Kristens resa

KRISTENS RESA GENOM DENNA
VÄRLDEN TILL EVIGHETEN,

framställd under bilden av en dröm.

UNDER DET JAG vandrade genom denna världens öken, träffade jag på en kulle, där jag lade mig ned för att sova, Medan jag så sov, hade jag en dröm, i vilken jag tyckte mig se en man, höljd i trasor, stå med ansiktet vänt ifrån sitt eget hem, med en bok i handen och en stor börda på ryggen (Jes. 64: 6; Luk. 14-33; Ps. 38:5; Hab. 2:2). Då jag nu betraktade honom, öppnade han boken och läste däri. Under det han läste, grät han och skälvde, tills dess han, ur stånd att längre behärska sig, utbrast i ett högt klagorop, sägande: Vad skall jag göra? (Apg. 2:37; 16:30, 31).
I detta tillstånd gick han till sitt hem och lade däri så länge han kunde, band på sina känslor, på det hans hustru och barn icke måtte märka den ångest, vari hans själ var stadd. Men, som hans oro var i ständigt tilltagande, kunde han slutligen ej tiga längre utan öppnade sitt hjärta för sin hustru och sina barn. Min dyra maka, och I, mina älskade barn, tilltalade han dem, jag eder kära fader, är alldeles förlorad för den bördans skull, som trycker mig så hårt. Dessutom har jag säkra underrättelser om att denna vår stad kommer att uppbrännas med eld från himmelen; ävensom att i denna förskräckliga undergång både jag och du, min hustru, och I, mina älskade barn, skola jämmerligen omkomma, så framt vi icke (vilket ännu är mig förborgat) dessförinnan kunna finna någon utväg till räddning. - Detta tal gjorde nu hans anhöriga mycket bestörta; icke därför att de trodde, att vad han sagt dem var sant, utan därför att de fruktade, att han fått någon skruv lös i huvudet. Som det började lida mot natten och de hoppades, att sömnen skulle lugna hans upprörda hjärna, så skyndade de sig att få honom i säng. Men natten skänkte honom lika litet ro som dagen, så att han i stället för att sova tillbragte densamma under suckar och tårar. Då nu morgonen kom och de ville veta, huru det stod till med honom, så svarade han: Allt sämre och sämre, och började ånyo tala med dem på samma sätt som förut. Men nu begynte de förhärda sina hjärtan, varjämte de också trodde, att de genom ett strävt och ovänligt bemötande skulle kunna fördriva hans sinnessjukdom. Därför gjorde de än narr av honom, än överhopade de honom med förebråelser, än låtsade de, som om de ej alls brydde sig om honom. Följden blev, att han drog sig undan till sin kammare för att sörja över sin egen nöd samt gråta och bedja för sina anhöriga. Även vandrade han stundom helt ensam ut på fälten, än läsande, än bedjande. På detta sätt förflöt hans liv några dagar.
Nu såg jag en gång, att, medan han vandrade på fälten, han efter vanan läste under stor själsångest i sin bok. Bäst han läste, utbrast han såsom förut: »Vad skall jag göra, att jag må varda frälst?» (Apg. 16:30, 31).
Jag märkte även, huru han såg sig omkring åt alla håll, som om han velat fly undan, men likväl stod stilla, emedan han, efter vad jag kunde förstå, ej visste, vart han skulle taga vägen. Därpå såg jag, huru en man vid namn Evangelistnärmade sig honom och frågade:
- Varför ropar du så?
Jag märker, svarade han, av boken, som jag har i min hand, att jag är dömd till att först dö och sedan komma i domen; och jag känner, att jag varken är villig till det första eller skicklig för det senare (Ebr. 9:27; Job. 16:21, 22; Hes. 22:14).
Då sade Evangelist: Varför är du icke villig att dö, då det här livet är behäftat med så många vedermödor? - Jo, svarade mannen, därför att jag fruktar att den här bördan, som ligger på min rygg, skall sänka mig ännu djupare ned än i graven, och att jag skall störta i helvetets grop (Jes. 30:33). Och käre herre, om jag ej är beredd att gå i fängelse, så är jag ej beredd att framträda i domen och därifrån gå till avrättsplatsen. Det är tanken på dessa ting, som kommer mig att klaga och gråta.
Då sade Evangelist: Om din ställning är sådan, varför står du stilla? Jo, svarade han, emedan jag icke vet, vart jag skall gå. Därpå gav den förre honom en pergamentsrulle, där det stod skrivet: Undfly den tillkommande vreden!(Matt. 3:7).
Då nu mannen läst dessa ord, såg han mycket bekymrad på Evangelist och sade: »Vart skall jag då fly?»Då pekade den senare bortom ett mycket vidsträckt fält och sade: Ser du den där lilla trånga porten där borta? (Matt. 7:13, 14). Mannen svarade: Nej. Då sade den förre: Ser du det där skinande ljuset? (Ps. 119:105; 2 Petr. 1:19). Ja, jag tror, att jag gör det, blev svaret. Håll dina ögon stadigt på det ljuset, fortfor Evangelist, och gå rakt på detsamma, så skall du få se porten; och då du klappar på denna, skall det bliva dig sagt, vad du har att göra. Alltså såg jag i min dröm, huru mannen började att springa. Men han hade icke kommit långt från sitt eget hus, förrän hans hustru och barn märkte det och började ropa efter honom, att han skulle vända om (Luk. 14:26). Men mannen satte fingrarna i öronen och fortsatte sitt lopp, ropande: Liv, liv, evinnerligt liv! Och så flydde han mot mitten av slätten utan att ens se sig om.
Grannarna kommo även ut för att se honom springa, och under det han sprang, gjorde några gäck av honom, andra hotade honom, och somliga ropade, att han skulle vända om (Jer. 20:10). Och ibland de sistnämnda voro två, som föresatte sig att med våld hämta honom tillbaka. Den enes namn var Halsstarrig och den andres Lättböjd. Nu hade mannen fått ett långt försprång, men de voro fast beslutna att förfölja honom, vilket de ock gjorde med den påföljd, att de snart upphunno honom. Då sade mannen: Grannar, varför haven I kommit efter mig? För att övertala dig att vända om med oss svarade de. Men han sade: Det är omöjligt. I bon i staden Fördärv, där jag också är född, ty jag vet nu att detta är stadens namn, Om I dön där, skolen I förr eller senare sjunka djupare ned än i graven, ned i den sjön, som brinner av eld och svavel. Låten därför övertala eder, käre grannar, och kommen med mig.
- Vad, sade Halsstarrig, skulle vi lämna våra vänner och alla våra fröjdeämnen bakom oss?
- Ja, sade Kristen (ty detta var mannens namn), därför att allt, vad I skolen övergiva, icke ens förtjänar att jämföras med en liten del av det goda, som jag söker att vinna (2 Kor. 4:18; Rom. 8:18). Och om I viljen följa med mig och framhärda intill änden, skolen I få det lika gott som jag. Ty i det land, dit jag är på väg, finnes nog och övernog (Luk. 15:17). Kommen därför och pröven sanningen av mina ord!
Halsstarrig: Vad är det för saker, som du söker, eftersom du lämnar hela världen för att vinna dem?
Kristen: Jag söker ett oförgängligt, obefläckat och ovanskligt arv (1 Petr. 1:4). Och det är samlat och förvarat i himmeln för att i sinom tid skänkas åt dem, som med allvar söka därefter (Ebr. 11:16). Om I viljen, kunnen I själva läsa därom i min bok.
Halsstarrig: Tyst! Bort med din bok! Vill du vända om med oss eller ej?
Kristen: Nej, det vill jag visst icke, efter jag en gångsatt min hand till plogen (Luk. 9:62).
Hallsstarrig: Kom då, granne Lättböjd. Låtom oss vända om och gå hem utan honom. Det är ingen ända på dessa förryckta narrar, som, då de fått något infall i sitt huvud, äro visare i sina egna ögon än sju andra, som kunna ge goda skäl för sig.
Lättböjd: Smäda icke, Om vad den gode Kristen säger är sant, så söker han efter bättre ting än vi, varför jag också känner mig hågad att göra denne min granne sällskap.
Halsstarrig: Vad? Ännu flera dårar! Lyd mitt råd och vänd om. Vem vet, vart en sådan galning kan föra dig? Vänd om, vänd om och var förståndig!
Kristen: Nej, granne Lättböjd, kom du blott med mig. Man kan verkligen vinna de skatter, om vilka jag talade, och många andra härliga ting därjämte, och tror du icke mig, så läs här i denna bok och vet, att sannfärdigheten av det testamente, som där omtalas, är beseglad med hans blod, som har gjort det(Ebr. 9: 17-21).
Lättböjd: Nåväl, granne Halsstarrig, jag har nu fattat mitt beslut och ämnar gå med denne gode man samt dela hans öde. Men säg mig, gode följeslagare, känner du vägen till detta efterlängtade ställe?
Kristen: En man, vars namn är Evangelist, rådde mig att skynda till en liten trång port, som ligger framför oss, och där skola vi få nödiga föreskrifter om vägen.
Lättböjd: Kom då, käre granne, och låt oss anträda vår vandring. - Och så begåvo de sig tillsammans åstad.
Halsstarrig: Jag åter går tillbaka till mitt hem, ty jag vill icke vara sådana förvridna svärmiska dårars stallbroder.
Nu såg jag i min dröm, huru sedan Halsstarrig vänt om, Kristen och Lättböjd vandrade under inbördes samtal över slätten, och började deras samtal sålunda:
Kristen: Nå, granne Lättböjd, huru står det till med dig? Det fägnar mig, att du lät övertala dig att följa med mig, och jag är viss på, att om blott Halsstarrigfått erfara, vad jag erfarit av den ännu osynliga världens krafter och förskräckelser, skulle han icke så lätt vänt oss ryggen.
Lättböjd: Ja, granne Kristen, och efter vi två nu äro allena, så säg mig ytterligare, huru de där tingen, som vi gå att söka, äro beskaffade, och huru man kommer i åtnjutande av dem.
Kristen: Jag kan bättre fatta dem med min själ än beskriva dem med min tunga. Men efter du åstundar att få veta något om dem, skall jag läsa i min bok.
Lättböjd: Och tror du, att orden i din bok verkligen äro sanna?
Kristen: Ja visst, ty han, som är upphovet till densamma,kan icke ljuga (Tit. 1:2).
Lättböjd: Rätt sagt! Men vad är det då för härliga ting?
Kristen: Jo, där är ett oändligt rike, varuti rum är berett för oss samt evigt liv, som skänkes oss, på det vi för alltid må bo uti detta rike (Jes. 45:17; Joh. 10:27-29).
Lättböjd: Väl sagt, och vad mer?
Kristen: Där förlänas oss rättfärdighetens krona och kläder, så att vi skola skina såsom solen på himmelens fäste (2 Tim. 4:8; Upp. 3:4; Matt. 13:43).
Lättböjd: Detta är mycket härligt, men vad mer?
Kristen: Där skall ej vara någon sorg mer, icke heller rop, icke heller värk, ty han, som är ställets Herre skall avtorka alla tårar från våra ögon (Jes. 25:8; Upp. 7:16, 17; 21:4).
Lättböjd: Och vad skola vi få för sällskap där?
Kristen: Vi skola där få till sällskap serafer och keruber, väsenden, vilkas glans nu skulle blända våra ögon (Jes. 6: 2). Vi skola där även träffa tusenden och tiotusenden, som före oss vandrat till samma ort, och ingen enda där tänker något argt, utan alla äro kärleksfulla och heliga samt vandra i Guds åsyn och hava Guds eviga välbehag vilande över sig (1 Tess. 4:16, 17; Upp. 5:11). Med ett ord: vi skola där få se de äldsta med deras gyllene kronor (Upp. 4:4); vi skola där få se de heliga jungfrurna med deras gyllene harpor (Upp. 14:1-5); vi skola där få se människor, som blevo av världen sönderhuggna och brända, uppätna av vilddjur, dränkta i havets vågor, allt för den kärlek, varmed de älskade den ortens Herre (Ebr. 11); och alla äro de fulla av hälsa och liv samt överklädda med odödlighet såsom med en skrud (2 Kor. 5:2-5).
Lättböjd: Man behöver endast höra talas om dessa ting för att bliva hänryckt av förtjusning. Men kunna vi verkligen erhålla allt detta? Och huru skola vi komma i åtnjutande därav?
Kristen: Svaret härpå har det landets Herre upptecknat i denna bok (Jes. 55:1, 2; Joh. 7:37; 6:27; Upp. 21:6; 22:17). Och summan därav är, att om vi verkligen vilja hava allt detta goda, skall han för intet skänka oss det.
Lättböjd: Nåväl min gode följeslagare, det gläder mig hjärtligen att höra allt detta. Låt oss därför påskynda våra steg.
Kristen: Jag kan ej gå så fort, som jag skulle önska, för den bördans skull, som ligger på min rygg.
Nu såg jag i min dröm, att just som de slutat sitt samtal, närmade de sig till ett mycket djupt träsk, som låg mitt på slätten, och, som de icke anade någon fara, föllo de båda plötsligt ned i gyttjan. Och var träskets namn Misströstans kärr. Här lågo de nu en tid och vältrade sig, så att båda blevo alldeles översköljda med smuts, och Kristen,till följd av den tunga bördan på hans rygg, började sjunka ned i dyn.
Då sade Lättböjd: Ack, granne Kristen, var är du nu?
Kristen: I sanning, det vet jag icke.
Nu började Lättböjd bliva otålig och sade i en förargad ton till sin reskamrat: Är detta den Sällhet, du hela tiden förespeglat mig? Om det strax i början av vår färd går oss så illa, vad hava vi väl då att vänta, innan vi hinna målet för vår resa? Kan jag blott komma med livet härifrån, så må du gärna behålla det där härliga landet för din egen räkning. - I detsamma gjorde han en eller två förtvivlade ansträngningar och kom så upp ur gyttjan på den sidan om träsket som låg närmast hans hem. Därpå skyndade han bort, och Kristen såg honom ej vidare.
Kristen fick således ligga ensam och vältra sig i Misströstans kärr. Likväl bemödade han sig att arbeta sig upp på den sidan utav träsket, som låg längst bort från hans hus och närmast den trånga porten, men oaktat alla ansträngningar kunde han icke komma upp för bördans skull, som låg på hans rygg. Slutligen såg jag i min dröm, huru en man, som hetteHjälp, kom fram till honom och frågade, vad han gjorde där.
Kristen: En man som hette Evangelist, uppmanade mig att taga kosan hitåt. Han tillsade mig även att gå till porten där borta för att undfly den tillkommande vreden. Och under det jag var på väg dit, sjönk jag ned i detta träsk.
Hjälp: Men varför såg du icke bättre efter fotspåren?
Kristen: Fruktan jagade mig så tätt i hälarna, att jag flydde genaste vägen och föll så ned i dyn.
Då sade Hjälp: Giv mig din hand! varpå Kristenräckte mannen handen, och denne drog upp honom och satte hans fötter på en klippa (Ps. 40: 3) samt bjöd honom att fortsätta sin vandring.
Nu steg jag fram till honom, som dragit upp Kristen, och sade: Herre, eftersom vägen från staden Fördärv till porten där borta går över detta ställe, huru kommer det sig, att man icke lagar det här vägstycket, så att stackars vandrare kunna med mera trygghet hinna sitt mål? Då svarade han mig: Detta sumpiga träsk har den beskaffenheten, att det aldrig kan fyllas eller förbättras, det är nämligen en fördjupning, dit all den orenlighet och allt det avskum, som åtföljer syndakänslan, oupphörligt flyter ned, varför det ock kallas Misströstanskärr: ty så snart syndaren vaknar upp till känsla av sitt förtappade tillstånd, uppstår i hans själ en mängd nedslående farhågor och tvivel, vilka alla samla sig och stanna i detta träsk. Detta är orsaken, varför stället är så svårt att färdas över.
Det är emellertid icke konungens vilja, att detta ställe skall förbliva så eländigt (Jes. 35:4-8); varför ock arbetare i mer än sexton hundra år under ledning av hans majestäts ingenjörer varit sysselsatta med detta vågstycke, i hopp att de sålunda skulle kunna förbättra det. Ja, jag vet för visso, att åtminstone 20,000 lass, fulla av millioner hälsosamma råd, blivit hitförda från alla konungens herradömen (och kännare säga, att man aldrig kan få bättre fyllnadsämnen) samt vräkta ned i detta träsk, i fall det sålunda skulle kunna sättas i stånd, men oaktat allt detta förbliver det ett Misströstans kärr och kommer att så förbliva, även sedan de gjort allt, vad de förmå.
Visserligen hava vissa säkra och fasta fotsteg genom Laggivarensförsorg, blivit lagda mitt igenom detta träsk, men vid de tider, då detta ställe börjar utspy sin orenlighet, såsom fallet är vid väderskiften, äro dessa steg knappt synliga, och även om de skulle vara synliga, betages vandraren här av en sådan svindel, att han stiger på sidan om dem, och så sjunker han ned i gyttjan, oaktat de nämnda fotstegen finnas där. Men sedan man väl kommit in genom porten, blir marken god och stadig (1 Sam. 12:23).
Därpå såg jag i min dröm, huru Lättböjdnu hunnit hem till sitt hus. Så kommo då hans grannar för att hälsa på honom. Medan somliga prisade hans klokhet, som vänt tillbaka, kallade några honom en dåre, därför att han vågat sig åstad med Kristen, under det andra gjorde spe av hans feghet, sägande: Sannerligen efter du en gång hade anträtt den äventyrliga färden, så skulle jag, om jag varit som du, icke varit feg nog att låta avskräcka mig av några få vidrigheter. - Och så fick Lättböjd sitta med skammen ibland dem. Slutligen repade han dock mod igen, varpå alla slogo om på en annan bog samt började förlöjliga den stackars Kristen på hans rygg. Vare detta nog sagt om Lättböjd.
Under det nu Kristen vandrade ensam för sig själv, fick han på långt avstånd se någon komma emot sig tvärs över fältet. Och just där deras vägar korsade sig, stannade de två vandrarna för att samtala med varandra. Namnet på den herre, som här mötte Kristen, var nu Världslig vis, och han bodde i staden Köttslig klokhet, en mycket stor stad, belägen helt nära Kristens hemort. Som nu denne herr Världslig vis försport åtskilligt om Kristen(ty dennes avfärd från staden Fördärv hade icke blott blivit mycket beryktad i hans egen hembygd utan även blivit talämnet i många andra städer), så gissade han, vem det var, som kom emot honom med så mödosamma steg, tunga suckar och högljudda klagorop, samt inledde följande samtal med honom.
Världslig vis: Huru nu, gode man? Vart ämnar du dig, du, som ser så betungad ut?
Kristen: Ja i sanning, om någonsin en arm varelse varit betungad, så är det väl jag, Och efter ni frågar mig, vart jag ämnar mig, så får jag säga er, att jag är på väg till den där trånga porten, som ligger där framför mig. Efter vad man sagt mig, skall jag där få veta rätta sättet att bliva kvitt min tunga börda.
Världslig vis: Har du hustru och barn?
Kristen: Ja, men den här bördan besvärar mig så, att jag ej nu har samma nöje av dem som förr. Ja, det förefaller mig alldeles, som om jag varken hade den ena eller den andra (1 Kor. 7: 29).
Världslig vis: Vill du lyssna till mig, om jag ger dig ett råd?
Kristen: Ja, gärna, om det är ett gott råd, ty jag är nu i stort behov av ett sådant.
Världslig vis: Jag skulle då vilja råda dig att så fort som möjligt göra dig utav med din börda, ty förr får du aldrig någon ro i din själ, lika litet som du dessförinnan kan ha någon nytta eller nöje av de välsignelser, Gud förunnat dig.
Kristen: Det är just, vad jag söker efter, nämligen att bli kvitt den tunga bördan. Men själv förmår jag icke att göra mig utav med den, ej heller finnes det någon människa i vår trakt, som kan lyfta den av mina skuldror. Därför vandrar jag, såsom jag nyss sade er, på denna väg för att bli utav med min börda.
Världslig vis: Vem uppmanade dig att gå denna väg för att bli din börda kvitt?
Kristen: En man, som förekom mig som en mycket stor och vördnadsvärd person. Om jag minns rätt, så var hans namn Evangelist.
Världslig vis: Må han bli fördömd för sitt råd, ty det finns i hela världen ingen farligare och besvärligare väg än den, som han visat dig till, såsom du nog får se, om du följer hans råd. Ja, som jag märker, så har du redan haft någon erfarenhet härav, ty jag ser, att du är nedsudlad med smutsen från Misströstans kärr.Men detta träsk är endast början av de vedermödor, som vänta dem, som fortsätta på denna väg. Lyssna till mig, ty jag är äldre än du. På den väg, du vandrar, går du helt visst till mötes trötthet, värk, hunger, faror, nakenhet, svärd, lejon, drakar, mörker, ja, med ett ord, död och allt ont. Detta är sant och visst, såsom mångas enstämmiga vittnesbörd intygar. Varför skulle då en människa obetänksamt störta sig själv i fördärvet genom att lyssna till en främlings ord?
Kristen: Men, herre, den här bördan på min rygg är förskräckligare för mig än alla de vidrigheter, som ni nämnt. Ja, jag tycker, att jag ej skulle fråga efter något, som kunde vederfaras mig på vägen, blott jag kunde bli min börda kvitt.
Världslig vis: Huru kom du först att få den där bördan?
Kristen: Jo, genom läsandet av den här boken, som jag har i min hand.
Världslig vis: Ja, det kunde jag just tro. Det har gått med dig såsom med många andra svaga människor, som befatta sig med ting, som varit dem för höga, och därför oförvarandes fått samma slags griller i huvudet som du, griller, vilka icke blott (såsom jag ser fallet nu är med dig) beröva människor allt levnadsmod utan även driva dem till förtvivlade vågspel för att vinna, de veta icke vad.
Kristen: Jag vet blott alltför väl, vad jag vill vinna, nämligen befrielse från min tunga börda.
Världslig vis: Men varför vill du söka denna befrielse på en väg, som är besatt med så många faror? Så mycket mer, som jag (om du blott hade tålamod att höra på mig) skulle kunna visa dig, huru du skall vinna, vad du åstundar, utan de faror, varför du på denna väg kommer att utsätta dig. Ja, botemedlet är helt nära till hands. Dessutom kan jag tillägga, att du på den väg, jag föreslår dig, skall i stället för de nämnda farligheterna möta mycken trygghet, vänskap och förnöjelse.
Kristen: Käre herre, uppenbara för mig denna hemlighet!
Världslig vis: Välan, i den där byn, som heterSedlighet, bor en man vid namn Lagiskhet, en mycket klok och ansedd man, som kan konsten att hjälpa människor utav med sådana bördor som den, vilken trycker dina skuldror, jag kan också själv intyga, att han gjort mycket gott i detta hänseende. Ja, icke nog härmed, han förstår till och med att kurera dem, som till följd av sin börda blivit vridna i huvudet. Till honom bör du nu gå, så blir du genast hulpen. Hans hus ligger icke fullt en mil härifrån; och skulle han icke själv vara hemma, så har han sin son, en hygglig ung man, som heter Hövlighet, och som, uppriktigt sagt, förstår saken lika bra som den gamle herrn själv. Där, säger jag nu, kan du bli kvitt din börda. Om du icke har lust att gå tillbaka till din förra bostad - vartill jag ej heller skulle vilja råda dig - så kan du skicka efter hustru och barn och slå dig ned i denna by, där många hus nu stå tomma och du lätt kan få hyra ett för måttligt pris. Livsmedlen äro där både billiga och goda, och - vad som kommer att allra mest förljuva din vistelse där - du får leva bland aktade grannar, som åtnjuta anseende och gott rykte.
Nu var Kristen en stund villrådig, vad han skulle göra, men slutligen sade han till sig själv: Om vad denne herre sagt är sant, då kan jag ej göra bättre än följa hans råd. - Så frågade han då herr Världslig vis: Huru skall jag hitta vägen till den där redlige mannens hus?
Världslig vis: Ser du det där höga berget?
Kristen: Ja, mycket väl.
Världslig vis: Om du går förbi det berget, så är det första hus, du kommer till, hans.
Så vek Kristen av vägen för att söka hjälp i herr Lagiskhets hus. Men se, då han kom tätt intill berget, så föreföll det honom så högt, och särskilt hängde den närmaste sidan så mycket över vägen, att Kristen ej vågade gå längre av fruktan att berget skulle falla över hans huvud. Han stod därför stilla utan att veta, vad han skulle göra. Hans börda förekom honom också tyngre, än då han var på den förra vägen. Därjämteutgingo blixt och dunder från berget, så att Kristen fruktade, att han skulle bli förtärd av elden (2 Mos. 19:16-8; Ebr. 12:21). Nu började han därför att svettas och darra av förskräckelse, ävensom sörja över att han följt det råd Världslig vis givit honom. I detsamma såg han även Evangelist komma emot sig, och vid hans åsyn började han rodna av blygsel, Då nu Evangelist kom fram till Kristen, betraktade han honom med en sträng och vredgad uppsyn samt började följande samtal med honom.
Evangelist: Vad gör du här Kristen? Vid dessa ord visste Kristen ej, vad han skulle svara, varför han en stund stod förstummad framför honom.
Då frågade Evangelist ytterligare: Är du icke den mannen, som jag träffade gråtande och klagande utanför staden Fördärvs murar?
Kristen: Jo, käre herre, jag är den mannen.
Evangelist: Sade jag icke, att du skulle taga vägen till den lilla trånga porten?
Kristen: Jo, käre herre, det gjorde ni.
Evangelist: Huru kommer det sig då, att du så hastigt vikit av åt sidan? Ty du är nu på orätt väg.
Kristen: Jo, så snart jag kommit över Misströstanskärr, så träffade jag på en man, som inbillade mig, att jag i byn, som. ligger framför mig, skulle finna en man, som kunde avlyfta min börda.
Evangelist: Vad var det för en man?
Kristen: Han såg ut som en fin herre och talade mycket med mig, tills jag slutligen följde hans råd; och så kom jag hit. Men då jag fick se det här berget och blev varse, huru det hänger över vägen, stannade jag tvärt, av fruktan att det skulle falla över mitt huvud.
Evangelist: Vad sade den där herrn till dig?
Kristen: Jo, han frågade mig, vart jag ämnade mig, och jag sade honom det.
Evangelist: Nå, vad sade han då?
Kristen: Han frågade, om jag hade hustru och barn, varpå jag svarade ja. Men, tillade jag, jag är så betungad av den börda, som ligger på min rygg, att jag ej mera kan finna samma nöje i deras sällskap som förut.
Evangelist: Vad sade han då?
Kristen: Han uppmanade mig att skyndsamt göra mig av med min börda, varpå jag svarade honom, att detta just var den lättnad, jag sökte, ävensom att jag vandrade till den trånga porten enkom för att få vidare besked om det ställe, där man blir befriad från dylika bördor. Då erbjöd han sig att föra mig till ett hus, vars herre också förstår sig på konsten att avlyfta samvetsbördor och det på en bättre och genare väg, där ej så många svårigheter skulle möta mig, som på den, vilken ni, herre, hade anvisat. Som jag nu trodde honom, så vek jag av från den förra vägen in på denna i hopp att snart bliva min börda kvitt. Men då jag kom till detta ställe och fick se, huru förhållandet verkligen är, stannade jag av fruktan, att någon olycka skulle drabba mig; och nu vet jag icke, vad jag skall göra.
Evangelist: Stå då stilla en stund, medan jag läser för dig något ur Guds ord.
Då nu Kristen stod och darrade, sade Evangelist:Sen till att I icke visen från eder den, som talar; ty, om de andra icke kunde undfly, då de visade från sig den, som talade på jorden, mycket mindre vi, om vi vända oss från den, som talar från himmeln (Ebr. 12:25). Vidare sade han: Den rättfärdige skall leva av tro, och om han undandrager sig, skall han icke behaga min själ (Ebr. 10:38). Även tillämpade han dessa ord sålunda på Kristen: Du håller just på att störta dig själv i denna olycka. Du har börjat att förkasta den Allrahögstes råd och att vända din fot ifrån fridens väg, så att du nära nog dragit över dig evigt fördärv.
Då föll Kristen liksom död till hans fötter utropande: Ve mig, ty jag är förlorad! Men vid åsynen härav fattade Evangelist honom vid högra handen och sade: All synd och hädelse skall förlåtas människorna (Matt. 12:31; Mark. 3:28); bliv icke otrogen utan trogen (Joh. 20:27). Då kvicknade Kristen åter litet vid och reste sig upp, ehuru han darrade som förut.
Nu fortfor Evangelist: Giv nu så mycket nogare akt på vad jag säger dig. Ty jag vill nu berätta för dig, vem han var, som narrade dig, ävensom till vem han hänvisade dig. Mannen, som mötte dig, var en viss herr Världslig vis. Han gör skäl för sitt namn, dels därför att han endast fattar denna världens visdom (1 Joh. 4: 5) (varför han alltid går till kyrkan i staden Sedlighet), dels därför att han tycker om denna visdom, ty därigenom slipper han undan korset (Gal. 6: 12), Och, eftersom han är av detta köttsliga sinne, söker han att förvända mina vägar, ehuru de äro sanna och rätta. Nu är det tre saker i denne mans råd, som du måste på det högsta avsky:
1. att han lockar dig från den rätta vägen;
2. att han bemödar sig att göra korset förhatligt för dig;
3. att han för dina fötter in på den vägen, som leder till dödens rike.
För det första måste du avsky, att han lockade dig från den rätta vägen, ja, även avsky ditt eget samtycke därtill, ty detta är att förkasta Guds råd för en världslig vis människas skull. Herren säger: Kämpen för attkomma in genom den trånga porten (Luk. 13: 24), samma port, till vilken jag hänvisade dig; ty den porten är trång- - som drager till livet, och få äro de, som finna honom(Matt. 7:13, 14). Från denna trånga port ävensom från vägen, som leder hit, har denne gudlöse man lockat dig och därigenom bragt dig på fördärvats brant. Fördenskull bör du hata, att han sålunda lockat dig från rätta vägen, samt avsky dig själv, därför att du lyssnade till honom.
För det andra måste du avsky hans bemödanden att göra korset dig förhatligt, ty du bör akta det högre än alla Egyptens skatter (Ebr. 11:25, 26). Dessutom har härlighetens Konung sagt dig: Den som finner sitt liv, han skall mista det samt:- Om någon kommer till mig och icke hatar sin fader och moder och hustru och barn och bröder och systrar och därtill även sitt eget liv, han kan icke vara min lärjunge (Joh. 12:25; Matt. 10:39; Luk. 14:26). Jag säger därför, att om någon söker intala dig, att det skall bliva din död, utan vilket sanningen själv sagt, att du ej kan få evigt liv, så måste du avsky en sådan lära.
För det tredje måste du hata, att han satte dina fötter på den vägen, som leder till dödens träldom. Och fördenskull bör du besinna, till vem han hänvisade dig, ävensom huru oförmögen den mannen är att befria dig från din börda.
Den där mannen, till vilken han rådde dig att gå för att få förlossning, och som heter Lagiskhet, är en son av tjänstekvinnan, vilken med sina barn befinner sig i träldom, och på ett hemlighetsfullt sätt är just detta Sinai berg, som du fruktade skulle falla över ditt huvud (Gal. 4: 21-27). Om nu hon själv med sina barn är under träldom, huru kan du då hoppas att av dem bliva frigjord? Denne herr Lagiskhet är därför ur stånd att förlossa dig från din börda. Han har ännu aldrig befriat någon människa ifrån hennes börda och kommer ej heller i evighet att så göra: I kunnen icke rättfärdiggöras genom gärningar; ty ingen levande själ kan genom lagens gärningar bliva sin börda kvitt. Därför är herr Världslig vis en fiende och herr Lagiskhet en bedragare. Och vad hans son Hövlighetangår, så är han oaktat sitt smilande utseende endast en skrymtare och kan ej hjälpa dig. Tro mig, allt det prat, varmed denne fåvitske man fyllt dina öron, är endast en anläggning för att locka dig ifrån den väg, på vilken jag hade fört dig, och sålunda stjäla ifrån dig din salighet. Efter dessa ord kallade Evangelist högljutt himmelen till vittne på sanningen av vad han sagt, varpå ljungeld och dunder och röster av en stark basun kommo ut ifrån berget, under vilket den arme Kristen stod, så att håret reste sig på hans huvud av förfäran. Och lydde röstens ord sålunda:Alla de, som hålla sig till lagens gärningar, äro under förbannelse, ty det är skrivet: Förbannad vare var och en, som icke förbliver vid allt det, som är skrivet i lagens bok, så att han håller det (Gal. 3:10).
Här såg nu Kristen intet annat än död och undergång för ögonen och började därför jämmerligen gråta. Ja, han förbannade den stund, då han mötteVärldslig vis, och kallade sig själv en tusenfaldig dåre, som lyssnat till hans råd. Även blygdes han högligen vid tanken på att denne herres skäl och grunder, som dock alla härflöto från köttet, kunnat till den grad få makt med honom, att han för deras skull övergav den rätta vägen. Därefter vände han sig åter till Evangelistmed följande ord:
Kristen: Käre herre, vad tänker ni? Finnes ännu något hopp övrigt för mig? Får jag nu vända om och gå upp till den trånga porten? Kommer jag ej att för detta mitt fel bliva övergiven och med skam bortvisad därifrån? Det gör mig hjärtligen ont, att jag någonsin lyssnade till den där mannens råd, men kan min synd förlåtas mig?
Evangelist: Din synd är mycket stor, ty du har därmed begått en dubbel missgärning. Du har övergivit den goda vägen och trätt in på förbjudna stigar. Icke desto mindre kommer mannen vid porten att mottaga dig, eftersom han har god vilja mot människorna. Tag dig blott till vara, att du icke ännu en gång viker utav, ty då kan hans vrede upptändas och du förgås på vägen (Ps. 2:12).
Då nu Kristen gjorde sig färdig att vända tillbaka, kysste Evangelist honom med kärleksfullt leende och önskade honom Guds välsignelse på resan. Så begav han sig då i största hast på väg utan att tilltala dem, som han mötte, eller bevärdiga dem med ett svar, om de tillsporde honom. Han skyndade framåt liksom en, som hela tiden vandrade på förbjuden mark, och ansåg sig icke säker, förrän han åter kommit ut på den väg, som han lämnat för att följa de råd Världslig vis givit honom. Så kom dåKristen efter en stunds vandring upp till porten. Och som det stod skrivet över densamma: Klappen, och eder skall varda upplåtet(Matt. 7:8), så klappade han på mer än en eller två gånger, sägande:

Skall han väl öppna nu sin helga port
För mig, mig arma, som har uppror gjort,
Och borde straffas? Då skall ock min tunga
Evinnerligt hans stora nåd lovsjunga.

Omsider kom det en man med ett värdigt utseende, vid namn God vilja till porten och frågade, vem som var därutanför, varifrån han kom, och vad han önskade.
Kristen: Här är en arm, skuldbelastad syndare. Jag kommer från staden Fördärv men går till Sions berg för att undfly den tillkommande vreden, Som man nu sagt mig, att vägen dit går genom denna port, så skulle jag gärna vilja veta, om ni, käre herre, är villig att släppa mig in.
Ja, hjärtans gärna, svarade God vilja och öppnade i detsamma porten.
Just som nu Kristen skulle stiga in, ryckte mannen honom hårt i armen. Vad betyder detta? frågade Kristen. Jo, sade den andre, ett litet stycke från denna port reser sig ett starkt slott, där Beelsebul är kommendant, och varifrån både han och hans folk med pilar beskjuta alla, som komma upp till denna port, om de så skulle döda dem, innan de hinna in. Då sade Kristen: Jag fröjdas med bävan.
Då han nu kom in, frågade honom mannen vid porten, vem som visat honom dit.
Kristen: Evangelist uppmanade mig att gå hit och klappa på, såsom jag ock gjort och sade, att ni herre, skulle låta mig veta, vad jag bör göra.
God vilja: Jag har givit inför dig en upplåten dörr, vilken ingen kan tillsluta.
Kristen: Nu börjar jag att skörda välsignelserna av de faror, för vilka jag blottställt mig.
God vilja: Men huru kommer det sig, att du är allena?
Kristen: Jo, därutav att ingen av mina grannar insåg sin fara, såsom jag insåg min.
God vilja: Visste någon av dem, att du begav dig åstad?
Kristen: Ja, min hustru och mina barn sågo först min avfärd och ropade, att jag skulle vända om. Även några av mina grannar stodo och ropade efter mig detsamma, men jag satte fingrarna i öronen och fortsatte min väg.
God vilja: Följde ingen av dem efter dig för att övertala dig att gå tillbaka?
Kristen: Jo, både Halsstarrig och Lättböjd.Men då de sågo, att de ej kunde uträtta något, vände Halsstarrig om under smädelser, medan Lättböjdgick med mig ett litet stycke.
God vilja: Men varför följde den senare ej med ända fram?
Kristen: Vi gingo verkligen tillsamman, ända tills vi kommo till Misströstans kärr, men då vi båda helt oförmodat föllo ned däri, fällde min granne Lättböjd modet och vågade ej gå längre. Sedan han alltså arbetat sig upp på den sidan, som låg närmast hans eget hus, sade han till mig, att jag för honom gärna finge behålla det där härliga landet för min egen räkning. Och så gick han sin väg, och jag gick min: han i Halsstarrigsfotspår och jag upp till denna port.
God vilja: Ack, den arme mannen! Skattar han den himmelska härligheten så ringa, att han ej anser det löna mödan att underkasta sig några få svårigheter för att vinna den?
Kristen: Vad jag sagt om Lättböjd är visserligen sant, men om jag skulle säga sanningen om mig själv, så lär det nog visa sig, att det icke är någon skillnad emellan honom och mig. Det är väl sant, att han vände tillbaka till sitt eget hus, men så vek jag utav in på dödens väg, övertalad därtill av sådana köttsliga skäl, som en viss herr Världslig vis framställde för mig.
God vilja: Å, träffade han på dig? Utan tvivel rådde han dig att söka lättnad hos herr Lagiskhet, de äro båda två riktiga bedragare. Men lydde du hans råd?
Kristen: Ja, så långt jag tordes. Jag gick för att söka upp herr Lagiskhet, ända tills det tycktes mig, som om berget, som ligger nära hans hus, skulle falla över mig, där blev jag alltså tvungen att stanna.
God vilja: Det berget har varit mångas och kommer att bli många fleras död. Det var väl att du undgick att bliva krossad i stycken därav.
Kristen: Ja, sannerligen jag vet, huru det skulle gått med mig, hade icke Evangelist kommit till mig, där jag stod försjunken i min förtvivlan. Men det var en Guds nåd, att han åter uppsökte mig, ty annars hade jag aldrig kommit hit. Men nu är jag emellertid här, sådan som jag är, mycket mera värdig att bliva dödad av det berget än att sålunda stå och tala med min herre. Men, o, vilken nåd, att jag oaktat allt fått slippa in här!
God vilja: Vi göra inga svårigheter att mottaga någon, som kommer hit, huru illa han än levat förut. Ingen blir här utkastad (Joh. 6: 37). Följ därför, käre Kristen,ett litet stycke med mig, så skall jag undervisa dig om den väg, som du bör vandra. Ser du den där smala stigen, som ligger framför dig? Det är den väg, som du måste gå. Den har blivit banad av patriarker, profeter, Kristus och apostlarna samt är så rak som ett snöre. Detta är den väg, du skall gå.
Kristen: Men finnes det inga krökningar och avvägar, så att en främling ändock kan gå miste?
God vilja: Jo, det finnes många vägar, som stöta intill denna, och de äro krokiga och breda. Men du kan alltid skilja den rätta vägen från den orätta därpå, att endast den förra är rak och smal (Matt. 17: 14).
Nu såg jag i min dröm, huru Kristen ytterligare frågade honom, om han kunde hjälpa honom utav med bördan, som han hade på ryggen, ty han hade ännu icke blivit den kvitt, ej heller kunde han på något sätt göra sig av med densamma.
Vad din börda angår, svarade God vilja, så måste du tåligt bära den tills du kommer till Befrielsens ort, ty där skall den av sig själv falla från din rygg.
Då började Kristen att omgjorda sina länder och rusta sig till att fortsätta sin vandring. Därpå underrättadeGod vilja honom, att, då han gått ett stycke från porten, skulle han komma till Uttolkarens hus, och om han klappade på dennes port skulle han få se härliga ting. Sedan togKristen farväl av sin vän, som å sin sida önskade honom Guds välsignelse på färden.
Så vandrade han framåt, tills han kom till Uttolkarenshus, och sedan han där klappat på flera gånger, kom en man till dörren och frågade, vem det var.
Kristen: Herre, jag är en vandringsman, som en vän till ägaren av detta hus uppmanat att för sin välfärds skull begiva sig hit. Jag skulle därför önska att få tala med husets herre. - Så gick då mannen efter sin husbonde, som efter en liten stund kom dit och frågade Kristen, vad han ville.
Kristen: Herre, jag är en man, som kommer från stadenFördärv och är på väg till Sions berg.Mannen vid porten, som ligger vid ingången till denna väg, har sagt mig, att om jag begåve mig hit, skulle ni visa mig härliga ting, av vilka jag kunde hava stor hjälp på min resa.
Uttolkaren: Kom in. Jag vill visa dig, vad som kan lända till ditt bästa.
Därpå befallde han sin tjänare att tända upp ljus, och sedan han bett Kristen att följa efter, förde han honom in i ett enskilt rum, där han befallde sin tjänare att öppna en dörr. Sedan detta var gjort, såg Kristen en tavla, föreställande en man med ett mycket högtidligt utseende, hänga på väggen. Och var mannens gestalt som följer: Hans ögon voro lyfta mot himmeln, böckernas bok var i hans hand, sanningens lag var skriven på hans läppar, och världen låg bakom hans rygg. Han stod där, som om han ivrigt förmanade, och en gyllene krona hängde över hans huvud.
Då sade Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Mannen, vilken den tavlan föreställer ären av de tusen (Job 33: 23). Han föder barn med ångest och smärta och uppammar dem själv, sedan de blivit födda (1 Kor. 4: 15; Gal. 4: 19). Och att du ser honom med ögonen lyfta mot himmeln, med böckernas bok i handen och sanningens lag skriven på sina läppar, det vill lära dig, att hans kall är att utforska och uppenbara dunkla hemligheter för syndare, såsom du ock ser honom stå där, som om han förmanade människorna. Att du vidare ser världen liksom kastad bakom hans rygg och en krona hängande över hans huvud, det vill visa dig, att liksom han av kärlek till sin Herres tjänst försmår och föraktar de ting, som äro närvarande, så skall han ofelbart i den tillkommande världen få den eviga härligheten till lön.
Nu har jag, fortfor Uttolkaren, först visat dig denna tavla, därför att den därpå avbildade mannen är den ende, som Herren över landet, dit du går, har bemyndigat att vara din vägvisare på alla de farliga ställen, som du kan råka ut för under vägen. Giv därför noga akt på vad jag visat dig, och förvara väl i ditt minne, vad du har sett, i händelse du under resan skulle träffa på några, som giva sig ut för att vilja föra dig in på rätta kosan, ehuru deras väg går ned till döden.
Därpå tog han hans hand och ledde honom in i en mycket stor sal, som var full av damm, emedan den aldrig blivit sopad. Sedan han en liten stund sett sig omkring, ropade Uttolkaren på en tjänare, att han skulle sopa. Då nu denne begynte att sopa, började dammet att fara omkring i sådan mängd, att Kristen var nära att kvävas därav. Då sade Uttolkaren till en ung flicka, som stod där nära: Hämta hit vatten och stänk i rummet därmed! Och sedan hon gjort detta, gick det helt lätt och ledigt att sopa det rent.
Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Denna sal betecknar ett människohjärta, som ännu icke blivit helgat av evangelii ljuva nåd. Dammet är synden och det inneboende fördärvet, som besmittar hela människan. Tjänaren, som först började sopa, är lagen, men jungfrun, som kom och stänkte vatten i rummet, är evangelium.Att nu, så snart den förre började sopa, dammet flög omkring, så att han ej förmådde göra rummet rent, utan de voro nära att bli kvävda därav, det vill lära dig, att lagen, i stället att genom sitt verk rengöra hjärtat från synden, i själen uppväcker (Rom. 7: 9), förstärker (1 Kor. 15: 56) och förökar densamma (Rom. 5: 20), på samma gång han upptäcker och förbjuder den, ty lagen ger icke kraft att övervinna och kuva synden. Att du å andra sidan såg den unga flickan bestänka rummet med vatten och att det sedan med lätthet lät rensopa sig, detta är en bild därav, att när evangelium med sitt ljuvliga och välgörande inflytande kommer in i hjärtat, synden blir genom tron på evangelium övervunnen och kuvad samt själen rengjord och sålunda tillredd till en passande boning för ärans konung, alldeles som du såg dammet lägga sig, därför att den där flickan bestänkte golvet med vatten (Joh. 14: 23; 15: 3; Ef. 5: 26; Apg. 15: 9; Rom. 16: 25, 26; Joh. 15: 13).
Vidare såg jag i min dröm, att Uttolkaren tog Kristenvid handen och förde honom in i ett litet rum, där två små barn sutto på var sin stol. Det äldsta hette Lidelse,det yngsta Tålamod. Lidelse tycktes vara mycket missnöjd, men Tålamod höll sig helt stilla. Då frågadeKristen: Vad är orsaken till Lidelses missnöje?- Jo, svarade Uttolkaren, hans förmyndare vill, att han icke skall få sina yppersta klenoder förrän vid början av nästa år, men han ville hava allt nu genast. Tålamodåter är villig att vänta.
Då såg jag, huru någon kom och tömde ut en säck, full med dyrbarheter, framför Lidelses fötter, och huru gossen med stor iver och glädje kastade sig över dem, på samma gång han utskrattade sin lekbroder för hans tålamod. Men en liten stund därefter såg jag, huru han hade slösat bort och förstört alltsamman, så att han ej hade något annat än trasor kvar.
Då sade Kristen till Uttolkaren: Förklara detta något omständligare för mig.
Uttolkaren: Dessa två gossar äro förebilder, Lidelseav denna världens människor, Tålamod av den tillkommande världens. Ty liksom du här ser, att Lidelse vill hava allt nu genast i år, d. v. s. i denna världen, så förhåller det sig ock med denna världens människor: de måste hava allt sitt goda nu genast, de kunna icke vänta därpå till nästa år, d. ä. till den tillkommande världen. Ordspråket: En fågel i handen är bättre än tio i skogen - gäller för dem mer än alla de gudomliga vittnesbörden om den tillkommande världens goda. Men som du såg, så hade han snart slösat bort alltsamman och hade ingenting mer kvar än trasor. Så skall det ock gå med sådana människor, när denna världen tager en ände.
Kristen: Nu ser jag, att Tålamod hade den rätta visheten och det av många skäl: 1. emedan han väntar efter de bästa skatterna; 2. emedan han kommer att hava sina skatters härlighet i behåll, medan Lidelse ej har något annat kvar än trasor.
Uttolkaren: Ja, du kan tillägga ännu ett skäl, nämligen att den tillkommande världens härlighet aldrig kommer att förblekna, medan denna världens snart är sin kos. Alltså hade Lidelse långt mindre skäl att göra narr av Tålamod,därför, att han först fick sitt goda, än Tålamodkommer att få skäl att göra narr av Lidelse,därför att han får sitt bästa till slut; ty det första måste vika för det sista, emedan det sista måste få sin tid att komma, men det sista viker för ingenting, ty det finnes ingenting mer, som skall följa därefter. Den, som därför får sitt goda först, måste nödvändigt i sinom tid göra en ände därpå, men den, som får sitt goda till sist, måste behålla det för evigt. Därför heter det om den rike mannen: Du fick ut ditt goda, medan du levde, och Lasarus sammaledes det onda, men nu har han här hugnad, ochdu pinas (Luk. 16: 25).
Kristen: Nu märker jag, att det är bäst att icke åstunda de ting som nu äro, utan att vänta efter de ting, som skola tillkomma.
Uttolkaren: Du säger sanningen, ty de ting, som synas,äro timliga, men de, som icke synas, äro eviga (2 Kor. 4: 18). Ehuru det nu så förhåller sig - alldenstund de närvarande tingen och våra köttsliga begär äro så nära grannar med varandra och tvärt om de tillkommande tingen och våra köttsliga sinnen äro sådana främlingar för varandra - så inträffar ofta, att de förra helt plötsligt fatta kärlek till varandra, under det att de senare förbliva på ett så kallt avstånd från varandra.
Därpå såg jag i min dröm, huru Uttolkaren togKristen vid handen och förde honom till ett ställe där en eld brann tätt invid en mur, och fastän någon, som stod där nära, alltid öste vatten på elden för att släcka den, så brann den dock allt högre och allt hetare.
Då frågade Kristen: Vad betyder detta? Uttolkarensvarade: Denna eld är nådens verk i hjärtat, och den, som öser vatten därpå för att utsläcka den, är djävulen. Men du skall också få se orsaken, varför elden det oaktat brinner allt högre och hetare. Därpå förde han honom omkring till andra sidan av muren, och där fick han se en man med ett oljekärl i handen, ur vilket han lika beständigt, ehuru hemligt, öste på elden.
Kristen: Vad betyder detta?
Uttolkaren: Detta är Kristus, som med nådens olja beständigt underhåller det i hjärtat redan påbegynta verket, och är det härigenom, som hans folk, oaktat allt vad djävulen kan göra, förbliver stående i nåden (2 Kor. 12: 9). Vad åter det angår, att mannen, som underhöll elden, stod bakom muren, så bör du därav lära, att det är svårt för de anfäktade att själva se, huru detta nådens verk underhållas i själen.
Jag såg även, att Uttolkaren åter tog Kristenvid handen och ledde honom till ett ljuvligt ställe, där man uppfört ett ståtligt palats, härligt till att skåda. Vid denna syn blev Kristen uppfylld av fröjd. Ovanpå taket såg han även flera personer vandra av och an, vilka voro helt och hållet klädda i guld.
Då sade Kristen: Få vi gå in i detta slott?
Nu tog Uttolkaren honom och ledde honom upp till palatsets port; och se, vid porten stod en skara människor, som om de önskade att få inträda men icke vågade det. Även satt där ett litet stycke från porten en man vid ett bord med en bok och ett bläckhorn framför sig för att uppteckna allas namn, som gingo in. Därjämte såg han, huru en mängd beväpnade män stodo i portgången, färdiga att försvara palatset samt fast beslutna att tillfoga var och en, som ville gå in, all den skada, de kunde. Häröver blev nu Kristen icke litet bestört. Slutligen, då alla ryggade tillbaka av fruktan för den beväpnade skaran, såg Kristen en man med ett mycket modigt utseende framträda till honom, som satt och skrev, sägande: Skriv upp mitt namn, herre! Sedan detta skett såg Kristen, hur mannen drog ut sitt svärd, satte en hjälm på huvudet och rusade emot de beväpnade männen i porten, vilka å sin sida med ursinnigt raseri kastade sig över honom. Men mannen lät icke modet falla, utan högg och stack oförväget omkring sig. Sedan han hade fått och givit många sår, banade han sig väg mellan sina motståndare och trängde sig in i palatset, varvid man hörde dem, som voro innanför och vandrade av och an på palatsets tak, uppstämma en ljuvlig sång, sägande:

Kom in! Kom in!
En evig härlighet blir din.

Alltså kom han in och blev iklädd samma skrud som de andra. Då smålog Kristen och sade: Jag tror i sanning, att jag förstår, vad detta betyder. Men låt oss nu gå härifrån.
- Nej, svarade Uttolkaren - stanna, tills jag visat dig ännu något mera, så skall du sedan få fortsätta din vandring. Därpå tog han honom ånyo vid handen och ledde honom in i ett mycket mörkt rum, där en man satt i en järnbur.
Denne man såg mycket bedrövad ut. Han satt med ögonen nedslagna mot jorden, med hårt sammanbitna tänder och suckade så tungt, som om hjärtat ville brista på honom. Då sade Kristen: Vad betyder detta? varpå Uttolkaren uppmanade honom att själv tala med mannen.
Då sade Kristen till mannen: Vad är du?
Mannen svarade: Jag är, vad jag fordom icke var.
Kristen: Och vad var du fordom?
Mannen: Jag var en gång en skön och blomstrande bekännare så väl i mina egna som andras ögon. Jag var en gång, som jag trodde, på god väg att komma till den himmelska staden och fröjdade mig även vid tanken på att snart vara där.
Kristen: Nå, men vad är du nu?
Mannen: Jag är nu en förtvivlans man, som är inspärrad i min förtvivlan liksom i denna järnbur. Jag kan ej komma ut, ack nej, det är nu omöjligt!
Kristen: Och huru råkade du i detta tillstånd?
Mannen: Jag upphörde att vara nykter och vakande. Jag gav mina lustar fria tyglar; jag syndade mot ordets ljus och Guds godhet; jag bedrövade Anden, och han har vikit ifrån mig; jag frestade djävulen, och han har kommit till mig; jag retade Gud till vrede, och han har övergivit mig. Jag har så förhärdat mitt hjärta, att jag ej kan ångra mig.
Då sade Kristen till Uttolkaren: Men finnes det intet hopp för en sådan människa som denne?
Fråga honom, sade Uttolkaren.
Då sade Kristen till mannen: Finnes det då intet hopp om att du skall komma ut ur förtvivlans järnbur?
Mannen: Nej icke det ringaste.
Kristen: Men varför icke? Den högtlovades Son är full av förbarmande.
Mannen: Jag har på nytt korsfäst honom för mig (Luk. 19: 14; Ebr. 6: 6); jag har föraktat hans person; jag har försmått hans rättfärdighet; jag har försmädat nådens Ande (Ebr. 10: 28, 29); jag har därför utestängt mig själv från alla löften, och nu återstår för mig ingenting annat än hotelser, förskräckliga hotelser, fasansfulla hotelser om en säker dom och det eldsnit, som skall förtära mig som en motståndare.
Kristen: Men för vilken orsaks skull störtade du dig i detta tillstånd?
Mannen: För denna världens lustar, nöjen och förmåner, av vilkas åtnjutande jag då lovade mig mycken glädje. Men nu bita och gnaga mig alla dessa saker som en brännande mask.
Kristen: Men kan du icke nu ångra och omvända dig?
Mannen: Gud förvägrar mig bättring. Hans ord giver mig ingen uppmuntran att tro. Ja, han har själv instängt mig i denna järnbur; ej heller kan någon människa i hela världen släppa mig ut. O evighet! O evighet! Huru skall jag uthärda de kval, som jag i evighet måste lida?
Då sade Uttolkaren till Kristen: Må denne mans elände alltid stå för ditt minne och vara dig en evig varning!
Kristen: Ja, i sanning, detta är förfärligt. Gud hjälpe mig att vaka och vara nykter samt bedja, att jag må undfly det, som vållade denne mans elände! Herre, är det ej nu tid för mig att fortsätta min färd?
Uttolkaren: Dröj, tills jag får visa dig ännu en sak, så skall du sedan få gå.
Alltså tog han Kristen åter vid handen och förde honom in i ett rum, där någon just höll på att stiga upp, och, under det han tog på sig sina kläder, darrade och skälvde han. Då sade Kristen: Varför darrar denne man så?Uttolkaren befallde då mannen säga Kristen orsaken. Han började då och sade: Då jag i natt låg i min sömn, så drömde jag, och se, då överdrogs himmeln med mörka moln, även åskade och blixtrade det så förskräckligt, att jag råkade i den största ångest. Då jag nu såg upp i min dröm, jagade molnen varandra med ovanlig hastighet, och jag hörde ljudet av en stark basun och såg en man sitta på ett moln ibland tusentals himmelska härskaror, vilka alla voro omgivna av eld, liksom himlarna själva stodo i ljusan låga. Därpå hörde jag en röst, som sade: Stån upp, I döde, och kommen till dom, och i detsamma rämnade hällebergen och öppnades gravarna, och de döda, som däruti lågo, kommo ut, somliga fulla av fröjd och lyftande upp sina huvud, andra betagna av förskräckelse och sökande att skyla sig under bergen (1 Kor. 15: 52; 1 Tess. 4: 16; Jud. 15; Joh. 5: 28; 2 Tess. 1: 8; Upp. 20: 11-14; Jes. 26: 21; Mik. 7: 16, 17; Ps. 95: 1-3; Dan. 10: 7).
Sedan såg jag mannen, som satt på skyn, öppna boken och bjuda hela världen att komma fram inför honom. Till följd av den förtärande eldslåga, som utgick från honom, var det dock ett ansenligt avstånd mellan honom och dem, såsom det brukar vara emellan en domare och de fångar, som stå inför hans domstol (Mal. 3: 2, 3; Dan. 7: 9, 10). Även hörde jag, huru det ropades till skarorna omkring honom, som satt på skyn: Hämten ogräset, agnarna och halmen tillsamman och kasten dem i den brinnande sjön! (Matt. 3: 12; 13: 30; Mal. 4: 1). Och i detsamma öppnade sig, just där jag stod, den bottenlösa avgrunden, och rökmoln och glödande kol samt ohyggliga ljud uppstego därur. Samma skaror fingo även befallningen: Samlen mitt vete i ladorna!(Luk. 3: 17), varvid jag såg, huru många blevo upptagna och bortförda i skyar (1 Tess. 4: 16, 17), under det att jag lämnades kvar, där jag var. Också jag sökte att gömma mig undan, men kunde det icke, ty mannen, som satt på skyn, höll alltjämt sitt öga fäst på mig, varjämte mina synder kommo mig i minnet, och mitt samvete anklagade mig på alla sidor (Rom. 2: 14, 15). Därefter vaknade jag upp ur min sömn.
Kristen: Men vad var det, som gjorde dig så förskräckt vid denna syn?
Mannen: Jo, jag trodde, att domedagen var kommen och att jag ej var färdig därför. Men vad som allra mest förskräckte mig var, att änglarna togo upp somliga men lämnade mig kvar. Även öppnade avgrunden sitt gap, just där jag stod, varjämte mitt samvete ängslade mig, och domaren med ett ansikte, däri vreden stod att läsa, alltjämt höll sitt öga fäst på mig.
Då sade Uttolkaren till Kristen: Har du begrundat alla dessa ting?
Kristen: Ja, och de ingiva mig både hopp och fruktan.
Uttolkaren: Välan, bevara dem då i ditt minne, så att de må vara liksom en sporre i din sida och driva dig framåt på den väg, där du bör gå!
Därpå började Kristen att omgjorda sina länder och rusta sig till vandring. Då sade Uttolkaren: Hugsvalaren vare alltid med dig, käre Kristen, och ledsage dig på vägen, som drager till den himmelska staden.
Alltså begav sig Kristen utav, sjungande:

Huru stora och viktiga ting jag här såg!
De varna, de fröjda, de stärka min håg
Att fortgå på vägen till livet.
Tack, tolkare god, för vad du mig lärt;
Må jag det besinna och hålla det kärt
Och minnas, vartill det var givet!

NU SÅG JAG I MIN DRÖM, att den landsväg, uppför vilken Kristen hade att gå, var på båda sidor inhägnad av en hög mur, och var murens namn Hälsa(Jes. 26: 1). Uppför denna väg lopp nu den betungade Kristen,dock icke utan mycken möda för bördans skull, som låg på hans rygg.
Så sprang han då, tills han uppnådde en något upphöjd plats, där man såg ett kors upprest och ett stycke längre ned i dalen en grav. Nu såg jag i min dröm, att just som Kristen kom fram till korset, så lossnade bördan från hans axlar, föll från hans rygg och började att rulla utför sluttningen, tills den tumlade ned i graven, och sedan såg jag den icke mer.
Nu blev Kristen full av fröjd och sade med glatt hjärta: Han har givit mig ro genom sin sorg och liv genom sin död. Sedan stod han en stund stilla för att se och undra, ty det förvånade honom mycket, att åsynen av korset så kunde befria honom från hans börda. Han stod därför och skådade och skådade, ända tills tårekällorna i hans huvud började att utgjuta sig över hans kinder (Sak. 12: 10). Då han nu så stod och skådade och grät, se, då kommo tre skinande väsenden till honom med orden: Frid vare dig! (Mark. 2: 5.) Därpå sade den förste till honom: Dina synder äro dig förlåtna.Den andre klädde av honom hans trasor och satte på honomhögtidskläder (Sak. 3: 4). Den tredje satte ett tecken på hans panna (Ef. 1: 13) och lämnade honom en förseglad rulle, vilken han bjöd honom att betrakta under sitt lopp och framvisa vid den himmelska porten. Därpå gingo de sin väg. Nu gjordeKristen tre glädjesprång och fortsatte sin väg, sjungande:

Så långt jag kom med sorg och pust
Och ingen lisa fann;
Men här mig mötte ro och lust,
Då hit jag äntligt hann. O, sälla ort, så fann jag här
Min salighet. Här brast
Mitt band, och jag förlossad är
Från själabördans last!
Välsignad vare kors och grav!
Dock han välsignad mer,
Som sig i döden för mig gav
Och nu slik fröjd mig ger!

Sedan såg jag i min dröm, att han vandrade framåt, tills han kom ned i dalen, där han ett litet stycke från vägen fick se tre män ligga försjunkna i djup sömn och med järnfjättrar omkring fötterna. En av dem hette Enfaldig, den andre Lätting,den tredje Förmäten.
Då Kristen såg dem ligga i detta tillstånd, gick han fram till dem, i hopp att kunna väcka upp dem, och ropade:I ären lika dem, som ligga i toppen på en mast (Ords. 23: 24), ty Döda havet, en bottenlös avgrund, är under edra fötter. Vaknen därför upp och skynden eder härifrån. Tillåten mig även att hjälpa er utav med edra bojor. Därjämte sade han till dem: Om han, vilken går omkring som ett rytande lejon(1 Petr. 5: 8), skulle komma hit, så bleven I säkert hans tänders rov. Då sågo de upp på honom och svarade var på sitt vis. Enfaldig sade: Jag ser ingen fara. Lätting:Ännu litet mera sova. Förmäten: Var och en måste stå på egna ben. - Och så lade de sig åter ned för att sova, och Kristen fortsatte sin väg.
Emellertid gjorde det honom ont att människor, stadda i en så farlig belägenhet, skulle sätta så litet värde på hans välvilja att av egen fri drift väcka dem, giva dem goda råd och hjälpa dem utav med deras fjättrar. Medan han nu var bedrövad häröver, fick han se två män, som kastade sig över muren till vänster om den smala vägen och med stora steg närmade sig honom. Den enes namn var Formalist, den andres Skrymtare.Då dessa män alltså upphunnit honom, började han med dem följande samtal:
Kristen: Mina herrar, varifrån kommen I, och vart ämnen I er?
Formalist och Skrymtare: Vi äro födda i landetFåfäng ära och vandra nu till berget Sion för att därigenom vinna pris och anseende.
Kristen: Varför gingen I icke in genom porten, som ligger vid början av denna väg? Veten I icke, att det är skrivet:Den som icke går genom dörren in i fårahuset utan stiger in från annat håll, är en tjuv och en rövare? (Joh. 10: 1)
Formalist och Skrymtare svarade härpå, att det skulle bliva en alltför lång omväg, om man sökte komma in genom den trånga porten, och man hade därför för sed att taga en genväg och klättra över muren, just som de nu hade gjort.
Kristen: Men betraktas det ej som en förnärmelse mot den stadens Herre, till vilken vi ämna oss, om man sålunda bryter mot hans uppenbarade vilja?
Formalist och Skrymtare sade då, att Kristen icke behövde bry sin hjärna med den saken, ty de hade gammal hävd för, vad de gjorde, och kunde, om så fordrades, skaffa vittne på, att så tillgått i mer än tusen år.
Kristen: Men tron I, att ert förfarande även låter försvara sig inför rätta?
Härpå svarade Formalist och Skrymtare, att en oväldig domare utan tvivel skulle anse en sedvänja, som vunnit mer än tusenårig hävd, äga laglig giltighet. Och dessutom, tillade de, om vi blott kommit in på vägen, så gör det ju detsamma, huru det tillgått. Om vi äro inne på vägen, så äro vi inne på vägen. Du är icke heller mer än på vägen, ehuru vi kunna förstå, att du gått in genom porten. Så äro också vi inne på vägen, fastän vi kastat oss över muren. I vad avseende är då din ställning bättre än vår?
Kristen: Jag vandrar enligt min Herres föreskrift; I åter vandren efter edert tyckes ingivelser. Vägens Herre anser er redan som tjuvar, varför jag ej tvivlar på, att er falskhet vid resans slut skall komma i dagen. Liksom I kommit in på vägen av eget bevåg och utan hans ledning, så fån I också gå ut därifrån på eget bevåg och utan hans barmhärtighet.
Härpå hade de ej stort att svara utan rådde Kristenblott att sörja för sig själv. Därefter såg jag, huru alla tre gingo var sin väg utan att växla många ord med varandra. Dock sade de två männen till Kristen, att vad lagar och stadgar anginge, så voro de vissa på, att de skulle iakttaga dem lika samvetsgrant som han. Vi kunna därför, tillade de, ej inse, vari du skiljer dig från oss, om icke genom den där manteln, som du svept omkring dig, och vilken troligen någon av dina grannar skänkt dig för att därmed skyla din nakenhets blygd.
Kristen: Lagar och stadgar skola icke frälsa er, eftersom I icke kommit in genom dörren. (Gal. 2: 16.) Och vad manteln, som jag har på mig, angår, så har jag fått den till skänks av landets Herre, dit jag går, och det just, såsom I saden, för att skyla min nakenhet med. Jag anser den därför såsom ett bevis på hans ynnest mot mig, ty förut hade jag ingenting annat än trasor. Dessutom tröstar jag mig, under det jag vandrar framåt, med sådana tankar som dessa: Då jag kommer till stadens port, hoppas jag förvisso, att dess Herre skall känna igen mig såsom en av sitt folk, efter jag är klädd i hans mantel, vilken han för intet skänkte mig samma dag, han klädde av mig mina trasor. Därjämte har jag, som ni kanske ej märkt, på min panna ett tecken, varmed en av min Herres mest förtrogna vänner beseglade mig, i detsamma bördan föll av mina axlar. Slutligen vill jag säga er, att man vid samma tillfälle gav mig en förseglad bokrulle, med vars läsning jag skulle trösta mig under min vandring, och vilken jag fick befallning att avlämna vid den himmelska porten till ett säkert tecken, att jag själv skall få slippa därin. Men alla dessa saker fruktar jag, att i saknen, och det just därför, att I icke gått in genom dörren.
På dessa ord gåvo de honom intet svar utan sågo endast på varandra och skrattade. Därefter såg jag, att alla tre fortsatte sin väg, ehuru Kristen gick före de andra utan att samtala med någon annan än sig själv. Detta gjorde han stundom under suckar, stundom under tröst och frimodighet. Även läste han ofta i bokrullen, som en av de skinande väsendena givit honom, och han kände sig därav mycket vederkvickt.
Därpå såg jag, huru de alla vandrade framåt, tills de kommo till berget Svårighet, vid vars fot en källa var belägen. Utom den vägen, som ledde rakt ifrån den trånga porten, fanns det här även två andra vägar, som veko utav, den ena till vänster, den andra till höger om bergets fot, Men den smala vägen gick rakt uppför berget, och var denna uppgång känd under namnet Svårighet. Kristen skyndade nu till källan och drack därav för att vederkvicka sig. Sedan började han sin färd uppför berget, sjungande:

Brant är berget, men jag ställer
Dit min gång med stort begär;
Svårigheten mig ej fäller,
Ty dess stråt till livet bär. Själ, var ej försagd: den rätta,
Svåra vägen bättre är,
Saligare än den lätta,
Falska, som till döden bär.

De två andra kommo också till foten av berget. Men när de sågo, att detta var brant och högt, samt att det därjämte fanns två andra vägar, vilka de hoppades skulle på andra sidan om berget åter löpa tillsamman med den smala stig, somKristen vandrade, så beslöto de att välja en av dessa två. Nu hette den ena av dessa vägar Fara och den andraUndergång. Och så gick den ene av de två männen den vägen, som kallades Fara och ledde till en stor skog, under det att den andre styrde kosan rakt fram på vägen Undergång,vilken förde honom till ett vidsträckt fält, översållat med mörka berg (Jer. 13: 16), bland vilka han snavade och föll utan att mer kunna stiga upp.
Därpå såg jag efter Kristen för att se, huru han tog sig upp för berget, och då blev jag varse, huru han i följd av vägens branthet först började att gå i stället för att springa och sedan att krypa på händer och fötter i stället för att gå. Nu låg där ungefär halvvägs upp till bergets topp en ljuvlig lövsal,som bergets Herre uppfört till trötta vandrares vederkvickelse. Där steg alltså Kristen in och satte sig ned för att vila. Sedan drog han fram sin bokrulle ur barmen och läste däri till sin tröst. Även började han ånyo att beskåda den klädnad eller mantel, som han fått, medan han stod vid korset. Men då han en stund på detta sätt förnöjt sig, föll han omsider, i en lätt slummer och sedan i en djup sömn, som kvarhöll honom på detta ställe, tills det var nära natt. Under denna sömn föll hans bokrulle ur hans hand. Medan han nu sov, kom någon till honom och väckte upp honom, sägande,Gå till myran, du late! Se på hennes vägar, och bliv vis! (Ordspr. 6: 6.) Varvid Kristen plötsligen rusade upp och skyndade framåt sin väg, tills han uppnådde bergets topp.
Så snart han nu kommit upp på berget, kommo två män med stor brådska springande emot honom, den ene Rädd, den andre Misströstan. Mina herrar, sade Kristen till dem, vad är på färde? I springen ju åt orätt håll. Härpå svarade Rädd, att de varit på väg till Sions stad och verkligen kommit uppför den besvärliga branten. Men - sade han - ju längre vi gingo, desto flera faror råkade vi ut för. Därför vände vi om och äro nu på hemvägen.
Ja - sade Misströstan - ty mitt framför oss lågo tvenne lejon i vår väg, om de sovo eller voro vakna, veta vi icke, och vi kunde ej annat än tro, att, om vi komme dem nära, skulle de genast slita oss i stycken.
Kristen: I gören mig förskräckt, men vart skall jag fly för att vara säker? Om jag går tillbaka till min fädernestad, så väntar mig där en säker undergång, efter den är bestämd att förgås genom eld och svavel. Men om jag kan uppnå den himmelska staden, är jag för alltid i säkerhet. Jag måste därför våga försöket att gå framåt. Att vända tillbaka är oundviklig död. Att åter gå framåt leder visserligen till dödsfara men ock, sedan denna blivit överstånden, till evigt liv. Ja, jag skall ännu gå framåt.
Därpå sprungo Misströstan och Rädd utför berget, men Kristen fortsatte sin väg. Då han nu erinrat sig, vad de två männen sagt honom, så sökte han i barmen efter sin bokrulle för att läsa där och hämta tröst, men han sökte och fann den icke. Då blev Kristenhögeligen bekymrad och visste ej, vad han skulle göra, ty han saknade just det, som brukade hugsvala honom, och som skulle varit hans pass till den himmelska staden. I sin rådvillhet och bestörtning erinrade han sig slutligen, att han sovit i lövsalen på bergssluttningen. Sedan han fallit på sina knän och bett Gud om förlåtelse för sitt dåraktiga beteende, gick han tillbaka för att söka efter sin rulle. Men vem kan tillfyllest beskriva den sorg, som uppfylldeKristens hjärta, medan han så gick tillbaka? Än suckade han, än grät han, och än förebrådde han sig, därför att han varit dåraktig nog att somna in på ett ställe, som endast var ämnat att bereda honom en stunds vederkvickelse från hans trötthet. Hela vägen tillbaka såg han sig uppmärksamt om på båda sidor, i fall han händelsevis skulle få reda på den förkomna rullen, som så ofta tröstat honom under hans vandring. Så gick han då tillbaka, tills han kom i sikte av lösalen, där han suttit och sovit. Men, som denna syn återupplivade minnet av hans synd, fördubblade den endast hans sorg (1 Tess. 5: 8, 9; Upp. 2: 4).
Han fortsatte alltså sin väg, bittert begråtande sin brottsliga sömn och sägande: Ack, jag arma människa, att jag kunde sova mitt på dagen! Att jag kunde sova mitt på bergetSvårighet! Att jag kunde till den grad giva efter för köttet, att jag till dess tillfredsställande använde en vila, som bergets Herre endast ämnat till vederkvickelse för pilgrimernas ande! Huru många steg har jag icke tagit förgäves! Det har gått mig på samma sätt, som det gick Israels barn, vilka för sin synds skull blevo skickade tillbaka till Röda havet. Och nu måste jag med sorg vandra samma väg, som jag kunnat beträda med fröjd, om ej min syndiga sömn varit. Huru långt kunde jag ej annars hava hunnit! Ja, jag måste gå samma stycke väg tre gånger, fastän jag ej behövt gå den mer än en gång, varjämte det är troligt, att jag bliver överfallen av nattens mörker. O, om jag blott icke hade sovit!
Som han nu hunnit tillbaka till lövsalen, satte han sig ned där och grät en stund, men då han till slut genom Guds nådiga försyn kastade sin sorgsna blick under bänken, blev han där varse sin bokrulle, varpå han skyndsamt och bävande tog upp den och stoppade den i sin barm. Men vem kan beskriva vår vandringsmans glädje, att han återfått sin rulle? Ty denna klenod var honom en borgen, att han skulle leva och bliva mottagen i den efterlängtade hamnen. Därför gömde han rullen sorgfälligt i barmen, tackade Gud, som styrt hans ögon till det ställe, där den låg, och anträdde därpå under glädjetårar åter sin vandring. Men o, med vilka snabba steg han nu skyndade uppför berget! Innan han kom upp på toppen gick emellertid solen ned, vilket ånyo påminde honom om hans fåvitska sömn, så att han åter började klaga över sig själv. O, du syndiga sömn, det är för din skull, som nu natten överraskar mig på min färd, och jag måste vandra i mörker utan solens ljus samt höra djurens ängsliga tjut (1 Tess. 5: 6, 7). Nu erinrade han sig också, vad Misströstan och Räddberättat honom om huru de blivit skrämda vid åsynen av lejonen. Utan tvivel, sade Kristen till sig själv, ströva dessa vilddjur under natten omkring efter rov, och om de skulle träffa på mig i mörkret, huru skall jag då kunna undkomma dem? Huru skall jag då undgå att bli sliten i stycken? Under dessa tankar vandrade han framåt.
Men bäst han sålunda beklagade sitt olyckliga felsteg, lyfte han upp ögonen, och se, då låg framför honom ett ståtligt slott, benämnt Det Sköna, tätt invid stora landsvägen. Nu såg jag i min dröm, att han påskyndade sina steg ditåt i hopp att möjligen där finna härbärge, Men innan han hunnit särdeles långt, kom han in på en mycket smal gång, ungefär ett stenkast från portvaktens stuga. Då han med uppmärksamma blickar spejade där framför sig, blev han varse två lejon i vägen. Nu tänkte han, ser jag den fara, som förmådde Misströstan och Rädd att vända tillbaka (lejonen voro likväl bundna, men han såg ej kedjorna). Och i sin förskräckelse tänkte han själv på att följa deras exempel; ty han såg ej annat än döden framför sig. Men då portvakten, som hette Vaksam, märkte, attKristen stod stilla, liksom han ville vända om, ropade han till honom: Har du så liten styrka? (Mark. 4: 40). Frukta icke för lejonen, de äro bundna och ligga där endast för att pröva tron, där den finnes, och avslöja dem, som icke hava någon. Håll dig blott mitt på gångstigen, så skall intet ont vederfaras dig.
Därpå såg jag, huru Kristen gick framåt, darrande av fruktan för lejonen. Men som han noga rättade sig efter portvaktens föreskrift, hörde han dem visserligen ryta, men de gjorde honom ingen skada. Då klappade han händerna av fröjd och gick vidare, tills han stannade framför porten, där portvakten stod. Min herre, sade Kristen till honom, vad är detta för ett hus? Portvakten svarade att huset var uppbyggt av bergets Herre till pilgrimers vederkvickelse och beskydd. Även frågade han Kristen, varifrån han var, och vart han ämnade sig.
Kristen: Jag kommer från staden Fördärv och går till Sions berg. Men som solen nu gått ned, skulle jag gärna, om det tillåtes, vilja taga in här över natten.
Portvakten: Vad heter du?
Kristen: Jag heter nu Kristen, men från början var mitt namn Nådelös. Jag härstammar från Jafets släkte, som Gud låtit bo i Sems hyddor (1 Mos. 9: 27).
Portvakten: Vad är orsaken, att du kommer så sent? Solen är ju redan nedgången.
Kristen: Jag skulle ha varit här förr, om jag, eländiga människa, icke sovit i Lövhyddan, som ligger på bergsluttningen. Ja, även det oaktat skulle jag ha varit här mycket förr, om jag icke under min sömn förlorat mitt betyg. Och jag saknade det icke, förrän jag kom på toppen av berget, men då jag där skulle känna efter det och ej fann det, blev jag tvungen att med sörjande hjärta gå tillbaka till det ställe, varest jag legat och sovit. Där fick jag reda på min bokrulle och är nu äntligen här.
Portvakten: Välan! Jag skall kalla ut en av detta ställets jungfrur, och, om hon tycker om ditt tal, skall hon enligt husets regler, föra dig in till det övriga husfolket.
I detsamma ringde portvakt Vaksam på en klocka, och vid dess ljud kom en allvarlig och skön ung flicka vid namn Klokhetut ur slottsporten och frågade, varför hon blivit efterskickad.
Portvakten: Denne man är stadd på resa från stadenFördärv till Sions berg, men, som han är uttröttad och blivit överfallen av mörkret, har han bett mig att få dröja här i natt. Så sade jag honom då, att jag skulle ropa på dig, på det du skulle samtala med honom och sedan förfara med honom, som dig bäst synes, enligt husets lag och ordning.
Därpå frågade jungfrun honom, vem han var, och vart han ämnade sig, och han upplyste henne därom. Även frågade hon honom, huru han kommit in på vägen, och han berättade henne, huru det tillgått. Vidare sporde hon, vad han sett och erfarit på vägen. Sedan han nu givit henne besked även härom, frågade hon slutligen efter hans namn. Då svarade han: Mitt namn är Kristen. Och jag längtar så mycket mer att få taga in här i natt, som, efter vad jag hört, detta ställe blivit uppbyggt av bergets Herre för att tjäna pilgrimer till vederkvickelse och beskydd. Då smålog hon, men tårarna stego henne i ögonen. Efter en stunds tystnad sade hon: Jag skall kalla ut två eller tre till av husets folk. Därpå sprang hon till dörren och kallade Förstånd, Gudsfruktan ochKristlig kärlek. Och sedan även dessa en stund samtalat med honom, förde de in honom i huset, där många av husfolket mötte honom på tröskeln, sägande: Kom in, du Herrens välsignade. Detta hus är uppbyggt av bergets Herre enkom för att härbärgera sådana vandringsmän som du. Då bugade han sitt huvud och följde efter dem in i huset. Sedan han nu kommit in och satt sig ned, gåvo de honom något att dricka och överenskommo, att, på det tiden ej måtte gå onödigt förbi, medan kvällsvarden tillagades, några av dem skulle förtroligt samtala med Kristen; och blevo Gudsfruktan, Förståndigoch Kristlig kärlek därtill utsedda.
Nåväl, gode Kristen - så började nu Gudsfruktan- efter vi visat dig den kärleken att mottaga dig i vårt hus i natt, så låtom oss, i hopp att det möjligen kunde lända oss till uppbyggelse, samtala med dig om allt, som hänt dig på din vallfärd.
Kristen: Mycket gärna. Det fägnar mig, att I ären så sinnade.
Gudsfruktan: Vad bevekte dig först att välja en pilgrims liv?
Kristen: Jag jagades ut ur mitt fädernesland av ett förskräckligt rykte, som ständigt ljöd i mina öron, nämligen att där väntade mig en oundviklig undergång, om jag dröjde kvar därstädes.
Gudsfruktan: Men huru kom det sig, att, då du lämnade ditt fädernesland, du tog vägen just åt detta håll?
Kristen: Gud ville så hava det. Ty då jag överfölls av fruktan för den undergång, som hotade mig, visste jag icke, vart jag skulle vända mig. Men under det jag så stod där darrande och gråtande, kom lyckligtvis till mig en man, som hetteEvangelist: och han visade mig den Trånga porten, som jag väl aldrig annars skulle hava hittat på. Så kom jag in på den väg, som sedan lett mig rakt till detta hus.
Gudsfruktan: Men gick du icke förbi Uttolkarens hus?
Kristen: Jo, och där såg jag sådana ting, som aldrig skola gå mig ur mitt minne, så länge jag lever. I synnerhet var det tre ting, som fäste min uppmärksamhet, nämligen huru Kristus, trots satan, underhåller sitt nådeverk i syndarens hjärta; vidare huru en man genom fortsatt syndande hade förlorat allt hopp om Guds barmhärtighet, och slutligen huru en annan i sin sömn tyckte, att domedagen redan var kommen.
Gudsfruktan: Hörde du honom då omtala din dröm?
Kristen: Ja, och den förekom mig så förfärlig, att mitt hjärta överväldigades av ångest, under det han berättade den, Men jag är i alla fall glad, att jag fick höra den.
Gudsfruktan: Såg du ingenting mer i Uttolkarens hus?
Kristen: Jo, han förde mig till ett ståtligt palats och visade mig, huru dess invånare voro klädda i guld; huru en djärv man kom och med sitt svärd banade sig väg genom de beväpnade män, som stodo i dörren för att utestänga honom, och huru man bjöd honom att komma in och vinna en evig härlighet. Och huru allt detta hänryckte mitt hjärta! Om jag ej vetat, att jag måste gå vidare, skulle jag gärna ett helt år velat stanna i den gode mannens hus.
Gudsfruktan: Och vad såg du mera på din väg?
Kristen: Vad jag såg! Jo, när jag gått endast ett litet stycke längre, så tyckte jag mig se en man hänga blödande på ett kors, och blotta åsynen av honom hade den verkan, att den tunga börda, under vilken jag suckade, föll av min rygg. Detta förundrade mig högligen, ty jag hade aldrig förr sett något dylikt. Ja, medan jag stod och såg upp på den blödande mannen (ty jag kunde ej taga mina ögon från honom), så kommo tre skinande väsen fram till mig. En av dem betygade, att mina synder voro mig förlåtna. Den andre klädde av mig mina trasor och gav mig den här stickade manteln, som jag har på mig. Den tredje satte på min panna det tecken, som ni ser där, samt lämnade mig denna förseglade skrift (och härvid drog han fram sin bokrulle ur barmen).
Gudsfruktan: Men du såg väl ännu något mer?
Kristen: Vad jag redan berättat för er, var det bästa; emellertid såg jag även några andra saker. Så fick jag, under det jag vandrade framåt, se tre män, Tanklös,Lätting och Förmäten, ligga insomnade ett litet stycke från vägen med järnfjättrar omkring fötterna. Men tror ni, att jag kunde väcka dem? Även såg jag, huruFormalist och Skrymtare kastade sig över muren, för att, som de själva föregåvo, vandra till Sion. Men de omkommo snart, såsom jag förutsagt dem, ehuru de ej ville tro det. Men framför allt fann jag det mödosamt att klättra upp för det här berget ävensom att komma förbi de glupande lejonen. Och sannerligen, om icke den gode mannen, som vaktar porten till detta hus, varit så tror jag nästan, att jag i alla fall hade vänt om, men nu tackar jag Gud, att jag är här, och tackar även eder, därför att I mottagit mig.
Därefter fann Förstånd för gott att göra några frågor, bedjande honom besvara dem.
Förstånd: Tänker du stundom på det landet, varifrån du kom?
Kristen: Ja, men med mycken blygsel och avsky. Sannerligen, om min håg stått till landet, varifrån jag kom, kunde jag nog haft tillfälle att vända om dit; men nu begär jag ett bättre fädernesland, nämligen ett himmelskt (Ebr. 11: 15, 16).
Förstånd: Bär du icke ännu med dig några av de ting, i vilka du då levde?
Kristen: Jo, men storligen mot min vilja. Detta gäller i synnerhet om mina inre köttsliga tankar och begärelser, i vilka både jag och mina landsmän fordom funno sådant behag, Men nu utgöra de min sorg, och om jag finge välja, skulle jag aldrig mer ens tänka på dylika saker, men jag, som vill göra det goda, finner hos mig den lagen, att det onda låder vid mig (Rom. 7: 15-21).
Förstånd: Förefaller det dig icke stundom, som om dessa begärelser, vilka på andra tider förorsaka dig sådant bekymmer, vore övervunna?
Kristen: Jo, ehuru endast mycket sällan. Men, så ofta det händer, räknar jag det som mina gyllene stunder.
Förstånd: Kan du erinra dig, vilka medel du begagnat, då det någon gång förefallit dig, som om dina frestelser varit övervunna?
Kristen: Jo, när jag tänker på vad jag såg på korset, det hjälper. När jag betraktar min stickmantel, det hjälper. Vidare, när jag läser i bokrullen, som jag bär i min barm, det hjälper. Slutligen, när jag i mitt hjärta blir brinnande vid tanken på landet, dit jag vandrar, det hjälper.
Förstånd: Och vad är det, som gör, att du längtar så till Sions berg?
Kristen: Jo, jag hoppas att där få se honom levande,som hängde död på korset; ävensom jag hoppas att där bliva kvitt allt detta onda, som ännu finnes hos mig, och som är mig till ständig förtret. Även säges det, att det ej där finnes någon död, samt att jag där skall få vistas i sådant sällskap, som jag mest älskar (Jes. 25: 8; Upp. 21: 4). Ty, sanningen att säga, älskar jag honom, emedan han befriat mig från min börda. Vidare är jag trött på mitt inneboende fördärv samt skulle gärna vilja vara där, varest jag icke mer skall dö, samt i deras sällskap, som beständigt ropa: Helig, helig, helig.
Då sade Kärlek till Kristen: Har du hustru och barn? Är du gift?
Kristen: Ja, jag har hustru och fyra små barn.
Kärlek: Men varför tog du dem icke med dig?
Då grät Kristen och sade: Ack, huru gärna hade jag ej gjort det. Men de voro alla rakt emot, att jag skulle begiva mig på denna vandring.
Kärlek: Men du borde ha talat med dem och försökt visa dem vådan av att stanna kvar.
Kristen: Det gjorde jag också, liksom jag berättade dem, vad Gud uppenbarat mig om vår stads stundande undergång. Men det föreföll dem som begabberi (1 Mos. 19: 14), och de trodde mig icke.
Kärlek: Bad du också Gud, att han skulle välsigna de varningar, du gav dem?
Kristen: Ja, och det av allt hjärta, ty ni kan väl förstå, att min hustru och mina stackars barn voro mig mycket kära.
Kärlek: Men talade du icke med dem om din egen sorg och din fruktan att förgås? Ty jag förmodar, att den undergång, som hotade dig och staden, livligt föresvävade din själ.
Kristen: Jo, mångfaldiga gånger. De kunde också läsa min fruktan i mitt ängsliga ansikte, i mina bittra tårar och i den bävan, som överföll mig, så ofta jag tänkte på den dom, som hängde över våra huvuden. Men ingenting kunde beveka dem att följa mig.
Kärlek: Men vad kunde de anföra till ursäkt för att de ej gingo med?
Kristen: Jo, min hustru fruktade att förlora denna världen, och mina barn voro begivna på ungdomens dåraktiga nöjen. Av ett eller annat skäl läto de mig vandra så här allena.
Kärlek: Men kanske ditt eget fåfänga leverne tillintetgjorde hela kraften av de ord, genom vilka du sökte övertala dem att göra dig sällskap.
Kristen: Jag kan visserligen icke rosa mitt leverne, ty jag vet blott alltför väl, att det varit ganska bristfälligt. Även är det mig bekant, att en människa genom sin umgängelse lätt kan nedriva alla de skäl och grunder, genom vilka hon sökt väcka de sina till någon omsorg, om deras eviga väl. Så mycket kan jag likväl säga, att jag var mycket rädd för att genom något otillbörligt beteende å min sida giva dem anledning att bliva avogt stämda mot en pilgrims liv. Ja, just detta var orsaken, varför de brukade säga, att jag var alltför nogräknad och förnekade mig (allt för deras skull) många saker, i vilka de icke kunde se något ont. Ja, jag tror mig kunna påstå, att, om något, som de sågo hos mig, var dem till hinder, var det just min ängsliga fruktan att synda emot Gud och göra min nästa någon orätt.
Kärlek: Så hatade ock Kain sin broder, därför att hans gärningar voro onda men hans broders rättfärdiga(1 Joh. 3: 12). Om därför din hustru och dina barn förargades på dig för sådant, så hava de därmed visat, att de hava ett oförsonligt hat till det goda, och du har friat ditt liv (Hes. 3: 19).
Nu såg jag i min dröm, att de sålunda sutto och samtalade, tills kvällsvarden var färdig. Därpå satte de sig ned att äta. Och var det ett härligt gästabud med fett och märg och vin, däruti ingen drägg var; varjämte deras samtal vid bordet helt och hållet vände sig omkring bergets herre, såsom om vad han hade gjort, varför han gjort, vad han gjort, och varför han byggt huset, vari de voro. Av vad de sade, kunde jag förstå, att han varit en stor krigare, som stritt med och tillintetgjort den, som hade döden i sitt våld (Ebr. 2: 14, 15), ehuru icke utan stor fara för honom själv, och kom detta mig att desto mer älska honom. Ty, såsom de sade och jag även tror, så kostade det honom stor blodförlust. Men vad som allra mest förhärligade hans nådefulla verk, det var, att han gjorde allt av idel kärlek till detta land. Och dessutom var det några av husfolket, som sade, att de sett honom och talat med honom, sedan han dog på korset. De betygade, det de hört av hans egna läppar, att han hyste en sådan kärlek till stackars pilgrimer, att maken ej står att finna från öster till väster. Vidare anförde de till bevis på sanningen av detta påstående, att han avlagt sin härlighet för att kunna göra de fattiga rika, samt att de hört honom säga och försäkra, att han icke ville bo ensam på Sions berg. Slutligen berättade de, huru han gjort många vandringsmän till furstar, fastän de av naturen voro tiggare och suttit i säck och aska (1 Sam. 2: 8; Ps. 113: 7, 8).
På detta sätt samtalade de med varandra till sent in på natten, och, sedan de anbefallit sig i sin Herres beskydd, gingo de till vila. Vår vandringsman fick ligga i övre våningen i en stor sal, vars fönster vette mot solens uppgång. Och var salens namn Frid. Där sov han nu till dagningen, då han uppvaknade och sjöng:

Var är jag nu? O, Jesus huld,
Som har förlåtit mig min skuld!
Din kärlek stor, din vård det är,
Att vandringsman få vila här
Och uti denna fristad bo,
Som gränsar näst till himlens ro.

Sedan nu alla stigit upp följande morgon och haft något ytterligare samtal, sade husets invånare till Kristen, att han icke skulle få resa, förrän de låtit honom se ställets märkvärdigheter. Först förde de honom in i studerkammaren och visade honom där några urkunder av mycket hög ålder, bland annat, så vitt jag erinrar mig i min dröm, bergets Herres släktregister, enligt vilket han är son till den Gamle av dagar och har sin uppgång av begynnelsen och av evighet. Här funnos även fullständiga uppgifter om alla de gärningar, han utfört, ävensom namnen på alla de hundrade, som han tagit i sin tjänst samt försatt i boningar, som icke lida någon åverkan varken av tidernas längd eller naturens förgänglighet.
Därpå läste de för Kristen om några av de dråpliga verk, som åtskilliga av hans tjänare utfört, såsom huru de besegrat konungariken, övat rättfärdighet, fått löften, tillstoppat lejons munnar, släckt elds kraft, undkommit svärdsegg, blivit starka efter svaghet, blivit väldiga i krig och drivit främmande härar på flykten (Ebr. 11: 33, 34).
Sedan läste de vidare i en annan del av husets urkunder, där det visades, hur villig deras Herre är att i sin nåd upptaga vilka som helst, ja, vilka som helst, även om de under sitt förflutna liv på det värsta försmädat hans person och hans verk. Här funnos också åtskilliga berättelser om många andra märkvärdiga ting, både i äldre och nyare tider, vilka alla visades för Kristen, jämte profetior och förutsägelser om vad som i sinom tid ofelbart skulle gå i fullbordan, icke mindre till fiendernas skräck och bestörtning än till pilgrimernas hugnad och tröst.
Dagen därpå förde de honom in i Rustkammaren och visade honom alla slags vapen, som deras Herre anskaffat till Sionsvandrares tjänst, såsom svärd, sköld, hjälm, bröstharnesk,bön utan återvändo och skor, som icke skulle slitas ut. Och var det vapenförråd, som här var samlat, stort nog för att utrusta lika många män till deras Herres tjänst, som det finnes stjärnor på himlavalvet.
Även visade de honom somliga av de verktyg, med vilka några Herrens tjänare hade utfört sina underbara gärningar, såsom Moses stav, hammaren och spiken, med vilka Jael dödade Sisera, ävensom de krukor, basuner och lampor, med vilka Gideon slog Midians här på flykten. Vidare visade de honom den oxpik, med vilken Samgar slog sex hundra män (Dom. 3: 31), den åsnakäke, med vilken Simson utförde sina väldiga bedrifter, slungan och stenen, med vilken David slog Goliat av Gat, och slutligen det svärd, varmed deras Herre, då han står upp för att hämnas på sina fiender, kommer att dräpa syndens människa. De visade Kristen även många andra härliga saker, som storligen fröjdade hans hjärta. Därpå gingo de åter till vila.
Sedan såg jag i min dröm, huru han följande morgon steg upp och ville fortsätta sin vandring. Men de bådo honom stanna ännu en dag, så skulle de, om vädret bleve klart, visa honom de Ljuvliga bergen; ty, sade de, åsynen av dem skall lända dig till ytterligare uppmuntran, alldenstund dessa berg ligga närmare den efterlängtade hamnen än det ställe, där du nu befinner dig. Så samtyckte han då att dröja. När det blev dag, förde de honom alltså upp på husets tak och bådo honom att se mot söder. Och då han så gjorde, se då såg han i fjärran en härlig bergstrakt, prydd med skogar, vingårdar, allehanda frukter och blommor, källor och springbrunnar, vilket allt var ljuvligt att skåda (Jes. 33: 16, 17). Det där, sade de, är Immanuels land, vilket står lika öppet för alla pilgrimer som detta berg. Och, när du kommer dit, kan du därifrån se porten till den himmelska staden, vilken de där boende herdarna ej skola försumma att visa dig.
Nu tänkte han åter att begiva sig åstad, och de hade ej heller något att däremot invända. Men låt oss först, sade de, ånyo gå in i rustkammaren. De gjorde så, och, sedan han kommit dit in, klädde de honom från topp till tå i en rustning av härdat stål, i händelse han skulle bliva överfallen på vägen. Sålunda utstyrd, gick han med sina vänner ut till porten, där han frågade Portvakten,om han sett någon Sionsvandrare gå där förbi. Sedan Portvakten bejakat Kristens fråga, sade denne vidare: Säg mig, kände ni denne vandringsman?
Portvakten: Jag frågade honom, vad han hette, och han sade mig, att hans namn var Trofast.
Kristen: Ack, jag känner honom. Han är min landsman och nära granne, han kommer från samma stad, där jag är född. Huru långt försprång tror ni, att han kan hava fått?
Portvakten: Vid det här laget måste han hava hunnit till foten av berget.
Kristen: Gott, gode Portvakt. Herren vare med dig och välsigne dig ännu rikligare för den vänlighet, du visat mig!
Därpå anträdde han sin vandring. Men Klokhet,Gudsfruktan, Kärlek och Förstånd ville ledsaga honom utför berget. Så vandrade de då tillsamman, under det de fortsatte sina förra samtal, tills de kommo till bergets fot. Då sade Kristen: Liksom det var svårt att komma upp, så är det ock, så vitt jag kan se, farligt att gå ned.
Ja, sade Förstånd, så är det verkligen. Ty det är svårt för en människa att utan att snava och falla stiga ned i Förödmjukelsens dal, där du nu befinner dig. Därför hava vi ock kommit med för att ledsaga dig utför berget. Så började han då att stiga utföre, ehuru med mycken försiktighet; icke desto mindre snavade hans fot en eller två gånger.
Därpå såg jag i min dröm, huru, då Kristenkom ned till foten av berget, hans goda följeslagare lämnade honom ett bröd, en flaska vin och en druvklase, varefter han fortsatte sin färd framåt.
Men i denna Förödmjukelsens dal råkade stackarsKristen i svårt trångmål. Han hade endast gått ett litet stycke, då han blev varse en ond ande komma över fältet emot honom, och var andens namn Apollyon. Då började Kristenatt bliva förskräckt och tänkte fram och tillbaka, huruvida han skulle vända om eller sätta sig till motvärn. Men så kom han ihåg, att han icke hade något harnesk på ryggen, och att han därför, om han toge till flykten, endast skulle göra det lättare för den onde anden att genomborra honom med sina glödande pilar. Han beslöt alltså att dristigt bjuda honom spetsen. Ty, tänkte han, även om jag icke hade något annat ögonmärke än att rädda mitt liv, skulle det dock vara rådligast att icke fly.
Han gick därför framåt, tills Apollyon mötte honom. Denne var ett vidunder, hiskligt till att skåda, ty han var betäckt med fjäll såsom en fisk (och äro dessa fjäll hans stolthet). Han hade vingar såsom en drake och fötter såsom en björn. Ur hans buk utgingo eld och rök, och hans mun var såsom ett lejons gap. Framkommen till Kristen, betraktade han honom med föraktlig uppsyn och tillsporde honom sålunda:
Varifrån kommer du, och vart ämnar du dig?
Kristen: Jag kommer från staden Fördärv, som är ett tillhåll för all slags ondska, och är på väg till Sions stad.
Apollyon: Jag märker av ditt svar, att du är en av mina undersåtar, ty hela det landet tillhör mig, och jag är dess furste och gud. Huru kommer det då till, att du rymt bort från din konung? Om jag ej hoppades, att du ännu kunde vara mig till tjänst, så skulle jag nu med ett enda slag fälla dig till marken.
Kristen: Det är sant, att jag är född på ditt område, men din tjänst är en hård tjänst och din lön är sådan, att ingen människa kan leva på den, ty syndens lön är döden (Rom. 6: 23). Då jag därför kom till mognare år, så gjorde jag såsom andra förståndiga människor, jag såg mig om, ifall jag till äventyrs skulle kunna förbättra min ställning.
Apollyon: Ingen furste går in på att så lätt förlora sina undersåtar, ej heller vill jag nu avstå från dig. Men eftersom du klagar över din tjänst och din lön, lovar jag dig här, att, om du samtycker att gå tillbaka, giva dig allt, vad vårt land kan erbjuda.
Kristen: Men jag har redan tagit tjänst hos en annan, nämligen hos alla konungars Konung. Huru kan jag då med gott samvete vända om med dig?
Apollyon: Du har ju, såsom ordspråket säger, fallit ur askan i elden. Men det är helt vanligt, med dem, som givit sig ut för att vara hans tjänare, att de efter en tid rymma bort från honom och vända tillbaka till mig. Gör du på samma sätt, så skall allt bli väl.
Kristen: Jag har svurit honom tro och lydnad. Huru kan jag då övergiva honom utan att bli hängd som en förrädare?
Apollyon: Du handlade på samma sätt emot mig, och likväl är jag villig att överse med allt, blott du vill vända om och gå tillbaka.
Kristen: Då jag lovade att lyda dig, var jag ännu omyndig. Dessutom vet jag, att den furste, under vilkens banér jag står, kan lösa mig från mitt löfte, ja, även förlåta, vad jag gjorde av eftergivenhet för din vilja. Och slutligen för att säga dig sanningen, du själamördande Apollyon, så älskar jag hans tjänst, hans lön, hans tjänare, hans styrelse, hans sällskap och hans land långt mer, än vad du har att bjuda på. Upphör därför att vidare söka övertala mig. Jag är hans tjänare och vill följa honom.
Apollyon: Betänk ännu en gång, medan du är vid lugn besinning, vad som efter all sannolikhet kommer att vederfaras dig på den väg, du beträtt. Du vet, att hans tjänare merendels få ett olyckligt slut, emedan de svikit mig och övergivit mina vägar. Huru många av dem hava ej lidit en neslig död! Vad vidare det angår, att du anser hans tjänst bättre än min, så har han ännu aldrig lämnat den ort, där han bor, för att rädda sina tjänare ur våra händer, då däremot hela världen väl vet, huru många gånger jag, vare sig genom våld eller list, befriat dem, som troget tjänat mig, från honom och hans tjänare, om de råkat i hans våld. Och på samma sätt vill jag också befria dig.
Kristen: Om min Konung icke här i tiden befriar sina tjänare, sker det därför, att han vill pröva deras kärlek, huruvida de vilja bliva honom trogna intill änden. Och vad angår det olyckliga slut, som du säger, att de få, så är det i deras ögon just det allra härligaste. De göra sig ej heller förhoppningar om att bli förlossade från all vedermöda här i tiden, ty de förbida en tillkommande härlighet, och denna skall tillfalla dem, när deras Konung kommer i sin och sina änglars härlighet.
Apollyon: Men du har redan varit hans tjänst otrogen, huru kan du inbilla dig, att han skall giva dig någon lön?
Kristen: Säg mig, o Apollyon, varuti jag varit honom otrogen.
Apollyon: Du var nära att givas upp i början av din färd, nämligen då du höll på att drunkna i Misströstanskärr. Du försökte att på orätta vägar bli din börda kvitt, då du dock borde hava väntat, tills din furste avlyft densamma. Du föll i en syndig sömn och förlorade därunder dina klenoder. Även hade du så när vänt om, då du fick se lejonen. Och slutligen, så ofta du talar om din resa och om allt, som du hört och sett, så söker du hemligen din egen ära med allt, vad du säger.
Kristen: Allt detta är sant, ävensom mycket mer, som du utelämnat, men den Furste, som jag tjänar och ärar, är barmhärtig och villig att förlåta. Dessutom behärskades jag av dessa svagheter, så länge jag var i ditt land, ty där hade jag insupit dem, och sedan har jag suckat under och sörjt över dem samt erhållit min Furstes förlåtelse.
Nu råkade Apollyon i ett förfärligt raseri och sade: Jag är en fiende till denne Furste, jag hatar hans person, hans lagar och hans folk och är kommen hit enkom för att göra dig motstånd.
Kristen: Apollyon, tänk på vad du gör, ty jag är på Konungens landsväg, på helighetens väg. Tag dig därför till vara.
Då ställde Apollyon sig tvärs över vägen med en fot på vardera sidan och sade: Jag är utan fruktan i den saken, bered dig att dö, ty jag svär vid min eviga avgrund, att du ej skall komma vidare, här skall jag göra slut på ditt liv.
I detsamma slungade han en glödande pil mot Kristens bröst, men denne uppfångade den med skölden, som han hade i sin hand, och undgick så den faran.
Nu drog Kristen sitt svärd, ty han såg, att det var tid att gå anfallsvis till väga. Men Apollyon var ej sen att gå löst på honom, skjutande sina pilar så tätt som hagel, och oaktat alla sina bemödanden att undvika dem, blev Kristensårad i huvud, hand och fot och måste draga sig litet tillbaka. Nu sökte Apollyon att med fördubblad iver fullfölja sin fördel, men Kristen repade åter mod och gjorde så manligt motstånd, som han kunde. Denna väldiga strid varade mer än en halv dag, tills Kristen var alldeles utmattad. Ty I bören veta, att han i följd av sina sår ej kunde annat än bliva allt svagare och svagare.
Då Apollyon märkte den fördel, han sålunda vunnit, trängde han Kristen närmare in på livet samt brottades så länge med honom, tills den arme mannen gjorde ett förskräckligt fall, varvid ock svärdet flög ur hans hand. Då sade Apollyon: Nu är jag viss om dig; och i detsamma kramade han honom så hårt, att Kristen började att förtvivla om livet. Men just som Apollyon måttade sitt sista hugg emot sin motståndare, för att, som han hoppades, giva honom dråpslaget, styrde Gud det så, att Kristen helt hastigt räckte ut handen efter sitt svärd, fattade uti det och sade: Glädjens ej över mig, mina fiender! Om jag än faller, står jag upp (Mik. 7: 8). I detsamma gav han den onde anden en så väldig stöt, att han ryggade tillbaka såsom en, som erhållit sitt banesår. Så snart Kristen märkte detta, gjorde han ett nytt utfall emot honom, sägande: I allt detta övervinna vi rikligen genom den, som har älskat oss (Rom. 8: 37). Då utbredde Apollyon sina drakvingar och flög sin kos, och Kristen såg honom aldrig mer (Jak. 4: 7).
Men ingen utom den, som själv sett och hört det, kan föreställa sig, med vilket gräsligt tjut och rytande Apollyon under hela tiden uppfyllde luften, ty han talade som en drake (Upp. 13: 11); ej heller å andra sidan vilka suckar och klagorop som utbröto från Kristens hjärta. Ja, under hela tiden såg jag icke i hans ansikte ett enda uttryck av glädje, förrän han märkte, att han sårat Apollyon med sitt tveeggade svärd, ty då log han verkligen och lyfte upp ögonen till himmelen. Men det var den förfärligaste kamp jag någonsin skådat.
När nu striden var slut, sade Kristen: Jag vill nu tacka honom, som frälst mig ur lejonets gap, honom, som hjälpt mig emotApollyon. Därpå uppstämde han följande sång:
Beelsebul beslöt att mig förstöra.
Han sände ut sin kämpe pansarklädd;
Med avgrundsilska sågs han anfall göra
Mot mig, mig arme, som var svag och rädd.
Men Mikael sin trogna hand mig räckte,
Och så mitt svärd kom fienden att fly.
Pris vare dig från släkte intill släkte!
Pris dig, o Gud, med lovsång evigt ny!
Därpå räckte en hand honom några löv av livets träd, vilka Kristen tog och lade på de sår, han fått i striden, och genast blevo de helade. Även satte han sig ned på samma ställe för att äta bröd och dricka ur den flaska, som nyss givits honom. Sålunda vederkvickt anträdde han åter sin färd med draget svärd i handen. - Ty, sade han, jag vet ej, vilka fiender ytterligare kunna möta mig. Men Apollyonofredade honom ej vidare under återstoden av vägen genom denna dal.
Vid slutet av Förödmjukelsens dal låg nu en annan, benämnd Dödsskuggans dal, vilken Kristen nödvändigt måste genomvandra, emedan vägen till den himmelska staden gick mitt igenom densamma. Denna dal är nu mycket ödslig och beskrives sålunda av profeten Jeremia: Det öde och gropiga landet, torrhetens och mörkrets land, där ingen (utom en kristen) gick vägen fram, och där ingen människa bodde (Jer. 2: 6).
Här kom nu Kristen i ännu värre trångmål än under striden med Apollyon, såsom man kan se av det, som följer.
Jag såg nämligen nu i min dröm, huru, då Kristenuppnådde ingången till Dödsskuggans dal, två män, söner av dem, som fordom så illa beryktade det goda landet, kommo springande emot honom.
Kristen, som såg dem sålunda skynda tillbaka, sade till dem: Vart ämnen I eder?
Männen: Tillbaka, tillbaka! Och vi råda dig att göra detsamma, så framt frid och liv äro dig kära.
Kristen: Huru då? Vad är på färde?
Männen: På färde? Vi vandrade samma väg som du och gingo så långt vi vågade. Ja, vi hade så när aldrig kommit tillbaka, ty, om vi gått blott litet längre, skulle vi nu ej varit här för att berätta dig, vad som vederfarits oss.
Kristen: Men vad har då hänt er?
Männen: Jo, vi skulle hava kommit in i själva Dödsskuggans dal, om vi icke till all lycka sett oss väl före och så upptäckt faran, innan vi störtade oss i densamma (Ps. 44: 20; 107: 10).
Kristen: Men vad haven I sett?
Männen: Jo, först dalen själv, vilken är svart som beck. Sedan sågo vi där gastar, skogsrån och drakar från avgrunden. Vidare hörde vi i dalen oupphörliga tjut och jämmerrop, vilka tycktes komma från människor, som under outsäglig ångest sutto där, bundna i järnfjättrar. Slutligen är dalen insvept i förtvivlans tröstlösa moln, och döden utbreder för evigt däröver sina hemska vingar. Med ett ord: den är full av fasor, och en gränslös förvirring råder där (Job 3: 5; 10: 22).
Kristen: Av vad I hittills sagt, kan jag ej förstå annat, än att detta är just min väg till den efterlängtade hamnen (Jer. 2: 6).
Männen: Det må gärna vara din väg, men vår blir det icke.
Därpå skildes de åt, och Kristen fortsatte sin vandring, hållande sitt dragna svärd i handen, av fruktan att han skulle bliva överfallen.
Sedan såg jag i min dröm, huru det, så långt denna dal räckte, på högra sidan var ett mycket djupt dike. Detta är det dike, vari i alla tider blinda ledare hava fört blinda, tills så väl de förra som de senare jämmerligen omkommit. På den vänstra sidan åter var det ett mycket farligt träsk, där även en from man, om han skulle falla däri, ej kan finna någon botten att stå på. Det var i detta träsk, som konung David en gång sjönk ned, och han skulle utan tvivel hava drunknat däri, om icke han, som är mäktig, att hjälpa, hade upptagit honom därur (Ps. 69: 15, 16). Som slutligen gångstigen här var ytterst smal, så inses lätt, att den gode Kristensbelägenhet var mycket svår, ty då han i mörkret sökte att akta sig för diket på den ena sidan, var han i fara att tumla ned i träsket på den andra, och då han sökte att undvika träsket, kunde han ej utan största försiktighet undvika att falla i diket. Också hörde jag honom sucka tungt, under det han sålunda vandrade framåt. Ty utom de redan nämnda farorna var gångstigen här så mörk, att ofta, då han lyfte upp foten för att gå framåt, visste han icke var eller varpå han vid nästa steg skulle sätta den.
Vidare märkte jag, huru ingången till Helvetet lågungefär mitt i denna dal samt helt nära vägkanten. Vad skall jag nu göra? tänkte här Kristen. Tillika utbröt litet emellanåt en sådan massa av eld och rök med gnistor och gräsliga ljud - allt saker, vilka icke såsom Apollyon aktade Kristens svärd - att denne var nödsakad att sticka det i skidan och tillgripa ett annat vapen, som hette Oavlåtligbön (Ef. 6: 18). Så hörde jag honom då ropa: Herre, rädda min själ! (Ps. 116: 4). På detta sätt gick han framåt en lång stund, ehuru lågorna hela tiden hotade att fatta uti honom. Dessutom hörde han omkring sig jämrande röster samt dånet av skaror, som rusade fram och tillbaka, så att han stundom trodde, att han skulle bliva sliten i stycken och nedtrampad såsom träck på gatan. Och han måste se denna fruktansvärda syn och höra dessa förfärliga ljud under flera mil. Då han sedan kom till ett ställe, där han tyckte sig höra en hop onda andar komma emot honom, stannade han och begynte tänka efter, vad som nu var att göra. Ibland hade han en halv tanke på att gå tillbaka. Men så besinnade han, att han redan torde vara halvvägs genom dalen. Även rann det honom i minnet, huru han redan övervunnit många faror, ävensom att det möjligen kunde vara äventyrligare att gå tillbaka än att gå framåt. Alltså beslöt han att fortsätta sin färd. De onda andarna tycktes emellertid komma allt närmare och närmare. Men då de hunnit nästan ända fram till honom, utropade han med mycket ljudlig röst: Jag vill vandra i Herren Guds kraft. Därpå veko de tillbaka och förföljde honom icke vidare.
En sak måste jag dock icke förbigå. Jag märkte nämligen, att den stackars Kristen nu var så förvirrad, att han icke kände sin egen röst. Och se här, huru jag fann, att det tillgick. Just då han kom mitt för ingången till den brinnande avgrunden, smög en av de onda andarna sig tyst bakom honom och viskade i hans öra många gräsliga hädelser, som den arme mannen trodde komma från sitt eget hjärta. Tanken, att han nu kunde häda honom, som han förut älskat så högt, bedrövade Kristen mer än något, som han hittills råkat ut för. Och likväl skulle han icke hava gjort det, om det berott av honom. Men han hade icke sans nog att tillstoppa sina öron eller att förstå, varifrån dessa hädelser kommo.
Sedan Kristen länge vandrat i denna tröstlösa belägenhet, tyckte han sig höra en röst av en man, som gick framför honom, sägande: Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig (Ps. 23: 4).
Då blev han glad och det av följande skäl:
Först emedan han härav kunde sluta, att det i denna dal funnos några andra än han, som fruktade Gud.
För det andra emedan han märkte, att Gud var med dem, oaktat de voro i detta mörka och dystra tillstånd. - Och varför, tänkte han, kan han då icke ock vara med mig, ehuru jag i följd av de svårigheter, som äro förenade med detta ställe, ej kan förnimma det? (Job 9: 11).
För det tredje därför, att han hoppades att snart få sällskap, om han blott kunde hinna upp det.
Alltså gick han på och ropade till mannen, som var framför honom. Men denne visste ej, vad han skulle svara, ty han hade också trott sig vara allena. Snart därefter började dagen gry. Då sade Kristen: Han förbyter djupaste mörker till morgon (Amos 5: 8).
Sedan det nu dagats, såg han sig om, icke av lust att vända tillbaka utan för att vid dagsljuset se, vilka faror han i mörkret genomgått. Så kunde han då helt tydligt urskilja diket, som låg på ena och kärret, som låg på andra sidan om hans väg, ävensom huru smal vägen var, som lopp emellan dem båda. Han kunde även varsna gastarna, skogsråen och drakarna från avgrunden, dock endast i fjärran, ty efter dagningen höllo de sig på avstånd, ehuru det var honom givet att urskilja dem, enligt vad som står skrivet: Han drager slöjan ifrån mörka djupen och förvandlar mörker i ljus (Job 12: 22).
Nu blev Kristen mycket rörd vid tanken på sin befrielse från alla de faror, som omgivit hans ensliga väg; ty, ehuru han förut hade fruktat för dessa faror, insåg han dem likväl klarare nu än förut eftersom dagens ljus uppenbarade dem för honom. I detsamma gick ock solen upp; och detta var en ny nåd förKristen. I måsten nämligen veta, att om ock den första delen av Dödsskuggans dal var farlig, var dock den andra delen, som återstod för honom att genomvandra, om möjligt ännu mycket farligare. Ty från det ställe, där han nu stod, ända till slutet av dalen, var hela vägen ömsom så besatt med snaror, fällor, giller och nät och ömsom så full av gropar, hålor, branter och bråddjup, att om det nu varit mörkt, såsom då han gick den första delen av vägen, han ofelbart skulle omkommit, hade han än haft tusen själar. Men, som jag nyss sade, gick solen just nu upp. Så sade då Kristen: Hans lampa sken uppå mitt huvud, då vid hans ljus jag gick i mörkret(Job 29: 3).
I detta ljus uppnådde han därför lyckligen dalens gräns. Nu såg jag i min dröm, huru det vid slutet av denna dal låg en massa av blod, ben, aska och stympade människokroppar, allt kvarlevor efter pilgrimer, som förut vandrat denna väg. Och under det jag funderade över vad som kunde vara orsaken härtill, upptäckte jag ett litet stycke framför mig en håla, som fordom beboddes av två jättar, Påve och Hedning, vilka genom sin makt och sitt tyranni bragt om livet de människor, vilkas ben, blod, aska och lik jag sett ligga vid slutet av dalen. Till min förundran kom likväl Kristen utan stor fara förbi denna håla. Men jag har sedan försport, att Hedning redan länge varit död, och, ehuru väl den andre ännu lever, har han likväl dels av ålderdom, dels av de många hårda stötar, han fått i sina yngre dagar, blivit så bräcklig och styv i lederna, att han ej förmår göra stort mer än sitta i ingången till sin håla, visa tänderna mot pilgrimerna, då de gå förbi honom, och bita sig i naglarna av harm över att han ej kan komma åt dem.
Så såg jag då, huru Kristen fortsatte sin väg. Likväl visste han ej rätt, vad han skulle tänka, då han fick se den gamle mannen sitta i ingången till hålan, i synnerhet som denne, ehuru han ej kunde gå efter honom, tilltalade honom, sägande: I lären aldrig bättra eder, förrän några flera av eder blivit brända. Men Kristen teg stilla och gick vidare med lugn och frimodig uppsyn utan att lida någon skada. Därpå sjöng han:

O värld av under - så jag må det kalla,
Att jag går frälst ur dessa faror alla,
Som här mig hotat! Pris, pris vare dig!
Lov, pris din hulda hand, som frälste mig! Av mörker, synd och avgrund med dess skara
I denna dal jag fann mig omvärvd vara!
Ja, snaror, gropar, giller satan lagt
Omkring min stig i denna dödens trakt.
Jag arme, dåre, lätt jag blivit fången,
I nät omsnärjd, i avgrundsdjup förgången;
Men se, jag lever genom dig, ej mig;
O, Jesus, segerkronan tillhör dig!

Då nu Kristen fortsatte sin väg, kom han till en liten höjd, som var uppkastad, enkom på det pilgrimer därifrån skulle kunna se, vad som låg framför dem. Kristen steg alltså upp därpå och skådade sig omkring. Då fick han se Trofast vandra ett stycke framför honom, varpå han började att ropa till honom: Hallå, stanna, så skall jag bliva din följeslagare. Då Trofast härvid såg sig om, ropade Kristen ånyo: Stanna, stanna, till dess jag hinner upp dig. Men Trofast svarade: Nej, jag springer för att rädda livet, och blodshämnaren är bakom mig.
Härvid blev Kristen något förskräckt och uppbjöd alla sina krafter, så att han snart upphann Trofast,ja, till och med kom ett stycke framom honom, och blev så den siste den främste. Då begynte Kristen småle av självbelåtenhet, därför att han fått något försprång framför sin broder. Men, som han ej såg sig för, var han steg med sina fötter, så snavade han plötsligen och föll samt kunde ej resa sig upp, förrän Trofast kom och hjälpte upp honom.
Sedan såg jag i en dröm, huru de i all kärlek vandrade tillsamman under vänliga samtal om allt, som hänt dem på deras vallfärd; och begynte samtalet sålunda:
Kristen: Min ärade och högt älskade broder Trofast,det gläder mig, att jag hunnit upp dig, ävensom att Gud så böjt våra hjärtan, att vi kunna vandra som kamrater på denna hugneliga stig.
Trofast: Jag hoppades, käre vän, att jag skulle få ditt sällskap ända från vår stad, men du hade fått för långt försprång framför mig. Därför blev jag nödsakad att vandra ända hit ensam.
Kristen: Huru länge dröjde du i staden Fördärv,innan du anträdde din vallfärd efter mig?
Trofast: Tills jag ej vågade dröja längre, ty strax sedan du lämnade vår stad, blev det ett allmänt talämne, att den inom kort skulle i grund uppbrännas av eld från himmelen.
Kristen: Huru, hade dina grannar sådant tal sinsemellan?
Trofast: Ja, en tid var det i var mans mun.
Kristen: Verkligen? Och begav sig ingen mer än du ifrån staden för att undkomma faran?
Trofast: Ehuru, såsom jag sade, det var mycket tal om saken, så tror jag dock icke, att de på allvar trodde därpå. Ty mitt under det de som ivrigast talade med varandra, hörde jag några av dem göra spe av dig och din förtvivlade resa (ty så kallade de din vallfärd). Men jag trodde verkligen och tror ännu, att vår stad skall förgås genom eld och svavel från ovan. Därför har jag ock flytt därifrån.
Kristen: Hörde du icke något tal om vår granneLättböjd?
Trofast: Jo, Kristen, jag hörde, att han följt efter dig, ända tills han kom till Misströstans kärr.Där säga somliga, att han sjönk ned, ehuru han ej ville, att det skulle komma ut. Men jag är viss på, att så var, ty han var jämmerligen nedstänkt av smuts och orenlighet.
Kristen: Och vad sade grannarna till honom?
Trofast: Alltsedan sin återkomst har han varit ett föremål för mycket förakt och åtlöje och det ibland alla slags människor. Knappt någon vill giva honom arbete. Han har det sju gånger värre, än om han aldrig lämnat sin födelsestad.
Kristen: Men varför skulle de vara så avogt stämda emot honom, då de ju ock förakta den väg, som han övergav.
Trofast: Å, de säga: Häng honom. Han är en, som vänder kappan efter vinden. Han var icke sin bekännelse trogen. Jag tror, att Gud uppväckt själva sina fiender emot honom, på det han skulle varda till häpnad, till hån och till en skamfläck(Jer. 29: 18, 19), därför att han övergivit vägen.
Kristen: Nåväl, då jag först begav mig åstad, hade jag gott hopp om den mannen, men nu fruktar jag, att han kommer att förgås på samma gång, som hans stad går under. Ty det har gått honom, såsom det heter i ett sant ordspråk:En hund går åter till sina spyor, och ett svin, som tvagit sig, går att vältra sig i träcken (2 Petr. 2: 22).
Trofast: Det är vad också jag fruktar. Men vem kan hindra den, som icke vill låta säga sig?
Kristen: Nåväl, granne Trofast, låtom oss lämna honom och tala om ting, som närmare angå oss själva. Berätta mig, vad du upplevat under vägen, ty jag vet, att du måste ha gjort varjehanda erfarenheter. Om ej så vore, borde det upptecknas som ett under.
Trofast: Jag undgick kärret, vari jag hör att du sjönk ned, och kom utan fara upp till porten. Däremot träffade jag på en kvinna vid namn Lättfärdig, som var nära att tillfoga mig stor skada.
Kristen: Det var väl, att du undkom hennes nät. Josef var en gång illa ute för henne (1 Mos. 39: 11-15) men undkom henne liksom du. Dock hade det så när kostat honom livet. Men vad tog hon sig till med dig?
Trofast: Du kan ej tro (såvida du ej själv erfarit det), vilken smickrande tunga hon har. Hon uppbjöd hela sin övertalningsförmåga för att få mig att vika av vägen med henne och lovade mig allsköns förnöjelse.
Kristen: Men hon lovade väl ej förnöjelsen av ett gott samvete?
Trofast: Du vet väl, vad jag menar: allsköns köttslig och syndig förnöjelse.
Kristen: Tacka Gud, att du undslapp henne. Den, på vilken Herren vredgas, han faller däruti (Ordspr. 22: 14).
Trofast: Ja, men jag vet knappt, om jag riktigt undkom henne.
Kristen: Jag kan väl aldrig tro, att du gick in på hennes förslag?
Trofast: Nej, icke så, att jag befläckade mig, ty jag erinrade mig en gammal skrift, som jag sett, och som säger: Hennes gångar få helvetet. Alltså tillslöt jag mina ögon (Job. 31: 1), eftersom jag ej ville bli tjusad av hennes ögonkast. Då bröt hon ut i okvädingsord mot mig, och jag gick min väg.
Kristen: Råkade du ej ut för något annat angrepp under vägen?
Trofast: Jo, då jag kom till foten av berget Svårighet, mötte jag en mycket gammal man, som frågade mig, vad jag var, och vart jag ämnade mig. Då jag sade honom, att jag var en pilgrim på väg till den himmelska staden, sade den gamle mannen: Du ser ut att vara en redlig man. Vill du hålla till godo med att stanna hos mig för den lön, jag skall giva dig? Då frågade jag honom, vad han hette, och var han bodde. Han sade, att han hette den förste Adam och bodde i staden Bedrägeri (Ef. 4: 22). Därpå frågade jag honom, vilket arbete han hade för mig, och vilken lön han tänkte giva mig. Han svarade mig, att hans arbete utgjordes av många fröjder, och att hans lön bestod däruti, att jag till slut skulle bli hans arvtagare. Vidare frågade jag honom, vad slags hus han höll, samt vilka andra tjänare han hade. Då sade han mig, att hans hus var försett med alla världens kräsligheter, samt att hans tjänare voro hans egen avföda. Därpå frågade jag honom, huru många barn han hade. Han svarade, att han endast hade tre döttrar, nämligenKöttets begärelse, ögonens begärelse ochLevernets högfärd (1 Joh. 2: 16), samt att jag skulle få gifta mig med dem alla, om jag ville. Slutligen frågade jag, huru länge han önskade, att jag skulle stanna hos honom, varpå han svarade: Så länge jag själv lever.
Kristen: Nå, huru blev saken slutligen uppgjord emellan dig och den gamla människan?
Trofast: Jo, i början kände jag mig något böjd att gå med honom, ty jag tyckte, att han talade ganska vackert. Men, då jag under vårt samtal kom att se på hans panna, såg jag där skrivet: Avkläden eder den gamla människanmed hennes gärningar (Kol. 3: 9).
Kristen: Och huru gick det då?
Trofast: Jo, då började den tanken att bränna mig i själen, att, vad han än vore, och huru han än smickrade, så ville han blott sälja mig till träl, om han finge mig hem till sig. Alltså befallde jag honom att hålla inne med sitt tal, ty jag skulle dock aldrig nalkas hans tröskel. Då begynte han att smäda mig och hotade att skicka efter mig en, som nog skulle göra min väg bitter för min själ. Därpå vände jag mig om för att gå bort från honom. Men just som jag så gjorde, kände jag, huru han fattade tag uti min rygg och ryckte till så häftigt, att jag trodde, att han hade slitit bort ett stort köttstycke från min kropp, och utropade Jag arma människa!(Rom. 7: 24). Därefter fortsatte jag min väg uppför berget.
Då jag nu kommit ungefär halvvägs upp, såg jag mig om och blev varse en man, som sprang efter mig med vindens hastighet. Och just där viloplatsen är, upphann han mig.
Kristen: Det är just där, som jag satte mig ned för att vila. Men då jag blev överväldigad av sömnen, föll den.här pergamentsrullen ur barmen på mig.
Trofast: Men, käre broder, hör mig till slut. Så snart som den där mannen upphann mig, gjorde han saken kort med mig; ty han slog mig genast till marken, så att jag låg där, som om jag varit död. Då jag kommit mig litet för igen, frågade jag honom, varför han behandlade mig så, varpå han svarade: Därför att du har en hemlig böjelse för den förste Adam. Och i detsamma gav han mig ett nytt, ännu svårare slag på bröstet, så att jag åter föll till marken och låg där såsom död. Då jag återfick sansen, anropade jag honom om barmhärtighet. Men han svarade. Jag vet ej av någon barmhärtighet. I detsamma slog han mig för tredje gången till marken. Och han hade utan tvivel gjort slut på mig, om icke en kommit tillstädes, som befallde honom att hålla upp.
Kristen: Vem var det, som befallde honom hålla upp?
Trofast: I början kände jag icke igen honom, men när han gick framom mig, blev jag varse hålen i hans händer och i hans sida. Då förstod jag, att det var vår Herre. Och så gick jag uppför berget.
Kristen: Den där mannen, som upphann dig, var ingen annan än Mose. Han skonar ingen, ej heller visar han någon barmhärtighet mot dem, som överträda hans lag.
Trofast: Jag vet det ganska väl, ty det var icke första gången, jag råkade ut för honom. Det var han, som kom till mig, medan jag satt i allsköns trygghet i mitt hem, han, som hotade att bränna upp huset över mitt huvud, om jag stannade kvar där.
Kristen: Men såg du icke huset, som låg ovanför på det där berget, på vars sluttning Mose mötte dig?
Trofast: Jo, och lejonen också, innan jag kom fram dit. Men vad de senare angår, tror jag, att de sovo, ty det var just mitt på dagen. Och eftersom jag hade så mycket av dagen kvar, gick jag förbi portvakten och kom utför berget.
Kristen: Han berättade mig också, att han sett dig gå förbi. Men jag skulle önska, att du hade gjort besök i det huset, ty då skulle man visat dig så många märkvärdigheter, att du till din dödsdag väl aldrig skulle ha glömt dem. Men säg mig, mötte du någon i Förödmjukelsens dal?
Trofast: Ja, jag träffade en viss Oförnöjsam,som, om han kunnat, gärna skulle ha övertalat mig att vända om med honom. Det skäl, han anförde var, att man i denna dal ej hade någon ära att vänta. Dessutom sade han, att, om jag vandrade genom den, skulle jag bryta med alla mina vänner, såsomStolthet, Högmod, Inbilskhet och Världslig äramed flera, vilka han visste skulle taga det ganska illa, om jag vore dåraktig nog att vandra genom denna dal.
Kristen: Nå, vad svarade du honom?
Trofast: Jag sade honom, att, om ock alla de herrar, han nämnt, med rätta kunde räkna släkt med mig (ty de voro verkligen mina fränder efter köttet), så hade de dock, sedan jag blev en pilgrim, ej velat kännas vid mig, liksom även jag å min sida uppsagt dem vänskapen, varför de ej heller nu gällde mer i mina ögon, än om vi aldrig varit släkt. Vidare sade jag honom, att, vad dalen beträffade, hade han alldeles oriktigt framställt saken; ty ödmjukhet går före ära och högmod före fall. Därför sade jag, vill jag hellre gå genom denna dal till vad jordens visaste räknat för ära än utvälja det, som du anser vara mest värt att sträva efter.
Kristen: Mötte du ingen mer i dalen?
Trofast: Jo, jag mötte en man vid namn Blygsel, men av alla, som jag träffat under min vallfärd, tyckes mig ingen så litet göra skäl för sitt namn. På de andra kunde jag efter en stunds disputerande tillstoppa munnen. Men den oförskämda herr Blygsel ville aldrig taga besked.
Kristen: Nå, vad sade han till dig?
Trofast: Vad han sade? Jo, han riktade sina invändningar mot själva kristendomen. Han sade, att det var pjunkigt, lågt och förnedrande för en karl att vinnlägga sig om gudsfruktan; han sade, att ett ömt samvete vore en omanlig svaghet, samt att en man, som vakade över sina ord och sin vandel för att icke göra sig skyldig till det fräcka självsvåld, som är så vanligt bland tidens stolta andar, skulle göra sig till ett åtlöje för världen. Även invände han, att endast få av denna världens visa, mäktiga och rika någonsin hyllat mina åsikter och det först, sedan de låtit övertala sig att bliva dårar och av frivillig galenskap sätta allt på spel för att vinna, ingen vet vad (1 Kor. 1: 26; 3: 18; Fil. 3: 7, 8; Joh. 7: 48). Vidare förekastade han mig, huru de flesta pilgrimer tillhört de fattiga och ringa på sin tid samt varit kände för okunnighet och bristande insikt i alla mänskliga vetenskaper. Ja, han förhöll mig en mängd andra saker i samma anda, som jag här icke kan uppräkna, såsom att det är en skam att sitta och klaga och gråta under predikan samt sedan komma hem suckande och pustande; att det är en skam att bedja sin nästa om förlåtelse för några obetydliga fel, som man kunnat begå, eller att återställa, vad man med orätt tillägnat sig. Han sade även, att gudsfruktan hade till följd, att man för några få lasters skull (vilka han gav vackra namn) hölle sig på avstånd från de höga och myndiga, på samma gång man för det andliga broderskapets skull upptoge och högaktade de fattiga och ringa. Är icke det, sade han, en skam?
Kristen: Och vad svarade du honom?
Trofast: Vad jag svarade? I början visste jag ej, vad jag skulle svara. Ja, han ansatte mig så hårt, att blodet av idel blygsel steg mig upp i ansiktet, att jag hade så när blivit övervunnen. Men till slut började jag besinna, att, vad som aktas högt inför människor är en styggelse inför Gud (Luk. 16: 15). Sedan tänkte jag: Denne Blygsel säger mig, vad människorna äro, men han säger mig ingenting om vad Gud och Guds ord är. Och vidare: På domens dag skola vi ej bli dömda till liv eller död efter vad världens övermodiga andar mena utan efter den Högstes lag och visdom. Därför, tänkte jag, är det bäst, som Gud säger vara bäst, skulle än alla människor i världen vara däremot. Eftersom alltså Gud högt aktar den religion, han uppenbarat, eftersom Gud högt aktar ett ömt samvete, eftersom de, vilka bli dårar för himmelrikets skull, äro de visaste och den fattige, som älskar Kristus, är rikare, än den högst uppsatta människa, som hatar honom, därför sade jag: Vik bort, du Blygsel, som är fiende till min salighet. Skulle jag hylla dig framför min Herre och Konung? Huru skall jag då kunna skåda honom i ansiktet vid hans tillkommelse? Huru skall jag då kunna vänta hans välsignelse, om jag nu blyges för hans vägar och hans tjänare? Men den där Blygsel var i sanning en djärv bov, så att jag knappast kunde avskudda mig hans sällskap. Ja, han fortfor att förfölja mig och viskade ständigt i mitt öra om än den ena, än den andra av de skröpligheter, med vilka kristendomen är behäftad. Men slutligen sade jag honom, att alla vidare försök å hans sida voro fruktlösa ty just i de ting, som han föraktade, just i dem såg jag den största härlighet. Och så blev jag omsider kvitt den efterhängsna sällen. Då började jag att sjunga:

Vad har en Jesu vän
För frestelse att lida?
All ondska kväljer den,
Som hos sin Gud vill bida;
Ty, fast han stadigt står, då köttet vill bedraga
Det dock ej skäl vill taga,
Men kommer i en ny gestalt igen;
Ja, kommer snart igen, igen, igen. Säg, önskar du dig då
Att Sions fröjd få smaka,
O vandringsman, du må
Bemanna dig och vaka,
På det din ovän skall dig ej på nytt besvika
Och du från vägen vika
Och bort från Herren evigt vilse gå.
Ja, evigt, evigt, evigt vilse gå.

Kristen: Det gläder mig, min broder, att du gjorde den boven ett så tappert motstånd, ty såsom du säger, så tror jag ock, att ingen gör så litet skäl för sitt. namn som han. Ty han är så fräck, att han följer oss ut på gatorna och försöker att bringa oss på skam inför alla människor, d. v. s. komma oss att blygas för det, som är gott. Men om han icke själv vore så oförskämd, skulle han aldrig göra sådana försök. Låtom oss dock framhärda i vårt motstånd mot honom. Ty oaktat allt sitt braskande, upphöjer han dock inga andra än dårar. Ära är de visas lott, säger Salomo, men skam är det, somhöjer dårar (Ordspr. 3: 35).
Trofast: Jag tror, att vi måste anropa honom, som vill hava oss till sanningens stridsmän på jorden, om hjälp emot denneBlygsel.
Kristen: Däri säger du sant. Men mötte du ingen mer i den där dalen?
Trofast: Nej, ty jag hade sedan solsken under hela vägen genom densamma, ävensom genom Dödsskuggans dal.
Kristen: Det är lyckligt för dig; för mig var det sannerligen helt annorlunda. Ty nästan i samma stund, jag kom in iFörödmjukelsens dal, hade jag att utstå en lång, förfärlig strid med den onde anden Apollyon; ja, jag trodde verkligen, att han skulle göra slut på mitt liv, i synnerhet då han fått mig omkull och med hela sin tyngd kastat sig över mig, som om han velat krossa mig i stycken. Ty i detsamma han slog mig till marken, flög mitt svärd ur handen på mig. Ja, han sade mig, att han nu för alltid hade mig i sitt våld, men jag ropade till Gud, och han hörde min bön och befriade mig ur all min nöd. Därpå kom jag in i Dödsskuggans dal, där jag nästan under halva vägen måste vandra i fullkomligt mörker. Också trodde jag flerfaldiga gånger, att jag där skulle få min bane. Men omsider började det dagas, och solen gick upp, varefter jag tillryggalade den återstående delen av vägen med mycket större lätthet och trygghet.
Vidare såg jag i min dröm, att Trofast, som under den fortsatta vandringen råkade att se åt ena sidan, blev varse en viss Munkristen gå i bredd med dem på något avstånd (ty på detta ställe var det tillräckligt utrymme för alla tre). Denne man var reslig till växten men såg bättre ut på långt än nära håll.
Honom tilltalade nu Trofast sålunda:
- Vän, vart går ni? Är ni också på väg till det himmelska landet?
Munkristen: Ja, just dit ämnar jag mig.
Trofast: Det fägnar mig. Då hoppas jag, att vi få ert goda sällskap.
Munkristen: Jag vill med största nöje vara er följaktig på vägen.
Trofast: Kom då, och låt oss gå tillsamman samt använda tiden till samtal om uppbyggliga ting.
Munkristen: Det är mig mycket angenämt att samtala om uppbyggliga ting med eder eller med vilken annan som helst, och det gläder mig, att jag träffat på dem, som hava sinne och håg för ett så gott verk. Ty, sanningen att säga, finnas blott få, som under sin vandring bry sig om att så använda tiden, utan de flesta tycka, mycket mera om att tala om onyttiga ting, och detta har ofta gjort mig ledsen.
Trofast: Ja, det är i sanning högligen att beklaga; ty vad kan väl vara ett värdigare föremål för en människas tunga och mun här på jorden än de ting, som Gud tillhöra?
Munkristen: Jag tycker ofantligt mycket om er, ty ert tal är fullt av övertygelse. Jag vill blott tillägga: Vad kan vara så angenämt eller så nyttigt som att tala om de ting, som Gud tillhöra? Vad kan vara så angenämt? Det vill säga, om man finner nöje i underbara ting. Till exempel: om någon finner nöje i att tala om tingens historia eller tingens hemliga mening, eller om någon älskar att tala om underverk eller tecken och under, var kan han väl finna dessa så väl upptecknade och så härligt skildrade som i den heliga skrift?
Trofast: Det är sant. Men vårt förnämsta syftemål bör dock vara att draga nytta av de ting, om vilka vi tala.
Munkristen: Det är just, vad jag sade, ty ingenting kan vara nyttigare än att tala om sådana ting. Därigenom kan man nämligen få kunskap om många ting, såsom om de jordiska tingens förgänglighet och förträffligheten av de ting, som ovantill äro. Detta vare sagt i allmänhet. Men särskilt kan man därigenom lära sig den nya födelsens nödvändighet, våra gärningars otillräcklighet, behovet av Kristi rättfärdighet o. s. v. Sedan kan man därigenom lära sig, vad det är att ångra sig, att tro, att bedja, att lida och dylikt. Vidare kan man till sin egen hugsvalelse därigenom lära sig vilka stora löften och tröstegrunder, evangelium innehåller. Slutligen kan man därigenom lära sig att vederlägga falska meningar, försvara sanningen samt undervisa de okunniga.
Trofast: Allt detta är sant, och det fägnar mig att höra er tala så.
Munkristen: Ack, bristen på dylika samtal är orsaken till att så få förstå, huru nödvändiga tron och nådens verk i själen äro för det eviga livets ernående, samt att de flesta i sin okunnighet umgås med lagens gärningar, genom vilka dock ingen kan förvärva himmelriket.
Trofast: Men tillåt mig säga er, att den himmelska kunskapen om dessa ting är en Guds gåva, vilken ingen kan ernå endast genom mänskligt bemödande eller genom samtal därom.
Munkristen: Allt detta vet jag ganska väl, ty en människa kan intet taga, om det icke varder henne givet från himmelen. Allt är av nåd, icke av gärningar. Till bevis härpå kunde jag anföra väl hundra bibelspråk.
Trofast: Välan då! Vilket ämne skola vi välja för en stunds samtal?
Munkristen: Vilket ni själv vill. Jag är villig att tala om himmelska ting eller jordiska ting; om de ting, som höra till lagen, eller de ting, som höra till evangelium; om heliga ting eller världsliga ting; om förflutna ting eller tillkommande ting; om utländska eller inhemska ting; om väsentliga ting eller tillfälliga ting; såvida nämligen samtalet föres på ett sätt, som länder till uppbyggelse.
Nu föll Trofast i största förundran, och gående fram till Kristen (som under hela samtalet gått tyst för sig själv), viskade han till honom: Vilken ståtlig reskamrat hava vi nu icke fått oss. Denne man blir utan tvivel en förträfflig pilgrim.
Då begynte Kristen blygsamt småle och sade: Denne man, av vilken du är så intagen, skulle med sin tunga kunna bedraga tjugo sådana, som ej känna honom.
Trofast: Känner du då honom?
Kristen: Om jag känner honom. Ja, bättre än han känner sig själv.
Trofast: Men säg mig då, vem han är?
Kristen: Han heter Munkristen och bor i vår stad. Det förundrar mig, att han kan vara obekant för dig. Men vår stad är stor.
Trofast: Vems son är han, och i vilken del av staden bor han?
Kristen: Han är son till en viss herr Vältalare,bodde i Pratgränd och är bland alla sina bekanta känd under namn av Munkristen från Pratgränd. Men oaktat sin lediga tunga är han en ganska klen karl.
Trofast: Men han tyckes vara en mycket hygglig man.
Kristen: Ja, för dem, som ej känna honom närmare, ty han tar sig bäst ut bland främmande. Hemma åter, spelar han en ganska eländig roll. Ditt yttrande, att han ser ut som en hygglig man, påminner mig om, vad jag anmärkt angående vissa målares tavlor, att de taga sig bäst ut på avstånd men äro på nära håll allt annat än vackra.
Trofast: Jag tror nästan att du skämtar med mig, eftersom du smålog.
Kristen: Om jag ock smålog, så förbjude Gud, att jag skulle skämta i en sådan sak som denna eller falskeligen anklaga någon. Men jag skall giva dig en ännu fullständigare beskrivning på denne man. Han passar för vilket sällskap som helst och för vilket samtal som helst. Lika ledigt som han nu talar med dig, lika ledigt talar han en annan gång vid glaset. Och ju mer ölet stiger honom åt huvudet, desto mer flödar hans mun över med gudligt tal. Gudsfruktan har intet rum varken i hans hjärta, hans hus eller hans umgänge. Allt, som han har av densamma, ligger på hans tunga, och han brukar kristendomen endast för att göra väsen med den.
Trofast: Säger du det? Då har jag storligen misstagit mig om denne man.
Kristen: Misstagit dig? Ja, därpå kan du vara säker. Kom ihåg språket: De säga men göra icke. MenGuds rike består icke i ord utan i kraft (Matt. 23: 3; 1 Kor. 4: 20). Denne man talar om bönen, bättringen, tron och den nya födelsen, men han kan endast tala om dem. Jag har varit i hans hus och givit akt på honom både hemma och borta, och jag vet, att, vad jag säger om honom, är sanning. Hans hus är så tomt på gudsfruktan, som äggvitan är tom på smak. Det finnes hos honom varken bön eller tecken till ånger över synden. De oskäliga djuren tjäna på sitt sätt bättre Gud än han. Han är en riktig kristendomens skamfläck, vanära och blygd hos alla, som känna honom; och för hans skull har man knappt ett gott ord att säga om kristendomen i hela den trakt av staden, där han bor (Rom. 2: 24, 25). Det är ett allmänt ordspråk bland dem, som känna honom, att han är ett helgon borta men en djävul hemma, och hans stackars hustru och barn få nog erfara det. Han är så vresig, så grälaktig och så obillig mot sina tjänare, att de varken veta, vad de skola göra eller huru de skola tala för att vara honom i lag. Alla, som hava affärer med honom, säga, att det är värre att hava att göra med honom än med en skurk. Av en sådan kunde de vänta sig någon ärlighet, men denne Munkristen gör allt för att besvika, preja, och lura dem. Dessutom uppfostrar han sina söner till att vandra i sina fotspår, och, om han hos någon av dem finner en narraktig klenmodighet (ty så benämner han första tecknet till ömt samvete), så kallar han dem narrar och dumhuvuden och vill på intet villkor bruka dem till något viktigare ärende eller förorda dem hos andra. För min del är jag övertygad, att han genom sitt dåliga leverne kommit många att snava och falla och, om ej Gud förhindrar det, framdeles skall bringa ännu flera i fördärvet.
Trofast: Välan, min broder, det är min skyldighet att tro dig, icke blott därför att du säger dig känna honom, utan även därför att jag hoppas du bedömer människorna så, som det anstår en kristen. Ty jag kan ej tro, att du säger allt detta av illvilja utan därför, att saken verkligen så förhåller sig.
Kristen: Hade jag ej känt honom bättre än du, skulle jag kanske haft samma tankar om honom, som du i början hade. Ja, hade han fått detta vitsord endast av sådana, som äro kristendomens fiender, så skulle jag ansett alltsamman som förtal, ty det är ett missöde, som fromma människors namn och bekännelse ofta få lida av de ogudaktigas munnar. Men jag kan på grund av egen vetskap bevisa, att han är skyldig till allt, vad jag nu nämnt, och till mycket mer, som ej alls är bättre. Dessutom blygas alla fromma för honom och kunna varken kalla honom för broder eller vän. Ja, om de känna honom, kommer blotta nämnandet av hans namn dem att rodna.
Trofast: Välan, jag ser, att tala och göra äro två olika saker och skall framdeles bättre giva akt på denna skillnad.
Kristen: Ja, det är i sanning två olika saker och lika skilda från varandra som själ och kropp, ty liksom kroppen utan själen endast är ett dött lik, så är ock talandet,om det stannar därvid, blott ett dött lik. Själen i kristendomen är dess utövning i verk och gärning enligt språket:Detta är en ren och obefläckad gudstjänst inför Gud och Fadern att besöka fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse och bevara sig obesmittad av världen(Jak. 1: 27; se även vers 22 -26). Men detta inser icke Munkristen.Han tror, att man blir en god kristen genom att blott höra och tala och bedrager sålunda sin själ. Hörandet är endast den goda sädens utsående. Talandet är intet tillräckligt bevis, att denna verkligen burit frukt i hjärta och leverne. Vi må vara vissa om, att på domens dag människorna skola dömas efter sin frukt (Matt. 13 och 25). Då skall det icke frågas: Trodden I? Utan: Voren I görande eller endast talande kristna? Och därefter skola de ock dömas. Därför liknas världens ände vid vår skördetid. Du vet, att vid skördetiden frågar man ej efter annat än frukt. Dock icke så att förstå, som om någonting, som icke går av tron, kunde täckas Gud, utan jag säger blott detta för att visa, huru Munkristensbekännelse den dagen skall bliva av noll och intet värde.
Trofast: Detta påminner mig om Moses beskrivning på de rena djuren (3 Mos. l l; 5 Mos. 14). Rena äro sådana, som både äro tvåklövade och idisslande, icke sådana, som antingen blott äro tvåklövade eller blott idisslande. Haren idisslar men är likväl oren, därför att han icke är tvåklövad. Och detta är i sanning likt Munkristen:han idisslar, han söker kunskap, han idisslar ordet, men hans hov är icke kluven, han viker icke av från syndarens väg, utan liksom haren behåller han en hunds eller björns fot och är därför oren.
Kristen: Så vitt jag förstår, har du angivit den rätta evangeliska meningen av dessa bibelställen. Och jag vill tillägga en sak: Paulus kallar somliga människor och däribland just sådana stortalare »en klingande malm eller en ljudande cymbal», d. v. s., såsom han på ett annat ställe förklarar dem, livlösa ting, som giva ljud ifrån sig (1 Kor. 13: 1-3; 14: 7). Livlösa ting, d. ä. sådana, som sakna den sanna tron och evangelii nåd, och som följaktligen aldrig få plats i himmelriket ibland dem, som äro livets barn, om ock deras ljud, att döma av deras tal, skulle vara likt en ängels mål eller röst.
Trofast: Nåväl, hans sällskap var i början ej på långt när så angenämt för mig, som det nu är vidrigt. Vad skola vi göra för att bliva honom kvitt?
Kristen: Följ mitt råd, och gör, som jag säger dig, så skall du nog få se, att han också fattar avsmak för ditt sällskap, så framt icke Gud skulle träffa hans hjärta och omvända honom.
Trofast: Vad vill du då, att jag skall göra?
Kristen: Jo, gå fram till honom, och inled ett allvarligt samtal om gudaktighetens kraft, och, sedan han givit sitt bifall därtill, såsom han utan tvivel kommer att göra, så fråga honom rent ut, om denna kraft också bevisat sig i hans hjärta, hans hus och hans umgängelse.
Då steg Trofast åter fram till Munkristen och sade till honom: Nå, huru står det till nu?
Munkristen: Jo, jag tackar, bra! Jag trodde, att vi vid det här laget skulle haft rätt mycket samtal med varandra.
Trofast: Välan! Om ni vill, skola vi nu begynna. Och efter ni lämnat åt mig att föreslå ämne, så må det bli detta: Huru uppenbarar sig Guds frälsande nåd i en människas hjärta?
Munkristen: Jag märker alltså, att vårt samtal kommer att vända sig omkring tingens kraft. Nåväl, det är en ganska god fråga, och jag vill gärna svara er. Och blir mitt svar i korthet följande: För det första, där Guds nåd är i hjärtat, där verkar den ett ropande mot synden. För det andra -
Trofast: Nej, vänta litet, låtom oss genast närmare överväga detta första. Jag tycker, att ni snarare bort säga: Nåden visar sig däruti, att den böjer själen att avsky sin synd.
Munkristen: Ja, men vad är det för skillnad emellan att ropa mot synden och att avsky henne?
Trofast: Jo, en ganska stor skillnad, En människa kan av klokhetsskäl ropa emot synden, men avsky synden, det kan hon endast på grund av en helig motvilja mot densamma. Jag har hört många ropa mot synden från predikstolen, oaktat de alltför väl kunna fördraga henne i sitt hjärta, sitt hem och sin umgängelse. Josefs matmoder ropade med hög röst, som om hon varit en mycket helig kvinna, men skulle det oaktat gärna velat förleda Josef till synd och skam (1 Mos. 39: 15). Somliga ropa mot synden, alldeles som en moder kan ropa mot sitt barn, som hon håller i famnen, samt kalla det en liten slarva och odygdspåse och strax därefter börja att kyssa och omfamna det.
Munkristen: Jag märker, att ni bara vill fånga och snärja mig.
Trofast: Nej, visst icke, jag är endast angelägen, att sanningen skall komma i dagen. Men vad var det andra, som enligt er mening bevisade tillvaron av ett nådens verk i hjärtat?
Munkristen: Jo, stor kunskap i evangelii hemligheter.
Trofast: Det tecknet borde ha kommit först. Men antingen det kommer först eller sist, är även det falskt. Ty kunskap, stor kunskap kan man förvärva sig i evangelii hemligheter utan att dock hava något nådens verk i själen. Ja, även om en människa skulle äga all kunskap och alla hemligheter, så kan hon likväl vara intet och följaktligen ej heller ett levande Guds barn (1 Kor. 13: 2). Då Kristus sade: Veten I allt detta? och hans lärjungar svarade: Ja, tillade han: Saliga ären I, om I gören det. Han fäster saligheten icke vid vetandet utan vid görandet. Ty det finnes en kunskap, som icke åtföljes av görande, såsom Jesus även sade: Den som vet sinherres vilja och icke gör därefter. En människa kan hava kunskap såsom en ängel och likväl icke vara någon kristen, därför är ert tecken icke sant. Ja, att vetaär något, som behagar pratmakare och skrävlare, men att göra är något, som behagar Gud. Dock icke så till förståendes, som kunde hjärtat vara gott utan sann kunskap, ty förutan den är hjärtat dött. Det är därför skillnad emellan kunskap och kunskap, emellan en kunskap, som stannar vid blotta spekulerandet över tingen, och en kunskap, som åtföljes av trons och kärlekens nådeverk och beveker människan just till att av hjärtat göra Guds vilja. Den första kunskapen tillfredsställer en munkristen, men ingen sann kristen kan låta sig nöja utan den andra. Hans bön är: Giv mig förstånd, så vill jag iakttaga din lag och hålla den av allt hjärta (Ps. 119: 34).
Munkristen: Du söker åter att snärja mig. Sådant tjänar icke till uppbyggelse.
Trofast: Nåväl, om du behagar, så uppgiv ett annat kännetecken, varigenom nådens verk uppenbarar sig, där det finnes till.
Munkristen: Nej, det bryr jag mig ej om, ty jag ser, att vi i alla fall ej skola komma överens.
Trofast: Nåväl, om du ej vill göra det, så hoppas jag, du ej har emot, att jag gör det?
Nådens verk i själen uppenbarar sig dels för honom, som äger det, dels för dem, som omgiva honom.
Det uppenbarar sig för en människa, som äger det, på följande sätt: det överbevisar henne om synd, särskilt om naturens orenhet och otrons synd (varför det står klart för hennes medvetande, att hon måste bliva fördömd, om hon icke genom tron på Jesus Kristus finner nåd och barmhärtighet hos Gud) Joh. 16: 8; Rom. 7: 24; Joh. 16: 9; Mark. 16: 16). Åsynen och känslan härav verkar hos henne sorg och blygsel över synden. Men å andra sidan blir ock världens Frälsare uppenbarad för henne, så att hon inser nödvändigheten av att för hela livet bliva förenad med honom. Härav uppväckes nu denna hunger och törst efter honom, av vilken löftet, att de skola bliva mättade, är givet (Ps. 38: 18; Jer. 31: 19; Gal. 2: 16; Apg. 4: 12; Matt. 5: 6; Upp. 21: 6). Allt eftersom nu hennes tro på Frälsaren är stark eller svag, så växla ock hennes fröjd och frid, ävensom hennes kärlek till helighet, hennes begär att bättre lära känna honom samt hennes nit att tjäna honom i denna världen. Men, ehuru, såsom jag säger, nådens verk på detta sätt uppenbarar sig för människan själv, är det likväl endast sällan, hon kan därav sluta, att det verkligen är ett nådens verk, emedan hennes medfödda fördärv samt förmörkade förnuft förvilla hennes omdöme i denna punkt; varför det ock fordras ett mycket sunt omdöme hos en pånyttfödd själ, för att hon skall med visshet kunna sluta, att vad hon hos sig känner, verkligen är ett nådens verk.
För andra människor åter uppenbarar sig detta verk på följande sätt: 1) genom en på erfarenhet grundad bekännelse om tron på Kristus (Rom. 10: 10; Fil. 1: 27; Matt. 5: 19); 2) genom ett leverne, som överensstämmer med denna bekännelse, d. v. s. ett leverne av helighet, helighet i hjärtat, helighet i familjen (om den troende har familj) helighet i umgänget ute ibland världen; vilken helighet lärer människan att i allmänhet invärtes avsky sin synd, ja, att i hemlighet för syndens skull styggas vid sig själv, ävensom att söka undertrycka synden i sitt eget hus och befordra helighet i världen och det icke endast genom gudligt tal, som även skrymtare och munkristna kunna tillägna sig, utan genom levernets lydaktighet i tro och kärlek för ordets kraft (Joh. 14: 15; Ps. 50: 23; Job 42: 5, 6; Hes. 20: 43). Och nu, min herre, om ni har några anmärkningar att göra mot denna min beskrivning på nådens verk och dess kännetecken, så framställ dem. I annat fall tillåt mig att göra er ännu en fråga.
Munkristen: Nej, mitt göromål är nu icke att anmärka utan att höra. Låt mig därför få höra er andra fråga.
Trofast: Den lyder så: Har ni erfarit den första delen av min beskrivning på nådens verk? Och vittnar ert leverne och er vandel om sanningen av den? Eller består er gudsfruktan i orden och i tungan men icke i gärning och i sanning? Käre, om ni är hågad att svara mig härpå, så säg icke mer, än ni vet, att Gud i höjden skall säga amen till, ej heller någonting, varför ert samvete skall beslå er med lögn.Ty den, som förordar sig själv, han är icke beprövad utan den, vilken Herren förordar (2 Kor. 10: 18). Dessutom är det en stor gudlöshet att påstå sig vara så och så beskaffad, då ens vandel och alla ens grannar säga, att man ljuger.
Då började Munkristen att rodna. Men sedan hämtade han sig och svarade sålunda: Ni tar er nu för att tala om erfarenhet, om samvete och om Gud samt att vädja till honom för att få bekräftelse på, vad som blivit talat. Ett sådant slags samtal väntade jag mig icke. Ej heller är jag hågad att giva något svar på dylika frågor, ty jag anser det icke vara min skyldighet, så framt ni icke påtager er att vara min examinator, och, även om ni skulle göra det, är det icke säkert, att jag vill erkänna er som min domare. Men, käre, säg mig dock, varför gör ni mig sådana frågor?
Trofast: Jo, emedan jag märkte att ni var så dristig att tala, och ej visste, huruvida ni hade något annat än kunskap i huvudet. Dessutom har jag, för att säga er sanningen, hört, att ni är en människa, vilkens gudsfruktan endast består i ord, samt att er vandel straffar er muns bekännelse för lögn. Man påstår, att ni är en skamfläck bland kristna, och att gudaktighetens väg försmädas i följd av er gudlösa vandel, att somliga redan hava tagit anstöt av ert ogudaktiga leverne och att ännu fler löpa fara att därav bliva förförda. Er kristendom kan stå tillsamman med krogen, med girighet, med slösaktighet, med svärjande och ljugande, med lättsinniga sällskapen o. s. v. Liksom enligt ordspråket en sköka är en skamfläck för alla kvinnor, så är ni en skamfläck för alla Kristi bekännare.
Munkristen: Efter ni är färdig att sätta tro till lösa rykten och så snar att döma, så måste jag tro, att ni är en snarsticken och svårmodig människa, som man ej kan tala med; därför farväl.
Nu steg Kristen fram och sade till sin trosbroder: Jag sade dig förut, huru det skulle gå. Dina ord och hans lustar kunde icke förlikas. Han vill hellre försaka ditt sällskap än bättra sitt leverne. Men han är nu sin kos, och vi böra ej önska honom tillbaka, ty ingen förlorar därpå mer än han själv. Han har blott besparat oss obehaget att draga oss ifrån honom, ty om han förblivit sådan han nu är (och det kommer han nog att göra), så skulle han endast varit en skamfläck ibland oss. Dessutom säger aposteln: Drag dig från sådana(1 Tim. 6: 5).
Trofast: Jag är likväl glad, att vi hade detta korta samtal med honom, ty det är möjligt, att han framdeles kan komma att tänka därpå. I alla fall har jag ärligt sagt honom sanningen och är alltså oskyldig till hans blod, om han går förlorad.
Kristen: Du gjorde rätt, som talade rent språk med honom. Det är skada, att sådant troget, ärligt förfarande mot människor nu för tiden är så sällsynt. Det är orsaken, varför gudsfruktan är så illaluktande för många. Ty därigenom att dessa pladdrande narrar, vilkas hela kristendom ligger på tungan, under det att deras leverne är lösaktigt och fåfängligt, så lätt få tillträde till de frommas kretsar, tager världen anstöt, blir kristendomen försmädad och de uppriktiga bedrövade. Jag önskar, att alla behandlade sådana människor på samma sätt som du, ty då skulle de antingen tvingas att göra allvar av sin gudaktighet eller finna de heligas umgänge alltför hett för sig.
Då sjöng Trofast:

Med ord och sken det här en liten tid kan lyckas
Bedraga människor, men snart skall slöjan ryckas
Från skrymtaren, och då för sent han lära får:
Guds rike ej i ord men uti kraft består. Gud hjälpe var och en uppriktig vara,
Ej skrymta inför den, vars ögons lågor klara
Jämt skåda hjärtats djup, ty sist vi måste fram
Gudomens ljus, och då - då blottas skrymtarn's skam.
Ja, re'n i döden, ack! - det blir en sträng beprövning
Av kristendomens kraft, dess liv, dess sanna övning.
Munkristen då blir tom på tro och mod och kraft,
Ty blott i hjärnan, ej i hjärtat tron han haft.
Gud, utrannsaka mig - jag faller dig till fota -
Blott du oss känner rätt, blott du kan saken bota!
Upplys och led mig du, och gör du hjärtat visst!
Jag lägger det för dig, o, Herre, Jesus Krist!

SÅLUNDA FORTSATTE DE sin vandring under samtal om vad de sett och erfarit och förkortade så vägen, vilken annars utan tvivel skulle förefallit dem lång, eftersom de nu gingo genom en ödemark.
När de nu hunnit nästan till slutet av denna ödemark, råkade Trofast att kasta ögat tillbaka, då han fick se någon, som han tyckte sig känna, komma efter dem. Ack, sade han till sin trosbroder, vem är det, som kommer där borta? Då såg Kristen ditåt och sade: Det är min gode vän Evangelist. Ja, han är också min gode vän inföllTrofast, ty det var han, som förde mig in på vägen till den trånga porten. Evangelist hade nu hunnit upp dem och hälsade dem sålunda:
Evangelist: Frid vare eder, högt älskade bröder, och frid vare dem, som göra eder gott.
Kristen: Välkommen, välkommen, min gode Evangelist.Åsynen av ditt ansikte erinrar mig om din förra godhet och dina outtröttliga bemödanden för mitt eviga väl.
Trofast: Ja, tusen gånger välkommen. Huru önskvärt är icke ditt sällskap, o ljuvlige Evangelist, för oss stackars pilgrimer.
Evangelist: Huru har det gått eder i händer kära vänner, sedan vi sist skildes åt? Vad haven I upplevat, och huru haven I skickat eder?
Då berättade Kristen och Trofast för honom allt, som hänt dem på vägen, ävensom på vad sätt och med huru står svårighet de kommit så långt.
Evangelist: Det fägnar mig högeligen, icke att svåra prövningar mött eder, men att I segrande bestått dem samt oaktat många svagheter intill denna dag framhärden på den rätta vägen. Detta fägnar mig högeligen, säger jag, och det både för min och eder skull. Jag har sått, och I haven skördat, och den dagen nalkas, då både den, som sår, och de som skörda, skola tillsammans glädjas, d. v. s. om I framhärden intill änden: ty i sinom tid skolen I skörda, om I icke tröttnen (Joh. 4: 36; Gal. 6: 9). Kronan förehålles eder ovanefter och det en ovansklig krona: löpen så, på det att I skolen få den (1 Kor. 9: 24-27). Det finnes nog sådana, som börja att löpa efter denna krona, men, sedan de hunnit ganska långt på banan, kommer en annan och tar den ifrån dem. Behåll det du har, att ingen må taga din krona (Upp. 3: 11). I ären ännu icke utom skotthåll för djävulen. Ännu haven I icke ända till blods emotstått under kampen mot synden (Ebr. 12: 4). Låten riket ständigt föresväva eder själ, och sätten en fast tro till de ting, som icke synas. Låten ingenting, som är på denna sidan om den tillkommande världen, få fotfäste i er själ. Men framför allt given noga akt på edert eget hjärta och dess lustar: illfundigare än allt annat och fördärvat är hjärtat. Gören edra ansikten hårda som flintsten, ty I haven all makt i himmelen och på jorden på er sida.
Därpå tackade Kristen Evangelist för hans förmaning men bad honom tillika, att han skulle fortsätta med sitt tal till deras hjälp och ledning för återstoden av vägen; och det så mycket mer, som de väl visste, att han vore en profet, som kunde förutsäga, vilka vidrigheter skulle möta dem, ävensom huru de skulle kunna motstå och övervinna dem. Som nu Trofastäven instämde i denna begäran, begynte Evangeliståter, som följer:
Mina söner, I haven i evangelii sannings ord hört, att I måsten genom många bedrövelser ingå i Guds rike,ävensom att i alla städer bojor och bedrövelser väntaeder (Apg. 14: 22; 20: 23); därför kunnen I ej vänta, att I skolen hinna långt på eder pilgrimsfärd, förrän något sådant på ett eller annat sätt vederfares eder. I haven också redan i någon mån själva fått erfara sanningen av dessa vittnesbörd, och ännu mer skall ofördröjligen komma. Ty, som I sen, haven I nu nästan uppnått slutet av denna ödemark och skolen snart komma in i en stad, som strax skall visa sig framför eder. Och i denna stad skolen I bliva hårt ansatta av fiender, som skola uppbjuda alla sina krafter för att bringa eder om livet. I bören veta, att endera eller båda där måste med sitt blod besegla det vittnesbörd, I avläggen. Men varentrogna intill döden, så skall konungen giva eder livetskrona. Ehuru nu den av eder, som där skall omkomma, måste dö en onaturlig död samt kanske utstå svåra lidanden, så blir dock hans lott bättre än hans kamrats; icke blott därför, att han snarast får uppnå den himmelska staden, utan även emedan han kommer att undgå mycket elände, som skall vederfaras den andre under återstoden av hans vandring. När I nu anlänt till staden och allt, som jag berättar eder, går i fullbordan, så minnens eder vän, och skicken eder såsom män, anbefallande edra själar åt Gud, såsom åt en trofast skapare, med goda gärningar (1 Petr. 4: 19).
Därpå såg jag i min dröm, att de, så snart de kommo ut ur ödemarken, fingo se framför sig en stad, som hetteFåfänglighet, och i vilken det hela året om hölls en marknad, kallad Fåfänglighetens marknad. Och har denna marknad fått sitt namn därav, att staden där den hålles, är idel fåfänglighet (Ps. 62: 10), ävensom därav, att alla varor, som där säljas eller ditföras, äro intet annat än fåfänglighet, såsom den vise säger:Allt är fåfänglighet (Pred. 1: 2-14; 2: 11-17; Jes. 40: 17).
Denna marknad är ej heller någon ny inrättning utan en mycket gammal och hävdvunnen sak. Jag vill förtälja eder om dess första upprinnelse.
För nära 5,000 år sedan voro några pilgrimer på väg till den himmelska staden, liksom dessa två hederliga män nu äro. Men då Beelsebul, Apollyon och Legio med deras stallbroder av den bana, dessa vandringsmän togo, kunde förstå, att deras väg till den himmelska staden skulle föra dem genom denna Fåfänglighetens stad, så hittade de på att där tillställa en marknad, en marknad, som skulle räcka hela året om, och där alla slags fåfängligheter skulle utbjudas till salu. Därför säljas på denna marknad allehanda varor, såsom hus, jordagods, yrken, ämbeten, hederställen, befordringar, titlar, länder, konungariken, lustar, njutningar och alla slags förnöjelser, såsom lättsinniga kvinnor, hustrur, äkta män, barn, husbönder, tjänare, liv, blod, kroppar, själar, guld, silver, pärlor, ädla stenar, och jag vet ej vad. Dessutom kan man på denna marknad alltid få skåda taskspelarekonster, skälmstycken, lekar, skådespel, narrar, apor, skälmar och spetsbovar, och det av alla möjliga slag.
Här kan man få se - och det för ingenting - stölder, mord, äktenskapsbrott, menedare och det av blodröd färg.
Och, liksom det vid andra marknader av mindre betydenhet finnes flera husrader och gator med sina egna namn, där de och de varorna hållas fala, så har man ock här särskilda ställen, husrader och gator (d. v. s. länder och riken), där man lättast kan erhålla denna marknads olika handelsartiklar. Här finnas den engelska gatan, franska gatan, italienska gatan, spanska gatan, tyska gatan, svenska gatan, där olika slags fåfängligheter utbjudas till salu. Men liksom det på andra marknader plägar finnas någon viss vara, som är den mest eftersökta, så hava de varor, som kommo från Rom, på denna marknad stort företräde framför alla andra. Dock har det engelska folket samt några andra fattat avsmak för dem.
Nu går, såsom jag sagt, vägen till den himmelska staden rakt genom den stad, där nämnda ståtliga marknad hålles, så att den, som vill gå till den himmelska staden utan att likväl färdas genom denna marknad, nödvändigt måste gå ut ur världen (1 Kor. 5: 10). Då alla konungars konung var här nere, måste han själv genom denna stad fara till sitt eget land, och det på en marknadsdag till. Ja, som jag tror, var detBeelsebul, denna marknads högste styresman, som inbjöd honom att köpa av hans fåfängligheter. Ja, alldenstund han var en så högt uppsatt person, förde Beelsebul honom från gata till gata och visade honom uti ett ögonblick alla riken i världen för att om möjligt locka den välsignade att inlåta sig i handel med honom och köpa några av hans fåfängligheter. Men han fann intet behag i allt detta kram och lämnade därför staden utan att hava kostat ett enda öre på dessa fåfängligheter (Matt. 4: 8; Luk. 4: 5, 6). Denna marknad är alltså en mycket gammal och hävdvunnen sak, liksom den är mycket stor och besökt.
Nu måste, såsom jag sagt, våra pilgrimer nödvändigt gå genom denna marknad. Så gjorde de också, men se, just som de satte foten inom stadsporten, kom allt marknadsfolket i rörelse, ja, hela staden försattes liksom i uppror och det av flera skäl.
För det första hade pilgrimerna helt olika kläder med dem, som de andra marknadsbesökande buro. Därför spärrade alla upp ögonen, då de fingo se dem. Somliga sade, att de voro narrar, andra, att de voro dårhushjon, andra åter, att de voro utlänningar (Job 12: 4; 1 Kor. 4: 3).
För det andra.- liksom folket undrade över deras klädsel så undrade det ock över deras språk, ty det var få, som kunde förstå, vad de sade. De talade helt ledigt Kanaans tungomål. Men de, som höllo marknaden, voro av denna världens människor, så att både våra vandringsmän förekommo marknadsfolket och marknadsfolket förekom våra vandringsman såsom barbarer.
För det tredje väckte det i hög grad köpmännens åtlöje, att våra pilgrimer satte så ringa värde på deras varor. Ja, de värdigades icke ens se på dem, och om någon uppmanade dem att köpa något, satte de fingrarna i öronen och ropade: Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet (Ps. 119: 37), och sågo uppåt, därmed givande till känna, att deras handel och samfundvar i himmelen (Fil. 3: 19, 20).
Då man såg, huru de två pilgrimerna betedde sig, frågade en av dem på spe: Vad viljen I köpa? Men de sågo allvarsamt på honom och sade: Vi köpa sanningen (Ordspr. 23: 23), vilket snart gav folket anledning att ännu mer förakta dem. Några begabbade dem, några överhopade dem med stickord, några bannade dem, några uppmanade andra att slå dem. Till slut blevo uppståndelsen och oväsendet på marknaden så stora, att allt råkade i förvirring. Strax skickades bud till marknadens store styresman, och han kom skyndsamt dit ned och uppdrog åt några av sina mest pålitliga vänner att anställa förhör med dessa män, för vilkas skull marknaden nästan blivit upp-och nedvänd. Våra två pilgrimer blevo alltså dragna inför rätta och av sina domare tillsporda, varifrån de kommo, vart de ämnade sig, och vad de gjorde där i en så ovanlig klädedräkt. Männen sade dem, att de voro främlingar och gäster i denna världen, samt att de voro på väg till sitt eget fädernesland, nämligen det himmelska Jerusalem (Ebr. 11: 13-16), ävensom att de varken givit stadens invånare eller köpmän någon anledning att så misshandla dem och uppehålla dem på deras resa utom möjligen i det fall, att, då någon frågat dem, vad de ville köpa, de svarat, att de ville köpa sanningen. Men de, som fått i uppdrag att förhöra dem, kunde icke få ur sitt huvud, att de voro dårhushjon och galningar eller ock orostiftare, som kommit för att ställa till oordning på marknaden. Därför tog man fatt på dem, slog dem, överhöljde dem med smuts och insatte dem sedan i en bur, på det att de skulle bliva ett skådespel för allt marknadsfolket. Där fingo de därför ligga någon tid, ett föremål för var mans åtlöje, ilska och hämndlystnad, medan marknadens överste styresman skrattade åt allt, som övergick dem.
Men som våra pilgrimer voro tåliga och icke vedergällde bannor med bannor utan fastmer välsignade sina förföljare samt gåvo dem goda ord för onda och vänlighet för oförrätter, så började några människor på marknaden, vilka voro mera tänkande och mindre fördomsfulla än andra, att hindra de mera illasinnade och förebrå dem deras beständiga ofog mot de två fångarna. Men då folket märkte detta, blev det mycket uppbragt, gick löst även på dem, kallade dem för lika stora skälmar som männen i buren samt hotade att låta dem dela deras öde, enär de tydligen stode i förbund med varandra. Härtill svarade de andra, att, så vitt de kunde se, voro de två främlingarna stilla och ordentliga människor, vilka icke hade ont i sinnet mot någon, ja, att många bland dem, som köpte och sålde på deras marknad, voro mera värda att sitta i bur, ja, att bindas vid skampålen, än de två män, som man så illa hade misshandlat. Efter åtskillig ordväxling å ömse sidor (varunder de båda fångarna förhöllo sig ganska visligt och stilla) kommo de marknadsbesökande alltså i slagsmål med varandra, varvid en och annan blev sårad. Då förde man våra stackars pilgrimer åter inför deras domare, beskyllande dem att hava anstiftat även det sista oväsendet på marknaden. Domarna läto alltså jämmerligen piska dem, belägga dem med järnkedjor och leda dem sålunda bundna omkring på marknaden, andra till skräck och varnagel, på det ingen vidare skulle drista att tala till deras försvar eller göra gemensam sak med dem. Men Kristen och Trofast uppförde sig även nu så visligt och upptogo den skam och vanära, som tillfogades dem, med så mycket tålamod och saktmod, att ännu flera av marknadsfolket (ehuru endast få i jämförelse med de övriga) blevo vunna för dem. Detta stegrade likväl ännu mer den fientliga hopens raseri, så att de inom sig beslöto de tvenne männens död och skreko, att varken bur eller fjättrar vore ett tillräckligt straff för dem, utan att de måste dö, därför att de stört den allmänna friden och förfört marknadsfolket.
Därpå gavs befallning, att man åter skulle insätta dem i buren under avvaktan på vidare beslut. Så skedde, varjämte man till yttermera visshet fastlåste deras fötter vid stocken.
Medan de sutto här, erinrade de sig ånyo, vad de hört av sin trogne vän Evangelist; och som han sagt dem, vad de hade att vänta, blevo de därav ännu mer styrkta att framhärda på sin väg och i sina lidanden. Även tröstade de varandra med hans förklaring, att just den, på vilkens lott det nu fölle att ljuta döden, skulle få det allra bäst, varför vardera hemligen önskade, att detta företräde måtte beskäras honom. Dock överlämnade de sig åt hans anvisa ledning, som råder över allting, och läto sig nöja med den belägenhet, i vilken de befunno sig, tills han skulle annorlunda förfoga över dem.
Sedan nu den för deras förhör utsatta dagen inträtt, förde man dem inför rätta, på det de skulle undergå rannsakning och få sin dom. Domaren hette herr Fromhetshatare.Anklagelserna mot dem voro till innehållet enahanda, ehuru till formen något olika. Summan därav var följande:
Att de voro fiender till och störare av deras handel och näringar; att de hade åstadkommit oordningar och söndringar i staden, samt att de med förakt för deras furstes lag skaffat sig ett anhang för sina egna högst farliga meningar.
Trofast anförde till sitt försvar, att han endast satt sig emot sådant, som satt sig emot den, vilken är högre än de högsta. Och, sade han, vad oordningar angår, så anställer jag inga sådana, emedan jag är en fridens man. De av stadens invånare, som vunnits på vår sida, blevo vunna därigenom, att de insågo sanningen och vår oskuld, och hava endast blivit förda från en sämre väg till en bättre. Och vad angår konungen, som I talen om, så, alldenstund han ej är någon annan än Beelsebul, vår Herres fiende, trotsar jag honom och alla hans änglar.
Sedan utfärdades en kungörelse, att alla, som hade något att anföra till sin fördel för sin herre, konungen, emot fångarna, som stodo inför rätta, genast skulle framträda och avlägga sitt vittnesmål. Då stego tre vittnen fram, nämligen Avund, Vantro och Inställsamhet. Därpå frågade man dem, om de kände den anklagade, och vad de hade att andraga för sin herre, konungen, emot honom.
Först steg Avund fram och talade sålunda: Herre, jag har länge känt denne man, och vill med ed intyga inför den hedervärda rätten, att han är -
Domaren: Håll - förestava honom eden.
Sedan han alltså avlagt eden, sade han: Ers nåd, oaktat sitt skenfagra namn är denne man en av de största skälmar i vårt land. Han frågar varken efter konung eller folk, efter lag eller hävd, utan gör allt, vad han kan, för att intala alla människor vissa sina upproriska meningar, vilka han kallar med det gemensamma namnet trons och helighetens grundsatser. Särskilt hörde jag honom en gång påstå, att kristendomen och sederna i vår stadFåfänglighet äro rakt stridande mot varandra och aldrig kunna förlikas; genom vilket yttrande han på samma gång icke blott fördömde alla våra lovliga företag utan även oss själva, som utföra dem.
Då sade domaren till honom: Har du något mer att säga?
Avund: Jag kunde säga mycket mer, om jag ej fruktade att därigenom uttrötta domstolens tålamod. Dock, om så behöves, vill jag, sedan de andra herrarna avlagt sina vittnesmål, ännu göra några tillägg, hellre än att något skall fattas, som kan bidraga till den anklagades fällande. Så fick Avund avträda.
Därpå förekallade man Vantro och befallde honom att se på fången. Och sedan man även frågat honom, vad han hade att anföra för sin herre, konungen, och förestavat honom eden, började han sålunda:
Ers nåd, jag är ej mycket bekant med denne man, ej heller önskar jag att göra närmare bekantskap med honom. Att han likväl är en mycket fördärvlig människa, därtill sluter jag av ett samtal, som jag härom dagen hade med honom i vår stad, då jag hörde honom säga, att vår religion duger till ingenting, samt att man genom densamma omöjligen kan täckas Gud; av vilket yttrande det, såsom Ers nåd mycket väl vet, med nödvändighet följer, att all vår gudstjänst intill denna dag är fåfäng, samt att vi ännu äro i våra synder och till slut skola bliva fördömda. Och är detta, vad jag har att säga.
Därpå lät han Inställsamhet avlägga eden och befallde honom att anföra, vad han visste till fördel för sin herre, konungen, emot fången inför rätta.
Inställsamhet: Herr domare och I, samtliga ädle herrar, jag har länge känt denne man och hört honom yttra saker, som aldrig borde sägas, ty han har försmädat vår ädle furste Beelsebul och talat med förakt om hans högtärade vänner, som heta greve Gammal människa, greve Köttslig förnöjelse, greve Vällustig, greve Fåfäng ärelust, gamle greve Liderlighet, baron Rovgirighet och alla våra övriga högvälborna herrar. Dessutom har han sagt, att om alla voro så sinnade som han, skulle icke en enda av dessa herrar längre få bliva kvar i vår stad. Slutligen har han ej skytt för att smäda även Ers nåd, som nu fått i uppdrag att vara hans domare, ja, kallat eder en gudlös bov jämte många andra dylika förklenande tillmälen, med vilka han smutskastat de flesta herrskaperna i vår stad.
Då Inställsamhet hade slutat sitt yrkande, ställde domaren sitt tal till den anklagade, sägande: Du avfälling, du kättare och förrädare, har du hört, vad dessa vittnat emot dig?
Trofast: Tillåtes mig att tala några få ord till mitt försvar?
Domare: Slyngel, du förtjänar ej att leva längre utan att genast på stället förlora livet; likväl, på det att alla må se vår mildhet mot dig, så låt oss höra, vad du har att säga.
Trofast: Först säger jag då till svar på vad herr Avund anfört, att jag aldrig sagt något annat än detta, att alla regler, lagar, bruk eller människor, som äro tvärt emot Guds ord, stå ock i rak strid mot kristendomen. Om jag talat orätt häri, så övertyga mig om min villfarelse, och jag är färdig att inför er taga tillbaka mina ord.
Vad för det andra herr Vantro och hans anklagelse mot mig angår, så sade jag endast, att det för att rätt dyrka Gud fordras en av Gud verkad tro, samt att det icke finnes någon av Gud verkad tro utan en gudomlig uppenbarelse av Guds vilja. Allt, som därför i strid med den gudomliga uppenbarelsen intrugas i Guds dyrkan, kan blott härröra från en mänsklig tro, vilken tro icke gagnar till evigt liv.
Vad nu för det tredje herr Inställsamhets anklagelse beträffar, så svarar jag (med förbigående av beskyllningen, att jag skulle hava talat försmädligt och dylikt), att denna stads furste med hela hans anhang av hovmän och tjänare, som bemälde herre nämnt, passa mer för att vara i helvetet än i denna stad och i detta land; och nu vare mig Herren Gud nådig.
Då ropade domaren till juryn, som hela tiden suttit där för att höra och anmärka: Herrar, jurymän, I sen denne man, för vars skull det varit sådant upplopp i vår stad. I haven även hört, vad dessa aktningsvärda herrar vittnat emot honom, ävensom vad han därtill svarat och bekänt. Det åligger nu eder att efter bästa samvete antingen hänga eller fria honom. Emellertid anser jag det för min plikt att meddela eder några upplysningar angående vår lag.
Farao den store, vår furstes tjänare, utfärdade på sin tid en förordning, att alla israelitiska gossebarn skulle kastas i älven (2 Mos. 1: 22), på det att icke ett folk, som bekände sig till en annan religion än han, skulle förökas och bliva honom för starkt. Vidare utgavs under en annan av vår furstes tjänares, Nebukadnessar den store, dagar ett påbud, att var och en, som icke ville falla ned och tillbedja hans gyllene beläte, skulle kastas i en brinnande ugn (Dan. 3). Slutligen utfärdades en förordning under Darii regering, att var och en, som inom en viss tid åkallade någon annan gud än hans, skulle kastas i lejonkulan (Dan. 6). Nu har denne upprorsstiftare brutit mot dessa lagars innehåll, icke blott i tankar (vilket redan icke bör tålas) utan även i ord och gärningar, vilket därför är alldeles oförlåtligt.
Vad Faraos lag angår, så stiftades den blott på en förmodan att förekomma brott, innan ännu något sådant blivit begånget. Men här är ett brott redan för handen. Var åter beträffar den andra och tredje förordningen, så sen I, att den anklagade gör anmärkningar mot vår gudsdyrkan; och för detta av honom själv erkända förräderi förtjänar han att döden dö.
Då avträdde juryns ledamöter, vilkas namn voro: herrBlindman, herr Oduglig, herr Ondskefull, herr Vällustälskare,herr Lösaktig, herr Envis, herr Högmodig, herr Fiendskap, herr Lögnare, herr Grymhet, herrLjushatare, herr Oblidkelig. Alla dessa avgåvo först i det rum, där de voro instängda med varandra, sina respektive röster emot honom och beslöto sedan enhälligt att gemensamt inför domaren förklara honom skyldig. Och yttrade var och en för sig först enskilt sålunda: Herr Blindman, som var ordförande, sade: Jag ser klart, att denne man är en kättare; herr Oduglig:Bort med en sådan människa från jorden; herr Ondskefull:Ja, jag hatar blotta åsynen av honom; herr Vällustälskare:Jag har aldrig kunnat med honom; herr Lösaktig: Icke jag heller, ty han gjorde icke annat än fördömde mitt leverne; herr Envis: Häng honom, häng honom; herr Högmodig:En eländig stackare; herr Fiendskap: Det kokar i mig, blott jag får se honom! herr Lögnare: Han är en ärkeskälm; herr Grymhet: Det är för gott för honom att hängas; herr Ljushatare: Låtom oss röja honom ur vägen; herrOblidkelig: Om man än gåve mig hela världen skulle jag aldrig kunna förlika mig med honom, låtom oss därför genast förklara honom skyldig till döden. Så gjorde de ock, varpå den anklagade strax blev dömd att föras från domstolen tillbaka till fängelset för att där avlivas på det grymmaste sätt, man kunde upptänka.
Alltså förde de ut Trofast för att förfara med honom enligt sin lag. Först hudflängde de honom, sedan slogo de honom med nävarna, därpå sargade de honom med knivar, därnäst stenade de honom. Sedan stungo de honom med sina svärd, och slutligen brände de honom till aska på bålet. Så lyktade Trofast sitt liv.
Nu såg jag, huru bakom folkmassan en med hästar förspänd vagn stod och väntade på Trofast. Så snart dennes fiender gjort slut på hans liv, blev han upptagen i densamma och under basunklang förd rakt upp genom molnen närmaste vägen till himmelens port.
Vad Kristen beträffar, fick han ännu något anstånd och fördes tillbaka till fängelset. Där hölls han alltså någon tid inspärrad. Men han, som råder över allting och har människornas raseri i sin hand, styrde det så, att han för den gången undkom fienderna och sattes på fri fot. Och då han nu åter vandrade framåt, sjöng han:

Väl, Trofast, min broder! du trofast bekände
Din Herre, och du nu hos honom har frid,
Då trolösa själar gå bort till elände,
Som njöto sin lusta i världen en tid.
Sjung, Trofast! ej du, ej ditt namn skall förgå,
Ty, fast de dig dödat, du lever ändå.

Nu såg jag i min dröm, att Kristen icke vandrade allena, ty en man, som hette Hoppfull (och han hade blivit en sådan genom aktgivande på Kristens och Trofasts ord och uppförande under deras lidande på marknaden), sällade sig till honom och ingick brödraförbund med honom, sägande sig vilja bliva hans reskamrat. På samma gång således, som en dog för att vittna om sanningen, uppstod en annan ur hans aska för att blivaKristens följeslagare på hans pilgrimsfärd. DennaHoppfull sade även Kristen, att många flera av marknadsfolket blott väntade på lägligt tillfälle för att följa efter dem.
Därpå såg jag, att, sedan de kommit ut från marknaden, upphunno de inom kort en man, som vandrade framför dem, och vars namn var Biavsikt. Då de nu frågade honom, vad landsman han var, och huru långt han ämnade färdas på den vägen, svarade han, att han kom från staden Fagert tal och var stadd på vandring till den himmelska staden. Men sitt namn sade han dem icke.
Från Fagert tal, sade Kristen: Kan något gott komma därifrån? (Ordspr. 26: 25).
Biavsikt: Ja, det hoppas jag.
Kristen: Men, käre herre, vad får jag kalla er?
Biavsikt: Jag är en främling för er, liksom ni är för mig. Om ni vandrar denna väg, så är jag mycket glad att få ert sällskap, varom icke, så får jag väl ändock giva mig till freds.
Kristen: Jag har hört talas om den där staden Fagert tal, och, om jag minns rätt, lär det bo mycket rikt folk där.
Biavsikt: Ja, det kan jag försäkra er. Jag har själv ganska många rika släktingar där.
Kristen: Vilka äro då edra släktingar, om jag törs fråga?
Biavsikt: Nästan hela staden, men särskilt baron Vindflöjel,baron Tidstjänare, baron Fagert tal (efter vars förfäder staden först fick sitt namn). Vidare herr Smilare, herr Se-åt-två-håll,herr Vad-ni-vill samt kyrkoherden i vår församling, herr Tvetalig, som var min moders halvbroder på faderns sida. Och för att säga er sanningen, så har jag arbetat mig upp till ett ganska gott stånd, ehuru min farfars far blott var en simpel roddare, som hade för vana att ro åt ett håll och se åt ett annat, och jag har genom samma yrke förvärvat det mesta av min förmögenhet.
Kristen: Är ni gift?
Biavsikt: Ja, och min hustru är ett dygdemönster och dotter av ett dygdemönster, nämligen av hennes nåd Förställning.Hon är således av ganska förnäm börd och har därjämte hunnit en så hög grad av belevenhet, att hon vet att skicka sig med alla, från fursten ned till bonden. Vår kristendom skiljer sig visserligen något från deras, som höra till det strängare slaget, men blott i två små punkter. För det första segla vi aldrig mot vind och ström. För det andra äro vi alltid då mest nitiska, när religionen går i silvertofflor, d. v. s. vi vilja ej gärna vandra omkring med vår kristendom på gatorna, om icke solen skiner och människorna klappa händerna åt densamma.
Då gick Kristen litet avsides till sin kamrat Hoppfulloch sade: Det faller mig just in, att detta är en viss Biavsiktfrån Fagert tal. Om så är, hava vi fått i sällskap den största skälm, som finnes i hela denna trakt. Då sade Hoppfull: Fråga honom, han bör väl icke skämmas för sitt namn. Kristen gick alltså åter till honom och sade: Herre, ni talar, som om ni visste mer än hela den övriga världen, och om jag icke alltför mycket misstager mig, så har jag en halv aning om vem ni är. Heter ni icke Biavsiktfrån Fagert tal?
Biavsikt: Det är icke mitt verkliga namn utan endast ett öknamn, vilket jag fått av vissa människor, som ej kunna tåla mig. Jag måste hålla till godo därmed och tåligt lida denna försmädelse, såsom andra fromma män före mig måst lida sin.
Kristen: Men har ni aldrig givit människorna anledning att så kalla er?
Biavsikt: Nej, aldrig, aldrig. Jag har aldrig gjort något värre, varav de kunnat hämta anledning att giva mig detta namn, än att jag alltid haft lyckan att i mina åsikter överensstämma med den rådande tidsandan, hurudan denna än varit samt att det fallit sig så, att jag vunnit därpå. Men om goda ting sålunda falla en i skötet, må man ju räkna det som en välsignelse, utan att illasinnade människor därför ha rätt att överhopa en med smädelser.
Kristen: Jag kunde just tro, att ni var den mannen, om vilken jag hört talas. För att säga er vad jag tänker, fruktar jag, att det där namnet tillkommer er med mera skäl, än ni vill låta påskina.
Biavsikt: Nåväl, om ni nödvändigt vill tro det, så kan jag ej hjälpa det. Men skulle ni det oaktat vilja antaga mig till reskamrat, så skall ni i mig finna ett angenämt sällskap på vägen.
Kristen: Om ni vill följa med oss, måste ni gå mot vind och ström, men det kan jag förstå, strider emot edra grundsatser. Även måste ni kännas vid kristendomen, icke mindre då den går i trasor, än då den går i silvertofflor, ja, stå den bi, så väl då den är slagen i bojor, som då människorna klappa händerna åt den på gatorna.
Biavsikt: Ni får icke befalla eller härska över min tro. Lämna mig min frihet, och låt mig gå med er!
Kristen: Icke ett steg längre, med mindre ni handlar såsom vi i de stycken, jag nämnt.
Biavsikt: Jag ämnar aldrig övergiva mina gamla grundsatser, alldenstund de äro både oskadliga och inbringande. Om jag icke får följa med er, så måste jag väl gå för mig själv, såsom jag gjorde, innan I hunnen upp mig, till dess jag träffar några, som finna nöje i mitt sällskap.
Nu såg jag i min dröm, att Kristen och Hoppfullövergåvo Biavsikt och vandrade på något avstånd framför honom. Men när en av dem råkade att se sig om, blev han varse tre män, som skyndade efter Biavsikt,och se, då de hunno upp honom, så bugade han sig mycket djupt för dem, och de besvarade hans hälsning. Dessa män hette herr Världslikställig, herr Penningkär, herrBehålla-sitt-liv och voro gamla bekanta till Biavsikt, emedan de i yngre år gått i skola tillsamman hos en viss herr Karg,skolmästare i staden Vinninglust, som ligger norr ut i landskapetSnikenhet. Denne lärare hade undervisat dem i konsten att skrapa åt sig, vare sig med våld, svek, smicker, lögn eller ett sken av gudaktighet, och de fyra nämnda herrarna hade gjort så stora framsteg i sin lärares konst, att var och en av dem skulle själv kunnat hålla skola däri.
Då de nu, såsom jag sade, hälsade varandra, sade herrPenningkär till Biavsikt: Vad är det för två män, som gå där framför oss? Ty Kristen ochHoppfull voro ännu i sikte.
Biavsikt: Det är ett par långväga pilgrimer, som vandra till Sion, ehuru på sitt eget vis.
Penningkär: Ack, varför väntade de icke, så att vi kunnat få deras sällskap? Ty jag hoppas, att så väl de som vi och ni, min herre, alla äro stadda på vallfärd till Sion.
Biavsikt: Ja, visst äro vi det. Men de där männen framför oss äro så stränga samt älska så mycket sina egna meningar och akta andras åsikter så ringa, att om en människa är aldrig så gudlig, men icke i allt överensstämmer med dem, så stöta de genast bort henne från sitt sällskap.
Herr Behålla-sitt-liv: Det är ganska illa gjort, men vi läsa om somliga, som äro alltför rättfärdiga(Pred. 7: 17) och sådana människors stränghet kommer dem att döma och fördöma alla utom sig själva. Men säg mig, i vilka och i huru många stycken voren I av olika meningar?
Biavsikt: Jo, i sin halsstarrighet hålla de det för sin plikt att i alla väder rusa framåt på sin färd. Jag däremot anser, att man bör vänta på gynnsam vind och ström. De vilja genast sätta allt på spel för Gud. Jag däremot söker begagna mig av alla fördelar för att rädda liv och egendom. De vilja fasthålla sina meningar, om de ock få alla människor emot sig. Jag däremot hyllar kristendomen i sådant och så långt, som tiderna och min säkerhet medgiva. De bekänna sig till kristendomen, då den är klädd i trasor och överhöljd med förakt. Jag däremot, då den spatserar i gyllene tofflor, då solen skiner och människorna klappa händerna åt den.
Världslikställig: Gode Biavsikt, fortfar, som du börjat. Ty jag för min del måste anse den som en dåre, vilken, då det står honom fritt att behålla, vad han äger, genom sin ovishet låter det gå förlorat. Låtom oss vara kloka som ormar! Det är bäst att bärga sitt hö, medan solen skiner. Vi se ju, huru biet ligger stilla hela vintern och först då sätter sig i rörelse, när det kan förena nytta med nöje. Gud skickar ömsom regn, ömsom solsken. Om de äro sådana dårar, att de gå ut, medan det regnar, så vilja dock vi tåligt vänta, tills vi få vackert väder med på resan. För min del tycker jag bäst om det slags gudaktighet, som kan stå tillsammans med ett tryggt åtnjutande av de välsignelser, Gud förlänat oss. Ty vem, som ej förlorat sitt sunda förnuft, kan föreställa sig annat, än att, då Gud beskärt oss denna världens goda, han också vill, att vi för hans skull skola behålla det? Abraham och Salomo blevo rika genom sin gudsfruktan, och hos Job heter det, att den fromme skall fåguld för stoft och gyllene bäckar för sten (22: 24). Men då får han ej heller vara lik männen framför oss, om de äro sådana, som ni beskrivit dem.
Herr Behålla-sitt-liv: Jag tänker, att vi alla äro ense i denna sak, därför behöva ej flera ord spillas därpå.
Herr Penningkär: Nej, på detta ämne behöva i sanning ej flera ord spillas, ty den, som varken tror Skriften eller förnuftet (och I sen, att vi hava båda på vår sida), han förstår varken sin egen frihet eller söker sin egen välfärd.
Biavsikt: Mina bröder, som I sen, äro vi alla stadda på vallfärd till Sion. Tillåten mig alltså, för att så mycket lättare vända våra tankar från det, som är ont, att till eder framställa följande fråga:
Låtom oss antaga, att en människa - t. ex. en lärare, en hantverkare eller någon dylik - får sig ett tillfälle erbjudet att vinna några av detta livets välsignelser, dock blott med villkor, att han åtminstone till det yttre skenet visar sig ovanligt nitisk i vissa gudaktighetsövningar, med vilka han ej förut befattat sig. Kan han icke få göra bruk av detta medel för att uppnå sitt mål och dock vara en i allo rättskaffens man?
Herr Penningkär: Jag ser till botten av eder fråga och vill med dessa herrars benägna tillåtelse försöka att åstadkomma ett svar. För att nu först hålla mig till er fråga, så vitt den angår en lärare, så antag, att en sådan, en aktningsvärd man, som sitter med ett mycket litet pastorat, får utsikt att erhålla ett mycket fetare och förmånligare, dock endast så framt han mera vinnlägger sig om ordet, predikar oftare och mera nitiskt samt, alldenstund församlingens smak så fordrar, ändrar några av sina grundsatser. Då ser jag för min del intet skäl, varför ej en lärare (förutsatt att han får en kallelse) kan göra detta och ännu mycket mer och icke desto mindre kan vara en hederlig man. Och varför? Jo:
För det första är hans åstundan att få ett större pastorat lovlig (detta kan ej bestridas), alldenstund Försynen ställt det i hans väg. Alltså må han gärna söka vinna det, om han kan, utan att göra sig samvete däröver.
För det andra gör hans åstundan efter nämnda pastorat honom mera flitig i ordets studium, mera nitisk i sin predikan o. s. v. Den gör honom därför till en bättre människa, på samma gång den eggar honom att bättre ockra med sina pund, vilket ju allt överensstämmer med Guds vilja.
För det tredje, vad det angår, att han rättar sig efter församlingens smak genom att till dess tjänst avstå från några av sina grundsatser, så bevisar detta: 1) att han är av ett självförsakande sinnelag; 2) att han har gåvan att genom ett ljuvligt sätt att vara vinna människors kärlek; och 3) att han av dessa skäl är så mycket mera passande för det prästerliga kallet.
För det fjärde sluter jag av allt detta, att en lärare, som utbyter en mindre lägenhet mot en större, ej därför bör anses för girig. Fastmer bör han, alldenstund han både förkovrat sig i flit och uppodlat sina gåvor, högaktas såsom en man, vilken lägger sig vinning om sitt kall och begagnar ett honom erbjudet tillfälle att göra gott.
Jag vill nu övergå till andra delen av er fråga eller den, som angick en hantverkare. Antag, att en sådan befinner sig i mycket torftiga omständigheter, men att han genom att bliva gudlig kunde mycket förbättra sin ställning, måhända få en rik hustru eller draga flera och långt bättre kunder till sin bod. Då ser jag för min del intet skäl, varför ej han med full rätt skulle kunna tillgripa denna utväg för att komma på grön kvist. Och varför?
För det första är det en dygd att bliva gudlig, man må bliva det genom vilket medel som helst.
För det andra är det ej heller olovligt att skaffa sig en rik hustru eller flera kunder till sin bod.
För det tredje bekommer en man, som vinner dessa förmåner genom att bliva gudlig, det, som är gott, av dem, som äro goda, genom att själv bliva god. Här hava vi nu en god hustru och goda kunder och en god vinst och allt detta bekommet därigenom, att man blivit gudlig, vilket ock är en god sak. Alltså är det en god och nyttig strävan att söka erhålla allt detta genom att bliva gudlig.
Detta herr Penningkärs svar på Biavsikts fråga vann stort bifall hos alla dem, varför man kom överens, att det i allmänhet vore högst hälsosamt och fördelaktigt att på sådant sätt se sig till godo. Och, alldenstund, såsom de menade, ingen kunde säga något häremot och Kristenoch Hoppfull ännu voro inom hörhåll, så beslöto de enhälligt att, så snart de kunde upphinna dem, gå löst på dem med samma fråga och det så mycket hellre, som de två männen förut motsagt Biavsikt. Alltså ropade de efter dem, varpå våra två pilgrimer stannade för att invänta dem. Men under det närmade sig, kommo de överens, att icke Biavsikt utan gamle herr Världslikställigskulle framställa frågan, emedan, såsom de hoppades, de två männens svar till den senare ej skulle ha kvar något av den häftighet, som kort förut vid deras skilsmässa uppstått mellan dem och Biavsikt.
Sedan man nu sammanträffat och å ömse sidor hövligt hälsat varandra, framställde herr Världslikställigsin fråga till Kristen och hans kamrat, uppmanande dem att besvara den, om de kunde.
Då sade Kristen: Till och med ett spätt barn i kristendomen skulle kunna besvara tio tusen sådana frågor. Ty om det icke är tillåtet att följa Kristus för bröds skull, såsom det ju visserligen icke är (Joh. 6: 26), huru mycket vederstyggligare är det då icke att göra honom och kristendomen till trappsteg för att vinna och njuta av världen! Ej heller finna vi några andra, som hylla denna mening, än hedningar, skrymtare, onda andar och trollkarlar.
1. Då hedningarna Hemor och Sikem fått begär till Jakobs dotter och boskap och sågo, att det icke fanns någon annan utväg för att komma åt dem än att låta omskära sig, så sade de till sina medborgare: Om vi omskära allt mankön ibland oss, på samma sätt som de äroomskurna, så skall deras boskap och deras egendom och alla deras husdjur bliva våra. Det var deras dotter och boskap, som de sökte komma åt, och de begagnade deras gudsdyrkan blott såsom en stege för att vinna sitt ändamål. Läs hela händelsen i 1 Mos. 34: 20-23!
2. De skrymtaktiga fariséerna hyllade även samma slags religion.Ty de höllo såsom en förevändning långa böner, men att uppäta änkors hus var deras avsikt, varför ock deras straff blev en desto svårare dom av Gud.
3. Judas, som var »en djävul», hade även samma slags gudsfruktan, ty han var gudlig för pungens skull, på det han måtte komma åt vad som lades uti den. Men han gick förlorad och blev förkastad samt erhöll namnet Det förlorade barnet.
4. Trollkarlen Simon hyllade även samma religion, ty han ville hava den helige Ande för att förtjäna penningar därmed, och hans dom från Petri mun blev ock därefter (Apg. 8: 19-22).
Slutligen kan jag ej annat än tro, att den, som tager på sig religion för världens skull, han kommer ock att för världens skull kasta av sig densamma. Ty lika visst som Judas åsyftade världen, då han blev gudfruktig, lika visst sålde han ock för samma världs skull sin gudsfruktan och sin Herre. Att därför med ja besvara denna fråga, såsom jag märker, att I haven gjort, och antaga ett sådant svar som giltigt, det är både hedniskt, skrymtaktigt och djävulskt; varför ock eder lön skall bliva efter edra gärningar.
Då stodo de fyra männen och stirrade på varandra, men ingen av dem hade ett ord att svara Kristen. Och som Hoppfullockså gillade Kristens hälsosamma svar, så uppstod en djup tystnad dem emellan. Slutligen drogo Biavsikt och hans sällskap sig tillbaka och höllo sig sedan efter, på det att Kristenoch Hoppfull skulle få försprång framför dem. Då sade Kristen till sin följeslagare: Om de där männen icke kunna bestå inför människors dom, huru skola de då bestå inför Guds dom? Och om de förstummas, när de hava att göra med ett lerkäril, huru skall det då gå dem, när de skola brinna i lågorna av en förtärande eld?
Så förlorade nu Kristen och Hoppfull dem ur sikte och gingo framåt, tills de kommo till en ljuvlig slätt, benämnd Ro, över vilken de vandrade med mycken förnöjelse. Som den emellertid icke sträckte sig särdeles långt, hade de snart kommit till slutet av den. På andra sidan om denna slätt låg en kulle, benämnd Vinning, och i denna kulle en Silvergruva;och hade några pilgrimer, som förut färdats den vägen, vikit av för att beskåda denna gruva, emedan det finnes ganska få av det slaget. Men, som de gått för nära kanten på schaktet och marken där var bedräglig, hade denna givit vika under deras fötter och somliga förlorat livet, andra åter blivit så illa lemlästade, att de till döddagar förblivit krymplingar.
Sedan såg jag i min dröm, att ett litet stycke från vägen, mitt emot silvergruvan, stod Demas (en herre med ett mycket städat utseende) och ropade till de förbigående att komma och se. Denne man sade nu till Kristen och hans kamrat: Hallå, viken utav hitåt, så skall jag visa eder något!
Kristen: Kan något vara så märkvärdigt, att det lönar mödan att för dess skull vika av vägen?
Demas: Ja, här är en silvergruva, i vilken några gräva efter en skatt. Om I viljen komma med, så skolen I med ringa möda kunna vinna stor rikedom.
Hoppfull: Låt oss gå och se.
Kristen: Jag går icke dit, ty jag har förut hört talas om detta ställe samt huru många, som där hava omkommit. Dessutom är den där skatten en snara för dem, som söka efter densamma, ty den är dem ett hinder på deras vandring till Sion.
Då ropade Kristen till Demas, sägande: Är icke det här stället farligt? Och har det icke varit många till hinder på deras vandring?
- Å nej, svarade Demas, det är icke alls farligt utom för sådana, som ej veta att akta sig. Men han rodnade dock, under det han så talade.
Då sade Kristen till Hoppfull: Låt oss ej gå ett enda steg av vägen utan stadigt fortsätta vår kosa.
Hoppfull: Jag vill slå vad, att om Biavsikt kommer hit och samma uppmaning ställes till honom som till oss, så viker han genast av för att se.
Kristen: Utan tvivel, ty hans grundsatser gå åt det hållet. Ja, jag vill hålla hundra mot ett, att han där finner sin död.
Då ropade Demas ånyo: Men viljen I icke komma hit över och se?
Då tog Kristen bladet från munnen och sade: Demas,du är en fiende till Herrens rätta vägar och har redan för ditt eget avfall fått din dom av en bland konungens domare (2 Tim. 4: 10). Varför söker du då att bringa oss i samma fördömelse? Dessutom, ifall vi det minsta vika av vägen, så kommer det utan tvivel till vår Herres, Konungens, vetskap, och då måste vi stå med skam, där vi annars kunnat med frimodighet komma inför hans ansikte.
Demas ropade ännu en gång, att han tillhörde samma brödraskap som de och själv skulle följa med dem på deras väg, om de blott ville vänta litet.
Då sade Kristen: Vad är ditt namn? Är det icke just detsamma, varmed jag nyss tilltalade dig?
Demas: Jo, mitt namn är Demas. Jag är en Abrahams son.
Kristen: Jag känner dig nog. Gehasi var din farfars fader (2 Kon. 5: 20) och Judas din fader (Matt. 26: 14, 15), och du har trätt i deras fotspår. Du umgås endast med djävulska konster. Din fader blev hängd som en förrädare (Matt. 27: 3-6), och du förtjänar själv ingen bättre lön. Var viss på, att när vi komma till Konungen, skola vi underrätta honom om ditt beteende.
Därpå fortsatte de sin väg.
Under tiden hade Biavsikt och hans kamrater åter kommit i sikte, och vid första vink veko de av till Demas. Antingen de nu föllo ned i gruvan, då de tittade över brädden, eller de gingo ned däri för att gräva, eller de blevo kvävda på bottnen av de dunster, som vanligen uppstiga därur, det vet jag icke med visshet, men så mycket är jag säker på, att de aldrig mer syntes till på vägen till Sion. Då sjöngKristen:

Biavsikt och Silver-Demas båda
Äro ense, och i samma våda
Störta de för världens vinst sin själ.
Demas lockar, strax den andre löper
Och en del i falska gruvan köper,
Stannar där och mister evigt väl.

Nu såg jag, att på andra sidan om denna slätt våra pilgrimer kommo till ett ställe, där man tätt intill landsvägen hade upprest en gammal minnesvård, vilken genom sitt sällsamma utseende gjorde dem båda mycket bestörta, ty det föreföll dem, som om det varit en kvinna, förvandlad till en stod. Här stodo de nu och skådade och skådade men visste en god stund icke, vad de skulle tänka därom. Slutligen blev Hoppfull varse några ord med ovanliga bokstäver, som voro skrivna över stodens huvud, men som han var en olärd, ropade han på Kristen(ty han var en studerad man) och bad honom försöka, om han kunde utleta meningen. Kristen gick alltså närmare, och, sedan han en stund stavat på inskriften, befanns den vara: Kommen ihåg Lots hustru! (1 Mos. 19: 26.) Sedan han nu läst dessa orden för sin kamrat, föll det båda in, att det måste vara den saltstod, vartill Lots hustru blev förvandlad till straff därför, att hon med åtrå i hjärtat såg sig om efter Sodom, under det hon flydde därifrån för att rädda sitt liv. Och gav dem denna plötsliga och häpnadsväckande syn anledning till följande samtal.
Kristen: Ack, min broder, detta är en syn i rättan tid. Den kom just lägligt för oss efter den inbjudning, Demas nyss givit oss att komma över för att bese kullen Vinning. Och hade vi vikit av vägen, såsom han uppmanade oss och du, min broder, var hågad att göra, så är det mycket sannolikt, att vi gjort oss själva till en dylik varnagel som denna kvinna för dem, som framdeles skola färdas här fram.
Hoppfull: Det gör mig ledsen, att jag var så dåraktig, och jag kan ej annat än undra, att jag ej nu är i samma fördömelse som Lots hustru, ty vad är det för skillnad emellan hennes synd och min? Hon såg sig tillbaka, och jag hade lust att gå och se. Må därför nåden bliva prisad, på samma gång jag måste skämmas, att en sådan tanke någonsin kunde få insteg i mitt hjärta.
Kristen: Låtom oss till framtida gagn akta på vad vi här sett, denna kvinna undgick en straffdom, ty hon förgicks icke med Sodom, och dock drabbades hon av en annan: hon blev, som vi se, förvandlad till en saltstod.
Hoppfull: Sant, och hon kan tjäna oss både till en varning och till ett tecken eller exempel; till en varning, att vi böra undvika hennes synd, och till ett tecken eller exempel på den dom, som skall övergå alla, som ej låta hejda sig av denna varning. På samma sätt blevo även Kora, Datan och Abiram jämte de 250 män, som omkommo i deras synd, ett tecken eller en varnagel för de andra (4 Mos. 26: 9, 10). Men vad som allra mest förundrade mig är, att Demas och hans gelikar kunna stå så lugna där borta och leta efter samma skatt, för vilkens skull denna kvinna blev förvandlad till en saltstod. Dock gjorde hon ej mer än såg sig tillbaka efter densamma, ty vi läsa icke, att hon tog ett enda steg av vägen, och är detta så mycket underligare, som hon genom den straffdom, som drabbade henne, blivit en varnagel, som kan ses från det ställe, där de befinna sig, ty de kunna icke undgå att se hennes bild, om de blott lyfta upp ögonen.
Kristen: Ja, det är verkligen att undra på och bevisar att deras hjärtan blivit förhärdade i sin synd. Jag vet ej heller, varvid jag bättre kan likna dem än vid fräcka spetsbovar, som plundra andras fickor under domarens ögon eller stjäla börsar under galgen. Det säges om Sodoms invånare, att de syndadesvårligen, emedan de syndade inför Herren, d. v. s. inför hans ögon och oaktat de välgärningar, han slösat på dem, ty den ängden omkring Sodom var lik en Herrens trädgård(1 Mos. 13: 10-13). Detta upptände därför ännu mer Guds nitälskan och gjorde deras pina så het, som hans eld från himmeln kunde göra den. Det är också lätt begripligt, att de, vilka såsom dessa människor synda i Herrens åsyn och det trots sådana, för deras ögon alltid stående varnande exempel, måste hemfalla under de svåraste straffdomarna.
Hoppfull: Häruti har du utan tvivel rätt. Men vilken nåd det är, att icke du och framför allt icke jag blivit en sådan varnagel! Så mycket större anledning hava vi att tacka Gud, att vandra i hans fruktan och alltid ihågkomma Lots hustru.
Därpå såg jag, huru de gingo vidare, tills de kommo till en ljuvlig flod, som konung David kallade Guds källa,men Johannes: en klar flod med livets vatten (Ps. 65: 10; Upp. 22; Hes. 47); och gick deras väg tätt utmed stranden. Här vandrade nu Kristen och hans följeslagare med stor förnöjelse. De drucko även av flodens vatten, vilket var behagligt och upplivande för deras uttröttade livsandar. Dessutom stodo på flodens båda stränder grönskande träd, som buro allahanda frukter, och vilkas löv kunde användas till läkemedel. De åto både av trädens frukter för att förnöja sig därmed och deras löv för att förekomma äckel och olust samt andra sjukdomar, för vilka vandringsmän, vilkas blod blivit upphetsat av långa resor, äro utsatta. På ömse sidor om floden låg även en äng, som var smyckad med underbart sköna liljor och höll sig grön hela året om. Och på denna äng lade de sig ned att sova, ty här kunde de arma liggatrygga (Ps. 23: 2; Jes. 14: 30). Då de vaknade, plockade de ånyo av trädens frukter och drucko av flodens vatten och lade sig sedan åter ned för att sova. Och så framlevde de flera dagar och nätter. Då sjöngo de:

Hur ljuvligt floden svallar
Och vandringsmannen kallar
Till svalka, tröst och ro!
På ängen vid dess sida,
Där klara liljor sprida
Sin vällukt, vi en stund fått bo. Se dessa stränder gröna,
Se dessa frukter sköna,
Som vi till hugnad fått!
Här är oss gott att vara!
Må hela världen fara
Den stund, vi njuta detta blott!

Då de nu fingo lust att fortsätta sin färd (ty de voro ännu icke vid dess mål), åto och drucko de ännu en gång och begåvo sig sedan på väg.
Nu såg jag i min dröm, att, innan de färdats långt, deras väg och floden för någon tid skildes åt, vilket icke litet bedrövade dem. Likväl vågade de icke vika av vägen, ehuru denna, alltsedan den lämnat flodstranden, var ojämn och skrovlig och deras fötter ömmade efter den långa vandringen. Så blevo då våra pilgrimer otåliga under vägen (4 Mos. 21: 4) och önskade, under det de vandrade framåt, att de skulle träffa på en bättre sådan. Nu låg det ett litet stycke framför dem, på vänster hand om vägen, en äng, till vilken man kom över medelst en stätta, och kallades den ängen för Bivägens äng. Då sade Kristentill sin kamrat: Ifall denna äng ligger längs efter vår väg, så kunna vi ju gå över dit. Därpå gick han till stättan för att se efter, hur det förhöll sig, och se, på andra sidan om gärdesgården följde en gångstig utmed ängen. Det är just, vad jag önskade, sade Kristen, här är det lättast att vandra. Kom, käre Hoppfull, och låt oss gå över stättan!
Hoppfull: Men tänk, om denna stig skulle leda oss frånvägen?
Det är ej sannolikt, sade Kristen. Se, den löper ju tätt utmed vägkanten. Alltså lät Hoppfull övertala sig av sin kamrat och gick efter honom över stättan. Då de nu kommit in på gångstigen, funno de den mycket angenäm för fötterna. Dessutom blevo de varse en man och var hans namn(Fåfäng förtröstan), som vandrade framför dem på samma stig som de, och då de ropade efter honom och frågade, vart vägen ledde, svarade han: Till den himmelska porten.
Ser du, sade Kristen, sade jag icke det? Nu kan du vara viss på, att vi gått rätt. Alltså följde de efter mannen, och han gick före dem. Men se, då natten och mörkret inträdde, förlorade de, som gingo efter, ur sikte honom, som gick före dem.
Som nu mannen, som gick före dem (Fåfäng förtröstanvar hans namn) ej kunde se, var han satte sina fötter, föll han i en djup grop, som den traktens furste låtit gräva där enkom för att fånga övermodiga dårar, och blev i fallet krossad i stycken (Jes. 9: 16).
Då nu Kristen och hans kamrat hörde honom falla, ropade de till honom för att få veta, vad som var å färde men intet svar hördes utan endast ett ängsligt suckande. Då sade Hoppfull: Var äro vi nu? Men Kristen teg, emedan han började frukta, att han fört sin kamrat från rätta vägen. Därjämte begynte det att regna samt åska och blixtra förfärligt, och vattnet steg hastigt.
Då suckade Hoppfull inom sig, sägande: O, att jag hade förblivit på rätta vägen!
Kristen: Vem kunde ha trott, att denna stig skulle leda oss vilse?
Hoppfull: Jag fruktade det i början och gav dig därför en lätt varning. Jag skulle talat renare språk, om du icke varit äldre än jag.
Kristen: Käre broder, bliv inte ond, det gör mig ledsen, att jag fört dig från vägen och bragt dig i en så överhängande fara. Jag beder dig, min broder, förlåt mig. Jag gjorde det icke i ond mening.
Hoppfull: Var vid god tröst, min broder, ty jag förlåter dig. Jag tror också, att detta skall lända till vårt bästa.
Kristen: Jag är glad, att jag har med mig en barmhärtig broder. Men vi få icke stanna här. Låt oss försöka att gå tillbaka.
Hoppfull: Ja, men låt mig, käre broder, gå förut.
Kristen: Nej, om du tillåter, vill jag gå förut, på det att, om någon fara är å färde, jag må vara den förste, som råkar ut för den, eftersom det är min skull, att vi båda kommit på oriktig väg.
Hoppfull: Nej, du får icke gå förut, ty i det upprörda tillstånd, vari din själ nu befinner sig, kunde du åter lätt taga miste om vägen.
I detsamma hörde de en röst, som till deras uppmuntran sade:Var uppmärksam på den stråkväg, du har gått! Vänd tillbaka (Jer. 31: 21.) Men nu hade vattnet stigit så högt, att det var ganska vådligt att gå tillbaka. (Då tänkte jag, huru mycket lättare det är att vika av vägen, då vi äro på densamma, än att åter komma på vägen, då vi förirrat oss därifrån.) Likväl vågade de försöket och vände om. Men det var så mörkt och vägarna så översvämmade, att de under återvägen nio eller tio gånger voro i fara att drunkna.
Ej heller kunde de oaktat alla ansträngningar den aftonen hinna tillbaka till stättan, varför de slutligen kröpo under ett litet skjul, som de träffade på, och sutto där, tills det dagades. Men som de voro alldeles uttröttade, somnade de snart in. Nu fanns det icke långt från det ställe, där de lågo, ett slott, kallat Tvivlans slott, vars ägare var Jätten Förtvivlan. Det var på hans mark, som våra pilgrimer nu sovo. Då därför jätten tidigt följande morgon vandrade omkring på sina ägor, träffade han på Kristenoch Hoppfull, där de lågo insomnade på hans område. Då befallde han dem med barsk och vredgad stämma att vakna upp samt frågade dem, varifrån de kommo, och vad de gjorde på hans ägor. De sade honom, att de voro pilgrimer, som gått vilse. Då utbrast jätten:
- I haven denna natt förgripit eder mot mig, emedan I trampat ned och legat på mina ägor, därför måsten I följa med mig.
De voro alltså tvungna att gå med honom, emedan han var starkare än de. De hade ej heller mycket att invända, ty de visste med sig, att de felat. Jätten drev dem därför framför sig och inspärrade dem i sitt slott en mörk, smutsig och för deras sinnen mycket motbjudande fängelsehåla (Ps. 88). Här fingo de då ligga från onsdagsmorgonen till lördagsaftonen utan en bit bröd eller en droppe vatten, utan ljus och utan någon, som frågade efter dem. De befunno sig därför i ett jämmerligt tillstånd, fjärran från sina vänner och närmaste.Kristen hade dock dubbel sorg, emedan det var i följd av hans ovisa förhastande, som de råkat i detta trångmål.
Nu hade Jätten Förtvivlan en hustru, som hette Misstro.Då han gått till sängs, sade han henne, vad han hade gjort, nämligen att han hade tagit ett par fångar och kastat dem i sin fängelsehåla, därför att de förgripit sig på hans ägor. Sedan frågade han henne, vad han vidare borde göra med dem. Då frågade hon honom, vilka de voro, varifrån de kommo, och vart de ämnade sig. Sedan han nu besvarat hennes frågor, rådde hon honom att nästa morgon, då han stigit upp, piska upp sina fångar utan barmhärtighet. Så snart han därför kommit upp, skaffar han sig en väldig knölpåk av suräppelträ och går ned i fängelset. Inkommen dit börjar han först att överösa de arma männen med okvädingsord, som om de varit hundar, ehuru de icke sagt ett enda ont ord till honom. Sedan rusar han på dem och slår dem så förfärligt, att de ej förmådde hjälpa sig själva eller ens vända sig på golvet. Efter förrättat ärende avlägsnar han sig och lämnar dem kvar för att tillsammans sörja över sin nöd och trösta varandra, så gott de kunde. Hela den dagen tillbringade de alltså under suckan och bittra jämmerrop. Följande natt talade Misstro åter med sin man om fångarna, och då hon hörde, att de ännu levde, tillstyrkte hon, att han skulle giva dem det rådet att själva förkorta sitt liv. När morgonen kom, går han alltså in till dem med samma bistra uppsyn som förut, och då han märkte, att de hade mycken värk efter de slag, han dagen förut tilldelat dem, sade han till dem:
- Som I efter all sannolikhet aldrig kommer ut härifrån, är er enda utväg att genast göra slut på edert liv, vare sig med kniv, rep eller gift, ty varför skullen I längre vilja leva, då ert liv är förenat med så mycken vedermöda?
När de nu bådo honom att släppa dem, betraktade han dem med vredgade blickar, rusade på dem och skulle utan tvivel själv gjort slut på deras liv, om han icke fått ett av sina anfall (ty i soligt väder hade han ibland anfall av slag) och för någon tid förlorat bruket av sin hand. Därför gick han sin väg, lämnande dem såsom förra gången åt deras betraktelser. Då överlade pilgrimerna med varandra, om de borde följa hans råd eller icke. Och började de sålunda sitt samtal:
Kristen: Broder, vad skola vi göra? Det är ett eländigt liv, vi nu framsläpa. För min del vet jag icke, vilketdera är värst, att leva så här eller att dö för egen hand.Jag föredrog kvävning och död framför dessa utmärgladeben (Job 7: 15) och graven förefaller mig drägligare än detta fängelse. Skola vi följa jättens råd?
Hoppfull: Vår nuvarande belägenhet är i sanning förfärlig, och döden skulle vara mig långt mera välkommen än att ständigt nödgas så leva. Men låtom oss betänka, att Konungen i det land, dit vi äro på väg, har sagt: Du skall icke dräpa. Om vi alltså icke få döda en annan människa, äro vi ännu mer förbjudna att enligt jättens råd förkorta vårt eget liv. Dessutom, den, som dräper en annan, kan blott fördärva hans kropp, men att döda sig själv, det är att på en gång fördärva både själ och kropp. Vidare talar du, min broder, om ro i graven, men har du förgätit helvetet, dit helt visst alla mördare fara? Ty ingen mandråpare har evinnerligt liv förblivande i sig. Låtom oss ock betänka, att Jätten Förtvivlan ej har all makt i sin hand. Efter vad jag hört, ha andra före oss blivit fångade av honom och ha dock sluppit ur hans våld. Vem vet, om icke den Gud, som skapat världen, kan så laga att Jätten Förtvivlandör eller någon gång.glömmer att låsa igen om oss? Eller ock kan det ju hända, att jätten snart i vår närvaro får ett av sina anfall och förlorar en av sina lemmars bruk. Och om det skulle inträffa en gång till, är jag för min del fast besluten att taga mod till mig och våga det yttersta för att undkomma honom. Jag var en dåre, som ej försökte göra det förra gången. Låtom oss, käre broder, i alla händelser vara tåliga och ännu en tid härda ut. Den stund kan komma, då vi bliva lyckligt förlossade härifrån. Men låtom oss icke vara våra egna mördare.
Med dessa ord lugnade Hoppfull för tillfället sin broders sinne. Så sutto de den dagen stilla tillsammans i mörkret och i sitt sorgliga och jämmerfulla tillstånd.
Nåväl, mot aftonen går jätten ånyo ned i fängelset för att se, om fångarna följt hans råd. Men, då han kom dit, fann han dem ännu vid liv, men ej heller mer än vid liv, ty dels av brist på bröd och vatten, dels till följd av de sår, de fått, då han slog dem, kunde de nu föga mer än andas. Men, som jag sagt, han fann dem dock vid liv. Detta försatte honom i förskräckligt raseri, och han sade, att efter de icke lytt hans råd, skulle det nu gå dem värre, än om de aldrig blivit födda.
Dessa ord uppfyllde dem med bävan, och jag tror nästan attKristen svimmade utav. Men då han kommit sig litet igen, förnyade de sitt samtal angående jättens råd, huruvida de borde följa det eller ej. Nu tycktes Kristen åter vara böjd därför, men för andra gången besvarades han sålunda av
Hoppfull: Min broder, kommer du icke ihåg, huru tapper du förut varit? Varken Apollyon eller något, som du i Dödsskuggans dal såg eller hörde eller kände, kunde nedslå ditt mod. Tänk, vilka mödor, vilka förskräckelser, vilka fasor du där redan genomgått! Och nu är du alldeles tillintetgjord av fruktan! Du ser, att jag, som av naturen är mycket svagare än du, måste ligga i samma fängelse som du. Vidare har jätten sargat mig lika så väl som dig samt undanhållit även mig bröd och vatten, och jag lider lika mycket som du till följd av ljusets förlust. Men låtom oss ännu en liten tid hava tålamod! Kom ihåg, huru manligt du betedde dig påFåfänglighetens marknad utan att frukta varken bojorna eller buren, ja, icke ens blodig död. Låtom oss därför (för att åtminstone undvika den skam, som det ej anstår en kristen att ådraga sig) med tålamod bära vårt öde, så gott vi kunna.
När det åter blivit natt och jätten och hans hustru gått till sängs, frågade hon sin man, huru det stod till med fångarna, och om de hade följt hans råd, varpå han svarade:
- Nej, de äro hårdnackade skälmar, som hellre vilja fördraga alla lidanden än göra utav med sig själva.
Då sade hon:
- För dem i morgon ut på borggården, visa dem de människors ben och huvudskallar, som du redan avlivat, och försäkra dem, att du, innan en vecka förflutit, också skall slita dem i stycken, såsom du gjort med deras gelikar före dem.
Då det nu blev morgon, går jätten, såsom hans hustru uppmanat honom, ånyo till fångarna, för dem ut på borggården och visar dem de sorgliga kvarlevor, som där lågo kringströdda. - Dessa, sade han, voro en gång pilgrimer liksom I och förgrepo sig liksom I på mina ägor, varför jag ock slet dem i stycken, då det behagade mig, och så skall jag också inom tio dagar göra med eder. Och packen eder nu ned i er kula igen! Och så drev han dem med hugg och slag dit tillbaka. Hela lördagen lågo de nu i det mest jämmerliga tillstånd såsom förut. Men när natten åter inbröt och fruMisstro och hennes man, Jätten Förtvivlan, voro i säng, begynte de ånyo samtala om fångarna, då den gamle jätten uttryckte sin förundran, att han varken genom sina slag eller sina råd kunnat bringa dem om livet. Härtill svarade hans hustru:
Jag fruktar, att de leva i hoppet, att någon skall komma och undsätta dem, eller ock att de hava hos sig några dyrkar, med vilkas tillhjälp de hoppas kunna undkomma.
- Säger du det, min kära? svarade jätten, då skall jag i morgon hålla visitation hos dem.
Nåväl, på lördagsnatten omkring klockan tolv börjadefångarna att bedja och höllo ut därmed nästan intill dagningen.
En liten stund, förrän det blev dag, utbrast den gode Kristen,likt en, som vore halvt förryckt, i följande häftiga ord:
- Vilken dåre jag är, som ligger så här i detta stinkande fängelse, då jag likaväl kunde gå fri! Jag har ju i barmen en nyckel, som heter Löfte, och som enligt min övertygelse kan öppna vartenda lås i Tvivlans slott.Då sade Hoppfull:
- Det är glada nyheter, käre broder, tag fram den ur barmen och försök!
Då drog Kristen fram nyckeln ur barmen och började försöka den på dörren till deras fängelsehåla. Så snart han vred om nyckeln, sprang regeln tillbaka, dörren flög helt lätt upp, och Kristen och Hoppfull kommo båda ut. Därpå gingo de fram till den yttre dörren, som leder till borggården, och öppnade med sin nyckel även densamma. Sedan gick han till järnporten, som även måste öppnas. Men det låset gick mycket tungt. Emellertid öppnades också det av hans nyckel. Därpå stötte de upp porten för att skyndsamt fly undan. Men i detsamma porten flög upp, gnisslade den så starkt, att det väckte Jätten Förtvivlan,som hastigt störtade upp för att förfölja sina fångar. Men samtidigt nekade hans lemmar honom sin tjänst (ty han fick just då ett av sina vanliga anfall), så att det var honom alldeles omöjligt att springa efter dem. Så gingo de vidare, tills de kommo till Konungens landsväg, där de voro trygga för jättens angrepp, emedan de här voro utom hans område.
Då de nu kommit över stättan, började de överlägga sinsemellan, vad de borde göra för att hindra andra, som skulle komma efter dem, från att falla i Jätten Förtvivlans våld. Slutligen beslöto de att där uppresa en pelare och på densamma inrista följande ord:
- Över denna stätta går vägen till Tvivlans slott,vilket bebos av Jätten Förtvivlan, som föraktar det himmelska landets konung och söker att förgöra hans heliga pilgrimer. - Och läste många, som kommo efter dem, denna inskrift och undkommo. Efter förrättat ärende sjöngo de sålunda:

Från vägen läto vi oss föra
Och fingo bittert smaka då,
Hur snart det kan en själ förstöra
Att på förbjudna vägar gå.
Och de, som följa, där vi gått,
Med omsorg akte de sig alla,
Att i den jättens händer falla,
Som bor i Tvivlans mörka slott.

Därpå fortsatte de sin vandring, tills de kommo till deLjuvliga bergen, vilka tillhöra Herren, till det berget, varom vi förut hava talat. Så gingo de då upp på dessa berg för att bese de där anlagda parkerna, trädgårdarna, vingårdarna och springbrunnarna. Även fingo de här efter behag äta av vingårdarnas frukt samt dricka av och bada sig i springbrunnarnas vatten. Nu fanns det högst uppe på dessa berg herdar, som vallade sina fårhjordar, och de stodo just då vid sidan av landsvägen. Våra vandringsmän gingo nu fram till dem och frågade, under det de (som trötta vandringsman pläga, då de stå och tala med någon på vägen) stödde sig på sina stavar:
- Vem tillhöra dessa ljuvliga berg, samt de får, som beta på dem?
Herdarna: Dessa berg äro Immanuels land, och man kan härifrån se hans stad, dessa får äro också hans, och han har för dem låtit sitt liv (Joh. 10: 11).
Kristen: Är detta vägen till den himmelska staden?
Herdarna: Ja, detta är just rätta vägen.
Kristen: Huru långt är det dit?
Herdarna: För långt för alla andra än dem, som verkligen skola komma dit.
Kristen: Är vägen säker eller farlig?
Herdarna: Den är säker för de rättfärdiga, som vandra däruppå, men överträdare falla på den (Hos. 14: 10).
Kristen: Kunna pilgrimer, som äro trötta och försmäktade av vägen, här få någon vederkvickelse?
Herdarna: Dessa bergs Herre har ålagt oss att icke förgäta att härbärgera främlingar (Ebr. 13: 2), därför står allt det goda, som här finnes, till er tjänst.
Även såg jag i min dröm, att, då herdarna förnummo, att de voro vägfarande män, gjorde de dem åtskilliga frågor (vilka de besvarade på samma sätt som ofta förut), såsom: Varifrån ären I? Huru kommen I in på denna vägen? och genom vad medel haven I så länge kunnat framhärda på den? Ty endast få av dem, som begynna att vandra hitåt, visa sina ansikten på dessa berg. - Men då herdarna hörde deras svar och funno dem tillfredsställande, sågo de mycket kärleksfullt på dem och sade: Välkomna till de Ljuvliga bergen!
Därpå togo herdarna, vilkas namn voro Kunskap, Erfarenhet, Vaksam och Uppriktig, dem vid handen, förde dem in i sina tält och undfägnade dem med vad de för tillfället hade till hands. Vidare sade de: Vi skulle önska, att I villen stanna här någon tid, på det I mån bli bekanta med oss och framför allt vederkvicka eder med det goda, som dessa Ljuvliga berg hava att bjuda på. - Då nu pilgrimerna svarade, att de gärna skulle stanna, gingo alla till vila för natten, ty det var ganska sent.
Sedan såg jag i min dröm, att bittida nästa morgon herdarna väckte upp Kristen och Hoppfull för att med dem företaga en spatserfärd på bergen. Alltså gingo de ut tillsammans och spatserade en stund, på alla sidor omgivna av härliga utsikter. Då sade herdarna till varandra: Skola vi visa dessa pilgrimer några av ställets under? - Och när de överenskommit att så göra, förde de dem först på toppen av ett berg, benämnt Villfarelse, vilket på den bortre sidan var mycket brant, och bådo dem se ned i djupet. Då nu Kristen och Hoppfull blickade ned, blevo de på bottnen varse flera människor, som blivit krossade av fallet från bergets spets. Då sade Kristen: Vad betyder detta? Herdarna svarade: Haven I ej hört talas om dem, som genom att lyssna till Hymeneus och Filetus förirrade sig från sanningen angående de dödas uppståndelse? (2 Tim. 2: 17, 18). De svarade: Jo. Då sade herdarna: Det är just dem, som I sen ligga krossade i stycken vid foten av detta berg. Såsom I sen, har ingen till denna dag fått begrava dem, på det de må tjäna till en varnagel för andra att icke kliva för högt eller komma för nära kanten av detta berg.
Därpå såg jag, huru herdarna förde dem upp på spetsen av ett annat berg, som kallas Varning, och bådo dem att skåda i fjärran. Då de gjorde så, blevo de, såsom de tyckte, varse flera män, som vandrade fram och tillbaka ibland gravar. De kunde förstå, att dessa män voro blinda, emedan de stundom snavade mot gravarna och icke kunde leta sig ut ifrån dem. Då sade Kristen: Vad betyder detta?
Herdarna svarade då: Sågen I icke ett litet stycke nedanför dessa berg en stätta, som ledde till en äng på vänstra sidan om denna väg? Jo, svarade de. Då sade herdarna: Från denna stätta går en gångstig, som leder rakt till Tvivlans slott, vilket tillhör Jätten Förtvivlan, och de där männen, som I sen bland gravarna, vandrade också, såsom I gören, till Sion, ända tills de kommo till den nämnda stättan. Och efter den rätta vägen var ojämn på det stället, togo de sig före att vika av in på den där ängen, och där blevo de gripna av Jätten Förtvivlan, som kastade in dem i Tvivlans slott. Sedan han en tid där hållit dem inspärrade i en fängelsehåla, utstack han deras ögon och ledde ut dem till dessa gravar, bland vilka de sedan fått irra omkring till denna dag, på det att den vises ord måtte gå i fullbordan: Den människa, som förirrar sig ifrån förståndets väg, hamnar i skuggornas hem (Ordspr. 21: 16). Då sågo Kristen och Hoppfull på varandra, under det tårarna strömmade utför deras kinder, dock sade de ingenting till herdarna.
Sedan såg jag i min dröm, huru herdarna förde dem till ett annat ställe i en djup däld, där man såg en dörr i sidan av ett berg. Denna dörr öppnade de och bådo pilgrimerna att se dit in. De gjorde så och märkte, att allt därinne var mycket mörkt och fullt av rök. Även tyckte de, att de där hörde ett dånande gny såsom av eld och ett skrän såsom av människor, som pinas och plågas, samt att en svavellukt kom emot dem. Då sade Kristen: Vad betyder detta? Herdarna svarade: Detta är en biväg till helvetet, nämligen den, på vilken skrymtare gå dit, d. v. s. sådana, som med Esau sälja sin förstfödslorätt, som med Judas sälja sin Herre, som med Alexander försmäda evangelium och med Ananiasoch hans hustru Safira ljuga och förställa sig.
Då sade Hoppfull till herdarna: Jag märker, att alla dessa hade sken av att vara vandrare till Sion, såsom vi nu hava -är det icke så?
Herdarna: Jo, och de behöllo även detta sken ganska länge.
Hoppfull: Huru långt kunde de väl hinna på sin vandring, då de likväl till slut blevo så ömkligen förkastade?
Herdarna: Somliga längre än till dessa berg, andra icke fullt så långt.
Då sade pilgrimerna till varandra: Huru väl behöva vi icke anropa den Starke om styrka!
Herdarna: Ja, och att också använda den, då I undfått den.
Nu önskade pilgrimerna färdas vidare, och herdarna hade ej heller någonting däremot. Alltså vandrade de tillsammans, tills de hunno till slutet av bergen. Då sade herdarna till varandra: Låtom oss här visa pilgrimerna portarna till den himmelska staden, ifall de äga förmåga att se genom vårt synglas. -Då nu pilgrimerna med begärlighet omfattade deras anbud, förde herdarna dem upp på spetsen av ett högt berg, som hette Klarhet,och lämnade dem synglaset för att se därigenom.
Då försökte de att se, men minnet av vad herdarna sist visat dem kom deras händer att darra, så att de ej kunde se stadigt genom synglaset. Likväl tyckte de sig skönja något, som liknade en port, ävensom något av ställets härlighet. Därefter gingo de vidare, sjungande följande sång:

Så Överherdens trogna herdar sköta
De får, för vilka han utgav sitt liv!
Med vislig kärlek vandrarna de möta
Och leda ej med härskarton och kiv. O, deras fötter, som oss gott predika,
Hur ljuvliga på bergen äro de!
Guds hemligheter, djupa, varningsrika
Och tröstliga, dig dessa herdar ge.

DÅ DE NU stodo i begrepp att begiva sig åstad, gav en av herdarna dem en beskrivning över vägen. En annan bad dem taga sig till vara för Smickraren. Den tredje bad dem akta sig för att sova på den Förtrollade marken. Och den fjärde önskade dem Guds beskydd på resan.
Därpå vaknade jag ur min dröm.
Men jag somnade åter in och drömde ånyo och såg samma två pilgrimer gå utför bergen på landsvägen, som leder till staden. Ett litet stycke nedom dessa berg på vänster hand ligger nu landet Inbilskhet, och leder en liten krokig gata därifrån till den väg, på vilken våra vandrare gingo. Här mötte de en mycket glad och hurtig yngling, vilkens namn var Okunnig. Då Kristen nu frågade honom, från vilken trakt han kom, och vart han ämnade sig, svarade han: Jag är född i landet, som ligger där borta ett stycke till vänster, och är stadd på väg till den himmelska staden.
Kristen: Men huru tänker ni att komma in genom porten? Ty där torde det möta någon svårighet.
Okunnig: Jo, på samma sätt som andra fromma människor.
Kristen: Men vad har ni att uppvisa vid porten, så att man öppnar den för er?
Okunnig: Jag vet min Herres vilja och har alltid fört en from vandel. Jag betalar var och en, vad jag är honom skyldig. Jag beder, fastar, betalar tionde och giver allmosor, och jag har övergivit mitt fädernesland för det landets skull, dit jag går.
Kristen: Men ni gick icke in genom den trånga porten, som ligger vid början av denna väg. Ni kom in på den genom den där krokiga gatan; därför fruktar jag, att huru väl ni än må tänka om er själv, blir ni dock, när räkenskapsdagen kommer, anklagad som en tjuv och en rövare i stället för att få inträda i staden.
Okunnig: Mina herrar, I ären fullkomligt främmande för mig. Jag känner eder icke. Låten eder nöja med att dyrka Gud efter edert lands sed, jag vill dyrka honom efter mitt lands. Jag hoppas, att allt skall gå väl. Vad porten, som ni talar om, angår, så vet hela världen, att den ligger mycket långt från vårt land. Ja, jag kan icke tro, att någon människa i hela vår trakt ens känner vägen dit. Ej heller betyder det något, eftersom vi, som I sen, ha en vacker, grön och trevlig gata, som från vårt land leder direkt in på vägen.
Då Kristen såg, att den unge mannen var viss i sin egen inbillning, viskade han till Hoppfull: Det är mera hopp om dåren än om honom (Ordspr. 26: 12) och tillade: Till och med på vägen, varhelst en dåre går, tryter honom förstånd; dock säger han, att alla andra äro dårar(Pred. 10: 3). Säg, skola vi tala vidare med honom, eller skola vi för närvarande gå ifrån honom för att lämna honom rådrum att tänka på, vad han redan hört och sedan åter invänta honom för att se, om vi småningom kunna vara honom till någon nytta? - Då sade Hoppfull:

Giv Okunnig tid att besinna sitt tal,
Och må han ej dröja att göra sitt val
Och lyda ditt råd, att han ej må befinnas
Så okunnig mer, huru målet skall vinnas.
Gud säger, att den, som förstånd han har givit
Men brukar det ej, skall gå miste om livet.

Därefter tillade han: Det synes mig icke rådligt att med ens säga honom allt. Låtom oss därför, om du så tycker, gå förbi honom och så framdeles tala med honom, eftersom han kan fördraga det.
Alltså gingo båda före, och Okunnig följde efter. När de nu fått litet försprång, kommo de inpå en mycket mörk gata, där de mötte en man, vilken sju onda andar bundit med sju starka rep, och släpade tillbaka till dörren, som de sågo i bergväggen. Nu begynte den gode Kristen att skälva, och detsamma gjorde även hans följeslagare, Hoppfull.Under det de onda andarna ledde bort mannen, kastade emellertid Kristenen blick på honom för att se, om han kände honom. Då tyckte han sig känna igen en viss Återvändare, som bodde i staden Avfall. Dock kunde han icke fullkomligt se hans ansikte, ty han hängde huvudet liksom en tjuv, som blivit ertappad på bar gärning, Men när han kommit förbi dem, vändeHoppfull sig om och fick se på hans rygg ett papper, varpå stod skrivet: En lösaktig bekännare och fördömelsevärd avfälling.
Då sade Kristen till sin kamrat: Nu erinrar jag mig något, som, efter vad jag hört berättas, hänt en from man i denna trakt. Denne man hette Klentro men var dock en from man och bodde i staden Uppriktig. Händelsen var nu denna: Vid början av denna väg stöter där till en gata, som kommer frånBredvägsporten som kallas Dödmansgatan i följd av de många mord, som där pläga förövas. Här råkade nu Klentro, under det han såsom vi var stadd på vandring till Sion, att sätta sig ned och somna. Men just då hände sig, att tre fräcka bovar, som hette Feghet, Misströstanoch Skyldig och voro bröder, kommo utför den gatan frånBredvägsporten. Då de sågo, var Klentro satt, rusade de genast på honom. Nu hade den gode mannen just nyss vaknat och stod i begrepp att stiga upp för att fortsätta sin vandring, då de alla tre kommo fram till honom och befallde honom med hotande språk att stå stilla. Härvid blev Klentro så vit i ansiktet som ett lärft och förlorade all kraft både att fäkta och att fly. Då sade Feghet: Lämna ifrån dig din börs! - Men då Klentro ej genast efterkom befallningen (ty han ville ej gärna förlora sina penningar), sprang Misströstanfram till honom, stack handen i hans ficka och drog ut en pung med silver. Då ropade den arme mannen: Tjuvar, tjuvar! - Men i detsamma gav Skyldighonom med en stor klubba, som han hade i handen, ett slag i huvudet, vilket sträckte honom rak lång till marken. Så låg han då där och blödde, som skulle han blöda till döds, under det att tjuvarna hela tiden stodo bredvid och sågo på. Men då de hörde någon komma på vägen och fruktade, att det kunde vara en viss Stor nåd, som bor i staden Fast tillförsikt, togo de slutligen till fötterna och lämnade den gode mannen att reda sig, bäst han kunde. Efter en stund kom dockKlentro till sig igen, reste sig upp och krälade framåt, så gott hans krafter det tilläto.
Detta var nu Klentros historia.
Hoppfull: Men togo tjuvarna ifrån honom allt, vad han ägde?
Kristen: Nej, de hittade aldrig på gömstället, där han hade sina klenoder, så att dem fick han behålla. Men, efter vad man berättat mig, var den gode mannen mycket bedrövad över sin förlust, ty tjuvarna hade tagit största delen av hans reda penningar. Hans klenoder kommo de emellertid icke åt; varjämte han också hade litet småmynt kvar, ehuru näppeligen så mycket, att det kunde räcka för honom till resans slut. Ja, om jag ej är illa underrättad, så blev han tvungen att tigga under vägen för att uppehålla livet. Ty sina klenoder fick han icke sälja. Men, huru han än tiggde, och huru han än bjöd till, så måste han dock större delen av den återstående resan, såsom ordspråket lyder, gå med hungrig mage.
Hoppfull: Men är det icke ett under, att de ej togo ifrån honom hans betyg, i kraft varav han skulle slippa in i den himmelska staden?
Kristen: Jo, det är ett under. Men de kunde ej få reda därpå, ehuru icke till följd av någon förtjänst å hans sida, ty han blev så förskräckt över deras plötsliga anfall, att han hade varken kraft eller förstånd att dölja något. Alltså hade han snarare Guds nådiga försyn än sina bemödanden att tacka för att tjuvarna gingo miste om denna hans skatt.
Hoppfull: Men det måste ha varit en tröst för honom, att de icke rövade ifrån honom hans klenoder.
Kristen: Det kunde ha varit honom en stor tröst, om han gjort rätt bruk av dem. Men de, som berättade mig händelsen, sade, att han under hela återstoden av vägen hade blott ringa gagn av dem. Så stor var hans ängslan över att de tagit bort hans penningar. Ja, under en stor del av resan glömde han alldeles bort sina klenoder, och, då de någon gång kommo honom i minnet och han började trösta sig därmed, vaknade genast med förnyad kraft minnet av hans förlust. Tanken därpå uppslukade alla andra.
Hoppfull: Ack, stackars man! Det måste hava varit honom en stor sorg.
Kristen: Sorg! Ja, i sanning en stor sorg! Tänk, huru det skulle hava känts för oss, om vi blivit så behandlade som han, om vi blivit först plundrade och sedan sårade och det på en främmande ort! Det är ett under, att han ej dog av sorg, stackars själ. Jag har hört sägas, att han hela återstoden av resan uppfyllde luften med bittra jämmerrop. Även berättade han för alla, som upphunno honom, eller som han upphann, huru och varest han blivit plundrad; vilka som förövat dådet, och vad han förlorat; huru han blev sårad, och med vilken möda han sluppit undan med livet.
Hoppfull: Men det är ett under, att nöden icke tvang honom att sälja eller pantsätta några av sina klenoder för att därmed hjälpa sig fram på vägen.
Kristen: Du talar, som om du ännu icke krupit ur skalet. För vad skulle han pantsätta dem? Eller till vem skulle han sälja dem? I hela den trakten, där han blev plundrad, satte ingen något värde på hans klenoder; ej heller brydde han sig om den vederkvickelse, som där kunde beredas honom. Och dessutom, om hans klenoder saknats vid den himmelska stadens port, så skulle han, såsom han själv väl visste, gått miste om sin arvslott därstädes; och det skulle hava varit långt värre för honom än att bli överfallen och misshandlad av tio tusen rövare.
Hoppfull: Men varför är du så skarp, min broder?Esau sålde sin förstfödslorätt och det för ett mål mat (Ebr. 12: 16), ehuruväl denna förstfödslorätt var hans dyrbaraste klenod. Men, om han gjorde så, varför kunde icke också Klentro göra detsamma?
Kristen: Esau sålde visserligen sin förstfödslorätt, och det göra också många andra och utesluta sålunda sig själva, liksom denna självspilling, från den förnämsta välsignelsen, men du måste giva akt på skillnaden emellanEsau och Klentro, ävensom emellan deras olika tillstånd. Esaus förstfödslorätt var förebildlig, icke såKlentros klenoder. Esaus buk var hans gud, icke så Klentros. Esau fel bestod i hans köttsliga begär, Klentros åter i svagheten av hans tro. Dessutom hade Esau ej något högre mål än tillfredsställandet av sina lustar, ty han sade:Se, jag går emot döden, och vartill gagnar mig min förstfödslorätt? (1 Mos. 25: 32.) Men ehuru det var Klentroslott att blott äga en liten tro, bevarade dock denna lilla tro honom från sådana överträdelser samt lärde honom att högre akta sina klenoder, än att han skulle sälja dem, såsom Esau gjorde med sin förstfödslorätt. Vi läsa ingenstädes, att Esau hade tro, nej, icke ens en liten tro. Därför är det icke att undra på, att sådana, hos vilka köttet ensamt förer spiran (såsom det gör hos var och en, där det ej finnes någon tro, som gör det motstånd), sälja sin förstfödslorätt, sin själ och allt, och det till djävulen i helvetet. Det förhåller sig med sådana som med vildåsnan, som i sin lustas iver flåsarefter luft, utan att någon kan stävja hennes brånad(Jer. 2: 24). När de fått lusta till något, så vilja de hava det, kosta vad det kosta vill. Men Klentro hade ett annat sinne. Hans håg var vänd till gudomliga ting. Hans själ levde av andliga och himmelska ting.
För vad ändamål skulle därför en människa av hans sinnelag sälja sina klenoder (även om det hade funnits någon, som velat köpa dem)? För att uppfylla sin själ med fåfängliga ting? Vem vill väl lägga ut penningar för att fylla sin buk med hö? Eller kan man förmå turturduvan att leva av as såsom korpen? Om ock de otrogna kunna för sina köttsliga lustars tillfredsställande pantsätta, bortbyta eller sälja allt, vad de äga, ja, sig själva på köpet, så kunna dock icke de, som hava en aldrig så liten saliggörande tro, göra detsamma. Här ligger alltså ditt misstag, min broder.
Hoppfull: Jag erkänner det. Likväl hade jag så när blivit ond över din skarpa tillrättavisning.
Kristen: Jag liknade dig ju blott vid vissa fåglar av det livliga slaget, som pläga springa fram och tillbaka på obanade stigar, medan skalet ännu sitter kvar på deras huvud. Men låtom oss lämna den saken och betrakta, vad som nu egentligen är i fråga, så skola du och jag snart bli ense igen.
Hoppfull: Men, käre Kristen, de där tre bovarna, som plundrade Klentro, måste vara idel fega stackare. Tror du, att de annars skulle hava sprungit, som de gjorde, så snart de hörde någon komma på vägen? Varför tog icke Klentro mera mod till sig? Jag tycker, han väl kunde ha stått ut en dust med dem och först då givit sig, när det icke fanns någon annan råd.
Kristen: Att de äro fega stackare, ha många sagt, men få ha i prövningens stund funnit dem sådana. Och vad stort mod angår, så ägde Klentro alls intet av det slaget. Ja, om jag känner dig rätt, min broder, så, om du varit i hans ställe, skulle du väl i början hållit dig tapper men snart också givit allt förlorat. I sanning, just därför att du nu, då de äro så långt borta, är så stormodig, fruktar jag, att, om de komme över dig, såsom de kommo över honom, skulle de snart bringa dig på andra tankar. Besinna dessutom, att de där skälmarna endast äro lärlingar i tjuvyrket, vilka stå i tjänst hos avgrundens konung. I nödfall kommer denne själv till deras hjälp, och hans röst är som ett lejons rytande (Ps. 7: 3; 1 Petr. 5. 8). Jag har själv varit lika illa ute som Klentro och stod mig då ganska slätt. Samma tre bovar rusade på mig, och, då jag i början gjorde dem motstånd, liksom det anstår en kristen, upphävde de ett rop, varvid deras herre genast kom tillstädes. Och då skulle jag, som man säger, velat sälja mitt liv för ett öre, om jag icke genom Guds nåd varit klädd i en ogenomtränglig rustning. Men ehuru jag var så väl skyddad, fann jag det dock ganska svårt att skicka mig som en man; ty ingen, som ej själv varit med i striden, kan föreställa sig, huru det kännes.
Hoppfull: Nåväl, men som du ser, sprungo de, blott de misstänkte, att Stor nåd var i annalkande.
Kristen: Sant, både de och deras herre ha ofta flytt, så snart Stor nåd blott visat sig. Det är ej heller att undra på, ty han är Konungens kämpe. Men du inser väl, att det är stor skillnad mellan Klentro och en Konungens kämpe. Alla Konungens undersåtar höra icke till hans kämpar; ej heller kunna de, om de sättas på prov, utföra sådana vapenbragder som Stor nåd. Är det också rimligt, att ett litet barn skulle kunna bjuda Goliat spetsen, såsom David gjorde? Eller att en sparv skulle äga en oxes styrka? Somliga äro starka, andra svaga. Somliga ha stor tro, andra liten tro. Denne man hörde nu till de svaga, därför måste han bita i gräset.
Hoppfull: Jag önskar för deras egen skull, att de fått att göra med Stor nåd.
Kristen: Men även han skulle då fått händerna fulla; ty du bör veta, att, ehuru Stor nåd är en mästare i konsten att föra vapen och kan reda sig väl mot sina fiender, så länge han med sitt svärd förmår hålla dem från livet på sig, så, om blott Feghet, Misströstan eller Skyldig lyckas tränga sig in i hans hjärta, då är fara värt, att de slå honom till marken. Och när en man en gång nederligger, vad kan man väl då göra?
Var och en, som noga betraktar Stor nåds ansikte blir ock där varse en mängd ärr och skråmor, som tillräckligt intyga sanningen av vad jag säger. Ja, jag har till och med hört berättas, att han en gång (och det då han var i själva striden) skulle hava sagt: Vi misströstade om livet (2 Kor. 1: 8, 9). Huru tvungo icke dessa oförskämda skälmar och deras stallbroder David att sucka, sörja och ryta! Ja, även då Heman (1 Krön. 15: 19; Ps. 88) och Hiskia blevo angripna av dem, så, ehuru de voro kämpar på sin tid, blevo de nödsakade att uppbjuda alla sina krafter för att icke bli besegrade. Ändock kommo de icke ur striden utan ganska svåra vedermälen.Petrus ville också en gång försöka, vad han kunde uträtta mot dem. Men, ehuru han, såsom somliga påstå, är apostlarnas furste, tilltygade dessa bovar honom så illa, att han slutligen lät skrämma sig av en stackars tjänsteflicka.
Dessutom kunna de alltid giva tecken till sin konung, ty han är aldrig utom hörhåll och kommer, så vitt möjligt, till deras hjälp, om de någon gång skulle råka i trångmål. Och om honom heter det: Om man hinner upp honom, gagnar svärdet till intet, ej heller spjut och pil och pansar. Han aktar järn såsom strå och koppar såsom murket trä. Ej jagar honom bågens son; slungans stenar bytas till halm för honom. Såsom halm aktar han klubban och ler åt spjutets dallring(Job. 41: 17-20). Vad kan väl en människa förmå mot en sådan fiende? Väl är det sant, att, om man alltid hade till hands Jobs häst samt ägde skicklighet och mod nog att rida honom, skulle man kunna uträtta stora ting. Har du beklätt hans hals med den fladdrande manen? Har du gjort honom snabb såsom gräshoppan? Hans stolta frustande injagar skräck. Han skrapar marken och yves av sin kraft och drager ut att möta vapen. Han ler åt faran och förskräckes icke och ryggar ej för svärd. På honom rasslar koger, blixtra spjut och lans. Med larm och dån slukar han marken och står ej stilla, när trumpeten ljuder. Så ofta trumpeten ljuder, frustar han högt,och fjärran ifrån vädrar han kriget, härförarnas dån och rop (Job 39: 22-28).
Men vad sådant fotfolk angår som du och jag, så låtom oss aldrig önska att möta en sådan fiende eller braska, som vi skulle kunna reda oss bättre, då vi höra talas om andra, som blivit besegrade, eller smickra oss med höga tankar om vår egen manlighet, ty sådana stå sig vanligen sämst, när det gäller. Se blott på Petrus, som jag nyss nämnde. Han kunde icke låta bli att braska och bedyrade i sitt hjärtas högmod, att han skulle göra mer för att bevisa mera trohet emot sin Herre än alla andra. Men vem har väl blivit så besegrad och kullslagen av dessa bovar som han?
När vi därför höra talas om att sådana rån bliva förövade på Konungens landsväg, tillkommer det oss att iakttaga två ting: först att aldrig gå utan harnesk och i synnerhet ej förgäta att taga sköld med oss. Det var av brist härpå, som han, vilken dock så modigt angrep Leviatan,icke kunde förmå honom att giva vika. I sanning, om vi äro utan sköld, så fruktar han oss alls intet.
Därför har en, som var övad i dylika strider, sagt: Jämte allt detta tagen trons sköld, med vilken I skolen kunna utsläcka alla den ondes glödande pilar (Ef. 6: 16).
För det andra är det rådligt, att bedja Konungen om en skyddsvakt, ja, att anhålla att han själv måtte gå med oss. Det var på detta sätt, som David kunde fröjdas mitt i Dödsskuggans dal; och Mose ville hellre dö, där han stod, än gå ett enda steg utan sin Gud (2 Mos. 33: 15). O, min broder, om blott vår Konung ville gå med oss, för vad behövde vi väl då frukta, även om tio tusen hovo sig upp emot oss? (Ps. 3: 5-8; 27: 1-3). Men utan honom falla de stolta hjälpare som slagna (Jes. 10: 4).
Jag för min del har redan förr än nu varit med i elden, och om jag än, som du ser, genom hans godhet, som är den bäste, ännu är vid liv, så kan jag likväl ej skryta av mitt hjältemod. Jag skall prisa mig mycket lycklig, om jag för framtiden blir förskonad från flera strider av det slaget, ehuru jag fruktar, att vi ännu icke äro utan all fara. Som likväl lejonet och björnen ej fingo uppsluka mig, hoppas jag, att Gud även skall frälsa oss från den oomskurne filisté, som härnäst möter oss.
Då sjöng Kristen:

En svag Klentrogen snart blir rövad,
I striden sårad och bedrövad.
Du själ, som tror, sök alltid mer,
Mer tro, mer ljus, mer liv, som brinner;
Din tro då över tusen vinner,
Då annars trenne slår den ner.

Sedan fortsatte de sin vandring, och Okunnig följde efter på något avstånd. Omsider kommo de till ett ställe, där en väg stötte till deras väg, och dock tycktes denna väg löpa lika rakt som den, på vilken de gingo. Här visste de nu icke, vilkendera de skulle välja, ty båda vägarna syntes ligga rakt framför dem. Därför stodo de stilla och överlade, vad de borde göra. Medan de så voro villrådiga om vägen, se, då kom en man, som var svart till färgen men klädd i en mycket ljus mantel, emot dem och frågade dem, varför de stodo där. De svarade, att de vandrade till den himmelska staden men icke visste, vilken av de två vägarna, som lågo framför dem, de skulle välja.
- Följen mig, sade mannen, jag är ock på väg dit!
Alltså gingo de efter honom på den vägen, som nyss hade stött intill den rätta. Men småningom började den nya vägen att kröka sig, och det ju längre desto mer, tills inom kort deras ansikten voro alldeles bortvända från staden, dit de ämnade sig. Likväl fortforo de att följa sin vägvisare. Men det dröjde ej länge, innan han, utan att de anade oråd, fört dem inom omkretsen av ett
nät, i vilket båda blevo så insnärjda, att de ej visste, vad de skulle göra; och i detsamma föll den vita manteln från den svarte mannens rygg. Då insågo de, var de voro, och lågo där en tid bortåt och jämrade sig, ty de kunde icke själva lösgöra sig.
Då sade Kristen till sin kamrat: Nu ser jag, att jag låtit föra mig vilse. Bådo icke herdarna oss att taga oss till vara för smickraren? I dag hava vi funnit sanningen av den vises ord: Den, som smickrar sin nästa, lägger nät för hans fötter(Ordspr. 29: 5).
Hoppfull: De gåvo oss också en beskrivning över vägen, på det vi måtte desto säkrare få reda på den, men vi hava även glömt att läsa däri och sålunda ej kunnat taga oss till vara för mördarens väg. I detta hänseende var David visare än vi, ty han säger: Vad än människor göra, förbliver jag vid dina läpparsord och tager mig till vara för våldsverkares stigar(Ps. 17: 4). - Så lågo de nu i nätet och begräto sin synd. Slutligen fingo de se en skinande varelse närma sig dem med ett gissel av fina tåg i handen. Då han kom fram till dem frågade han dem, varifrån de voro, och vad de gjorde där. De sade honom, att de voro ett par stackars pilgrimer på väg till Sion, men att de blivit lockade från rätta vägen av en svart man i vita kläder, vilken uppmanat dem att följa honom, emedan han också ämnade sig dit. Då sade mannen med gisslet: Det var Smickrare,en falsk apostel, som förskapat sig till en ljusets ängel (Ordspr. 24: 5; Dan. 11: 32; 2 Kor. 11: 13, 14). Därpå rev han sönder nätet och befriade våra vandringsmän. Sedan sade han till dem: Följen mig, så skall jag åter föra eder på rätta vägen! - och så ledde han dem tillbaka till vägen, som de lämnat för att följa Smickraren.Vidare frågade han dem: Var lågen I sista natten? - De svarade: Hos herdarna på de Ljuvliga bergen. - Ytterligare frågade han dem, om de icke av herdarna fått någon beskrivning över vägen, varpå de svarade ja. - Men, fortfor han, togen I icke fram och lästen i er beskrivning, då I bleven villrådiga om vägen? De svarade: Nej. Han frågade: Varför icke? De svarade, att de hade glömt att göra det. Slutligen frågade han: Bådo icke herdarna er akta er för Smickraren? - Jo, svarade de. Men vi kunde aldrig föreställa oss, att den där vältaliga mannen var en sådan (Rom. 16: 18).
Därpå såg jag i min dröm, att han befallde dem att lägga sig ned, och, då de gjort så, tilldelade han dem en allvarlig aga (5 Mos. 25: 2) för att lära dem den goda vägen, på vilken de borde vandra (2 Krön. 6: 26, 27). Och under det han agade dem, sade han: Alla dem jag älskar, dem tillrättavisar och agar jag; gör därför din flit, och bättra dig! (Upp. 3: 19). Därefter befallde han dem fortsätta sin väg och därvid noga giva akt på herdarnas övriga föreskrifter. Så tackade de nu honom för all hans godhet och gingo stilla fram på den rätta vägen, sjungande:

Kommen och skåden, i vandrare kära,
Som uppå vägen till Sion gån fram;
De, som av rådet ej läto sig lära,
Kommo i snärjande nätet på skam.
Nu har väl Herren dem löst; men han gav
Skarpaste aga; ack, lären därav!

Nu blevo de en stund därefter på långt håll varse en man, som kom helt ensam med långsamma steg emot dem. Då sade Kristen till sin kamrat:
- Där borta är en man, som vänder ryggen till Sion och kommer rakt emot oss.
Hoppfull: Jag ser honom, och låtom oss nu taga oss till vara, ifall också han skulle vara en smickrare. Emellertid kom mannen allt närmare och närmare, tills han slutligen mötte dem. Han hette Ateist och frågade dem, vart de ämnade sig.
Kristen: Vi äro på väg till Sions berg.
Då utbrast Ateist i ett högljutt skratt.
Kristen: Vad menar ni med ert skratt?
Ateist: Jag må väl skratta, då jag ser, huru fåvitska I ären, som företagen eder en så långsam och mödosam resa och dock ej lären få annan lön för eder möda än själva resan.
Kristen: Huru? Tror ni, att vi ej skola bliva emottagna?
Ateist: Emottagna? Ett sådant ställe som det, om vilket I drömmen, finnes icke i hela denna världen.
Kristen: Nej, men det finnes i den tillkommande världen.
Ateist: Då jag var hemma i mitt fädernesland, hörde jag just detsamma, som I nu påstån; och på grund därav drog jag åstad för att se efter, men har nu i tjugo års tid sökt den där staden utan att finna mer, än jag gjorde den första dagen, jag begav mig på väg (Jer. 22: 12; Pred. 10: 15).
Kristen: Vi åter hava både hört och tro, att det verkligen finnes ett sådant ställe.
Ateist: Om icke jag trott det, då jag var hemma, hade ej heller jag kommit så långt för att söka det där berget. Men som jag ej kunnat få reda därpå (och likväl borde jag hava fått reda därpå, om det verkligen funnits till, ty jag har gått längre än I för att söka det), är jag nu på återvägen och ämnar söka min förlustelse med de ting, jag då bortkastade i hopp att vinna det, som jag nu ser ej finnes till.
Då sade Kristen till sin kamrat Hoppfull: Kan det vara sant, som denne man säger?
Hoppful: Vakta dig, han är en av smickrarna. Kom ihåg, vad det redan en gång kostat oss att lyssna till sådana slags människor. Vad! Intet Sions berg? Sågo vi icke stadens port från de Ljuvliga bergen? Och dessutom, böra vi icke vandra i tron? Låt oss strax gå vidare, så att icke mannen med gisslet åter upphinner oss. Du borde själv hava givit mig den förmaning, som jag vill idkeligen upprepa i dina öron: Låt bli, min son, att höra varning, om du vill göra avsteg från vettets bud (Ordspr. 19: 2). Jag säger, min broder, låtom oss icke lyssna på honom utan tro och vinna våra själar (Ebr. 10. 39).
Kristen: Min broder, jag ställde icke min fråga till dig, därför att jag själv tvivlade på sanningen av vår tro, utan därför att jag vill pröva dig och avlocka dig någon frukt av ditt hjärtas redlighet. Vad denne man angår, så vet jag, att han är förblindad av denna världens Gud. Låtom oss två gå vidare, emedan vi veta, att vi tro sanningen, och ingen lögn är av sanningen.
Hoppfull: Nu fröjdar jag mig i hoppet om Guds härlighet.
Alltså vände de sig bort ifrån mannen, och han gick sin väg, skrattande åt dem.
Nu såg jag i min dröm, att de vandrade framåt, tills de kommo till en viss trakt, där själva luften har egenskapen att göra alla främlingar, som komma dit, sömniga. Här började alltså Hoppfull att känna sig tung i huvudet, varför han sade till Kristen: Jag börjar bliva så sömnig, att jag knappast kan hålla upp ögonen. Låtom oss lägga oss ned här och taga oss en enda liten lur!
Kristen: Ingalunda, på det vi ej må insomna för att aldrig mer uppvakna.
Hoppfull: Varför det, min broder? Sömnen är ljuv för arbetaren. Vi skulle möjligen känna oss vederkvickta, om vi toge oss en lur.
Kristen: Kommer du ej ihåg, att en av herdarna varnade oss för den Förtrollade marken? Han ville därmed säga, att vi borde akta oss för att somna. Låtom oss därför icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra! (1 Tess. 5: 6.)
Hoppfull: Jag erkänner, att jag felat; och hade jag varit här ensam, så hade jag lupit fara att insomna i döden. Jag ser, att det är sant, som den vise säger: Bättre att vara två än en (Pred. 4: 9). Hittills har ditt sällskap varit mig en välsignelse, och du skall få god lön för din möda.
Kristen: Välan då, på det att sömnaktigheten icke här må bli oss övermäktig, så låtom oss begynna något nyttigt samtal.
Hoppfull: Hjärtans gärna.
Kristen: Var skola vi börja?
Hoppfull: Där Gud först började med oss. Men var så god och begynn!
Kristen: Jag vill först sjunga följande sång:

Troget Herren varnar: Vaker, beder!
Väl anden villig är men köttet svagt.
Märk hans ord: Och vad jag säger eder,
Jag säger allom: Vaker! - given akt! Bröder, hjälpen ock varann att vaka!
Ett hult uppmuntringsord är gott att få,
När en broder börjar se tillbaka,
Att kallna, slumra - bröder, skynden då!
Skynden då att upp till ljusets länder
Hans tunga öga åter vända hän!
Stärken, stärken då de trötta händer,
Och vederkvicken så de matta knän!

- Nu, fortsatte Kristen, vill jag göra dig en fråga: Huru kom du först på tanken att göra, vad du nu gör?
Hoppfull: Menar du, huru jag först kom att tänka på min själs välfärd?
Kristen: Ja, det var min mening.
Hoppfull: Jag fortfor länge att ha min lust i de ting, som visades och såldes på vår marknad, ting, vilka jag nu är övertygad skulle ha sänt mig i fördärv och förtappelse, om jag fortlevat i dem.
Kristen: Vad var det för ting?
Hoppfull: Alla världens skatter och rikedomar. Även fann jag stort nöje i bullrande sällskapen, frosseri och dryckenskap, i lögn och svordomar, i okyskhet och sabbatsbrott, och jag vet icke, vad som var ägnat att fördärva min själ. Men genom att höra och begrunda, vad du och den käre Trofast, som för sin tro och heliga vandel blev dödad på Fåfänglighetens marknad, sade mig om gudomliga ting, fann jag slutligen, att slutet på ett sådant liv är döden, ävensom att Guds vrede för sådant kommer över otrons barn (Rom. 6: 21-23; Ef. 5: 6).
Kristen: Och lät du genast i samvetet döma dig för din synd?
Hoppfull: Nej, jag ville icke genast erkänna synden såsom synd, ej heller den fördömelse, som följer på dess begående; utan då min själ först blev uppväckt av ordet, försökte jag att tillsluta mina ögon för dess ljus.
Kristen: Men vad var orsaken till, att du så kunde förhålla dig emot Guds helige Andes första klappande på ditt hjärta.
Hoppfull: Orsakerna härtill voro: 1) Jag visste icke, att detta var Guds verk i min själ. Det föll mig aldrig in, att Gud begynner en syndares omvändelse genom att väcka honom till känsla av sin synd. 2) Mitt kött älskade ännu mycket synden, och det kostade på mig att övergiva den. 3) Jag visste icke, huru jag skulle kunna skiljas från mina gamla stallbröder; så kärt var mig ännu deras umgänge och leverne. 4) De stunder, då syndakänslan överväldigade mig, voro för mig så besvärliga och hjärtängsliga, att jag icke ens kunde fördraga minnet av dem.
Kristen: Det tyckes alltså, som om du stundom blivit din oro kvitt.
Hoppfull: Ja, det är sant. Men den kom snart över mig igen, och då kändes det lika svårt, ja, värre än förut.
Kristen: Men vad var det, som åter påminde dig om dina synder?
Hoppfull: Jo, många saker, t. ex. 1) om jag blott mötte en from man på gatan; eller 2) om jag hörde någon läsa i bibeln; eller 3) om mitt huvud började att värka; eller 4) om jag fick höra, att någon av mina grannar blivit sjuk; eller 5) om jag hörde klockorna ringa över någon död; eller 6) om jag kom att tänka på min egen död; eller 7) om det berättades, att någon annan plötsligen dött; men 8) framför allt, då det kom mig i tankarna, att jag själv snart måste framträda för domen.
Kristen: Och kunde du någonsin fullt skaka av dig känslan av din skuld, sedan någon av de nämnda sakerna uppväckt den hos dig?
Hoppfull: Nej, icke på senare tiden, ty då brukade den endast gripa så mycket fastare tag i mitt samvete; och om det i sådana stunder blott föll mig in att vända tillbaka till synden (ehuru min håg stred däremot), så blevo mina kval dubbelt svårare.
Kristen: Och vad gjorde du då?
Hoppfull: Jag tänkte, att jag måste försöka att bättra mitt leverne, ty eljest var jag viss på, att jag skulle bli fördömd.
Kristen: Och försökte du att bättra ditt leverne?
Hoppfull: Ja, jag flydde icke allenast från mina synder utan även från syndiga sällskapen samt underkastade mig allehanda gudaktighetsövningar, såsom att bedja, läsa, gråta över synden, tala sanning till mina grannar m. m. Allt detta gjorde jag jämte mycket annat, som det bleve för vidlyftigt att här omtala.
Kristen: Och trodde du då, att allt stod väl till med dig?
Hoppfull: Ja, till en tid. Men slutligen kom min oro med fördubblad häftighet över mig igen och det i trots av alla mina förbättringar.
Kristen; Men vad kunde orsaken vara därtill, enär du dock nu förde ett nytt liv?
Hoppfull: Det var flera saker, som åter gjorde mig orolig, i synnerhet sådana språk som dessa: All vår rättfärdighet är såsom ett fläckat kläde (Jes. 64: 6). Intetkött skall av lagens gärningar varda rättfärdigat(Gal. 2: 16). När I haven gjort allt, som har blivit eder befallt, så sägen: Vi äro onyttiga tjänare (Luk. 17: 10); jämte många andra dylika. I följd härav började jag att sålunda resonera med mig: Om all min rättfärdighet är såsom ett fläckat kläde, om intet kött varder rättfärdigat genom lagens gärningar, och om vi, då vi gjort allt, dock äro onyttiga tjänare, då är det ju idel dårskap att vilja genom lagen vinna himmelen. Vidare tänkte jag sålunda: Om någon hos en köpman satt sig i skuld för 2,000 kronor men sedan betalar allt, som han tar ur hans bod, så kan köpmannen det oaktat lagsöka honom för hans gamla skuld, så länge denna ej blivit överkorsad i hans bok, samt låta sätta honom i fängelse, tills han betalt, vad han är honom skyldig.
Kristen: Nå, vilken tillämpning gjorde du härav på dig själv?
Hoppfull: Jo, jag tänkte så här: Jag har genom synden åsamkat mig en stor skuld i Guds bok, och den räkningen kan min nuvarande förbättring icke betala, därför måste jag ännu, trots alla mina bättringsförsök, fråga mig: Huru skall jag undgå den fördömelse, som jag ådragit mig genom mina förra överträdelser?
Kristen: En mycket god tillämpning, men fortfar.
Hoppfull: En annan sak, som oroade mig, även sedan jag börjat med mina bättringsförsök, är den, att, om jag noga granskar det bästa, som jag nu gör, jag ännu ser synd, ny synd blanda sig i det bästa, jag gör; så att jag nu är tvungen till den slutsatsen, att jag, oaktat alla mina förra inbilska tankar om mig själv och mina dygder, i en enda utövad plikt begått en synd nog för att störta mig i helvetet, även om mitt förra liv varit felfritt.
Kristen: Och vad gjorde du då?
Hoppfull: Gjorde? Jag visste icke, vad jag skulle göra, förrän jag öppnade mitt hjärta för Trofast, ty han och jag voro nära bekanta. Och han sade mig, att, så framt jag icke kunde erhålla en människas rättfärdighet, som aldrig hade syndat, då kunde varken min egen eller hela världens rättfärdighet frälsa mig.
Kristen: Och du trodde, att han talade sanning?
Hoppfull: Hade han sagt mig detta, medan jag ännu var nöjd och belåten med mina egna förbättringsförsök, så skulle jag till tack för hans besvär kallat honom en dåre. Men eftersom jag nu inser min egen svaghet och den synd, som låder vid även mina bästa gärningar, har jag blivit tvungen att giva honom rätt.
Kristen: Men trodde du, då han först framställde saken för dig, att det var möjligt att finna en sådan människa, om vilken det med sanning kunde sägas, att han aldrig begått någon synd?
Hoppfull: Jag måste tillstå, att hans ord först klingade ganska sällsamt i mina öron. Men efter något längre samtal och umgänge med honom blev jag fullt övertygad om, att en sådan person verkligen funnits.
Kristen: Och frågade du honom, vad det var för en människa, och huru du skulle bli rättfärdigad genom honom?
Hoppfull: Ja, han sade mig, att det var Herren Jesus, som sitter på den Allrahögstes högra hand. Och, sade han, du måste på följande sätt rättfärdigas genom honom: du måste förlita dig på det, som han i sitt kötts dagar gjorde genom sig själv, ävensom på det, som han led, då han hängde på trädet. Vidare frågade jag honom, huru den mannens rättfärdighet kunde ha en sådan kraft, att den rättfärdigade en annan inför Gud. Då sade han mig, att han var Gud allsmäktig samt gjorde vad han gjorde, och dog den död, han dog, icke för sig själv utan för mig, samt att, om jag trodde på honom, hans gärningar och deras förtjänst skulle tillräknas mig (Ebr. 10; Rom. 4; Kol. 1; 1 Petr. 1).
Kristen: Och vad gjorde du då?
Hoppfull: Jag gjorde mina invändningar däremot, ty jag trodde icke, att han var villig att frälsa mig.
Kristen: Och vad svarade Trofast dig då?
Hoppfull: Han uppmanade mig att själv gå till honom och se. Då sade jag, att det var förmätet, vartill han svarade: Nej, ty du är en inbjuden att komma (Matt. 11: 28). Därpå gav han mig en bok, som Jesus själv låtit uppskriva för att uppmuntra mig att desto frimodigare komma, samt sade mig angående den boken, att varje bokstav och prick uti den stode fastare än himmel och jord (Matt. 24: 35). Därefter frågade jag honom, vad jag skulle göra, då jag kom; och han sade mig, att jag måste av allt hjärta och av all kraft på mina knän anropa Fadern, att han måtte uppenbara honom för mig (Ps. 95: 6; Dan. 6: 10; Jer. 9: 12, 13). Sedan frågade jag honom vidare, huru jag skulle andraga min bön inför honom. Och han sade: Gå, så skall du finna honom sittande på en nådastol, där han sitter hela året om för att giva förlåtelse och avlösning åt alla dem, som komma till honom (2 Mos. 25: 22; 3 Mos. 16: 2; 4 Mos. 7: 8, 9; Ebr. 4: 16). Då jag nu sade honom, att jag ej visste, vad jag skulle säga, då jag kom, uppmanade han mig att säga,såsom följer: Gud, misskunda dig över mig, syndare, och giv mig nåd att lära känna och tro på Jesus Kristus, ty jag ser, att om icke hans rättfärdighet vore, eller om jag icke kan tro på denna rättfärdighet, är jag för evigt förlorad. Herre, jag har hört, att du är en barmhärtig Gud och har förordnat, att din Son, Jesus Kristus, skall vara världens Frälsare, och vidare att du är villig att skänka honom åt sådana arma syndare som mig (och en syndare är jag i sanning). Herre, begagna därför detta tillfälle att förhärliga din nåd genom min själs frälsning genom din Son Jesus Kristus, Amen.
Kristen: Och gjorde du, såsom han uppmanade dig?
Hoppfull: Ja, den ena gången efter den andra.
Kristen: Och uppenbarade Fadern sin Son för dig?
Hoppfull: Icke första, icke andra, icke tredje, icke fjärde, icke femte, ja, icke ens sjätte gången.
Kristen: Vad tog du dig då till?
Hoppfull: Vad? Jag visste ju icke, vad jag skulle göra.
Kristen: Men föll det dig icke in att sluta upp med att bedja?
Hoppfull: Jo, väl hundrade sinom hundrade gånger.
Kristen: Och huru kom det sig, att du likväl icke gjorde det?
Hoppfull: Jo, jag trodde, att vad som blivit mig sagt, var sant, nämligen att utan Kristi rättfärdighet hela världen icke kunde frälsa mig; därför tänkte jag för mig själv: Om jag slutar upp med att bedja, så dör jag, och jag kan ej mer än dö vid nådastolen. Därjämte kom det språket mig före: Om den dröjer, så förbida den, ty den skall icke utebliva (Hab. 2: 3). Alltså fortfor jag att bedja, tills Fadern visade mig sin Son.
Kristen: Och huru blev han uppenbarad för dig?
Hoppfull: Jag såg honom icke med mina lekamliga ögon utan med mitt hjärtas ögon (Ef. 1: 18, 19). Och gick det sålunda till: en dag var jag mycket bedrövad, ja, jag tror mera bedrövad än någonsin förr i mitt liv; och kom denna min bedrövelse därav, att jag haft en blick in i mina synders storhet och vederstygglighet. Medan jag nu icke såg annat än helvetet och min själs eviga fördömelse framför mig, tyckte jag, att jag plötsligen blev varse Herren Jesus skåda ned från himmelen till mig, sägande: Tro på Herren Jesus Kristus, så varder du frälst (Apg. 16: 30, 31).
Men jag invände: Herre, jag är en stor, mycket stor syndare. Och han svarade. Min nåd är dig nog (2 Kor. 12: 9). Därpå sade jag: Men, Herre, vad vill det säga att tro? Då förstod jag av språket: Den, som kommer till mig, han skall icke hungra, och den, som tror på mig han skall aldrig törsta (Joh. 7: 35), att tro och komma var ett och detsamma, och att den, som kom, d. v. s. som med sitt hjärtas begär sträckte sig efter frälsningen genom Kristus, han trodde i själva verket på Kristus. Då kommo tårarna mig i ögonen, och jag frågade vidare: Men, Herre, kan en så stor syndare som jag verkligen bliva mottagen och frälst av dig? Då hörde jag honom säga: Den som kommer till mig, skall jag sannerligen icke kasta ut (Joh. 6: 37). Men huru, Herre, fortfor jag, bör jag anse dig, då jag så kommer till dig, på det min tro må bliva rätteligen ställd på dig? Då svarade han: Kristus Jesus har kommit i världen för att frälsa syndare (1 Tim. 1: 15). Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror (Rom. 10: 4). Han har blivit utgiven för våra synders skull och uppväckt för vår rättfärdighets skull (Rom. 4: 25). Han älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod (Upp. 1: 5). Han är medlaren mellan Gud och människor (1 Tim. 2: 5). Han lever alltid för att bedja för oss (Ebr. 7: 25). Av allt detta slöt jag nu, att jag måste söka min rättfärdighet i hans person och tillfyllestgörelsen för mina synder i hans blod; att vad han gjorde, då han uppfyllde sin Faders lag och underkastade sig densammas straff, det var ej för honom själv, utan för var och en, som vill mottaga det till sin själs frälsning och är tacksam därför. Och nu var mitt hjärta fullt av fröjd, mina ögon fulla av tårar, och min själ överflödade av kärlek till Jesu Kristi namn, folk och vägar.
Kristen: Ja, detta kan i sanning kallas en uppenbarelse av Kristus för din själ. Men säg mig särskilt, vad verkan hade detta på ditt sinne?
Hoppfull: Det kom mig att se, det hela världen, oaktat all sin rättfärdighet, är i ett tillstånd av fördömelse. Det kom mig att se, det Gud Fader, ehuru han är rättfärdig, ändock kan med all rättvisa rättfärdiga den till honom kommande syndaren. Det kom mig att storligen blygas för mitt förflutna livs vederstygglighet och överväldigade mig med känslan av min egen okunnighet; ty aldrig förrän nu hade i mitt hjärta uppstigit någon tanke, som så visade mig Jesu Kristi däjlighet. Det kom mig att älska ett heligt leverne och att längta att göra något till Herren Jesu namns ära och förhärligande. Ja, jag tyckte, att, om jag nu haft tusen liter blod i min kropp, skulle jag kunnat utgjuta varenda droppe för Herren Jesu skull.
Därpå såg jag i min dröm, att Hoppfull såg sig om och blev varse Okunnig, som de lämnat bakom sig, komma på långt avstånd. - Se, sade han till Kristen, huru långt den där unge fålen blivit efter oss!
Kristen: Ja, ja, jag ser honom, Han är icke angelägen om vårt sällskap.
Hoppfull: Jag tror dock, att det icke skulle ha skadat honom, om han hittills hållit jämna steg med oss.
Kristen: Det är sant, men jag ansvarar för att han tänker annorlunda.
Hoppfull: Det tror jag ock. Men låt oss i alla fall invänta honom. Så gjorde de ock, varpå Kristen sade till honom: Kom hit, unge man, varför håller ni er så efter oss?
Okunnig: Jag tycker om att vandra ensam, ja, mycket mer än i sällskap, såvida det ej är ett sådant, som särskilt behagar mig.
Då sade Kristen till Hoppfull (dock med låg röst): Sade jag dig icke, att han var lika nöjd om vårt sällskap? Men låt oss i alla fall närma oss honom och på detta ensliga ställe fördriva tiden med samtal. Därpå vände han sig till Okunnig och sade: Nå, huru har du det nu? Huru står saken mellan Gud och din själ?
Okunnig: Bra, hoppas jag, ty jag är alltid full av goda rörelser, som komma mig i sinnet till min uppmuntran, medan jag vandrar framåt.
Kristen: Vilka goda rörelser, käre, säg oss det.
Okunnig: Jo, jag tänker på Gud och himmelen.
Kristen: Det göra ock djävlarna och de fördömda.
Okunnig: Men jag tänker på dem med begär.
Kristen: Detsamma göra många, som sannolikt aldrig skola komma till himmelen. Den late vill gärna hava och får dock intet (Ordspr. 13: 4).
Okunnig: Men jag tänker på dem och övergiver allt för deras skull.
Kristen: Därpå tvivlar jag, ty att övergiva allt är en svår sak; ja, svårare, än många föreställa sig. Men på vad grund är du övertygad, att du övergivit allt för Guds och himmelens skull?
Okunnig: Mitt hjärta säger mig det.
Kristen: Den vise säger: Den, som förtröstar på sitt hjärta, är en dåre (Ordspr. 28: 26).
Okunnig: Ni talar om ett ont hjärta, men mitt hjärta är gott.
Kristen: Men huru bevisar du det?
Okunnig: Det tröstar mig med hoppet om himmelen.
Kristen: Det kan vara en följd av dess bedräglighet, ty en människas hjärta kan trösta henne med hoppet om saker, till vilka hon icke har någon rättighet.
Okunnig: Men mitt hopp och mitt leverne stämma överens med varandra, därför är mitt hopp väl grundat.
Kristen: Vem har sagt dig, att ditt hjärta och leverne stämma överens?
Okunnig: Mitt hjärta säger mig det.
Kristen: Ditt hjärta säger dig det! Det är detsamma som att säga: Fråga min kamrat, om jag är en tjuv. Så framt icke Guds ord vittnar i denna sak, så äro alla andra vittnesbörd av intet värde.
Okunnig: Men är icke det ett gott hjärta, som har goda tankar? Och är icke det ett gott leverne, som överensstämmer med Guds bud?
Kristen: Jo, det är visserligen ett gott hjärta, som har goda tankar, och det är ett gott leverne, som överensstämmer med Guds bud; men det är en helt annan sak att äga dessa ting och att inbilla sig, att man äger dem.
Okunnig: Säg mig då, vad ni anser för att vara goda tankar och ett med Guds ord överensstämmande leverne.
Kristen: Det finnes olika slags goda tankar; somliga hava avseende på oss själva, andra på Gud, andra på Kristus, andra åter på andra saker.
Okunnig: Vad kallar ni goda tankar med avseende på oss själva?
Kristen: Sådana, som överensstämma med Guds ord.
Okunnig: När överensstämma våra tankar om oss själva med Guds ord?
Kristen: Då vi fälla samma dom över oss själva, som Guds ord fäller över oss. Eller för att förklara, vad jag menar: Guds ord säger om människor, som äro i sitt naturliga tillstånd: Ingen rättfärdighet finnes; ingen finnes, som gör gott, det finnes icke en enda (Rom. 3).Människans hjärtas uppsåt och tankar äro beständigt onda (1 Mos. 6: 5). Och vidare: Människans hjärtas uppsåtär ont allt ifrån ungdomen (1 Mos. 8: 21). När vi nu på grund av egen känsla och erfarenhet tänka på samma sätt om oss själva, då äro våra tankar goda, emedan de överensstämma med Guds ord.
Okunnig: Jag skall aldrig låta övertyga mig, att mitt hjärta är så dåligt.
Kristen: Därför har du ej heller i hela din livstid haft en enda god tanke med avseende på dig själv. Men låt mig gå vidare. Liksom ordet fäller dom över vårt hjärta, så fäller det ock dom över våra vägar; och då våra tankar om våra hjärtan och vägar överensstämma med den dom, som ordet fäller över båda, då äro våra tankar om båda goda, emedan de överensstämma med ordet.
Okunnig: Förklara eder mening tydligare.
Kristen: Jo, Guds ord säger, att människornas vägar icke äro goda utan vrånga och förvända (Ps. 125: 5; Ordspr. 2: 15); det säger, att människorna av naturen icke äro på den goda vägen, ja, att de icke känna den (Rom. 3). När en människa tänker på samma sätt om sina vägar, d. v. s. när hon på grund av egen erfarenhet och med hjärtats förödmjukelse så tänker, då har hon goda tankar med avseende på sina vägar, emedan hennes tankar överensstämma med Guds ords dom.
Okunnig: Vilka tankar äro goda med avseende på Gud?
Kristen: Alldeles såsom jag sagt med avseende på oss själva: våra tankar om Gud äro goda, då de överensstämma med vad ordet säger om honom, d. v. s. då vi tänka om hans väsende och egenskaper, såsom ordet lärer, varom jag nu icke kan avhandla fullständigare. Men för att tala om honom med hänsyn till oss, så hava vi då rätta tankar om Gud, när vi tro, att han känner oss bättre, än vi känna oss själva, och kan se synd i oss, när och varest vi själva ej kunna se någon; när vi tro, att han känner våra innersta tankar, och att vårt hjärta med alla sina djup alltid ligger öppet för hans ögon; slutligen när vi tro, att all vår rättfärdighet är stinkande inför honom, och att han därför icke kan tåla, att vi framträda inför honom med någon förtröstan även till våra bästa gärningar.
Okunnig: Anser ni mig vara en sådan dåre, att jag tror, det Gud ej kan se längre än jag? Eller att jag skulle vilja komma inför Gud i förlitande på även mina bästa gärningar?
Kristen: Nå, huru tänker du då i denna sak?
Okunnig: Jo, i korthet sagt, tänker jag, att jag till min rättfärdiggörelse måste tro på Kristus.
Kristen: Huru? Du tror, att du måste tro på Kristus, ehuru du icke inser ditt behov av honom! Du ser ju varken din arvsynd eller dina verksynder utan hyser sådana tankar om dig och vad du gör, som tydligen visa, att du aldrig insett nödvändigheten av Kristi personliga rättfärdighet, för att du skall bli rättfärdiggjord inför Gud. Huru kan du då säga, att du tror på Kristus?
Okunnig: Jag tror i alla fall alldeles tillräckligt.
Kristen: Huru tror du då?
Okunnig: Jag tror, att Kristus dog för syndare, och att jag blir inför Gud rättfärdigad från förbannelsen, därigenom att han nådigt antager min lydnad för hans lag. Eller med andra ord: Kristus gör mina gudaktighetsövningar på grund av sin förtjänst antagliga för sin Fader, och så blir jag rättfärdiggjord.
Kristen: Låt mig giva ett svar på denna din trosbekännelse:
1) Du tror med en inbillad tro, ty den tro, du säger dig hava, finnes ingenstädes beskriven i Guds ord.
2) Du tror med en falsk tro, alldenstund du tager rättfärdiggörelsen från Kristi personliga rättfärdighet och tillägnar den din egen rättfärdighet.
3) Din tro gör icke Kristus till en rättfärdiggörare av din person utan till en rättfärdiggörare av dina gärningar och av din person för dina gärningars skull, vilket är falskt.
4) Därför är din tro en bedräglig tro, nämligen en sådan, som skall lämna dig under vreden på den allsmäktige Gudens dag. Ty den sanna, rättfärdiggörande tron driver själen (emedan hon inser sitt förtappade tillstånd efter lagen) att taga sin tillflykt till Kristi rättfärdighet (och är denna hans rättfärdighet icke en nådeshandling, varigenom han- till rättfärdiggörelse - gör din lydnad antaglig inför Gud, utan själva hans personliga lydnad för lagen, i det han gjorde och led för oss, vad lagen fordrade av oss). Denna rättfärdighet, säger jag, omfattar nu den sanna tron, och då själen sålunda insvept sig i dess mantel och genom densamma blivit framställd utan fläck och skrynkla inför Gud, så blir hon antagen och förklarad fri från fördömelsen.
Okunnig: Vad? Vill du, att vi skola lita på det, som Kristus utan oss gjort i sin egen person? En sådan villfarelse skulle lämna våra lustar lösa tyglar och tillåta oss att leva, såsom oss lyster. Ty vad betyder det, huru vi leva, om vi kunna bli rättfärdiga från allt genom Kristi personliga rättfärdighet, blott vi tro på den!
Kristen: Okunnig är ditt namn, och sådant ditt namn är, sådan är ock du. Just detta ditt svar bevisar sanningen av vad jag säger. Du är okunnig om vad den rättfärdiggörande rättfärdigheten är, ävensom lika okunnig om sättet, huru du skall genom tron skydda din själ för Guds tunga vrede. Ja, du är också okunnig om de sanna verkningarna av den saliggörande tron på denna Kristi rättfärdighet, vilka verkningar bestå däri, att hjärtat böjes och drages till Gud i Kristus, så att man börjar älska hans namn, hans ord, hans vägar och hans folk, tvärt emot vad du i din okunnighet inbillar dig.
Hoppfull: Fråga honom, om han någonsin fått Kristus uppenbarad för sig från himmelen.
Okunnig: Vad? Ni är en sådan som frågar efter uppenbarelser? Jag tror, att allt, som både ni och edra gelikar säga om den saken, blott är en frukt av förryckta hjärnor.
Hoppfull: Vet du icke, att Kristus är så fördold i Gud för all kötts förnimmelse, att ingen människa kan på ett saliggörande sätt känna honom, om icke Gud Fader uppenbarar honom för henne.
Okunnig: Det är er tro men icke min. I alla fall tvivlar jag icke på, att min tro är lika god som er, fastän jag icke har så många underliga griller i huvudet som ni.
Kristen: Tillåt mig att få ett ord med i laget. Man bör icke tala så lättsinnigt om denna saken; ty det kan jag dristigt påstå (i likhet med vad min gode kamrat här nyss sagt), att ingen människa kan känna Jesus Kristus, med mindre Fadern uppenbarar honom (Matt. 11: 27); ja, även tron, med vilken själen omfattar och tillägnar sig Kristus, måste (om den skall vara rätt) verkas av hans översvinneligt stora, mäktiga kraft(1 Kor. 12: 3; Ef. l: 18, 19), ehuru jag märker, att du, arme Okunnig,om detta trons verk ingenting vet. Vakna då upp en gång, lär dig inse ditt eget elände, och fly till Herren Jesus, så blir du genom hans rättfärdighet, som är Guds rättfärdighet (ty han är själv Gud), frälst från fördömelsen.
Okunnig: I gån så fort, att jag ej kan följa med er. Gån I före; jag måste dröja efter en stund.
Då sade de:

Du vill då städse så en dåre bliva,
O, du okunnige, och städse sky
Det ljus, de råd, som Gud dig velat giva,
Och till ditt eget hjärtas mörker fly!
O, stanna dock i tid - räds ej att stanna
Och pröva, om du har det rätt och rent!
Du eljest skall med evig sorg besanna
De ord, du hört i dag - men då för sent!

Därpå tilltalade Kristen sin kamrat sålunda:
- Nåväl, kom, min gode Hoppfull, jag ser, att du och jag måste åter vandra för oss själva.
Sedan såg jag i min dröm, att de gingo med raska steg framåt, under det Okunnig kom linkande efter dem. Då sade Kristentill sin kamrat: Det gör mig mycket ont om denne stackars man. Det kommer säkert att till slut gå honom illa.
Hoppfull: Tyvärr finns det i vår stad en mängd människor, ja, hela hus och gator (och det till och med ibland vandrare till Sion), som äro i samma belägenhet som han; och om det finnes så många i vår trakt, tänk då, huru många det måste vara på den ort, där han är född!
Kristen: Ordet säger också: Han har förblindat deras ögon, att de icke skola se. Men efter vi äro allena, så säg mig, vad du tänker om sådana människor. Bli de aldrig, tror du, i sitt samvete straffade för synd, så att de begynna frukta, att deras tillstånd är farligt?
Hoppfull: Nej, besvara du den frågan själv, efter du är äldre än jag.
Kristen: Då svarar jag: Efter vad jag tror, så kan det nog tidtals hända. Men som de av naturen äro okunniga, förstå de icke, att dylika bestraffningar i samvetet åsyfta deras bästa. Därför göra de allt för att kväva dem samt fortfara att förmätet smickra sig med sitt eget hjärtas ingivelser.
Hoppfull: Jag tror också, såsom du säger, att fruktan länder människorna till mycken nytta och bidrager att försätta dem i en rätt sinnesstämning, då de skola anträda sin pilgrimsfärd.
Kristen: Ja, utan tvivel, om den är av rätta slaget. Ty så säger ordet: Herrens fruktan är kunskaps begynnelse(Job 28: 28; Ps. 111: 10; Ordspr. l: 7; 9: 10).
Hoppfull: Huru vill du beskriva den rätta fruktan?
Kristen: Den sanna eller rätta fruktan igenkännes på tre saker:
1) På dess uppkomst: den verkas av en levande syndakännedom;
2) den driver själen att omfatta Kristus för att så vinna saligheten;
3) den alstrar och underhåller i själen en stor vördnad för Gud, hans ord och vägar, samt gör henne varsam och rädd att avvika från dem, antingen till höger eller till vänster, till något, som kunde vanära Gud, störa hennes frid, bedröva Anden eller ge fienden anledning att försmäda.
Hoppfull: Väl sagt. Jag tror, du har träffat sanningen. Hava vi icke nu nästan hunnit över den Förtrollade marken?
Kristen: Nå, är du redan trött på detta samtal?
Hoppfull: Nej, visst icke, men jag skulle vilja veta, var vi nu äro?
Kristen: Vi hava nu ej mer än en tredjedels mil kvar av den. Men låt oss åter komma till vårt ämne. De okunniga veta icke, att sådana bestraffningar i samvetet, som åsyfta att ingiva dem fruktan, lända till deras bästa, därför söka de att kväva desamma.
Hoppfull: Huru söka de att kväva dem?
Kristen: 1) De mena, att dylika farhågor verkas av djävulen (ehuru de dock verkas av Gud), och, emedan de så mena, göra de dem motstånd såsom något, som vill föra dem rakt i fördärvet. 2) De mena vidare, att dessa farhågor äro ägnade att förstöra deras tro (då likväl, tyvärr, de arma människorna ej hava någon tro alls), och därför förhärda de sina hjärtan emot dem. 3) De inbilla sig, att det är en plikt att icke frukta, och därför tilltaga de trots samvetets bestraffningar i förmäten självtillit. 4) De inse, att dessa farhågor gå ut på att beröva dem deras gamla eländiga självfromhet, och därför sträva de med all makt emot dem.
Hoppfull: Jag har själv någon erfarenhet härav, ty innan jag lärde känna mig själv, var det alldeles på samma sätt med mig.
Kristen: Gott, vi vilja nu lämna vår granne Okunnigoch övergå till någon annan nyttig fråga.
Hoppfull: Mycket gärna, men du måste även denna gång börja.
Kristen: Nåväl, kände du icke för tio år sedan en viss Halvväckt, som bodde i din trakt och på den tiden var ganska framstående man i sin gudaktighet.
Hoppfull: Om jag kände honom! Jo visst, han bodde i stadenNådelös, som ligger ungefär en halv mil frånÄrlighet, och var närmaste granne till en viss Återvändare.
Kristen: Rätt så, båda bodde under samma tak. Nåväl, denne man blev en gång kraftigt väckt. Jag tror, att han då fått någon syn på sina synder och på deras välförtjänta lön.
Hoppfull: Det är också min tanke. Som mitt hus icke låg mera än en halv mil från hans, så plägade han ofta hälsa på mig och det under många tårar. Det gjorde mig riktigt ont om mannen, och jag var ej alldeles utan hopp om honom. Men man får minsann erfara, att icke var och en, som ropar: Herre, Herre, inkommer i himmelriket.
Kristen: Han sade mig en gång, att han beslutat anträda samma vandring, på vilken vi nu äro stadda, men helt hastigt gjorde han bekantskap med en viss Skona dig-själv, och från den tiden blev han en främling för mig.
Hoppfull: Efter vi nu kommit att tala om honom, så låt oss litet forska efter orsaken, varför han och så många andra plötsligt vända om till världen.
Kristen: Ja, det kunde vara oss mycket nyttigt, men börja du.
Hoppfull: Nåväl, efter mitt omdöme finnes det fyra orsaker därtill.
1) Ehuru sådana människors samvete blivit uppväckt, är dock deras sinne oförändrat. Då därför den första häftigheten av deras syndakänsla avtager, upphör ock det, som drev dem till gudsfruktan, och så vände de sig helt naturligt tillbaka till sitt förra levnadssätt. Det är med dem såsom med en hund, som känner kväljningar av något som han ätit. Så länge det kväljer honom, kastar han upp allt, som han förtärt, men han gör det icke av fri vilja (om man kan säga, att en hund har fri vilja), utan emedan det besvärar hans mage. Men sedan väl hans kväljningar gått över och hans mage blivit lättad, så, alldenstund hans begär ännu står efter hans spyor, går han tillbaka till dem och slickar åter upp alltsammans, och så besannas, vad som är skrivet: En hund går åter sina spyor (2 Petr. 2: 22). På samma sätt, vill jag säga, äro ock dessa människor angelägna om himmelen, endast emedan de fått något intryck av och fruktan för helvetets pina. Så snart därför deras intryck av helvetets fasor förslöas och deras fruktan för fördömelsen avtager, avsvalnar ock deras åtrå efter himmel och salighet. Så sker då, att, när deras syndakänsla och fruktan upphöra, är det ock slut med deras farande efter det, som ovantill är; och de vända om till sitt gamla levnadssätt.
2) En annan orsak är den, att de hava en slavisk fruktan, som regerar över dem. Jag talar nu om deras människofruktan, ty människofruktan lägger snara (Ordspr. 29: 25). Ehuru de alltid tyckas vara angelägna om himmelen, så länge helvetets lågor fräsa kring deras öron, komma de dock på andra tankar, så snart förskräckelsen litet lagt sig. De tänka, att det är bäst att vara vislig och icke för att vinna, de veta. ej rätt vad, sätta allt på spel, eller åtminstone ådraga sig oundvikliga och onödiga ledsamheter - och så gå de tillbaka till världen igen.
3) Den smälek, som åtföljer den sanna gudsfruktan, ligger också som en stötesten i deras väg. De äro stolta och högmodiga, och gudsfruktan är i deras ögon ringa och föraktlig. Så snart de därför förlorat sina intryck av helvetet och den tillkommande vreden, återvända de till sitt forna leverne.
4) Det bjuder dem emot att tänka på sin skuld och den förestående domen. De tycka icke om att se sin nöd, innan de störta uti den, ehuru kanske åsynen av densamma, om de läte den sig behaga, kunde driva dem att fly dit, där de rättfärdiga taga sin tillflykt och äro trygga. Men alldenstund de, såsom jag nyss antydde, sky för tanken på sin skuld och domen, äro de glada att få förhärda sina hjärtan, så snart de sluppit ifrån sina ängsliga tankar på Guds vrede och straffdomar, samt utvälja sådana vägar, som skola ännu mer förhärda dem.
Kristen: Du har kommit sanningen ganska nära; ty grunden till alltsammans är bristen på förändring i sinne och vilja, och därför äro de endast lika missdådaren, som står inför domaren. Han skälver och darrar och tyckes på det hjärtligaste ångra sig. Men alltsammans är blott fruktan för galgen, icke någon avsky för brottet, såsom man kan tydligen se därav, att samme man, om han blott återfår sin frihet, förblir en tjuv och en skälm, då han annars, om hans sinne voro förändrat, skulle bli en ny människa.
Hoppfull: Sedan jag nu visat dig orsakerna, varför de gå tillbaka, så säg mig nu sättet, huru det går till.
Kristen: Det vill jag gärna.
1) De söka att, så mycket de kunna, vända sina tankar från Gud, döden och den tillkommande domen.
2) De lösgöra sig småningom från sina enskilda plikter, såsom att bedja i sin kammare, lägga band på sina lustar, vaka, sörja över synden och dylikt.
3) De sky levande och varma kristnas sällskap.
4) Därefter bliva de likgiltiga för sina offentliga plikter, såsom att höra och läsa Guds ord, besöka andliga sammankomster m. m.
5) Därpå begynna de att, såsom man säger, leta efter hål i de frommas kläder och det i den djävulska avsikten att av de skröpligheter, de upptäckt hos dem, erhålla en skenfager förevändning att kasta all gudsfruktan bakom sin rygg.
6) Sedan börja de att sluta sig till och umgås med köttsliga, lättsinniga och sedeslösa människor.
7) Därpå tillåta de sig i hemlighet köttsliga och lättsinniga samtal och äro mycket glada, om de kunna ertappa några, som anses vara uppriktiga kristna, med detsamma, på det att de genom deras exempel må kunna göra det så mycket dristigare.
8) Därefter börja de att öppet leka med smärre synder.
9) Och sedan de sålunda blivit förhärdade, visa de sig slutligen sådana, som de äro, och störta sig på det sättet åter i eländets avgrund för att om icke ett nådens under kommer emellan, för evigt förgås i sin egen villa.
Nu såg jag i min dröm, att pilgrimerna just då hunnit över den Förtrollade marken och kommo in i det landet, som kallas Min lust (Es. 62: 4; H. V. 2: 10-12), och där luften var ljuv och angenäm. Och som deras väg gick rakt därigenom, vederkvickte de sig där för en tid. Ja, här hörde de oupphörligt fågelsång, här sågo de alla dagens nya blommor uppspira ur jorden, och turturduvans röst lät höra sig i landet. Här skiner ock solen både natt och dag, ty landet ligger på andra sidan om Dödsskuggans dal, ävensom utom Jätten Förtvivlans område. Ej heller kunde man härifrån ens se Tvivlans slott. Däremot voro de här i sikte av staden, dit de voro på väg, och mötte även några av dess invånare. Ty, som detta land låg nära gränsen till himmelen, hände det ofta, att skinande varelser strövade ditöver. I detta land förnyades även förbundet emellan bruden och brudgummen: ja, såsom en brudgum gläder sig över sin brud, så fröjdade sig ock deras Gud över dem(Es. 62: 5). Här hade de ingen brist på säd ochvin (v. 8), ty vad de under hela sin vallfärd förgäves sökt, det funno de här i överflöd. Här hörde de ock röster från staden, högljudda röster, som sade:Sägen till Sions dotter: Se, din frälsning kommer; se, hans lön är med honom (v. 11). Här kallade alla landets invånare dem: det heliga folket, Herrens förlossade, de eftersökta och icke övergivna (v. 12).
Medan de nu vandrade i detta land, hade de mera fröjd och förnöjelse, än de haft i nejder, som lågo mera avlägset från det rike, dit de ämnade sig; och som de nu närmade sig staden, sågo de den ännu tydligare. Den var byggd av pärlor och ädla stenar; dess gator voro ock belagda med guld, så att till följd dels av stadens egen härlighet, dels av solstrålarnas återsken på densamma Kristen blev sjuk av åtrå efter den.Hoppfull hade även ett eller två anfall av samma sjukdom. Här måste de därför lägga sig ned en stund, under det de för smärtans skull ropade: Finnen I min vän, så sägen honom, att jag är sjuk av kärlek (H. V. 5: 8).
Men sedan de återvunnit litet krafter och voro bättre i stånd att fördraga sin sjukdom, fortsatte de sin vandring och närmade sig allt mer och mer staden, tills de kommo till fruktträdgårdar, vingårdar och blomsterträdgårdar, vilkas portar voro öppna åt stora vägen. Och se, örtagårdsmästaren stod invid vägen, och pilgrimerna frågade honom: Vem tillhöra dessa härliga vingårdar och trädgårdar? Han svarade: De tillhöra Konungen och äro planterade för hans eget nöje, ävensom för pilgrimernas vederkvickelse. - Därpå förde örtagårdsmästaren dem in i vingårdarna och uppmanade dem att förfriska sig med deras sköna frukter (5 Mos. 23: 24). Även visade han dem Konungens lustparker och lövsalar, där han älskade att dväljas. Här slogo de sig alltså ned och sovo. Nu såg jag i min dröm, att de talade mera under denna sin sömn, än de förut gjort under hela resan, och då jag undrade därpå, sade örtagårdsmästaren till mig: Varför undrar du härpå? Det är en egenhet hos druvorna i dessa vingårdar, att deras saft går ned så ljuvligt, att de komma de sovandes läppar att tala.
Därpå såg jag, att, då de vaknade upp, de gjorde sig redo att gå upp till staden. Men som jag sagt, var återskenet av solstrålarna på staden - ty staden var av rent guld (Upp. 21: 18) så outsägligen härligt, att de icke kunde betrakta den med blotta ögat utan måste begagna ett för detta ändamålet förfärdigat synglas. Sedan såg jag, att under det de gingo framåt, mötte dem två män, vilkas kläder glänste såsom guld, och vilkas ansikten lyste såsom solens ljus.
Dessa män frågade pilgrimerna, varifrån de kommo, och de svarade dem. Även frågade de dem, var de hade fått härbärge, samt vilka svårigheter och faror, vilka fröjder och vederkvickelser de upplevat på vägen, och de sade dem även detta. Därpå sade männen, som mötte dem: I haven nu endast två svårigheter till att utstå, och så ären I framme i staden.
Kristen och hans kamrat bådo då männen gå med dem, vilket de ock lovade dem att göra. - Men, sade de, I måsten dock vinna ert mål genom eder egen tro. Och så såg jag, att de gingo tillsammans framåt, tills de fingo porten i sikte.
Nu såg jag vidare, att mellan dem och porten låg en flod. Men ehuru denna flod var mycket djup, fanns det ingen bro över densamma. Vid denna åsyn blevo pilgrimerna alltså mycket bestörta, men männen, som följde med dem, sade: I måsten gå över denna flod, eljest kunnen I ej komma till porten.
Pilgrimerna började då att fråga, om det icke möjligen fanns någon annan väg till porten, och fingo då till svar: Jo, men alltsedan världens grundläggning ha endast två män, nämligen Enok och Elias, fått beträda den vägen, ej heller skall det tillåtas någon mer, ända tills den sista trumpeten skall ljuda. Då begynte våra vandringsmän (i synnerhet Kristen) att fälla modet och se sig om åt alla sidor, men förgäves. De kunde ej upptäcka någon väg, genom vilken de kunde slippa att gå ned i floden. Då frågade de männen, om vattnet var lika djupt på alla ställen. De svarade: Nej, men vi kunna i alla fall ej hjälpa er, ty I skolen finna det djupare eller grundare i samma mån, som I haven tro på stadens Konung.
Därpå gjorde de sig redo att gå ned i vattnet, men dåKristen steg ned däruti, började han att sjunka och ropa till sin gode vän Hoppfull: Jag sjunker ned i djupt vatten; vatten går över min själ; alla dina bränningaroch böljor gå över mig. Sela.
Då sade den andre: Var vid gott mod, min broder, jag känner bottnen, och den är god. - Ack, min vän, sade Kristen, dödens kval hava omfattat mig. Jag får aldrig se det landet, som flyter av mjölk och honung. Och i detsamma föll ett stort mörker och stor förfäran över Kristen, så att han icke kunde se framför sig. Även förlorade han här i betydlig mån sina sinnen, så att han varken kunde minnas eller redigt omtala någon av de ljuvliga vederkvickelser, som mött honom på hans vallfärd. Tvärt om vittnade varje ord, som han sade, om den själsångest, vari han var stadd, ävensom om hans fruktan, att han skulle dö i floden och aldrig slippa in genom den himmelska stadens port. Här ansattes han ock, såsom de, vilka stodo där nära, kunde märka, av många ängsliga tankar på de synder, han hade begått, både sedan och innan han blev en pilgrim. Även kunde man förstå av ord, som då och då undföllo honom, att hemska syner av gastar och onda andar oroade honom.
Hoppfull hade därför stor möda för att hålla sin broders huvud över vattnet; ja, ibland sjönk han alldeles och kom sedan om en stund halvdöd upp igen. Hoppfull försökte också att trösta honom, sägande: Broder, jag ser porten och männen, som stå där färdiga att mottaga oss, men Kristen svarade: Det är på dig, det är på dig, som de vänta; du har alltsedan jag lärde känna dig, gjort skäl för ditt namn Hoppfull. - Du har också haft ett gott hopp genom nåden, sade Hoppfull. - Ack, broder, sade Kristen, om det vore rätt med mig, skulle den helt visst nu stå upp för att hjälpa mig, men han har fört mig i snaran för mina synders skull och har övergivit mig. Då sade Hoppfull: Min broder, du har alldeles glömt bort det språket, där det säges om ogudaktiga: Fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt. De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor (Ps. 73: 4, 5). Den oro och nöd, som du i denna flod har att utstå, äro icke tecken, att Gud har övergivit dig, utan äro dig tillskickade för att pröva, om du vill ihågkomma, vad du förut erfarit av hans godhet, samt under din nöd hava ditt liv i honom.
Då såg jag i min dröm, att Kristen en stund försjönk i djupa tankar. Därpå tillade Hoppfull: Var vid god tröst:Jesus Kristus gör dig helbrägda. Och i detsamma utropadeKristen med hög röst: O, jag ser honom igen! Och han säger till mig: Om du ginge igenom vatten, är jag med dig, och igenom strömmar, skulle de ej dränka dig (Jes. 43: 2). Då repade båda två mod, och fienden var därefter så tyst som en sten, så länge de voro i floden. Kristen fann ock genast botten att stå uppå, och floden var sedan hela tiden grund; och så kommo de lyckligen över floden. Nu fingo de på den andra stranden åter se de två skinande männen, som där väntade på dem och hälsade dem, så snart de kommit upp ur floden, sägande: Vi äro tjänsteandar, som utsändas till tjänst för deras skull, som skola ärva frälsning (Ebr. 1: 14). Sålunda gingo de tillsammans upp emot porten. Nu bören I märka att staden låg uppå ett ganska högt berg, men pilgrimerna gingo helt lätt uppför detsamma, emedan de två männen togo dem under armarna. Även hade de lämnat efter sig i floden sin vandringsdräkt, ty, fastän de hade den på sig, då de stego ned i den, kommo de upp utur den utan densamma. Alltså ilade de med mycken lätthet och skyndsamhet uppför berget, ehuru grundvalen, på vilken staden var bygd, var högre än molnen. Så gingo de då upp genom luftens högre rymder under ljuvligt samtal och med fröjd i hjärtat, därför att de lyckligen kommit över floden och hade sådana härliga väsenden till följeslagare.
Deras samtal med de skinande männen vände sig omkring staden, vilkens skönhet och härlighet, såsom dessa sade dem, voro obeskrivliga. - Där, sade de, är Sions berg, det himmelskaJerusalem, de otaliga änglar och de fullkomnade rättfärdigas andar (Ebr. 12: 22-24). I gån nu till Guds paradis, där I skolen få se livets träd (Upp. 25: 7) samt äta av dess ovanskliga frukter, och då I kommen dit, skall man giva edervita kläder (Upp. 3: 4), och I skolen alla dagar, ja, i alla evigheters evighet få umgås och tala med konungen. Där skolen I ej mer få se sådana ting, som mötte eder, medan I voren i jordens låga nejder, såsom sorg, sjukdom, bedrövelse och död; ty det första har gått till ända (Upp. 21: 4). I gån nu till Abraham, Isak och Jakob och profeterna - människor, vilka Gud tagit bort undan det tillkommande onda, och som nu vila sig av sina vedermödor, och alla vandra omkring i hans rättfärdighet (Jes. 57: 1, 2; 65: 16, 17). Då frågade pilgrimerna: Vad blir vårt göromål på denna heliga ort? - I skolen där, blev svaret, få hugnad för allt edert arbete, glädje för all eder sorg; I fån där skörda, vad I haven utsått, nämligen frukten av alla edra böner och tårar och lidanden för Konungen under resan (Gal. 6: 7). Där fån I bära kronor av guld och för alltid njuta av den Heliges åsyn, ty där skolen I se honom, såsom han är (1 Joh. 3: 2).
Där skolen I också ständigt tjäna honom med lov och pris, jubel och tacksägelse, honom, som I uti världen önskaden att tjäna, ehuru köttets skröplighet förorsakade er många svårigheter. Där skola edra ögon förnöjas med att se den Allsmäktige och edra öron med att höra hans ljuvliga röst. Där skolen I åter få njuta av edra vänners umgänge, vilka gått dit före eder, och där skolen I med glädje välkomna alla, som efter eder anlända till den heliga staden. Där skolen I också krönas med ära och härlighet och sitta upp uti Israels vagn för att fara ut medärans Konung. När han skall komma i skyn med basunljud, såsom på vindens vingar, då skolen I komma med honom; och, när han skall sitta på domstolen, skolen I sitta där med honom; ja, när han skall avkunna domen över alla ogärningsmän, vare sig änglar eller människor, skolen I ock hava en röst med i den domen, emedan de voro hans och edra fiender (1 Tess. 4: 13-17; Jud. v. 14; Dan. 7: 9, 10; 1 Kor. 6: 2, 3). Och slutligen, då han skall återkomma till staden, skolen också I gå därin med basunklang och för alltid vara när honom.
Medan de nu sålunda närmade sig porten, se då kom en hop av den himmelska härskaren ut emot dem, och till dem sade de andra två skinande männen: Dessa äro de män, som, då de voro i världen, älskade vår Herre och lämnade allt för hans heliga namn; och han har sänt oss för att hämta dem, och vi hava nu beledsagat dem så nära det efterlängtade målet för deras resa, på det de må gå in och med fröjd skåda sin Förlossares ansikte. Då uppstämde den himmelska härskaren ett högt jubel, sägande: Saliga de, som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid (Upp. 19: 9). På samma gång gingo ock ut emot dem flera av konungens basunblåsare, vilka voro klädda i vita, skinande kläder och kommo själva himlarna att återskalla av deras högljudda, skönt klingande spel. Och hälsade dessa basunblåsare Kristenoch hans kamrat tiotusenfalt välkomna från världen och det under fröjderop och basunklang.
När detta var gjort, omringade de dem på alla sidor. Somliga gingo före, andra bakom, somliga på högra sidan, andra på den vänstra (liksom för att vara deras livvakt genom de högre rymderna), och under hela tiden uppfyllde de luften med sina basuners skönt klingande toner, så att, om någon fått vara en åskådare, det såg ut, som om själva himmelen kommit ned för att möta dem. På detta sätt färdades de alltså uppåt; och under det de gingo, betygade basunblåsarna litet emellan, så väl med blickar och åtbördor som fröjdefullt spel, för Kristen och hans broder, huru välkomna de voro till deras sällskap, och med vilken glädje de själva kommit dem till mötes. Och nu voro de två männen så till sägandes redan i himmelen, innan de kommo dit in. Så överväldigade voro de av glädje över änglarnas åsyn och över klangen av deras himmelska toner. Därjämte hade de ock själva staden framför sina ögon och tyckte sig höra klockorna där inne ringa för att välkomna dem dit. Men framför allt, huru uppvärmdes och fröjdades icke deras hjärtan av den tanken, att de själva skulle få bo där i sådant härligt sällskap och det från evighet till evighet! Vilken tunga eller penna kan väl beskriva de saliga känslor, som härvid genomströmmade dem! Och så kommo de upp till porten.
Då de nu kommo fram, sågo de följande ord med guldbokstäver skrivna över porten: Saliga äro de, som två sina kläder, att de må få tillträde till livets träd och genom portarna ingå i staden (Upp. 22: 14).
Därpå såg jag i min dröm, att de skinande männen uppmanade våra pilgrimer att klappa på porten; och då de så gjorde, sågo några ovanifrån ned över porten, nämligen Enok, Mose och Elias m. fl., och man sade till dem: Dessa pilgrimer äro komna från staden Fördärvav kärlek till detta ställes Konung. Därpå lämnadeKristen och Hoppfull dem var sitt intyg, vilket de mottagit vid början av sin vandring. Och sedan dessa intyg blivit inburna till Konungen och han läst dem, sade han: Var äro de två männen? Och då man svarade, att de stodo utanför porten, befallde han öppna densamma, på det, sade han, det rättfärdiga folket, som hållit tro, måtte träda in (Jes. 25: 2).
Nu såg jag i min dröm, att de två männen gingo in genom porten; och i detsamma de kommo in, blevo de förvandlade, och man satte på dem kläder, vilka glänste som guld. Även kom man dem till mötes med harpor och kronor, vilka överlämnades till dem, harporna för att därmed lovsjunga Gud och kronorna såsom äretecken. Därpå hörde jag i min dröm, att man ringde i alla stadens klockor av glädje, och att man sade till dem:Gå in i eder Herres glädje (Matt. 25: 23). Även hörde jag männen själva med hög röst sjunga: Honom, somsitter på tronen, och Lammet vare lov och pris och äraoch kraft i evigheters evighet (Upp. 5: 13).
Just som nu portarna öppnades för att släppa in männen, såg jag efter dem, och se, staden sken såsom solen. Gatorna voro ock belagda med guld, och på dem vandrade en mängd människor med kronor på sina huvuden, med palmer i sina händer samt gyllene harpor att sjunga Guds lov med.
Där voro ock sådana, som hade vingar, och de svarade varandra oupphörligen: Helig, helig, helig är Herren. Sedan tillslöt man portarna. Men, när jag sett allt detta, önskade jag mig vara ibland dem.
Medan jag nu med spänd blick betraktade dessa ting, kom jag att vända mig om, och då fick jag se Okunnig närma sig flodens strand. Men han kom snart över och det utan hälften så mycken svårighet som de två andra männen. Ty det föll sig så, att en viss färjkarl vid namn Fåfängt hoppjust då råkade vara där, och han hjälpte Okunnigöver i sin båt. Och sedan såg jag honom gå uppför berget såsom de andra och närma sig porten, endast med den åtskillnad, att han gick ensam, och ingen kom honom till mötes med den minsta uppmuntran. När han kommit fram till porten, såg han upp på inskriften över densamma och begynte så att klappa på, i hopp att han genast skulle bliva insläppt. Men männen, som sågo ned över porten, frågade honom: Varifrån kommer du, och vad vill du? Han svarade: Jag har ätit och druckit med Konungen, och han har lärt på våra gator (Luk. 13: 26). Då frågade de honom efter hans intyg, på det de måtte gå in och visa det för Konungen. Så famlade han då i sin barm efter ett sådant men kunde ej finna något. Då sade de: Har du intet intyg? Men mannen svarade dem icke ett ord. De anmälde nu saken för Konungen, men han ville icke komma ned för att se honom utan befallde de två skinande männen, som ledsagat Kristenoch Hoppfull till staden, att binda honom till händer och fötter och föra bort honom. Därpå togo de upp honom och buro honom genom luften till den dörren, som jag sett i bergets sida, och kastade ned honom genom den. Då insåg jag, att det fanns en väg till helvetet likaväl från himmelens port som från staden Fördärv. Och så vaknade jag, och det var en dröm.

Min vän, jag har förtäljt min dröm för dig;
Se till, om du kan tolka den för mig,
För grannen, för dig själv! Tag dig till vara,
Att du ej må dess under falskt förklara;
Ty orätt tolkning föder villa blott
Och vänder det till ont, som gavs till gott.
Låt ock ej dräktens fägring dig beveka
Att alltför länge med dess yta leka.
Förvara ock min sagas bilder väl
För skämt och löje och för gagnlöst gräl;
Slikt lämne du åt endast barn och dårar;
Men du, giv akt, att du min mening spårar,
Glöm ej, att under denna dröm dock bor
Det sanna, varpå allt ditt väl beror.
Drag undan täckelset, som saken höljer,
Och se det allvar, sig därunder döljer,
Mitt slagg du kaste bort med dristighet,
Om guldet blott du väl bevara vet.
Är skalet fläckigt, är väl ändock galet
Att kasta hela äpplet bort för skalet,
Men kan du allt förkasta och försmå -
Jag om en annan resa drömmer då!