Saken är den, att jag för närvarande är sysselsatt med att lägga sista handen vid en roman i två delar, i vilken jag kommer att avslöja humbugen i hela det moderna samhällslivet. Det är bara sista kapitlet som fattas, och jag hade just föresatt mig att skriva det igår. Jag steg alltså upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande av diktarefeber vid skrivbordet i bara skjortan och började: "Oktoberskymningen bredde sig allt tätare över staden, medan höstregnet..."
Längre hade jag icke hunnit, då det ringde i min telefon. Det var en av mina vänner, som ville låna pengar - enbagatell, ett par hundra kronor - men han behövde dem strax. Jag kunde naturligtvis icke säga nej, och då jag icke för tillfället hade någon att skicka, måste jag gå själv. Jag gick alltså - och på hemvägen, just utanför min port, träffade jag en annan av mina vänner, som var sysselsatt med att fara omkring i en droska och bilda ett bolag och som frågade mig om jag hade lust att övertaga posten som kassadirektör. Jag ville icke säga nej så där utan vidare, det hade ju sett ovänligt ut; jag gick därför att börja med in på att äta frukost med honom för att resonera vidare om saken.
Först åto vi frukost alltså, och därefter började vi resonera. Klockan hade blivit två på dagen, och vi voro just nära att komma till ett definitivt resultat, då min jungfru, som på något outrannsakligt sätt hade fått spaning på min vistelseort, kom inrusande och berättade, att min svärmor låg för döden. Men svärmor bor på Kungsholmen; jag tog alltså en droska och körde dit. Mycket riktigt, min svärmor låg verkligen för döden; men hon dog inte förrän vid sextiden. Äntligen kunde jag alltså få komma hem och skriva färdigt min roman...
Men se; på Jakobs torg stannade jag som vanligt utanför Silvanders för att se på ett nytt slags handskar, och då jag vände mig om för att fortsätta hemåt, stod jag ansikte mot ansikte med en tredje av mina vänner, en man som var trött på att bilda bolag och hellre ville spela schack. Han frågade mig alltså om jag ville dricka whisky och spela schack. - Tacka tusan för det, svarade jag utan betänkande, ty jag hade helt och hållet glömt bort min roman, och då jag i nästa ögonblick erinrade mig den på nytt, hade jag ju redan sagt ja och kunde icke ändra mig - det skulle ha gjort ett karaktärslöst intryck.
Alltså följdes vi åt hem till honom och drucko whisky och spelade schack till klockan elva. Då sade jag god natt och gick hem med den orubbliga föresatsen att skriva färdigt min roman - och nu börjar historien.
Hör nu på:
Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halva vägen märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skriva, om jag gick hem och satte mig vid skrivbordet sådan jag var.
- Här till höger ligger en trevlig kaférestaurang, sade jag till mig själv. Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt te och sedan går hem och skriver, kommer slutkapitlet i min roman att bli storartat.
Jag gick alltså in.
I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.
Ett enda litet bord var ledigt, och det stod mitt i salen. Där slog jag mig ned.
- Får jag en kopp te, sade jag till en av uppasserskorna.
Det blev alldeles tyst i salen. Runtomkring satt svenska folket med tjocka magar och rosiga kinder och drack punsch; och med regelbundna mellanrum stötte de glasen tillsammans och sade: nu tar vi en bottenfock!
Men då jag begärde en kopp te, blev det alldeles tyst i rummet.
- En kopp te? frågade uppasserskan med ett osäkert tonfall.
- Ja, svarade jag, en kopp te!
- Skall det bara vara te? Skall det inte vara smör och bröd? Och brännvin och öl? Och punsch?
- Nej tack, svarade jag vänligt. Jag vill bara ha en kopp te.
- Det skall bli, svarade uppasserskan.
Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som tog en bottenfock.
Man talade om mig runtomkring, och jag hörde en del av vad som sades.
- Det är en tokig utlänning, sade en.
- Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden, sade en annan.
- Han är full och vill bli nykter, sade en tredje.
- Hur kan man vilja bli nykter, när man är full, sade en fjärde.
Uppasserskan kom med mitt te. Jag betalade strax och gav henne en krona i drickspengar för att hon inte skulle tro, att jag drack te därför att jag icke hade råd att dricka punsch.
Men jag kom aldrig i tillfälle att dricka ur detta te. Jag satt helt tyst och fredligt och rörde i det och försökte genom hela mitt uppförande göra klart för mina grannar, att jag icke ville dem något ont - då en gammal uppsalakamrat, som jag icke hade sett på femton år, med ens stod framför mig och stirrade med stela ögon på mig och min tekopp.
- Är det verkligen du? sade han upprörd. Och du tänker dricka den där smörjan?
- Ja, svarade jag blygt.
- Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!
Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.
- Jag tror du försöker göra dig kvick, svarade min gamle kamrat.
Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.
Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första stunden av vår bekantskap aldrig kunnat tåla mig. Han hade strax insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett passande tillfälle att få säga mig det, och nu var det sagt!
Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så det hördes över hela salen. Alla lyssnade förtjusta, och källarmästaren kom fram i dörren. Det var en stor, rödbrusig karl.
- Vad är det fråga om? sade han med ett visst hot i rösten och såg sig omkring i församlingen.
Då pekade alla på mig och sade i korus:
- Det är den där herrn, som sitter och är oförskämd!
Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halva vägen märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skriva, om jag gick hem och satte mig vid skrivbordet sådan jag var.
- Här till höger ligger en trevlig kaférestaurang, sade jag till mig själv. Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt te och sedan går hem och skriver, kommer slutkapitlet i min roman att bli storartat.
Jag gick alltså in.
I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.
Ett enda litet bord var ledigt, och det stod mitt i salen. Där slog jag mig ned.
- Får jag en kopp te, sade jag till en av uppasserskorna.
Det blev alldeles tyst i salen. Runtomkring satt svenska folket med tjocka magar och rosiga kinder och drack punsch; och med regelbundna mellanrum stötte de glasen tillsammans och sade: nu tar vi en bottenfock!
Men då jag begärde en kopp te, blev det alldeles tyst i rummet.
- En kopp te? frågade uppasserskan med ett osäkert tonfall.
- Ja, svarade jag, en kopp te!
- Skall det bara vara te? Skall det inte vara smör och bröd? Och brännvin och öl? Och punsch?
- Nej tack, svarade jag vänligt. Jag vill bara ha en kopp te.
- Det skall bli, svarade uppasserskan.
Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som tog en bottenfock.
Man talade om mig runtomkring, och jag hörde en del av vad som sades.
- Det är en tokig utlänning, sade en.
- Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden, sade en annan.
- Han är full och vill bli nykter, sade en tredje.
- Hur kan man vilja bli nykter, när man är full, sade en fjärde.
Uppasserskan kom med mitt te. Jag betalade strax och gav henne en krona i drickspengar för att hon inte skulle tro, att jag drack te därför att jag icke hade råd att dricka punsch.
Men jag kom aldrig i tillfälle att dricka ur detta te. Jag satt helt tyst och fredligt och rörde i det och försökte genom hela mitt uppförande göra klart för mina grannar, att jag icke ville dem något ont - då en gammal uppsalakamrat, som jag icke hade sett på femton år, med ens stod framför mig och stirrade med stela ögon på mig och min tekopp.
- Är det verkligen du? sade han upprörd. Och du tänker dricka den där smörjan?
- Ja, svarade jag blygt.
- Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!
Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.
- Jag tror du försöker göra dig kvick, svarade min gamle kamrat.
Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.
Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första stunden av vår bekantskap aldrig kunnat tåla mig. Han hade strax insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett passande tillfälle att få säga mig det, och nu var det sagt!
Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så det hördes över hela salen. Alla lyssnade förtjusta, och källarmästaren kom fram i dörren. Det var en stor, rödbrusig karl.
- Vad är det fråga om? sade han med ett visst hot i rösten och såg sig omkring i församlingen.
Då pekade alla på mig och sade i korus:
- Det är den där herrn, som sitter och är oförskämd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar