Beskyddare

- Mäster Påvel må tala! sade åldermannen i 
kanngjutarämbetet och klappade ljud. 

Mäster Påvel steg upp. Han kastade en forskande 
blick över det församlade ämbetet med mästare och 
gesäller och började tala: 

- Ålderman, mästare och gesäller! Likmätigt 
min rättighet och uppfordrad av min känsla för det 
billiga har jag beslutat framlägga ett förslag, som 
visserligen icke i år kan påräkna något bifall, kanske 
icke nästa år heller, men just därför skall det fram 
nu, så att det får tid att vila, eftersom ju alla stora 
frågors öde är att vila. Vällovliga 
kanngjutar-ämbetet i Stockholm har haft sin gagnande tillvaro 
i tvenne århundraden, och dess stadga eller skrå 
har under dessa århundraden trotsat tidens angrepp 
och förblivit i sitt ursprungliga skick. Men vad som 
däremot icke kunnat stå mot tidens stormar, det är 
de yttre omständigheter, under vilka ämbetet haft 
sin tillvaro. När ämbetets skrå gillades och stadfästes 
av konung och råd, ägde Svea rikes huvudstad en 
folkmängd på åtta hundra borgare; nu har denna 
folkmängd fyrdubblats. Ämbetets stadga bestämde 
för två hundra år sedan, att mästarnes antal endast 
skulle vara fyra; denna stadga uppstod i den väl-
lovliga avsikten att .skydda hantverket mot fuskare 
och bönhasar. Nu har skyddet genom ändrade 
omständigheter blivit motsatsen mot vad det var avsett 
att vara; skyddet har blivit förtryck. 

Åldermannen grep efter klockan, och ett dovt 
sorl hördes i stugan. 

- Min oförgripliga mening är den, fortfor mäster 
Pavel, att mästarnes antal rätteligen skulle vara 
fyr-dubblat, efter som folkmängden har fyrdubblats. 
Här ha vi ett par hundra gesäller, alla unga och 
dugande män, vilka få gå hela sitt liv och vänta på 
att bli mästare och få sitt eget; här måste de gå 
och träla för en ringa penning, under det att endast 
fyra få skörda vinsten. Mitt förslag är sålunda, att 
ämbetets stadga ändras i den punkten så, att 
hädanefter mästarnes antal bestämmes till sexton. Jag har 
talat. 

Gesällerna sorlade bifall; åldermannen klappade 
ljud. 

- Håll munnen, gesäller, där ni icke har ord 
i laget! skrek han. Vällovlige kanngjutarämbete! 
Vi leva i en tid full av oro och missnöje. Det 
sekelgamla beprövade angripes av äreförgätne, som äro 
glömske av de välgärningar de själva åtnjutit av de 
inrättningar, dem våra förfäder givit oss till hugnad 
och skydd. 

Här blev talaren ohörbar genom ett besynnerligt 
knastrande ljud, liknande det som frambringas, när 
ett skepp ligger och skaver mot en träbro. I stugans 
mörkaste vrå, dit talgljusens matta sken knappast 
framträngde, satt på deri bakersta bänken en liten 
underlig figur, som med gnistrande ögon åhört de 
båda talarnes andragande. Hans stora huvud vilade
omedelbart på axlarne som en målares löpare på 
skivan; rätt ut ur bröstkorgen framstucko två långa 
ben liksom ett par åror; där magen skulle sitta var 
ett tomrum, men på ryggen, där det skulle vara slätt, 
satt ett vinkligt knyte. Ansiktet såg eljest illmarigt 
ut, men hade för tillfället antagit ett oskyldigt och 
uppmärksamt uttryck. För att avlägsna de sista 
misstankar om något slags skuld i den besynnerliga olåten 
hade puckelmannen flätat armarne i kors över bröstet 
och lagt den för misstankar mest utsatta handen för 
örat, liksom han icke kunde nog få njuta av 
åldermannens dyrbara ord. När nu denne åter tog ordet, 
syntes puckeln sticka ut sitt vänstra ben så långt att 
han kunde nå foten på den rankiga bänk, som stod 
framför honom, med påföljd att denna med sin tunga 
last av gesäller försattes i en gungande rörelse, som 
framkallade det vidriga och högst störande lätet. 

- Sitt stilla där, väste de blottställde gesällerna 
och vände sig om mot puckeln. 

- Sitter inte jag stilla? svarade denne och visade 
sina oskyldiga händer. 

- Vad är det för en djävul då, som inte kan 
vara stilla? 

Frågan blev obesvarad, och åldermannen fortfor: 

- Allting i den mänskliga naturen behöver 
skydd. Barnet skyddas med lindor för att bli krokigt, 
kvinnan beskyddas av mannen, borgaren skyddas av 
krigaren, och kungen beskyddar krigaren. Varför 
skulle då icke också kanngjutarämbetet beskyddas? 
Näst äta är onekligen att dricka den viktigaste av 
de förrättningar, som uppehålla det mänskliga livet. 
Adam redan förstod att dricka vatten, Noach gick 
ett steg längre och drack vin. Vår Frälsare själv
behövde dricka, då han hängde på korset; alla hava 
vi druckit, unga och gamla, små och stora, fattiga 
och rika. Nu vill jag fråga: huru skulle vi komma i 
åtnjutande av drickandets gåva, om vi icke hade 
något att dricka ur? Vi kunde visserligen lägga oss 
på magen som de osjäliga djuren, men då voro vi 
icke längre människor. (Detta är en av de viktigaste 
skillnader mellan människan och djuret.) De som 
åter förfärdiga dryckeskäril, särskilt nu kannor, vilka 
äro de fullkomligaste av alla dryckeskäril, de äro 
mänsklighetens sanna välgörare, då de höjt människan 
över djuren. Kanngjutarämbetet är ett stort, kanske 
det största ämbetet av alla, och nu vill man draga 
det i smutsen; man vill att det skall riva ner, vad 
förfädren byggt; man vill med ett penndrag utplåna 
vad sekler skapat. Vad skall man svara på ett sådant 
oförsynt angrepp? 

Den rankiga bänken svarade med ett knistrande 
och knastrande, som om man brutit av en knippa 
torrvedsstickor, och hela gesällraden gungade och 
nickade med huvudena som kråkor på en rutten 
gärdsgård. 

- Vad är det för ett helvetes oväsen där borta? 
skrek åldermannen. Kör ut gesällerna på näst sista 
bänken! 

Det var inte vi, det var inte vi, skreko 
gesällerna. Det var bänken! 

Puckeln strök håret ur pannan med båda sina 
oskyldiga händer och biträdde med att hyssja åt de 
orostiftande kamraterna. 

Mäster Påvel begagnade tillfället att återtaga 
ordet, vilket icke var svårt, då åldermannen hade 
uttömt hela sitt förråd av gamla talesätt. Han bemötte
först åldermannens förebråelser för angrepp på 
förfädren, vidare uppmanade han ämbetet till blygsamhet, 
ty kanngjutare voro icke de äldsta av mänsklighetens 
välgörare, alldenstund Adam drack ur näven, Noach 
ur en lerskål och vår Frälsare ur en svamp. 
Tennkannan var en senare uppfinning, som en gång på 
sin tid angripit och dödat förfädrens handstop som 
i sin tur dödat hornet. Allt framåtskridande skedde 
endast genom angrepp och dödande och den som 
sökte hindra angreppen hindrade sålunda 
framåtskridandet. Vad det välgörande skyddet beträffade, så 
kunde han icke ansluta sig till åldermannens mening, 
att krigsfolket skyddade borgaren. Han hade snarare 
trott sig märka, att krigaren rätt duktigt förtryckte 
borgaren, och vad kvinnan angick, fann han dagligen 
och stundligen, att mannens meddelade skydd bestod 
i att kvinnan fick skura golv, draga av stövlar, ligga 
vid isvaken och tvätta, stå i spiselhettan, bädda upp 
hans säng, laga hans mat, utföra alla förnedrande och 
blygsamheten kränkande sysslor, dem var och en vore 
skyldig uträtta åt sig själv, för att nu icke tala om att 
hon skulle bära och föda fram deras gemensamma 
barn. 

Åldermannen tog sig friheten avbryta mäster 
Påvel och anhöll, att han icke skulle gå in på några 
personligheter. 

Gillet, som visste att åldermannen var elak mot 
sin hustru, råkade i ett sakta skratt. 

Åldermannen drog nu upp en målning över det 
lyckliga tillstånd, i vilket näringar och yrken befunno 
sig, särskilt nu kanngjutaryrket; och han besvor gillet 
icke fästa något avseende vid skrikhalsarne, vilka 
funnits i alla tider och vilka hade till sin enda uppgift
att vara missnöjda. Han bad hela gillet resa sig 
som en man, då det nu angreps i sina grundvalar, 
och man hotade lägga sina orena händer på 
förfädrens skapelse. 

Kratsch! lät det från stugans bakgrund och nu 
störtade den rankiga bänken med de sex gesällerna 
i golvet. Den lilla puckeln sprang upp, skrek och 
beskärmade sig över oväsendet och slog med sina 
kryckor i golvet. Hela gesäll-laget föll in i ett 
våldsamt flin, och mästare och ålderman måste instämma. 
Klockan ringde, och gillets sammankomst var 
upplöst. 

Bänkarne skötos undan, bord drogos fram, och 
ölet flödade i bägare och kannor. 

- Nå, kära bror Påvel, sade åldermannen och 
omfamnade sin motståndare, du är väl icke ond på 
mig för att jag luvade dig nyss? 

- Å, tycker någon det, sade mäster Påvel. 
Ovettig skall man ju vara på varann, när man 
diskur-rerar; men du behövde inte ta till i växten så fasligt, 
tycker jag. 

- Som ålderman får jag alltid lov att ligga över, 
vet du ju, annars får man ingen respekt för en. 

- Ja, det är märkvärdigt, att folk icke kan ha 
aktning för en, om man icke ljuger, sade mäster 
Pavel. 

- Inte så hetsigt, inte så hetsigt, sade åldermannen,
ser du, när man kommer opp så där burdus 
i en talarstol, och det blir tyst omkring en, och man 
ser en vägg av ljuslågor och ögon framför sig, så 
är det inte så gott att tänka på vad man säger, men 
säga någonting måste man, och när tankarne svika, 
så finns det alltid ord kvar att ta till. Oss emellan
nu, så måste jag erkänna, att du hade ganska rätt 
i huvudsak, men inte går det an att säga .sådant 
åt gesällerna, som alla vilja bli mästare för billigaste 
pris och bara vänta på att vi skola ge vika. 

- Oss emellan, min bror, genmälde mäster 
Pavel, så ha vi alla varit gesäller, och därför skola 
vi nu också förstå vad gesällerna vilja. 

- Det är mycket vackert sagt... 

- Nå, men låt oss säga det vackra högt och 
inte bara säga det fula. 

- Du är en hedersman, mäster, sade åldermannen, 
och inbjöd sin motståndare att dricka en 
kanna. 

Drickningen pågick med eftertryck; samtalet 
blev livligare, ljusen sömnigare och luften sämre. 
Därpå bars in mat. Mästarne bjödo. Skinkor och 
salt fisk försvunno från faten så hastigt som de 
kommo. Därpå druckos skålar för jungfru Maria, 
för skyddspatronerna, för ämbetet, för ålderman och 
mästare. De gamle gingo hem, men gesällerna skulle 
få stanna för att städa och tvätta diskarne. 

Nu blev ett anskri av glädje, och alla skvättar 
samlades i den stora bollen, som ställdes mitt på 
bordet. 

- Bosse skall tala, Bosse skall tala! skreks det, 
så att stugan darrade. 

Bosse eller Boo - det var puckeln - steg upp 
och satte sig i åldermannens stol, där hans huvud 
kom i jämnhöjd med armstöden. Han var väl 
beskänkt; ansiktet sken av ett enda stort löje; de 
svettiga hårtestarne lågo smetade på hans panna; de 
stora tänderna lyste vita, och de små ögonen plirade 
sä illmarigt,- Tyst, gesällpojkar, började han och knackade 
med kryckan i bollen, varpå han med samma 
hjälp-arm håvade till sig den största kanna han såg. 

- Av alla mänskliga behov, näst ett, vars namn 
jag inte vågar nämna i sådant här fint sällskap, är 
utan alla tvivel att hålla tal det som sannast och 
bäst ger luft åt en inneboende känsla. Alla hava 
vi talat någon gång i vårt liv. Eva höll tal, annan 
hon narrade äpplet på Adam. Sara talade länge och 
väl, innan hon födde barn åt Abraham, och den helige 
Hieronymus skulle aldrig ha slutat, om inte lejonen 
kommit och ätit upp honom. Så är det ställt och 
så är det planerat! Alla hava vi talat, stora och 
små, fattiga och rika ... 

- Och döva och dumba ... inföll brodern Nigels, 
som tvistade med Bosse om äran att vara kvickast. 

Bosse grinade illa och rörde om i bollen med 
sin krycka. Därpå sade han: 

- De blinda se, de döva höra och de dumba 
tala, så står det i skriften, och är det inte sant, 
så får väl jag stå för det! 

Nigels var slagen, och Bosse fortfor: 

- Jag vet ingenting så ljuvligt som att höra 
mig själv tala; om alla andra tycka detsamma, har 
jag inte Haft tid att ta reda på. Eller vad tycker du, 
Kort? 

Kryckan, vilken syntes vara den mest 
ändamålsenliga av alla krymplingens lemmar, stacks därvid 
in i munnen på den gäspande Kort, vilket lustiga 
infall rönte det allra livligaste erkännande av hela 
laget 

- Hör nu på vad jag säger er, lymlar! Ni vet 
att borgmästaren och de höga herrarne icke tillåta

gesällerna komma tillsammans och tala något 
förståndigt om sina angelägenheter, men om de vilja 
komma ihop och supa och dobbla, så få de. Opp 
med labbarne på bordet, läggen edra orena händer 
på dessa kortlappar och låten dem dansa, medan 
jag säger er ett sansat ord. Jag vädrar nämligen 
en mästares oförmodade återkomst, ty de tro oss 
icke mer än jämnt. Spel ut nu, så pratar jag. 

Kortlapparne smälde i bordet, och Bosse talade: 

- Gamla testamentets gubbar hade den vackra 
plägseden att vräka en man över bord, när de 
kommo ut för storm. Jag vill inte anbefalla sättet, 
därför att det är gammalt, utan därför att det är 
gott. - Vår gesällskuta är ute i sjönöd, och en 
måste i sjön. Ert val har fallit på mig. Det är ett 
gott val. Jag har ingen far som ska stå och lipa, 
jag har intet anseende att förlora, ty jag har suttit 
två resor i kistan för fylle. Jag har inga flickor som 
springa efter mig och inga barnungar heller, ty 
lagen tillåter inte såna här krokodiler att fortplanta 
sig, och det gör den rätt i, ty annars skulle skogarne 
snart vara nerhuggna till käppar och träben åt det 
söta ynglet; för övrigt skall jag säga er, att den, 
som har lungorna på ryggen och hjärtat nere i 
tarmarne, kan inte leva så överdådigt länge. Ingen 
skada på karlen, alltså! Bosse går i sjön! Men en 
sak begär han, en enda! Ni ska hålla med honom! 
Ni ska visa att ni tror att han gör rätt, och att 
han inte bara gör det för sin egen skull, ty han 
har ju inte mycket att förlora! - I morgon börjar 
han avlägga sitt mästareprov, ty det kan ingen neka 
honom, Vad sedan händer det får ni se då, och 
det vet han inte själv ännu, det beror på lyckan. 

Och nu, svär mig på min långa arm, att ni inte 
sviker mig och kryper undan i vråarne, när det börjar 
smälla i knutarne, svärjen det! 

- Vid alla helgon och djävlar, mumlade gesällerna 

och lade fingren på kryckan. 

- Amen! sade Boo. Ramla nu på med lankorna, 
för jag hör mästaren ragla uppför trapporna, och 
låt oss visa honom att vi endast syssla med lovliga 
och aktningsvärda hanteringar. 

Strax därpå inträdde mästaren med steg som 
skulle föreställa smygande, men vilka i anseende till 
det ymniga öldrickandet mera liknade hovslagen av 
en istadig häst, som dansar i spiltan. Han 
välkomnades av gesällerna med jubelrop och hälsades av 
Boo med ett tal, som slutade med en inbjudning 
att deltaga i en oskyldig landsknekt, vilket hade till 
följd, att mästaren snart befann sig vid ena 
bordsändan med näven fullsatt med kortlappar. Men när 
turen kom till Boo att spela ut, var han försvunnen, 
ty han visste vad morgondagen gällde för honom. 

I ett gammalt förfallet kök nere på 
åldermannens gård stod Boo den följande dagens förmiddag 
inläst och arbetade på det mästerprov han icke kunnat 
nekas utföra, men vilket icke kunde förskaffa honom 
rättighet att utöva kanngjutarämbetet i staden, 
alldenstund, som ovan nämnt, mästarnes antal endast 
fick vara fyra, och icke någon av dessa under natten 
avlidit, oaktat de starka anfall de själva gjort på 
sina liv. Provet bestod i att gjuta en flaska, ett fat 
och en kanna; men från de två första sakerna hade

Boo erhållit inkallelse, emedan hans skicklighet i 
deras framställande var känd. 

Framför en god koleld i Spiseln stod nu Boo 
och höll sin smältdegel vid lagom värme. Formen, 
som han hade färdig i lera, var omgiven av våta 
trasor; med ett dåligt besman avvägde han bly och 
tenn, som han lade i degeln. Massan flöt snart 
tillsammans och bildade en jämn yta; formen fylldes 
med den flytande metallen, och om några ögonblick 
var kannan gjuten. På svarvstolen slipade han nu 
bort sömmarne, och med pimsten gjordes metallen 
glänsande som silver. Kannan var färdig, och hon 
gav en stark klang ifrån sig, vilket tenn icke plägade 
göra. 

Två timmar hade han ännu på sig, innan han 
skulle släppas ut och hans arbete granskas. Han 
satte sig på en pall att vila, och han tog sitt arbete 
i betraktande. Här var ett nytt uppslag givet i det 
gamla yrket. Sedan urminnes tider hade kannorna 
varit höga och mycket smala i mynningen, vilket 
medfört den olägenheten, att de icke kunde torkas 
inuti eller åtminstone endast med mycken svårighet, 
då handen icke gick ner med torkklädet. Följden 
hade också blivit den, att kannorna aldrig voro rena. 
Den enda åtgärd man under tidernas lopp vidtagit 
i förbättringsväg var, att man förbjudit blys 
användande. Men detta hade endast medfört den 
olägenheten, att kärlen blivit dyrare, utan att 
olägenheten i nämnvärd mån avhjälpts. 

Nu hade Boo löst frågan på ett mycket enkelt 
sätt. För att kunna ’tvätta kannan inuti hade han 
ändrat formen och gjort henne vidare i mynningen, 
så att man kunde komma in med handen; för att få

henne billig hade han satt till bly; men för att få
henne lika klangfull och vacker, som om hon varit
av rent tenn, hade han använt ett nytt arbetssätt,
som nämndes kallgjutning, vilket bestod i att formen
hölls kall med våta trasor, och varigenom den enda
olägenhet, som blyets användning kunde medföra,
tillintetgjordes.

Boo hade således all anledning att vara nöjd
med sin nyhet, om också han icke hade stora
förhoppningar på att få den erkänd av de gamle.

När tiden var ute, hördes en nyckel skjutas in
i låset, och dörren gick upp. Åldermannen trädde in,
åtföljd av åltgesällen, som skulle bära upp
mästerstycket på rådstugan, där det skulle omskådas.
Åldermannen var icke glad; åtminstone bar hans ansikte
spår av förfärliga sinnesrörelser och onda drömmar,
möjligen verkningar av ett nattvak och ett rus.
Mästerstycket överhöljdes med en duk, och nu
vandrade man upp till rådstun, åldermannen först,
åltgesällen sedan, och sist: kom Bosse skuttande som
en skata på sina kryckor.

Gatpojkarne stodo i hörnen och räckte ut tungan
åt Bosse, som endast svarade med att låta ena
kryckan röra upp ett stänkregn ur rännstenen,
varvid den skämtsamma flocken försvann i portgångar.

Uppkommen på rådstugan, erhöll Bosse en vink
att stanna i förstugan, där dörrvakten satt.
Borgmästaren och de tre mästarne i kanngjutarämbetet
mottogo åldermannen. Som dörren lämnades
halvöppen, kunde Bosse höra vad som talades i stora
salen innanför. Borgmästaren började:

- Vad är det här för gyckel! Komma och
avlägga mästerprov, då det inte finns någon ledighet!

Besvära folk med sådana här upptåg! Vi ska väl ta 
och ge dem en näsbränna, så att de inte komma 
rännande i tid och otid. Låt se mästerverket nu, 
så ska vi skadadt, så att satan ska ta’t! Fira på 
trasan! 

Åltgesällen lyfte på duken, och där stod nu 
Bosses mästerstycke på bordet. 

- Vad i Jessu namn är det här? Driver karlen 
spel med oss? utbröt borgmästaren och gjorde ett 
försmädligt skratt. 

- Mig förefaller, sade åldermannen, som om 
detta kärl var avsett för helt andra ändamål än att 
dricka ur; man kan ju sticka ner hela huv’et i det. 

- Jag, som är liten, sade borgmästaren, skulle 
bestämt kunna ta sittbad på den där krukan. 

Alla skrattade utom mäster Pavel. 

- Kalla in lymmeln, sade borgmästaren. 
Bosse trädde in. 

- Hör du, min gosse, tog borgmästaren till 
ordet, tänker du bli barberare? 

- Det är ingen säkerhet, svarade Bosse, man 
har sett tennstöpare, som blivit rådmän. 

- Om du vore lika kvick i fingrarna, som du 
är i mun, genmälde borgmästaren, skulle du också 
kunna bli tennstöpare. - Vad vill du kalla det här 
kärlet för? 

- Namnet gör intet till gagnet, men nog drack 
jag så lite öl i natt, att jag kan se att det är en 
kanna, svarade Bosse. 

- Nog har du brett näbb, men att du skall 
behöva ett sittbäcken för att få gudslånet i dig, det 
trodde jag ändå inte. 

Mäster Påvel, som tegat hittills, tog nu ordet:

- Gossen har nog haft någon mening med att 
göra kannan så vid i gapet, sade han. 

- Vad kunde det vara för mening? Låt höra! 
sade borgmästaren och lade näven vid örat. 

- Det var meningen den, att man skulle få ner 
händerna i kannan, svarade Bosse. 

- Hör på den! Han dricker med händerna, han. 

- Å, han menar, att man kan komma in med 
händerna, när man vill göra ren kannan, hjälpte 
mäster Pavel på. 

– Vad är det för prat? avklippte borgmästaren, 
man kan skölja kannorna hädanefter som man gjort 
hittills. För övrigt har han lagt silver i tennet, efter 
det är så hårt och blankt. 

- Nej, han har lagt bly i det, sade Bosse. 

- Bly? Det ljuger han, föll åldermannen in. 
Tenn blir grått av bly och mjukt som vax. 

- Ja, i vanliga fall, men icke då man begagnar 
kallgjutning, sade mäster Pavel. 

- Kallgjutning? Kall gjutning! - Håll mig för 
pannan, skrek åldermannen; giv mig ett ämbar 
vatten på huv’et, slå åder bakom örat; har jag 
förlorat förståndet, eller har Pavel blivit galen? Kan 
man gjuta kallt tenn numera? Det var väl sådant 
han fick lära i Tyskland i fjor somras. 

- Man gjuter icke kallt tenn, svarade mäster 
Påvel, men man gjuter i kalla formar. 

- Jag ger fan i era formar och era nyheter! 
Och det förvånar mig att du, Påvel, som är en gammal 
förståndig karl, kan lägga dig in med sådana där 
påfund. Tag du din Bosse och hans kruka med dig 
och gå hem och lär honom göra ett ordentligt arbete, 
och kom så igen, när du kan få heder av honom,

men släpp inte fram några gröngölingar en annan 
gång, avslöt åldermannen sammankomsten. 

Mäster Pavel försökte ännu några invändningar, 
men utan någon framgång. Nyheten förkastades 
såsom varande ny och onödig. När man icke kunde 
förneka vissa dess företräden, förklarade en av de 
tigande mästarne godset förbrutet såsom varande 
förfalskat med bly, och därmed var saken avgjord. 

Mäster Pavel, som hade Bosse i tjänst, och som 
i onödan besvärat ämbetet och borgmästare, dömdes 
att bjuda på frukost nere i rådhuskällaren, men Bosse 
fick gå hem. 

Han borde egentligen ha varit ledsen, men hans 
lynne låg icke alls åt det hållet, och han hade så 
många år kämpat mot dumheten, att han just icke 
hade stora förhoppningar om dess vederfående, när 
han gick att bestå provet. 

När han kom ned i rådstuporten, såg han en 
stor svärm med folk, som lockade av ryktet hade 
väntat att få hälsa den nye mästaren. Då nu hopen 
fick se gesällen komma ner ensam med sin kanna 
och utan några tecken på den nya värdigheten, blevo 
de ursinniga över att ha stått och väntat förgäves. 
Några visslade, andra hyssjade, men Boo, som icke 
var van vid bifallsyttringar, fann sig; han satte kannan 
på huvudet, räckte ut tungan, vände ut och in på 
ögonen och struttade ut bland folkhopen, som genast 
fann det löjliga i uppträdet och började skratta. 
Ledsagad av den larmande mängden, tog Boo sin 
tillflykt till en ölkrog. Inkommen ställde han kannan 
på ett bord och satte sig på bänken bredvid. 

- Öl här! ropade han till pigan. 

- Nej, se en sådan rar kanna, sade Metta. 

- Tänk, att det kan du se, som bara är 
krogpiga. 

- Den där kan man åtminstone torka i en 
handvändning! 

- Alldeles som jag sa. 

- Den är väl vådligt dyr den där? 

- Kostar en tredjedel mindre än de andra. 

- Å, Herre Skapare och Sankt Nikolaus, gör 
då för all del sådana där! 

- Just vad jag ville, ser du, men man får inte 
allt vad man vill, och våra höge beskyddare tillåta 
icke, att näringen går nedåt, vilket är detsamma som 
att kannorna gå uppåt. 

En spannmålsbärare kom in och satte sig bredvid 
Boo. 

- Det var en rasande rar kanna; var får man 
köpa sådana där? frågade han. 

- I helvete får du köpa sådana där, sade Boo 
förargad. 

- Vore det inte så långt att gå, skulle jag snart 
ha en, om hon inte vore alltför dyr. 

- Det är ju alldeles obegripligt, att ju lärdare 
man blir, dess dummare blir man. Tror någon, att 
av de fyra mästarne det var mer än en som begrep, 
hur utmärkt den här kannan var, fräste Boo. 

- Å, de begrepo nog, menade spannmålsbäraren, 
och det var därför de inte ville erkänna det, men 
det säger jag för sant, att den som sålde sådana 
kannor, han skulle vara rik i rännande rappet! 

Boo satt där till kvällen och lät beundra sin 
kanna. När krogen stängdes klockan nio gick han 
hem med ett halvt rus och lade sig förnöjd att sova 
med sin kära kanna bredvid huvudgärden.

Följande dag hade Boo ett längre samtal med 
mäster Pavel vilket hade den verkan att Boo, som 
genom ordning och sparsamhet samlat några pund 
tenn, erhöll tillstånd att arbeta för egen räkning i det 
gamla köket, ty mäster Pavel var en sådan sällsynt 
man som ville att andra skulle leva också då ödet 
unnat honom att leva så gott själv. 

Boo syntes icke ute i staden på fjorton dagar 
och saken med hans kanna var glömd, ty man hade 
så mycket annat att prata om. 

Men en morgon i dagbräckningen fingo stadens 
pigor något att se på. Mitt på Stortorget, rätt 
framför rådstun, höll Boo på att slå upp ett bord, som 
bestod av några bräden lagda på lårar. När bordet 
var färdigt, plockade han fram den ena kannan efter 
den andra och radade upp på brädena, och se alla 
kannor voro av samma form som den han företett 
på rådstun och som blivit ogillade av höga ämbetet. 

Klockan nio hade Boo sålt av halva lagret. Glad 
och nyter satt han på bordet med benen i kors under 
sig och ropade: kannor, kannor, vem vill köpa 
kannor? När han upprepat detta några hundra gånger 
började han sätta orden på en sångton av egen 
uppfinning. 

Vid niotiden då solen stod högt på himlen och 
alla gesäller hade sin fritimma, syntes 
kanngjutar-gesällerna samla sig i grupper omkring Bosses bord. 
Några av de mera försiktiga fällde oroande 
anmärkningar om vådan av att bryta mot skråordning och 
privilegier; andra nickade bifall och sade halvhögt: 
stå på dig, Bosse. 

Emellertid hade åldermannen för kanngjutarne 
begagnat morgonstunden för att göra ett besök på

rådstugan. Han kom gående med tunga steg 
uppför brinken och kastade längtande blickar upp till 
backens slut under det han stakade sig fram med 
sin käpp. Hunnen upp på torget, stannade han och 
torkade svetten ur pannan. Hans öga tog en hastig 
översikt över folkhoparne på torget och fann intet 
ovanligt eller oroväckande. Han satte käppen i 
marken och skulle just fortsätta sin vandring då hans 
öra träffades av ett sällsamt läte, som på avstånd 
liknade en tupps galande, men nog skulle föreställa 
vara sång. 

- Kannor, kannor, vem vill köpa kannor? Kannor 

så vida som åldermans st-rumpa, kannor så stora 
som borgmästarens st-rumpa! Kannor, kannor, ohoj! 

Åldermannen rusade med lyftad käpp in i 
folkhopen som omgav Bosses bord och vilken blott med 
svårighet gav vika för att sedan desto säkrare klämma 
fast den feta åldermannen som nu satt som i ett 
städ och under mängdens jubel måste åhöra Bosses 
nidvisa, vilken han nu tog om med vederbörliga 
förändringar, beledsagade av hopens upprepade st! st! st! 

Åldermannen började skrika: 

- Din ärkeskälm, du vågar bryta lagar och 
författningar. 

- Jag har inte brutit några författningar, sade 
Bosse! 

- Du har slagit upp bod, din förrädare! 

- Det här är ingen bod! svarade Bosse. 

- Men det är ett bord! 

- Nej, det är inget bord, det är bara ett par 
bräden, och för övrigt står det i skrået, att man icke 
får slå upp fönster. Här syns inga fönster, om inte 
ålderman ser några av himmelens däroppe!

- Du säljer kannor, din satans reptil! 

- Det är folket som köper, ålderman! 

- Och du sjunger nidvisor, din rackare! 

- Ja£ sjunger om åldermans strumpa! 

- Nej, du sjöng något fult, din helvetes 
skråpuk! Häråt, borgmästare och svenner! Häråt! 

Borgmästaren visade sig nu i ett fönster och fick 
i ett ögonblick sin väns beklämda ställning klar. Han 
gav en vink inåt rummet och snart syntes stadens 
trumslagare i ett annat fönster. Trumman gav en 
kort appell. 

- Stå på er nu! sade Bosse till gesällerna. 
Men trumman började virvla, och då gick som 

en skräck genom hopen. Den förtunnades och 
upplöste sig som ett moln. 

- Stå på er, skrek Bosse, nu gäller det! 
Men de stodo icke på sig. De veko, veko så 

skamligt. Men då blev Bosse vred. Han sprang upp, 
ställde sig på bordet och skrek: 

- Menedare, puckelryggar; springer ni för ett 
kalvskinn! Minns ni hur ni svor vid helgon och 
helvete att stå på er, om natten när ni låtsades spela 
kort! Låt mig se er i ansiktet nu, era tunntrullare, 
och inte på ryggen, för då faller min käpp i frestelse 
att begå synd! 

Men de sprungo alla, vid åsynen av borgmästaren 
och stadens svenner som nu kommo ner och 
omringade Boo och hans försäljning. 

Då slocknade dennes röst; utan motstånd lät 
han sig fängslas och föras in i stadens häkte, varpå 
hans osålda lager togs i beslag. 

När han fördes in genom porten vände han sig

om, i ett anfall av gott lynne, och sade till 
åldermannen: 

- Jag hoppas att kanngjutarskrået, som ju 
beskyddar yrket, också beskyddar dess idkare. 
Därför vill jag nämna i förbigående, att jag heldre ligger 
på nöthår än på mursten, och att jag föredrar färskt 
kött framför mögligt bröd; ett gott öl har alltid varit 
min svaghet, och jag hoppas bli hågkommen med 
eldning och städning av mina höge beskyddare. 

Och han skuttade in i häktet, full av mod, men 
med litet förhoppningar. 

Sex dagar satt Boo i häktet. Ingen fick söka 
honom i fängelset, men man fick meddela sig med 
honom genom dörren. Det var dessa meddelanden 
som gjorde honom mera förargelse än köld och fukt. 
Det var goda råd efteråt, upplysningar, förmaningar, 
hemställanden: 

- Vad tjänar det till? - Varför skall man 
bråka? - Vad har du för gott av det? - Är det 
rätt? 

Men värst hade han det, när modren kom ner 
från södra bergen, där hon hade en ko och en koja. 
Gumman var ålderdomsskröplig och döv och hade 
blott oredigt uppfattat orsaken till sonens 
fängslande. Icke heller hon fick komma in i fängelset, 
utan måste hålla samtalet genom dörrn, vilket gav 
anledning till de rysligaste invecklingar av 
äventyret. 

- Vad har du gjort, olycksaliga pojke? skrek 
gumman utanför dörren.

- Jag har gjort kannor, svarade Boo, 

- Har du fått bannor? Det tror jag nog! Men 
jag frågar vad du gjort? 

- En kanna! gallskrek Boo, som om han ville 
spränga den tjocka dörren. 

- Ja, ja, jag visste, att det skulle gå så till 
slut. Jag sade alltid det, när du var olydig därhemma. 
Men flickorna äro också galna! En sådan där fuling 
’som du! Fy! 

Nu förstod Boo ingenting alls, och därför teg 
han. 

- Jaså, hon heter Anna, fortfor gumman på fri 
hand. Så hette också hon som drog av med svarta 
Anders i Duvnäs! 

- Vad pratar du mor om för en Anders? 

- Ska du säga så åt din gamla mor, pojke. 
Skäms du ingenting alls? Oj, oj, oj! sådant barn! 
Sådant barn! 

Bosses förstånd omtöcknades, och han stoppade 
ner huvudet i halmpåsarne för att slippa fortsätta 
samtalet. 

När han slapp ut ur fängelset, återvände han 
icke till mäster Pavel, utan företog sig små 
vandringar på stadens krogar, där han satt från morgon 
till kväll och tärde på de medel, som influtit på 
försäljningen och som man varit nog glömsk att icke 
fråntaga honom, då han sattes in i häktet. Han var 
utesluten ur kanngjutarnes skrå; att arbeta för egen 
räkning var honom betaget och något annat yrke 
kunde han ej. Han hade kuggat ur det hjul i 
samhällets stora verk, där hans uppfostran satt honom, 
och han skulle snart hava slutit sig till de löse och 
missnöjde om icke omständigheter inträffade som

skulle göra honom nyttig igen, men på ett annat 
sätt. 

Samma dag på morgonen som Bosses storartade 
försök att bryta en ny bana på kanngjutningens 
tör-niga fält misslyckats, kom köpman Algut från Lubeck 
hem till kontoret på Östra Allmänningsgatan vid 
saltsjöhamnen och ställde en kanna av Bosses 
tillverkning på kompanjonens skrivbord. 

- Na, Jåsef! Se na på den kannen! 
Josef såg med kännaremin på den kannan. 

- Na, Algut, na vad? 

- Vad vill du mig ge f er den kannen? 
Josef skrev litet på sitt papper och svarade: 

- Jak ger två ere! 

- Ger du mik två ere? Na! 

- Ach, dik! Du skall icke have mer än halvannt 
ere av mik. 

- Na, ger du mik halvtannt ere? 

Josef skrev litet till på papperet och svarade 
sedan: 

- Är det prifatgeschäft eller kompangeschäft? 

- Det är prifat. 

- Na, da ger jag halvtannt! 

När affären var uppgjord, gick Algut ut i staden 
för att söka opp Boo. Denne satt då i fängelset och 
kunde icke anträffas. Algut tog då sin kanna och gick 
ner till ett köpmansfartyg, som låg färdigt att avgå 
till Lubeck. Där gjorde han upp att köpmannen skulle 
i Lubeck beställa ett tusen kannor efter medföljande 
modell och oförtövat sända dem åter, men han 
vid-fogade den ordern, att gjutaren skulle lägga litet 
mera »bli» i tennet. Skeppet lade ut och blev borta en 
månad.

Detta allt hände under den tyske konungen 
Kristofer av Bayern, vilken genom Svenskarnes 
vanliga avund sinsemellan råkat komma på tronen, 
emedan man heldre tog en utländsk man till kung, 
än man kunde förmå sig välja en inföding, alldeles 
som grodorna, när de fingo storken till kung. 
Denne konung, som naturligtvis saknade alla 
fosterländska känslor för det nya landet, behandlade 
detsamma som en stor kungsgård, där jordägarne 
betraktades som arrendatorer och där kronans gods 
utdelades åt hans landsmän, tyskarne. Men tyskarne 
erhöllo också privilegier på snart sagt allting, mest 
på att handla fritt i landet. Dessa privilegier råkade 
därvid oftast att kränka alla de förut åt svenske män 
dyrt sålda privilegier, och all handel och vandel låg 
snart i händerna på tyskar. Dessa tyskar återigen, 
vilka sågo med både förvåning och nöje, huru tamt 
de försynta svenskarne uppförde sig gentemot det 
främmande förtrycket, behandlade infödingarne som 
dumma barbarer, vilka icke förstodo sig på att sköta 
sina egna angelägenheter, och dessa främlingar blevo 
snart så övermodiga, att de ansågo sig som landets 
sannskyldiga välgörare. Ja, de tröttnade aldrig att 
påminna om de »välgärningar» de visat det fattiga 
landet, och de pockade ofta högt på tacksamhet. 

Emellertid; Boo gick en morgon och spånslog i 
staden. Pengarne hans voro slut, och han var icke 
fullt så glad som vanligt. Hur han gick, så kom 
han ned till tyska bodarne vid saltsjöstranden. Det 
var mycket bullrigt därnere; järnstänger slamrade, 
kedjor rasslade, hundar skällde, bärare skreko; men 
mitt igenom allt detta surr hörde han en sång, som

på det högsta förvånade honom och kom honom 
att spänna öronen. 

- Känner, känner, vem vill kepe känner? 
Bosse trodde icke han hörde rätt och skuttade 

fram genom folkmassan, som trängdes omkring en 
gatubod. Kommen närmare, såg han en stång sticka 
ut från en träbod, och på stången hängde fem blanka 
tennkannor av hans egen modell. Han makade sig 
fram så småningom, ända tills han nådde diskbrädan. 
Där ställde han sig stödd på ena armbågen och 
betraktade uppmärksamt och oavlåtligt ögonen på den 
säljande tysken, som hade hela boden full med 
kannor och sålde friskt undan. 

- Vad kaper du på? sade tysken, som började 
bli besvärad av Boos blickar. 

- På dej förstås! svarade Bosse. 

- Vill du kepe en känne, da? 

- Jak vill icke kepe nåkot, svarade Bosse. 

- Gå din vek, da! 

Bosse fortsatte att betrakta tysken hela 
förmiddagen. 

- Vad väntar du på? frågade en järnbärare 
Bosse. 

- På en trumslagare, svarade han. 

Det kom ingen trumslagare, men det hade ändå 
varit ganska livligt på rådstun. Åldermannen för 
kanngjutarne hade kommit upp till borgmästaren 
skummande av vrede och anhållit om trumslagarens 
mellankomst i det olovliga ingreppet på ämbetets 
privilegier. Borgmästaren hade också skummat, men 
förklarat, att han icke kunde göra något åt saken, 
emedan tyskarne hade sina av konungen stadfästa 
handelsprivilegier; han kunde endast råda till, att

man teg och icke visade något missnöje, ty det vore 
endast att skänka tyskarne ett nöje till. 

När boden stängdes om kvällen, gick Bosse hem 
till sin mor i södra bergen och grubblade över vad 
han sett och hört; och när han somnade om natten, 
tänkte han för sig själv: Det var fan vad det var likt 
mina kannor! 

Bosse hade fått i uppdrag att som ersättning 
för natthärbärge och lite mat valla gummans ko, 
medan hon låg och tvättade nere vid sjön. För att 
underlätta den mödan hade han uppfunnit att man 
kunde binda kreaturet vid en sten; men som detta 
stred emot gummans grundsatser och emot all 
förnuftig ladugårdsskötsel, emedan djuret därigenom 
hindrades att urvälja de bästa bitarne på det torftiga 
bergsbetet, såg Bosse sig snart försatt i den 
belägenhet, att han måste skutta omkring i backknallarne, 
vilket var honom ganska besvärligt. Men nu i dag 
på morgonen, det var en vacker höstmorgon, hade 
det välsignade djuret ätit sig riktigt mätt och lade 
sig ner på mossan att tugga om vad det i 
häftigheten hade sväljt. Bosse begagnade det glada 
tillfället att slå sig ner och överlämna sig åt 
eftertanke. Han tänkte först huru lyckligt det skulle 
vara ställt här i världen för en puckelryggig, om 
korna kunde ligga och äta; de kunde ju krypa fram 
alltefter som de ätit av marken, så sluppo de resa 
på sig och gå med framsträckt hals; och han förstod 
icke, huru dessa djur tålde ha blodet åt huvudet 
beständigt då de gingo och betade; han ville bra 
gärna införa några förbättringar i avseende på dessa 
kreaturs levnadssätt. Därpå undrade han varför Gud 
lät tyskar sälja tennkannor, då han som var puckel-

ryggig icke fick göra det! Så tittade han ut över 
Saltsjön och Skeppsbron med de många fartygen, 
som buro tyska och lubska flaggor, och han frågade 
sig själv, om icke tysken hade stulit formarne till 
hans kanna. På denna fråga svarade han obetingat ja, 
men smärtan över den lidna oförrätten mildrades 
betydligt, då han tänkte på den skada, som tillfogades 
det vällovliga kanngjutarämbetet. 

Han hade snott strecket stadigt om högra handen 
och lutade sig makligt med ryggen mot en sten. 
Kon tuggade så enformigt, solen sken så varmt, 
stenen råkade vara så mjuk av en överflödig mossväxt, 
och Bosse var så trött efter föregående dagens 
hängning vid boddisken, att han föll i en välgörande 
slummer. Och han drömde så vackert om en ko 
som låg i en bäddad säng och åt rödklöver mellan 
lakan, och därtill drack hon rhenskt vin ur en 
tennkanna som innehöll tjugofem procent bly, och så kom 
det en orm och gick över huvudgärden, men när 
Bosse skulle ta fatt den, slingrade han sig mellan 
fingrarne och försvann in i liibska flaggan, och 
därmed var kon borta, och det lät som om man släppt 
en hel tvätt ifrån fjärde våningen, vilket åtföljdes 
av en förfärlig sveda i ryggen, så att Bosse vaknade. 

- Var är kon? skrek gumman, som stod med 
kryckan i högsta hugg. 

- Hon ligger där, sade Boo och halade på 
strecket, men strecket var borta. 

- Var ligger hon, väste den gamla. 

Jo, nu visste Bosse var hon låg. Jämmer och 
elände; det var inte tre famnar till branten, och där 
låg hon. Han kröp på händer och fötter fram till 
kanten och skådade ner i bråddjupet.

- Är hon där? viskade gumman. 

- Hon är där, svarade Bosse ledsen. 

- Nåå? 

- Jag tror inte hon lever! - Hon ser ut, som 
hon skulle ha spruckit! 

Det var en stor sorg oppe i södra bergen, lika 
stor nästan som då far dog. Inte ville slaktarn heller 
köpa kreaturet, som var så illa faret. Gumman 
grät och slogs i två dagar. Därpå torkade hon sina 
tårar och började salta kött, stoppa korv och hacka 
lungmos. Och där åt man kött varenda dag och 
sorgen var tung; aldrig hade man trott, att det skulle 
vara så tungt att hålla kött-dagar. Ibland måste 
gumman upp och piska på Bosse för att få luft åt 
sin sorg; och han tog emot och teg, ty han visste, 
att det lugnade den gamla. En dag, köttet var då slut 
och mjölken med, sutto Bosse och hans mor utanför 
kojan och sågo ner på den bullrande staden nere 
i bråddjupet. Och de voro mycket ledsna. Då fingo 
de se en man komma klättrande i berget. Det var en 
hederligt klädd man med förståndiga ögon och rött 
skägg. När han fick se Bosse, blev han mycket glad: 

- Jak är så kläd att se den gesäll! Jak har 
runnit i alla packar för att finna honom på! Ach, 
Herr Jesus, vät här är tungt att ka! Nå, den Bosse, 
Jak har ett geschäft att tale om. Det är deres mor, 
na, hon må då here på! 

Bosse bad köpmannen sitta och gjorde sig i 
ordning att lyssna. 

- Ser nu: Jak heter kepman Algut och andler 
med känner, som Jak takit från Libek! 

- Jaså, det var där ni tog dem? inföll Bosse.

- Ja! Jak keper dem där! Men de pli mik fer 
dire! Säg nu, vät ville de gere den känne fer? 

- Hör nu, vem har sagt att jag vill göra några 
kannor alls? sade Bosse. 

- Det har jag! inföll nu modern med en djup 
suck, som tycktes komma från den nyligen avlidnas 
branta grav. 

- Na, se man på! Vät skall den man da have 
fer sin känne? 

- Ett halvt ere, svarade Bosse. 

- Ach, Herr mein Gott, det bekommer Jak den 
kannen från Libek fer. 

- Den kan inte göras under det priset! sade 
Boo bestämt. 

- Da får man sätte mere pli i den tenn! 

- Hör nu, köpman, sade Boo, ser ni den där 
branten? 

- Ja, na! 

- Vi hade en ko, som gick ner sig där! Det 
är bara fem famnar dit. Vill ni tro mig om, att en oxe 
också kan komma ner där? 

- Btosse, Bosse, avbröt modren, tänk på din 
gamla, fattiga mor. 

- Just vad jag gör! Jag vill hon ska ha en 
hederlig pojke, om han också är en stackare för 
övrigt! 

- Hederlig! Hm! Blir du rik, så får du råd 
att vara hederlig! 

- Det var en ful sats! 

– Det är lika fult av en stor karl att låta sin 
gamla mor arbeta ut sig. 

- Hör på, köpman, sade Bosse. Ni får sälja

utländska kannor, det får ni, men ni får inte tillverka 

några här i landet. 

- Na, ja, Jak tänker icke gera nåkra känner, 
och låter Jak gera nåkra, så inte plir de svenske! 

- Nej, hör en sådan ål. Han låter mig [-tillverka-] {+till- 
verka+} utländska kannor i Sverige. Men säg en sak, 
varför vänder ni er just till mig? 

- Ja, na, värf er? Jak ticker om den gesäll! 

- Men jag har ingen verkstad och får ingen ha! 

- Na, icke Jak heller, men Jak har en micket 
kod vän, som vill låne rum åt oss i den stadsmur. 

- Jag skall sova på den där saken, sade Bosse. 

- Na, ger man så! I morkon vänter Jak dem. 
Kepman Algut och Jåsef vid Skippspron! Frågas efter 
kepman Algut, icke Jåsef! Adie! 

Förhandlingen var slut, men Bosses fridfulla 
tillvaro i södra bergen var också slut. Ty nu 
bestormades han av gumman, som vädjade till hans hjärta 
och heder. Men när hon kom till hedern, då hade 
Bosse övertaget, ty han kämpade just för att få 
behålla den. Men gumman stod vid att hedern var 
för de rika, de fattiga måste uppfylla sin första plikt 
och leva. Blev man rik, fick man heder, fick man 
heder, blev man ärad. 

Slutet blev det, att Bosse skumpade ner till Algut 
och Josef och det ändå i ganska god tid. Här infördes 
han genom en bakväg från kontoret in i ett magasin 
och därifrån ändå längre in i en källare, där han 
fann för sig en fullständig tenngjutarverkstad och 
en gesäll, som skulle gå tillhanda. 

Här öppnade nu Bosse sin verksamhet och 
förfärdigade lubska kannor, som de kallades, och vilka 
gingo alldeles ypperligt i marknaden.

Gesällen, som hette Claus, hade ett yttre, som 
mera var vinnande än förtroendegivande. Han var 
mycket läraktig och sökte komma alla yrkets 
hemligheter på spåren; han tog reda på de minsta 
småsaker och frågade om .samma sak många gånger. 

En dag var Claus försvunnen. Köpman Algut 
kunde icke säga var han var, och han visste det 
icke heller. Samtidigt härmed inträffade en liten 
brytning mellan firman Algut .och Josefs innehavare. 
Josef ville icke vidare köpa Alguts kannor emedan 
de voro för dyra; han ville icke ge mer än ett öre 
för kannan. Algut stod på sig och fordrade halvtannat. 
Då sade Josef upp den handeln och förklarade att 
han icke behövde Alguts kannor. Algut ville icke 
ändå giva vika, oaktat han icke ägde några 
handelsprivilegier, utan dessa voro utställda på Josef. Åtta 
dagar senare öppnade Josef en ny försäljning för 
lubska kannor sedan det gamla lagret var avsålt; 
och nu kunde han sälja kannan för ett och ett halvt 
öre åt allmänheten. 

- Ach, du schlipede djävel, sade Algut. Här 
ser jag spåren av Claus’ finkrer. Har du den schlingel 
in i den mur also? 

- Jak har, sade Josef. 
Bosse var återigen utan arbete. 

Emellertid började högljudda klagomål från 
vällovliga kanngjutarämbetet att förspörjas. Man hade 
icke sålt några kannor på flera månader; yrket var 
i nedgående; gesäller måste avskedas; oro rådde 
på verkstäderna. Och allt detta förorsakades av den 
enkla anledning, att allmänheten helre köpte 
tyskarnes billigare och bättre kannor än ämbetets dyrare 
och sämre.

Åldermannen och mästarne skreko över 
allmänhetens dåliga smak, de förbannade den fria handeln 
och gingo in till kungen med anhållan att tull måtte 
läggas på de införda kannorna, så att de blevo dyrare 
och omöjliga för allmänheten att köpa. Men kungen 
svarade bara: Gör ni lika billiga och bra kannor, 
så får ni också sälja. 

Då blev ett nytt anskri. Skulle det sekelgamla 
beprövade kanngjutarämbetet i Stockholm övergiva 
sina traditioner för att följa dagens hugskott! Nej, 
heldre skulle de falla som ärans män än att byta 
om arbetssätt. Hade icke deras förfäder druckit ur 
deras kannor? Jo, detta var ett tungt skäl! Och 
framför allt, vad mera var, voro icke dessa kannor 
svenska? Jo! Skulle man då förbyta dem mot 
utländskt kram! (Då någon invände att de gamla 
kannorna också voro av tysk modell och att den första 
kanngjutaren i Stockholm var tysk och hette Albrecht 
Zinn, blev han utkastad från sammankomsten och 
kallad fosterlandsförrädare.) 

Ställningen blev allt svårare. Arbetslösa gesäller 
vandrade kring gatorna och förde oljud. Fönster 
inslogos i verkstäderna. Ett anlopp gjordes nattetid 
mot de tyska bodarne, men upprorsmakarne grepos 
och sattes i häkte. Hela staden var i uppror. 

Slutligen en morgon, väcktes stadsboernes 
uppmärksamhet av en ny och oväntad syn. Mäster Pavel, 
vilken varit Boos husbonde, hade stuckit ut genom 
sitt fönster en lång stång, på vilken hängde sex nya 
kannor efter »Liibska» modellen och hela hans 
fönsterbräda var fullsatt med sådana. Själv stod han vid 
disken och ropade ut »Liibska» kannor av rent tenn 
för ett och ett kvarts öre! 

Nu voro tyskarne slagna! Alla kunder rusade 
till mäster Pavel och köpte Liibska kannor av rent 
tenn. 

Vad snålheten, högfärden och patriotismen förut 
icke kunnat uträtta, det förmådde nu den allsmäktiga 
avunden. 

Vid nästa kvartalssammankomst höll åldermannen 
ett tal, vilket handlingarne visserligen icke bevarat 
åt eftervärlden, men som det oaktat förtjänar att 
återgivas. 

- Det var icke första gången mänskligheten 
skulle bliva vittne till det sorgliga skådespelet att se 
huru det sekelgamla beprövade måste ge vika för 
nyhetsmakeri och charlataneri. Det var med smärta 
talaren i dag nedlade sitt offer på fäderneslandets 
altare, då han avsade sig och sitt ämbete rättigheten 
att tillverka tennkannor som icke kunde tvättas (så 
sade han icke, men så var meningen!); det var med 
grämelse men utan bitterhet han här sträckte vapen 
i en ojämn strid; men när han gjorde det, var det 
med den innerligaste förtröstan att framtiden skulle 
hålla honom räkning för den hårdnackenhet varmed 
han stått emot den inbrytande strömmen som hotade 
att uppsvälja samhället och dränka dess ädlaste viljor, 
dess renaste strävanden och dess bästa hopp. Han 
kunde icke sluta med annat än att uttala den 
förhoppning att framtiden skulle visa att de gamle hade 
rätt, ty hur vi bråka och vränga så kvarstår ändock 
evigt den satsen att gammal är äldst. 

Mäster Påvel fann sig uppfordrad att med några 
ord svara på det utmärkt sakrika och genomtänkta 
tal som åldermannen nyss avverkat. 

Han uttalade som sin mest brinnande förhopp-

ning att mänskligheten evigt måtte få se det 
sekelgamla, vilket som bekant har stor benägenhet att 
övergå till förruttnelse, giva vika för det bättre, vilket 
ofta hade den tillfälliga egenskapen att vara nytt. 
Man såg ju örter som ruttnade efter ett år, man såg 
människor och djur ruttna inom ett sekel, man såg 
visserligen gamla trän som hunno seklet men de voro 
också ruttna ini om man såg noga efter. Nåväl, skulle 
vi sörja därför? Ingalunda! Genom förruttnelsen 
skapades nya liv; förruttnelsen var endast en annan 
form för uppståndelsen; Kristus måste ruttna i graven 
innan han fick stå upp, alla måste vi däran och det 
hjälper inte att streta emot. Ville man nu innan 
man gick det oundgängliga till mötes svepa sig i 
högfärdens och den pådyvlade oegennyttans trasor 
- så, nåväl, det var för att dölja sin blygd och det 
ville mäster Påvel icke tala mycket på. För att nu 
komma till saken, så ville mäster Påvel säga ett sant 
ord om det också skulle svida i högfärden. 
Åldermannen och ämbetet föllo icke för varken charlataner 
eller fosterlandsförrädare, de föllo helt enkelt för sin 
egen avund. Alla närvarande visste att de kannor 
som nu såldes för Liibska voro uppfunna av gesällen 
Boo från Stockholm. Var det icke sant? 

Åldermannen grinade ett oerhört grin och fick 
endast fram ett mycket vältaligt: »Asch!» 

Mäster Nigels gäspade fram ett föraktligt: »tala 
om Bosse!» Och gesällerna fnissade: »våran Bosse». 

Mäster Påvel fortfor och lovade att han icke 
skulle tala om Bosse, men han skulle gifta honom 
med sin dotter, och så skulle Bosse ärva ämbetet. 
Det skulle han! Och ville ålderman och ämbete taga 
någon lärdom av det som hänt, så blev summan den,

att om människorna läto bli att beskydda varandra 
så förbannat, så skulle vi ha det mycket bättre 
allihop ty man har sett att det högsta skydd för några 
kan vara det värsta förtryck för de flesta, och om 
vi ville ha rättighet att få leva själva, så måste vi 
först uppfylla den stora eviga skyldigheten att låta 
andra också leva. 

Och därmed var den stora kanngjutarstriden i 
Stockholm slutad, en strid som kostat så många 
fönsterrutor, så många häktningar, så mycken 
högfärd, för att icke tala om firman Josef och Alguts 
upplösning, enda kons nedrasande för södra bergen, 
och gesällen Claus’ uppdykande i Visby, där han 
införde »sin nya uppfinning» och gick omkring och 
bakdantade en viss Bosse som blivit rik på hans 
arbete uppe i Stockholm.