Gammal fäbodsägen

   Det var en valljänta, som stod i en fäbod och
höll på att göra ost. Hon hade båda händerna
nere i ostkaret och klämde till, allt vad hon för-
mådde, för att få vasslan ur osten.
    Bredvid henne på spisen stod en stor gryta,
som var full av vassla. Den puttrade och por-
lade, och flickan tyckte, att den var som ett
sällskap i den djupa ensamheten. Vallpojken var
borta i skogen med korna, och jäntan, som hon
hade haft till hjälp i fäboden under sommarn,
hade för ett par dar sen dragit hem med en del
av boskapen. Med rätta skulle hon ha varit
nerflyttad till bygden, hon också. Hösten var
redan kommen, och alla andra fäbodar var ut-
rymda, men så hade hon blivit tvungen att stanna
kvar i skogen, därför att den bästa kon hade
fördröjt sig med kalvningen.
    Medan hon stod och lyssnade på grytan,
tyckte hon, att den helt plötsligt bytte om ton.
Från att ha porlat vänligt och lugnt lät den
orolig och klagande. Det var alldeles, som om
den skulle vara missnöjd med något.
    »Vad är det åt dig?» sa hon, som stod och
klämde på osten. »Står du inte stadigt på dina
ben, eller har du inte nog bränsle under dig?»
    Hon böjde sig ner och såg efter, men grytan
tycktes ha det riktigt bra på spisen. Ja, någon
spis var det nu inte, utan bara en stor häll,
som vilade på några mindre stenar, men hon
brukade i alla fall kalla den så.
    Det är ett långsamt arbete att klämma ihop
en ost. Och som flickan just inte hade något
annat att tänka på, kom hon återigen att stå och
lyssna på grytan. Alltjämt lät det, som om den
hade det svårt. Den stod riktigt och jämrade
sig.
    »Kära då, en så'n låt har det inte varit i dig
på hela sommarn,» sa flickan och skrattade. »Det
är visst inte till lags åt dig att vara lämnad kvar
i skogen, sen det mesta av det andra fäbod-
stället, både folk och redskap, har flyttat ner till
bygden.»
    Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick
på och sorlade ettrigt och argt, och med ens kom
fäbodjäntan på den tanken, att den var lik gammal-
mora hemma vid gården, som jämt gick och var-
nade och rättade och förargade sig över att ingen
frågade efter vad hon sade.
    Hon brast i skratt på nytt.
    »Du får väl ändå ge mig rätt i att det inte var
annat att göra, när bjällerkoa inte hade burit
och en kunde vänta'na i var stund,» sa hon.
»Men nu är det ju överståndet, och bara kalven blir
så pass, att den kan stå på sina ben, så ska vi ge
oss av.»
    Men grytan kom inte i bättre humör förden-
skull. Den höll på och gnällde om de långa,
mörka kvällarna, om det evinnerliga regnandet,
om höstblöta stigar och om kor, som villade
bort sig i dimman eller sjönk i kärren.
    »Jag tycker inte, att ni borde vara så miss-
belåten,» sa jäntan till sist och var nu så inne i
detta, att det var den gamla matmodern, som hon
talade till, att hon inte längre duade grytan. »Ni
vet nog, att jag inte var så värst glad åt att stanna
ensam i skogen, och ni vet också för vems skull
det är, som jag försöker visa er, att ni kan lita
mer på mig än på det andra tjänstefolket.»
    Men från grytan kom bara dån och oväsen.
    »Nu har hon gått igenom allt det andra,» sa
fäbodjäntan, »nu talar hon om trollena. Det kan
jag höra på låten.»
    Jäntan hade ju hört, hon som andra, att trollen
brukade passa på att flytta in i fäbodstugorna,
så snart som folket hade rymt ut dem om hösten.
Det var ju inte att undra på. Där hade de det
bättre på alla sätt än i stenrös och rishögar, där
de annars brukade hålla till. Men hon hade
ingen rätt ängslan för trollen. De fick väl ha så
mycket vett, att de höll sig borta, så länge som
människor och boskap ännu fanns kvar på fäbod-
vallen.
    Men grytan gav sig inte. Det var sannerligen
gammalmoras egen röst, som ville pränta in hos
henne hur farliga troll det fanns i den här skogen.
För hon, gammalmora, hade en gång i ungdomen
stannat kvar efter de andra på fäbodvallen för
att vänta på en ko, alldeles som hon själv nu.
Men en aftonstund, då hon var ute i in-
hägnaden för att mjölka, hade hon hört ett högt
rytande från ett berg, som låg ett stycke i norr om
betesmarken. Det kom tillbaka gång på gång, och
till sist hade hon uppfattat följande fråga:

           »Du, Trillibacken,
           när får du flytte 'tur stacken?»

    Gammalmora förstod strax, att det var trollet i
Norrfjället, som frågade ett annat troll, som bodde
i en myrstack, när det skulle flytta in i någon av
stugorna. Och hon lyddes noga efter svaret för att
få veta vilken av fäbodarna det gällde. Och
ganska rätt! Hon hörde hur Trillibacken svarade
liksom ur en djup grop. Det var inte lätt att
förstå honom heller, för trollen ha sådana rytande
och skrovliga röster, så en har svårt att få tag i
orden mellan alla de andra ljuden. Men hon
kom underfund med att han sade så mycket
som så:

           »Koa ha int' bure,
           Sigrid ha int' fure.»

    Sigrid, det var just hon själv, det, gammal-
mora. Nu lyddes hon ännu ivrigare efter nästa
rop. Då fick hon höra hur det första trollet under-
visade det andra:

           »Riv’a med klör'a,
           stek'a på glör'a!
           Sjutton års jänte, frisk å fet,
           smaker bättre än fjolårs get.»

    Härav förstod gammalmora, att det var trollens
mening att steka och äta henne, och den, som inte
stannade längre ensam i fäboden, det var hon, det.
Hon hade gett sig av hemåt med boskapen redan
samma natt.
    Därhemma på gården hade alltid tjänste-
folket svårt att hålla sig allvarsamma, när gammal-
mora talade om trollen, som ville steka henne.
Men nu, då fäbodjäntan stod i ensamheten och
tänkte på äventyret, gick det en rysning genom
henne.
    »Gud tröste oss!» sa hon till grytan. »Jag tror,
att ni står och skrämmer opp mig.»
    Hon spratt till i detsamma som fisk i sjö,
för hon hörde steg utanför på fäbodtunet.
    Det fanns inte en människa i skogen mer än
hon och vallpojken, och han var långt borta.
Nu var det väl ändå ett troll, som kom.
    Men ett troll var det inte, som ryckte upp
dörren och klev över tröskeln, utan nog var det
en människa, om nu detta skulle vara bättre. Det
var en stor, lång karl med orett hår och vilt skägg.
Inte ett vävt stycke tyg hade han på sig, utan
skogen hade släppt till hela utstyrseln. Björnen
hade gett honom jackan, älgen hosorna, ekorren
luvan och björken näversockorna.
    Han hade ett långt spjut i handen, och det
släpade han med sig in i stugan. Inte färre än
tre knivar satt instuckna i björnpälsen.
    Flickan såg strax, att detta var en av de ill-
gärningsmän, som levde fridlösa i skogen. Någon
farligare kunde hon inte ha råkat ut för. Detta
var annat slag än den där Trillibacken, som hade
velat äta upp gammalmora.
    Där stod hon i den trånga boden, som bara
hade en enda liten glugg och inte mer än en enda
dörr, och kunde inte komma undan. Tankarna
flög hit och dit, och det föll henne in, att rövarn
kanske hade lust, han som trollen, att bo under
tak om vintern, och att han hade kommit dit för
att se efter om fäboden var utrymd. Men han
kunde nog också ha ett farligare ärende. Det
enda, som jäntan hade klart för sig, var, att hon
inte fick ropa eller be om förbarmande eller visa
sig rädd, för då blev sådant där folk rent oreger-
liga.
    Hon böjde sig därför över osten och arbetade
av alla krafter som förut utan att se upp. Men
hon hörde hur karlen kom tassande fram till
henne, och rätt som det var, stack han fram en
stor, ful, hårig hand, som höll hårt om skaftet på
en lång kniv.
    »Har du sett vassare kniv?» frågade han
detsamma med en sådan där skämtsamhet, som
en katt brukar visa mot en råtta, som han vet att
han har helt och hållet i sitt våld.
    Hittills hade fäbodjäntan bara varit rädd, men
nu blev hon ond också, och det var visst detta,
som gjorde, att hon med ens fann på ett sätt
att försvara sig. Hon grep efter öskaret, som
hon hade använt för att hämta upp osten ur
grytan.
    »Har du känt hetare vassla?» ropade hon till-
baka och slängde en hel skopa kokande vätska
rätt i ansiktet på skogsströvarn.
    Kniv och spjut föll ur händerna på honom,
och han raglade baklänges, tills han fick stöd
mot väggen. Där blev han stående med båda
handbakarna tryckta mot ögonen och uppgav vilda
tjut.
    Jäntan tog hastigt upp kniven och stack den
innanför kjortellinningen. Hon stannade kvar
bredvid grytan, eftersom hon insåg, att den var
hennes bästa värn och försvar.
    Hon hörde tyst på hans tjutande en stund,
men då det inte tycktes ta någon ända, sade hon
helt lågt:
    »Om du inte tiger och går din väg, så ger
jag dig en skopa till.»
    »Hjälp, hjälp, hjälp!» skrek då karlen i högsta
förfäran. »Hjälp, Toste! Hjälp, Björn-Henrik,
hjälp mig, Luder och Broms! Hjälp! Hjälp!»
    Med detsamma tyckte jäntan, att tramp av
tunga fötter skakade marken, och nu var hon
inte i stånd att stå stilla vid grytan längre, utan
hon skyndade fram till gluggen.
    Där såg hon, att en fem, sex karlar av samma
slag som den hon hade inne i stugan lade i väg
i fullt språng utför gräsbacken ner mot skogen.
Hon kunde förstå, att det var ett helt rövarband,
och att en av dem hade gått före de andra in i
stugan för att se efter om den var tom. Nu,
när denne skrek och ropade på hjälp, trodde de
andra, att han hade råkat en farlig fiende, och i
stället för att komma honom till hjälp sprang de
till skogs.
    »De, som du kallar på, springer bara fortare,
ju mer du ropar,» sa flickan till rövarn.
    Han tvärtystnade och störtade mot henne med
armarna utsträckta för att fånga in henne och
krama henne sönder och samman.
    Anfallet kom så hastigt, att hon inte hann att
ta emot honom med en ny skopa vassla. Det
enda hon kunde göra var att böja sig ner och
försöka att smyga under hans arm ungefär så, som
man smiter undan en blindbock i leken.
    Han rusade ända fram till väggen och stod
där och famlade i stället för att följa efter henne.
Men hon var inte den, som blev stående stilla för
att fundera över att han bar sig besynnerligt åt.
Hon bara tänkte på detta enda, att vägen till dör-
ren var fri, och sprang genast ut. Väl utkommen,
sköt hon hastigt till dörren, stängde den med hasp
och slå, så gott hon kunde, och flydde sedan i
flygande fläng neråt bygden.
    Hon kunde inte tro annat, än att hon hade
rövarn efter sig i hack och häl, för den där
haspen, som hon hade lagt på dörren, den kunde
nog inte hålla en stor, stark karl instängd längre,
än han själv ville. Det var ju självklart, att han
skulle försöka att hinna upp henne och inte låta
henne komma ner till bygden och tala om, att
det fanns ett rövarband i skogen.
    Hon tordes inte ge sig tid att stanna och
se sig tillbaka, utan hon bara löpte åstad. Och
hela tiden tyckte hon, att hon hörde hur han
kom tassande på de mjuka näverskorna. Hon
väntade, att han skulle gripa tag i håret, som
fladdrade bakom henne, rycka henne bakåt och
sätta kniven på strupen på henne. När hon hade
boskap till att driva, tog det mer än en halv dag
att komma ner till bygden, men nu, när hon var
ensam, gick det förstås mycket fortare. Nu snodde
hon fram genom snåren som en orm och tog
skutt över myren som en groda och flängde
framåt vägen som en hare. Nu trodde hon,
att hon skulle hinna dit ner före middagstiden.
    Men med detsamma hon tänkte på detta, att
hon skulle komma dit ner, så tvärstannade hon.
För hon visste, att så snart som de därhemma
fick se henne, skulle de fråga henne var hon
hade gjort av vallpojken och korna.
    Hon bet ihop tänderna och drog samman
ögonbrynen. Hon stod en stund och funderade,
men så vände hon om. Gammalmora hade inte
kommit ner utan boskapen, hon, när hon hade
flytt för trollen.
    Aldrig mer skulle hon bli betrodd med vik-
tigare sysslor än det andra tjänstefolket, om hon
inte tänkte på korna framför allt annat.
    Hon gick omigen uppåt backarna, som hon
nyss hade störtat utför med sådan fart. Hon
tordes inte gå på stigen, utan hon smög fram i
vilda skogsmarken, och detta gjorde inte färden
lättare. Det var inte gott att veta var i skogen
heller, som vallgossen höll till med boskapen.
    Hon fann honom emellertid. Korna gick
lugnt betande, och ingen rövare hade visat sig
i närheten. Så var det att börja färden neråt
bygden en gång till. Det var förfärligt att driva
boskap genom tät skog, när man ville komma
fort framåt. Den ena kon efter den andra villade
bort sig, så att hon måste springa efter dem och
ropa och locka. Den lilla kalven orkade inte
gå den långa vägen, utan den måste hon och
vallpojken tura om att bära.
    Hon var blek och uppgiven av trötthet, när
hon till sist kom in i stugan därhemma. Det
hade redan blivit mörkt, och folket satt vid kvälls-
bordet i god ro. Hon hade helst velat kasta sig
om halsen på någon och gråta, när hon nu stod
bland dessa, som kunde ta henne i försvar. Men
det var inte tid att tänka på sådant, nu måste
hon skynda sig att tala om hur allt stod till, för
att de skulle hjälpa henne att binda upp korna i
lagården.
    Allt stugfolket sprang upp från bänken, när
hon kom instörtande. De behövde ju bara kasta
en blick på henne, som kom farande med håret
upplöst och en lyftad kniv i handen, för att förstå,
att det stod illa till i skogen. Till en början var
det ingen, som tordes fråga henne vad hon hade
råkat ut för, utan de väntade på att hon skulle
tala först, men hon var så andfådd, att hon bara
stod och flämtade utan att kunna få ord för sig.
    »Är det en ko, som har gått ner sig i Svart-
kärret?» sa då gammalmora. Hon var den enda,
som kom sig för med att göra frågor.
    Jäntan kunde alltjämt inte svara. Hon bara
skakade på huvudet och slog ifrån sig med
handen.
    »Du ser så ut som dotter min, när hon hade
sett vår bästa häst komma farande över fäbod-
vallen med en björn på ryggen,» sa gammalmora.
    Nej, jäntan visade med tydliga tecken, att det
inte heller var något i den vägen.
    Då tog gammalmora till med det värsta hon
visste.
    »Är det trollena, som har varit åt dig?»
    Men detta sade hon med en sådan uppsyn, att
jäntan höll på att råka i skratt, och därmed kom
hon tillbaka till sig själv, så att hon kunde tala om
vad det var, som hade skrämt henne.
    »Det är allt det, som är värre än troll,» sa hon.
»Det finns ett helt rövarfölje oppe vid fäboden.»
    Sen berättade hon hur rövarn hade kommit
in till henne och hur underbart hon hade sluppit
undan.
    De blev så häpna allihop och så ängsliga för
hennes del. De glömde alldeles att fråga efter
boskapen. De var bara glada, att hon inte hade
kommit till skada i en sådan allvarsstund, som
hon hade upplevat.
    Men plötsligen såg hon, att gammalmoras son,
som var husbonde på gården, tog ner sin yxa från
väggen. Vi får väl allt ge oss opp i skogen nu,
vi andra, och hämta hem boskapen och vall-
pojken,» sa han.
    »Boskapen!» sa valljäntan, och nu var hon
så glad, att hon kunde ha skrattat. »Den står
härute vid grinden. Jag skulle bara be, att ni
ställer om, att den kommer in i lagårn. För jag
tror jag orkar inte någe mer i dag.»
    Nu såg de på henne med stora ögon allihop.
De kom fram till henne och tog henne i hand
och tackade henne, både gammalmora och hennes
son, som var husbonde, och hennes sonson, som
skulle bli det en dag. De behandlade henne
med en aktning, som om hon med ens hade yppat
för dem, att hon var dotter till den högste mannen
i landet.

                              *

    Det var vår, och Ragnhild drog uppåt
backarna på väg till fäboden. Hon var nu ingen
valljänta längre, utan välbeställd bondhustru.
Annandag jul hade hon blivit gift med Egil,
gammalmoras sonson, och nu red hon i spetsen
för tåget. Hon satt baklänges på hästen i klövje-
sadel mitt bland kokkärl och mjölkbyttor och
lockade kohopen med höga vallrop. Egil gick
och ledde hästen åt henne. Vallpojken, hjälp-
pigan och ett par drängar följde efter med stora
bordor på ryggen.
    Då de hade kommit igenom alla hagmarker
och var inne i furuskogen, gick korna villigare
framåt utan att behöva lockas. Egil började då
genast tala med Ragnhild.
    »Jag kan knappast förstå, Ragnhild, att du vill
vara i fäboden i år också,» sa han. »Ibland tror
jag, att du rent glömmer bort, att du är min
hustru och inte mer behöver släpa som en av
tjänstefolket.»
    Men Ragnhild sträckte de starka armarna i
vädret och skrattade. »Vad ska jag med dessa
till, om jag inte skulle arbeta?» frågade hon.
»Var du viss, att det är rätt nödigt, att jag sköter
fäboden just i år! Vallhjonena skulle bara gå
och tänka på rövarna, och jag tror knappast, att
vi skulle ha fått dem att följa med till skogen, om
jag inte hade åtagit mig att själv stanna där
oppe.»
    »Det kan visst vara sant,» medgav han, »men
när jag rätt tänker på hur farligt detta kan bli
för dig, tycker jag knappt, att jag gör rätt, som
låter dig råda härvidlag. Du förstår nog, att
rövarn finns kvar i skogen, och han kommer
kanske att försöka hämnas på dig.»
    Hustrun bara skrattade. »Det lär finnas folk,
som blir modstulna, bara de kommer in i en
skog,» skämtade hon, »och till dem tror jag att
du hör. Men annars ska jag säga dig, att jag
skulle bli riktigt glad, om jag mötte den där
rövarn. Jag ville tacka honom, därför att det
är han, som har gjort hela min lycka. Inte hade
du nånsin tänkt på att gifta dig med mig, om
han inte hade kommit till min hjälp.»
    »Om vi bara hade gått hit opp då genast,»
fortsatte mannen utan att kunna komma ifrån
sina farhågor, »och försökt att få tag i honom!
Men både far och farmor var emot det och sa,
att det var bäst för oss bönder att inte komma
i strid med skogsströvarna. Nu kommer jag att
gå och tänka på den där karln hela sommarn.»
    »Det ska du inte bry dig om,» sa hustrun.
»Du vet väl, att jag har lyckan med mig.»
    »Ja, se lyckan,» sa den unge mannen, allt mer
och mer förstämd, »den är då ofta bara som ett
så'nt där köttstycke, som jag lägger ut åt vargarna,
för att de ska lockas så långt fram, att jag kan
komma åt att skjuta ner dem. Det är, just när
det har gått en som mest väl i händer, som en
ska se opp, att inte olyckan ligger i bakhåll och
fäller en.»
    »Jag tror, att du gör dig lika så många far-
hågor som gammalmora,» sa hustrun. »Detta är
första gången jag märker, att jag har fått en
riktig jämmerlapp till man.»
    De kom nu till en hög backe. Ragnhild
hoppade av hästen, och de gick tysta, tills stig-
ningen gav med sig. Hustrun började förstå,
att mannen var bekymrad på allvar, och hon
sökte efter något sätt att lugna honom.
    »Du ska säga mig, om du tycker, att jag
har missbrukat min lycka,» sa hon.
    »Ånej då, det är inte så jag menar,» sa han.
»Men jag har så ofta tänkt på detta med vargarna.
Det är, som de skulle bli blinda, när de ser det
stora köttstycket. De borde ju misstänka, att det
där, som ligger så öppet i deras väg, skulle vara
farligt att närma sig, men de säger visst till var-
andra: 'I dag har vi lyckan med oss,' och så
rusar de åstad.»
    »Men du menar då väl inte, att det är på
samma sätt för oss människor?» sa hustrun och
såg nästan förskräckt på honom. »Skulle det
finnas någon, som vill ge oss lycka, bara för att
vi skulle glömma försiktigheten och falla i ett bak-
håll?»
    »Åja, jag tycker, att det ser så ut mången
gång,» sa mannen.
    Det blev på nytt backigt och svårt att gå.
Ragnhild blev tung till sinnes, också hon. Hon
gick långsamt och lät en dräng ta vård om klövje-
hästen. Korna fick gå om henne, hon ville ha
tid på sig att tänka igenom saken. Hon började
förstå, att hon måste avstå från fäbodvistelsen
för mannens skull. Han skulle annars gå och
göra sig så stora farhågor, att han kände sig
olycklig varje dagens stund.
    »Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden,
så ska jag väl vända tillbaka hem,» sa hon till
sist.
    Mannen blev genast glad, då hon hade gett
honom detta löfte. Han önskade, att han hade
kunnat ta henne med sig hem genast utan att gå
fram till fäboden en gång, men det lät sig inte
göra. Han fick vara nöjd med detta, att hon
följde med ner till gården nästa dag.
    Ragnhild var litet harmsen över att hon hade
nödgats ge vika, och för att visa mannen hur
litet rädd hon var för rövarn, började hon tala
om att hon denna vinter flera gånger hade undrat
hur han och kamraterna hade haft det uppe i
deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust
att skicka upp mat till honom. Det var väl till
dels av tacksamhet för att han hade hjälpt henne
att nå det hon mest av allt hade önskat sig.
    »Det kunde nog ha blivit ett farligt äventyr
för dig,» sa mannen. »De säger, att björnar
ska förstå sig på vad tacksamhet är, men jag har
aldrig hört, att de här vilda skogsströvarna har
någe förstånd om en så’n sak.»
    »Det var heller inte bara fördenskull,» sa
Ragnhild. »Det var, för att jag skulle slippa att
drömma om honom. Han kom ibland i dröm-
men och satte kniven på strupen på mig och
befallde mig att ge honom mat. En natt drömde
jag, att det stod en hund och skällde utanför vår
dörr. Jag öppnade för den, men då hade hunden
med ens fått den där karlns ansikte, och jag
fick brått att dra igen dörrn och stänga honom
ute. Han tjöt då så hemskt av hunger, att jag
hörde ljudet i mina öron, när jag vaknade.»
    »Nåja, det var ju givet, att du skulle drömma
om den, som hade skrämt dig,» sa mannen, men
han skyndade på stegen med detsamma och såg
nu återigen orolig och ängslig ut. »Vi har blivit
efter,» fortfor han. »Vi borde väl vara framme
vid fäboden lika snart som de andra, så att det
inte blir oreda vid oppackningen.»
    Ragnhild följde honom, allt under det att hon
fortsatte att berätta.
    »Jag tänkte flera gånger be dig, att du skulle
ta folk med dig och gå opp till fäboden.»
    »Ja, det skulle du ha gjort,» sa mannen raskt.
    »Men du kan väl förstå, att jag inte ville
säga någe. Jag ville inte, att du skulle gå emot
ett rövarband, för att jag skulle slippa ifrån mina
onda drömmar.»
    Mannen skyndade på stegen ännu mera.
Det gick nu så brant uppför, att hustrun blev and-
fådd, när hon talade, men hon fortfor i alla fall.
»Det var en dag, då jag gick som i sömn och inte
visste till mig. Jag stoppade oförmärkt mat i
en ränsel, hängde den på ryggen och gick till
skogs. Först då jag kom i backen ovanför
gården, vaknade jag opp. Jag begrep inte hur
det hade kunnat falla mig in, men jag visste,
att jag hade ämnat gå med mat opp till rövarna
i fäboden. Jag vände förstås och sprang hem
igen, så fort jag kunde.»
    Mannen svarade ingenting. Han bara skyn-
dade på stegen. Hon fick halvspringa för att
kunna följa honom.
    »Skulle jag kanske ha talat om detta för dig
förut?» frågade hon, när hon märkte hans oro.
    »Ja,» sa han nästan hårt. »Du skulle ha
talat om det långt förut.»
    »Det kom aldrig en vedhuggare eller kolare
ner ur skogen,» fortsatte hon, »utan att jag frågade
dem om de inte hade gått förbi vår fäbod och
sett rövarna. Men de svarade mig alla, att
det inte syntes till några människospår åt det
hållet det här året.»
    »Minns du vad jag nyss sa?» frågade Egil.
»Nu tror jag, att det har gått så för dig som för
vargarna. Du har inte gett akt på det, som var
sänt dig till varning. Du har varit för säker.
Du har fallit i bakhållet.»
    Han skyndade nu framåt så fort, att hon
knappt kunde följa, och förklarade inte sina ord
något vidare. Hon förstod inte vad han var rädd
för, men ångestens smitta spred sig också till
henne, medan hon ansträngde sig för att följa
honom.
    Äntligen var de då så långt komna, att de
såg fäbodvallen. De små stugorna låg där på
samma sätt, som hon hade lämnat dem förra
hösten, och intet ont tycktes ha kommit vid dem.
Boskapen och folket höll just på att i god ordning
tåga uppför fäbodgatan in på tunet.
    Nu märkte både mannen och hustrun på en
gång något underligt. När korna kom in på gräs-
backen mellan husen, började de stångas, inte på
lek, utan vilt och ilsket, som om de ville döda
varandra. De for samman i en enda röra, käm-
pade mot varandra och knuffade omkull var-
andra i full galenskap.
    »Vad är det åt korna?» skrek Ragnhild, men
Egil svarade inte. Han storsprang uppför fäbod-
gatan och for in i högen. »Bara bort härifrån
med dem! Kör ner dem i skogen igen!» skrek han
till folket, och med ursinniga rapp fick han änt-
ligen skaran åtskild och bortdriven. Så snart
som de var utom fäbodtunet, lugnade de sig
och gick stilla som vanligt neråt gatan.
    Då boskapen var bortdriven, gick Egil upp
mot fäbodstugan, öppnade dörren, men steg inte
över tröskeln. Om ett ögonblick kom han till-
baka till Ragnhild och var då mycket blek.
    Ragnhild hade också hunnit upp till tunet.
Hon hade sjunkit ner på en sten, liksom orkade
hon inte gå längre.
    »Säg, Egil, vad är det för en stank, som jag
känner häroppe?» frågade hon. »Så brukar det
väl aldrig lukta i skogen.»
    Han tordes inte svara, men hon frågade strax
därpå:
    »Varför sitter det en så’n lång rad av korpar
på taket, Egil?»
    »Ragnhild!» sa mannen, och rösten darrade
av sorg över att han hade något så svårt att tala
om för henne. »Vi ska genast vandra ner till
gården igen. Vi kan inte nyttja fäboden här i
år. Den där mannen, som du slängde vasslan
över, har säkert blivit blind med detsamma. Han
har inte kunnat komma ut ur stugan, och hans
kamrater har inte kommit honom till hjälp. –
Kära, du behöver inte ta det svårt! Det var en ond
rövare. Han kom in för att döda dig. Du har
ingen skuld i att det har gått, som det har gått.
Nej, gå inte in i fäbodstugan! Han har varit där
hela vintern. Han är kvar där än.»
    Hustrun störtade upp. Mannen grep efter
henne, men hon var honom för snabb. Hon
sprang fram till fäboden, fick upp dörren och
såg in.
    Strax efteråt ljöd hennes skratt högt och gällt.
Hon kom ut på gården storskrattande, med
armarna högt upplyfta.
    »Har du sett starkare lycka?» skrek hon. »Har
du sett starkare lycka?»
    Hon störtade bort rätt in i mörka skogen, och
när mannen fann henne, var hon vansinnig.