Måste

På slaget halv nio om vinterkvällen står han i 
dörren till källarens glasveranda. Under det han 
med matematisk noggrannhet drar av sig kastorhandskarna, 
tittar han över de immiga glasögonen först 
till höger, sedan till vänster, om han skall se några 
bekanta. Därpå hänger han upp överrocken på sin 
krok, den till höger om kaminen. Kyparen Gustav, 
magisterns forne elev har, utan att avvakta order, 
gått och sopat smulorna av hans bord, rört om i 
senapsburken, krattat i saltkaret och vänt ut och 
in på servetten. Därpå går han utan vidare 
tillsägelse efter en flaska Medhamra, slår upp en halv 
öl av Föreningens, lämnar magistern liksom för syns 
skull matsedeln, och säger, mera som en tom 
formalitet än som en fråga: Kräftor. 

- Honkräftor? säger magistern. 

- Stora honkräftor, säger Gustav och går ut 
till köksluckan och ropar: Stora honkräftor, åt 
magistern, och mycket dill! 

Därpå går han efter en uppsättning smör och 
ost, skär två skivor ankarstock och ställer fram på 
magisterns bord. Denne har i verandan gjort en 
razzia efter aftontidningarna, men bara fått Posttidningen. 
Till ersättning tar han Dagbladet, som han 
icke hann med i middags; och så sätter han sig 
på Dagbladet, bryter ut och in på Posttidningen och 
lägger den till vänster om sig på brödkorgen. Så 
stryker han med kniven några geometriska 
smörfigurer på ankarstocken, skär en rektangel av 
schwei-zerosten, slår i supen till tre fjärdedelar och för 
den i höjd med munnen; där gör han en paus, som 
om han tvekade inför ett medikament, kastar huvudet 
baklänges och säger huh! Så har han gjort i tolv 
år och så kommer han att göra till döddar. 

När kräftorna, sex stycken, anlänt, undersöker 
han deras kön, och när intet befinnes att invända, 
skrider han till den njutningsfulla akten. Servetten 
stickes med ena hörnet under löskragen, två 
smörgåsar med ost ställas i beredskap bredvid tallriken 
och han slår i ett glas öl och en halva. Därpå 
tar han den lilla kräftkniven och börjar slakten. 
Det finns ingen mer än han som kan äta kräftor i 
Sverige, och när han ser någon annan råka äta 
kräftor säger han: Du kan inte äta kräftor. Först 
gör han ett snitt omkring kräftans huvud, och sedan 
han fått hålet för mun, suger han. 

- Det är det finaste, säger han. Sedan lossar 
han thorax från underredet, ristar blodörn som han 
kallar det, sätter tänderna i skrovet och suger i 
djupa drag; därpå släpar han de små benen som 
sparris. Därpå äter han en nypa dill, dricker en 
mun öl och biter i smörgåsen. Sedan han noga skalat 
klorna och sugit ur de finaste kalkrören, förtär han 
köttet och övergår till stjärten. När han ätit tre 
kräftor, tar han en halva och läser utnämningarne 
i Posttidningen. Så har han gjort i tolv år och så 
kommer han alltid att göra. 

Han var tjugo år när han började äta på det 
här stället, nu är han trettiotvå, och Gustav har
varit kypare här i tio år! Han är den äldste här 
på stället, han är äldre än källarmästarn, ty denne 
har endast ägt rörelsen i åtta år! Han har sett 
många uppsättningar av middagsgäster; några höllo 
ut i ett år, två år, fem år; så försvunno de, gingo 
till ett annat ställe, flyttade till en annan ort, eller 
gifte sig. Han känner sig mycket gammal, och ändå 
är han bara trettiotvå år! Detta är hans hem, ty 
i sin kammare på Ladugårdslandet, där sover han 
endast. 

Klockan blir tio. Då reser han på sig och går 
in i den lilla källarsalen, där hans toddy väntar 
honom. Nu kommer bokhandlaren. De spela schack, 
eller tala om böcker. Klockan halv elva kommer 
andra fiolen från Dramatiskan. Det är en gammal 
polack, som flydde till Sverige efter 64 och nu 
måste förtjäna sitt liv på vad som förr var honom 
ett nöje. Polacken och bokhandlaren hava fyllt 50 år, 
men de trivas med magistern som med en jämnårig. 

Bakom disken sitter källarmästaren. Han är en 
gammal sjökapten, som förälskat sig i försalongen 
och därför beslöt förena sina öden med 
restaura-trisens. Hon regerar nu i köket och har alltid 
köksluckan öppen för att hålla vakt på gubben, att han 
icke skall gå och »ta bestick», förr än gästerna gått. 
Men då, när gasen är släckt och sängen bäddad, 
får gubben en spilkum romtoddy till sömndryck. 

Klockan elva börja ungherrar komma, som gå 
försiktigt fram till disken och viskande fråga 
källarmästaren om han har något »enskilt rum» en trappa 
upp, och så hör man slamret av kjolar som slinka 
genom tamburen för att osedda komma uppför 
trappan!


- Nå, säger bokhandlaren, som liksom fått ett 
samtalsämne gratis; ska du inte tänka på att 
fortplanta dig, gamla Blommen. 

- Jag har inte råd, säger magistern. Varför 
gifter du dig inte själv? 

- Inte vill någon ha mig numera, säger bokhandlaren,
sedan jag blivit som en gammal sälskinns-koffert i huvudet. 
För resten har jag min gamla Stava, jag. 

Stava är en mystisk person, som ingen trodde 
på. Hon var en personifikation av bokhandlarens 
ouppfyllda drömmar. 

- Men herr Potocki då? invände magistern. 

- Han har ju varit gift, kan det inte vara nog 
det, säger bokhandlaren. 

Polacken nickar som en metronom och säger: 

- Ja> Jag ar varit licklig giff, jag, och så dricker 
han ur sin toddy. - Husch! 

- Ja, si, säger magistern, om de inte voro såna 
gäss de här fruntimmerna, så kunde man väl tänka 
på saken, men si, de ä’ såna förbannade gäss! 

Polacken nickar igen och ler, ty han vet inte 
vad gäss är på svenska: 

- Jag ar varit micket licklig giff - husch! 

- Och så blir det barnskrik och sura kläder 
på kakelugnen, fortfar magistern, och så pigor och 
köksos. Nej, tack ska ni ha! Och så kanske inte 
få sova om nätterna! 

- Husch! ifyllde polacken. 

- Herr Potocki säger husch han, föll 
bokhandlaren in med ungkarlens vanliga skadeglädje, när han 
hör en gift uttrycka sig ofördelaktigt om äktenskapet. 

- Vät säga jag? frågade änklingen förvånad.

- Husch, härmade bokhandlaren, och samtalet
upplöste sig i ett gemensamt grin och ett tobaksmoln.

Och så blir klockan tolv. Pianot en trappa upp,
som larmat ackompanjemang till blandad mans- och
fruntimmerskör, tystnar; kyparens spring över
golv-vet från köksluckan till verandan upphör;
källarmästaren inför i kladden de sista
champagnebuteljerna till en trappa upp; gasen skruvas rier; och
de tre vännerna resa sig och gå, var och en hem
till sin »kyska ungkarlsbädd», men bokhandlaren hem
till sin Stava.

Magister Blom hade vid tjugo års ålder avbrutit
sina studier i Uppsala och gått till huvudstaden som
extra lärare. Jämte lektioner bredvid redde han sig
gott. Han begärde icke mycket av livet. Ordning
och lugn var allt. I sin kammare på
Ladugårdslandet, som han hyrt av en gammal mamsell, fann
han mer än en ungkarl brukar begära, ty han fick
omvårdnad och vänlighet, all den ömhet, som naturen
hos denna kvinna ämnat åt ett annat släkte av hennes
blod, tillföll honom gratis. Hon lagade åt honom
och såg om honom. Men han, som tidigt förlorat
sin mor och därför var ovan vid att få något sådant
för intet, mottog gåvan som nästan ett ingrepp på
hans frihet, men han mottog den! Källaren var dock
hans hem. Där betalade han för allting och kände
sig aldrig skyldig något.

Född i en landsortsstad i mellersta Sverige var
han en främling i Stockholm. Sökte ingen!
Umgicks icke i familj och råkade endast sina bekanta
på källaren, pratade med dem, men gav inga för-

troenden, och hade icke heller några sådana att ge. 
Hans sysselsättning i skolan, där han endast 
undervisade i tredje klassen, gjorde, att han kände sig 
som en, vilken stannat i växten. Han hade ju en 
gång gått igenom tredje klassen ända till den sjunde, 
och blivit student; nu satt han ju ändock kvar i 
tredje; hade suttit där i tolv år och kom aldrig längre. 
Han lärde endast ut andra och tredje böckerna i 
Euclides, det var klassens kurs. Hela livet visade 
sig således för honom endast såsom ett fragment; men 
ett fragment utan varken början eller slut: andra och 
tredje böckerna. På lediga stunder läste han 
arkeologi och tidningar. Arkeologi är en modern 
vetenskap, en tidens sjukdom kan man säga. Och den 
är farlig, ty den visar i de flesta fall att den 
mänskliga fånigheten varit tämligen konstant. 

I tidningarne såg han endast ett parti schack; 
politiken var för honom ett intressant spel - om 
kungen, ingenting vidare, ty han var uppfostrad han 
som alla andra, så, att han hade som en tro, att 
vad som hände i världen, det angick icke oss, det 
skötte nog de om, som Gud givit makten. Detta 
sätt att se sakerna gav hans själ en stor och stilla 
rö, och han oroade ingen och oroades icke av något. 
Ibland när han tyckte, att något var väl mycket 
fånigt, så tröstade han sig med, att det kunde nu 
inte fan hjälpa! Uppfostran hade konsekvent gjort 
honom till egoist och katekesen hade lärt honom, att 
när var och en sin syssla sköter, så går allt väl 
evad oss möter. Han skötte också sin syssla 
exemplariskt i skolan; kom aldrig för sent; var aldrig 
sjuk; och i sitt enskilda liv var han utan vank. 
Betalade sin hyra på dagen, åt aldrig på kredit och
gick till »kvinnor» en gång i veckan (han sade aldrig 
att han gick till »flickor»),, Hans liv gick fram som 
ett tåg på blanka räls, efter sekundvisare, sina vissa 
bestämda stationer, och han undvek som klok karl 
alla sammanstötningar. Framtiden, den tänkte han 
inte på, ty en sann egoist tänker inte så långt, av 
det enkla skäl, att framtiden icke är hans mer än 
högst en tjugo, trettio år. Så gick hans liv! 

Det var en midsommardags morgon, strålande, 
solig som den skall vara. Magistern låg i sin säng 
och läste om Egypternas krigskonst, då mamsell 
Augusta kom in med kaffebrickan. Hon hade dagen 
till ära skurit upp saffransbröd och lagt några 
syren-blommor på servetten, varförutom hon kvällen förut 
stuckit några björkkvistar bakom kakelugnen, lagt 
ren sand och ett par gullvivor i spottlådan, samt 
ställt ett glas med liljekonvaljer på spegelbordet. 

- Nå, skall inte magistern ut på lustresa i dag 
också? frågade gumman och kastade ögonen  
all den fägnad hon bestått den lilla kammaren 
för att få ett ord till erkännande eller tack. 

Men magistern hade icke observerat grannlåten, 
utan svarade helt torrt: 

- Nej, ser mamsell Augusta, det vet hon ju, 
att jag aldrig far på lustresor för att bli knuffad och 
ihjälskriken av barnungar. 

- Nå, men, inte kan man väl gå inne i stan, 
en sådan här vacker midsommardag? Nog går väl 
magistern ut till Djurgården åtminstone? 

- Jo, det vore väl det sista jag gjorde, i dag 
i synnerhet, då allt möjligt folk är därute. Nej, jag
har det så bra här i stan och de här upptågen med 
helgdagar ska väl någon gång ta slut. 

- Kära magistern, invände gumman, det finns 
många människor som tycka att det är alldeles för 
få helgdagar på det tunga arbetsåret. Men vill 
magistern nu vara god och säga ifrån, om han önskar 
något, så få vi rusta i ordning, ty syster och jag 
ämna oss till Mariefred och komma inte hem förr än 
klockan tio i kväll? 

- Mycket nöje, mamsell Augusta,* jag behöver 
ingenting och sköter mig nog själv! Portvakten får 
städa när jag går ut i middagstaget. 

Och han blev ensam med sin kaffebricka. När 
han druckit kaffe, tände han en cigarr och blev 
liggande i sängen med sin Egyptiska krigskonst. 
Fönstret, som stod öppet, ristade på sina hakar för en 
svag sydlig vind. Klockan åtta ringde 
Ladugårdslandskyrkan i alla sina klockor, stora och små, och 
Katarina, Maria och Jakob föllo in och det pinglade 
och bomlade att göra en hedning förtvivlad. När 
ringningen tystnat började en kanoniärsextett på 
kommandobryggan till en ångbåt vid Nybrohamnen att 
spela upp en frangaise ur Den svaga sidan. 
Magistern vred sig i lakanen på sin liggsoffa och skulle 
gärna ha gjort sig omak med att stiga upp och stänga 
fönstret, om det ej varit för varmt. Och så hördes 
några trumvirvlar från Carl XIII :s torg, men 
av-brötos av en ny mässingskvintett från en annan 
ångbåt vid Nybrohamnen, vilken spelade Jägarkören ur 
Friskytten. 

Men de olycksbådande trumslaget! från Carl 
XIII:ss torg nalkades. Det var skarpskyttarne, som 
skulle ut till gärdet, och de måste passera Storgatan.


Och nu fick han Norrköpings skarpskyttemarsch i 
sex omgångar, alltemellanåt interfolierade med 
ång-båtarnes visslor, klockor och mässingsmusik, som 
slutligen mellan skovelslag tonade bort utanför 
Kastellholmen. 

Han steg upp klockan tio. Satte på rakvattnet 
på sitt spritkök. Stärkskjortan låg på byrån så vit 
och så styv som ett bräde. Han använde en kvart på 
att peta in benknapparne i knapphålen. Därpå rakade 
han sig en halvtimme. Sedan kammade han sig 
omsorgsfullt, som om han utfört en ytterst viktig 
förrättning. Och när han tog på byxorna, höll han i 
underkanten på benet, att det icke skulle dammas 
på golvet. 

Hans rum var enkelt, ytterst enkelt, och 
ordentligt. Det var opersonligt, abstrakt som ett 
hotellrum. Och ändock hade han bott där i tolv år. Hos 
de flesta andra människor brukar under en sådan 
tidrymd en hop småsaker samla sig: presenter, små 
onödigheter, prydnader, lyxsaker. Här fanns icke 
en gravyr på väggen som i en illustrerad tidning 
slagit an någon känslosträng, icke en antimakassar 
virkad av vänliga systrar, icke en fotografi av något 
kärt ansikte, icke en broderad penntorkare på 
skrivbordet; allt var köpt till bästa pris för att bespara 
onödiga utgifter, vilka skulle kunnat inkräkta på 
ägarens oberoende. 

Han lade sig i fönstret för att se ut på gatan 
och över Artilleriplanen ner till hamnen. I huset 
snett över såg han ett fruntimmer i snörlivet göra 
sin toalett. Han vände sig bort som från något 
fult eller något som kunde störa hans lugn. Nere i 
hamnen flaggade alla roslagsskutor och ångbåtar,
och strömmen glittrade i solskenet. Upp till kyrkan 
vandrade några gummor med psalmböcker i 
händerna. Utanför Artillerigården gick posten med sin 
sabel och såg missnöjd ut, då och då tittande upp 
åt tornuret för att se efter hur långt det var till 
avlösningen. Eljes lågo gatorna tomma, gråa, heta. 
Han tittade återigen över till fruntimret som klädde 
sig. Hon hade tagit en pudervippa och gnodde nu 
in sig i näsvinklarne framför spegeln med en min, 
som kom henne att likna en apa. Han steg upp från 
fönstret och satte sig i gungstolen. 

Han gjorde upp sitt program för dagen, ty hur 
det var, hyste han en dunkel fruktan för att vara 
ensam. Om vardagarne hade han skolungdomen 
omkring sig, och ehuru han icke älskade dessa 
vilddjur han skulle tämja, det vill säga lära 
förställningens svåra konst, kände han dock en viss 
tomhet efter dem, när han var ifrån dem. Nu under 
sommarlovet hade han anordnat en ferieskola, men 
även dess besökare hade ett kort midsommarlov, 
och han hade nu varit ensam i flera dagar med 
undantag av mattimmarne, då han alltid hade bokhandlaren 
och andra fiolen att påräkna. 

Klockan två, tänkte han, när paraden väl har 
gått, och folkströmmen upplöst sig, går jag ner på 
källaren och äter middag; sedan tar jag bokhandlaren 
med mig till Strömsborg; där är tyst och stilla i 
dag och där dricka vi kaffe och punsch tills det 
blir kväll, då vi återvända till Rejners (så hette 
källaren vid Berzelii park). 

På slaget två tog han sin hatt; borstade sig 
omsorgsfullt, och gick ut. 

- Jag undrar om de ha stuvade abborrar i dag, 
tänkte han. Och om man skulle kosta på sig sparris, 
efter som det är midsommardagen! 

Och så spatserade han ner, sökande skuggan 
utmed kronobageriets höga mur. I Berzelii park 
sutto arbetarfamiljer med barnvagnar på samma 
bänkar, där om vardagarne Stora Trädgårds-gatans 
förnäma b o n n e s brukade sitta. Han såg en mor ge 
sitt barn bröstet. Ett stort, rikt bröst, som den lilla 
grep i med sin knubbiga hand, så att den till hälften 
försvann. Magistern vände sig bort med vämjelse. 
Det störde honom att se dessa främmande i hans 
park. Det var för honom som att se tjänstefolket 
i salongen när herrskapet är borta, och han kunde 
icke förlåta dem, att de voro fula. 

Så kom han fram till glasverandan och skulle 
lägga handen på källardörrens låsvrede, ännu en 
gång tänkande på de sköna abborrarne, »med mycket 
persilja», då han med eris får se ett vitt papper 
med något skrivet på, som hängde på glasrutan. 
Han behövde icke läsa det, ty han visste vad det 
innehöll: att källaren var stängd över 
midsommardagen, men han hade glömt bort det! 
Han var som han skulle ha gått med huvudet mot 
en lyktstolpe på en trottoarkant! Han blev ursinnig. 
Först på källarmästaren, som hade stängt, sedan på 
sig själv, som hade glömt bort, att det var stängt! 
Han fann det så vidunderligt, att han kunde ha glömt 
något så viktigt, så vidunderligt, att han icke trodde 
på det, utan måste leta efter någon som var orsaken 
till att han kunnat glömma det. Det var naturligtvis 
källarmästaren. Han var urspårad, sammantörnad, 
i olag, krossad. Han satte sig ner på en bänk och 
var gråtfärdig av ondska.


Pang! så kom en boll och slog honom rätt på 
skjortvecket. Han flög upp som en retad geting 
och ville ta reda på den brottslige, då han såg ett 
litet fult flickansikte skratta sig mitt i ögonen, och 
bakom henne en arbetare i helgdagskläder och 
panamahatt, som leende tog flickan i hand och frågade 
om det gjorde ont, och så såg han en hel hop 
tjänstefolk och gardister som skrattade. Han tittade 
efter en poliskonstapel, ty han kände sig kränkt i 
sina rättigheter som människa, men när han fick se 
konstapeln i förtroligt samspråk med barnets mamma, 
förlorade han all lust att bråka, och gick direkt till 
Norrmalmstorg för att ta en droska och åka till 
söder upp till bokhandlaren, ty nu kunde han icke 
vara ensam längre. När han kommit upp i droskan 
kände han sig någorlunda skyddad, och nu torkade 
han med näsduken sitt skjortbröst, som blivit 
dammigt av bollen. 

När han kom upp till Götgatan, avskedade han 
åkaren, viss att träffa bokhandlaren hemma. Men 
när han steg uppför trapporna blev han ängslig! 
Tänk om han icke vore hemma! Han var icke 
hemma! Och ingen annan i huset heller! Ty det 
ljöd så tomt, när han bultade på dörrarne, och han 
hörde sina steg ge eko i trappan. 

När han slutligen stod ensam på gatan, visste 
han icke vart han skulle ta vägen. Potockis adress 
kände han ej, och att få tag i en adresskalender 
i dag, när alla bodar voro stängda, insåg han vara 
omöjligt! 

Han gick utan att veta vart han skulle ta vägen, 
nerför Götgatan, Skeppsbron, Norrbro och Carl XIII :s 
torg. Icke ett bekant ansikte mötte han, och han
kände sig sårad av denna folkhop, som intagit staden 
under herrarnes frånvaro, ty han var uppfostrad till 
aristokrat som vi alla, i statens skolor. 

Hungern, som vid första uppbrusningen lagt sig, 
började återigen vakna upp. Då kom en ny förfärlig 
tanke över honom, som han av feghet icke vågat 
tänka ut: vad skall jag få middag? Han hade gått 
ut med middagspoletter samt en krona och femtio 
öre, hela hans kassa. Poletterna gällde ju bara till 
Rejners och en krona hade han åkt upp. 

Han kom ner till Berzelii park igen. Där sutto 
arbetarfamiljerna och åto ur sina matkorgar: kokta 
ägg, kräftor, pannkakor! Och polisen sa ingenting! 
Där stod till och med en konstapel med en 
smörgås och ett glas öl i hand. Vad som stack honom 
mest var, att han kände att dessa människor, som 
han föraktade, hade ett övertag över honom för 
tillfället! Men, varför kunde han icke gå in på ett 
mjölkmagasin och stilla sin hunger. Varför? Ja! 
Svaret på det lät han gå ifrån sig som en 
uppstötning; och så gick han ner till ångbåtsbryggan 
för att fara över till Djurgården, där han måste 
träffa bekanta, av vilka han, så motbjudande det än 
var, kunde låna till en middag, men en gentil middag, 
på Hasselbacken! 

På ångbåten var det mycket folk, så att magistern 
måste stå bredvid maskinen, som värmde honom på 
ryggen och stänkte smält talg på hans bonjour, under 
det han fick stå och titta en kokerska i hårflätan 
och lukta härsken pomada. Men inte ett bekant 
ansikte! 


Uppkommen till Hasselbacken gjorde han sig 
så rak som möjligt och försökte antaga ett 
distingerat och ledigt utseende. Planen utanför 
värdshuset liknade en teatersalong och tycktes ha samma 
bestämmelse som en sådan, nämligen att vara en 
mötes- och visningsplats för dem som ha något att 
visa. Längst upp i fonden sutto officerare, blåa i 
ansiktet av mat och dryck; bredvid dem några 
representanter för främmande makter, gråa och medtagna 
av det ansträngande arbetet att lägga sig ut för några 
druckna landsmän, som slagits vid hamnen, eller att 
bevista galaspektakel, barndop, bröllop och 
begravningar m. m. Men därmed var det också slut med 
den fina publiken. Ty mitt på planen upptäcker 
magistern sotarn i Ladugårdslandet med familj, 
källarmästaren på »Kungen i Helvete», provisorn på 
apoteket »Sjubben» med flera. Och runt omkring 
dem går den gröna jägarn i silvergaloner och 
förgylld stav och kastar föraktfulla blickar på sällskapet, 
som om han frågade vad de hade här att göra. 
Magistern känner sig gruvligt generad av de många 
blickarne, vilka alla tycktes säga: se där går han 
och letar efter sin middag. Men han måste gå på! 
Och han kommer upp på verandorna där man äter 
abborrar och sparris, där man dricker Sauterne och 
Champagne. Och ett, tu, tre, känner han en vänlig 
hand på sin axel och när han vänder sig om, ser 
han kyparen Gustavs strålande ansikte, och han 
mottar en handtryckning och ett oförställt: nej, se 
magistern är här; hur står det till? 

Och kyparen Gustav, som var så glad att få 
känna sig ett ögonblick som sidoordnad med sin 
herre, känner en styv träklabb i sin varma hand
och möter ett par blickar som tagna ur ett 
knappnålsbrev. Och denna hårda hand tryckte i går aftons 
så varmt en tiokronsedel i hans ute i källarsalen, 
och denne man tackade honom för hans halvårstjänst 
och uppmärksamhet som man tackar en vän. Och 
kyparen Gustav går tillbaka och sätter sig bland 
sina kamrater, förlägen och ledsen. Men magistern 
går med bitterhet i sinnet ut igen, ut genom 
folkhopen, som han tycker hånande viska bakom sig: 
han fick ingen middag! 

Och så kommer han ut på slätten. Där står 
Kasper och får stryk av sin hustru. Där står en 
sjöman och visar i Lyckans stjärna den tillkommande 
för tjänsteflickor, kanoniärer, gardister och gesäller. 
De hade ätit middag alla dessa och sågo glada ut, 
och han tyckte ett ögonblick, att han var sämre 
än de, men så erinrade han sig, att de icke visste 
huru det Egyptiska lägret befästades, och då kände 
han sig åter uppe, och han kunde icke förstå huru 
människorna kunde sjunka så djupt att de funno 
nöje i sådant elände, som just nu roade dessa! 

Han hade emellertid förlorat lusten att 
undersöka flera källarlokaler, och gick upp åt Novilla, 
förbi Tivoli och Singelbacken. Där i gröngräset 
dansade ungdomen till en fiol; ett stycke längre 
bort hade en familj utbrett sig i gröngräset under 
en ek; mannen, familjefadren, stod på knä, i 
skjort-ärmarne, barhuvad, med ett ölglas i ena handen och 
en smörgås med metvurst i den andra; hans feta, 
glada ansikte, väl rakat omkring munnen, lyste av 
glädje och välvilja, när han uppmanade sina gäster, 
bestående tydligen av hustru, svärföräldrar, svågrar, 
bodbetjänter och tjänsteflickor, att äta, dricka och
vara glada, ty i dag var midsommardagen, hela dagen. 
Och den glada mannen sade roligheter så att hela 
sällskapet vred sig i gräset under de uppriktigaste 
skrattsalvor. Och när pannkakan serverades och åts 
med fingrarna och portvinsbuteljen gick runt, höll 
den äldste bodbetjänten ett tal, ibland hjärtligt, så 
att fruarne togo upp näsdukarne och värden stoppade 
ena polisongsnibben i mungipan, ibland muntert, så 
att bravorop och skratt tystade talaren; då blev 
magistern mulen; men han gick icke sin väg, utan 
satte sig på en sten bakom en tall för att se »på 
djuren». Och när talet var slut och värden och 
värdinnan mottagit skålen, som slöts med hurrarop 
och fanfarer på en dragharmonika och alla tallrikar 
och karotter som voro lediga, så steg sällskapet upp 
att leka änkeleken. Och svärmor gick bakom en 
hasselbuske för att hålla fram den minsta, och mor 
själv fick knäppa byxorna på de halvstora. 

- Vilka djur, tänkte magistern för sig själv och 
vände sig bort, ty det naturliga var för honom oskönt, 
efter som det sköna var det onaturliga, utom på 
»erkända» mästares tavlor i Nationalmuseum. 

Och så såg han på huru ungherrarne togo av 
sig i skjortärmarne och flickorna hängde sina 
manschetter på hagtornsbuskarne; och så ställde de upp 
sig och så sprungo de. 

Och flickorna lyfte kjolarne så att strumpebanden 
syntes, röda krukband och blå, som man köper i 
kryddboden; och när kavaljeren fått fatt i sin dam, 
tog han henne rätt i famn och snurrade om med 
henne, så att hon syntes ända upp i knävecken, och då 
skrattade gamla och unga så att det ekade i bergen. 

- Var det oskuld eller var det korruption?
undrade magistern igen. Men säkert visste icke 
sällskapet vad det lärda ordet korruption var, och därför 
voro de glada. 

När de tröttnat på springleken, var kaffet färdigt. 
Och magistern kunde icke förstå var kavaljererna lärt 
sig vara så artiga mot damerna, ty de kröpo på alla 
fyra efter sockerskålen, efter brödkorgen för att 
servera flickorna, och spänntamparne på de 
svett-dränkta västarna stodo som »handtag i ryggen» på dem. 

- Det är hanarne som kråma sig för honorna, 
tänkte han, men vänta bara! 

Men så såg han värden, den glada själen, artigt 
servera den gamle svärfadern och svärmodern, ja, 
till och med sin hustru, och alla bodbetjänterna och 
tjänsteflickorna, och när någon avböjde hans anbud 
med att: »herrn ska ta sig själv», svarade denne, att 
han nog skulle hinna få. Och så såg han 
svärfadern flå pilpipor åt de små gossarna, och 
svärmodern hon gick då som en piga omkring och bara 
ville diska allting! Och då tyckte magistern, att 
egoismen var en underlig sak, som kunde taga an så 
mänskliga former, så fördelas ut, att det syntes som om alla 
gåvo och togo precis lika mycket, ty att det var egoism, 
det var klart! 

Och så lekte de pantlekar och de löste varenda 
pant med kyssar, riktiga kyssar mitt på mun, så 
att det smällde om det; och när den glada 
bokhållaren »stod i brunn» och fick kyssa den stora 
eken, gjorde han det så befängt galet och tog med 
armarne om den tjocka stammen alldeles som man 
klappar om en flicka, när ingen ser det, och då 
skrattades så ohejdat, ty alla visste nog hur man 
gjorde, fast ingen ville göra det så det syntes.
Magistern, som börjat med att kritiskt betrakta 
skådespelet från sin höga ståndpunkt på stenen, hade 
slutligen så småningom dragits med in i deras glädje, 
så att han nära på tyckte sig vara med i sällskapet. 
Han kunde till och med dra på mun åt bodbetjäntens 
kvickheter, och värden, vilken tycktes vara en 
småhandlare, hade på en timme vunnit hans sympati. Han 
kände sig mot sin vilja glad bara han såg på honom. 
Och denne var också en rolighetsminister av första 
rangen. Han kunde »flå katt», »gå kräftgången», 
»ligga ut» på trädstammar, svälja slantar, äta eld 
och göra alla möjliga slags fåglalåt. Och när han 
tog ett saffransbröd ur snörlivet på en ung flicka 
och sedan lät det försvinna i högra örat, då skrattade 
magistern så att hans tomma mage hoppade. 

Och så började dansen. Magistern hade läst 
något visst i Rabes grammatika att »Nemo saltat 
sobrius, nisi forte insanit» C i c., och han hade alltid 
tyckt, att dans var ett utbrott av vansinne. Han 
hade visserligen sett unga hundar och stutar dansa, 
när de voro glada, men han trodde icke att Cicero 
kunde ha utsträckt sin maxim ända till djuren, och 
mellan djur och människor hade magistern lärt sig 
dra ett tjockt streck. Men när han nu såg dessa 
unga människor, nyktra, men mätta och otörstiga 
svänga omkring efter harmonikans släpande men 
takt-mässiga ljud, så var det som om hans själ kommit 
i en gunga, som sattes i svängning av hans ögon och 
öron, och han kunde till slut icke värja sig från 
att högra foten sakta trampade takten mot mossan. 

När tre timmar gått, steg han upp. Men det 
var nästan svårt för honom att gå därifrån; det var 
sorn att bryta ett glatt lag; ty han kände sig som
om han varit med dem. Men han var mildare i sinnet 
och erfor en frid och en behaglig trötthet som om 
han roat sig. 

Kvällen hade kommit; en och annan lackerad 
vagn släpade några damer, som lågo i vita 
teaterkappor på baksätena som svepta lik, vitsminkade 
och med tuschstreck under ögonen, ty det var då 
på modet att se ut som man varit uppgrävd. 
Magisterns nya tankeriktning kom honom att tänka att 
dessa damer hade tråkigt, och han erfor icke ett 
grand avund. Men nedanför stora landsvägen, ute 
på stora segelleden kommo nu ångbåtarne med 
flaggor och musik tillbaka från lustresorna och det 
hurrades och spelades och sjöngs så att det hördes ända 
upp i Djurgårdsbergen. 

Magistern hade aldrig i sitt liv känt sig så 
ensam som i detta folkvimmel, och han tyckte, att 
mänskorna sågo med deltagande på honom, som 
ensam gick där som en enstöring, och han tyckte också 
själv att det var synd om sig själv. Han skulle 
ha velat gå på den första, bara för att få tala och 
höra sin röst igen, ty han tyckte i sin enslighet, 
att han hade en främmande bredvid sig. Och nu 
slog ett ont samvete upp i hans minne. Han kom 
ihåg kyparen Gustav på Hasselbacken, som icke kunde 
tygla sin glädje över att se honom. Han kom nu 
så långt, att han skulle önska att vem som helst 
kom emot honom och visade sin glädje över att se 
honom! Men det kom ingen. 

Jo, när han satt på ångslupen kom en 
rapphöns-hund, som förlorat sin husbonde, och lade sitt huvud 
i hans knä. Magistern tålde eljes icke hundar, men 
han körde icke bort honom nu; det kändes så mjukt
och varmt i knäet, och det övergivna djuret såg 
honom anda in i ögonen, som om han bad honom 
taga reda på husbonden. 

Men när de kommo i land vid Nybron, sprang 
hunden sin väg. 

- Han behövde mig icke längre, tänkte 
magistern, och så gick han hem och lade sig. 

Denna midsommardags obetydliga händelser 
hade emellertid skakat magistern ur hans säkerhet. 
Han insåg nämligen, att all omtänksamhet, allt 
förutseende, all klok beräkning icke var människan nog. 
Han kände en viss osäkerhet råda omkring sig. Till 
och med källaren, hans hem, var icke pålitligare, 
än att han kunde när som helst bli utestängd. En 
viss kyla från Gustavs sida började även verka 
störande på honom. Kyparen var lika artig som förut, 
uppmärksammare än eljes, men vänskapen var borta, 
förtroendet var brutet. Detta gjorde magistern 
misstänksam, och var gång han fick en torr köttbit eller 
för litet potatis, så tänkte han alltid: haha! han 
hämnas på mig! 

Sommaren blev grym för magistern, ty andra 
fiolen reste bort, och bokhandlarn höll sig mest i 
Mosebacke. 

En höstafton sutto bokhandlaren och andra fiolen 
nere på källarn och drucko sin toddy, då magistern 
inträdde med ett paket under armen, vilket han 
omsorgsfullt dolde i en tom buteljkorg, som stod 
inne i skrubben, där man ställde undan skräp. 
Magistern var knarrig och ovanligt nervös. 

- Nå, gamle Blommen, började bokhandlaren
för väl hundrade gången, ska du inte gifta dig någon 
gång? 

- Det ska fan gifta sig; har man inte nog med 
bekymmer ändå! Och varför gifter du dig inte själv? 
bet magistern av. 

- Å, jag har ju min gamla Stava, jag, svarade 
bokhandlaren, som stereotyperat en mängd svar på 
en mängd frågor. 

- Jag ar varit licklig giff jag, sade polacken. 
Men min ustru er ded nu, husch! 

- Er ön det, härmade magistern, och errn är 
änkling, hur kan det gå ihop? 

Polacken förstod icke vändningen, utan nickade 
bara gott förstånd. Magistern tyckte att de 
började trötta honom. Samtalet snodde sig alltid i 
samma riktning, om samma saker; och han kunde 
deras svar utantill. 

När han steg upp för att ta en cigarr ur sin 
överrock ute i tamburen, sprang bokhandlaren till 
skrubben och tog magisterns paket. Som det icke 
var förseglat, hade han snart petat upp det, och 
rullade nu ut en präktig amerikansk nattskjorta, som 
han med omsorg hängde över karmen på magisterns 
stol. 

- Husch! sade polacken och grinade som om 
han sett något otäckt. 

Källarmästarn, som tyckte om ett gott gyckel, 
lade sig ner under disken och storskrattade; kyparne 
stannade i salen, och snart stack en köksa ut huvudet 
genom luckan. 

När magistern kom in igen och fick se upptåget, 
blev han blek av raseri, och han misstänkte genast 
bokhandlaren, men när han fick se Gustav stå i ett
hörn och skratta, blev han slagen av sin fixa tanke: 
han hämnas på mig! Och utan att säga ett ord, 
rev han ihop skjortan, kastade pengar på disken och 
gick! 

Ifrån den dagen syntes magistern icke mer hos 
Rejners. Bokhandlaren hade emellertid fått reda på, 
att han åt på Ladugårdslandskällaren. Och det gjorde 
han också! Men han var djupt missnöjd! Maten 
var icke dålig, men den var icke lagad på det viset 
han var van vid. Kyparne voro icke uppmärksamma. 
Mången gång tänkte han återvända till Rejners, men 
hans stolthet förbjöd honom. Sålunda hade han blivit 
utkastad ur sitt hem; sålunda hade en mångårig 
bekantskap blivit bruten på fem minuter. 

På hösten kom ett nytt slag. Mamsell Augusta 
hade fått ett litet arv i Nyköping och skulle lämna 
Stockholm första oktober. Magistern måste flytta. 
Och han flyttade var månad, ty ingenting var honom 
numera i lag. Det ena stället var icke sämre än 
det andra, men det var icke det samma! Han var 
så van att gå sina gamla gator, att han stundom 
befann sig utanför porten till sin forna bostad innan 
han upptäckte sitt misstag. Han var med ett ord 
alldeles bortkommen. Slutet blev, att han 
inackorderade sig, något som han alltid hatat och haft skräck 
för. Och så förlorade hans bekanta spåren efter 
honom. 

En afton igen, och ner hos Rejners, sitter 
polacken ensam, rökande, drickande, nickande, med den 
orientaliska förmågan att försjunka i tanklöshet, som 
är hans ras egen. Så kommer bokhandlaren in 
stormande som ett oväder; slår hatten till hälften 
krossad mot bordsskivan och utbrister:


- Kors i Jessu namn! Kors i Jessu namn! Har 
ni hört på maken? 

Polacken vaknar ur sin konjaks- och tobaksnirvana 
och rullar ögonen! 

- Kors i Jessu namn! Har ni hört på haken? 
Han har gått och förlovat sig! 

- Vem ar ferlovet sig? frågar polacken, alldeles
 skrämd av hattkrossningen och det ymniga 
missbruket av frälsarns namn. 

- Magister Blom! Och bokhandlaren begär en 
toddy som ersättning för den traktering han bjudit 
på. Och källarmästarn måste upp från disken och 
höra: 

- Är det pengar? frågade han illparigt. 

- Nej, det tror jag inte, säger bokhandlaren, 
som nu är en hjälte och minuterar ut sina håvor. 

- Er ön vacker? frågar polacken. Min ustru 
var så sken så, husch! 

- Nej, hon är inte vacker heller, säger bokhandlaren.
Men hon ser snäll ut! 

- Har ni sett dem då? frågar källarmästarn. 
Är hon gammal? Och han tittar åt köksgluggen. 

- Nej, hon är ung! 

- Och hennes föräldrar? fortsätter källarmästarn.

- Fadern lär vara gördelmakare i Örebro! 

- Nej, tänk en sån skälm! menar källarmästarn. 

- Ja, det var det jag alltid sa, säger 
bokhandlarn. Den karlen var född till att gifta sig. 

- Det är vi nog lite var, säger källarmästarn, 
och tro mig, tro mig för sant, ingen undgår sitt öde! 

Och med denna vishetsregel som avslutning går 
han till disken igen.


Sedan man lugnat sig med att det inte var några 
pengar, började man anställa betraktelser över 
vad »de ska leva på». Och bokhandlarn gör ett 
överslag över magisterns lön och »vad han kan 
förtjäna på lektioner». Sedan den frågan är 
undangjord, vill källarmästarn ha reda på detaljer. »Var 
träffade han på henne? Är hon blond eller mörk? 
Är hon kär i honom?» Denna sista fråga anses icke 
alls ur vägen, och bokhandlaren »tror det», ty han 
såg hur hon hängde på hans arm i kväll utanför 
ett bodfönster på Arsenalsgatan. - Ja, men att han, 
som var en sån träbock kunde gå och bli kär! det 
var då alldeles .otroligt. Men hurudan äkta man 
han skulle bli? Källarmästarn visste att han var 
alldeles »forrbannat» kinkig på mat, och det får man 
inte vara när man skall gifta sig (titt åt 
köksgluggen!), och så vill han bra gärna ha en toddy 
om kvällarne. Trodde han att man fick dricka 
toddy var kväll, när man blev gift? Och så 
tålde han inte barn! Pfu! visslade han, det där 
går aldrig bra! - Tro mig, det går aldrig bra! Och 
så skall jag säga er en sak till, mina herrar (här 
steg han upp, tittade sig omkring och fortfor 
viskande), jag tror, ta mig fan, att han hade något 
kuckelikuförhållande, den gamla hipokriten! Kommer 
ni inte ihåg mina herrar den där kvällen med - 
hihihihi! - nattskjortan! Hähä ni, pfu! Den där 
tar ni inte där ni släpper’n! Håll reda på den ni, 
fru Blom, pass man på bara! Värre har man sett! 
Men jag säger ingenting, jag! 

Faktum kvarstod i alla händelser, att magistern 
var förlovad och att han ämnade gifta sig om två 
månader.


Hur det sedan gick, hör icke till denna historien, 
och svårt är det dessutom att få riktigt reda på, vad 
som händer inom hemmens klostermurar, där 
tysthetslöftet tämligen noga hålles. 

Säkert är så mycket, att magistern sedan aldrig 
syntes på en källare. Bokhandlaren, som en kväll 
mött magistern ensam på gatan, hade fått en lång 
föreläsning om att han borde gifta sig. Ja, 
magistern hade brutit ut emot ungkarlar och sagt, att 
de voro egoister, som icke ville fortplanta sig, att 
det skulle vara hög skatt på sådana gökar, ty alla 
indirekta skatter drabbade mest familjefadren, ja, han 
gick så långt, att han ville lagen skulle straffa 
ungkarlsståndet såsom ett brott »det emot naturen är». 
Bokhandlaren, som hade gott minne, uttryckte några 
farhågor över att förena; sitt öde med en »gås», 
varpå magistern svarade att hans hustru var det 
intelligentaste fruntimmer han kände. 

Två år senare hade polacken sett magistern och 
hans hustru på teatern och han »tickte att de sågo 
lickliga ut, husch!» 

Tre år senare hade källarmästaren en 
midsommardag farit på lustresa till Mariefred. Där ute 
vid slottet i gröngräset hade han råkat magistern, 
skjutande en barnvagn och bärande en matkorg, 
åtföljd av en hel karavan herrar och damer, vilka 
tycktes »vara från landet». Magistern hade efter 
middagen sjungit visor och hoppat bock med 
ung-herrarne. Han såg tio år yngre ut och var som 
en riktig kavaljer mot damerna. Källarmästaren, som 
befann sig helt nära sällskapet, hade under 
middagens lopp hört en liten dialog mellan herrn och 
frun. Då frun plockade fram ett fat kräftor ur mat-
korgen hade hon bett Albert icke vara ledsen, men 
det hade varit henne alldeles omöjligt att få några 
honor, fastän hon gått igenom hela Munkbron. Och så 
hade magistern tagit henne om livet och kysst henne 
och sagt, att han åt lika gärna hankräftor och han 
var alldeles nöjd med som det var. Och när sedan 
den lilla i vagnen började skrika, hade magistern 
tagit upp honom och burit honom tills han blev 
tyst. Nå, det där var allt småsaker, men hur folk 
kunde leva gifta, då de knappt kunde leva som 
ungkarlar, det var en gåta. Men det såg ut som om 
barnen förde mat med sig när de kom till världen, 
så såg det ut!