Lisabetta

Mors bästa värphöna hette Lisabetta, men såg ingenting ut för världen. Hon bestod mest av skinn, ben och ruggiga fjädrar och hennes huvud var så litet att man trodde sig se i syne. Höken hade varit på henne två gånger och hon var flintskallig litet varstans på kroppen.

Men mycket av passion gömdes tydligen i det gamla skrället, ty hon värpte så fruktansvärt energiskt att det till och med stått att läsa om henne i Eksjö-Tidningen. Flera tuppar hade hon upplevt och deras var väl äran i någon mån - det får man inte förbise, fast deras vilja till produktion på intet sätt kunde mäta sig med Lisabettas. I våra dagar, då Sverige får skämmas på grund av sjunkande nativitet, skulle hon ha varit ett högt och lysande föredöme.

Vi barn umgingos med henne som lekkamrater, visserligen något hårdhänta men fyllda av sympati. Barn äro tanklösa, ofta grymma, och på en utomstående skulle vi ha verkat i total avsaknad av djurskyddsvänlighet. Men Lisabetta älskade oss på sitt vis och sökte vårt sällskap. Stundom jagade vi hönsen, därvid utväljande var sitt offer. Flaxande och kacklande sökte de förföljda undkomma sina plågoandar, men fåfängt - slutligen måste de lägga sig ned kippande efter andan av trötthet. Men Lisabetta lade sig ögonblickligen och lät sig behandlas som en boll eller vad som helst. Som alla primitiva och i anseende tilldrifterna jordbundna andar var hon utomordentligt lätt att hypnotisera medelst ett kritstreck draget från näbben fram över ett bord eller ett halmstrå placerat i näbbens längdriktning eller ingenting. Hon somnade genast och skulle måhända ha sovit tills livet upphört, om vi icke väckt henne.

Hon följde oss på våra promenader, lät sig bäras under armen eller sittande på våra axlar eller huvuden. Ja, det var en märkvärdig höna! Trots alla godbitar vi stucko till henne, höll hon sig lika mager - hon levde väl ett för rikt känsloliv. Men hon kunde äta kopiöst. En gång hade hon hackat hål på en havresäck och ätit tills intetmera fick rum i henne. Oförmögen att röra sig låg hon som död med näbben i säckhålet. Hon kunde icke tillsluta näbben på grund av havren som formligen fyllde henne från början till slut. Och detta överlevde hon! Hur många av mina läsare skulle kunna göra detsamma?

Det fanns vintrar på den tiden, riktiga vintrar med manshöga drivor och oframkomliga vägar, där de primitiva snöplogarna dragna av oxar tyngdes ned av svärjande bönder med isiga skägg. Fyrtio graders köld var rätt vanlig de åren. Efter de väldiga snövallen fick man mödosamt gräva eller skotta sig fram till uthusen. En morgon hittades Lisabetta halvdöd i snön med fötterna frusna till isklumpar. Att hon gick igenom det var märkvärdigare än havreorgien. Men hon tinades upp och jag vet icke hur husets kvinnor behandlade henne, men frisk blev hon, fast i fötterna blev hon aldrig riktigt bra. Vår jungfru sydde galoscher åt henne av skinn och dem gick hon med hela vintern. De måste klippas bort på vårkanten och fötterna hade blivit deformerade. På båda fötterna låg en tå över den andra och hon gick litet valhänt eller valbent, hur man nu skall uttrycka det. Men värpte gjorde hon lika energiskt och tuppen, som icke fäste sig vid bagateller vad yttre skönhet beträffar, föredrog henne framför de andra hönorna. Lisabetta var lycklig - och värpte, värpte.

En dag kom Kalle i Sandbäcken med ett timmerlass efter sin lurviga hästkrake och stannade ett ögonblick utanför stationshuset. Kring krakens ben gick Lisabetta och plockade. Plötsligt gjorde hästen en våldsam rörelse med ena frambenet. Järnskon träffade Lisabetta i huvudet. Det ena ögat gick förlorat och hängde nedåt kinden som på en tråd. Huvudet blev konkavt på den sidan och Lisabetta dånade av efter ett smärtsamt kacklande. Hon bars in i köket, ögat klipptes bort och hon fick omslag, sedan det förfärliga såret tvättats med brännvin och salt, den tidens universalmedel. Hon låg stilla ett par dar i en korg i köket och pysslades om. När hon släpptes ut, var hon i början alldeles vimmelkantig och gick ständigt i cirklar åt höger, den sidan där hon hade ögat kvar.

Men snart var hon sig själv igen, fast utseendet icke kunde sägas vara tilldragande - mänskligt att döma. Men tuppen var av andra åsikter och Lisabetta började värpa om möjligt mera frenetiskt än förut. Hon värpte som en kulspruta, sade kusken hos patron på östraby, ty han hade varit artillerist och förstod sig på sådana grejor.

- Men le ä ho, å huvet bär ho på sne, som om ho hadde fått fylleslag, tillade han, ty han förstod sig på sådana grejor också.

Hur gammal Lisabetta blev, kan jag verkligen inte säga, men som höna betraktad motsvarade hon säkert en 60-70-årig människa med den skillnaden, att hon värpte in i det sista. Hon var ett fenomen, en Sara icke en Ninon de Lenclos.

En morgon hittades hon död i hönshuset. Det blev sorg i familjen och vi fingo lov att begrava Lisabetta i trädgården. Det blev en hederlig begravning med extra bespisning i hönshuset. Jag som äldst var både dödgrävare och präst. Lisabettas kvarlevor pressades ned i en tom 100-låda Nornan och med farfars gamla storm den på öronen, prästkragar klippta av papper och på ryggen en kappa, ett gammalt köksförkläde, förrättade jag jordfästningen och läste till slut upp den enda begravningspsalm jag kunde: "Säll du som menlös fann din grav för åren etc."

Aldrig funno vi en värphöna som Lisabetta. Nu i påskens tider vaknade hennes ljusa minne i min gamla själ.