Läraren vandrade i Kvalhem och kom till en stad.
Mitt på stora torget stod en bronsbild av
fäderneslandets förstörare. Ungdomen hade tågat i
procession för att fira hjälten.
Läraren frågade ledaren: Varför
fira de fosterlandets förstörare?
– Jag vet inte, svarade ledaren.
– Äro de tokiga?
– Sannolikt; härnere är allting bakvänt.
Denna hjälten ansågs också tokig,
och det var han nog. Han förde vanvettiga krig,
flydde vid nederlag och sköt skulden på andra; föll
ihop i olyckan som en fåne, låg i säng och låtsades
vara sjuk; intrigerade på lediga stunder, men alltid
illa; gjorde slutligen falskt mynt, men skaffade sig
en bulvan, som blev rådbråkad. Fäderneslandet
förblev ruinerat och kunde aldrig återvinna sitt forna
anseende.
– Och den mannen fira de?
– Ja! Men de ha flera statyer. Borta i den där parken står en
med lagerkrans på huvudet; han var den mest
lastbare man på sin tid; och där längst bort vid hamnen
står en tredje staty av en menedare...
– Det är ju som hos oss, nästan, sade läraren.
– Dja, det är bra likt.
– Var äro vi då hemma?
– Hos denna världens furste, som är Dyngherren.
»Men varen vid gott mod, jag haver övervunnit världen!»
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar