Den sjuttionde födelsedagen

Nära till spiseln satt i sin länstol Walther den gamle, 
han som i fyrtio år bestritt församlingens org’spel. 
Far och farfar suttit förut i den stora, siratligt 
snickrade stolen av al, på det mörkbrunt skiftande juftet. 
Lutande över postillan, han nu, med händerna knäppta, 
suckade tyst för sig, nu högt uppläste de tröstrikt 
manande ord. Till slut begynte, med ögonen slutna, 
huvudet nicka och sjönk i en stärkande middagsslummer. 
Klädd i sin högtidsrock, satt gubben, rakad och borstad, 
ty han fyllde i dag sina sjuttio vintrar med heder. 
Också hade hans son, den vördige pastorn i Näsby, 
skickat till honom i går ett bud med fyra buteljer 
gammalt hälsosamt franskt, och lovat att jämte sin unga, 
blomstrande fru i dag besöka de gamle, om nå’nsin 
vägen det tillät, ty fastän snöplogen med tre par 
duktiga oxar där gått, så var den dock åter igenyrd. 
Under måltiden nyss steg gumman upp och med småslugt 
leende min tog fram en korkskruv, ställde för gubben 
en av flaskorna fram, och han drack med henne sin sons skål, 
jämte den blomstrande fruns, som han gärna omfamnade en gång 
än för’ sin saliga död. Nu låg på boken hans snövitt 
glänsande hår: glasögonen lågo bredvid och den nya 
sammetsmössan med rävskinnsbräm och tofs utav gulltråd. 

Mor hade hängt för fönstren och sängen rena gardiner, 
sopat golvet, bestrött det med granris, brett över bordet 
den rödblommiga duken och blåst på det rara citronträ’t 
dammet av löven. Också levkojorna blåste hon rena, 
glad, att de hoppades re’n. På hyllorna glänste, av engelskt 
tenn, blankskurade fat och tallrikar. Övver dem stodo 
muggar av blått porslin, och under dem hängde en eldtång 
jämte en prydelig aln, ett besman och mangel och strykjern. 
Men det gröna klaveret, som nyss den gamle med strängar 
åter försett och stämt, stod främst i rummet en prydnad. 
På notställaren låg uppslagen en gammal koralbok, 
gumman lyfte på den, såg efter, om under den gömdes 
damm, och satte den ner igen, så att nummern var ostörd. 
Även det präktiga skåpet av ek, med serafims-huvu’n, 
blommor av valnöt, mässingsbeslag och skruvade fötter, 
henne till brudskänk köpt av modern, klockerskan salig, 
hade hon dammat utav och bonat med vax, att det glänste. 
Ovan på kransen stod en hund och ett gapande lejon, 
bägge av gips, sex slipade glas med gull uti kanten, 
tre par koppar av blommigt porslin och korgar med äpplen. 

Nu steg gumman ifrån sin spinnrock, trippade sakta 
till vägguret och knöt slaghammarens snöre på spiken, 
så att det klingande glas och kucku ej skulle i förtid 
väcka den gamle. Se’n stod hon vid fönstret och såg, huru stormen 
jagade tapptals dit snöflingorna, skakade gårdens 
träd och de hoppande skatornas spår bortblåste på ladan. 

Hjälp oss Gud! Vad det stormar, vad snön uppstapplas i högar! 
sade hon sakta för sig och runkade ängslig sitt huvud. 
Stackars resande folk! Vem kör väl sin hund i ett sådant 
väder på dörr’n. Dock kommer min son. Det känns i mitt hjärta 
slå så besynnerligt. Se, huru katten, på foten av bordet, 
slickar sin tasse och kammar sitt skägg och borstar sin nacke, 
Det betyder ju främmand’ i alla förnuftigas tanke. 

Sade, och tog fram kopparna, ställde dem sakta i ordning, 
fyllde i sockerdosan och drev bort flugor, som gubbens 
flitiga smälla bespart till vintersällskap, och nedtog 
sjöskumspiporna båda, så väl den silverbeslagna, 
skänkt av hans son, som den andra, varmed han dagligen rökte. 
Skakande hällde hon se’n kardusen över en tallrick. 

Nu till stugan bredvid hon varsamt öppnade dörren, 
Vinkade fram Susanna ifrån sin surrande spolrock, 
talte med nedstämd röst och bad henne skynda till vedbo’n. 
Tag en börda och bär hit in; men sakta på golvet 
lägg den, hör du, mitt barn, att ej du väcker den gamle. 
Krafsa ur ugnen se’n ett par, tre kol, och i spiseln 
blås upp eld till en brasa. Du vet, huru farsgubben klagar 
ständigt om köld och mitt om sommaren sitter i solsken. 
Även de unga, som komma från resan, behöva ett varmt rum.
Pigan hämtade ved och blåste på kolen, med kindren 
pösande, hostade se’n och grät och trätte på veden, 
tills den äntligt blev tänd. Nu brann den med sprakande låga 
hastigt till glöd, och vid glöden satte sig gumman beskäftigt 
ner, för att bränna sitt kaffe. Hon rörde om bönorna flitigt. 
Knastrande brynte de sig och svettades olja och vällukt. 
Därpå lyfte hon ner ur en skrubb den behändiga kvarnen, 
skakade bönor däri och satte den knäna emellan, 
höll med sin vänstra hand den fast och mol med den högra, 
plockade upp ur sin famn var böna, som hoppat ur tratten, 
drog se’n lådan därut och strödde på papper det malna, 
snodde om veven igen, men stannade, medan hon talte: 
«Spring, Susanna, och tag en bit av den mögliga limpan, 
locka i lidret Burdus och stäng den vaksamme in där, 
att hans skällande ej, när de komma, må väcka den gamle. 
Hör se’n efter, om Matts re’n gått att hemta ur sumpen 
gäddorna. Vänta! Förut skall han vedträn klyva så många, 
säg honom det, att vi kunna vår gås väl bryna på spetten, 
kliv på duvslaget se’n, och se, om släden ej kommer.» 

Pigan med brödet gick, och, på knät sig klappande, listigt 
lockade in Burdus och lät den skrapa och gnälla, 
vadade sedan i drivan till Matts, som i stallet med iver 
hackelse skar, ty han frös. Och se’n hon sagt vad hon skulle, 
klev hon på duvslaget upp och pustade, rev sig i händren, 
stack dem inunder sitt förkl’e och slog sig på axlarne korsvis; 
men nu såg hon i molnet av flygande snön, huru släden 
slingrade ut för backen vid byn mod klingande bjällror. 
Hoppande ner från stegen, hon sprang att berätta åt matmor. 
Gumman med darrande knän lopp ut, och med klappande hjärta 
andades kort, och en toffel ifrån henne flög uti brådskan. 
Pigan till porten sprang och öppnade. Närmre och närmre 
hördes nu bjällrornas klang och den klatschande piskan, och slutligt 
även hästarnes trav, som in på gården med släden 
ilade, höllo vid dörr’n och snöiga rykte och fnyste. 
Gumman vid släden stod och skrek: «Välkomna! välkomna!» 
Famntog först sin son, som främst sig skyndat ur släden, 
sprang se’n och hjälpte hans maka ifrån sin lurviga fotsäck, 
knöt upp banden på huvan, och kysste; och tårar av glädje 
föllo från gummans ögon på dottrens rosiga kinder. 

«Men var är far? Han mår väl ej illa på födelsedagen?» 
Frågade sonen. «Tyst!» sad’ modren med vinkande händer, 
«Tyst! han sofver. Mitt barn! kläd av den snöiga pälsen: 
väck honom se’n med en kyss, du allrakäraste dotter. 
Stackars barn! vad din kind är röd av den kyliga vinden!» 

Skyndsamt hängde hon upp deras pälsar på svarvade knappar, 
vred helt sakta på nyckeln och böd dem stiga i stugan, 
där den blomstrande frun, med sin älskvärt leende uppsyn, 
skyndade fram och kysste den gamle på kinden. Förvånad 
såg han upp och slöt sina barn i darrande armar.