Vådan av att vara skådespelare på landsvägen

Mången i landsorten torde ännu erinra sig den
kringresande skådespelaren Hall, även kallad teaterdirektör,
ehuru hela hans trupp för det mesta inskränkte sig till
hans egen person. Han var liten till växten och icke
heller mycket stor som aktör. Hans mun var något sned
och hans ögon vindade, vilket ej rätt väl anstod en père
noble, en konstart som han ansåg sig bäst passande för,
åtminstone på äldre dagar, ty i sin ungdom skall han,
märkvärdigt nog, ha varit ypperlig som älskare. Han lär,
efter vad han själv och andra omförmälde, en afton efter
sitt uppträdande i en mindre stad såsom Don Carlos, ha
blivit av stadens fruntimmer dragen hem i vagn,
nerbäddad bland blommor. Stadens borgmästarinna, som
mottagit honom vid hans port, hade ur ett hennes man
tillhörigt horn, silverbeslaget och för tillfället fyllt med
mumma, druckit hans skål och hållit ett tal på vers, som han
naturligtvis alltid var färdig att recitera, men varav vi
endast minnas följande:

»Ja, systrar, till en högtid er förenen
för första älskaren på svenska scenen!
Du ädle, tag emot vår hyllning nu!
Lär våra män att älska så som du!

Det bör likväl läggas till, att Hall på den tiden
varken var snedmynt eller vindögd, utan tvärtom en ganska
vacker ung man, ända till den händelse, varom nu är
fråga:

Hall befann sig en vinterafton på väg till Vadstena, där
han stämt möte med sin lilla trupp för att giva spektakler.
Bredvid honom i släden satt skjutsbonden, en ung, reslig
östgöte. Hall, som i Vadstena bland annat ämnade
uppföra »Victor eller skogsbarnet», en rövarepjäs, vilken den
tiden gjorde furore även på kungliga scenen, skulle själv
utföra rövaranförarens parti, och då detta var lika långt
som maktpåliggande, ansåg sig Hall icke bättre kunna
fördriva tiden under resan än med att repetera sin roll.
Han började därför med sitt vanliga patos:

»Jag har fattat mitt beslut, du måste dö!»

Skjutsbonden spratt till i släden.

»Om också tusen liv du hade, skall du dö», fortfor
rövaranföraren, »och plikta för de eder, som du brutit!»

Bonden hoppade ånyo till och började kallsvettas.

»Min dolk är slipad, mitt gevär är laddat, och hundra
tappra män i denna skog blott väntar på min vink.»

Bonden tog ett skutt ur släden; men Hall, som var i
taget, märkte det icke, utan, livad av konstens genius,
fortfor med allt högre stämma:

Tro ej att rövarns klinga blivit slö.
Vid alla ugglors tjut, du måste dö!

Bonden höll med släden, smög sig bakom Hall, kastade
ett rep om denne, drog till av alla krafter, och innan Hall
hann öppna munnen, var han bakbunden och oförmögen
att röra sig ur stället. Förklaringar, eder och böner
hjälpte ej. Bonden stod bakpå och körde sin häst, utan
att yttra ett ord; men vid varje försök av Hall att komma
lös, drog han allt hårdare till repet. På detta sätt
färdades man, till dess man inpå natten kom fram till
Vadstena. Bonden körde direkt till dårhuset, bultade sig in
och berättade med andan i halsen att han förde med sig
en galning. Olyckan ville, att en dåre samma afton hade
rymt, och dårhusvaktmästaren, som, yrvaken och kanske
drucken, säkerligen trodde, att Hall var den förrymde,
stängde in vår skådespelare i en cell, satte tvångströja
på honom och lämnade honom sedan allena.

Halls beskrivning över denna natt var fasansfull.
Hörande de vildaste skrän från alla sidor, kände han sig själv
gripen av den förfärligaste yrsel. Han stötte huvudet
mot väggen, vrålade och rasade som de andra. Först den
följande dagen yppades misstaget, och Hall återfick
naturligtvis friheten. Men det största missöde, som
någonsin kan drabba en primo amoroso, hade drabbat den
stackars Hall. Han hade stirrat i mörkret, så att han
blivit vindögd, och skrikit, så att hans mun råkat något på
sned.

»Ack, vad har icke en konstnär att kämpa mot dumheten
och okunnigheten!» yttrade Hall, så ofta han talade om
händelsen i Vadstena; »och nog har jag», tillade han,
pekande på sina ögon och sin mun, »ja, nog har jag lidit
för konsten!»