En ovälkommen

Kyrkfolket hade stigit i båtarne och hissat på. 
Ut från den gröna viken nedanför skärgårdskapellet 
gled nu den lilla flottan. I första båten sutto 
fadd-rarne med den nydöpta. 

- Att kalla gossen för Kristian, det var också ett 
påhitt, sade moster till faster och stack dihornet i 
munnen på den unge. 

- Å, det kan just vara detsamma vad en heter, 
och om han nu fått namn efter danska kungen, så är 
det fint nog, sade faster. 

- Ja, men den stackarn får ju ingen namnsdag, 
när han inte har något helgon, sade moster. 

- Det kan vara så gott det, för ingen lär väl 
möda sig med att fira honom. Önskebarn var han 
inte, och välkommen var han knappt! sade faster. 

I andra båten sutto far och mor och de båda 
vuxna barnen, en gosse och en flicka om sju och 
åtta år. 

- Det här kunde varit ogjort, sade fiskarfar och 
girade med rodret. 

- Ja, säg det efteråt, svarade mor. Det är inte 
ens fel att två får barn! och gumman halade på 
brassen för att få seglet i vinden. 

- Förstår väl det! sade far. 
- Men du skall vara snäll ändå mot gossen, 
sade mor. 

- Måtte väl det, sade far och knuffade ner sonen 
från suden, där han klängt sig upp. Håll er stilla 
i båten, ungar, annars ska ni få se på haken! 

I tredje båten sutto prästen och de gamles 
föräldrar. 

- Fiskar det bra i Larsmässan? frågade prästen. 

- Å, det krallar, -sade farfar. Men herren vete, 
vart fisken tar vägen nu mera. I min ungdom, så tog 
man sin vinterströmming på två nätter, men nu är 
det frågan om man får någon alls. 

- Ja, underligt är det, för jag hade tre varp 
skotar ute om onsdagsnatten och fick aldrig en fena, 
sade prästen. Det blir ont till vintern för folket, och 
man skulle se sig för, innan man skaffade flera 
munnar, än man kan stoppa i. 

- Jag sa så, jag också, åt pojken, instämde 
farfar. Gården räcker för en kull, men inte för två! 
Bättre en hemmansägare än två torpare, men jag 
tror aldrig han får klyva gården, utan den här 
sistingen får väl ut och tjäna han, som andra 
människor. 

- Det kan vara lika så gott det som att svälta 
hemma, menade prästen. 

Julisolen sken så hett på fjärden, himlen var 
idel blått och den nydöpte skrek, om av fröjd eller 
sorg fick man icke reda på. Snart syntes hemstugornas 
halmtak mellan alarne vid stranden och båtarne lågo 
snart vid bryggan. Folket steg i land och 
välkomnades med en riklig måltid, som var dukad under 
ekarne, och efter vilken prästen tackade Gud för 
den lycka varmed han välsignat detta hus, och han
bad gästerna höja sina bägare och hälsa den nye 
världsmedborgaren välkommen i församlingens gemenskap. 

. Kristian växte upp bland kalvar och grisar, ty 
hans äldre syskon voro för stora att leka med honom. 
Han syntes vara född med tvenne egenskaper, som 
aldrig lämnade honom; den ena var att alltid gå i 
vägen, den andra att aldrig vara välkommen. 

Varhelst han uppenbarade sig, bakom en buske, 
i en hövolm, under en båt, på en skulle, ini stugan, 
alltid hette det, »är det du din otäcka unge?» och 
varhelst han befann sig och det kom någon i 
närheten hette det: »alltid skall han gå i vägen». 

Föräldrarne, som på åtta års tid blivit avvända 
vid barnskrik och nu kommit något mera till ålders 
så att de förstodo värdera en god sömn, hade litet 
svårt att förlika sig vid det nya nattskriket, vilket 
man snart kom att betrakta såsom ett fel, 
egendomligt för den sistfödda. Mormor bedyrade förgäves 
att alla barn skrika, och att Hans, den förstfödda, 
minsann skrikit mycket värre, när han var liten. Det 
kunde far inte alls erinra sig; han mindes bara, att 
Hans var ett ovanligt utmärkt barn, som gjort sina 
föräldrar stor glädje i alla tider. Det var så stor 
skillnad, så!... 

När Kristian emellertid fick så mycket förstånd, 
att han såg, hur han gick i vägen, så tog han till 
vana att hålla sig undan, så gott han kunde, och när 
han fick se en människa, gömde han sig, och sprang 
ut i skog och mark och gjorde odygd. 

När han blev något äldre och hans krafter räckte
att göra nytta, anställde nian försök med att tämja 
honom, men förgäves. Han sprang ifrån kreaturen 
och lät dem gå i åkrarne, han satte bort näten på 
djup, så att man aldrig fick fatt i dem, och när 
man sökte efter honom själv, var han borta. Barnet 
var liksom förvildat. Man slog honom en gång, på 
den äldre broderns tillstyrkan, men då blev han borta 
i åtta hela dagar, och när han sedan syntes igen, var 
han lika fet och duktig som förut; ingen kunde säga, 
vad han ätit eller var han sovit. 

Men Kristian han visste nog det, han. Den klena 
kost man vanligen bestod i hemmet utgjordes mest 
av salt fisk, rovor och bröd. Kristian, som oftast fick 
nöja sig med vad som föll ifrån bordet eller vad 
som lämnades, kände snart ett starkt behov av 
kraftigare föda, isynnerhet under de år han växte upp 
och manbarheten började inträda. Han var hungrig 
hela dagen, och han gick ut i skog och strand att 
söka sig föda. Fisk lockade honom icke, ty han bara 
tuggade sig trött, och de hade ingen kraft i sig. 
Han sökte varmblodiga djur, och när han fått fatt 
i några fågelungar, åt han upp dem råa. Då kände 
han huru hans krafter växte och huru blodet spred 
en berusande värme i hela kroppen. Samma verkan 
hade ägg, som han hänsynslöst tog ur sjöfåglärnes 
bon, vilka byggde i stränderna. På sådant sätt 
skaffade han sig en kost, som var mycket bättre och 
kraftigare än föräldrar och syskon hade tid och råd 
att skaffa sig. Och han växte och blev stark, men 
arbeta kunde han icke förmå sig till. Med sin båt, 
som han själv slagit ihop, for han omkring i skären 
och jagade eller äggade, och föräldrarne som icke
just saknade hans närvaro, blevo snart vana vid att 
betrakta Kristian såsom utflugen ur boet. 

En vacker vårdag, då ejderdräkten gick fram 
över de yttre skären, seglade Kristian ut med sin 
båge och sina snaror, mer för nöjes eller tidsfördrivs 
än för nyttas skull, ty han dödade aldrig mer vilt, 
än han för tillfället kunde förtära. Han landade med 
sin båt vid en av dessa kobbar, som bilda sista värnet 
mot öppna havet och på vilka endast sjöfåglar och 
fiskare hava tagit sina tillflyktsorter under den tid 
havet går öppet. Kobben var obebodd, men byalagen 
hade tillsammans uppfört en skär-bod avsedd till 
nattläger under fiske-tiden och även begagnad till 
härbärge åt resande och strandade. Den bestod av ett 
enda ryggås-rum med jordgolv och avflagade väggar, 
mot vilka lavar voro upptimrade såsom hyllor, den 
ena över den andra, och i vilka några fårskinn tjänade 
som sängkläder. Ett par stenar på golvet antydde, 
var man fick göra eld, och stål och flinta hade sin 
sedvanliga av alla kända plats mellan bjälkarne 
ovanför dörren. Dörren var alltid låst, men var icke 
svårare att öppna, än det kunde ske med en krokig 
träpinne, och ansågs vem som helst hava rätt att 
söka sig in, ’blott han stängde efter sig, när han gick, 
och lade elddonet på sin plats; ville han visa sig 
artig eller tacksam, bar han in ett fång gräs eller 
enris på eldstaden, ty något träd fanns icke på skäret. 
I dessa härbärgen var det, som Kristian mestadels 
sökte sina nattläger och där han anrättade sina enkla 
måltider. Han kände varenda bod på många mils 
håll, och han visste var man låg på de bästa 
fårskinnen och sov mest skonad av loppor, vilka eljest 
voro mycket talrika i dessa slags sängar.


Emellertid, våraftonen var härlig, havet låg blått 
och lugnt. Kristian, som lärt sig att icke tro på 
havet, drog upp sin lilla båt och gömde den bakom 
några stora stenar. Han hade rott mycket och klättrat 
i strandklipporna, så att han var trött, varför han 
genast gick in i boden och lade sig på den översta laven 
för att sova. Han låg så en stund och tänkte hit 
och dit över sin tillbragta dag, över sitt liv, dess 
ändamål och det som skulle följa efter detta livet. 
Han hade lyft upp takluckan och såg den stålgrå 
himmelen över sig, såg en och annan stjärna, som 
bleknade i det dröjande solljuset. Hans .religiösa 
begrepp hade icke blivit odlade, varken av föräldrar, 
prästerskap eller lärare, och han var icke konfirmerad, 
men han visste av erfarenhet, att bakom livets och 
naturens företeelser funnos styrande makter, om vilka 
man icke ägde någon närmare kännedom. Rörande 
ändamålet med sin tillvaro hade han icke kunnat vinna 
någon förklaring. Med livets gåva hade han fått 
driften att uppehålla livet. Han följde denna drift. 
Vad mera? Han åt för att kunna arbeta, och han 
arbetade för att få något att äta. Jo, men på 
mellanstunderna tänkte han, eller rättare han undrade. Han 
undrade om dessa hans tankar voro just det där 
högre ändamålet med livet; han erinrade sig, att hans 
mor talat om att jorden var en jämmerdal, genom 
vilken vi måste vandra för att bli bättre och 
därigenom värdiga himmelriket. Han fann sig vid 
närmare eftersinnande varken bättre eller sämre från 
den ena dagen till den andra och han förstod inte, 
hur han skulle bli det. Kanske han var ett undantag? 
Möjligen! Alla de andra avlade ed till landets 
konung, alla andra betalade skatt, gingo i kyrkan,
gåvo tiondedelen av sina inkomster till prästerna, 
betalade arrenden, skottade snö på varandras vägar, 
köpte och sålde, stämde varandra för ting; 
men ingenting kunde de göra utan att begära 
lov och betala. De begärde lov att få gifta sig, att 
bli upptagna i församlingen, i vilken de voro födda, 
att få grävas ner i jorden, och alltid skulle det betalas; 
de betalade konungen för att han regerade dem, 
de betalade domaren för att han dömde dem, prästen 
för han frälste dem och bödeln för han hängde dem ; 
de betalade i staden för att staden köpte deras fisk, 
och de betalade stadens broar, som staden måste 
äga för att kunna vara en stad! Kristian som icke 
gjorde något av allt detta, var således ett undantag, 
och han slapp väl ifrån allt det där betalandet, 
därför att han icke ägde något. Däri bestod således 
skillnaden mellan honom och dem. Han ägde icke 
något! Förr i världen, hade han hört, foro de, som 
icke ägde något, ut på havet och togo av dem som 
ägde något. Detta var numera icke tillåtet, och det 
var rätt, ty Kristian kunde icke finna det tillåtligt, 
att någon kom och tog hans båt eller yxa ifrån 
honom. 

Under det dessa halvgångna tankar kommo 
till och gingo bort i det halvrus, som härskar i 
en tröttad hjärna, överföll honom sömnen. Efter 
några timmars lopp vaknade han vid en kvävande 
känsla i bröstet och en förfärlig sveda i ögonen. 
Han reste sig i bädden och såg att man gjort eld 
nere på golvet. Vid elden sutto två män, den ena 
klädd i Dagö-bornes halvbarbariska dräkt, den andra 
i de svenska fiskarenas vardagsklädsel. De sutto på 
golvet och vände några sillar framför elden. Kristian,
som icke hade lust att röja sig, då han icke kände de 
främmandes sinnelag, skyddade sig för röken så gott 
han kunde genom att krypa så långt in som möjligt; 
att han därvid kom att höra vad de båda främmande 
talade, räknade han sig icke till last, utan, som vi 
skola se, gjorde han sig det tvärtom till godo. 

- Det är ett dumt folk, den här svensken, sade 
Dagöboen, som genom en överlägsen kroppsstyrka 
ansåg sig ha rätt att säga vad han tänkte. 

- Å, du ska inte prata illa om svensken, svarade 
den andre, vilken icke på ett sådant nattligt 
tuman-hand vågade någon ohövligare form av motsägelse. 

- Kan man tänka sig så oföretagsamt folk som 
de här fiskarena bara! Om de förstodo vad ejderfågelns 
dun är värt nere i djupa Ryssland, skulle de 
kunna göra sig stora pengar. 

- Ja, ser du, svensken tycker det är synd att 
ta bort dunet från fågeln, som behöver det till äggen. 

- Ja, det är just däri hans dumhet består! Ty, 
tar inte han det, så tar utländingen det, liksom allt 
annat. 

- Nej, det är icke dumhet, det är hygglighet 
att tänka på de efterkommande, som skola också få 
draga nytta av fågeln, vilken skulle försvinna, om man 
oroade honom, genmälde fåglarnes landsman. 

- Det är icke sant att han skulle försvinna, men 
kommer utländsken, så tar han både ägg och dun! 

- Det må han göra om han har samvete; 
svensken förblir heldre fattig än han bär sig illa åt. 

- Det är just det som är dumt! Men nu till 
en annan sak: varför jagar ni inte lekatt och ekorre 
härute, som man gör opp i land?


- Därför, att man har nog göra med fisket och 
tar hellre det säkra för det osäkra. 

- Det är rätt; men jag skulle hellre ta en säker 
penning för skinn och dun än en osäker ur sjön; hade 
jag inte annat för mig, så skulle det inte dröja, förr 
än jag kunde köpa både min fisk och ett stycke jord 
att bygga på. 

Svensken lät samtalet falla och delade kosten 
med esten som hade ankrat för stiltje utanför skäret. 

I soluppgången då det blåste upp, lämnade de 
båda främmande skärboden, föga anande vad slags 
frön de kastat ut i Kristians oodlade hjärna. 

När denne hört ljudet av de bortgåendes steg 
försvinna, sprang han upp och gick ut. Den 
uppgående solen belyste det öppna havet som lätt 
krusades av morgonbrisen och över vars yta måsar 
och tärnor kretsade. För Kristian var denna scen 
icke ny, men i dag syntes solen lysa gladare och 
synkretsen var vidare; hans öga, som svävat över 
vattenytan utan att finna ett mål bakom den blåa 
randen vilken begränsade den som ett stängsel, tyckte 
sig i morgonskyarne se ett fjärran land, där befriaren 
bodde som skulle komma och göra honom lika med 
de andra människorna; han skulle upphöra att gå 
i vägen, han skulle bli hälsad välkommen, vila under 
eget tak, kanske äga en liten del av denna jord där 
han jagades som en hund på andras jaktmark! 
Hoppet vaknade i hans själ, och när han såg estens kogg 
hissa segel och hålla ut mot den gyllene gata solen 
målade på de blanka vågorna, såg han sig själv stå 
vid rodret och med den dyrbara lasten styra mot 
det fjärran landet som låg bakom det blåa strecket, 
och nu fattade han beslutet att börja ett liv.


Längst ut i Fjällångsfjärden, strax inom 
havsbandet, ligger en kobbe, som kallas Trollhättorna 
eller trollens mössor. Den består av en rund 
bergklint som spruckit i fyra skivor, vilka hava en viss 
likhet med de mössor, man i sagorna påstår att 
trollen begagnat. Mellan dessa äro djupa rämnor, i vilka 
grisslor pläga bygga och där de äro fullständigt 
skyddade för regn och blåst. Kristian hade efter 
åtskilliga slagsmål med de orädda innebyggarne lyckats 
stanna i okvald besittning av den rämnan som låg 
åt land till och dit aldrig havsvinden kom. Här hade 
han gjort sin upplagsplats för de samlade skatterna, 
i det han mellan klippväggarne spänt ett tak av 
själskinn som var ogenomträngligt för vätan och 
vilket han då och då smorde med trän. I två års 
tid samlade han och begagnade därvid alla sina från 
barndomen förvärvade förmögenheter. Han kunde 
härma alla djurs läten, han kunde pipa som vesslan, 
smacka som ekorren och knorra som ejdern. Han 
förstod att närma sig ejderhonan, där hon låg på 
sin tångbale i öppna stranden och han kunde se på 
henne så att hon lugnt lät honom stryka sig på 
ryggen medan han skattade dunet. Aldrig tog han 
av hennes sex ägg mer än ett och när ungarne voro 
kläckta lät han henne hava rö. Han satte snaror för 
lekatten, och sköt honom stundom med sina trubbiga 
pilar att icke skinnet skulle skadas. Ekorrarne kunde 
han gömd bakom en ekstam passa ut och med lock 
få så nära att han tog dem med händerna, om vintern 
plockade han ut dem ur deras bon med en 
vidje-kvist och fick så hela deras förråd av utsökta 
hasselnötter på köpet. Hans sinnen voro så uppövade, att 
han kunde höra på hela milen vad för slags fågel som
kom, och han kunde på otroliga sträckor i 
skumrasket skilja mellan en svärta och en prack. På sina 
värsta medtävlare kråkorna, som drevo upp ejdern 
för att sluka hennes ägg, anställde han stora 
nederlag; med de avdragna kropparne av vesslor och 
ekorrar tillställde han nämligen åtelplatser där han sköt 
ner hela svärmar av dessa objudna plundrare. Med 
sådana färdigheter och fullständigt ostörd kunde han 
på två år hinna samla i sin grotta ett förråd som han 
ansåg tillräckligt att föra till det främmande landet 
där sole*n gick upp och där man visste att värdera 
hans skatter. Nu började det åter lida till våren 
och tanken på huru han skulle få sig en farkost 
tillräckligt stor och nog sjöduglig började oroa honom. 

Han visste att man med en stor skötbåt, som 
begagnades till strömmingsfiske, kunde mycket väl 
gå ut på öppna havet och att det icke var mer än 
två dagsresor till landet på andra sidan, men att 
bygga en sådan och anskaffa de dyra seglen, 
därtill såg han föga utsikt; att skaffa sig en dylik på 
orätta vägar förbjöd honom hans medfödda instinkt, 
som icke skulle gilla att någon kom och tog ifrån 
honom, vad han med sitt arbete förvärvat. 

Det led och led mot försommarn, och hans oro 
ökades. Han satt en eftermiddag uppe på 
Troll-hättornas högsta spets och såg ut åt havet där ett 
segel dök upp och ett segel försvann; en rostbrun 
ejderhöna kom simmande med sina ungar efter sig, 
grisslorna flögo tätt om hans öron, trutarne ropade 
gäck, gäck, och skräckan ropade kvar, kvar! Kristian 
kände sig som bergakungen där han satt på sin 
skattkammare i berget, men på samma gång tyckte han
sig som en bergtagen den där icke såg någon 
möjlighet att komma ut. 

Då hörde han bakom sig årslag i sjön och såg 
en båt med fyra man komma roende rätt ner på 
skäret där han satt. Den kom närmare och han 
igenkände sin far och bror, men de två andra kände 
han icke. 

- Kom ner du, sjörövare! ropade den ene av 
de okände till Kristian. 

Kristian blev kvar däruppe. 

- Lyd när konungens befallningsman kallar dig, 
sade fadren. 

Högst uppe på skäret stod ett stenkummel som 
fiskare lagt ihop till märke. Kristian var beredd att 
försvara sig. 

- Jag är icke någon sjörövare! sade han. 

- Jaså, du svarar konungens befallningsman! 
sade fadern. Akta dig och gör oss icke alla 
olyckliga! 

- Jag gör ingen olycklig, sade Kristian, men jag 
försvarar mig när jag ser man vill mig ont! Vad vill 
ni mig? 

- Du har en gömma här för gods, som du rövat 
från fredliga köpmän, sade befallningsmannen. Vi 
ha sett alltsammans! 

- Jag har kke rövat från någon, sade Kristian; 
allt vad som ligger i berget har jag ärligt förvärvat, 
med flit och arbete. 

- Nej, hör du; inbillar du oss att man samlar 
så många hundra skinn och så mycket dun här ute 
i de fattiga skären! Och det är du nog dum att begära 
vi skola tro! - Kom ner, för sista gången eller är 
du olycklig!
Man stormade klippan, men då släppte Kristian 
ner stenblocken som hoppade över de anfallandes 
huvud, slogo flisor ur berget och plumsade i sjön, 
dock utan att träffa någon. 

- Olycksbarn, skrek fadern, du var född till mitt 
fördärv! 

- Vem födde mig? svarade Kristian, och vräkte 
ner det sista blocket. 

Utsikten till seger öppnades nu för de belägrande, 
och snart kände Kristian ett rep slingras om sina ben; 
han kastade sig omkull och sökte bita av detsamma, 
men då hade han det om halsen också och var snart 
hoptvinnad som ett nystan, rullad ner för branten och 
lagd i botten på båten. 

- Gör honom icke illa i onödan, sade fadren, 
jag borgar ju för honom. 

Därpå började han i en jämförelsevis vänlig ton 
föreställa Kristian huru illa han gjort mot sina 
föräldrar, som fött honom, klätt honom och varit goda 
mot honom; vilken sorg och skam de nu fått till 
tack av honom, då deras namn skulle ut kring 
bygden och skändas; han besvor honom vid Kristi kors 
och alla helgon, att han skulle bekänna, emedan 
saken därigenom vore till hälvten förlåten och kunde 
försonas med böter. Han visade sina gråa hår och 
bad Kristian icke bringa vanära över dem, han bad 
honom tänka på sin bror, som snart skulle intaga 
faderns plats i samhället och upprätthålla släktens 
anseende och fortbestånd; han slutade med att fordra 
detta av Kristian och förklarade att människan icke 
fick leva för sig själv utan måste leva för andra 
också. Samhället var byggt på släkter, och när släk-
terna icke höllo ihop, så föll samhället. Kristian 
skulle därför bekänna sitt brott! 

Kristian hade icke begått något brott och kunde 
således icke rädda samhället. Fadrens ovanliga 
mildhet rörde honom, och han önskade ett ögonblick 
att han begått brottet. 

Underhandlingarne slutade med att båten lade 
till vid hembryggan. Kristian fördes upp på logen 
där han blev inlåst. De andra gingo upp till stugan, 
där de åto aftonvard och överlade. När Kristian legat 
på loggolvet i sina tankar, öppnades dörren och 
modren trädde in. 

- Son, sade hon, tänk på gamla mor och tala 
sanning. 

- Mor vill således hellre ha en tjuv till son 
än en ärlig gosse? 

- Jag vill att du skall bekänna, så får din far 
erlägga bot för ditt brott och s-kammen gå ifrån vårt 
hus. 

– Det var underbart, sade Kristian, vars hjärna 
icke kunde följa med. Om jag gör mig till en 
brottsling, då kan brottet försonas, men om jag 
fortfar att vara ärlig - hur var det? - då kan brottet 
icke försonas. Vilket brott? Det som icke är begånget. 
Ty jag har icke rövat, jag har endast gått på 
allmänningen och samlat, under långa tider och det har 
jag ju lov till. 

Det var icke frågan om det nu, här gällde blott 
att Kristian bekände, då kungens befallningsman 
fordrade det. 

Modren gick med sorg. Systern kom! Kristian 
skulle icke störta henne också i olycka. Kom det 
nämligen skam över släkten, så kunde icke hennes
Peder taga henne. Kristian behövde bara säga ja, 
så vore han fri, och fadren erlade boten. Men Kristian 
kunde ju icke säga ja, när han skulle säga nej. 
Varför kunde icke Kristian det, när han gjorde så många 
människor lyckliga. - Å, syster ville att han skulle 
ljuga då? - Varför skulle han icke det, om så också 
vore - Å, då skulle han ju förakta sig själv, så 
han icke ville leva mer. - Ja, men om far och mor 
och bror och syster bleve lyckliga; ville icke Kristian 
att de skulle bli lyckliga? Nej, han måtte icke vilja 
det! - Jo, det ville då Kristian visst, men att ljuga? 

- Det gjorde alla människor lite, och Kristian 
behövde icke göra sig bättre! - Alla människor ljögo! 
Det hade Kristian aldrig trott och han hade aldrig 
ljugit. - Nå ja, det berodde på att han aldrig 
behövt ljuga! - Nej, det var hemskt! Hur kunde 
människorna leva ihop om de inte talade sanning! 

- Det kunde syster icke göra redo för, men nu gick 
hon sin väg och ville aldrig se en bror som gjort 
henne så olycklig. 

Kristian kände sig helt skakad av så mycken 
uppmärksamhet mot hans person; han var icke van, 
att man sysselsatte sig med honom och detta intima 
berörande av hans själ hade rubbat hans vanliga 
likgiltiga sinnesförfattning. Dessa människor badö, 
bönföllo honom om en tjänst; han kunde göra dem 
lyckliga med ett ord, han kunde störta dem med 
ett ord; han var sålunda en viktig och betydelsefull 
person. Detta gav honom självkänsla och han 
fattades av lust att se verkningarne av sitt uppträdande 
som beskyddare för dessa människor. Att säga ja 
i stället för nej? Vad betydde väl det, när alla 
människor brukade förväxla de små orden efter före-
fallande behov. Han skulle kanske haft det bättre, 
om han gjort det förr. Hans beslut var fattat! 

Fadren kom in! Undrade, om det var möjligt 
att en människa kunde samla sådana förråd! - Ja, 
om rnan inte gjorde annat och var flitig! - Far 
kunde aldrig tro det! Hade aldrig sett något sådant, 
kunde därför aldrig tro det! - Kristian bedyrade! - 
Far bad honom bekänna att han rövat. - Kristian 
sade: ja! – Far frågade med kniven i hand, om han 
också ville bekänna för befallningsmannen. - Kristian 
lovade heligt. Fadren skar av repen och de följdes 
åt in i stugan. Där satt befallningsmannen och åt 
gröt i allsköns rö. 

- Har han bekänt? frågade denne och lät skeden 
vila. 

- Han har bekänt, sade fadren, till de innevarande 
anhöriges stora glädje. Men befallningsmannen
tycktes ha lidit en missräkning, ty han var 
icke glad. 

- Nåå, du! återtog han, hur bar du dig åt? 
Det skulle lysta mig att höra! 

Kristian, som var lika lysten att höra, huru en 
ensam man bar sig åt, när han plundrade ett 
köpmansfartyg, stod först svarslös, men när han 
började tänka på, hur han skulle ha förhållit sig 
under ifrågasatta omständigheter, kom hans 
inbillningskraft honom till hjälp, på samma gång hans 
tanke vakade. Han gick fram till yxestallet vid dörren, 
tog den största borr han kunde se. Därpå lyfte han 
ner fadrens stora skinnpäls,kastade den på sängen 
och började, sedan han intagit sin plats mitt på 
stuggolvet: 

- Där ligger koggen för ankar. (Han pekade
på sängen.) Och där ligger skepparn och sover. (Han 
pekade på pälsen.) 

- Vänta, låt mig tänka, avbröt befallningsmannen
som var långsam i tankarne. 

Men Kristian gick på: 

- Här står jag på stranden och ser på skutan. 
Då tänker jag som så: där ligger en skuta och här 
står jag. Troligen finns det något i botten på den 
där skutan. 

Kristian, som icke var van att ljuga, kom av sig, 
ty hans vaknande tanke på flykt och frihet trängde 
sig på honom. Lyckligtvis behövde befallningsmannen 
detta uppehåll för att reda sina föreställningar: 

- Låt mig se nu, sade denne. Där ligger 
skepparn, och där ligger borren! – Vad skulle du med 
borren att göra? 

Det visste nog Kristian, men det var tillsvidare 
hans hemlighet. 

- Jag kastade mig i sjön, tången snodde sig 
om benen, jag rycker mig lös, simmar ut till 
ankartrossen, tar opp borren och sänker skutan! 

- Det går för fort, för fort! Vänta nu, var 
voro vi? säger befallningsmannen. Vi sänkte skutan! 

Han dyker ner med träskeden i mjölkfatet. 

- Nå, men lasten sjönk väl också? 

- Den sjönk. 

- Det var märkvärdigt! Hur fick du fatt i 
den då? 

- Jag tog upp den, jag, sade Kristian. 

- Han tog upp den! Det är alldeles rätt! Nu 
börjar det reda sig, sade ämbetsmannen lugnare, 
vändande sig till fadren. Men, återtog han efter att ha
gnuggat sin näsa med skedskaftet, jag förstår inte 
varför han sänkte skeppet när han tog upp lasten. 

- Skepparn, skepparn! inföll fadren som var 
djupt inne i äventyret. 

- Skepparn, ja, det är alldeles riktigt! - Det 
är en flink pojke det där! Kasus är betänklig, men 
arbetet är fint! 

Kristian hade haft tid att göra upp sin plan. 
Han drog sig åt dörren och frågade: 

- Får jag gå nu? 

Befallningsmannen frågade sig själv: får han gå 
nu? därpå sade han: 

- Vänta ett ögonblick! Tog du inte opp skepparn 
också? 

- Nej, det gjorde jag inte, sade Kristian, men 
om befallningsmannen önskar, skall jag göra det! 

Och därmed försvann han ut genom dörren med 
pälsen på axeln och borren i hand, tydliggörande 
sina goda avsikter med skepparens frälsning, och 
lämnande de innevarande åt sina betraktelser och 
utredningar. 

När Kristian kom ut, gick han rakt ner till 
stranden under tankar på huru han så hastigt blivit 
lögnare och huru bekvämt man redde sig med en 
lögn genom livets kvistigheter. Därpå borrade han 
alla båtarne utom den största skötbåten, på vilken 
han hissade segel och styrde ut till Trollhättorna. 
Där lastade han till solen gick upp. Då hissade han 
igen och höll rätt ut på solgatan.


- - -


Det hade gått ett par år igen. Den gamle fiskaren 
och hans hustru voro döda. Sonen Hans hade tagit 
gården och gift sig med en fattig flicka. Kristian 
hade icke hörts av, och var vid boskiftet förklarad 
arvlös, emedan han lämnat landet för brott och icke 
vidare hörts av. 

Hans’ stuga låg vid stranden av fjärden, just där 
denna smalnade till ett sund, genom vilket man skulle 
färdas för att komma ut till stora Fiskeskär. Mitt 
över sundet låg en liten holme som kunde vara ett 
halvt tunnland. Den bestod mest av bergknallar, men 
i en sänka mellan dem hade samlat sig något jord, 
som bar en mycket vacker gräsmatta, i vilken några 
tjog björkar tagit fäste. Hans kunde genom sina 
stugufönster se över till holmen, vilken hörde till 
en grannes ägor. En dag vid islossningen satt han 
och såg på huru kråkorna seglade på isstyckena i 
sundet; snön låg fläckvis kvar på stränderna, men 
grönskan stack här och var fram i bergskrevorna. 
Han råkade kasta sina blickar över till andra stranden 
och blev där varse något som rörde sig, vilket väckte 
hans stora nyfikenhet. Några karlar släpade fram 
stenar och timmer, som var tillhugget och kantat 
alldeles som till en stuga, men han kunde icke 
upptäcka någon farkost som fört dit byggnadsämnen eller 
folk. Han fick ingen rö förr än han skickat en karl 
över till grannen och frågat hur det förhöll sig. 
Kunskaparen återvände med besked att en främmande 
man från Estland hade köpt holmen och ämnade 
bygga där. Det var allt vad Hans fick veta den 
gången. Men gången därpå fick han veta, att 
nybyggaren var ingen mindre än hans egen bror 
Kristian, som återvänt, medförande hustru, som han

skaffat sig därborta i landena. Faran för Kristians
frihet hade efter moget begrundande icke visat sig
vara stor, då vittnen till den äventyrliga plundringen
av fartyget aldrig kunde företes och hela saken med
båtarnes borrning och skötbåtens försvinnande
inskränkte sig till böter, om nämligen brodern velat
åtala.

Emellertid växte stugan i höjden och blev en
så ståtlig byggnad, med bakhus och härbärge, att
den ådrog sig alla förbifärdandes uppmärksamhet och
Hans7 ovilja.

En dag talade Hans till sin hustru och sade:

- Jag börjar tycka, att den här gamla stugan
behöver byggas på.

- Det var inte länge sedan det gjordes, svarade
hustrun.

Men Hans var envis, och snart byggdes det.
Han måste taga legofolk, som åto upp utsädet och
gjorde slut på vinterströmmingen.

- Högmod går för fall, sade folket. Och på
vintern satt Hans i sin stora stuga och halvsvalt.
På våren fick han sälja en ko för att få utsäde.

Kristian levde gott i sin stora stuga, men ägde
varken åker, äng, skog, fiske, kreatur eller jakt. Hans
och han träffades aldrig.

En afton tog prästen in till Hans på hemvägen
från ett sockenbud och satte sig vid Spiseln att värma
sig.

- Jag kan inte förstå, hur han kan ha sitt
trankokeri borta i Estland och sitta här hemma och
sköta det, sade prästen.

- Vilken han? frågade Hans.

- Han däröver; Kristian bror din!

- Trankokeri? Han är repslagare, har han sagt 
åt grannen. 

- Repslagare? Det var underbart! - Då har 
väl endera hört galet. Under överläggningarne härom 
bultade det på dörren, och befallningsmannen kom 
in. Han var ute i ärender. 

- Det är alldeles obegripligt, att man kan sitta 
på en kobbe här i skärgården och sköta gruvor in 
i tjocka Ryssland? 

Allmän uppståndelse! Kristian var en skurk! 
Prästen måste över och tala vid honom, 
befallningsmannen måste ha reda på vad han levde av. 

Följande dag gjorde prästen och 
befallningsmannen sitt besök hos Kristian. De blevo mottagna 
på bryggan och ledsagade in i stugan, där allt var 
ståtligt och bländande som hos en rik man, så att 
alla frågor om vad Kristian levde av blevo inställda. 
Golvet var lagt med täljda plankor, Spiseln murad 
med skorsten och väggarne klädda med bonader. 
Hustrun var livlig och vacker, med hår som svart 
hundskinn, vilket låg ner över ögonen. Hon gick 
omkring och skänkte grekiskt vin, medan Kristian 
omtalade de vidunderligaste äventyr från sin resa, 
och vilka prästen och befallningsmannen under 
inflytande av vinet funno fullkomligt trovärdiga. Det 
drog ut fram på natten och prästen bars på ett par 
åror ner i båten, utdelande välsignelser till redskap 
och åbyggnader och icke minst välsignande Kristian, 
som skänkt en kalk av förgyllt silver till kyrkan. 
Befallningsmannen som i vängåva fått en jakthund, 
leddes av denne ner till båten, där han gick ed med 
fingerna på en strömmingstrumma, att Kristian var
den hederligaste karl i skären, och att han skulle 
rätteligen ha suttit vid gården i det här draget. 

En tid därefter kom Kristian, efter en utflykt i 
skären, hem med en stor segelbåt med två latinska 
segel, som kunde hålla nästan rätt mot vinden och 
inte behövde tas ner, när han vände. 

Hans fick ingen rö nu mera. Han måste ha 
latinska segel. Hustrun hade vävt lärft hela vintern 
till nya skjortor. Hans övertygade henne snart att 
seglen voro viktigare. Men han hade även efter ryktet 
om det storartade * mottagandet i broderns stuga 
kommit till den slutsats, att öl icke kunde bjudas 
av en besutten man åt främmande, då en 
backstugu-sittare bjöd på vin. Men vin var mycket dyrt och 
striden blev skarp både inom honom själv och med 
hustrun. Han ansåg, att man kunde inskränka sig 
med mjölken, som han övrigt icke satte värde på, 
ja han skulle gärna avstå helt och hållet sin del. 
Andra kon såldes. 

Underliga rykten började emellertid att gå i 
krets och komma igen. Man hade sett att det spökade 
på Trollhättorna och ingen vågade sig dit. Man hade 
sett eldar fara ut i havsbandet. Samtidigt härmed 
inträffade ett skeppsbrott, vid vilket den ovanliga 
omständigheten iakttogs att ingen enda av 
besättningen bärgades. Ändå egendomligare föreföll det, 
att Kristian strax före strandningen arrenderat ett 
dåligt fiske vid de yttersta skären, vilka hade mycket 
grunda stränder och där ingen annan ville fiska. Han 
hade varit synlig där med ljuster och eld, men ingen 
kunde förstå att man for med ljuster så långt ut. 

Ryktena växte.och blevo hotande. Men prästen 
och befallningsmannen, som voro flitiga gäster hos
Kristian, togo hans ivriga försvar och vederlade 
smädelserna, och så föll snö över hela tilldragelsen. 

När våren kom, hade Hans intet utsäde. Då 
brydde han sig icke om åkerlapparne, utan lät dem 
växa igen. Sin enda oxe slaktade han till dopet, 
som han höll i mars. Han var nu uteslutande 
hänvisad på fisket. Det var ett osäkert bröd; det var 
som att spela. När han icke fick något, svalt han; 
när han fick rikligt, ställde han till gästabud. Svågern 
som hade att fordra sin hustrus utlösning ur gården, 
oroade honom också. 

När gångedagarne före påsk inföllo och prästen 
kom med heliga korset och gossarne sjöngo litanian 
omkring åkrarne för att välsigna säden, då blygdes 
Hans att bekänna att åkern var osådd. Men när 
det sedan endast växte tistel i åkern, då sade folket 
att Hans bedragit Kristi kors. 

Året därpå fick Hans en son till. Då svedjade 
han av sista skogen och sådde rovor i askan. Men 
Kristian satt mitt över på sin strand och såg hur 
den vackra ön förvandlades till ett naket skär. Han 
erfor varken smärta eller glädje, ty han fann endast 
lärorikt att se huru saken utvecklade sig. 

Om hösten fick Hans missväxt på rovorna, ty 
skogen som skyddat för nordliga vinden var ju borta. 

En dag, då nöden var stor och Hans farit ut 
på fiske, tog hans hustru en ekstock och rodde över 
sundet. Kristian mottog henne vänligt och bad henne 
stiga in i härbärget, där man brukade hålla hemliga 
samtal. 

Hon beklagade sin stora nöd och bad om hjälp. 
Kristian hade intet att invända mot denna begäran, 
utan gav en riklig hjälp till en ko, utsäde och dylikt,
Svägerskan blev rörd och erkände att Hans icke burit 
sig riktigt åt. - Det visste Kristian ingenting om; 
lade sig icke i andras angelägenheter, och så skildes 
man åt. 

När svägerskan hade gått, sade Kristian till sin 
hustru: 

- Olga, nu har jag intet mer här i landet att 
göra. Jag har sett straffet komma utan att jag lyft 
hand mot mitt eget blod. Hans är tiggare; i vinter 
blir han tjuv, då han måste stjäla sin ved, efter han 
bränt upp skogen. Hans barn bli tjänare, såvida 
de icke bli något annat. Och det är rätt! Man lärde 
mig ljuga, och lagens handhavare gjorde mig till 
rövare. Jag var hederlig, men man tillät mig icke 
vara det! Nu kunde jag bli det, om jag ville, ty man 
har erbjudit mig bli nämndeman om jag ville köpa 
jord. Men jag vill icke äga något av denna jord, 
som människorna slåss om; jag vill icke bli aktad 
av detta sällskap som misstänker mig vara en skurk, 
men förlåter mig, därför att jag har murad spis och 
dricker vin. Icke blev jag rik på mitt samlade arbete, 
det vet du, ty en last med skinn och dun gör ingen 
rik. Hade jag levat för tre hundra år sedan, så 
hade jag blivit sjörövare och mitt namn hade gått 
berömt och förbannat omkring världen, då hade jag 
i ärlig strid tagit mitt bröd mot insats av mitt liv, 
nu är jag vrakplundrare, likplundrare, som åtnjuter 
allas aktning utom min egen - och din, Olga! - 
Låtom oss lämna detta land, som icke hade plats 
för oss, då vi voro hederliga, men öppnade sina 
portar då vi blevo ohederliga. Låt oss draga dit 
bort, där jorden ännu saknar ägare och där den i 
frihet födde kan beta sina hjordar, varhelst himlen

vattnar gräset och solen lockar det till växt! Dina
ögon, Olga, fråga mig om jag icke skall sakna det
gamla hemmet där min barndom förflutit! Jag hade
ingen barndom; ingen hälsade mig välkommen när
jag kom, och ingen säger farväl, när jag går. När
jag såg dig, Olga, då började min barndom, och där
du är, där är mitt hem! 

*

Om aftonen spökade det på Trollhättorna och 
en vådeld tände Kristians stuga. Vid skenet sågs 
hans största båt styra till havs och hålla österut. 
Kristian satt till rörs, men i fören satt hans unga 
hustru vid skotet och höll utkik.