Hövdingen med de oräkneliga stenyxorna

I. FOLKET KLAGAR

Snön föll och föll och hängde på alla grenar och gömde alla stigar. Det blev omöjligt att se och hitta i yrvädret. I flera dagar hade det redan varit alldeles tyst och dött i skogen.
Först om kvällarna hördes ibland en avlägsen klagan som ur hundratals bröst. Och en afton läto rösterna vildare och dystrare än någonsin.
Ropandet kom från en uppröjd glänta inne i skogen. Det var en rund plats, omgiven av väldiga stenblock, och den brukade kallas Ura-Kaipas offermark. Mellan stenarna hade en hop trälar ställt upp sig med sina bloss. En vindil grep ibland hela myllret av snöflingor och kastade dem tillbaka högt upp mot tallkronorna. Då föll skenet för ett ögonblick klart på Ura-Kaipas hydda i mitten. Den var på alla sidor beklädd med människoskallar och stenyxor. Skallarna, som hängde i det kvarsittande håret, ringde av och an i blåsten och slamrade mot stenyxorna.
I dörren satt en man på en stol. Trälarna svängde facklorna och ropade till, var gång de fingo syn på hans röda huva och det halsband av björntänder, som i flera varv bredde sig ända ut på hans axlar. På det sättet var ingen annan smyckad. Det var Ura-Kaipa. Ansiktet var skägglöst, men håret stod ut åt alla håll. Och det gjorde också ludden på pälsen, som var hopsydd av många olika skinn.
Ura-Kaipa och några av de äldsta höllo just som bäst på att avsluta en offermåltid. Med ett övat slag av en liten klubba bräckte de märgpiporna, som lågo framför dem på offerstenen, och sögo sedan ut märgen. Därefter slungade de benen till trälarna. Slutligen började de kasta lott om sina vapen och prydnader.
Hövdingen för den stammen hette alltid Ura-Kaipa. Stammen hade varit mäktigare förr, men det andra folket, som bodde runt om i bygden, och som för sina praktfulla vapens skull kallades det gulskinande, trängde allt mer Ura-Kaipafolket uppåt skogarna.
Bakom hövdingens stol stod en gosse med det ljusaste hår. Det syntes nog, att han inte var en frände till Ura-Kaipa, utan från de gulskinande på andra sidan sjön.
Han hette Karilas. En dag för länge sedan hade han mött Ura-Kaipa i skogen, och de hade blivit vänner. Båda voro då barn, fast ingen av dem visste, hur gammal han själv var. De kunde bara räkna till nio, det längsta som någon där i skogarna då kunde räkna till. Människorna där brukade räkna på fingrarna, men glömde tummen, som de räknade med. Ura-Kaipafolket åldrades emellertid fortare än andra. Det gjorde, att när hövdingen nu redan satt där med en mans bruna och en smula fårade ansikte, var hans vän alltjämt ännu bara en halvvuxen och spenslig gosse.
»Karilas, Karilas!» ropade de äldsta, men hånfullt och föraktligt, ty de voro avundsjuka på honom för all den gunst, som hövdingen visade honom. »Varför står du och hänger med huvudet? Kom hit och kasta lott som vi!»
Gossen stod kvar bakom stolen utan att röra sig. Då började de skratta. »Nå, det är sant», fortsatte de, »vad har du att spela om, du, som är främmande och föräldralös. Kanske om dina kläder för att sedan gå naken i snön?»
Karilas rodnade harmset och gick fram. Han visste, att han inte ägde något annat i hela världen än sig själv och Ura-Kaipas vänskap. »Jag spelar om mig själv som träl åt den, som vinner», svarade han, alldeles besinningslös av vrede. »Men vinner jag, skall jag ha en ny skinndräkt med bälte och dolkar.»
Ura-Kaipa såg förebrående på honom. »Då spelar jag mot dig», skyndade han sig att säga, ty han var rädd, att någon annan skulle vinna hans bästa vän till träl.
I detsamma stack han sin hand i en påse och tog upp en stenskärva, som han kastade framför sig. Det visade sig, att den var röd till färgen, och det betydde, att han hade vunnit.
De äldsta grepo genast Karilas om skuldrorna och tryckte ned honom framför stolen, och Ura-Kaipa måste sätta sin fot på hans nacke. »Vi äro vittnen, hövding», sade de med öppen glädje. »Nu har du tagit den gulskinande främlingen till träl.»
Karilas tyckte, att något liksom ett hugg skilde honom från hans egen kropp. Vad var han nu, då han inte längre ens rådde om sig själv! När vreden nu var över, förstod han, hur dumt han hade burit sig åt. Det var åtminstone någon tröst, att det var Ura-Kaipa, som skulle råda över honom. Ura-Kaipa suckade sakta, men fruktade att visa sin svaghet. »Se så, stig upp», sade han, »och gå bort till trälarna.
Den aftonen talade sedan hövdingen inte mycket. Men snön fortsatte att falla, och när det blev sent, samlades de äldsta återigen kring offerstenen.
»Vi ha ropat besvärjelser och offrat», knotade de, »och ändå slutar det inte att snöga. Fast det lider mot våren, och nätterna bli kortare, står snön på alla sidor hög som en vägg. Kornig och lös som den är, bär den inte ett par skidor, och vi kunna inte gå på jakt. Trälarna hungra, och snart finns det inte en torr sticka till att underhålla elden i hyddorna med. Här är inte ett land för människor. Sol, sol, har du övergivit oss? Vänder du aldrig mer tillbaka?»
Ura-Kaipa höjde armarna. »Nej, här är inte ett land för människor», sade han. »Sol, har du gömt dig i skuggdalen under jordskivan för att bara skicka upp ett grått töcken i dagens ställe? Över oss finns det inte längre några stjärnor, bara virvlande snö. Isdöd, hungersdöd, nu når du oss!»
När trälarna hörde hövdingens klagan, trampade de på facklorna och ropade också: »Sol, sol, har du övergivit oss?»
»Du får försöka med ännu ett offer, Ura-Kaipa», rådde de äldsta. »Men då måste du utvälja den vackraste och förnämsta av dina trälar. Och det är Karilas. Under tiden skola vi skicka upp spejare på berget för att se, om solen inte kommer.»
Ura-Kaipa teg, men han vände sig bort, när offerbrudarna kommo med Karilas och sträckte ut honom på stenen. Sedan togo de två stockar och lade en på vardera sidan. Stadigt och väl bundo de hans händer och fötter, så att en hand och en fot blev fastgjord vid var stock. Det var krokiga, mycket gamla kvinnor. Liksom alla de andra buro de kläder av skinn, men det hade ingen ludd, utan var målat med svarta och vita rundlar och streck. Den förnämsta av offerbrudarna stack honom i skuldran med en stenkniv, men bara helt litet, så att hon fick några droppar blod på flintspetsen.
Ura-Kaipa mottog kniven ur hennes händer och gick in i sin hydda med de äldsta. Marken därinne var belagd med hällar, som voro noga sopade, ty ingenting föraktade Ura-Kaipafolket så mycket som jord. Hövdingens händer fingo aldrig röra vid jord, och ingen ville arbeta i jorden. »Vi, som jaga och fiska och tillbedja solen», brukade de säga,»hur skulle vi kunna ära jordmyllan! Den består av multnade djur och växter, och därför är den oren.»
Mitt på golvet låg en hud utbredd över den heliga brunnen. Ura-Kaipa rullade den vördnadsfullt åt sidan och lyste ned över vattnet med en brinnande kådsticka. I andra handen höll han fram kniven med bloddropparna. En kall, fuktig pust slog upp, och de äldsta ryste och drogo sig litet tillbaka.
»Ser du honom», viskade de, »åskhammaren, som himmelselden slungade efter jättarna för att hjälpa Ura-Kaipafolket?»
»Jag ser honom», svarade hövdingen och böjde sig djupare. Nere i vattnet skymtade han ett klippstycke, som hade skapnad av en hammare och var stort som en hopkrupen, sovande varg.
»Öppnar han ögat, begär han blod?» fortsatte de att viska. Ura-Kaipa svängde med kådstickan för att se, om det glimtade till i det skafthål, som var upphugget mitt i klippstycket. Men ingen spegling ville stanna där, utan det förblev mörkt.
Hövdingen andades lättare, ty han tänkte på sin vän ute på offerstenen. »Åskhammaren sover», sade han. »Men i morgon tidigt!»
»I morgon, i morgon!» upprepade de äldsta och gingo bort till de andra hyddorna utanför stenringen. Hundarna fortsatte en stund att springa kring lägret under klagande skall, men slutligen kröpo de också in till människorna i hyddorna.

II. KARILAS PÅ OFFERSTENEN

Karilas låg kvar på stenen utan att kunna röra sig. Snön packade sig allt högre på hans bröst och över hela hans kropp. Den samlade sig på sidorna om huvudet och över pannan och ögonen och munnen.
En av offerbrudarna kom tillbaka, strök bort snön från hans ansikte och lyste på honom. Han tyckte, att det var barmhärtigt gjort, och att hennes hand var mjuk och god som en medlidsam moders. Men när hon efter lång väntan kom igen för andra gången, och han vände litet på huvudet för att se in i hennes ögon, tindrade de ondskefullt som en rovgirig nattfågels. Han skyndade sig att blunda igen.
Han försökte tänka, men hans tankar stötte oupphörligt mot något vitt och ogenomträngligt som mot snö. Det kom sig därav, att han ingenting visste om världen. Han kunde inte tänka mer än nio år tillbaka och nio år framåt. Sedan var tiden slut. Och inte mer än nio dagsresor åt alla sidor. Sedan var det slut på världen. Sedan fanns det ingenting mera. Och mitt i denna lilla och trånga värld, som var fylld av snödrivor, låg han nu på offerstenen ensam och övergiven till och med av sin vän. »Nej, här är inte för människor att leva»,snyftade han.
Han blev sömnig, ty snötäcket kylde inte längre, utan han kände en ljuvlig hetta i alla lemmar. Han tänkte: »Ännu är det långt, mycket långt till morgonen, då min hjälplösa kropp skall styckas av flintknivarna.»
När han hade legat rätt länge på det sättet, började han fråga sig själv i sömnen, varför inte offerbruden kom tillbaka och strök över hans ansikte. Hon var ju åtminstone en levande varelse. Han försökte öppna ögonlocken, men de voro hopfrusna, så att det sved, när de skulle isär.
Han kände inte igen sig. Det gråvita myllret av flingor var borta, och stjärnorna tindrade fritt och klart i oändlig mängd på världstältets svarta duk. Längre ned åt skogen till lyste de blekare och insvepta i ett rödaktigt dis.
»Det är förfädrens ögon, som vänligt se ned till mig», tänkte han.»Det här måste vara döden, efter allt är så vackert. Nu är du död, stackars Karilas. Kanske var det bäst för dig. Och ändå skulle jag kunna gråta över, att du, som var så ung, inte fick leva litet längre. Men» läppen krökte sig en smula »nu få offerbrudarna, de leda, stå där i morgon med sina knivar.»
Det förvånade honom bara, att han tydligt kunde höra, hur trälarna kommo utspringande och ropade till varann. Också Ura-Kaipa kom ut. Nu började en underligt högtidlig musik. Trälarna rörde fingrarna med otrolig fart på små trummor, så att det lät som ett stigande vin och slutligen som stormdån. Alla stodo vända åt samma håll och stirrade mot samma ställe. Där höjde sig långsamt en glödröd bläddra av ljus och kastade in två långa strålar under de snöiga tallarna. Det var den efterlängtade solen, som äntligen gick upp på en klar himmel. Söderifrån kom en flock vildgäss med bröstet alldeles eldfärgat av skenet underifrån.
Karilas var så stelfrusen, att han inte kände, hur offerbrudarna under tiden befriade hans händer och fötter. Först när de ropade i hans öra, begrep han, att han verkligen levde ännu. »Dina plågor i natt ha bevekt solen», sade de, »och vi behöva inte taga ditt blod. Sätt dig bland trälarna och lär dig arbeta!»

III. URA-KAIPAS STENYXOR

Efter så många dagars ångest var det roligt för trälarna att få börja arbeta igen. Huj, ett sådant knackande, fast man gav sig ro mitt i brådskan. Där fanns ett ordstäv: »Vi ha gott om tid.»
Somliga brände lerkrukor, som de helt prydligt hade ristat med streck och prickar. Krukorna voro runda i botten och kunde inte stå, men det var heller inte meningen, utan de blevo upphängda i skinnsnören inne i hyddorna. Några trälar hartsade träaskar, som blevo så täta, att det kunde bäras vatten i dem. Andra skrapade hudar, så att de blevo mjuka och behagliga att ha till kläder. Kvinnorna repade sönder torkade djursenor till trådar och började att sy med nålar av ben. Det blev riktigt jämna och bra stygn.
Men de flesta männen sutto i ring och slogo med gråstenar på flintstycken, så att skärva efter skärva föll bort, ända till dess en kniv eller yxa eller spjutspets hade formats. Sedan plockade de ihop skärvorna och satte dem som spetsar på pilarna. Alla deras vapen och verktyg voro av sten eller ben, och stenyxorna voro deras stolthet.
Karilas satte sig längst bort bland de trälar, som hade det tyngsta arbetet. De förfärdigade stridsyxor åt Ura-Kaipa. Blev en träl slutligen så skicklig, att hövdingen upphängde hans yxa som en prydnad på sin hydda, då hände det, att han till belöning också skänkte honom friheten. Och det visste Karilas.
Det var mest gamla trälar. En av dem hade nyss dött under hungersdagarna, och hans yxa låg kvar, tillknackad och skarp. Det fattades bara skafthålet i mitten. Karilas lade den på marken mellan sina knän. Gubben, som satt närmast honom, visade, hur han skulle göra. Han hette Siköga. »Det är snart lärt», sade han, »och vi ha gott om tid. Det är bara att sätta ett rörben som borr mot yxan och så låta det snurra mellan händerna, fort, fort.»
Ovanpå rörbenet band Karilas en sten, för att borrningen skulle gå med mer kraft. »Då jag hinner så långt, att jag kan göra en hövdingeyxa och blir fri», tänkte han, »får jag stå igen hos Ura-Kaipa.» Och så lät han borren snurra.
När han hade hållit på en stund, kunde han ändå inte upptäcka den minsta fördjupning på yxan, utan bara en liten vitskrapad ring. »Du skall flitigt hälla vatten och sand på yxan», rådde Siköga. »Det är den vassa sanden, som borrar.»
Karilas lydde, men det började bränna på insidan av händerna. Smärtan steg högre och högre upp genom armarna. »Nu har jag redan hållit på en halv dag», pustade han till sist trött, »och ändå är inte yxan genomstungen. Jag har borrat från båda sidorna. Här kan du se. Ännu ha inte hålen mötts.»
»En halv dag!» utbrast Siköga. Själv hade han runda, svartaktiga valkar i händerna, så att de sågo ut som hundtassar. »Vi ha gott om tid. Jag vet inte, hur länge jag har hållit på att sira skaftet här på min stridsyxa åt Ura-Kaipa.»
Karilas teg. Då det började kvällas igen, frågade han: »Siköga, när tror du, att du blir färdig med din yxa?»
»Två år dröjer det nog allra minst», svarade gubben. »Det värsta är, att jag håller på att bli lam i ena armen. Så inte vet jag, om jag någonsin får yxan färdig. Blir den inte det, ja, då har jag trälat förgäves. Då blir jag aldrig en fri man. Men du är ung, du, och du kan nog hinna, om du har tålamod.»
Nästa dag var Karilas stel i armarna och satt framför yxan utan att röra den. De äldsta gingo omkring för att syna trälarnas arbete, och när de kommo till Karilas, råkade de i vrede. »Du duger inte mycket till, du träl», stammade de och togo upp jord och kastade på honom för att visa sitt förakt. De darrade i hela kroppen och öppnade och slöto händerna.
Ett par trälar sprungo fram och ryckte av dem huvorna. På det blottade huvudet hade de ett litet lock fastbundet över ett runt hål, som var borrat i själva hjässbenet. Ett sådant hål hölls i stor vördnad och tillkom endast de förnämsta. Genom det kunde de onda ångorna slippa ut, och där kunde solljuset, en gång när de voro döda, blicka in och uppsuga deras ande.
De glappade på locken och släppte ut de onda andarna och blevo så lugnare igen. »Hövding», sade de, medan trälarna satte på dem huvorna, »du får underkasta Karilas det stora provet.»
Nu släppte de arbetande sina verktyg, ty de mindes alltför väl, att det hade slutat illa för alla, som blivit dömda till det stora provet.
»Också det begära ni av mig!» svarade Ura-Kaipa, där han stod i dörren. »Nåväl, Karilas, dina armar äro svaga och onyttiga. Varför skola vi då kläda och föda dig? Visa mig, om ditt förstånd är starkare än din kropp. Kan du mäta Ura-Kaipas rikedom, ja, då må du leva. Då har du lyckligt genomgått det stora provet. Kan du räkna Ura-Kaipas skatter? Kan du säga mig, hur många stenyxor, som hänga på hans boning?»
Karilas gick raskt fram och plockade ned nio yxor och lade dem i en hög. Trälarna brusto i skratt. »Ja, så långt kunna vi alla räkna. Men sedan, sedan? Vart kommer du nu?»
Karilas stod villrådig. Så tog han omigen ned nio yxor och lade dem i en ny hög.
Trälarna och de äldsta skakade på huvudet och begrepo inte, vad han menade. Men han fortsatte att plocka ned yxorna och lade nio i var hög, ända till dess det blev nio högar. »Det må vara», ropade de äldsta, »men ännu hänger det yxor kvar på offerhuset.»
Karilas tog då ned de sista två yxorna och lade dem åt sidan för sig. Han dröjde litet och tvekade. Med ens klarnade gåtan för honom, och han utbrast glättigt: »Ura-Kaipa, du har nio gånger nio stenyxor och så två.»
Ett sorl av beundran hördes från trälarna, och Ura-Kaipa tecknade i luften med fingret en hammare, ljungeldens sinnebild. »Allt intill i dag ha Ura-Kaipas stenyxor ansetts oräkneliga», sade han, »men länge har jag märkt på denna gosse, att de gulskinande på andra sidan sjön ha höga gåvor, som äro förborgade för oss. Skada vore det att ta en sådan träls liv.»

IV. KARILAS BLIR SÅLD TILL KÖPFARARNA

Snön började smälta. När isarna gingo bort, kommo köpfarare roende uppför älvarna med flinta och bärnsten för att byta sig till pälsverk. Det var grymma och vilda karlar, och om nätterna sutto de kring sina eldar nere vid sjöstranden.
En afton kom Ura-Kaipa alldeles ensam och tog Karilas med sig. De gingo nedåt stranden, och båda voro tysta.
»Gossen här är det enda i livet, som jag håller av», tänkte Ura-Kaipa svårmodigt. »Jag uthärdar inte längre att ha min bästa vän till träl, ty det är förbjudet att tala vänligt till en träl. Jag kan inte dagligen gå och bära på en sådan börda.» Men högt sade han slutligen: »Det är svårt att se i halvmörkret under grenarna, och jag måste hålla dig i armen, Karilas.»
Karilas' hjärta bultade av glädje, då han kände vännens hand om sin arm. I den stunden skulle han gärna ha givit sitt liv för Ura-Kaipa.
»Gå fortare!» befallde hövdingen för att få ett slut på sin egen inre strid. »Jag har ingen nytta av din räknekonst, men köpfararna kunna behöva en sådan träl.»
Köpfararna sutto på en kista, som de noga vakade över. I den förde de med sig något, som var så dyrbart, att de endast brukade sälja det till de rikaste på andra sidan sjön. När Ura-Kaipa märkte, att de kände igen honom, sade han: »Fattig är den, som inte har någon träl, ty han måste göra allt själv. Men den, som har trälar, han får allt gjort, som han vill. Här bjuder jag er nu min bästa träl i byte mot litet av det, som ni ha där i kistan.»
»Om du också komme med fyra trälar, försloge det inte till en sådan handel», svarade de. »Men efter din vänskap för oss också är något värd, Ura-Kaipa, gå vi med på bytet.» De gläntade en smula på locket, jämnt så mycket, att de kommo åt att leta fram, vad de sökte. Det klingade till mot kistkanten och blänkte, som hade de mitt i sommarnatten haft en bit av solen mellan fingrarna. Det var koppar och tenn, som hade smälta ihop till en liten bronstacka.
Karilas kände, hur vännen släppte sitt tag om hans arm. Där stod han nu ensam och bortsåld. Han vände litet på huvudet för att se efter Ura-Kaipa, så länge han kunde. Hövdingen var redan på hemvägen och gick och plirade mot bytesgåvan, som han emellanåt vände i handen. Men när han kom upp på den högsta klippan, stannade han, plågad av samvetskval, och kastade solbiten från sig i vattnet. Ingen skulle få tro, att han hade sålt Karilas för snöd vinning. Framåtlutad och med modlösa steg försvann han sedan bakom träden.
När det dagades, och dimmorna lyfte, voro köpfararna redan ute på sjön med sin nyköpta träl. En av dem doppade handen i vattnet och strök den mot de kolade insidorna på ekstocken, som hade urholkats med eld. Sedan gned han duktigt in Karilas i håret och över ansiktet och halsen, så att han blev alldeles sotig och mörk. »Det gulskinande folket köper ingen av sin egen stam till träl», sade den sluga handelsmannen till de andra, »men nu kunna vi lätt få sälja gossen, och kanske med god vinst, ty nu ser han ut att vara av Ura-Kaipafolket.»
Karilas satt och såg mot den andra stranden, där han hade gått som liten, men som han sedan nästan hade glömt. Det låg ett gult sommarsken över sädesfälten och stackarna vid gårdarna, som trivsamt blinkade fram under heliga askträd. Husen voro runda och överklenade med lera och hade toppiga tak. Det vimlade av människor, och han bländades och spratt till, väckt av något, som han genast kände igen. Det var bronslurarnas klang. Folket firade just en fest nere på stranden, och spjutspetsar och stridsyxor lyste som färgade solstrålar, ty allt var av brons. Kläderna voro av mjukt, vitt ylle med gula kanter och sållade med smycken. De största bronsbucklorna voro inlagda med mörkaktig harts. Kvinnorna buro höga halsprydnader av bronsringar, och det rika håret hölls upp med hornkammar och nät av ullgarn, genomskinliga som spindelväv.
En vagn närmade sig, omgiven av dödsvigda krigsfångar. Köpfararna skyndade sig att draga i land sin ekstock och sålde genast på stället också Karilas till offerträl. Under hotfulla slag på sina dolkar förbjödo de honom att tala och visade för folket, att han var mörkhyad som alla av Ura-Kaipas stam.
Två bekransade flickor satte brådskande på honom en skjorta av mjukaste ylle och ställde honom bland de dödsvigda kring vagnen. Den drogs av ett par vita kvigor, som hade blodröda seldon med präktiga bronsbeslag. Framtill på fimmelstången hängde en bild av solhjulet, korsat av sina fyra ekrar. Ovanpå vagnen var ett tillslutet tjäll av kohudar. Där fördes jordandens beläte, ty de gulskinande föraktade inte jorden som Ura-Kaipas jägare och fiskare, utan kallade henne solens maka.
De dödsvigda förde vagnen ett stycke ut i vassen och tvådde den vördnadsfullt. Sedan fick en och en lyfta på en flik av tjället. Det var förbjudet för andra levande, och så snart fången hade sett in till jordanden, måste han dö.
Karilas var den sista. Han drog den tunga kohuden åt sidan, men det var mörkt inne i tjället. Han tyckte sig bara urskilja två stela och övermänskligt stora ögonvitor. Han stod utan att röra sig, stel av fasa. Den ena kransflickan böjde då isär vattenliljorna och kom ut till honom. Milt och systerligt stilla gav hon honom den iskalla dödskyssen på båda ögonen, så att han måste sluta dem. Så tryckte hon honom ned under vattnet och ställde sig på hans bröst, och alla började sjunga en dyster sång.
Men när det hade gått om en stund, vinkade hon ivrigt, att man skulle tystna. Hon böjde sig ned, så att hon tydligt kunde se Karilas, där han låg på sandbotten. »Håll upp, håll upp!» bad hon.»Ett stort under har skett vid jordandens vagn. Här sänkte vi en Ura-Kaipaträl under vattnet, och han var så smutsig och svart, att det bar mig emot att släcka ut hans ögon med dödskyssen. Och nu ljusnar hans hår i vattnet, så att han blir som en av oss. Men ingen av oss frifödda får offras som träl. Och ändå har han nu sett jordandens ansikte.»
»Han är den enda av oss levande, som sett det», svarade männen, och deras vapen klirrade, när de ödmjukt böjde sig. »Eftersom vår hövding nyss blev satt i kumlet, är detta visserligen ett tecken, att den förvandlade ynglingen skall bli den hövding, som för oss till nya segrar mot Ura-Kaipas folk. Här är nu trångt om åkermark, men på andra sidan sjön finns det vida odlingsbara dälder.»
Flickan reste då upp Karilas och förde honom tillbaka upp i gräset, men han var halvdöd. - Han hade sett jordandens stela ögonvitor, och två gånger hade han sett döden, och när han nu begynte tala igen, var det med en mans vishet och allvar.
Det blev rörelse och liv i de välmående byarna, där alla rustade sig till härfärd. Lurarna kallade tidigt om morgnarna, och köpfararnas gula metall fick god åtgång. Skickliga hantverkare gjorde formar av lera och ingöto den smälta bronsen. När de sedan slogo sönder formarna, lågo där de präktigaste vapen redan så gott som fullfärdiga. »Tag, vad som tillkommer dig, hövding!» sade de och räckte de bästa åt Karilas. »Hjälmen och svärdet äro nu komna i världen. Hjälmen och svärdet för kämpen, och plogen och hackan för den idoge!»

V. URA-KAIPAS SVÅRMOD

Under tiden var det tyst och stilla i Ura-Kaipas läger. Själv stängde han in sig i sin hydda, dyster, plågad av att se solhjulet var dag rulla över himmelstältet.
De äldsta gingo in, ställde sig kring stolen och glappade på sina hjässlock. »Slå bort ditt svårmod», bådo de, »och förlusta dig med oss! Vi ha gott om tid. Blotta hålet på ditt huvud, och låt de onda ångorna flyga ut!»
Men han vände sig åt väggen och tryckte händerna för bröstet. Det bruna ansiktet hade blivit magert och hårt.
»Ura-Kaipas sorg kunna ni inte bota», framviskade han. »Han hade till vän en av det gulskinande folkets söner. Fast Karilas knappt var mer än ett barn, visste han redan så mycket mer än vi och var ädlare och förnämare än andra. Han talade med Ura-Kaipa om sin stam och lät honom blygas och satte längtan i hans bröst. Och den gossen gjorde vi till träl! Hämta jord och strö över mitt huvud, så att jag blir oren!»
Plötsligt sprang han upp, ryckte till sig en liten stenkniv och gömde den under bältet. »Det var vårt straff, att Karilas kom till oss», fortsatte han, »vårt straff, för att vi blevo makliga och brände lerkärl och hade egen eld. Fordom strövade våra stamfränder omkring med sin båge och hade ibland knappt ett tält att sova i. Och var de gingo, blotade de åt de stenar, som voro underligast och störst.»
»De gjorde så», svarade de äldsta. »Överallt stodo de mossiga stengudarna, djupt inne i fjällklyftan, högt uppe vid stupan och ute i det gulskinande folkets åkrar.»
»Och om nätterna flammade där offerelden», viskade Ura-Kaipa, »och ingen främling vågade närma sig. Ja, det var förr. Ura-Kaipa vill inte längre bo hos er. Han går ut i skogarna för att gräva sig sitt nattläger under drivan, som hans fäder lärt det av vargarna. Och när han ligger i snön, och det är stjärnklart, skall han inte glömma sitt löfte nu. Han skall hata Karilas, han skall hämnas på den, som tog hans frid.»
Med ett gällt skri rusade han ut ur hyddan och skyndade bort under grenarna. Han sprang hopkrupen och liten och så fort, som bara troll och Ura-Kaipafolket kunde springa.

VI. DE GULSKINANDE KOMMA

En dag på eftersommaren närmade sig det gulskinande folket i sina snipiga skinnbåtar. Man kunde ha trott, att en remsa av marken löst sig från den motsatta stranden och simmade på vattnet, så stor var farkosternas mängd. Ura-Kaipas trälar, som aldrig drömt om en sådan solglans från människor, klättrade förskräckta upp i tallarna. Det, som skrämde dem mest, var ändå de svartknollriga hundar, som hoppade i land ur den första båten och sprungo runt i en tät flock. Stannade en, tvärstannade genast också hela flocken. Men de skällde inte som hundar, utan läto som gråtande barn.
Siköga stod ensam kvar nere på marken och bröstade sig över sitt mod. »Det är varken hundar eller småbarn, insydda i hundfällar», sade han, »utan sådana här djur kallas får.» En ljusternatt hade han råkat att förirra sig till andra stranden och hållits fången där i flera dygn, så att han hade reda på husdjuren därborta. Men som han stod och talade, kom en raggig best sättandes från båten och gav honom en sådan stöt i knävecken, att han var glad att få fatt i en gren och klättra i höjden. »Det var en bock», stönade han, »herdarnas och åskgudens djur.»
Ur den nästa båten klufsade tungt och besvärligt ett par borstiga troll, som fnysande rände trynet i marken och satte i väg. »Sådana skamlösa och tjocka häxor, som inte blygas att böka upp jord med själva ansiktet», utropade trälarna. Men Siköga berättade, att häxorna kallades svin och höllos i stor ära av de gulskinande kämparna. »Så förfärliga äro de människorna», tillade han, »fast de ha kläder av sommarskyar och vapen av solbitar.»
Nu tyckte trälarna, att det var nog. Men då landade den tredje båten. Bakom den simmade två odjur, som kunde ha fått gå för älgar, om de inte varit brandiga till färgen, och om inte hornen lyft sig smala och smidiga som blankgnidna pilbågar. När de leddes upp mellan buskarna vid skinnsnöret, som var bundet om deras horn, öppnade de gapet, och deras böl skallade som den djupaste stridslur. »Det är kor», sade Siköga, »och de äro heligast av alla djur därborta. När en av hövdingarna dör, blir han svept i en kohud. Vad är det inte, som det folket håller i ära, allt från solen till jordmyllan!»
»Inte er», svarade Karilas, som nu också hade stigit i land. Alla båtarna hade småningom stakat sig in mellan klipporna. Stenar regnade från trälarnas slungor, men kämparna höllo skyddande upp sina sköldar. När trälarna sågo, att de ingenting förmådde, slutade de upp att strida.
De kände först inte igen Karilas, där han kom med skölden över hjälmen. De tyckte, att alla från den andra stranden voro lika, men på rösten märkte de, att det var han. Då gick han ännu litet närmare. »Mig, den frifödde, satte ni bland trälarna», sade han. »Nu är det jag, som tar er till trälar, och hädanefter skola ni arbeta över jordmyllan i ert anletes svett. Men en vill jag skona. Med honom vill jag dela makten över er, ty en gång var han mig mycket kär. Var är Ura-Kaipa?»
Trälarna vågade inte svara honom.
Då förstod han, att Ura-Kaipa inte längre var där. Med sänkt huvud vände han tillbaka genom det saftiga gräset ned till dälden. Kämparna hade redan kastat sina vapen och höllo på att spänna korna för plogen. Framför det skarpa bladet lade kransflickorna en brödkaka, som allra först skulle klyvas till god skörd. Karilas fattade om plogskaftet, och så begynte öken att draga. Tungt, långsamt, högtidligt öppnades den första fåran i Ura-Kaipas bloddränkta offermark.
Det prasslade till i hasselsnåret. Det var Ura-Kaipa, som stod där gömd med sin kniv. Den hade blivit nött och slipad på nytt, och det satt bara ett litet kort flintstycke kvar i skaftet. Med ett ekorrsprång kastade han sig över Karilas och högg efter hans strupe.»Du hatade», rosslade han, »du hatade!»
Karilas vacklade bakåt, men nu hade han vuxit upp och blivit den starkare. Han fick ett fast tag och lyfte Ura-Kaipa högt upp för att slå honom till marken. Men då kände han, att den forna hövdingen var så svag och utmärglad av hunger, att han nästan orkeslöst låg i hans armar. Miskundsamt satte han honom ned vid plogfåran. »Du har haft det svårt i ödemarken», sade han och räckte honom ett stycke av det kluvna brödet. »Ät av markens frukt!» Men Ura-Kaipa vände sig föraktfullt bort.
Karilas tog hans huvud mellan sina knän och strök vänligt över de styvnade rynkorna, men Ura-Kaipas ögon stirrade stelt bort mot stengudarna. Och då förstod Karilas, att han var död.
»Skogsfolket här brukar jorda sina hövdingar i den hydda, där de ha levat», sade Karilas, »men bygg honom en väldig grift efter seden hos oss, och läs fridsejd över hans minne!»
Plogen fortsatte att vända torvorna i en vid krets runt om offermarken, som därmed togs i besittning. Medan det pågick och ännu flera dagar efteråt, klingade litet längre bort en mejsel mot bergväggen. En skicklig konstnär i Karilas' följe avbildade där, hur allt hade tillgått vid offermarkens erövring. Båtarnas långa rad syntes där och de stridande och de landsatta husdjuren. Men inga ord, intet namn förstod någon ännu att rista. Själva händelsen var det enda, som skulle minnas. Var och en kunde se bilderna på hällen, och sedan fick han själv tyda dem, som han fann rättast.

VII. URA-KAIPAS GRAVÖL

Trälarna befalldes nu att vältra samman några av de stenblock, som stodo i rundel omkring offerstället. Sedan lade de ett avlångt klippstycke ovanpå till tak och offerhäll, och utomkring uppskottades jord och grus.
När gravdösen var färdig, kommo de äldsta tillbaka, som hållit sig gömda i skogen. De buro in Ura-Kaipa och satte honom med ryggen mot väggen. Mellan hans fötter uppgjordes en eld, och över den hängdes en kokande gryta. Därefter satte sig de äldsta framför sin döda hövding för att hålla avskedsmåltid med honom. Offerbrudarna stodo överst på dösen och vaggade sakta på takstenen, ty den var med flit lagd så, att när den gungade, ringde och sjöng det i högen. I stenen var det inhugget en mängd små gropar, som de smorde med fett och fyllde med brinnande offerkåda. De många små lågorna spirade smala och höga, och bakom stenkanten höjde sig månen, fast utan att breda någon dager, ty det var ljus sommarnatt.
Nedanför på sluttningen, där kransflickorna hade räfsat hop det nyslagna gräset till en mjuk bädd, lågo Karilas och hans kämpar. Bronshjälmarna blänkte på trädgrenarna, och skalderna sjöngo vid kraftiga slag på strängarna. När de ibland vilade sig mot harpbågen, ljöd larmet från gästabudet i högen.
»Du äter inte, Ura-Kaipa, du dricker inte», ropade därinne de äldsta. »Du talar inte med dina gäster. Ha vi inte nyss höjt dig på din stol, så att det sista solljuset fick blicka in genom hålet i ditt huvud och uppsuga din ande? Ha vi inte givit dig nya kläder och satt matkrukor och vapen omkring dig, så att du inte skall stå naken och tomhänt, ifall du någon natt vill ut och jaga.»
Medan de talade, slogo de sönder lerfaten, som de hade ätit på. Skärvorna knastrade under deras fötter, när de gingo ut och täckte över ingången. »Du har fått annat att tänka på, och du har gott om tid», fortsatte de. »Du sitter och undrar på, varifrån det fordom kom, det segrande folk, som ännu har solskenet kvar med sig i sina vapen. Vi förstå nog, Ura-Kaipa, att nu vill du vara ensam.»
Men elden brann ännu under grytan inne hos den döde och lyste genom springorna mellan de översta stenarna.
»Varifrån vi fordom kommo?» upprepade Karilas och höll liksom frågande handen än mot söder och än mot öster. »Skalder, vem av er kan svara Ura-Kaipa? Vem kan lösa den gåtan? Länge ha vi redan bott här, och småningom lärde vi oss att förfärdiga våra gulskinande vapen. Jag vet bara, skalder, att ingen av era gamla vandringssagor berättar om en så ljus och ljuvlig sommarnatt, och här skola vi reda oss ett land för människor.»


VIII. URA-KAIPAS GRAVDÖS

Ett moln steg upp framför solen, och tallar och strån böjdes för stormbyn och det smattrande regnet.
Med ens framljusnade åter solskivan ur töcknet, först som en blek ring, sedan i sina strålars fulla glans, och regnet upphörde. Allt glimmade och kvittrade och sjöng som i en nyfödd värld, där ingen död fanns. Ekorren hoppade ut på grankvistarna, som kastade en strid skur av glitter från sina våta barr, fotsteg tassade i mossan, och friska, klara barnröster stämde in i skogens jubel.
Det var en skara ungdom. som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.
»Det här måste vara Ura-Kaipas grav!» utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.
»Karilas, Karilas!» ljöd det som en viskning under hällen. »Redan på stämman känner jag igen det gulskinande folket. Karilas, Karilas!»
Men viskningen var så svag, att det knappt var någon annan än ynglingen, som hörde orden. Den lät mer som ett prassel i den stillnande vinden.
Silvergrå mossa täckte stenarna, och på hällen syntes ännu de små gropar, i vilka trälar och fränder efter gravölet länge hade fortsatt att bränna sin offerkåda. l ödsliga nätter trodde de sig ofta höra, hur den döda hövdingen steg ut över de klirrande skärvorna efter de krossade lerkrukorna och blåste i sin gälla björnpipa för att gå på jakt. Vedpinnarna hade då länge sedan svartnat under den gryta, som de hade lämnat framför hans fötter, och småningom, allt som åren gingo, dogo de själva bort. Häxkvinnor och andra besynnerliga ensittare tröttnade ändå inte att smörja stenen med fett och brumma sina besvärjelser, och mörkret låg tungt över människornas tankar. Men var gång det så kom oväder i sinnena, och skymningen tycktes djupast, stod alltid solen närmast, och den, som var trägnast i att hoppas, blev också den, som merendels säkrast fick rätt.
Nu stod där den unga skaran, klädd som det är bruk i våra dagar, ty det var nu i år som är. Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas' ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!
Just dig var det, som han sökte med sin viskning, fast du växer till en fri man och aldrig vill låta sälja dig till någons träl. Något av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led. Osynlig, ofödd var du med, då Karilas bands på offerstenen, och du var med bland pilgrimerna, som lyfte sina kors och tågade till Jerusalem. Om du hade ärvt dina fäders minne av livet, liksom din själ och ditt ansikte ärvt så många drag, då skulle du nu här i boken kunna peka på de olika berättelserna om det förflutna och säga: »Här är allt riktigt förtäljt, men här har sagan råkat vilse. Så gick det inte till. Jag vet, hur det var.»
Men nu veta vi ingenting annat om det förgångna, än vad vi kunna leta samman ur sägner och skrifter. Ofta måste vi tycka, att människorna liksom besattes av onda andar, där de kämpade i sitt blod om makt - makt att förtrycka, makt att väpna sig mot sin överman, makt över både jord och luft. Mitt ur stridsvimlet sträcktes ändå alltid händer - och det var de starkaste - mot något ovanskligare, mot det som var rätt och sant. Böj dig in i gravdösen, och tala med den gamla Ura-Kaipa! När du vänjer dig vid skumrasket, skall du snart se, hur han sitter och kisar mot solljuset och räcker dig sin hand, medan han viskar sitt sorgsna: »Karilas, Karilas!»
Berätta om Ansgar och mäster Olov, och varför så många ljus tändas på julmorgonen! Långt borta låg landet, och havet skummade utefter klippstränderna, som främlingen ogärna närmade sig med sina skepp. Då togo männen titt och ofta sina vapen och drogo ut och fejdade med främlingen på hans egen mark. Vem kunde då spå, att Nordens segaste krigarfolk ändå till sist skulle bli det första, som vigde in nya tider med en hundraårig Frodefrid! Säg Ura-Kaipa allt, som är att säga. Låt honom ana, hur det nu går till på jorden! Förtälj, hur du kan trycka ditt öra till en lur och höra en annan tala på flera dagsresors avstånd eller urskilja ett sorl av spridda ord och ljud från olika städer och gårdar, liksom om människorna beständigt flyttade varandra närmre och mer och mer förenades till ett enda stort väsen. Berätta, hur vi dag efter dag bygga vidare på samhället, låta det föråldrade falla och resa nya spiror, så att det hela i sin fulländning blir många gånger märkvärdigare än alla de byggen, som skogens bin forma med sin flit. Du vet så mycket mer än Ura-Kaipa, som inte ens kunde räkna sina egna stenyxor. Tala om, hur det ser ut på solen och på månen, och att jorden är rund som en kula, och att det bor människor på andra sidan! Jag fruktar, att den svårmodiga skuggmannen då klentroget och förtretat kommer att vända sig bort och svara: »Ura-Kaipa är en vis man. Ura-Kaipa låter inte inbilla sig, att människorna kunna gå med fötterna uppåt som flugor. Gå din väg, och stör inte hans gravsömn med sådant barnpladder!»
Och då skall du märka, att mycket blivit olika, men att mycket ändå är sig ganska likt. Ura-Kaipa kunde fälla tårar som vi, och som vi kunde han sakna och längta. Grym och hård stod han vid offerstenen, men i dunklet såg han ändå på sitt skumma vis skillnaden mellan rätt och illa. Sakta, småningom, förändras allt omkring oss, liksom skogen växer, också medan du sover. Ännu äro vi bara ett stycke på vägen, och den blir lång. Snabbast förvandlas det yttre, långsammast vårt eget sinne. Och dock är den förvandlingen den förnämsta. Detta är det första och det sista, som vi lära vid vår vandring över alla de döda ben, som nu vittra i hävdens tindrande natt. Den blyga och försagda sanningsrösten inom oss själva var det alltid svårast att följa. Men lyss till den stämman, när du vänder hemåt från Ura-Kaipas gravdös! Längta, att bli en stor och god människa, en hjälte, inte blott när mångas ögon följa dig, utan lika mycket i den tysta stund, då ingen ser dig! Var timme, som rätt förvaltas, skall räknas tiden till godo och med klangen av äkta guld läggas till de tusen andra i hennes eviga skattkammare.