vara vid ett synnerligt gott lynne, nästan ansåg sådant onödigt då han öppnade dörren för att införa mig.

Min första blick i salen mötte den ena av de nämnde mamsellerna, valsande med en civilt klädd herre med mustascher, nämligen herr löjtnant Carmosin, och efter dessa följde par på par av kavaljerer med unga damer i vita kläder; några gamla observerade jag icke. Men jag fick ej länge uppehålla mig med åskådandet av dessa gracer, emedan Simpel drog mig med sig in i ett annat rum, där tobak och balar var att tillgå och presenterade mig såsom en sin bekant för den andra tillställaren, en mager högst gemen figur med glasögon på näsan. Denne bad mig även vara välkommen, och emedan han stod sysselsatt att slå uti tomma och halvtömda glas, bjöd han mig punsch eller bischoff. Jag var just icke angelägen om någotdera slaget, men valde dock det senare.

Nu var jag således introducerad och fick gå hur jag ville, ty all frihet var tillåten; jag förfogade mig därföre ut i dansrummet och nu betraktade jag riktigt hela samlingen. Flickorna, varå ej var någon brist, voro, sanningen att säga, nästan alla vackra, eller hade åtminstone varit det, men gemensamt sågo de så fördansade och förstörda ut, att ej en enda behagade mig. Runtomkring rummet och vråarna, sutto de som ej dansade, sömniga med raknat hår, sysselsatta att dricka kaffe eller spraka med sina kavaljerer, som nästan alla voro civilt klädda; blott en och annan sliten uniform kunde upptäckas. Då kaffe nu fanns att tillgå, förskaffade jag mig även en kopp, och satte mig med den på en ledig stol, händelsevis utmed den andra mamsellen ifrån fru Simpels pension, att jag således skulle tala något vid henne, tyckte jag artigheten fordrade, men hon avsnäste mig genast med ett par tvära ord och riktade sina blickar efter löjtnanten, som valsade med hennes kamrat. Ja den kan vara lagom åt dig, tänkte jag, satte min urdruckna kopp i fönstret och gick, beredd att direkte fortsätta min vandring till staden.

Då jag i farstun ämnade påtaga min syrtut, möttes jag av bror Simpel. "Det var bra att jag träffade dig, ropade han, följ med mig skall jag visa dig var de spela en helvetes raffel. Jag har haft en förbannad otur på en stund, fortfor han; men jag hade lust att spela för en ann. Tag hit några daler så ska vi spela i kompani." Jag hade fordom varit ute för spel i min dar och då nästan föresatt mig att aldrig i min livstid spela, men sättet varpå Simpel tog saken, var så fermt, att jag ej tyckte mig kunna neka hans begäran, och som jag händelsevis ägde litet penningar på mig, upptog jag och lämnade honom två tvåriksdalerssedlar. Med dessa trängde han sig fram till lådan, höll dem och vann. Jag hoppades nu att få mina penningar tillbaka med vinst, men i stället att ge mig dem, stannade han kvar och grälade sig snart till rättigheten att slå, då han höll, som det kallades, fyra dalers bank och fyra daler på apréen. Jag trängde mig efter så nätt jag kunde, för att få åskåda utgången, vilken blev lycklig, ty hans första slag utvisade tre fyror, dem han kallade sina bondfönster. Då tog han den så kallade apréen, åtta riksdaler, kramade ihop och stoppade alltsammans i sin ficka, som jag hoppades för att sedan lämna det åt mig, men banken, lika stor, bjöd han ut att hålla emot. Den blev snart besvarad; han slog ånyo och vann; ytterligare fortsatte han utan att taga undan något och lyckades på sådant sätt att oavbrutet slå åtta träffar, då banken utgjorde något över 600 r:dr b:ko. Nu var jag bra otålig och önskade att han måtte sluta, men tyvärr: han böd ännu ut sin bank, den besvarades ifrån flera händer, dock icke fullt, då kunde jag ej längre styra mig utan ryckte Simpel i armen just i detsamma han ämnade kasta: tärningarna föllo ner och utvisade felt. Så ond som han nu blev har jag aldrig sett någon människa. Alla den ondes mångfaldiga namn, tjugutvå eller tjugutre stycken, uppräknade han i rad, och hade nära varit färdig att överfalla mig, som orsakat felslaget, om ej till min lycka jag själv bestått grundkapitalet till hela vinsten och han således för hederns skull nödgades återhålla sin arm. Han betalte nu efter någon motsägelse förlusten 400 r:dr, sammanrafsade återstoden, som enligt min räkning lärer hava utgjort 228 r:dr och yttrade endast till mig: Jag skall redovisa för mig se'n; nu har jag inte tid; jag måste in och be flickorna laga sig i ordning att fara. Om du vill resa med, kan du också få rum i vagnen, ty Carmosin blir kvar, vi kunna då likvidera under vägen. Ja men! svarade jag nöjd nog med att åtminstone få åka hem, men rätt missnöjd därmed att jag ej genast utbekom min andel i vinsten, minst 100 r:dr; ty att den, då jag ej fick något genast, aldrig skulle utfalla, anade mig: emellertid påtog jag min överrock och gick ut på gården för att avvakta sällskapet. Över en timme hade jag nu varit på denna oemotsägligen usla bal. Solen hade under tiden hunnit långa stycket opp och strålade på en molnfri himmel: det var kanske en den vackraste vårmorgon man möjligen kunde se; men jag var ej stämd att njuta dessa behag: ont hade jag i huvudet efter gårdagsruset, - den kanske genom min åtgärd förlorade vinsten, smärtade mig, och mina övriga förhållanden voro ej heller tröstrika. Jag såg därföre allt med vreda ögon och blev ond på var och en liten naturscen, som eljest och vid ett annat lynne skolat skänka mig nöje: då tuppen flög opp på planket och galde, samt flög ned igen till sina hönor på stacken, tyckte jag han hade intet där att göra och blev ond därpå att han var utan stjärt: då grisarna bussades vid hoen, tålde jag det ej: då sädesärlorna skriande förföljde en kråka över tallbacken, var jag förargad på dem, och då en gumma som körde sitt granrislass till staden, hojtade för att få sin gamla trogna häst förbi krogstallet, ropade jag: tig käring! men vedervärdigast föreföll mig väntningen på de av mig innerligt föraktade pensionsmamsellerna. Äntligen kommo de slamsande med sin dem värdiga kavaljer, och sågo ut i Guds ljusa dag som vattenlagda mumier. Dessa matmödraämnen kröpo först in i vagnen, sedan Simpel och jag, som satte oss baklänges, och så smällde den trasiga försupna kusken på sina av mjölröra kring hela huvudet degiga kampar, med en gammal knutig piska, och tåget bar av i sakta lunk in åt staden.

Nu var vagnen, likasom en stor del av huvudstadens hyrvagnar äro, ej allenast låg, utan även ganska trång, och detta tyckte jag ej heller om, ty mina knän hade ingen plats om jag ej skulle genera den mitt emot mig sittande mamsellen. Jag hade likväl ej någon annan utväg, utan måste trängas med henne. Detta fördrog jag dock snart och nödgas, kanske till min skam, erkänna att den ena av våra beryktade fiender: djävulen, världen och vårt eget kött, fick rådmån över mitt förnuft, så att jag till och med började finna ett slags nöje i att trängas, oaktat jag i mitt hjärta var innerligt ond på mamsellen, vilken ock å sin sida visade mig det tydligaste förakt och knappt vårdade sig att svara, då jag tilltalade henne; då de däremot båda hade tusende saker att säga kusin Simpel, bland annat skämtsamma anmärkningar över en i galgen hängande syndare, den de från Skansbacken trängdes om att kunna betrakta. Minns kusin, ropade den ena, hur oregerlig han var då han skulle hängas? Såg mamsell på det? frågade jag. - Ja visst, svarade hon, kusin Simpel skaffade oss plats, alldeles invid galgen, det var fasligt att se hur infam han såg ut, och alldeles inte ville låta hänga sig. - Jag tordes ej yttra mina tankar över smaken för detta spektakel och teg därföre, görande mina reflexioner för mig själv.

Anländ på detta sätt till Slussen, bad jag att där få stiga ur vagnen för att gå hem, varföre kusken befalldes hålla, och jag begav mig ur; men mina penningar, som beständigt lågo i mitt minne, tyckte jag mig icke kunna släppa, åtminstone ej mina utlagda fyra r:dr, och påminte därföre, så hövligt som möjligt, att vi kanske ej borde skiljas innan våra affärer blivit uppgjorda, i fall, tillade jag för att ha en förevändning, jag skall betala något för picknicken och för hyrvagnen kan bror dra utav sådant. Det är strunt, och därföre behövs ingen betalning, blev svaret, vad den andra saken angår, så skall jag göra opp den saken sedan; möt mig till exempel på Riddarhustorget kl. precist 11. - Ja det skall jag göra, svarade jag. - Ja men det skall vara säkert, fortfor Simpel, kan jag med visshet lita på att du då kommer? Jag bedyrade att jag skulle hålla ord, varefter jag avtog hatten för damerna och begav mig ifrån dessa nya konnässanser.

Klockan slog sex i Storkyrktornet då jag äntligen anlände till vårt logi; där således porten redan var öppnad, så att jag obehindrad kunde komma in; jag smög mig därföre trapporna uppföre och helt sakta öppnade jag dörrn till det rum unga Lymell och jag gemensamt begagnade. Ynglingen sov ännu, och rätt glad däröver avklädde jag mig i största skyndsamhet och begav mig även till sängs, på det ingen skulle kunna upptäcka min utevaro hela natten; men någon sömn ville ej mer infinna sig för mig; jag låg endast och eftertänkte mina äventyr samt uppgjorde planer för framtiden, vilka alltid vändes kring samma sak, nämligen en riktande bokhandel. Efter en timme, eller något mer vaknade äntligen Lymell och frågade gäspande och grinande hur dags jag kom hem och varföre jag ej kommit förr, m.m., varå jag hade svårt nog att lämna tillfridsställande svar, men hjälpte mig dock inför honom, mera rädd för den examen jag skulle komma att stå inför gumman, från vilken en jude dock befriade mig så att jag aldrig mer behövde bäva därföre.

En sådan medborgare hade nämligen på morgonstunden infunnit sig hos de resande damerna för att schackra, och långa stunden uppehållit sig hos dem, då jag genom väggen, ehuru av sten, hörde något väsende i rummet och därföre skyndade mig in. Gumman stod då mitt på golvet och kaverade med bägge händer, inkommen i ett häftigt klammeri med juden, vilken åtkommit större delen av både hennes och flickornas nipper, och det emot några, dock mera moderna, lapprissaker. Nu ångrade hon sig, och ville byta igen; men juden sade sig ej kunna gå in därpå, hans undflykter voro också rätt talande: "han ville visscht icke", yttrade han, "narre någen menneske, varifrån han bad Gott pevare sich, men ten handel som en gang vore gjård, om han än ferlårede altrig so micket därpå, ville han for sitt gode namn och for att inte få ont richte, låte schtå fast; han hade, påstod han, ofte gjort schture ferluster; men altrig bittet åter, o.s.v. Jag tyckte detta var för hårt för gumman; ty hon hade blivit för påtagligt bedragen: emot en större rosenstensring, ett par braceletter, en massiv halsked och flickornas örhängen, allt av guld, hade hon bekommit tre par smala örringar, likväl fullhängda med små glas- och agathjärtan och små korgar av kärnor och sandpärlor m.m., en förgylld kam med oäkta antik och tre bröstnålar föreställande, den gumman ämnat åt sig, en stor fjäril med utbredda vingar, och flickornas, små blommor, en förgät mig ej och en så kallad styvmorsblomma, emaljerade och, efter utseende, av guld, men alldeles okontrollerade. - Gumman, som av judens motstånd blivit alldeles uppbragt och nödvändigt ville återfå sin salig mors juvelsring, påstod att han burit sig oriktigt åt och överlämnade nu affären till mig, med ovillkorlig befallning att skaffa henne tillbaka sina pretiosa. En verkligt svår kommission för mig, vars utgång jag lätt insåg skulle bli olycklig, oaktat gumman visserligen hjälpte mig och alla tre hennes barn med, ty de tego ingendera ett enda ögonblick. Jag försökte likväl, och tog uti saken allt vad jag kunde, påstående att juden skulle byta tillbaka, men han upprepade endast: "Nej, min herre! Nej! jag kan umejlig göre honom till viljes." Jag hade då ingen annan utväg än att åberopa Moses, som förbjuder Israels barn att skinna sin broder på penningar eller fetalier eller någonting varpå man skinna kan. - "Ja Moses var en schtur man" yttrade juden "en braf man. Ingen bör skinne sin broder, det har jag altrich gjort, intet heller främmende, fast Moses säger: på ten främmende må tu ockre på tet tu skall få välsignelse i allt tet tu företager tig; men se jag är svensk och te svensche äre mine bredre, och därföre ochrer jag altrich på någon, Got pevare mich!" - Under dessa orden plockade han skyndsamt ihop sin saker och begav sig bort utan att jag kunde hindra det. - Nu drabbade stormen mig, ty hela felet påstod gumman ligga hos mig, som skulle låtsa vara karl och varit en sådan kruka att jag låtit juden gå, m.m. Jag avhörde detta larm en stund; men förlorade slutligen alldeles tålamodet och fattade själv humör (ty ordet kruka stötte mig besynnerligen) samt förklarade mig alldeles inte behöva uppbära hennes bannor. - Jag är fortfor jag, förlovad med mamsell Engel och henne vill jag ha... "Vill!" upprepade gumman, "ja vill, det tror jag! men si jag vill inte, och det skall bli inte av, lita på mina ord!" - Än vitet då tant? - "Det bryr jag mig inte om; det skall inte bli av det heller! - "

Vi kommo oss således i fullkomlig tvist, eller, som sådant med gummor heter, i träta. Engel förhöll sig vid allt detta ganska passivt, och tycktes först, då jag direkte adresserade mig till henne, bli rörd; dock svarade hon, med samma fromhet som tillförne sitt ja på mitt frieri, nu sitt ja på frågan om hon vore av samma tänkesätt som hennes mor. Stackars flicka! hon tordes väl ej annat, men att hon gärna ville gifta sig tror jag ändå. Alla band emellan oss blevo således upplösta, och för mig återstod intet annat än att processa mig till rättvisa; emellertid beslöt jag att genast skilja mig ifrån mitt ressällskap, ty att längre leva på dess nåd, förbjöd mig min stolthet. Jag närmade mig därföre till gumman och yttrade: min nådiga fru! jag får då tacka aldra ödmjukast för all den godhet som blivit mig bevisad; jag varken bör eller vill i närvarande ställning längre ligga herrskapet till last, och överflödig är min person dessutom, då bror Pehr visserligen ensam kan ledsaga sin mor och sina systrar tillbaka till Småland. Jag ber därföre att nu genast få taga avsked och flytta med mina få saker till ett annat kvarter. Alltför gärna, sade gumman, ännu alltid lika vred, men jag förmodar sådant i själva verket mera genom förlusten av ringen, än av grundat hat till mig, och att hon sedermera måtte hava ångrat sin stränghet, vilken nu gick så långt att hon ej ens tillät mig att kyssa sin hand. Bror Pehr tycktes även vilja begagna tillfället för att visa sin överlägsenhet, ty den olycklige vilja alla stackare kväsa; men flickorna voro mera fromsinta och framräckte beskedligt sina trubbiga händer till kyssning då jag nalkades dem; och så prosaiskt slutade mitt andra frieri. 

FJORTONDE KAPITLET

Min återresa från Stockholm och början av min tredje kärlekshandel

Sedan jag skyndsamt inpackat mina persedlar, lät jag en karl bortbära min kappsäck till ett hus i grannskapet, där jag i hast fått hyra en skrubb mot 3 r:dr för veckan, och begav mig därefter ut till Operakällaren för att få en liten frukost, vilken jag rätt väl kunde behöva, efter så många äventyr så gott som på fastande mage.

Med smutsigt lynne, och i förhållande därefter, dyster uppsyn, samt dessutom orakad, oborstad och på allt sätt stygg, inträdde jag på källaren, köpte mig en bunt rädisor av en inmunt gumma, som stod vid dörrn, och erhöll på begäran, till ett hörn där jag satte mig, en portion laxsallad med tillbehör. Utan att betrakta de personer som omgåvo mig, skyndade jag mig att äta, för att sedan fortsätta min vandring till Packartorget, i avsikt att där till följande dagen beställa en häst och en kärra, ty längre ville jag ej dröja på en så olycklig ort som jag nu fann Stockholm. Emellertid hade jag blivit observerad av en bekant, nämligen Trasenberg, vilken haft samma ärende och samma behov av laxsallad, som jag; han nalkades mig därföre och klappade mig på axeln. Halvt förskräckt tittade jag opp och gladdes att träffa honom. Hur står det till och vart tog du vägen i går? frågade han. Å, svarade jag, det blir allt värre och värre; och nu började jag med så mycken iver berätta mina äventyr, allt sedan vi skildes, att han mer än en gång nödgades påminna mig att vi befunno oss på en källare, och be mig sakta mitt tal. - Du är en stor tok, var hans svar; var inte så ledsen över allt det där, det obehagligaste jag finner av alltsammans måtte ha varit att sova i hyrvagnen; för övrigt inser jag ej att du har något egentligt skäl mer i dag än i går att vara så förtvivlad som du syns. Ett rus är intet rus, så snart man inte tar det på en man hand - då är det gement. Penningarna som kunde ha vunnits på raffeln, borde du aldrig få, och på dem din nya bror behöll, förlorade du ju ej heller mer än fyra riksdaler. Tvisten med din tillämnade svärmor var kanske bättre att på en gång få avgjord, än att du länge skulle lidit, och det ändå slutligen blivit samma utslag; och sanningen att säga, tyckte jag din fästmö vara en riktig höna. - Gör nu som du ämnat, och res ner igen; här får du bara bekymmer, och träffar kanske i sällskap med mången Simpel. Kan du genom lagen få ut det utsatta vitet för din Engel, eller därom komma i ackord, vilket vore det bästa, så kan du leva bra nog; att skänka efter, avråder jag, ty du har därföre ingens tack och hade säkert själv fått utbetala summan, om du varit rik och brutit ditt löfte. Även skulle jag anse klokt, om du litet nogare underrättade dig om förhållandet med arvet; gunås så visst! jag tror herrar Wanck & Lythe i Göteborg mäktiga av allting. Jag tackar för dina råd, inföll jag, jag skall verkligen följa dem, och till bevis därpå vill jag resa i denna dag och tar nu avsked av dig; adjö med dig bästa bror, tack, tack för all godhet! - Nå, nå, var inte så häftig, avbröt Trasenberg, om du vill vänta till den fjärde maj, så skall du få sällskap med mig ända till W-köping, och få åka, åtminstone litet bekvämare än på bondkärra; jag har redan uträttat mina affärer och har intet mer att förrätta, än några små uppköp åt min hustru. Mina tunga bekymmer lättades mäktigt vid dessa orden, och av hjärtat tackade jag den hederliga karlen, och tyckte i mitt sinne att denne i oegennyttig välvilja övergick själva prosten Sorlenius, den enda jag tillförne ansett vara av sådan karaktär.

Vi språkade ännu en liten stund vid en butelj porter, varå jag tog mig friheten att bjuda, men som klockan började att lida emot 11 ville jag ej försumma mitt möte på Riddarhustorget, och skildes därföre vid Trasenberg, skyndade mig över Nya bron, där förnäma herrar gingo och solade sig, för att infinna mig i tid, i hopp att träffa Simpel, men förgäves väntade jag honom på torget ända till klockan slagit tolv. Gardeskarlar, stånddrabanter och gummor med käppar, paraplyer, stövelknektar, hängslen, pipsnoddar, fnöske, piprensare och lack, anföllo mig under tiden så efterhängset och utbjödo sina varor så enträget, att jag slutligen nödgades retirera, och gick sakta åt Nygatan, samt uppföre Gråmunkegränden, och som jag där upptäckte en barberarskylt, inträdde jag på rakstugan, satte mig och blev intvålad.

Nu hade jag, baron Holbergs mäster Gert Westphaler och Barberaren i Sevilla oberäknade, aldrig lärt känna någon av denna förnäma profession och kunde således ej göra mig riktigt begrepp om huru sådana personer skulle förhålla sig, endast att de skulle kunna prata, anade mig, och däri tog jag ej fel, ty den hedersmannen, eller kanske rättare hederspojken, som nu fick mig under händer och med nypfingrarna uppvek min näsa, hade en lång tragisk berättelse att meddela till min häpnad just om mig; nämligen: huruledes han varit oppe på Nygatan för att raka en landshövding, boende i samma våning som en brukspatronsfru ifrån Värmland eller Skåne, det han ej så noga mindes, vilkens måg eller dotters fästman, överfallit en jude, och han påstod sig själv hava sett huru samma karl som hette Tralling, och varit en oregerlig fan, fått lov att flytta ur huset, o.s.v.; men ej nog härmed, en annan, som också ville tala, förtäljde vad han hört, nämligen: att den passerade natten varit en picknick på Sandsborg, utanför Skanstull, där ett gruvligt oväsen och ett så faslig spel förelupit att frun som höll på stället nödgats uppge till namn och yrken alla som varit där, vilka uppsyningen skulle slå efter för få dem fast och att plikta m.m. - Med vad slags känslor jag skulle avhöra allt detta kan lätt begripas, och att jag av oro ej kunde sitta stilla; också fick jag den ena djupa inskärningen med rakkniven efter den andra, och måste, då jag äntligen var rakad, fullsätta mitt ansikte med små fnöskbitar, för att få bloden stämd. Glad att ändå komma ifrån detta ställe, fattade jag min hatt, betalte och skyndade mig ut, då jag, i rak riktning emot mig, såg min vän Simpel antågande. Detta möte var välkommet, men himmelen vete vad han hade för en underbar gåva att försvinna: inom ett ögonblick var han ej mer synlig, som jag tyckte vek han av in i en port, men därur kom han aldrig mer, ty åtminstone en timme väntade jag därutanför förgäves, slutligen ledsnade jag alldeles och gav mitt hopp om mina 100 r:dr alldeles förlorat.

Min kassa var ändå i tämligen behållet skick, emedan jag av de på Nassarp lånta 200 r:dr ej använt mer än 20, resten hoppades jag skulle räcka både till nerresan och litet däröver, så framt ej den tusenögade polisen kunde få reda på mig, och enligt barberarens berättelse, såsom böter för mitt besök på balen, beröva mig min egendom; farhågan hos mig för denna möjlighet var dock icke stor, helst jag varken fört oväsende, eller själv spelt, dock följde mig en liten fruktan den lilla återstående tiden jag vistades i staden, och glad att slippa den var jag så innerligt förnöjd, då jag tredje morgonen såg Trasenbergs vagn, efter avtal stanna utanföre huset där jag bodde. Skyndsamt fattade jag min kappsäck under armen, min pipa och min gamla tobakspung i handen, och begav mig ned, uppsteg i vagnen och satte mig, likväl till vänster, och så fick jag på anständigt sätt lämna Stockholm, som jag hoppades för alltid.

Trasenberg såg naturligtvis ut som en hel herre: En ny resmössa med tumsbreda guldgaloner prydde honom, och hans nya saffianspung och stora silverbeslagna sjöskumspipa, den han påtände straxt utanför tullen, skänkte glans även åt mig, men stoltast var jag över själva vagnen. Munter och glad var min reskamrat dessutom och, så snart han ej rökte och språkade med mig, sjöng och trallade han hela hållet, så att jag med skäl spådde mig den mest angenäma resa.

Ack! se där står mamsell Alm i bruna kapotten; ropade jag då vi nalkades första gästgivaregården. Hon stod ock verkligen på gården utmed en gammal fa‘ton, den hennes förmyndare med en trogen dräng uppsänt för att hämta henne. I det vi svängde in till förstubron tog jag artigt av mig min hatt, och hon syntes, till min fägnad, med nöje igenkänna mig. Något var som rest södra vägen känner otvivelaktigt huru ont det plägar vara om hästar i den så kallade vårskarpen på de närmaste gästgivaregårdarna intill Stockholm; sådant inträffade nu även här; vi fingo således vänta och jag desto bättre tid att språka med mamsell Fredrika. I början var hon litet blyg, men landsmansskapet och den böjelse att närma sig och sluta sig till varandra som goda själar alltid erfara under resor, segrade snart, då hon blev mera språksam. Munter visade hon sig dock icke; men vänlig, även emot Trasenberg, vilken jag presenterade för henne. Han, såsom mycket erfarnare världsman än jag, förstod snart att omgås med mamsellen, så att han skulle vinna hennes förtroende och begagnade sig därföre av första tillfälle att, liksom utan avsikt, tala om sin hustru; ty han lär hava känt att om flickan var så anständig som hon syntes, hon därigenom skulle bli mindre rädd för honom, vilket ock inträffade. Jag hade aldrig i hans ställe kunnat falla på denna idé, emedan jag ännu ej kan begripa varföre de gifta skola anses mera dygdiga och mindre farliga än andra; men så lär det förhålla sig.

Mamsell Fredrikas ledsagare, en gammal avskedad knekt (för detta vid Smålands dragoner, och av den orsaken ännu bärande ett slags mustascher och stora grå polisonger), vid namn Wigg, vandrade under tiden kring vagnen, men tycktes ha ett uppmärksamt öga på sin mamsells företag. Likasom de flesta gamla militärer, satte han ett högt värde på sitt stånd, och då han i anledning av Trasenbergs blåa mössa med guldgaloner omkring, och kanske även i anledning av hans värja som låg i vagnen, ansåg honom såsom officer, visade han all hövlighet och rättade sig beskedligt för min reskamrat, vilken han kallade för nådig baron; dock märktes lätt att han hellre önskat se mamsellen ute, än då hon på anmodan därom äntligen lät övertala sig att stiga in i ett par rum, vartill dock dörren till förstugan stod öppen, så att gubben hade henne i ögonsikte.

Att det kunde bli av vikt att stå väl med denne hedersman, anade mig, och jag ville därföre slå mig i språk med honom; men han var fåordig och tycktes platt inte ännu ha minsta förtroende för mig; detta hjälptes dock småningom. Emedan tiden så tillät och vi två, som gjort sällskap ifrån staden, ingendera ätit någon riktig frukost där, framtog min reskamrat sin väl försedda kantin och dukade opp sina varor på bordet i inre rummet. Av en viss grannlagenhet, som jag dock icke gillade, vågade han ej bjuda mamsell Fredrika att deltaga i frukosten, vartill hon dock kanhända i alla fall nekat, men med gubben Wigg tordes han göra ett försök, vilket också lyckades. Gubben lät sig väl behaga sina två fullmåliga supar av pelikansbrännvinet ur Trasenbergs förgyllda silverglas, och kunde ej heller motstå retelsen av en butelj stockholmsöl, den han likväl medtog till vagnen och tömde där. Mamsellen hade under tiden gått ut igen och satt sig på förstubron, så att vi, då gubben återkom med sin tömda butelj, voro ensamma med honom. Hans tacksamhet löste då något hans tungas band, vilket i vardagslag måtte hava varit rätt löst, och han berättade då huru hans patron, inspektorn på kronbränneriet, hållit mamsellen i pension och huru han nästa höst ämnade gifta sig med flickan, vilket gubbens min likväl inte fullkomligen tycktes gilla; men hurudan karl inspektorn var, och övriga förhållanden ville han förtiga, ehuru mycket det syntes besvära honom att ej få tala ut; hans försiktighet i denna väg oaktat, kunde han dock icke undgå att, i följe av Trasenbergs frågor, upplysa att mamsellen var förbålt dygdig och beskedlig, och inspektorn, en nära sextie års man, också på sitt sätt bra nog, mån om sig och karger, men en hans gamla hushållerska, talte han inga goda ord om, och var på mamsell Fredrikas vägnar riktigt orolig däröver att hans herre ej kunde bli skild ifrån den människan, - men jag skall säga nådig baron hur det är, viskade han halvhögt, ty därmed kunde han omöjligt tiga, hon har fått ett par arvingar på stället, - och vid dessa orden var hans min så viktig som om han anförtrott den mest maktpåliggande sak i världen.

Alla dessa underrättelser voro för mig på sitt sätt intressanta; men dock tämligen obehagliga, åtminstone den om giftermålet, emedan jag redan börjat att med ett särdeles välbehag betrakta flickan, i synnerhet för den åtskillnad jag fann emellan henne och hennes pensionskamrater, hade också något för den kärleks skull som jag alltid hade för henne då hon var barn, och redan då så förmånligt utmärkte sin goda och beskedliga karaktär, vilken i trots av en vårdslösad uppfostran och dåliga efterdömen syntes hava bibehållit och stadgat sig. Under det nu gubben vidare ordade för nådig baron om passagerne vid Pejpola och Uttismalm i Finland, förfogade jag mig ut på trappan för att konversera med hans mamsell. Som jag nu var skild ifrån Stockholm och, likt gubben, svårligen kunde innehålla med en hemlighet, helst en som jag trodde skulle intressera henne, och dessutom gav mig anledning till samtalsämne; berättade jag mitt nattäventyr, sedan jag följt henne och de övriga damerna hem ifrån Djurgården. Hon rodnade då jag kom till berättelsen om hennes kamraters vistande på Sandsborg, och jag oroades således, ty lätt begrep jag att sådant endast härledde sig ifrån hennes fruktan, att jag skulle anse henne av samma natur, vilket jag var långt ifrån att göra. - Ja tyvärr, sade hon: de äro intet stort bättre många av de andra flickorna heller. - Fru Simpel visste nog vart de foro från Blå Porten, men hon låter sektern göra vad han vill, och det är inte alltid det bästa - jag tackar Gud att jag får komma till Småland igen ifrån pensionen, ehuru, tillade hon med en halvsuck, jag just inte där heller kan vänta mig så roligt. Under det vi språkade härom, och jag på allt sätt sökte visa mig artig, ankommo hästarna; gubben skyndade sig ut ifrån både Uttismalm och Pejpola, för att hjälpa till att spänna före, varefter vi åter satte oss i våra vagnar. Trasenberg tillkännagav väl sin önskan att vilja tillbjuda mamsell Fredrika att byta plats med mig, för att få åka, som han sade, säkrare för regn i hans sufflettvagn; men hon krusade emot, och då gubben Wigg förmärkte planen lade han sig dessutom alldeles däremot, och yttrade: "jag tycker att det är bäst när var och en åker i sin vagn"; så att någon vidare fråga därom ej uppstod, och vi avreste således på samma sätt som vi ankommit och fortsatte vägen utan varken hinder eller äventyr, utom att gubben då och då tog sig en sup på gästgivaregårdarna, så att han om aftonen kl. omkring 1/2 9 då vi anlände till den för nattkvarteret bestämda stationen, var tämligen plägad.

Nu skall väl matsäcken fram igen? yttrade Trasenberg i det han hoppade ur vagnen. Ja men! svarade jag och inbar den beställsamt i en stor tingssal, dit vi invistes och varinom tvenne rum voro belägna, ett på vardera sidan. Mamsell Fredrika inträdde även och lät likaledes inbära sitt matsäcksknyte, dock i det henne anvista rummet till höger om salen, där hon åt för sig. Gubben höll till goda nu, likasom förmiddagen, åtminstone en sup av Trasenbergs kantinsbrännvin, och höll sig med oss i tingssalen. Nu var klockan som nämnt är ej nie och således ännu ej på minsta sätt mörkt, så att sedan supén i hast var gjord, det ändå syntes nog tidigt att lägga sig, varföre min reskamrat tog en bok, den han under vägen börjat, och satte sig vid fönstret i vårt rum att läsa däri. Gubben gick ut att smörja sin vagn till morgondagens resa, och jag ämnade att sysselsätta mig med att läsa versstumparna och inskriptionerna med blyerts på väggarna; men som jag observerade att mamsell smög sig ut och spatserade över gården till en mitt emot belägen björkbacke följde jag henne med mina ögon. Vad hon nu hade i denna backe att göra, antingen att höra på taltrastarna eller bofinkarna, som där uppstämde sina tävlingssånger, eller eljest för att movera sig, känner jag icke: nog av, hon spatserade dit. Jag tyckte väl det skulle hava varit ett roligt och champetert äventyr att genom en omväg förekomma och liksom händelsevis möta henne i skogsbacken, helst om jag haft en flöjt och NB. kunnat blåsa därpå, men sådant var icke förhållandet. Emellertid kunde jag ej motstå min kallelse, och spatserade verkligen efter henne.

En stund sökte jag förgäves, men snart upptäckte jag den efterlängtade sittande på en sten vänd emot andra sidan av kullen, där hon, utan att observera mig, syntes sysselsatt att betrakta och med sina blickar följa en tropp till norden återtågande, glatt skriande flyttfåglar. Under vägen hade jag plockat några blåsippor och sammanknutit dem jämte ett blad med ett strå, för att därmed göra mig artig, och närmade mig således. Rasslet ibland buskarna, vilket min ankomst förorsakade, störde henne i sina betraktelser; hon vände sig därföre hastigt om, och hennes uppsyn förrådde att hon gråtit eller åtminstone ej varit långt därifrån. Detta föreföll mig besynnerligt; men jag framträdde vördnadsfullt och presenterade min gåva. "Får jag så vackra blommor? jag har blott dessa förut", yttrade hon, visande en tallkott och litet lingonris. Ja Gud give jag hade bättre att bjuda, yttrade jag så patetiskt, att ett litet löje syntes stråla ur hennes tårfulla öga. Mamsell tycks vara ledsen, fortfor jag. "Nej men", sade hon, dock med en liten suck, "jag är nöjd nog, fast jag kanske kunde ha mina skäl ibland, att inte vara så glad." Nu vet var och en känslofull olycklig vilken hjärtlig tröst meddelandet är, och att den som själv lider snarast intresserar sig för andra i samma belägenhet. Jag gjorde det här mer än någonsin, och yttrade: Om jag skulle ha skäl att vara ledsen vore det ej underligt, som född fattig, i bekymmer nödgats draga mig fram, o.s.v., men att mamsell Alm, som vore rik och älskades av alla, möjligen skulle kunna få bekymmer, hoppades jag aldrig måtte inträffa. Herr Tralling är ju den lyckligaste som finns, avbröt hon; herrn har ju fått ärva stora rikedomar och skall, som jag hört, gifta sig med den äldsta av mamsellerna på Nassarp. Ingendera, invände jag. Jag äger ej mer än min hälsa och mitt goda samvete i förmögenhet och fästmö har jag ej heller; - hon såg på mig med förvånade ögon - ja, så är det verkligen, fortfor jag, och berättade utan förställning hela min historia, vilken hon syntes avhöra med särdeles deltagande och till ersättning för mitt förtroende tycktes hon nästan villig att berätta mig sina egna förhållanden, men en viss blyghet måste hava avhållit henne; dock tillkännagav hon, att hennes ställning ej var avundsvärd. Tiden hade emellertid fortskridit och solen redan nedgått, dock var det ännu tämligen ljust och aftonen rätt angenäm. En pojke som fått tag uti ett vallhorn musicerade väldigt därpå borta i skogen; snöskatorna eller trastarna skvattrade och en mängd andra småfåglar bråkade ännu i björktopparna. Jag hade därföre icke bråttom, men min väninna tycktes ana att hon ej borde vistas ute så ensam med mig, och beredde sig därföre att återvända, då just i detsamma gubben Wigg, som äntligen saknat henne, med genljudande röst i skogen, hördes ropa: mamsell! Ja, svarade hon, jag kommer! och därföre skyndade vi våra steg så mycket som möjligt.

"Ta'n fan! får icke inspektorn göra om han ska hålla reda på alla mamsells fjät. Är det inte tid te lägga sig nu?" brummade gubben då vi mötte honom i halva backen, dit han med vedermöda strävat. Å, det är inte så sent ännu kära Wigg! yttrade jag för att lugna honom. Vresigt sneglade han på mig och mumlade något mellan tänderna, men vad det var kunde jag ej utröna, endast tyckte jag mig urskilja ordet kyckling; förmodligen en titel åt mig. Inkommen i salen gjorde mamsell Fredrika en liten bugning till god natt, då hon steg in i sitt rum och jag på andra sidan till min reskamrat. Gubben Wigg ämnade att bivakuera, lade sig oavklädd på golvet utanför mamsells rum och begagnade tröskeln till huvudgärd, där han, efter all anledning, snart somnade.

Trasenberg höll just på att lägga sig, då jag inträdde, och hade ej mer på sig än en vit nattröja med gröna band; han frågade mig var vi varit och berättade sig förgäves hava sökt oss på landsvägen, där han spatserat långa stycket. - Under det jag troget berättade var vi uppehållit oss och utbredde mig i beröm över mamsell Alm; hennes tänder och hår och - övriga behag, hörde jag något ovanligt buller och skrik på gården. Som jag ännu ej var fullt avklädd, tog jag åter på mig min frack och skyndade ut, för att få se vad det var för väsen, vilket bestod däri att en ung herre (efter utseendet en handelsbetjänt, eller om man så behagar: en välklädd slyngel, eller ock en grosshandlare i konskriptionsåren, ty han hade röda klädeslistor på sina gråa pantalonger) erbarmligen piskade en skjutspojke. - Hållbönder, gummor, pigor och barn hade samlat sig på den kringbyggda gården, dit de fullkomligen, som i pjäsen Intrigen i fönstret, halvklädda och yrvakna utrusat, eller för att uttrycka mig enklare med en svensk författares uttryck om svinkreaturen; de löpte mangrant tillsammans till den skrikande. Pojken skrek ock som en gris, och herrn slog immerfort. - Detta var just icke roligt att påse, dock stannade jag kvar för att få upplysning om gossens brott, vilket ej lärer hava varit större än att han var dum, ett fel som man beklagligen sällan kan vänja någon ifrån, varken med godhet eller stryk, vilket grossörn eller grosshandlaren förmodligen icke hade sig bekant. Emellertid hade detta alarm även uppväckt gubben Wigg, som halvvaken och litet rusig utraglat; men då saken tycktes vara förbi, åter krånglat sig in, dock hade han, förvillad om höger och vänster, vid sin tillbakakomst lagt sig utanför vårt rum och bevarade således Trasenberg i stället för sin mamsell. - Jag stannade något längre ute på gården för att få se om ej den häftiga herrn själv skulle få litet stryk, men till min ledsnad gick han fri därföre och fick häst att fortsätta sin resa. Då återvände jag för att lägga mig, men i det jag ärnade öppna dörrn till rummet, stötte jag emot gubben. Vred som en tiger reste han sig och hotade med alla förbannelser en dragon i hast kan påfinna, om jag skulle våga att öppna dörrn. - Är ni galen? kära Wigg, utbrast jag, här är ju vårt rum, mamsell bor ju på andra sidan. "Nej -- anfäkta; ni här får komma in", ropade han, "gå in mitt emot; där är erat rum!" - Jag sökte väl övertyga honom om motsatsen, men allt mitt bemödande i den vägen var förgäves. Jag måste slutligen ge efter, i synnerhet som gubben i ivern reste sig, fattade i en stol och med våld jagade mig till andra dörrn, den han, då nyckeln var ur, lätt uppsparkade, emedan låset var högst uselt; och där inskuffade han mig, fattade åter dörrn i en hake, som olyckligtvis befanns därpå, och slog den i lås efter mig, samt, till ytterligare elände, påsatte haken så hastigt att jag omöjligt kunde hinna förekomma honom. Mamsell Fredrika, som förut var inne i rummet och uppstigit ur sängen för att från dörrn höra vad gubben gjorde för oväsen i salen, fick bråttom till sin bädd, ty hennes dräkt var troligen icke beräknad för åskådare. Jag bad tusen gånger om förlåtelse för mitt instörtande, jag rådde ej därför, sade jag, och sökte, så gott jag i hast kunde, förklara hela händelsen, varefter jag med alla krafter började bulta på dörrn, för att få gubben att åter öppna den, men förgäves. Han hade åter gått till andra sidan och lagt sig där i ro; trygg sedan han, efter sin tanke, instängt sin fiende. - Trasenberg, som även hört oväsendet, hade, såsom redan liggande, en stund låtit det passera, men äntligen, då han nu hörde mitt bultande, reste också han sig ur sin säng och öppnade helt oklädd sin dörr för att efterhöra orsaken till bullret. Gubben, som nu även fick se denna mansperson, och till på köpet utan annat klädesplagg än den nämnda tröjan, utkomma ur dess förmenta jungfrubur, reste sig ånyo i yttersta vredesmod, fattade honom i armen och slängde honom ut åt golvet som ett barn, men ej nöjd därmed passade han på tillfället, då Trasenberg, som hörde mig ropa, ämnade sig till min befrielse, och inskuffade även honom. Han måste således även in, och, lika fermt som förra gången, fick gubben igen dörrn samt haken på. Nu var ställningen för oss tre inne i rummet, synnerligast för honom i tröjan, rätt brydsam. Med gemensamma krafter stormade också han och jag på dörrn, men allt fruktlöst, emedan den gick inåt. Gubben hade nu för tredje gången gått till sin dörr, den han även stängde med en regel, och lät oss bulta bäst vi ville, så att vi nu ej hade annat parti att ta, än be mamsellen ropa, vilket hon i ångest knappt vågade, men äntligen gjorde hon det, och därigenom kom saken till slut till en förklaring, så att, då gubben efter åtskilliga tal och svar förnam att vi alla tre voro i ett rum, åter öppnade och släppte oss ut. En örfil som Trasenberg därvid i sin vrede tilldelade honom, var den enda frukten av detta hans nit, varefter alla åter kommo i ro.

Klockan 6 hade vi alla beslutit att fortsätta vår resa, och därföre till den tiden betingat kaffe. Gubben Wigg, som vaknat långt förut och fullkomligt avsovit sitt rus, hade länge bråkat sin hjärna med att förklara händelsen under natten. Att rummet till vänster var det vari mamsell Fredrika först lagt sig, trodde han ännu, ty att han alldeles haft orätt, var någonting som han ej ens för sig själv ville medgiva; men slutligen, då han av sin mamsells egen mun blev underrättad att han misstagit sig, oroades han över sitt förhållande och inträdde ödmjukt till oss för att begära förlåtelse, vilken han av uppriktigaste hjärtan erhöll, och dessutom en sup i sårabot för den bekomna örfilen, så att vi ånyo voro goda vänner, och nästan förtroligare än förut, dock protesterade han ännu emot att mamsell Fredrika skulle åka i Trasenbergs vagn, och denne yrkade därföre ej vidare därpå, utan vi fortsatte lika som föregående dagen vår resa glatt, och anlände ungefär vid samma tid som då, till den gästgivaregården där vi bestämt vårt andra nattkvarter; men där hotade det att bli av en sämre natur.

En vresig och smutsig gumma med ett kläde om pannan, och till anletsdragen sådan, att hon säkert blivit förskjuten av vildarna på Amerikas nordvästra kust oaktat hennes mun ej saknade behörig bredd, nekade oss bestämt att få mera än ett enda rum, och detta skulle dessutom vara utanföre ett annat, som begagnades av en sjuk människa. Att slikt ej befanns tjänligt, var naturligt. Dessutom såg allt otrevligt ut: gården var djup av smuts; hållkarlen hade ett blått öga och träskor; gässen, som spatserade i orenligheten, gingo in med fötterna och voro alla sönderbitna eller utan fjädrar i nacken; katten, som fullsotad och utan svans glodde med sina ögon, skrek som han setat fast; och gemenast av allt: en ko, med en oformligt stor växt på ena sidan, stod och råmade oavbrutet, i foderbrist. Det föll mig därföre in att proponera min reskamrat att fortsätta vår väg, helst natten lovade att bli vacker; men att skiljas ifrån vår mamsell ville jag ändå inte, ty småningom hade vi blivit så bekanta med varandra, att vi nu mera fullkomligen ansågo oss vara i ett sällskap. Trasenberg, som tänkte på samma sätt, vände sig därföre till gubben Wigg och rådgjorde med honom, först om vi ej borde ta en liten aftonvard, och sedan om ej resan kunde fortsättas även för mamsellen, på det sätt att hon åkte i kaleschen, då Wigg kunde sitta i fa‘tonen och låta en bonde köra sig, emedan jag erbjudit mig att köra kaleschen. Detta förslag gillade han vid eftersinnande, och proponerade själv sin mamsell detsamma med så talande skäl, att hon ej kunde neka att lämna sitt befall. Vi åto alltså först vår aftonvard, vari mamsell Fredrika även deltog, och, då Trasenbergs smörförråd redan var förtärt, framtog hon ur sin lilla bytta till gemensamt begagnande, och serverade dessutom, likasom värdinna, glödgade vinet i kopparna, då vi äntligen efter lång väntan fingo det färdigt. Gubben tog efter vanligheten en och en halv sup, och emedan vintillgången var knapp, ty på stället fanns intet, höll han till goda av gummans hand ett halvstop färskt så kallat öl; varefter herrskapet satte sig i vagnarna på överenskommet sätt. Mamsell Fredrika tog endast först sin gråverkskappa på sig, och så avtågade vi.

Med tämligt muntra hästar rullade det av fort nog, och vederbörande i vagnen samtalade därunder i likgiltiga ämnen ända till kl. närmare tolv, då de var i sin vrå började luta sina huvuden och inslumra. Jag såg mig allt då och då tillbaka om något skulle vara att anmärka, stoppade in fliken av mamsells kappa som släpade på hjulet, och så vidare, samt gladde mig, jag vet ej varföre, att schatullet stod emellan bådas fötter, så att de ej kunde vidröra varandras. Gubben snarkade i sin karet så att det hördes ända fram till oss. Klockan emellan 3 och 4, sedan vi ombytt hästar ett par gånger och solen började uppträda, vaknade Trasenberg åter och sade till mig: du behöver väl sova en smula du med, och jag behöver köra för att bli varm; sätt dig här så skall jag sätta mig på kusksätet och köra detta hållet. - Jag krusade litet emot; men nödgades ge efter, och kan ej neka att jag i själ och hjärta var glad däråt. Jag satte mig nu vid sidan av mamsellen. Lyckligare hade få stunder i min levnad varit, än denna. - Att jag var pinkär förstod jag själv, men varifrån kärleken så hastigt kommit må andra förklara, mig föreföll den lika oväntat påkommen som en nysning; emellertid makade jag, så varsamt jag kunde, schatullet till min sida, så att jag med mitt ena ben måtte hindra det att genera min grannes - därigenom kunde jag åter ej undvika att med min fot röra hennes, och en förr obekant känsla strömmade därvid genom hela mitt väsen. Min högra arm förde jag ock, på det den sovande ej måtte sitta för illa, så beskedligt bakom dess rygg, i hopp att sådant ej skulle märkas, men jag måste förmodligen gjort det något oskickligt, emedan hon vaknade och makade sig, liksom efterseende om jag sökte något. - Jag kände att jag rodnade, ehuru jag såg att min granne även observerade det, men med en så god min att jag ej blev ledsen. - Herrarna har bytt platser ser jag, sade hon, det är orätt att jag tränger någon ur sitt rum; nu har allt gubben fått sova nog, så att han kan köra igen och herrarna slippa ett sådant besvär. - Jag ber aldraödmjukast, svarade Trasenberg, det är roligt att köra så länge ni täcks var så god och bibehålla er plats. Jag tordes ej säga ett ord, ty jag tyckte mig inte ha någon rösträttighet däröver att hon satt kvar; vilket dock ej varade längre än till hållets slut eller vid pass en halv mil, varunder jag knappt hade mod att yttra ett enda ord, utom små anmärkningar över det i sprickningen späda och ljusa björklövets innocenta utseende samt dylika påtagliga ting.

Vid Labacka, närmaste gästgivaregården intill W-köping, upphörde denna min sällhet; ty sedan vi kommit så långt ville varken mamsell Fredrika själv åka i kaleschen eller tillät gubben sådant. Den stund vi där nödgades vänta på hästar ersatte dock ganska väl min förlust, ty medan gubben ännu en gång slumrade av i solbaddet och min reskamrat, efter sin vana satte sig i sin vagn att läsa, gingo mamsell och jag ett stycke ut åt landsvägen; hon, som hon sade, för att litet röra på lederna, och jag för sällskaps skull. Att jag var alltför efterhängsen kan väl vara, men sådant föll mig ej in, ej heller kunde jag på någon hennes min upptäcka att hon tyckte så. Klockan var omkring fem; en orre kuttrade på avstånd bortom sjön, och änderna hördes locka varandra till vassen i viken utmed landsvägen; allt på sitt sätt kärleksmanande, åtminstone hörde jag dessa stämmor med sådan känsla. Ack! se där är den första svala jag sett i år, ropade jag och pekade med fingret efter den. "Önska då någon ting, det påstås ju i vår hembygd att sådant alltid slår in", yttrade min följeslagerska med skämtsam min. Då önskar jag att få mamsell Alm till min hustru, ropade jag, men kände att jag rodnade - dubbelt starkare än i vagnen - över min djärvhet, till vilken jag ej vet var jag i hast fick min styrka. Hon syntes brydd att svara härpå, men yttrade snart: något bättre skulle herr Tralling önskat; dock tyckte jag att hon icke sade detta med någon förtrytelse utan tvärtom. Jag ärnade just bedyra att ingen bättre önskan kunde finnas och lär väl också sagt något sådant, då hon avbröt mig med orden: vi måste vända om, ty hästarna komma: - skjutshästarna anlände verkligen också, två i bredd och en lös häst efter i fullt trav. Vi återvände således, och ingendera sade stort under vägen, ty sedan jag blev avbruten i mitt svar tordes jag ej mer fram därmed. Då vi skulle uppstiga, var och en i sitt åkdon och avskedets stund var inne, satt Trasenberg ännu kvar i sin vagn och bugade sig med lyftad mössa, men jag kysste min älskades hand innan jag hjälpte henne i vagnen, och, om jag ej bedrog mig, förmärkte jag därvid en liten rörelse i hennes hand, och vågar jag ej med visshet säga sådant, dock aldrig har jag heller sedermera kunnat komma till visshet därom. 

FEMTONDE KAPITLET

Mitt bosättande, allvarsamma frieri och utgången därpå

Äntligen ankommen till W-köping, ramlade vagnen stengatan fram ända till gästgivaregården där min reskamrat endast ämnade ombyta hästar, men jag tills vidare hyra mig ett rum. Förgäves såg jag långt ut åt gatan efter min älskade: hon syntes ej. Av plan eller händelse hade gubben skilt sig ifrån oss under sista hållet och förmodligen till slut, då han ankommit till tullen, kört några smärre gator, på det vårt ressällskap ej skulle bli bekant i den lilla staden, där mindre tvetydiga ting blivit till ondo uttydda; och detta skäl, som jag gillade, tillfridsställde mig för saknaden att ej ännu en gång få tacka för gott sällskap.

Nå så är jag då här igen! yttrade jag då jag hoppade ur vagnen på den bekanta gården, mera glad än jag kunnat ana mig bli, men därtill bidrog troligen mest medvetandet att mamsell Fredrika vistades på samma ställe. Jag begärde mig nu ett rum, bar in mina persedlar och väntade sedermera på gården tills Trasenberg erhållit hästar. "Ja, lycka till nu!" yttrade han då allt var i ordning, "jag önskar dig allt gott, och det av hjärtat, fast vi varit av litet olika tankar angående Homerus, den vi troligen ej förstå någondera. Kommer du i behov, så skriv till mig på Trazeborg, kan jag, så skall jag hjälpa dig, kan jag ej, så är min välmening lika stor - ohövliga skola åtminstone inte mina svar bli." - Jag tackar dig för så mycken beskedlighet bästa bror! svarade jag; jag hoppas med himlens hjälp att slå mig ut; emellertid då du så ädelmodigt ger mig ett sådant tillstånd, skall det i nödens stund bli min tillflykt, ej förr, det lovar jag hederligt. - Ja adjö med dig nu, fortfor han, och räckte mig sin hand. Jag vattnades i ögonen och ville kyssa honom på vanligt sätt, men han tycktes ej bry sig stort därom och yttrade: å vi äro lika goda vänner ändå; jag tycker det ser så pjåkigt ut då karlar kyssas. Och därpå steg han upp i sin vagn. Jag stod en lång stund kvar i porten och såg efter den beskedliga karln, som ej ens velat ta något för skjutsen, och kunde omöjligt begripa varifrån somliga fått allt förtal på honom, som jag ej sett göra en mask emot.

Ett ibland mina första göromål, sedan jag fått utvila mig efter resan, blev naturligtvis det att förskaffa mig ordentlig bostad, eller med få ord att inackordera mig på något ställe; och denna min önskan vann jag snart i ett hederligt borgarhus, där jag för 365 r:dl. riksgälds årligen erhöll tvenne hyggligt möblerade rum, en sal med sängkammare, mat, samt alla övriga behover. Detta var nu gott och väl, men utvägen att anskaffa denna summa, som kvartaliter skulle betalas med 91 r:dr 12 skill., och desutom något till kläder, var ännu icke given. Jag skrev emellertid till herr brukspatron Lymell, och i ett hövligt brev underrättade honom om det oväntade avsked hans fru och dotter givit mig, i anledning varav jag påminte om översändandet av de såsom vite utsatta 3333 r:dr 16 skill. i silver, som efter 108 skill. kurs, varmed jag ville vara nöjd, enligt min räkning skulle utgöra 11,250 r:dr riksgäldsmynt; vilken summa jag hoppades att icke genom några obehagliga mått och steg, såsom stämning och rättegång, måtte behöva utökas, emedan jag älskade att undvika all chikan för familjen, m.m. Men därå erhöll jag endast ett högst ohövligt brev till svar, likväl med proposition att jag i stället för Engel skulle behålla de 200 r:dr som jag till låns bekommit. Emellertid fick jag härigenom åtminstone svart på vitt, eller ett papper som bevisade att uppslagningen av förlovningen skett av min fästmö och hennes föräldrar, vilket nästan var mig lika så kärt som penningar, ty därigenom blev jag åter ledig till äktenskap, dessutom, då jag ej åter svarade härpå, vilket jag ej vågade, av farhåga att vid mitt avslag Engel å nyo kunnat bli mig på halsen prackad, hade jag alltid min talan öppen. Jag skrev även följande brev till herr sekreteraren Simpel:

"Min bästa bror! Jag känner hela obehaget av kravbrev, men den förlägenhet om mynt, vari jag är stadd, nödgar mig att vidtaga detta steg. Jag anhåller därföre ödmjukt att du med omgående post på W-köping behagade överremittera min lilla fordran, som jag tror vara omtrent 100 r:dr b:ko. Ödmjukeligen." m.m.

Därå fick jag platt intet svar och hade berett mig därpå; men ännu hade jag skrivit ett tredje brev, nämligen till en mig alldeles okänd person, en ryktbar äventyrare och advokat, till vilken jag, jämte översändande av fullmakt och de dokumenter jag hade, överlät utförandet av hela min arvprocess, mot villkor att avstå 15 procent av summan, i händelse han kunde upptäcka att bedrägeri vore begånget, och uttaga den mig i sådant fall tillhöriga egendomen av minst 30 tusen pund sterling. Från denna erhöll jag ett artigt brev: han åtog sig kommissionen, ansåg i förhand ej otroligt att herrar Wank & Lythe stulit penningarna, och styrkte denna sin övertygelse med så många exempel på bovstycken, att jag själv började ana en möjlighet, att även min tillhörighet på sådant sätt blivit undanhållen. Lång tid, kanske åratal, fordrades dock till utredande härav, och ännu i denna stund känner jag ej utgången; så att jag emellertid nödgades vidtaga något verksammare medel till min bärgning, och valde därtill verkställigheten av min plan att bli bokhandlare, samt annonserade därföre i Post- och Inrikestidningarna, ävensom i W-köpings Stiftsblad: att jag, till lättnad för respektive litteratörer och vetenskapsälskare i Småland, öppnat en boklåda i W-köping, där jag i kommission vore villig att emottaga alla sorter skrifter mot 10 procents försäljningsprovision, att ordentligen redovisa vid varje års utgång. Detta slog sig något bättre ut, åtminstone fick jag innan kort paketer ifrån flere håll. Till en början sändes mig ifrån Uppsala: Phosphoros, alla häftena, Mästerkatten, Johan David Lifbergs leverne (Svenskt original l:sta del.) m. fl. Ifrån Stockholm: Samlaren, Resan genom livet, Rättvisan i Skönhetstvisten, Historien om Hundturken, Trolltuppen, Gullhönan, Beskrivning över ön St. Helena, m.fl., och ifrån ett annat håll tragedierna Prins Gustaf och Drottning Öda med sång och baletter, Uggleviksbalen och Skärtorsdagsfärden, utom mångfaldiga andra stycken ifrån Örebro, Strängnäs, Gävle och Falun, så att jag snart fick hela min sal fullproppad med böcker och skrifter; men med försäljningen ville det dock icke gå så flinkt som jag påräknat; emellertid sålde jag dock något, i synnerhet av Skärtorsdagsfärden och Djävulens grasserande i Spaniens kloster, och min lånbiblioteksinrättning, där samma böcker funnos, inbringade mig även litet penningar. Försöket med W-köpings Litteraturtidnings utgivande, som jag även satte i verkställighet, gick dock alldeles under, likväl endast i brist av prenumeranter, ty ämnen därtill hämtade jag ur mitt bokförråd, och tillade endast rubriken: Recension, och vid slutet: Recensenten har härvid intet att anmärka, eller: Recensenten ogillar alldeles författarens åsikter m.m. Så att på materialier var överflöd; men det oaktat, och till och med fast jag alltid på sista sidan införde en charad, höll jag på att alldeles ruinera mig på upplagan, vilken ej heller kunde fortsättas längre än till tredje nummern.

Under allt detta glömde jag ändå inte min kärlek, vilken dock även mötte större svårighet att få sköta än jag kunnat föreställa mig. Mamsell Fredrika vistades nu hos sin moster, en gammal mamsell Gnath, syster till min avlidna patronessa och ingen bit bättre än hon, tvärtom så vredsint, att hon svårligen kunde umgås med någon och omöjligt kunde ha en piga längre än sex veckor. Som ryktet förmälte, och gubben Wigg redan berättat, skulle flickan den kommande hösten giftas med sin förmyndare, en brännvinsinspektor vid namn Röblom, vilken endast för att åtkomma hennes förmögenhet önskade få, eller rättare beslutit att ta henne till hustru, ty att hon själv ej var för detta partiet, var allmänt bekant, och dessutom ej underligt då gubben, omkring sextie år, var en rå, ohyfsad, snål och förtretlig figur. Detta senare uppehöll mitt mod, och därpå grundade jag mitt hopp att så mycket lättare kunna vinna hennes kärlek, om jag ej redan, varmed jag nästan smickrade mig, hade förvärvat en liten smula därav. Svårigheten var emellertid att få tillfälle att tydligen förklara mig och att visa henne några prov på höjden av min passion, ty i kyrkan och på några så kallade kaffevisiter hos gummorna i sta'n, de enda ställen dit hon med sin moster fick gå, kunde jag ingenting uträtta; på förra stället, där jag gunås, kanske mest för hennes skull varje söndag infann mig, fick jag ej tillfälle att yttra ett enda ord, och i de senare samkvämen hade jag ingen utväg att få tillträde.

Att, i en småstad, en aderton års flicka på detta sätt inspärras, synes visserligen ovanligt, då borgarflickorna i allmänhet nu för tiden, åtminstone i alla de städer jag haft tillfälle att se, tyckas i ersättning för den ej utvidgade näringsfriheten fått en desto större, och därföre sällan äro inne, utan slamsa kring gatorna med stora sjalar, snart sagt både dagar och nätter; men saken var också här av en egen natur, så att vederbörande trodde sig behöva vara ganska försiktiga. Nu kom härtill ryktet om vår bekantskap och resan ifrån Stockholm, vilken med så många förbättringar utstofferades att jag ansågs föga umgås med mindre planer än att att rent av röva flickan, om jag träffade henne var som helst. Nästan skulle jag ock haft lust därtill, men ännu omgicks jag med lindrigare förslager att nå mitt mål, och vidtog fort det naturligaste jag kunde finna, som var att om möjligt söka att ställa mig in hos mamsell Gnath.

I denna avsikt klädde jag mig en dag så snyggt jag kunde, med skor och silkesstrumpor och så vidare, samt begav mig på väg att direkt göra henne en visit; men knappt hade jag kommit ut på gatan, då jag besinnade att jag ej borde komma tomhänt och att gummor ofta nog äro svaga för presenter. Jag skyndade mig därföre åter opp på mitt rum och tog det dyrbaraste verk jag hade, nämligen en årgång av Phosphoros i vackert orangefärgat omslag; och i händelse ej denna skulle falla gumman i smaken, stoppade jag Mästerkatten i andra fickan, och så begav jag mig åstad.

Att gumman märkte oråd såg jag genast på hennes min då jag inträdde, och ännu mer då jag nalkades för att hälsa och presentera min person, såsom den där önskade få den äran att göra hennes bekantskap - ty hennes svar var: "Jag ska' just säga herrn, att jag inte är mån om många visiter, och inte lär jag kunna roa herrn stort heller." - Jag svarade så gott jag i hast kunde: att såsom stadsbo hade jag ansett min skyldighet vara, att göra min uppvaktning, och dessutom vore nu mitt egentliga ärende att få den äran presentera ett par små böcker, (härvid upptog jag pjäserna och ville överlämna dem med en liten bugning). "Vad är det för slag?" frågade hon; vilket jag förklarade, med tillägg att jag hoppades det poesierna i Phosphoros i synnerhet skulle intressera. - "Nej, sådan där strunt bryr jag mig inte om", yttrade hon och sköt böckerna tillbaka. - Jag hade således till en början ingen framgång alls, däremot rätt ledsamt på denna visiten, i synnerhet som mamsell Fredrika ej var inne, utan endast en annan gammal ogift gumma, som suckade: "Ja, ja! nu skriva de bara sån'a där världsliga böcker, men jag spår jag att det ska stå sig slätt för dem en gång på den yttersta dagen, då alla skrifter skola rannsakas." - "Jo, jo men!" svarade jag för att icke på något sätt opponera mig. - Till min glädje inträdde nu mamsell Fredrika, och jag såg i hennes min förnöjelse över att återse mig; men knappt hade hon hälsat och tackat för sist, innan hennes moster genast befallde henne att gå ut i vävkammaren till pigan Greta och undervisa henne hur hon skulle randa nya väven: "först sex ändar blått och så två ändar rött, och så tre av det flammiga garnet, sen två ändar rött igen och sen sex blått; kommer du ihåg det där nu?" Fredrika upprepade lärdomen, för att fästa den bättre i minnet och punktligt kunna lyda sin mosters befallning, ehuru hon just icke tycktes vara mycket ivrig att komma ut. - Ack! har syster nu fått sin väv så nära, inföll den andra gumman, den ska vi ut och si på - "Ja men", svarade mamsell Gnath, och då nödgades jag naturligtvis även begiva mig ut; stoppade därföre mina böcker åter i fickan och rekommenderade mig, varvid gumman bestämt yttrade att jag alldeles inte för hennes skulle behövde göra mig minsta omak eller besvär med några böcker, och att hon dessutom tyckte att det vore bäst om jag sökte opp mina bekanta och inte hennes hus, där jag aldrig kunde träffa något passande sällskap för mig, och tillkännagav således att mina visiter kunde innehållas; däremot tröstade mig så mycket mera det vänliga avsked jag erhöll av hennes systerdotter, oaktat endast hennes ögon och ej hennes tunga därvid talade.

"Kärleken, ju större svårigheter den möter ju häftigare blir den", är väl en sentens som jag ej fullt tror vara sann, åtminstone ej så stabel som Lucidors eller Columbi: "En ungersven snart bliver leds, vid pigan som står strax tillreds" - men dock måste den äga någon grund, åtminstone tyckte jag att min kärlek blev allt mer och mer brinnande; och mera ivrigt än förr bråkade jag efter denna dag min hjärna, för att påfinna något sätt att träffa min älskade flicka och förklara mig; men alla utvägar syntes stängda; slutligen påfann jag ej annat medel än att skriva följande med tankstreck uppfyllda brev:

"Min nådigaste mamsell! Det är ett djärvt steg jag vågar - men min hand darrar ock under dess utförande: det - att yppa min högsta - om ej enda - önskan i livet, för den, som jag över allt jordiskt älskar. Det har funnits en lycksalig stund i min levnad, och den kan jag aldrig glömma - mamsell Fredrika Alm befallde mig då att göra en önskan, - jag lydde, och den blev - att få äga henne till maka. - Denna var sann och uppriktig. Jag har ej glömt min ringhet eller den oändliga skillnaden emellan mitt och det dyrbara namn jag nämnt, men - även den usle åtrår ju himmelens sällhet, fast han vet sig icke förtjäna den, - jag gör så även. Den fullkomligaste lycksalighet eller den högsta olycka är nu mera mitt öde. I det svar varom jag knäfallande ber, skall detta, i ordet Ja -- jag ryser att skriva det andra - bestämmas. Den kärlek kan ej beskrivas i ord, varmed jag i livet och i döden framhärdar", m.m.

Detta med mer kärlek än sammanhang författade brev hade jag just fått färdigt söndagsmorgonen då sammanringningen börjades. Själv tog jag det då och hastade till kyrkan för att där i vapenhuset personligen avlämna detsamma, ty på annat sätt visste jag ej huru det skulle kunna komma till sin ägarinna; men till mitt missnöje fick jag ej lägenhet därtill, emedan, då gumman efter vanligheten kom, åtföljd av sin systerdotter, gingo båda i bredd, så att jag ej obemärkt av den förra kunde uträtta min sak, och vågade därföre icke försöket; min min och förlägenhet lära likväl ej undgått Fredrikas uppmärksamhet, emedan sedan hon hälsat och passerat, hon ett par gånger vände sig om och kastade en forskande blick på mig. Detta uträknade jag till min fördel och beslöt därföre att i stället vid utgången ur kyrkan ånyo vara på min plats, emellertid gick jag in under gudstjänsten och avhörde predikan, som var, sin längd oberäknad, ej efter min önskan, ty prostgubben började efter sin vana att banna upp sin församling och sade: "Allihopa mina åhörare bli ni förtappade! Inte en enda själ kan räddas! ha icke ni nu den här passerade veckan, lika som den förra, blivit allt värre och värre! och icke låta ni rätta er av vad jag säger! ingen åtrå har ni heller att komma i kyrkan, och glada blir ni när jag slutat min predikan." Jag undrar ej därpå, tänkte jag, ty leva hur beskedligt jag må i veckan, så talas det inte om, utan nästa söndag får jag lika väl nya bannor och får höra att jag blivit allt sämre och sämre, då jag likväl på mitt sätt och efter min förmåga som en svag människa, sökt leva och tänka på bästa sätt; ett sådant bemötande måtte inte vara rätt, då skriften, som gubben Sorlenius ock alltid sade, ger oss så stora anledningar till tröst och uppmuntran.

Äntligen slutade gudstjänsten, och jag förfogade mig åter till kyrkdörrn, för att passa på min älskade ibland den utströmmande folkmängden: - jag upptäckte henne också snart jämte hennes tant. Gumman hade trängt sig förut, och flickan följde litet bakom, - och jag såg att hon med flit fällde sin näsduk vid ett tillfälle, för att ännu bli längre efter. Då begagnade jag mig av tillfället, trängde mig intill henne, och, liksom hon förut känt att jag hade ett brev att avlämna, emottog hon det utan att säga ett ord, och fortsatte sin väg.

Sedan denna affär var uträttad, var jag i en nästan större oro och själsspänning än förut; knappt kunde jag om middagen tala ett redigt ord vid bordet, och eftermiddagen trivdes jag ej hemma, utan begav mig utom staden, över backar och kullar, utan att ha något mål för min vandring, och anlände ej hem förr än sena aftonen. En biljett, varifrån den kommit visste jag ej, låg då på mitt bord: jag fattade den, med aning om handen som författat den, och då jag därpå igenkände en fruntimmersstil, klappade mitt hjärta med dubbel häftighet. Jag öppnade och läste:

"Min kära herr tralling jag hade nästan väntat mig ett brev från herr tralling och därföre längesen tänkt ut hur jag skulle svara men så grant trodde jag inte brevet skulle bli och därför kan jag inte svara som jag borde men ändå svarar jag så gott jag kan och efter bästa välmening jag behöver inte säga att jag sir olyckliga dagar för mig om jag tvingas att gifta mig med min förmyndare då ville jag långt hellre i fattigdomen hjälpa mig fram och som herr tralling yppat sina tankar för mig vill jag också vara uppriktig och yppa mina tankar och att jag skulle anse mig mycket lyckligare med honom men ingen förmögenhet har jag att medföra bara ett uppriktigt hjärta" m.m.
"Fredrika Alm."
"P.S. om herr tralling vill råka mig i morgon så går jag kl. 9 till Berglunds bod efter turkiskt garn åt moster."

Så lycklig som jag nu kände mig, kunna få personer bli; därtill fordras att vara verkligt kär, och ibland hundrade finnes kanske ej en som varit det. Jag kysste brevet och omläste det visst tjugu gånger, - men ännu var ej allt vunnet. - "Snart nog", säger visst någon författare, "vore romanen slut, om då en ung karl och en vacker flicka älska varandra, de själva finge göra som de ville; men alltid inblanda sig några andra extrapersoner i sakerna, och lägga än ett, än ett annat hinder i vägen; någon gång av verklig välvilja, men oftare av ren avund och oftast av svartsjuka och eget intresse" - detta senare inträffade här, och de motståndare jag fick att strida emot voro ej att skämta med. I alla fall ansåg jag mig nu till en början så lycklig, att jag kunnat begå mig med en litet mindre grad, åtminstone så att jag fått sova för sällhet.

I god tid och långt före nio var jag redan i rörelse, väntande vid torget, för att efter Fredrikas postskriptum möta henne; och med våra första blickar hade vi snart, då hon kom, sagt: vi tillhöra varandra, så att några ord därom ej behövde borttaga den dyrbara tiden. I stället kommo vi i samråd överens att jag borde skriva, eller fast bättre, resa, till inspektor Röblom, för att ordentligt begära Fredrikas hand; ävensom hon tillstyrkte mig att med möjligaste första anmäla samma sak hos hennes moster; varå vi likväl ingendera förmodade förmånliga svar; men dock för att på ärligt sätt gå tillväga, och till bevis att vi ej ville ta några smygvägar, trodde vi försöket böra göras, och vad en av oss tänkte, tänkte precist den andra, så att efter utseende aldrig ett par mer harmonierande själar kunnat träffas. I liv och död svuro vi nu även i våra hjärtan trohet och beständighet, och hoppades därigenom i alla fall till slut se segern på vår sida; men himmelen vete huru därmed ändå gått, om icke oförutsedda händelser mellankommit, ty alla utsikter blevo snart allt mörkare och mörkare, och slutligen som den kolsvarta natten. Då uppträdde en glindrande stjärna ur de dystra molnen på vår kärlekshorisont, och med diamantsken skingrade varje hotande skugga. Vad detta vill säga, eller huru sådant tillgick, skall jag nu i största korthet hava äran berätta.

För att med den möjligaste glans jag kunde, presentera mig såsom friare hos inspektor Röblom, lånte jag min värds, med en arabeskbård av dansande jungfrur omkringmålade gula schäs, för att däri åka till Fnöstorp, där gubben residerade. Strax efter middagen anlände jag till stället, som på mer än svinkreaturens mängd framvisade anledningar, att jag kommit till ett bränneri. Jag band min häst vid grinden, och inträdde på gården, som fullsatt med såar, mäskkar och hoar, samt beströdd med rosthalm var den mest skräpiga jag någonsin sett, och i mitt tycke långt ifrån icke tjänlig till bostad för en för skönheter känslig flicka. Det enda pilträdet som fanns, stod lutande och nästan uttorkat, samt fullslaget med spikar, vari streck voro fästade snett över gården, att därpå vädra gamla trasor. En arg bandhund, bunden med en slamrande järnkedja, sprang upp och ned på sin, i stället för koja, kullagda tunna, och förde ett oljud som om han varit galen; och en oren stallgumse gick baklänges, för att ta ett språng och stångas, så att mitt första emottagande ej lovade något gott; men nästan ändå sämre blev det då jag inträtt. Gubben hade nyss ätit sin middag av skivlax och lök, vilket både restantierna på bordet och atmosfärn kring honom tillkännagav; vad han haft i den oskurade tennskålen vet jag ej, men av vissa anledningar, vågar jag uppge det för ölsoppa; en brännvinsflaska, och en silvertumlare voro för övrigt de saker som befunno sig på bordet. Herrn själv gick i en fårskinnspäls, med en stövel och en nedkippad sko, av orsak att han var sjuk i ena foten, vilket syntes vara av svår beskaffenhet, emedan en burk med iglar uti, överbunden med en linnelapp, stod i fönstret; förmodeligen till nyttjande för foten. Motbjudande torde karlen i alla fall hava förefallit mig, helst såsom varande en rival, men denna hans omgivning gjorde honom det i mina ögon ännu mera; och med möda kunde jag visa honom den aktning jag borde, då jag presenterade mig. "Är herrns ärende i brännvinsväg?" frågade han. Nej, var mitt svar, jag har tagit mig friheten att resa hit i en helt annan avsikt - och nu androg jag, efter några preliminärer, mitt åliggande. Gubben började att stamma då han hörde mitt ärende, men så förtvivlat, att jag svårligen skulle hava kunnat begripa hans mening, om han ej tillika höjt sin käpp, då jag, lika som gumsen, drog mig baklänges, likväl ej för att stångas, utan för att komma ut igen, och fick således föga höra av hans svar; att det ej var bifallande, förnam jag likväl, helst han ännu i porten hotade att slå armar och ben av mig, om jag återkomme, eller understode mig ta ett enda steg vidare i friarevägen.

Denna resa avlopp således, ehuru efter förmodan, ej bra; och ej stort bättre lyckades saken hos mamsell Gnath, vilken jag följande dagen tog mig dristigheten att besöka, med andragande av mitt i tukt och ära fattade giftermålsförslag. Oaktat jag väl icke hotades med stryk, kördes jag dock ut, och hela följden av dessa ansökningar blev att Fredrika ännu nogare bevakades än fordom, så att jag omöjligt skulle kunna få träffa henne, - dock, sådant säger ock redan konung Salomo, ho kan uträkna en ung mans väg till ena pigo? eller bestämdare sagt, vi funno det oaktat många tillfällen nog att få samtala, och gemensamt sucka över vårt grymma öde, utan att se oss mäktiga, att på annat sätt avvända dess hotande förkrossande slag, än genom ett steg, vartill endast den yttersta nödvändighet kunde tvinga oss.

En afton - det var i slutet av augusti - visste jag att Fredrika jämte sin moster var buden till en gammal lektorska, på dess lilla egendom Andersborg nära utanföre södra tullen, och av den orsaken begav jag mig naturligtvis till trakten, i hopp att Fredrika skulle få tillfälle att träffa mig. Klockan var omkring 8, då jag inträffade i lektorskans lilla park eller så kallade gammelträdgården, emedan den utgjordes av ekar, några vildaplar, hassel, berberis och andra buskar. Jag lade mig på detta ställe, i sluttningen, ett stycke från landsvägen, där jag hade det vackraste landskap för min syn; en dräng körde hem sitt spann oxar, lättade från dagens tyngd, och en flicka, i linntygsärmarna, med en mjölkstäva i handen, kom raskt vandrande hem åt byn, belägen i dalen på andra sidan ån. Mina ögon följde henne, och då hon på bron upphann drängen, såg jag hur hon beskedligt gav honom stävan för att dricka. Detta betraktade jag visst icke med avund, ty en sådan känsla är ej passande för en kär, men med bitter sorg däröver att icke också min flicka var en lantpiga och jag i tjänst som dräng på samma ställe som hon. Min önskan att så måtte ha varit, blev allt mera och mera livlig då jag såg drängen lägga tömmarna på oxarnas rygg och släppa dem att ensamma fortsätta vägen, och han själv förtroligt följa flickan en genväg genom lövhagen, där de båda snart försvunno för min syn. - "Lycklig du", tänkte jag, "som får vad du vill!"

- I detsamma upptäckte jag Fredrika, som ensam kom från vägen och klev över klivstättan till gammelträdgården. Att jag skyndade henne till mötes, var naturligt, lika som att hon fägnade sig att träffa mig. Medan gummorna satt sig att spela boston, då de vanligen varken hörde eller sågo något utom spelet, hade Fredrika smygt sig ut, i hopp att jag möjligen väntade henne. Min glädje häröver står ej att beskriva, och nästan hade jag velat lika som för en gudomlighet knäfalla för henne; men hon, så god och känslig hon eljest var, syntes nu hellre vilja att vi på rent allvar skulle tala om våra angelägenheter, vilket vi ock gjorde. Fredrika satte sig i gräset och jag satte mig vid hennes sida. Om jag nu förde min arm kring min älskarinnas liv, kan jag få tiga därmed, ty varken behövde jag rodna därför eller fäste Fredrika samma uppmärksamhet därvid, som i vagnen; med ett ord, vi satte oss och fattade vårt beslut, som var att rymma, och vid denna enda utväg fäste vi nu vårt hela hopp. Jag lovade att iordningställa allt därtill, och Fredrika beseglade med en kyss sitt löfte att följa mig. Månan, som uppgått bortom lövskogen och speglade sig i den lugna älven, var vårt enda vittne, så att om jag skulle fördölja något, det jag dock icke gjort, vet jag att hon, som i så många herrans år varit tystlåten med större hemligheter, ej heller förråder oss. Fredrika slet sig änteligen ur mina armar, för att åter skynda sig in till sina gummor och skänkte mig ännu en slängkyss till avsked.

Berusad av kärlek och lycksalig av den kyss jag fått, återvände jag ur parken på hemvägen till staden, fast besluten att med jättesteg skynda till mitt sällhetsmål. Månan, som från sidan kastade sitt fulla sken på mig, var ganska vacker; men liksom hon ville gäcka mig, såg jag min skugga för varje gång jag upplyftade foten, ofantligt långt sträckande steget, men oaktat det hotande utseendet återkomma nära till samma punkt. Nästan blev jag litet missnöjd med den beskedliga månan för denna parodi på mina planer till mått och steg i kärleksvägen, och föresatte mig desto allvarligare att påskynda allt. Den tidpunkt nalkades även då långt dröjsmål ej gick an, emedan hösten tillstundade, och Röbloms ankomst till W-köping i avsikt att ordentligt förlova sig, var att befara innan kort. Jag nödgades således ta mitt beslut, och skrev ett så dumt brev till Trasenberg att jag icke ens vill avskriva det; däri anhöll jag om ett lån av tvåhundrade r:dr banko, såsom, yttrade jag mig, bibehållande ej allenast mig vid livet och sällheten, utan ännu en dyrbarare varelse, och kanhända en hel generation; samt besvor honom därföre att hjälpa mig. - Han besvarade genast mitt brev med följande rader:

"Käraste bror Tralling!
Jag förmodar att du är kär, ty eljest hade du ej kunnat skriva ett så hjärtnupet brev som ditt sista. Jag känner för väl att alla råd till älskare äro fruktlösa, emedan jag själv varit galen, och har således inga sådana att meddela. - Såsom din verklige vän, det vill säga den som vill dig väl, ber jag dig dock att få uttrycka min önskan, att du ej i ditt kärleksrus måtte begå några dårsprång hämtade ur romanvärlden, såsom att enlevera din käresta för att resa bort och svälta, eller dylika sinnrika uppfinningar. - De 200 r:dr du begärt till låns, skola med nästa post bliva dig tillsända: för ögonblicket äger jag ej så stor summa hemma. Din vän
Uno v. T - g."

Detta brev, som väl också innehöll en liten lärdom, fägnade mig ganska mycket, dock endast i anseende till det utlovade lånet; och som detta just skulle ankomma dagen före den nu utsatta förlovningen med Röblom, lagade jag allt i ordning till avresan och hörde med liknöjdhet, samma dag inspektoren väntades, att allt till hans ankomst bereddes; men vem målar min bestörtning då jag, med fullt hopp torsdagsmorgonen infann mig vid posthuset och förnam att posten blivit rövad och väl äntligen alla övriga brev i skogen återfunna, men ej mitt rekommenderade brev, som saknades.

Mållös stod jag en stund, och tårarna voro nära att utbrista ur mina ögon, ty all utsikt om möjlighet att resa, var på en gång försvunnen. - Det är då så ödets skickelse, ropade jag äntligen, och tanken på Trasenbergs uttryck i dess brev angående dårskaper ur romanvärlden, framställde jag för mig i ett klarare ljus; - "kanske var det min lycka, ännu mer, kanske Fredrikas", sade jag, och min själ tycktes återfå en länge saknad styrka - (så ger motgången stundom mod, stundom nedslår den även; mig hade båda delarna kunnat hända) - Direkte gick jag till mamsell Gnaths gård, beredd att berätta Fredrika vad som hänt, och i allas närvaro, även själva Röbloms, förklara mig för hennes fästman, och be henne endast vara ståndaktig och mig trogen. Jag gjorde så även, men det uppträde som sedermera inträffade var lika oförmodat som lyckligt.

En äventyrare och så kallad kongl. sekreterare vid namn Påfvercretz, hade om natten anlänt till staden och bodde på gästgivargården, numera tillhörig mamsell Gnath och belägen utmed hennes gamla gård. Denne resande träffade mig i gästgivarsalen och frågade om jag händelsevis kunde sönderväxla en sedel på tio r:dr - Missnöjd som jag var, och sysselsatt med andra tankar, svarade jag med möda, men tjänade honom slutligen, då jag till min stora förvåning erhöll en av Trasenberg med dagens post på mig transporterad sedel. "Herre!", ropade jag, "var har ni fått denna? sedeln är min, och i går rövad av posten" - "Månn det?" svarade han lugnt, "jag har nyss fått den av en inspektor vid namn Röblom, som även påtecknat ansvarighet för felande transport." - jag undersökte detta och fann att så var. - "O!" ropade jag, "är det inte nog att han vill beröva mig min fästmö, vill även den föraktliga människan röva min egendom. Jag skall, och måste genast träffa den boven!"

"Sansa sig litet min herre!" yttrade den resande, "här måste vara något misstag begånget; men är det så att gubben vill beröva herrn sin fästmö, så begagna detta tillfälle, och om han ej kan bevisa varifrån han fått sedeln, vilket jag betvivlar, emedan det lär vara av en vandrande västgöte, så hota honom med arrest. Jag skall gärna vara behjälplig i den saken; ty därigenom kan jag kanske även ackordera mig ifrån min förbindelse att skaffa honom Vasaorden; och känner jag gubben rätt, avstår han hellre både flickan och orden, än han låter hänga sig."

Skämta inte herre! ropade jag, det här passerar raljeriet; - men, sade jag och lugnade mig, kan herrn bringa gubben att avstå min fästmö - då bjuder jag min eviga tacksamhet. "Vi skola försöka", svarade han, och försöket lyckades. - Gubben hade, som sagt är, väl icke rövat posten men ägde verkligen så många bindande anledningar om skäl att arresteras, ty postväskan kunde han vid sin inresa till staden bevisas hava emottagit av en gosse, utan att han framlämnat den; en del av mina 200 r:dr hade han ännu i sin sedelbok och mitt kuvert från Trasenberg i en rockficka, så att han utan min skonsamhet ej kunnat undvika olägenheter. I sin verkliga ångest ingick han därföre, på mamsell Gnaths tillstyrkan, på vilka villkor som föreskrivos, och med uppräckta händer lämnade han mig Fredrika, och avstod allt anspråk på hennes person, mot min förbindelse att ej låta arrestera honom; vilket allt genom en utförlig recension av Riddarkandidaten, redan införd i Svensk Litteraturtidning kan inhämtas; varföre jag anser överflödigt att här närmare detaljera förhållandet därvid. -

För att ej åter mista min skatt, begärde jag samma dag lysning, och, oaktat jag ännu är långt ifrån att vara så etablerad som jag önskade, (ty jag har ej förmått anskaffa mig flere möbler än en dubbel säng i mitt inre rum och en vagga), påskyndade jag dock vigseln, vilken förrättades i går afton kl. 6. ännu är jag den lyckligaste man i världen, och begagnar därföre denna period att sluta min levernesbeskrivning. - Vad jag får att leva utav, vet jag ej ännu, i allmänna världen är sådant visserligen en sak av vikt; men i en levnadsmålning av oändligen litet intresse för läsaren.