Den heliga bilden i Lucca

   För länge i världen sedan hände det, att en
fattig jordbruksarbetare och hans hustru kom
gående utför Storgatan i Palermo. Kvinnan ledde
en åsna, som var lastad med två grönsakskorgar,
och mannen gick efter med en pikstav och motade
på djuret. Bäst som de gick sin väg fram, fick
de syn på en munk, som stod och predikade i
ett gathörn. Han var omgiven av en stor folk-
hop, och från den hörde man den ena skratt-
salvan efter den andra.
    »Käre man,» sa hustrun, »om du vill som jag,
så stannar vi ett par ögonblick och lyssnar på
den där gudsmannen. Det tycks vara en lustig-
kurre, och jag har ingenting emot att sluta dagen
med ett gott skratt.»
    »I sanning, det har inte jag heller,» sa man-
nen. »Arbetet är ju slut för i dag. Varför skulle
vi neka oss en liten förströelse, i all synnerhet
som den inte kostar något?»
    De trängde sig in i folkhopen, men då de
hade hunnit så långt fram, att de kunde urskilja
talarens anletsdrag, blev de helt förvånade. Han
var visst ingen gyckelmakare, som de först hade
trott, utan stod där och talade med den allra
högtidligaste uppsyn, vilket dock inte hindrade,
att alla, som lyssnade till honom, rent av vred
sig i skratt.
    »Hur i all världen kan detta hänga ihop?»
undrade den gamla kvinnan. »Den där munken
ser ju helt andäktig ut. Varför skrattar då alla
människor åt honom?»
    En av de omkringstående hade lagt märke
till den fattiga hustruns fråga.
    »Ni får inte förundra er över att vi skrattar,»
sa han. »Den där munken är ifrån Lucca i Italien,
och han tigger pengar till en helig bild, som lär
finnas i en kyrka där i staden. Han försäkrar,
att bilden är så mäktig, att han vedergäller hundra-
falt varenda gåva, som man ger honom. Kan man
tänka sig något löjligare.»
    »Jag är bara en olärd lantarbetare,» viskade
den gamla mannen till sin hustru. »Det är väl
därför, som jag inte kan förstå varför han finner
detta så löjligt.»
    De trängde sig allt närmare, och äntligen
kunde de med egna öron höra hur munken
bedyrade, att om någon ville ge en gåva, stor
eller liten, till den heliga bilden av den kors-
fäste, som förvarades i Luccas domkyrka, skulle
det vedergällas honom hundrafalt.
    Munken avgav sin försäkran med den trovär-
digaste uppsyn, men stadsborna var ur stånd
att fatta, att han inte skämtade. För vart ord
han yttrade blev skrattsalvorna allt högre och
gycklet allt friare.
    »Jag kan sannerligen inte förstå de här stads-
borna,» sa den fattiga kvinnan. »Tycker de då inte,
att detta är ett storartat anbud? Jag skulle bara
önska, att jag ägde något, som jag kunde ge
bilden.»
    »Du har alldeles rätt,» instämde mannen.
»Titta på munken! Det är en ärlig och trovärdig
man, som vet vad han säger. Om jag vore en
av de rika stadsborna, skulle jag inte tveka att
ge bilden hela min förmögenhet för att få den
hundradubblad tillbaka.»
    »Käre, käre man,» utropade nu kvinnan, »gör
allvar av vad du säger! Vi är ju inte alldeles
utfattiga. Har vi inte våra grönsaksland och vår
stuga och vår gamla åsna? Det bleve ingen stor
summa, om vi sålde dem, men tänk dig, att den
på en gång bleve hundra gånger förstorad! Vi
skulle bestämt bli så förmögna, att vi hade bröd
till döddagar.»
    »Du tar alldeles orden ur munnen på mig,»
svarade hennes man. »Vi har ju strävat och ar-
betat i hela vårt liv utan att bli rikare förden-
skull. Nu lider det mot den tiden, då vi inte
längre kan försörja oss själva. Vi bör inte för-
summa ett sådant tillfälle att skaffa oss en sorgfri
ålderdom.»
    Härmed var deras beslut fattat. Nästa dag
begav de sig till sin granne, en välbärgad och
förståndig lantbrukare, och frågade honom om
han inte ville köpa deras stuga, deras trädgård
och deras gamla åsna.
    Den rika bonden hade länge önskat att bli
ägare av den lilla jordbiten, som låg tätt intill
hans gård, och blev glad åt anbudet. Men innan
han avslutade köpet, ville han, som en god granne
anstår, ta reda på vad det gamla folket ämnade
leva av, sedan de hade sålt bort sin egendom,
och detta höll på att göra slut på hela affären.
    »Det är verkligen sant,» utbrast han, då han
hade fått veta hur de ämnade placera sina pengar,
»att jag länge har önskat äga er trädgård för att
kunna dra fram en väg över området, men jag
kan rakt inte stå till svars med att villfara er
önskan, då jag hör, att ni ämnar använda köpe-
skillingen på ett så dåraktigt sätt. Ni har varit
mina grannar i mer än trettio år, och jag vill inte
medverka till er olycka.»
    De två gamla förklarade för honom än en
gång, att de hade hört en munk säga, att den
heliga bilden hade makt att vedergälla dem
hundrafalt.
    »Varför inte likaså gärna tusenfalt?» sa gran-
nen. »Sådant där säger alla munkar bara av
gammal vana utan att vänta, att någon ska ta
dem på allvar.»
    Bonden gjorde alla de invändningar, som en
hederlig man borde göra i ett sådant fall. Det
var, först då de båda gamla hotade att bjuda ut
sin egendom till en annan av de kringboende,
som han gav med sig. Han köpte alltsammans
av dem för en summa av trettio floriner, som han
räknade upp ur en läderpung. »Se här!» sa han.
»Här är pengarna, men kom bara inte och skyll
på mig, när alltsammans är slut och ni inte ha
någon annan utväg än att gå och tigga!»
    »Käre granne,» sa den gamla kvinnan, »når ni
ser oss igen, så äger vi hundra gånger så många
floriner som i dag. Varför skulle vi då besvära
er eller någon annan med att be om allmosor?»
    »Nå,» sa bonden och skrattade, »ni är då så
galna, att det inte är lönt att tala förnuft med er.
Säg mig nu bara vad ni tänker ta er till för det
första!»
    »Vad vi tänker ta oss till!» upprepade den
fattige. »Men, granne, vad skulle vi göra annat
än gå till Lucca med vår gåva och lägga ner den
inför den heliga bilden?»
    »Jag tror sannerligen, att den där munken
var en häxmästare, som har förvridit hjärnan
på er,» sa bonden med stor häftighet. »Hur kan
ni inbilla er, att en helgonbild på det där sättet
ska kunna betala er jämnt på öret? Eller varför
skulle ni bli hjälpta på ett så underbart sätt, ni,
mer än alla andra? Jag har en dotter, jag, som
ligger sjuk sedan mer än ett år tillbaka. Om ni
visste hur mycket jag har offrat för hennes skull
både till Santa Rosalia av Palermo och andra
helgon! Men tror ni, att jag har blivit hulpen?
Nej, jag säger er, att ingen av de heliga har rört
ett finger för hennes skull. Hon går nog bort
ifrån mig inom kort, och då är det slut med all
glädje för mig i detta livet.»
    När den rika mannen hade sagt detta, vinkade
han åt sina grannar till avsked och gick hastigt
in i sitt hus, för han var nära att falla i gråt.
    De två fattiga stod ett ögonblick och såg
efter honom. »Det är en sanning, att ingen blir
sparad för sorgen,» sa hustrun och torkade sig
i ögonen. »Kom ihåg för all del, käre man, att
vi ska bedja den heliga bilden upplysa vår käre
granne om varför hans böner inte blir hörda!
Han är en god man, som väl är värd, att han får
behålla sitt älsklingsbarn i livet.»
    Det gamla paret gick nu att säga ett ömt
farväl till sin trogna åsna, och sedan fanns det
ingenting, som höll dem kvar i hemtrakten, utan
de kunde anträda färden till Lucca.
    Eftersom de emellertid på intet sätt ville
minska de trettio florinerna, måste de hela vägen
gå till fots, och för att få mat och natthärbärge
hade de ingen annan utväg än att tigga. Det blev
alltså ingen lätt resa, men de tog sig ändå fram
utan någon egentlig svårighet, ända tills de an-
lände till Messina, där de måste anlita en färja
för att föras över sundet, som skiljer Sicilien
från fastlandet. När de kom ner till hamnen,
blev de snart varse en mindre färjebåt, som var
avsedd för sådana resande, som färdades till fots
och inte hade stor packning. De ämnade stiga om-
bord utan vidare, men de avvisades av färjkarlen,
en stackars galärslav, som med starka bojor hölls
fastsmidd vid sin farkost.
    »Nej, nej, mina medkristna!» sa han. »Ingen
av er kommer ombord, förrän ni har betalat en
halv florin var för överfarten.»
    Han hade sträckt ut sig, så gott han kunde,
på roddbänken och kastade en rätt ovänlig blick
på de fromma vandrarna, för de hade kommit till
färjan mitt i värsta middagshettan, då all rörelse
brukade avstanna, och han hade rätt till ett par
timmars vila.
    »Min vän,» svarade den fattiga mannen, »jag
förstår, att du tar oss för tiggare, som vill be-
gagna ditt arbete utan att betala något för det,
men så är ingalunda fallet. Vi är tvärtom på
vandring till Italien för att förränta våra pengar,
och när vi kommer tillbaka, är vi troligen
så förmögna, att vi kan betala dig fem floriner,
om du så önskar. Hjälp oss bara över sundet
för ingenting denna gången, och du ska inte be-
höva ångra det.»
    Galärslaven lyfte litet på huvudet, sneglade
på dem genom sina halvslutna ögon och lade
sig till rätta igen.
    »Ni ser mig just ut, som ni skulle ha några
pengar att förränta,» sa han.
    »Så sant som jag lever!» sa den fattige. »Jag
har inte mindre än trettio floriner i min påse,
men jag vill inte röra dem, därför att de är
ämnade till en, som betalar igen hundrafalt allt,
som man ger honom. Du kan alltså förstå, att
jag inte vill förminska summan nu, utan hellre
betalar dig, då jag kommer tillbaka.»
    Färjemannen lyfte på huvudet med litet större
intresse.
    »Vad är det för en, som betalar igen hundra-
falt?» sa han.
    »Vem annan skulle det vara än den heliga
bilden i Lucca?» utropade den fattige.
    Galärslaven brast ut i ett bittert skratt.
    »Jag vill säga er något,» sa han. »Jag är
visserligen befalld av överheten att begära en halv
florin av envar, som jag färjar över sundet, men
så här under min fritid har jag rätt att sätta er
över utan betalning. Tacka mig nu inte för detta,
för det vore mycket större barmhärtighet att inte
föra er vidare, men jag har ingen lust att vara
barmhärtig, och därför ska ni få komma över till
Italien. Är ni bara där, så letar ni er kanske
också fram till Lucca, och där ska ni få se hur
ni har blivit lurade.»
    Han vinkade åt dem att stiga i färjebåten.
Under hela överfarten sade han ingenting, men
då de lade till i Reggio i Italien, började han på
nytt med sitt bittra tal.
    »Eftersom ni så säkert litar på att den där
bilden ska hjälpa er, så vill jag säga er, att ingen
kan ha sänt opp flera böner än jag, som sitter
fastsmidd här vid årorna. Jag borde också ha
fått hjälp, för jag sitter här inte för något brott,
som jag har begått, utan till följd av en orättvis
dom. De mäktiga i himmelen borde ju ha till
uppgift att råda bot i sådana fall, men jag kan
inte märka, att någon av dem har brytt sig om
att göra något för mig.»
    Då de båda fattiga hade stigit ur båten och
börjat gå uppåt stranden, anmärkte den gamla
kvinnan, att världen var mer rik på sorg och
olycka, än hon någonsin hade trott.
    »Ja,» sa mannen, »den är sannerligen uppfylld
av bedrövade. Kom ihåg, kära hustru, att vi
inte glömmer att fråga den mäktiga bilden varför
den här mannen inte kan vinna bönhörelse och
bli befriad från sitt lidande!»
    Efter detta fortsatte de vandringen norrut
och använde på den både veckor och månader.
Slutligen nådde de en aftonstund fram till en
stad, som man sade dem vara Lucca.
    »Käre man,» sa den gamla kvinnan, då de
gick in genom stadsporten, »vad jag är glad,
att vi är komna till målet för vår resa! Om
du vill som jag, beger vi oss genast till dom-
kyrkan. Jag vill varken äta eller vila, innan jag
har fått se den heliga bilden.»
    »Du har alldeles rätt,» sa mannen, »men om vi
ska hinna överlämna vår gåva till bilden redan i
dag, får vi verkligen skynda oss. Det är så långt
lidet på dagen, att det inte kan dröja länge, innan
aftonbönen är slut i kyrkorna och kyrkportarna
stänges.»
    Fastän de var trötta efter en hel dags vandring,
tog de ut stegen allt raskare, och när de hade
hunnit så långt, att de såg dômens ytterväggar,
började de springa. Men de kom i alla fall för
sent. Sakristanen, som hade vård om dômen,
stod just på kyrktrappan och stoppade den tunga
knippan med nycklar i sitt bälte, då de närmade
sig.
    »Ack, herr sakristan, herr sakristan!» började
gumman, för det var hon, som kom först. »Vill
ni inte förbarma er över oss och låta oss komma
in i kyrkan bara på ett par ögonblick? Ni vet
inte hur långt vi har vandrat. Vi är komna
ända från Palermo för att ge en gåva till den
heliga bilden, som finns härinne.»
    »Herr sakristan!» ropade den gamla mannen
och avbröt sin hustru. »Vi är inga tiggare. Här
ser ni en pung med trettio floriner, som det är
vår mening att skänka till er undergörande bild,
därför att vi vet, att han ska betala oss det
tillbaka hundrafalt.»
    De var så ivriga, att de grep tag i sakristanens
kåpa för att hålla honom kvar. Men denna deras
häftighet var nära att bringa kyrkvaktarn på den
tron, att de var ett par galningar.
    »Vad är det åt er?» ropade han. »Kyrkan är
stängd för i dag. Det hålles ingen mässa förrän i
morgon bittida.»
    »Käre vän,» sa kvinnan, »vi vill inte höra någon
mässa. Vi har präster och kyrkor tillräckligt på
Sicilien, så att inte har vi behövt gå denna långa
vägen fördenskull. Vi har kommit endast och
allenast för att ge trettio floriner till er heliga
bild, därför att vi vet, att han betalar igen hundra-
falt alla de gåvor, som man ger honom.»
    Den stackars kvinnan talade med ännu större
säkerhet än vanligt, därför att hon nu var kommen
till ett ställe, där hon var viss om att man skulle
förstå henne. Men sakristanen blev lika häpen
över hennes påstående som alla andra.
    »Käre herr sakristan,» sa kvinnan, »ni måste
ju ändå veta hur det förhåller sig. Det är en
munk från den här staden, som har talat om
bilden nere i Palermo.»
    »Jag försäkrar er, mina vänner, att jag ingen
ting vet,» sa sakristanen, »och att jag inte förstår
ett ord av vad ni säger. Det är bäst, att ni
berättar för mig allt, som rör denna saken. Ni
ser ju ut som kloka och förståndiga människor,
men ni talar, som om ni vore vansinniga.»
    Medan de nu berättade sin historia ända
från början, tänkte kyrkvaktarn:
    »Om de där människorna är så envisa, att de
har vandrat från Palermo till Lucca för att lämna
pengar till den heliga bilden, så tjänar det ingen-
ting till att neka dem att komma in i kyrkan. De
ger sig i alla fall inte med mindre, än att jag
öppnar porten för dem.»
    Han tog verkligen nyckelknippan ur bältet
och beredde sig att låsa upp kyrkdörren, allt
under det att han gjorde ett sista försök att ta
dem ur sin villfarelse. »Ack, mina vänner!» sa
han, medan han vred på de tröga riglarna. »Det
är visserligen sant, att i den här kyrkan finns en
gammal bild av den korsfäste, men den befinner
sig i ett mycket förfallet tillstånd. Den hänger
obemärkt på en pelare, och ingen, som kommer
hit till kyrkan, brukar ställa sina böner till den.
Jag kan gå ed på att under de tjugufem år, som
jag har varit sakristan i domkyrkan, har den inte
utfört några underverk.»
    De två gamla blev ytterligt förvånade över
dessa underrättelser.
    »Ack, mina vänner,» fortfor sakristanen, »om
den bilden hade sådan makt, som ni tillskriver
honom, då borde han åtminstone kunna hjälpa
rosenbusken, som står här bredvid kyrkväggen.
Det var min största glädje att se hur den blom-
made förr i världen. Den klädde hela hörnet
långt uppåt tornet med de skönaste rosor, men
nu har den sedan några år tillbaka upphört att
sätta blom. Jag vattnar den och sköter den, så
gott jag kan, och den ser ju frisk och grön ut.
Jag kan omöjligt förstå varför jag inte mer får
se den i sin härliga blomsterskrud.»
    Han suckade djupt och såg verkligen så
bedrövad ut, att de två fattiga vandrarna för-
klarade, att så snart som de stod inför den heliga
bilden, skulle de fråga den varför rosenbusken
inte längre bar några blommor, men han tycktes
inte fästa något avseende vid deras löften.
    »Skynda er nu bara,» sa han, i det att han
sköt upp kyrkdörren, »så stannar jag här utanför
och väntar på er. Det är ingen svårighet att leta
reda på bilden, för den hänger på pelarn, som
står närmast den brinnande lampan.»
    De två gamla hade visserligen blivit häpna
över hans förklaringar, men deras tro var inga-
lunda rubbad, och de såg knappt, att dörren
var öppnad, förrän de skyndade in i kyrkan. Men
när de väl hade kommit in, stannade de, för i
det ålderdomliga gudshuset, som bara hade några
få och mycket smala fönster, rådde redan ett
fullständigt mörker. Långt framme skymtade
visserligen en liten röd låga, men de visste inte
hur de skulle hitta fram till den utan att stöta mot
pelare och gravvårdar.
    Den gamla kvinnan tog ett steg framåt, men
hon höll på att falla utför ett trappsteg, och hon
hejdade sig helt forskräckt.
    »Käre man,» sa hon, »detta är verkligen otur.
Att veta, att den heliga bilden befinner sig på
bara ett par stegs avstånd, och inte kunna komma
fram till den!»
    »Håll dig stilla ett par minuter, tills våra ögon
hinner vänja sig vid mörkret härinne!» viskade
mannen. Han var alltför genomträngd av ställets
helighet för att våga tala högt.
    I detsamma föreföll det dem, som om den
lilla röda lågan, som brann framme i kyrkan,
klöv sig itu. Den ena hälften började sväva
hit och dit i kyrkan, och överallt, där den for
fram, tändes plötsligen vaxljusen på altare och
i ljuskronor, så att mörkret hastigt skingrades.
    »Ack, käre man,» sa den gamla kvinnan, »ser
du, att man tänder ljus därframme? Snart blir
det inte någon konst att hitta till den heliga
bilden.»
    »Kära hustru,» sa mannen, »sakristanen var
vänligare till sinnelaget, än vi anade. Han har
gått in genom sakristian för att tända några ljus,
så att vi ska kunna leta oss fram.»
    »Jag kan bara inte förstå, att han gör sig
så mycket besvär för vår skull. Ett par tre ljus
hade ju varit nog, men du ser, att han tänder inte
bara på huvudaltaret, utan också i sidokapellen
och i takkronorna.»
    Det var verkligen sant. Hela kyrkan glim-
made av ljus. De båda fattiga var emellertid i
detta ögonblicket så upptagna av tanken på den
undergörande bilden, att de inte länge undrade
över den stora mängden av ljuslågor eller hur
de hade blivit tända.
    »Det är ju möjligt, att här ska firas en helgon-
fest,» sa gumman. »I alla händelser är jag glad
över att ljusen har blivit tända. Jag känner mig
alltid dubbelt så högtidlig till mods, då jag ser
många ljuslågor i en kyrka. Vet du vad! Jag
skulle önska, att här också spelades orgel.»
    Knappt var detta sagt, förrän ett svagt brus
av toner hördes från orgelläktarn.
    »Nej, men hör bara!» sa mannen. »I kväll
tror jag att du får allt, vad du önskar dig. Och
så vackert man spelar i den här kyrkan! En
så härlig musik har jag inte hört ens i dômen i
Palermo.»
    »Det är så ljuvligt, att man kunde tro, att det
vore en ängel, som spelade,» sa den gamla, »men
mindre hade jag inte heller väntat mig i denna
kyrkan. Nu skulle jag bara önska, att den också
vore fylld av rökelse, för de doftande rökelse-
molnen kommer mig alltid att känna, att jag
befinner mig på ett heligt rum.»
    Knappt hade hustrun talat ut, förrän den
gamla mannen utbrast med förvåning i stämman:
»Har du någonsin känt en sådan härlig vällukt?
Det är den finaste, mildaste och ljuvligaste rökelse,
som jag någonsin har luktat.»
    De såg ingen människa, som svängde ett
rökelsekar, likaså litet som de märkte någon orga-
nist uppe på orgelläktarn, men de försökte
inte fundera ut hur allt detta kom sig. De levde
bara i tanke på den heliga bilden. De hade
nu satt sig i rörelse för att nå fram till den, men
de vandrade mycket långsamt uppåt huvudgången,
därför att det skulle ha synts dem opassande att
visa någon brådska.
    Då de var hunna ungefär till mitten av kyr-
kan, hejdades de av att någon kom gående emot
dem på gången. Det var en hög och fager kvinna,
klädd i en blå klänning med en röd mantel. Hon
hade en liten krona av pärlor och ädla stenar på
huvudet och rika smycken på armar och hals.
    Hon gick dem till mötes med det allra vän-
ligaste leende, ungefär som en husfru, som kom-
mer emot ärade och efterlängtade gäster, och
frågade vad de sökte i kyrkan så här sent på
dagen.
    »Högt ärade fru drottning!» sa den gamla
kvinnan med glädje i rösten, för ett så gott och
vackert ansikte tyckte hon sig aldrig förut ha
skådat. »Vi är hitkomna, jag och min man, för
att lägga ner vårt offer för den heliga bilden av
den korsfäste, som lär hänga på en pelare i
kyrkan.»
    Härpå började de gamla, som deras vana var,
berätta hela sin historia, alltifrån den aftonstunden,
då de hade hört munken predika på Storgatan i
Palermo, ända till deras möte med sakristanen
ute på kyrktrappan.
    Den främmande betraktade dem alltjämt lika
välvilligt, men det tycktes dem, att hennes ansikte
fick ett mer och mer sorgset uttryck, alltsom
berättelsen fortskred.
    »Ack,» sa hon, då hon hade hört dem till slut,
»det anstår inte mig att säga om era förhopp-
ningar ska bli uppfyllda, men jag fruktar det
värsta. Det är ingenting, som är så sällsynt, som
att Gud är i stånd att tillmötesgå människornas
önskningar. Deras plåga kan ju vara dem pålagd
som ett straff för någon missgärning.
    »Se nu bara till exempel på sakristanen här
utanför!» fortfor hon. »Han klagar över att en
rosenbuske, som är honom mycket kär, inte mer
bär några blommor, men han betänker inte, att
detta är ämnat som en påminnelse för honom
själv. Sedan flera år tillbaka låter han de många
helgonbilderna, som ni ser här runt omkring, all-
deles förfalla och tänker inte på att underhålla
förgyllningen på deras kronor eller att laga skador,
som så lätt åsamkas dem under de många pro-
cessionerna. Han finner det hårt, att Gud inte
förhjälper honom till hans åtrådda glädje, men
först måste han förstå, att han, som begär, att
Gud för hans skull skall smycka rosenträdet med
rosor, inte bör försumma att låta bilderna av de
heliga Guds män och kvinnor, som står under
hans vård, framstå i all sin härlighet och prydnad.»
    »Ack ja!» sa det gamla paret suckande. »Vi
kunde ju tro, att det skulle förhålla sig på något
sådant sätt. Säkert har vi syndat värre än han,
men vi har kommit hit i förlitande på det löftet,
som har blivit oss givet.»
    Den sköna kvinnan framför dem höjde litet
på ögonbrynen, men sedan fortfor hon med
samma milda röst.
    »Det är en god sak med en fast tro, men
det kan inte vara tillräckligt för att Gud skall
höra era böner. Ni kunde ju lätt önska er något,
som vore er själva till skada.
    »Ni berättade mig nyss om den stackars galär-
slaven, som ror en färjebåt mellan Messina och
Reggio,» fortfor hon. »För endast några år till-
baka var han en rik köpman, och han var dess-
utom en god man, som inte gjorde någon något
förnär, men han var så begiven på vällevnad
och kroppens njutningar, att han skulle ha ådragit
sig förfärliga sjukdomar och troligen varit död
för längesedan, om inte Gud hade sänt olyckan
över honom. Det hände sig nämligen, att en
tjuv stal bort en ädelstenssmyckad krona från en
Mariabild i dômen, och för att undgå misstankar
bröt tjuven lös en av de ädla stenarna ur kronan
och lade den i den rika köpmannens ficka. Denna
sten blev funnen hos honom, man anklagade
honom genast för att ha stulit madonnans krona,
och trots alla hans försäkringar om sin oskuld
blev han dömd att sitta fastsmidd vid färjebåten
och frakta resande över sundet under hela sitt
liv. Ingenting vore lättare än att hjälpa honom,
ty tjuven har gömt kronan i en vrå på kyrkvinden
och lämnat den där. I samma ögonblick, som
den komme till rätta, vore köpmannens oskuld
bevisad, och han bleve frigiven, men hur skall
Gud kunna tillstädja detta, innan mannen har
ändrat sitt sinnelag? Om han bleve hulpen dess-
förinnan, skulle han ju genast störta sig i samma
levnadssätt som förut och gå till ett säkert för-
därv.»
    »Kära, nådiga fru!» sa den gamla mannen.
»Vi är glada, att detta är orsaken till att den
där mannen måste lida under en orättvis dom.
Vi har nog själva tänkt, att det torde förhålla sig
på detta viset. Vad nu oss själva beträffar, så vet
vi inte alls om det, som vi önskar oss, skulle
vara oss till gagn eller skada, vi har bara det
där löftet att trygga oss till.»
    Åter höjde den ljuva uppenbarelsen framför
dem ett ögonbryn, liksom av otålighet över deras
envishet, därpå fortsatte hon med en röst, som
klang allt mildare, ju längre hon talade:
»Det är mycket gott med en fast tro, men
det är inte säkert, att Gud bara fördenskull
kan höra era böner. Det kan ju hända, att han
först vill lära er att vara nöjda med det goda,
som har blivit er beskärt.
    »Härvidlag tänker jag på er granne, den rika
bonden utanför Palermo,» fortfor hon. »Han har
utom den dottern, som ligger sjuk, ännu en, men
denna är ful och litet missbildad, och därför har
han alltid behandlat henne illa. Hon är dock
både klok och god och arbetsam och gör honom
den största nytta. Hennes lidande har rört Gud
så att han har sänt sjukdom över hennes syster,
och fastän den vore mycket lätt att häva, ty den
härrör endast av en förgiftad kam, som en illvillig
arabkvinna har sålt till henne, så måste hon
kanske dö av den, ifall inte hennes far kan lära
sig att älska båda sina barn lika högt. Den sjuka
behövde bara upphöra att kamma sig med den
farliga kammen för att så småningom tillfriskna,
men detta kommer inte att ske, förrän hennes far
har lärt att rätt uppskatta den goda gåva, som
Gud har gett honom i hans fula dotter.»
    »Sannerligen!» utropade den gamla kvinnan.
»Ju längre jag hör er tala, goda, nådiga fru,
desto mer övertygad blir jag om Guds vishet
och rättvisa. Helt säkert har vi båda gamla många
gånger underlåtit att tacka honom för alla hans
välgärningar, men vi litar i alla fall på det löftet,
som har blivit oss givet.»
    Vid dessa ord överstrålade det ljuvaste leende
den ädla fruns ansikte, och hon sade, i det hon
vinkade åt de två fattiga att följa sig:
    »Jag har varnat er, mina vänner, men jag
ser, att det är omöjligt att förmå er att avstå
från ert förehavande. Tänk dock än en gång
på hur svårt det är att få bönhörelse, innan ni
lämnar ifrån er era floriner!»
    Hon förde dem utan att invänta svar fram
till en pelare och pekade mot höjden. Där hängde
ända uppe vid taket ett stort kors av mörknat
trä, och på detta var fäst en Kristusbild, som
var så olik alla andra bilder av den korsfäste,
som de fattiga hittills hade skådat, att de vände
sig mot sin ledsagarinna för att få veta om de
hade gått rätt.
    »Denna bild är mycket gammal,» sa hon, »och
mycket illa bevarad, men visserligen föreställer
den min son, den korsfäste frälsaren.»
    De båda gamla var så upptagna av att be-
trakta den heliga bilden, att de inte i det ögon-
blicket, utan först senare förstod hela innebörden
av hennes ord.
    »Käre man,» viskade den gamla kvinnan, »den
helige däruppe skrämmer mig nästan med sina
breda ögonbryn och sina djupa ögon. Jag känner
mig ängslig, därför att han är avbildad utan
skägg. Jag kan inte känna igen honom.»
    De förundrade sig också över att bilden var
iklädd en kort livklädnad av något svart tyg och
hade ett bälte om livet samt träsandaler på föt-
terna. Den var dessutom mycket dammig och
hade säkert hängt där i åratal, utan att man
hade tänkt på att ge den någon tillsyn.
    »Ni känner er säkert mycket oroliga,» sa deras
ledsagarinna. »Ni hade väntat er, att den mäk-
tige, som skall hjälpa er, skulle ha ett helt annat
utseende.»
    »Kära, nådiga fru drottning,» sa den gamla
mannen, »vi tänker alls ingenting sådant. Vi är
glada, att vi inte genast kunde känna igen honom.
Vi vet, att det var på samma sätt, då han gick
här på jorden, att han var ringa till sitt yttre
och att människorna inte genast förstod, att han
var Guds son.»
    Leendet återvände i full klarhet på den främ-
mande kvinnans ansikte.
    »Överlämna då er gåva till honom!» sa hon.
    Utan att säga ett ord vidare sjönk de båda
gamla ner på knä och böjde sina huvuden mot
stengolvet.
    »O Kristus, Guds son,» sa de, »tag emot vår
gåva, och hör vår bön! Se här de trettio flo-
rinerna, som vi erhöll, då vi sålde vår trädgård,
vår stuga och vår gamla åsna! Vi har burit hit
dem ända från Sicilien, därför att vi vet, att du
vedergäller hundrafalt varje gåva, som man
erbjuder dig. Låt inte vår tro komma på skam,
utan skänk oss så mycket, att vi må få njuta en
sorgfri ålderdom!»
    I det att de sade detta, lossade mannen
pungen med florinerna från bältet och sköt den
fram mot pelarn, som uppbar korset.
    De uttalade än en gång samma ord utan att
lyfta sina huvuden, men plötsligen hörde de ett
lätt knakande ovanför sig. De höjde blickarna
och såg, att träbilden hade lösgjort sin ena arm
och sin ena fot från spikarna, som genomträngde
dem.
    Den gamla kvinnan grep hårt om sin mans
hand, men ingen av dem sade något. Deras
hjärtan klappade av salig förväntan. De var
säkrare än någonsin, att deras böner skulle bli
hörda.
    Men Kristusbilden lossade med ett hastigt
grepp träsandalen från sin fot och lät den falla
ner till de bedjande. Därpå återtog den sin
vanliga ställning och såg ner till dem från sitt kors
med samma stränga och sorgsna min som förut.
    Det var alltsammans ett ögonblicks verk, och
de skulle inte ha trott, att de hade sett rätt, om
inte sandalen hade legat på golvet framför dem.
    Det var en helt vanlig sandal med träsula och
läderremmar. Det fanns varken sten eller smycke
på den, utan den var alldeles värdelös. Det
tycktes, som om den ädla frun, som ännu dröjde
bredvid dem, trodde sig märka, att de båda fattiga
kände sig bedragna i sina förväntningar.
    »Ack!» sa hon medlidsamt. »Denna sandal är
en dålig vedergällning för er stora gåva. Men
det är ju ännu inte för sent för er att ångra er.
Ni kan låta den ligga, där den ligger, och ta
tillbaka era floriner.»
    De båda gamla såg nästan bestraffande på
henne.
    »Vad menar ni, kära, nådiga fru?» sa de.
»Den heliga bilden har säkert givit oss så mycket
den förmådde i sin fattigdom. Han har gjort ett
under för att kunna skänka oss den här sandalen.
Det är väl tusen gånger mer värt än våra fattiga
floriner.»
    Knappast hade de sagt detta, förrän den höga
kvinnans ansikte upplystes av det ömmaste leende.
    »Ni är min sons rätta tjänare,» sa hon. »Och
ni ska inte bli bedragna i er tillit till honom. De
fromma människornas oskyldiga önskningar kan
Gud alltid bifalla.»
    I detsamma hon sade detta, omstrålades hon
av en sådan klarhet och glans, att de gamla måste
sluta sina ögon. Då de åter öppnade dem, rådde
mörker i kyrkan, ljusen var släckta, orgelspelet
hade upphört, och den strålande kvinnan, som
nyss hade stått framför dem, var försvunnen.
    Men de hann knappt att undra över föränd-
ringen. De var inte ensamma så länge som en
sekund. Kyrkdörren slogs hastigt upp, och sa-
kristanen kom inrusande.
    Kära, heliga vandrare,» ropade han, »vilket
underverk! Jag har sett det. Jag satt på trappan
och väntade er, men då ni dröjde och dröjde, reste
jag mig opp och tittade in genom nyckelhålet.
Jag såg er gå fram i strålar av överjordiskt ljus,
och den heliga Guds moder, som annars tronar på
ett altare härframme, hade stigit ner och gick
vid er sida. Sedan såg jag den korsfäste böja sig
över er för att skänka er sin sandal. Ack, ni
måste genast följa mig till herr biskopen!»
    Han tog dem med sig till biskopen, som satt
i kapitelsalen, omgiven av sina domherrar.
    Han berättade. De två gamla berättade, och
äntligen fick de fromma herrarna klart för sig
vilket stort underverk som hade skett.
    Biskopen skyndade först av allt att vinka till
sig sin skattmästare.
    »Min vän,» sa han, »jag önskar betala sandalen,
som dessa goda människorna på ett så underbart
sätt har erhållit av den heliga bilden, med 3,000
floriner, om de vill sälja den till mig. Jag vill
inte, att den ska föras bort från Lucca.»
    Då pengarna var uppräknade och lagda i den
gamla mannens hand, fortsatte biskopen:
    »Innan ni lämnar Lucca, inbjuder jag er att
med oss andra närvara vid den heliga bildens
flyttning till sin rätta plats ovan huvudaltaret,
men sedan bör ni skyndsamt gå tillbaka samma
väg, som ni har kommit, och därvid berätta allt,
vad ni har upplevat under er vandring, för envar,
som vill lyssna. Jag gläder mig nu åt det, att
genom er galärslaven ska bli löst från sin åra
och er goda grannes dotter bli botad från sin
sjukdom, liksom jag är viss om att sakristanen inte
ska försumma att låta kyrkans rosenträd komma
till blomning.»
    Han tystnade ett ögonblick, därpå sträckte
han ut händerna över de båda gamla.
    »Ni är de kloka, och vi andra är dårar,» sade
han. »Också vi vet, att Gud är allsmäktig, men
vem av oss vågar lita på hans bistånd? Tacka
Gud, som har givit er trons gåva! Det är den
största av hans välgärningar.»