Karlstadsresan

I. 

Vad man än kan ha emot Thea Sundler, så får man 
erkänna, att hon bättre än någon annan förstod sig på 
att handskas med Karl-Artur Ekenstedt. 

Om man till exempel tänker på Charlotte Löwensköld, så 
hade hon också velat förmå honom att resa till Karlstad 
och försona sig med sin mor. Men för att beveka honom 
härtill hade hon påmint honom om allt det, som modern 
hade varit för honom, och till sist hade hon verkligen 
försökt skrämma honom med att han inte skulle kunna predika 
så bra som hittilldags, om han visade sig otacksam emot 
sin mor. 

Det var alldeles, som om hon ville, att han skulle komma 
likt den förlorade sonen och tigga och be att bli tagen till 
nåder i hemmet. Det var ingenting för honom i den 
sinnesförfattning, vari han då befann sig, han, som hade haft så 
stora framgångar med sina predikningar och dyrkades av 
en hel församling. 

Men Thea Sundler bar sig åt på ett helt annat sätt, när 
hon skulle förmå honom att göra en ny Karlstadsresa. Hon 
frågade honom om det inte var sant, det hon hade hört 
sägas om den kära tant Ekenstedt, att hon begärde, att 
man skulle be henne om ursäkt också för den allra minsta 
missgärning, som man hade begått emot henne. Men om 
hon var så noga med andra, så var hon väl också själv 
färdig och villig ... 

Jo, det fick han erkänna att hon var. I samma ögonblick, 
som modern begrep, att hon hade förgått sig, var hon 
beredd att gottgöra och försona. 

Då påminde Thea honom om den gången, då den kära 
tant Ekenstedt hade gjort den farliga resan till Uppsala 
mitt i tjällossningstiden, för att han skulle få be henne om
förlåtelse. Och hon undrade på att han, som var en kristen 
präst, hade ett mindre försonligt sinnelag än en vanlig 
världsmänniska. 

Karl-Artur förstod inte riktigt vart hon ville komma. 
Han stod bara och stirrade på henne. 

Men fru Sundler sade då, att den här gången var det 
den kära tant Ekenstedt, som hade förbrutit sig mot honom. 
Och om hon var så rättrådig, som han påstod, så kunde 
han ju inte tvivla på att hon nu låg och ångrade sig och 
av hela sin själ längtade efter att få be honom om 
förlåtelse. Men hon kunde inte komma till honom, därför att 
hon var sjuk, och följaktligen var det hans plikt att fara 
till henne. 

Detta var något annat än det Charlotte hade kommit 
med. Detta var inte att resa tillbaka till föräldrahemmet 
som en förlorad son, utan att träda in där som en 
segerherre. Nu for han inte för att begära nådig förlåtelse, utan 
för att ge. Det är omöjligt att beskriva hur detta tilltalade 
honom och hur tacksam han var mot Thea, som hade bragt 
honom på de tankarna. 

Han hade knappt kommit ur kyrkan på söndagen och 
fått sig ett mål mat hos organistens, innan han for i väg 
till Karlstad igen. Ja, han var så ivrig, att han reste hela 
natten. Han höll sig vaken genom att tänka på hur vackert 
det skulle bli, då han och modern råkades. Det var ingen, 
som kunde göra ett sådant möte vackrare än hon. 

Han kom fram till Karlstad vid femtiden på morgonen, 
men for inte direkt hem, utan tog in på gästgivargården. 
Om moderns sinnelag mot honom hade han inte minsta 
tvivel, men han kunde inte vara lika säker på fadern. Det 
vore alls inte omöjligt, att han skulle neka att släppa in 
honom, och det ville han inte utsätta sig för i skjutsbondens 
närvaro. 

Värden på gästgivargården stod på sin trappa och kände 
igen Karl-Artur som gammal Karlstadsbo, då han kom 
redande. Han hade kanske hört ett och annat om att det 
hade uppstått en brytning mellan honom och föräldrarna, 
därför att den unge prästen ville gifta sig med en dalkulla. 
Han tilltalade honom varsamt och deltagande, men 
Karl-Artur såg så lugn och belåten ut och svarade så muntert, 
att värden fick den tron, att ryktet om osämjan var 
alldeles falskt. 

Karl-Artur begärde ett rum, där han tvättade av sig 
resdammet och gjorde en mycket omsorgsfull toalett. När han 
kom ut igen, var han iförd prästrock, prästkrage och hög, 
svart hatt. Han hade satt på sig ämbetsdräkten för att visa 
modern i vilket fromt och prästerligt sinnelag han var 
kommen. 

Gästgivarn frågade honom om han ville äta frukost, men 
han sade nej. Han ville inte fördröja det lyckliga 
ögonblick, då han och modern skulle falla i varandras armar. 

Han gick raskt genom gatorna och ställde kosan mot 
Klarälvsstranden. Han kände precis samma stora och glada 
förväntan som på den tiden, då han hade varit student i 
Uppsala och kommit hem till en ferie. 

Men plötsligt stannade han och såg lika bestört ut, som 
om han hade fått ett slag rätt i ansiktet. Han hade kommit 
så nära det Ekenstedtska huset, att han kunde se, att det 
stod tillbommat, med fönsterluckorna tillskruvade och alla 
dörrar stängda. 

I första häpenheten föll det honom in, att värdshusvärden 
hade skickat bud till föräldrarna för att tala om, att han 
var kommen, och att de hade bommat till huset för att 
stänga honom ute. Han blev eldröd av harm och vände sig 
tvärt om för att gå sin väg. 

Men det dröjde inte länge, innan han började skratta åt 
sig själv. Klockan var knappast sex, och huset stod stängt 
på det här sättet alla mornar. Det var då för löjligt av 
honom, att han hade kunnat tro, att luckorna var 
till-skruvade och dörrarna låsta för att utestänga just honom. 
Han gick tillbaka till trädgårdsgrinden, sköt upp den och 
tog plats på en trädgårdsbänk för att vänta på att huset 
skulle vakna. 

I alla fall kunde han inte låta bli att hålla det för ett 
dåligt tecken, att hemmet hade stått stängt, när han hade 
kommit. Han var alls inte så glad längre. Den stora till-
försikten, som hade hållit honom uppe hela natten, hade 
gått sin kos. 

Han satt och såg på de vackra blomrabatterna och på 
den fina gräsmattan. Och han såg på det stora och vackra 
huset. Sedan tänkte han på henne, som regerade över allt 
detta och som var så uppburen och firad, och han sade 
till sig själv, att det inte fanns någon möjlighet, att hon 
skulle be honom om ursäkt. Snart kom han så långt, att 
han varken kunde förstå Thea eller sig själv. I Korskyrka 
hade han tyckt, att det var en naturlig och given sak, att 
överstinnan skulle ha ångrat sig, men här insåg han, att 
det var ren galenskap. 

Han blev så övertygad om detta, att han ville gå sin väg 
med detsamma. Ja, han reste sig för att gå. Han var ivrig 
att komma därifrån, innan någon människa hade sett 
honom. 

Men just som han stod vid grinden, kom han att tänka 
på att det troligen var sista gången, som han gjorde ett 
besök i sitt hem. Då han nu gick, så var det för att aldrig 
komma tillbaka. 

Därmed lät han grinden stå halvöppen och vände om för 
att gå runt tomten och taga farväl. 

Han gick förbi husknuten och kom in under de stora, 
vackra träden på älvstranden. Ja, här skulle han aldrig mer 
gå och se den vackra utsikten. Han betraktade länge 
roddbåten, som låg uppdragen på stranden. Han hade trott, att 
ingen brydde sig om den numera, sedan han var borta, men 
han såg, att den var tjärad och målad, alldeles som på den 
tiden, då han brukade ro ut med den. 

Han skyndade bort till ett litet grönsaksland, som han 
hade skött om, när han var barn, och han fann också det 
precis som förr, med alldeles samma grönsaker, som han 
hade odlat där. Och han förstod, att det var modern, som 
hade styrt om detta. Det var hon, som hade lagat, att det 
lilla leksakslandet hade hållits vid makt. Det måtte vara 
minst femton år, sedan han själv hade skött om det. 

Han letade efter äpplekartar under ett astrakanträd och 
stoppade en på sig, fastän den var kålgrön och hård, så
att han inte kunde bita i den. Och han smakade på krusbär 
och vinbär, fastän de redan var gamla och övermogna. 

Han gick bort till uthuslängan och fann reda på en 
trädgårdsbod, där han hade haft stående en liten spade, en 
kratta och en skottkärra. Han tittade in, ja, han hade inte 
behövt undra. Alla tre sakerna fanns på samma plats, 
där han hade lämnat dem. Ingen hade fått städa undan 
dem. 

Nu var visst klockan så mycket, att han borde skynda 
bort, om han skulle komma därifrån osedd. Men alltid var 
det något, som han ville se för sista gången. Alltsammans 
hade fått ett nytt värde för honom. "Jag visste inte hur 
kärt allt det här var mig", tänkte han. 

På samma gång skämdes han över att vara så där 
barnslig. Han skulle inte ha velat, att Thea Sundler hade sett 
honom, hon, som så mycket hade beundrat de hjältemodiga 
ord, som han hade uttalat för ett par dagar sedan, då han 
hade sagt sig fri från både hem och föräldrar. 

Slutligen började han misstänka, att det, som höll honom 
kvar, var en hemlig förhoppning, att någon skulle få se 
honom och släppa in honom. Men då han fick detta klart 
för sig, tog han ett raskt beslut och gick sin väg. 

Han hade redan kommit ut ur trädgården och stod 
framför grinden, när han hörde, att ett fönster öppnades i det 
igenbommade huset. 

Det var omöjligt att låta bli, han måste vända sig om. 
Fönstret till överstinnans sängkammare hade blivit 
uppkastat. och där stod syster Jaquette och lutade sig ut för 
att inandas den friska morgonluften. 

Det dröjde inte en sekund, förrän hon fick syn på honom, 
och strax började hon vinka och nicka. Och mot sin vilja 
gjorde han detsamma. Han nickade och vinkade tillbaka, 
och han pekade på den tillstängda förstudörren. Då 
försvann Jaquette ur fönstret, och om ett par minuter hörde 
han hur det började knarra i reglar och lås. Dörren gick 
upp, systern kom ut på tröskeln och sträckte händerna 
emot honom. 

Han skämdes både inför Thea och inför sig själv, för 
han trodde inte i det ögonblicket, att modern skulle be 
honom om förlåtelse. Han hade ingenting i hemmet att 
göra, men han kunde inte hjälpa det, han sprang ändå 
fram till Jaquette. Han tog hennes händer och drog henne 
intill sig och var så glad över att hon hade öppnat för 
honom, att tårarna kom honom i ögonen. 

Hon blev förfärligt lycklig. När hon såg, att han grät, 
slog hon armarna om honom och kysste honom. 

— Karl-Artur, Karl-Artur, gudskelov, att du är kommen! 

Han hade helt och fullt lyckats övertyga sig, att han 

inte skulle få komma in. Det vänliga mottagandet 
överraskade honom så, att han stapplade på målet. 

— Säg, Jaquette, är mamma vaken? Kan jag få tala 
med henne? 

— Visst får du tala med söta mor. Hon har varit bättre 
de sista dagarna. I natt har hon sovit riktigt gott. 

Hon gick före honom uppför trappan, och han följde 
efter litet långsammare. Han hade aldrig kunnat tro, att 
han skulle känna sig så lycklig över att åter befinna sig i 
sitt hem. Han lade handen på den glatta ledstången, men 
det var inte för att få stöd av den, utan för att smeka den. 

När han kom in i övervåningen, väntade han sig, att 
någon skulle komma emot honom och köra bort honom. 
Men ingenting hände. Då gick ett ljus upp för honom. 
Fadern tycktes inte ha underrättat familjen om den stora 
brytningen. Nej, han hade inte kunnat göra det, därför att 
överstinnan varit sjuk. 

Ja, han förstod, att så måtte det hänga ihop, och han 
gick framåt med mera lugn. 

Vad det var fint i rummen! Det hade han tyckt förut 
också, men aldrig som i dag. Möblerna stod inte så där 
stelt utmed väggarna som på andra håll. Det var lätt och 
behagligt här inne. Allt hade fått sin prägel av henne, som 
bodde här. 

De hade gått igenom salongen och kabinettet och nådde 
fram till sängkammardörren. Här fick han ett tecken av 
Jaquette, att han skulle vänta, medan hon ensam gled in i 
rummet. 


Han strök sig över pannan och sökte påminna sig varför 
han var ditkommen. Men han kunde inte tänka på något 
annat, än att han var hemma och att han skulle få se 
modern. 

Jaquette kom ut igen och hämtade honom. Och när han 
nu såg sin mor, som låg där blek, med förband om panna 
och arm, kände han som en stöt för bröstet och kastade 
sig ner på knä framför bädden. Hon uppgav ett fröjderop, 
slog den friska armen om hans hals, drog honom intill sig 
i en lång omfamning och kysste honom. 

De såg in i varandras ögon och var överlyckliga. I det 
ögonblicket fanns det ingenting, som skilde dem åt. Det var 
glömt alltsammans. 

Han hade inte gjort klart för sig, att modern skulle se 
så svag och bräcklig ut, och kunde knappast behärska sin 
rörelse. Han frågade mycket ömt efter hennes tillstånd. Hon 
kunde inte undgå att märka hur han höll av henne. 

Men detta var det bästa botemedel för den sjuka, och 
hon drog honom intill sig än en gång. 

— Det betyder ingenting. Allting är bra nu. Jag har 
glömt bort hur det kändes. 

Av svaret förstod han, att hon älskade honom som förr. 
Och på samma gång visste han, att han hade fått igen allt 
det, som han nyss hade sörjt som förlorat. Han fick 
återigen räkna sig som son i detta präktiga hem. Han hade 
ingenting mer att önska. 

Men mittunder det, att han kände sig som lyckligast, kom 
en oro över honom. Han hade rakt inte vunnit det, som 
han hade rest ut för. Modern hade inte bett honom om 
ursäkt, och det såg inte heller ut, som om hon tänkte på 
att göra det. 

Han kände en stark frestelse att inte alls bry sig om 
några ursäkter. Men det var dock en ganska viktig sak för 
honom. Om överstinnan erkände, att hon hade gjort orätt 
mot honom, skulle han få en helt annan ställning i hemmet, 
och föräldrarna skulle bli tvungna att ge med sig i fråga 
om giftermålet med Anna Svärd. 

Därtill kände han sig fullkomligt trygg och litet över- 
modig, efter att modern hade gett honom ett så gott 
mottagande. "Det är bäst att få den här frågan ur världen nu 
genast", tänkte han. "Det är inte sagt, att mamma är så 
mild och öm en annan dag." 

Ända dittills hade han legat kvar på knä, nu reste han 
sig upp och satte sig på stolen, som stod bredvid sängen. 

Han var litet förlägen, därför att han skulle gå till rätta 
med sin egen mor. Men då fick han en idé, som han blev 
riktigt glad åt. Han kom ihåg, att förr i världen, när han 
eller systrarna hade begått någon försyndelse, som modern 
väntade att de skulle be om förlåtelse för, hade hon alltid 
tilltalat brottslingen med dessa ord: "Nåväl, mitt barn, har 
du ingenting att säga mig?" 

För att nu på ett lätt och ledigt vis komma in på det 
brydsamma ämnet rynkade han pannan, satte pekfingret i 
vädret, men smålog på samma gång, så att modern skulle 
förstå, att han ville vara lustig och skämtsam. 

— Nåväl, mamma, har mamma ingenting att säga mig? 

Överstinnan tycktes inte begripa det minsta. Hon låg stilla 
och såg frågande på honom. 

Den stackars systern däremot hade dittills stått där så 
glad och bevittnat det lyckliga mötet mellan modern och 
brodern. Men nu såg hon förskräckt ut och lyfte oförmärkt 
upp handen för att varna honom. 

Karl-Artur var fullt och fast övertygad, att överstinnan 
skulle bli förtjust över hans påfund och svara i samma ton, 
så snart som hon hade förstått meningen. Han lät visst inte 
varna sig, utan han fortsatte. 

— Nog har väl mamma förstått, att jag i torsdags blev 
litet förargad över att mamma hade försökt att skilja mig 
och min fästmö från varandra. Jag hade aldrig kunnat tro, 
att min lilla mamma skulle kunna vara så grym emot mig. 
Jag blev så ledsen, att jag for min väg utan att vilja återse 
mamma. 

Överstinnan låg lika stilla. Karl-Artur kunde inte märka 
minsta spår till vrede eller missnöje. Systern däremot 
tycktes bli mer och mer orolig. Hon smög sig närmare, 
och bakom sänggaveln gav hon honom ett hårt nyp i armen.
Han begrep nog vad hon menade, men han var så säker 
om att han bättre än Jaquette förstod hur överstinnan skulle 
tas, att han gick på som förut. 

— Ja, mamma, sade han, när jag skildes från pappa i 
fredags morse, försäkrade jag honom, att jag aldrig mer 
skulle komma inom dessa väggar. Men nu är jag här i alla 
fall. Jag undrar allt om den klokaste frun i Karlstad kan 
förstå varför jag är kommen. 

Här gjorde han ett uppehåll. Han var säker om att när 
han hade sagt så mycket, skulle modern fortsätta av sig 
själv. Men det gjorde hon inte. Hon drog sig bara litet 
högre upp på kudden och höll ögonen fästa på honom så 
ihärdigt, att han nästan tyckte, att det var plågsamt. 

Han kunde inte låta bli att undra om moderns förstånd 
hade blivit försvagat genom sjukdomen. Hon brukade väl 
kunna tyda halvkvädna visor. Men när hon nu inte gjorde 
det, så blev han tvungen att fortsätta. 

— Det var verkligen min mening att aldrig återse 
mamma, men då jag nämnde detta för en väninna, frågade 
hon mig om det inte var mamma, som begärde, att man 
skulle be om ursäkt för varje den minsta förseelse, och så 
undrade hon om inte mamma också själv... 

Längre kom han inte. Jaquette avbröt honom än en gång. 
Hon riktigt skakade honom i armen. 

Med detsamma bröt överstinnan den långa tystnaden. 

— Nej, stör honom inte, Jaquette, sade hon, låt honom 
fortsätta! 

När modern sade dessa ord, genomfors Karl-Artur av en 
aning om att hon inte var alldeles nöjd med honom, 
men han sköt den åt sidan. Inte var det möjligt, att hon 
fann honom hård och kärlekslös. Han hade ju tagit på 
saken så lekfullt och lätt. Hon kunde inte begära större 
skonsamhet. 

Nej, modern hade nog bara velat hindra Jaquette från 
att störa honom gång på gång. I alla fall hade han nu 
sagt så mycket, att det var bäst att tala till punkt. 

— Det var denna min väninna, mamma, som skickade 
mig hit. Hon sa mig, att det var min plikt att fara till 
mamma, eftersom mamma inte kunde komma till mig. 
Minns mamma hur mamma en gång reste till Uppsala, för 
att jag skulle få be mamma om förlåtelse? Hon sa mig, 
att hon var övertygad, att mamma erkände, att mamma... 

Att det skulle vara så svårt att gå. till rätta med sin 
mor! Orden alldeles torkade bort i munnen på honom. Han 
stammade, och han hostade, och till sist var det ingenting 
annat att göra än att tiga. 

Ett litet leende for över ansiktet på överstinnan. Hon 
frågade vem den väninnan var, som hade så goda tankar 
om henne. 

— Det var Thea, mamma. 

— Var det inte Charlotte, som trodde, att jag låg här 
och längtade efter att få be dig om förlåtelse? 

— Nej, inte Charlotte, mamma, utan Thea. 

— Jag är glad, att det inte var Charlotte, sade 
överstinnan. 

Därmed drog hon sig än högre upp på kudden och 
försjönk åter i tystnad. Karl-Artur sade ingenting, han 
heller. Han hade fått säga modern vad han önskade, fastän 
inte med så stor vältalighet, som hade varit av nöden. Nu 
var intet annat att göra än att vänta. 

Han betraktade modern under tiden. Säkert låg hon där 
och hade en svår strid med sig själv. Att erkänna sin orätt 
för den egna sonen, det gick nog inte i första taget. 

Rätt som det var, kom hon med en ny fråga. 

— Du har klätt dig i prästrock? 

— Jag ville visa mamma i vilket sinnelag jag var 
kommen. 

Ett nytt leende for över hennes drag. Han blev rädd, 
när han såg det. Det var elakt och spefullt. 

Plötsligt tyckte han, att ansiktet borta på kudden såg ut, 
som om det skulle vara hugget i sten. Orden, som han 
väntade på, kom inte. Han råkade i ångest över att det 
inte skulle bli henne möjligt att ångra och avbedja. 

— Mamma! utropade han och lade in i rösten så mycket 
han förmådde av förmaning och förväntan. 

Då kom en förändring. Blodet sköt upp i ansiktet.
Överstinnan reste sig i bädden, lyfte den friska armen och 
skakade den framför honom. 

— Det är slut! ropade hon. Guds tålamod är si–- 

Hon kunde inte mer. Det sista ordet dog bort otydligt och 
matt, och hon sjönk ner på huvudgärden. Ögonstenarna 
rullade uppåt, så att endast vitögat syntes. Handen föll ner 
på täcket. 

Jaquette ropade högt på hjälp och sprang ut ur rummet. 
Karl-Artur kastade sig framöver modern. 

— Vad går det åt dig? Mamma, mamma! Men ta det då 
inte så hårt! 

Han kysste mun och panna, som om han ville försöka 
kyssa liv i henne. 

Medan han låg så, kände han ett hårt grepp i nacken. 
Någon hade fattat tag i hans rockkrage, och liksom han 
skulle ha varit en maktlös liten hundvalp, bars han av en 
stark hand ut ur rummet och slängdes ner på golvet. 

I detsamma hörde han fadern säga med en förfärlig röst: 

— Jaså, du har kommit tillbaka. Du kunde inte ge dig 
till freds, innan du alldeles hade gjort slut på henne. 




II. 

När klockan visade på halv åtta samma måndagsmorgon, 
ringde det på hos borgmästarns, och den gamla förståndiga 
jungfrun, som skötte hushållet, skyndade sig ut i tamburen 
för att öppna. 

Den, som stod utanför dörren, var Karl-Artur Ekenstedt, 
men jungfrun tänkte för sig själv, att om hon inte hade 
bott i Karlstad i så många år och sett honom både som 
pojke och som vuxen, skulle hon inte ha känt igen honom. 
Han var blåröd i ansiktet, och de vackra ögonen var så 
utsprängda, att det såg ut, som om de skulle ramla ur 
sina hålor. 

Eftersom jungfrun i lång tid hade tjänat hos borgmästarns 
och hade samlat en liten erfarenhet i hithörande ting, tyckte 
hon, att unge Ekenstedt såg ut som en mördare, och allra 
helst skulle hon inte ha släppt in honom. Men då han i 
alla fall var son till överste Ekenstedt och till den rara 
överstinnan, så var det inget annat att göra än att be honom 
stiga in och sitta ner och vänta. Borgmästarn var ute på 
sin vanliga morgonpromenad, men han åt frukost klockan 
åtta, och till dess skulle han nog vara tillbaka. 

Men om hon hade blivit skrämd bara av att se unge 
Ekenstedt, så blev hon inte lugnare, när hon märkte, att 
han gick förbi henne utan att hälsa eller säga ett ord, 
alldeles som om han inte hade sett, att hon fanns där. 

Det var ju klart, att det inte stod rätt till med honom. 
Alla överstinnan Ekenstedts barn var annars hövliga och 
beskedliga. Den här sonen måtte ha råkat ut för en stor 
olycka. 

Han gick från tamburen in i borgmästarns rum, och hon 
såg, att han slog sig ner i gungstolen, men där blev han 
inte sittande länge. Snart gick han fram till skrivbordet och 
började på att riva i borgmästarns papper. 

Hon var ju tvungen att gå ut i köket och se på klockan, 
så att inte äggen, som borgmästarn skulle ha till frukost, 
blev för hårdkokta, och så skulle hon duka och lägga på 
kaffe. Men hon kunde inte glömma unge Ekenstedt. I 
varannan minut sprang hon in i rummen för att kasta ett öga 
på honom. 

Nu gick han fram och tillbaka i borgmästarns rum. Än 
var han borta vid fönstret och än vid dörren, och hela 
tiden talade han högt för sig själv. 

Kan någon undra på att hon blev rädd? Borgmästarinnan 
och barnen var på landet hos släktingar, och det andra 
tjänstefolket var bortskickat, så att hon var ensam i 
våningen och hade allt ansvaret. 

Vad skulle hon ta sig till med honom, som gick där i 
borgmästarns rum och såg ut, som om han vore från 
förståndet? Tänk, om han skulle förstöra något av de viktiga 
papperna, som låg på skrivbordet! Inte kunde hon heller 
alldeles gå ifrån sina sysslor för att vaka över honom. 

Då hittade den gamla förståndiga jungfrun på att fråga 
Karl-Artur om han inte ville komma in i matsalen och få 
sig en kopp kaffe, medan han väntade. Han sade inte nej, 
utan följde genast med henne. Och detta blev hon riktigt 
glad över, för så länge som han satt vid kaffebordet, kunde 
han ju inte ställa till med något ofog. 

Han slog sig ner just på borgmästarns plats, och 
kaffekoppen, som hon hade fyllt, drack han ur i ett enda tag 
utan att fråga efter, att kaffet var kokhett. Sedan grep han 
själv efter kokarn, som hon hade lämnat kvar på bordet, 
slog i än en kopp och drack. Han tog varken socker eller 
grädde, bara hällde i sig det skållheta kaffet. 

När han hade druckit ur den sista koppen, måtte han 
visst ha märkt, att jungfrun stod på andra sidan bordet 
och betraktade honom. Han vände sig emot henne. 

— Det är bra snällt av jungfrun att koka så gott kaffe 
åt mig, sade han. Detta är säkert sista gångfen, som jag 
får något kaffe. 

Han talade så lågt, att hon nätt och jämnt hörde honom. 
Det lät, som om han ville anförtro henne en stor hemlighet. 

— Ä, nog får väl magistern gott kaffe hos prostinnan 
Forsius i Korskyrka, sade jungfrun. 

— Ja, det finge jag nog, svarade han, och på samma 
gång gav han till ett fånigt litet skratt. Men jag kommer 
nog aldrig mer dit, jag, ser jungfrun. 

Det var ju ingenting underligt i detta. Det var vanligt, 
att de unga prästerna skickades än hit och än dit. Jungfrun 
började känna sig lugnare. 

— Jag tänker allt, att dom kan laga gott kaffe i 
prästgårdarna, vart än magistern kommer, sade hon. 

— Tror jungfrun, att de också lagar gott kaffe i häktet? 
sade han då och sänkte rösten ännu mer. Där tänker jag 
allt att jag får vara utan både kaffe och dopp. 

— Men inte ska väl magistern i häkte? Varför i all 
världen? 

Han nästan vände sig bort från henne. 

— Jag vill inte svara på den frågan, sade han. 

Han riktade ånyo sin uppmärksamhet på matbordet. Han 
strök smör på bröd, lade ost på och åt som en uthungrad, 
bet glupskt av stora bitar och sväljde utan att tugga. Jung-
frun började tro, att det inte var något annat fel med 
honom, än att han var svulten. Hon gick ut i köket efter 
borgmästarns ägg. Karl-Artur slukade de två äggen som ett 
intet och grep så till smör och bröd igen. Mittunder det 
ivriga ätandet började han tala på nytt. 

— Det är bra många av de döda ute och går i staden 
i dag. 

Han sade detta mycket lugnt och likgiltigt, som om han 
skulle ha berättat, att det var vackert väder. Men jungfrun 
kunde inte annat än bli litet skrämd, och detta måtte han 
ha märkt. 

— Tycker jungfrun, att jag talar märkvärdigt? Ja, jag 
tror själv, att det är något underligt i detta, att jag ser de 
döda. Jag har aldrig gjort det förr, det jag vet, aldrig 
förrän efter det, som hände mig i dag klockan sju. 

— Jaså, sade jungfrun. 

— Ser jungfrun, jag fick så svår hjärtkramp. Jag skulle 
gå hemifrån in till staden, men jag kunde inte, utan jag 
stod och höll fast i staketet omkring vår trädgård. Då såg 
jag hur domprosten Sjöborg kom gående med domprostinnan 
under armen. De kom precis så, som de brukade, när de 
skulle äta söndagsmiddag hos oss. Och de visste förstås 
redan vad jag hade gjort, och de sa till mig, att jag skulle 
gå hit till borgmästarn och bekänna min missgärning och 
be om straff. Jag svarade dem, att det var omöjligt, men de 
var så envisa. 

Karl-Artur avbröt sig för att slå i en ny kopp kaffe åt 
sig och tömma den. Han betraktade jungfrun med prövande 
blickar, liksom för att se hur hon tog detta, som han hade 
berättat för henne. 

Men jungfrun sade bara helt lugnt: 

— Det är ju så många, som har sett de döda, så att 
fördenskull behöver visst inte magistern ... 

Det märktes, att han blev glad över svaret. 

— Det är just det jag tycker. Jag är mig alldeles lik, så 
när som på detta enda. 

— Ja visst, sade jungfrun. Hon tyckte det var bäst att 
hålla med honom och se lugn ut, men hon började allt 
längta efter att borgmästarn skulle komma. 

— Jag har inte något emot att göra efter deras vilja, 
sade Karl-Artur. Men jag har ju mitt fulla förstånd i 
behåll, så att jag vet, att borgmästarn bara kommer att skratta 
åt mig. Jag nekar inte till att jag har en svår synd på mitt 
samvete, men det är ju ingenting, som jag kan bli häktad 
och dömd för. 

I detsamma slöt han ögonen och böjde sig bakåt. 
Brödbiten, som han höll i handen, föll till golvet, ansiktet 
förvreds, som om han lede förfärliga kval, men han kom 
märkvärdigt snart tillbaka till sig själv. 

— Det är hj ärtkrampen, sade han. Är det inte 
märkvärdigt, att den kommer, så snart som jag säger, att jag 
inte kan göra det? 

Han steg upp från bordet och började gå fram och tillbaka. 

— Jag ska göra det, sade han och hade nu alldeles 
förgätit, att jungfrun stod bredvid och lyssnade till honom. 
Jag vill göra det, jag ska säga borgmästarn, att jag har 
gjort något, som han kan straffa. Jag ska säga, att jag är 
vållande till annans död. Jag ska hitta på något. Jag måste 
säga, att jag gjorde det med avsikt. 

Han gick åter fram till jungfrun. 

— Tänk, att det är över! sade han och såg helt glad ut. 
Det går över, bara jag säger, att jag vill lida mitt straff. 
Jag är så lycklig. 

Den gamla förståndiga jungfrun var inte längre rädd för 
honom. Hon hade gripits av medlidande. Hon tog hans 
hand och strök över den. 

— Men magistern förstår väl? Magistern får inte ta på 
sig skulden för något, som magistern inte har gjort. 

— Jo, sade han. Jag vet, att detta är det rätta. Och jag 
vill så gärna dö. Jag vill visa mamma, att jag älskade 
henne. Jag ska bli så lycklig att få råka henne där borta 
på andra sidan, när allt är försonat. 

— Men det ska då aldrig ske, sade jungfrun. Jag ska 
tala om för borgmästarn. 

— Det ska inte jungfrun göra, sade Karl-Artur. Varför 
skulle inte en domare kunna fälla mig? Jag har ju mördat, 
fastän jag inte har använt kniv eller skjutvapen. Jaquette 
vet hur det gick till. Tror inte jungfrun, att hårdhet och 
kärlekslöshet är farligare än stål eller bly? Pappa vet det 
också och kan vittna om det. Jag kan nog bli dömd, jag 
är inte oskyldig. 

Jungfrun slapp att svara på detta. Hon hörde till sin 
stora glädje, att dörren till gatan öppnades, och de kända 
stegen kom uppför trappan. 

Hon sprang ut i tamburen och hoppades hinna med att 
säga borgmästarn ett varnande ord, men Karl-Artur följde 
henne hack i häl. Han hade visst ämnat börja genast med 
sin bekännelse, men han kom av sig. 

— Jaså, du är här i staden igen, sade borgmästarn. Det 
var ju för bedrövligt med överstinnan. 

Han sträckte med detsamma ut handen för att hälsa, men 
Karl-Artur höll sin högra hand bakom ryggen. Han vände 
ögonen åt väggen och sade med en röst, som var litet 
darrande, men dock tydlig nog: 

— Jag har kommit hit för att be farbror arrestera mig. 
Det är jag, som har dödat min mor. 

— Å, fanken! sade borgmästarn. Men överstinnan är väl 
inte död heller? Jag träffade doktorn . .. 

Karl-Artur vacklade baklänges. Jungfrun trodde, att han 
skulle falla, och höll ut armarna för att ta emot honom. 
Men han återvann jämvikten. Han ryckte till sig sin hatt, 
och utan ett ord vidare störtade han ut på gatan. 

Den första människa han fick syn på var familjens 
gamle husläkare, och han sprang emot honom. 

— Hur är det med mamma? 

Doktorn såg ogillande på honom. 

— Det var bra, att jag råkade på dig, din krabat. Du 
understår dig inte att gå hem till ditt nu igen. Vad kom 
det åt dig? Sätta dig att hålla strafftal för en sjuk 
människa! 

Karl-Artur behövde inte höra mer. Han skyndade ifrån 
honom raka vägen mot föräldrahemmet. Då han kom när- 
mare, såg han sin gifta syster, Eva Arcker, stå vid 
trädgårdsgrinden. 

— Eva, ropade han, är det sant? Mamma lever? 

— Ja, sade hon stilla, doktorn tror, att hon får leva. 

Han ville riva upp grinden. Han tänkte inte på annat 

än att rusa in, kasta sig ner för modern och anropa henne 
om förbarmande. Men Eva hejdade honom. 

— Du får inte gå in, Karl-Artur. Jag har stått här en 
lång stund för att mota dig. Det har varit ett så svårt 
slaganfall. Söta mor kan inte tala med dig. 

— Jag väntar hur länge som helst. 

— Det är inte bara för söta mors skull, sade Eva och 
höjde litet på ögonbrynen, som du inte får gå in. Det är 
också för söta fars. Doktorn sa, att söta mor aldrig kan 
bli sig lik igen. Och nu tål inte söta far att se dig. Vi vet 
inte vad som kunde hända, om han råkade dig. Res tillbaka 
till Korskyrka! Det är det bästa du kan göra. 

Dessa systerns ord retade Karl-Artur. Han var viss om 
att hon överdrev både faderns vrede och faran för modern 
av att råka honom. 

— Du och din man har alltid velat äta ut mig hos pappa 
och mamma, sade han. Ni förstår att begagna er av ett 
lyckligt tillfälle. Håll till godo! 

Han svängde om på klacken och gick sin väg. 


III. 

Det är ju så med oss människor, att vi inte tycker om, 
att någonting går sönder. Ja, om det inte är annat än 
en lerkruka eller en porslinstallrik, så samlar vi ihop 
bitarna, lägger dem intill varandra och försöker limma och 
klistra för att få dem att hålla ihop. 

Det var något i den vägen, som Karl-Artur Ekenstedt 
sysslade med, under det att han åkte hem till Korskyrka. 

Inte hela dagen i alla fall, ty man får komma ihåg, att 
han inte hade fått en blund i ögonen under sista natten och 
att han inte heller, till följd av många upprörande hän- 
delser, hade fått tillräcklig sömn under hela den föregående 
veckan. Men nu kom kroppen med sitt omedgörliga krav, 
så att till trots av de skakande skjutskärrorna, som han åkte 
i, och till trots av allt det kaffe, som han hade hällt i sig 
hos borgmästarns, satt han och sov under största delen av 
hemvägen. 

Men under de små stunder, som han var vaken, försökte 
han att samla ihop delar och stycken av sig själv, så att 
den Karl-Artur Ekenstedt, som hade åkt samma väg för 
bara några timmar sedan och som hade sprungit sönder i 
småbitar inne i Karlstad, skulle kunna bli hel igen och 
brukas på nytt. 

En och annan tycker kanske, att det inte var annat än 
en usel lerkruka, som hade blivit krossad, och att det inte 
var stort lönt att kosta på den arbete och lim. Men man 
får väl ursäkta Karl-Artur, om han inte kunde vara av den 
meningen, utan trodde, att det var en vas av äkta porslin 
med dyrbara handmålningar och rik förgyllning, som hade 
råkat i olycka. 

På något besynnerligt sätt gav det honom en god hjälp 
med reparationsarbetet att tänka på syster Eva och hennes 
man, att hetsa upp sig emot dem och påminna sig alla de 
gånger, då de hade visat prov på avundsamhet och klagat 
över att modern var orättvis. 

Ju mer han tänkte på det gamla agg, som Eva kände 
mot honom, dess mer förvissad blev han, att hon inte hade 
sagt sanningen. Det var visst inte så farligt med överstinnan, 
som hon hade låtit påskina, och att fadern skulle vara så 
förbittrad på honom, det var bara ett knep, som Eva och 
Arcker hade tänkt ut. De hoppades, att de skulle kunna 
begagna sig av denna sista dumhet, som han hade begått 
och som var obegripligt stor — det ville han inte neka 
till —, för att hålla honom borta från hemmet för all 
framtid. 

Just som han hade kommit till den slutsatsen, att allt 
skulle ha avlupit på bästa sätt, om inte Eva hade visat 
bort honom, kom sömnlusten över honom, och han sov, ända 
till dess att skjutskärran stannade vid en gästgivargård. 
En annan gång, då han var vaken, tänkte han på Jaquette. 
Han ville inte vara orättvis mot henne. Hon var inte 
avundsjuk som Eva. Hon var snäll, och hon tyckte om honom. 
Men var hon inte bra enfaldig? Om hon inte hade stört 
honom under det viktiga samtalet med modern, hade han 
väl sagt ungefär detsamma, men han hade säkert sagt det 
på ett annat sätt. Det är inte lätt att lägga sina ord väl, 
när man hela tiden har en människa bakom ryggen, som 
rycker en i armen och viskar, att man ska akta sig. 

Han hade stor nytta av att tänka på Jaquette och på 
hur dum och obegåvad hon var. Men snart somnade han 
ifrån henne också. 

Det var med en viss motsträvighet, som han alltemellanåt 
tänkte på att också Thea Sundler hade sin del i olyckan. 
Hon var ju hans varmaste vän. Det fanns ingen, som han 
till den grad kunde lita på, men hon hade kanske ändå 
inte sett nog av världen för att vara en säker rådgivare. 
Hon hade tagit miste i detta, att överstinnan låg och 
väntade på att få be honom om förlåtelse. Det var det stora 
värde, som hon satte på honom, som hade förvirrat hennes 
omdöme, och hon hade därmed kunnat framkalla en stor 
olycka. Överstinnan kunde ha varit död nu, och han kunde 
ha varit vansinnig. Han hade varit på god väg. 

För resten ville han inte gärna tänka på besöket hos 
borgmästarns och samtalet med jungfrun. Det var, som om detta 
skulle spränga sönder honom igen, så att hela arbetet med 
hopsättningen måste göras om från början. 

Men en annan gång under de vakna småstunderna kom 
han på den tanken, att kanske just detta, att han hade 
visat sådan förskräckelse och sorg, skulle kunna bli till en 
hjälp för honom. Överstinnan skulle nog få höra talas om 
det, och hon skulle förstå hur han älskade henne. Hon 
skulle bli rörd, hon skulle skicka efter honom, och de 
skulle bli försonade. 

Han ville tro, att det skulle sluta så. Var dag ville han 
be till Gud, att det måtte sluta på det sättet. 

Om man får uttrycka sig så vanvördigt, var Karl-Artur 
ganska bra hopkittad igen, när han kom hem till Korskyrka 
vid elvatiden på kvällen. Han var själv förvånad över att 
han hade kommit igenom en sådan fruktansvärd 
sinnes-skakning så pass välbehållen. Sömnig var han alltjämt, och 
när han steg ur kärran utanför prostgårdsgrinden och 
betalade skjutsbonden, tänkte han på hur skönt det skulle bli 
att få sträcka ut sig i en säng och sova sig mätt. 

Då han skulle gå in i flygeln, kom emellertid husjungfrun 
med hälsning från prostinnan, att varm kvällsvard väntade 
inne i matsalen. Han hade ju helst gått och lagt sig genast, 
men han tyckte det var vänligt av prostinnan, att hon 
hade tänkt på att han, som hade rest hela dagen, kunde 
behöva riktig mat, så att han gick med in. 

Detta hade han nog inte gjort, om han inte hade vetat, 
att det inte fanns någon i huset, som kunde fråga ut honom 
om hans färd. Men han visste, att de gamla hade lagt sig 
för länge sedan, och Charlotte var borta. 

När han gick genom förstugan, höll han på att falla 
över en lår eller vad det var, som stod strax innanför 
dörren. 

— Å, akta sig för all del, magistern! sade tjänstflickan. 
Det är fru Schagerströms flyttsaker. Vi har hela dan hållit 
på mä å rulla in dom i halm och slå skynken om dom. 

Trots detta föll det honom inte in, att Charlotte själv 
kunde ha kommit resande från Stora Sjötorp, och än 
mindre, att hon hade stannat kvar i prostgården över natten. 
Han gick lugnt in i matsalen och satte sig till bords. 

Han blev inte störd på en god stund. Han fick tid på 
sig att äta sig väl mätt och skulle just knäppa sina händer 
till bordsbönen, då steg hördes i trappan. De var tunga 
och släpande, och han trodde, att det var prostinnan, som 
kom för att fråga om hans resa. Han tordes inte rusa sin 
väg, som han helst hade velat. 

I nästa sekund gick dörren upp, tyst och långsamt, och 
någon kom in. Det hade varit illa nog, om det hade varit 
prostinnan. Men det var inte hon, utan Charlotte. Det var 
det värsta, som kunde hända. Han hade inte förgäves varit 
förlovad med Charlotte i hela fem år. Han kände henne. 
Tänk, vilket uppträde det skulle bli, när hon fick höra, 
att överstinnan hade fått ett slaganfall! Hon skulle läxa 
upp honom. Så trött, som han var, skulle han bli tvungen 
att höra på henne i timtal. Han beslöt i all hast, att han 
skulle visa sig så där försmädligt artig emot henne, som 
han hade brukat på sista tiden. Det var alltid bästa sättet 
att hålla henne på avstånd. 

Men innan han hade hunnit säga något, hade Charlotte 
kommit så långt fram i rummet, att de två talgljusen, som 
stod på bordet, lyste upp hennes ansikte. Han såg då, att 
ögonen var rödkantade av gråt och att hon var dödsblek. 
Det måtte ha hänt henne någonting förskräckligt. 

Det låg närmast till hands att antaga, att hon kände sig 
olycklig över sitt giftermål. Men det var återigen bra olikt 
henne att visa detta så tydligt. Och den förre fästmannen 
var väl den siste, som hon skulle ha låtit blicka in i en 
sådan sak. 

Men det var ju sant! Han hade hört för ett par dagar 
sedan, att doktorinnan Romelius, hennes syster, hade blivit 
farligt sjuk. Han trodde sig förstå vad som hade inträffat. 

Charlotte drog fram en stol och satte sig vid matbordet. 
Hon började tala med en underligt hård och uttryckslös 
röst, såsom man gör, när man har föresatt sig att på inga 
villkor komma i gråt. Hon såg inte på honom, man kunde 
tro, att hon satt där och talade högt för sig själv. 

— Kapten Hammarberg kom hit för en timme sedan, sade 
hon. Han hade varit i Karlstad och reste därifrån i morse 
litet senare än du. Men han åkte med två hästar och kom 
därför så mycket tidigare. Han sa, att han hade farit om 
dig på vägen. 

Karl-Artur ryckte stolen tillbaka från bordet. Från 
huvudet och ner till hjärtat for det som ett skarpt hugg. 

— Då han körde förbi prostgården, fortsatte Charlotte 
lika entonigt och omständligt, såg han, att det lyste ur 
fönster na i ämbetsrummet, och trodde därför, att prosten 
inte hade gått och lagt sig. Han steg då ur vagnen för att 
få den glädjen att berätta honom hur hans adjunkt i dag på 
morgonen hade uppfört sig i Karlstad. Han tycker om att 
berätta sådana saker. 
Hugg på hugg kom det från huvudet och skar igenom 
hjärtat. Allt det, som han förut på dagen hade samlat upp 
och kittat ihop, höll på att falla sönder. Nu skulle han få 
höra hur hans medmänniskor dömde om hans handlingar. 

— Vi hade inte stängt förstudörrarna, sade Charlotte, 
därför att vi i varje ögonblick väntade, att du skulle komma, 
så att han kunde stiga in i ämbetsrummet utan hinder. 
Men onkel hade nyss gått och lagt sig, så att det blev inte 
honom, som han råkade, utan mig, som satt där och skrev 
brev. Jag hade inte kunnat tänka på sömn, innan jag fick 
veta hur det hade gått för dig i Karlstad. Nu fick jag höra 
det av kapten Hammarberg. Jag tror, att han fann än större 
nöje i att berätta det för mig än för onkel. 

— Och Charlotte, inföll Karl-Artur, Charlotte fann 
naturligtvis inte mindre nöje i att lyssna. 

Charlotte gjorde en liten avvärjande rörelse. Det lilla 
utfallet var ingenting att svara på. Det var sådant där, som 
människor griper till, när de är i stor nöd och ändå vilja 
visa sig morska. Hon fortsatte med sin berättelse. 

— Kapten Hammarberg stannade inte länge, sade hon. 
Han gick sin väg, så snart som han hade talat om, att du 
hade hållit en straffpredikan för din mor och att hon hade 
fått ett svårt slaganfall. Ja, ditt besök hos borgmästarn 
nämnde han också om. Ack, Karl-Artur, Karl-Artur! 

När hon kom till detta, var det slut med hennes lugn. 
Hon satte näsduken för ögonen och snyftade. 

Men nu är det ju så med oss människor, att vi inte tycker 
om, att en annan gråter över oss. Och inte heller tycker vi 
om att tänka på att en annan just nyss har suttit och hört 
en lustig och kvick berättelse om hur dumt och löjligt vi 
har burit oss åt. Därför kunde inte Karl-Artur låta bli att 
säga någonting om att Charlotte, som nu var gift med en 
annan, inte behövde göra sig så stora bekymmer om honom 
och hans familj. 

Inte heller detta upptog hon till besvarande. Det var 
naturligt, att han skulle gripa till ett sådant försvarsmedel. 
Det var ingenting att vredgas över. 
I stället bekämpade hon gråten för att kunna ge uttryck 
åt det, som hon hela tiden hade velat säga honom. 

— När jag fick veta allt det där, var jag till en början 
besluten att inte tala med dig i kväll. Jag förstod ju, att 
du helst ville vara i fred. Men det är någonting, som jag 
måste säga dig utan dröjsmål. Jag ska inte bli långrandig. 

Han ryckte på axlarna och såg undergiven och olycklig 
ut. De satt ju där i samma rum. Han var tvungen att höra 
på henne. 

— Du måste veta, att alltsammans är mitt fel, sade 
Charlotte. Det var jag, som övertalade Thea — Hela din 
Karlstadsresa — Det var jag — Du ville inte, men jag ville — 
Och om nu din mor dör, så är det jag och inte du . . . 

Hon kunde inte säga mer. Hon kände sig så olycklig och 
skuldbelastad. 

— Jag skulle ha varit tålig, sade Charlotte, så snart som 
hon blev så pass herre över sin sinnesrörelse, att hon kunde 
tala. Jag skulle inte ha sänt av dig så snart. Du bar ännu 
på bitterhet mot din mor. Du hade inte förlåtit henne. Det 
var därför det gick, som det gick. Men jag borde ha förstått, 
att det inte kunde lyckas. Allt, allt, allt är mitt fel. 

Hon steg upp med detsamma och gick en stund fram och 
tillbaka på golvet, medan händerna slet i näsduken. 
Äntligen stannade hon framför honom. 

— Det var detta jag ville att du skulle veta. Alltsammans 
är mitt fel. 

Han sade ingenting. Han bara sträckte ut händerna, tog 
hennes ena och höll kvar den. 

— Charlotte, sade han mycket stilla och milt, tänk, så 
många samtal vi har haft i det här rummet, vid det här 
matbordet! Här har vi tvistat och grälat, men här har vi 
också haft bra många glada stunder. Och nu är det sista 
gången. 

Hon stod där vid hans sida. Hon begrep inte vad detta 
var. Han satt och strök hennes hand, och han talade 
vänligare till henne, än han hade gjort på åratal. 

— Charlotte har alltid varit ädelmodig och velat hjälpa 
mig. Det finns ingen, som är så ädelmodig som Charlotte. 
Hon var förstummad av förvåning, hon kunde inte en 
gång säga emot. 

— Jag har bara visat ifrån mig Charlottes ädelmod. Jag 
har inte velat förstå. Men ändå kommer Charlotte nu i 
kväll och vill ta alltsammans på sig. 

— Ja, men det är så, sade hon. 

— Nej, Charlotte, det är det inte. Säg ingenting mer! 
Det är min egen egenrättfärdighet, min hårdhet. Charlotte 
ville bara det bästa. 

Han lade ner huvudet mot bordet och grät. Men han 
släppte inte hennes hand, utan hon kände hur tårarna 
droppade ner på den. 

— Charlotte, sade han, jag känner mig som en mördare. 
Det finns inget hopp för mig. 

Med den lediga handen strök hon över hans hår, men 
hon sade ännu ingenting. 

— Jag fick så ont i hjärtat i Karlstad, Charlotte. Jag 
tror, att jag var vansinnig. Sedan, under hemresan, försökte 
jag att hålla det ifrån mig. Men jag förstår, att det går 
inte. Jag måste ta det på mig. 

— Karl-Artur, sade Charlotte, hur var det? Hur kom det 
sig? Jag har bara träffat kapten Hammarberg. 

Karl-Artur hade aldrig hört Charlotte tala så milt och 
moderligt. Han kunde inte motstå henne, utan började 
genast sin berättelse. Han tyckte, att han gjorde bot genom 
att ingenting överskyla, ingenting urskulda. 

— Charlotte, sade han till sist, varför var jag så 
förblindad? Vad var det, som förledde mig? 

Hon svarade inte på detta. Men hennes hjärtas 
barmhärtighet omsvepte honom och mildrade svedan i hans sår. Ingen av dem tänkte på hur underligt det var, att de talade 
samman på detta sätt med större förtrolighet än någonsin 
förr. De rörde sig inte heller, utan han satt hela tiden kvar 
vid bordet, och hon stod lutad över honom. De talade om 
allting. Han frågade henne om hon trodde, att han kunde 
fortsätta att vara präst. 

— Inte behöver du vara rädd för kapten Hammarberg 
och vad han kan komma att säga. 

— Det är inte kapten Hammarberg jag tänker på, 
Charlotte, men jag känner mig så ömklig och förkastad. 
Charlotte kan inte veta hur jag känner mig. 

Charlotte ville inte svara på detta. 

— Men gå du i morgon och tala med onkel Forsius! 
sade hon. Ingen är så vis och from som han. Och han säger 
kanske, att du passar bättre till präst nu än förr. 

Detta var ett gott råd. Det skänkte honom ro. Och på 
samma sätt var det med allt, vad hon sade. Det gjorde 
honom gott. Han kände ingen upproriskhet, ingen misstro. 

Till sist tryckte han en lätt kyss på hennes hand. 

— Charlotte, jag vill inte tala om det, som har varit, 
men låt mig ändå säga, att jag inte förstår mig själv! 
Varför har jag skilt mig ifrån Charlotte? Nej, jag vill 
inte urskulda mig, men det är, som om jag drives att göra 
vad jag inte vill. Varför har jag kastat min mor i dödens 
famn? Varför har jag förlorat Charlotte? 

En häftig kamp avspeglade sig i Charlottes ansikte. Hon 
gick bort till rummets mörkaste vrå. Hon hade kunnat 
upplysa honom om orsaken, men hon ville inte. Detta var en 
helig stund. Ingenting, som kunde te sig såsom hämnd, fick 
komma till synes. 

— Kära Karl-Artur, sade hon, jag ska resa min väg 
om någon vecka. Schagerström och jag ämnar följa syster 
Marie-Louise ut till Italien, så att hon ska få bot för sitt 
sjuka bröst och slippa dö ifrån sina små barn. Kanske var 
det fördenskull, som allt detta måste ske. 

När hon hade sagt detta, gick hon fram till mannen, 
som hon älskade, och strök än en gång med handen över 
hans hår. 

— Guds tålamod är inte slut, sade hon. Jag vet, att det 
varar.