En herrelös hund

En man dog, och då han var död, vårdade sig ingen om hans svarta hund. Hunden sörjde honom länge och bittert. Han lade sig dock icke att dö på sin herres grav, kanhända emedan han icke visste var den fanns, kanhända också emedan han i grunden var en ung och glad hund, som ännu ansåg sig ha en del otalt med tillvaron.
   Det finns två slags hundar: hundar, som ha en herre, och hundar, som icke ha någon. I det yttre är skillnaden icke väsentlig; en herrelös hund kan vara lika fet som en annan, ofta fetare. Nej, skillnaden ligger på annat håll. Människan är för hunden den oändliga, försynen. En herre att lyda, att följa, att förlita sig på: det är så att säga hundlivets mening. Väl har han icke varje minut av dagen sin herre i tankarna, och väl följer han honom icke alltid tätt i hälarna; nej, han springer ofta omkring på egen hand med affärsmässig uppsyn och nosar på husknutarna och knyter förbindelser med sina likar och nafsar till sig ett ben, om det faller sig så, och bekymrar sig om mycket; men i samma ögonblick hans herre visslar, är allt det ute ur hans hundhjärna fortare än gisselslagen drevo månglarna ut ur templet; ty han vet, att ett är av nöden. Och han glömmer sin husknut och sitt ben och sina kamrater och skyndar till sin herre.
   Den hund, vars herre dog utan att hunden visste hur och blev begraven utan att hunden visste var, sörjde honom länge; men då dagarna gingo och ingenting inträffade, som kunde påminna honom om hans husbonde, så glömde han honom. På den gata, där hans herre bott, kände han icke längre lukten av hans spår. Då han tumlade om på en gräsplan med en kamrat, hände det ofta att en vissling skar genom luften, och i samma ögonblick var kamraten försvunnen som en vind. Då spetsade han öronen, men ingen vissling liknade hans herres. Så glömde han honom, och han glömde ännu mera: han glömde att han någonsin haft en herre. Han glömde att det någonsin hade funnits en tid, då han icke skulle ha ansett det möjligt för en hund att leva utan en herre. Han blev vad man skulle kunna kalla en hund som sett bättre dagar, ehuru i inre mening, ty i det yttre gick det honom någorlunda gott. Han levde som en hund kan leva: han stal då och då ett gott mål mat på torget och fick stryk, och hade kärlekshistorier, och lade sig att sova när han var trött. Han fick vänner och ovänner. Den ena dagen klådde han grundligt upp en hund, som var svagare än han, och en annan dag blev han själv illa tilltygad av en, som var starkare. Tidigt på morgonen kunde man se honom springa utför sin husbondes gata, där han av vana fortfarande mest höll till. Han springer rakt fram med en min som om han hade något viktigt att uträtta; luktar i förbigående på en mötande hund, men bryr sig icke om att fullfölja bekantskapen; därefter ökar han farten, men sätter sig med ens ner och kliar sig bakom örat med hetsig energi. I nästa ögonblick rusar han upp och flyger mitt över gatan för att jaga en röd katt ner i en källarglugg, varefter han med återtagen affärsmin fortsätter sin väg och försvinner bakom hörnet.
   Så gick hans dag, och det ena året följde det andra tätt i spåren, och han åldrades utan att han märkte det.
   Så blev det då en gång en mulen afton. Det var vått och kallt, och det kom en regnskur då och då. Den gamle hunden hade hela dagen varit på strövtåg långt nere i staden; han gick långsamt uppför gatan, han haltade en smula; ett par gånger stannade han och ruskade sin svarta päls, som med åren blivit gråsprängd kring huvudet och halsen. Efter sin vana gick han och nosade än till höger, än till vänster; så tog han en avstickare inåt en portgång, och då han kom ut, hade han en annan hund i sällskap. I nästa ögonblick kom en tredje till. Det var unga och skämtsamma hundar, och de ville narra honom att leka; men han var vid dåligt lynne, och dessutom började det ösregna. Då skar en vissling genom luften, en lång och skarp vissling. Den gamla hunden såg på de båda unga, men de lystrade icke; det var icke någon av deras herrar som visslade. 
   Då spetsade den gamle herrelösa hunden öronen; han kände sig med ens så underlig. En ny vissling, och den gamle hunden gjorde rådvill ett språng först åt ena sidan, så till den andra. Det var hans herre som visslade, då måste han ju följa! För tredje gången visslade någon, lika ihållande och skarpt. Var är han då, åt vilket håll? Hur har jag kunnat bli skild från min herre! Och när skedde det, i går eller i förrgår, eller kanske för en liten stund sedan? Och hur såg min herre ut, och vad hade han för lukt, och var är han, var är han? Han sprang omkring och nosade på alla förbigående, men ingen var hans herre, och ingen ville vara det. Då vände han och sprang gatan utför; i hörnet stannade han och såg sig omkring åt alla sidor. Hans herre var icke där. Då tog han gatan tillbaka i fyrsprång; smutsen stänkte om honom, och regnet dröp av pälsen. I alla hörn stannade han, men ingenstädes var hans herre. Då satte han sig ned i en gatukorsning och sträckte det lurviga huvudet mot himmelen och tjöt.
   Har du sett, har du hört en sådan herrelös hund, då han sträcker hals mot himmelen och tjuter, tjuter? De andra hundarna luska sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke hjälpa.