Tack ska du ha

DENNA historia är för dem, som anse, att människorna böra hjälpa hvarandra.
Anders Olsson var bonde i Fjällsele och Lars Persson var backstugusittare. Anders var smått förmögen, men Lars var det fattigaste kräk på denna Guds gröna jord. I den fjällsocken, där han bodde, var hans fattigdom blifven ett ordspråk, och då kan man förstå, om man också icke är fallen för att begripa.
Anders var gift med en ragata, desslikes Lars. Hvilken af käringarne var det större trollet, må vara osagdt. Anders svor att hans käring var den ledaste, och Lars förbannade sin själ - som han sade - på att hans leda troll var makalöst ledt.
Nu var det före jul och kallt. Luften var grön som späda ärter, men där solen gått ned var den som blank brons. Byns stora fors fräste som en jättekatt. Det knäppte och skalf i ett ishvalf, och dimman från det frysande vattnet fyllde älfvens djupa klyfta till bräddarne.
Lars Persson stod på sin vedbacke med hängslena utanpå sticke-tröjan och högg ved ur ett vindfälle, som han stulit dagen förut. Öfverallt i byn svarade honom andra ifriga yxor denna bitande eftermiddag.
Anders Olsson kom byvägen framåt. Det låg någonting af gammal röd räf i hela karlen. Hans hår och nos sade emellertid icke nej till den liknelsen. En molnstod gick ur hans mun för hvarje steg han tog; det såg ut som gick han med ånga. Det skrek under hans fötter såsom det brukar göra vid vargakyla - och var det hans mening att smyga sig på Lars för det usla vindfällets skull, så lyckades det inte en sådan här dag. Det var på Anders Olssons skog som Lars kommit att hitta det där, som han höll på med - och därför och då Anders vek af mot vedbacken hanses Lars, så fick det ohuggna en hastig skjuts.
Det var två kostliga gubbar, som nu hälsade på hvarandra. Lars tänkte: "hvad har han nu för rackartyg i kikarn?" Anders tänkte: "vedtjuf ... vedtjuf!"
Högt sade Anders:
"Dä ä jäsiken så kallt dä ä i dag."
"Jojo ... du säjer det! Ja inte är det någon fattigmansvinter", sade Lars.
"Nää ... för den, som skall köpa vedpinnarne åf andra, fastän han har det smått redan med matbitarne, är då int' just nå roligt ... men nog reder du dej, Lasse ... som vanligt ... utan att betala alltför öfverdrefvet för ... veden, som du ... får tag i!"
Alltid kommo orden med mellanrum, då Anders ville vara jäklig.
"Är det åf mej, som du ... köpt den här veden ... hva?" - Han grinflinade.
"Har du kommit hit för att skinnkanera mej, så har du ett svårt dagsverke för dej ... vet du hva dä var, din bondkanin? Min ved angår dej inte!"
Lars var röd i synen och kramade yxskaftet, så att det knarkade under kalfskinnshandsken.
"Jaså", sade Anders. "Den här veden skall inte angå mig således ... jo jo."
Nu skrek Lars:
"Anfäkta och regera dig innerligen, din karribel! Är det meningen att vara svinaktig, så skall du få smaka af ett vedträ ... mitt vedträ ... för det är mitt ... midt för näsan på dej."
"Så ... så ...så ...så ..."
"Ja ... så ...så ...ja!"
Begge voro de rödglödgade i synen och ångan stod dem ur trutarne som från ett par ångmaskiner. Ingen af dem kände, att det var kallt. Det fräste om dem.
Anders tog nytt tag:
"Det är ena fula laddor du ha' på fötterna, du Lasse. Skulle vara ... försiktigare än du är ... då du är ute och ... hm ... köper hem ved ... ville jag råda dej!"
Lars fräste till.
"Mina laddor angår dej inte, din bondhund! Packa dig i väg härifrån!"
"För då du är ute ... och köper ved ... med de där laddorna ... så får en veta efteråt ... att det är till dej, som ... en råkat sälja lite ved ... om en inte visste förut ... att du köper ibland. Du ska' sälja laddorna, Lasse! De ä alldeles för talande, om jag får säja som jag tycker att dom är!"
Lars stod och tittade på yxklacken. Det var intet godt märke att han teg, för det var bekant, att han då inte hade knifven långt borta. Anders fick brådt att maka sig bakom sågbocken, därifrån han sade så lugnt som det var möjligt:
"En tankställare skulle smaka nånting i den här kylan, du, hva?"
Lars fnyste till och tog ett steg mot sågbocken. Anders drog upp en literbutelj och makade sig längre bort.
"Egentligen", sade han. "Egentligen kan det vara din ved det här ... och det angår mej inte, som sagdt var. Vi ska inte vara osams hvad det anbelangar, för jag vill, att vi två ska bli alldeles innerligen mol go' vänner ... vill du ta mej i hand på det, så ta vi oss en kolijoxare på min ... din ved, du? Jag tror, att det är din ved, Lasse!"
"Men hvarför börja' du å skälla då?" frågade Lars.
"Det är du, som kalla mej för bondhund, så det är du, som skällt. Vill du ha flaskan eller vill du inte ha henne?"
Nu spred sig ett lyckligt leende öfver synen på Lars. Alla fattigdomens och svältens skrynklor jämnades. All vrede var glömd. Han tog flaskan i sina händer såsom en länge barnlös skulle tagit sin förstfödde. Han såg på henne - och man kunde se på honom, att han tyckte hon var härlig, öfver allan beskrifvelse alldeles ursinnigt vacker!
Han strök en klar droppe från nässpetsen med det främsta af tröjans högerärm; just den fläcken på tröjan var frusen till is, för den fläcken var hans näsduk, förstås. Den stackars sönderkörde arbetaren fick något af lifvets glädje glimtande i sina ögon.
Nu söp han.
Anders Olssons ögon följde buteljen såsom en jakthunds följer smörgåsarne, då man äter matsäck i skogen. Och så vardt det Anders Olssons tur. Sedan han supit, sade han:
"Du skulle kanske villa hjälpa mig ett spatag med nånting, Lasse?"
"Ja, det kan du slå dej i backen på ... och det skulle då vara?"
"Nog vet du hva för en sorts käring jag fått tag i. En kan aldrig ha någe roligt för sina pängar ... ha nån kagge hemma, förstår du ... för henne. Och nu, då jag sålt en skogbit till bolaget ..."
"Ja den käringa töktar dej allt ibland, du Anders."
"Liksom inte din töktar dej ..."
"Åh hut!"
"Hut själf du!"
De skulle inte gräla nu igen, menade Anders, och så togo de då en kolikvintare på den saken.
"Kan du inte ta hem en kagge till dej, Lasse? Och så komma hem till mej på mörna och bju på en kaffekask ... finurligt, hva?"
"Nog skulle jag väl kunna det ... men käringa din kör väl ut mej ... "
"Du kan vara kolugnus att hon får lof att låta bli ..."
"För dej, hva?"
"Ja just för mej, du."
"Nä hör du ... nu är du rolig ... "
"Åh din backstugusittarekanalje ... jag ska' ..."
Nej nu skulle de inte bråka igen, menade Lars, och så togo de sig en själastämmare på den saken.
"För hur det är, så är inte min käring en bit villare än din", sade Lasse. "Jag vill mena, att hon är ett större hår af hin håle än din. Ä hon inte?"
"Nä dä ä lögn."
"Sitter jag kanske och ljuger?" skrek Lasse.
"Du gör aldrig annat, din lögnhals!" vrålade Anders.
Lasse hoppade jämfota.
"Nu skall du få för gammal ost! ... Så att skjortan ska bli tom!"
Att de jämt skulle gräla, tyckte Anders. Det borde de låta bli, tyckte Lars, och så togo de sig en dragnagel på den saken.
"Såless ska' du ta hem lite supanmat till dej och bju på kaffekask på mörna ... och jag ska' vara som en brudgum hvar eveli dag!" sade Anders. "Hejsan!"
"Men bruden din ska' du försöka sälja!"
"Sälj din du!"
"Kanske du tror, jag vill köpa den där gamla fölmärren?"
"Skall jag kanske köpa din, då?"
"Käre gör det ... hon skulle just passa dej."
"Det var tusan hvad du är bråkig med dina eviga käringar!"
"Du är en bråkmakare själf ... men härvidlagen ska du få se ... "
Nej att de skulle råka ihop jämt, då de kunde ha det så bra här på vedbacken. De skulle vara goda vänner, mente Anders, och på den saken togo de sig en piliknarkare.
"För dom där käringarne skulle äta opp hvarann, om dom kom i samma gård, och då kunde vi få det så bra", sade Lars.
"Men inte vill jag föda ihjäl dem, de bestarne", mente Anders på tro.
"Inte jag häller ... för du har bättre råd."
"Föd din käring själf du!"
"Ja, inte tänker jag föda din."
"Har jag bedt dej, kanske?"
"Det hörs slikt."
"Ja, men nu är du evinnerligen olycklig, gosse lilla."
Anders slog ihop näfvarne, så att det sade skvatt.
Hå, hå, hå, förmanade Lasse. Inte skulle de slåss för så usla skrällen. Nej, det skulle de då inte, och så togo de sig en sextumsspik på den saken.
På det sättet uppgjordes småningom affären i sakta mak och blef klappad och klar vid kvällningen. Då var också literbuteljen klappad och klar och litet af en annan literbutelj. Gubbarne voro hvarken klappade eller klara, hvad det beträffade.
---------
De båda gubbarne fingo en härlig jul. Hvarje morgon kom Lars hem till Anders, och ena rockfickan hängde då alltid tungt och vackert. En rår egentligen inte för, att en tycker att en flasktyngd ficka är en vacker syn; det ligger likasom i enses själ, så att säga, att tycka så- om jag så får uttrycka mej.
Hvar morgon låg Anders som en brudgum och fick kaffe på säng. Bruden gick och slängde i dörrarne, luggade ungarne för rakt ingenting att tala om, och såg ut så att man kunnat stämma blod med henne. Kölden var ihärdig det året. Termometern visade 40 grader ett par dagar, till dess att kvicksilfret med ens ramlade ned i kulan och tjurade där en vecka eller mer. Alla tyckte det var kallt, men ingen visste hur kallt det var.
Det angick egentligen icke Lars Persson, att det var kallt den vintern. Han hade godt om ved och -hade aldrig någon vinter varit så ärlig i vedväg sedan han kommit i den kalla stuga han hade. Saken var den, att Anders Olssons drängar körde hem kastved till honom- tänk kastved, gratis! Inför detta lyckliga faktum tyckte Lasses käring, att hon kunde blunda för sin gubbes kuttingar och det där. Hvad brydde hon sig egentligen om att han betedde sig som om han den ena dagen haft en cirkus i hufvudet och den andra dagen en ångkarusell! Käringen var egentligen icke så svår, bara det fanns att äta och dricka och lägga i spisen med i backstugan -och såsom denna märkvärdiga vinter hade det aldrig funnits förr i det huset af lifvets tarf.
Denna ljuflighet hade räckt länge, om inte det blifvit det där storkalaset i timmerkojan en dag i februari.
Anders Olsson afverkade af sitt sålda skogsskifte, och hans gode vän Lasse var med honom, utom drängarne förstås. Det blef icke så allra värst mycket hugget och framforsladt som fast mera ätet och drucket. En väldigt snygg och vacker ankarekagge hade Lasse kört från bygden en kväll, så att ingen skulle se det. Strax utom åkerhagen mötte honom Anders, och så körde de tillsammans och styrde tillsammans och hade ett oherrans trefligt lass, tyckte de. Kaggen räckte länge och väl, med vardt tom en vacker dag.
Långt var det till magasinet och "platsen", där bränvin fanns. Man suktade en dag, suktade två. Men hur det kom till, vardt en dag en särskild anledning att taga ett rus.
Alltså. Lasse tog en kont på ryggen och traskade af ned till en bondhandlare, som sålde sup-eau-de-Cologne. Där köpte han för Anders Olssons kontanter tjugufem flaskor luktvatten.
Dagen därpå kom en dräng från ett annat huggste åkande i full karrier på en stötting skogsvägen utför emot byn. Han hade haft ett ärende till Anders Olssons timmerkoja och snart kommit underfund med att han måste för brinnande lifvet fara efter doktorn åt dem, som där lågo dödssjuka. Lite funderingar hade han också haft att hämta prästen, men det fick vara tills vidare.
Ja - doktorn kom och reste till timmerkojan midt i svarta natten. Räddade uslingarne på ett eller annat sätt, så att de lefde igenom, och kom tidigt på morgonen till bygden igen i spetsen för en treflig karavan. Så här var tågordningen: Först doktorn i vargskinnspäls och jämtskrinda efter Blacken. Efter honom på en bogsläde Anders Olsson, insvept i en hundskinnspäls och med stora lappstöflar på fötterna. Han var för resten fastbunden, så att han inte skulle trilla af, fastän Bruna drog jämt och bra på skogsvägar. Tredje ekipaget i ordningen var Lars Perssons. Han åkte också på bogsläde, men insvept i en fårskinnsfäll och snörd med ett par gamla tömmar. Honom drog norskhästen, som var köpt från Åsele. Lars hade aldrig kommit till byn förut med sådan pomp och ståt och i så styft följe.
Sist kommo drängarne hans, Anders'. De hade också varit illa supna, men kunde nu sitta för sig själfva bland mesar, kontar och gräjor i en skäppsläde. Dem drog unghästen. Två timmerhuggare kuskade för slädpartiet.
Historiens hjältar föreföllo stukade. De hvilade under tystnad sina kopparslagareverkstäder på hvar sin hösäck.
Strax inom åkerhagen mötte deras käringar. På långt håll hade doktorn sett Anders Ols' Greta Kajsa stå med händerna under förklädet ett godt stycke ifrån Lars Pers' Gertru'-Dea, som också hade händerna under förklädet. Bägge voro de, märkvärdigt nog, moltysta. Andra käringar omgåfvo dem och barnkvaddar var det häller ingen brist på. Doktorn stannade sin häst, då han fick samma fråga af en käring till höger i snödrifvan och af en käring till vänster i snödrifvan. Han grundade litet på svaret, men därpå sade han sakta och innerligt:
"Söndersupna!"
Med detta besked reste han sin väg i skarpt traf.
Det lärer ha varit en kostlig ting att se eau-de-Cologne-karavanens väg genom byn. Solen sken och skatorna skrattade. Det droppade från taken. Från hvarje gård steg frukoströken lätt och fin upp genom luften, och skogen stod tövädersmörk.
Greta Kajsa kröp upp till sin herre och man på bogsläden; Lars Perssons Gertru'-Dea desslikes till sin Lasse. Men aldrig att de ägnade gubbarne ett spår af deltagande! Det var just det, som var kostligt. Utan Greta Kajsa vände sig och drog skånkarne in under kjolen, hvarpå hon satte ögonen i Gertru'-Dea; det var tydligen meningen att titta ihjäl henne eller åtminstone glo henne gallfeber i köttet. Gertru'-Dea var inte den, som var sen att skottväxla med korpgluggarne, så hon blinkade inte - det en människa kunde bli varse -ifrån åkerhagen och till vägskälet hemma.
Fråga hvem du vill i byn, så skall du aldrig höra någon berätta, att det sades ett enda ord på denna färd, vid pass en half fjärdingsväg!
I alla fönster tittade folket ut ifrån rykande varm strömming och potatis och herrejessade sej öfver en tocken farlig ställning! Småpojkar sprungo på dörren och gubbarne skreko efter dem: sitt inne, din vettvilling! Men efter småpojkarne smögo sig drängarne ut, och hur det var kunde inte gubbarne hålla sig i skinnet heller, utan gingo ut på sina stugubroar i tur och ordning, efter som tåget gick genom byn. Där stodo de i sticke-tröjor och utan mössor och ropade nedåt i vägen: "ha' dom supe' ihjäl sej? - Ä dom schöl (döda) bägge?"
Ingen svarade ifrån slädpartiet.
Käringarne extimerade inte att tala - och följet gick under den själen förlamande känsla, som man känner, då man hvarje sekund väntar, att en finare sortens cyklon skall komma svepandes. Här voro socknens största och värsta käringkäftar på några alnars afstånd från hvarandra, och alla tyckte hur de sutto och laddade sig. Den ena hade sin casus belli i en hundskinnspäls och den andra hade sin i fällarne, så den saken fattades inte. Men inte ett knyst hördes.
Detta gjorde, att det hvilade någonting alldeles obeskrifligt hemskt öfver färden.
------------------
Summan af saken vardt den, att gubbarne kryade till sig. Men med bränvinsaffärerna kom det inte till någon fortsättning. Det var andra dagar nu, än då Anders låg i sin säng och var brudgum hvarje morgon och fick kaffekaskar af Lars Persson. Nu voro de en visa i hvar mans mun, och alla hade ögonen på dem, om de försökte snedda öfver till hvarandra.
Begrips: de hade inga glada dagar.
Visst gick Anders ibland så att han kunde se Lars Perssons vedbacke - som var tom nu för tiden - och Lars Persson strök omkring och kände längtan efter Anders Olsson. Men i bägge fallen var det en käring, som gick efter dem. Nu är det så i vissa byar på landet, att skvallret är likasom en samhällsinrättning, som ligger alla på hjärtat. Två vänner, som haft mycket tillhopa, äro ifrån hvarandra ett par veckor och - sedan känna de ingen annan längtan att råkas än för det ädla syftet att ge hvarandra på den så kallade svinpälsen. Då har denna samhällsinrättning arbetat litet. Det gick så här.
Men Lars hade det drygt. Byborna och sockenborna kände sig utomordentligt anständiga och nästan religiösa, då de jämförde sig med Lars och Anders. En sådan ny och ovanlig känsla ompysslas, tills den blir stor och stark, hvarpå någon alltid får sitta emellan. Då nu någon skall stukas, vet folk, att det har sig lättare med en fattig än med en förmögen. Det är således tryggast att slå ned på en stackare, då moralen vill ha motion.
Lars vardt utan mat i stugan och utan arbete i bygden. Ovett fick han af bönderna, då han bad om det ena, och ovett, då han bad om det andra. Ryktet går före mannen, och eau-de-Colognes-historien gick före Lars Persson. Hemma skällde käringen på honom, i byn skällde bönderna på honom, efter vägarne skällde alla de grå söta bondhundarne på honom.
Ingen skällde på Anders; han var inte fattig han! Där hade han nu, för det han hjälpt den där Anders. Tack skall du ha, Lars - du fick det fett, hva?
Gertru'-Dea visste sig ingen lefvande råd för matbitarne. Alla matmoror sade nej, och nu måste hon skicka en unge till Anderses Greta Kajsa så bittert det än var.
Det gällde en kanna mjölk af den allra blåaste sorten. Men ungen kom hem igen om fem röda minuter: "hon var otäckt hvit i syna och sa', att ni skulle ha tack för sist ... och bränvinet kunde ni begagna till grötväta, om det så skulle behöfvas nån'."
Nu snöt sig Gertru'-Dea i näfven och hårdrog gubben sin. "Jäkeln annacka", sade hon vänligt beskedligt och slog näfven i bordet, "och du har bjutt Anders Olsson på kaskar hela halfva vintern!"
Lasse smög sig ut och träffade oförhappandes bakom knuten - Anders. Aldrig hade denne varit så lik en räf som den gången.
"Vet du", sade han, "hocken som äger skogen där denne?"
"Ä'nte din?"
"Jo, dom säj' så ... Men det är inte värdt, att du går dit och ... köper nån ved ... i min tid ... jag känner mina svin på gången ... åh, det är ett par sju hälsikes talande laddor du har, om jag får säga, hur jag tycker att dom ä. Är dom inte - hva?"
Därmed snodde han i väg, och Lars stod som ett mähä och stirrade efter honom länge och väl, innan han begrep.
Hans själs känslor voro obestämda, men inte voro de glada.
Han stod bakom knuten och mumlade, medan han lyfte sitt förskinn på ena sidan:
"Ja, aller ska' jag då bju' bönder på kask mer ... om mörna ... som jag fäll' heller egentligen inte ha' gjort ... som jag fäll' inte ha' ... för det ha' jag inte ... om en vill hålla med rättvisan! Besväret var fäll' inte så stort, men tacken är heller inte stor ... som tack betraktad. Jo, tack ska' du ha, Lars Persson! Där har du. Greta Kajsa är arg på dej ... och Gertru'-Dea är arg på dej ... och barna är arg på dej ... och byn är arg på dej ... och socken är arg på dej ... och Anders Olsson är arg på dej ... och du är arg på dej själf. -Tjvi!"
Han spottade fundersamt och gick in och lade sig i fållbänken midt på ljusa förmiddagen.